Fråga: Jag är förälder till två barn, tre och sex år. Jag har i princip ända sedan de var bebisar uppfostrat dem att man inte slänger mat. För att detta ska kunna efterlevas har jag några knep (plus att jag förstås talat med dem om det, som jag anser, moraliskt förkastliga i att slänga mat). Jag lägger alltid upp små portioner åt dem från början och så får de ta om ifall de vill ha mer.  Vid det här laget är det helt naturligt för barnen att maten ska hamna i magen och inte i soppåsen. Det är helt enkelt inte okej att slänga maten – precis som att det inte är okej att sitta med stövlarna uppe i soffan.

Problemet är när vi har gäster hemma. Vi umgås ofta med andra barnfamiljer och i nästan alla familjer verkar det vara mer regel än undantag att en (ibland stor) del av maten hamnar i soppåsen. Det gör mig ont att behöva slänga halvätna bullar, som jag lagt ner tid på att baka och som dessutom tagit en massa naturresurser i anspråk både vid produktion av råvarorna och vid transporterna. Om man umgås en hel helg kan det ligga flera liter halväten mat i komposten och många deciliter mjölk har hamnat i avloppet. För tydlighets skull kan jag poängtera att jag blir lika ledsen när vi är hemma hos andra och detta scenario utspelar sig med den mat de köpt inför helgens samvaro. Det känns faktiskt fruktansvärt. Våra vuxna vänner verkar inte reflektera över detta och försöker inte uppmuntra barnen att bara ta en halv bulle i taget  eller att faktiskt äta upp det som finns på tallriken. Eller, för all del, att själva se till att barnens rester äts upp av en förälder innan de vuxna tar om från faten.

Detta gör mig ont och jag skulle så gärna vilja säga något. Men, man kan ju inte uppfostra andras barn och framförallt kan man ju inte uppfostra sina vuxna vänner. Eller? Har du något klokt råd?

Svar: Du beskriver en inställning som är beundransvärd och som fler i vår rika del av världen borde följa. Men alla vuxna orkar inte på bjudningar ta diskussioner om maten med sina barn på det sättet. Vanligare är nog att föräldrarna hellre låter maten gå till spillo än att tjata på barnen och tvinga dem att äta upp. I vårt överflödssamhälle har det blivit nästan naturligt att kasta ätbar mat – givetvis fel, nu pågår för övrigt en kampanj för att få oss att inte kasta mat.

Du kan som du skriver inte uppfostra andra, men du kan vänligt påminna till dina barn när ni är bortbjudna: ”ta inte för dig mer än du är säker på att du orkar äta” vilket så småningom kommer att influera övriga, som kommer att tycka att det är pinsamt med matbortkastandet.

När du har barnfamiljer på besök hos dig förklarar du för gästbarnen precis samma sak: ”det här är fiskgryta, ta inte mer än du vet att du kan äta upp, så får du mer sen om du vill.” Eller lägg upp lagom lite till barnen, mer endast om de uttryckligen ber om det, och säg då om igen “tror du verkligen att du orkar allt det här, för här slänger vi ingen mat.”

Föräldrarna kan knappast tycka illa vara att du i ditt hem säger en sådan sak. Gör detsamma med bullarna, säg till gästbarnen ”hembakade bullar,  jag delar en åt dig så att du kan känna om du vill ha mer, då får du det”.

Berätta ibland om varför du vill undvika att kasta bort mat. Det mår alla bra av att höra. Men moraliserande är negativt.

Magdalena Ribbing