Fråga: När jag var yngre råkade jag ut för en olycka och det lämnade ett synligt ärr som går längs min ena ansiktshalva. Nu 12 år senare är  ärrvävnaden fortfarande tjock och kommer aldrig läka bort.

Jag har jobbat med service de senaste fem åren av mitt liv och möten med människor uppstår hela tiden. Jag har ofta sminkat över ärret så gott det går, och inte för att jag skäms eller är osäker, utan för att jag efter 12 år inte orkar dra den där förbannade historien och se folks överspelade sympati och höra deras ”Men gud, gumman, stackars dig.”

Ett möte med dessa personer kan gå till så att jag hjälper en kund hitta rätt storlek på butiksgolvet, och efter en stund när personen faktiskt kollat upp och synat mig, avbryter den sig själv mitt i en mening med ett ”Men vad har du gjort i ansiktet?!”. Den här olyckan var inte överdrivet traumatisk för mig, jag överlevde och ingen annan blev skadad. Den här olyckan skulle kunna varit fruktansvärt traumatisk dock. Jag tycker det är väldigt magstarkt av människor att ens våga fråga vad någon utsatts för. Att de vågar bombardera mig med frågor om sjukhus och antal stygn och om hästen blev avlivad. Jag har aldrig begärt deras sympati, och jag vill inte ha den heller. Jag tycker inte särskilt synd om mig själv, och jag tycker inte att främlingar borde ödsla sin tid med att tycka synd om mig heller.

Men det är inte att de vågar fråga som är mitt mysterium, mitt mysterium är hur jag kommer ifrån de här frågorna på bästa sätt? Jag förstår att frågorna kommer ställas, det kommer alltid finnas nyfikna personer där ute, men hur tacklar jag ner frågan utan att säga något om mig själv? Som ren reflexmässig respons kommer meningen jag upprepat i 12 års tid, men jag är trött på att alltid behöva dela en väldigt privat del av mitt liv med nyfikna och egoistiska främlingar.  Jag och mina vänner har funderat på det här, vissa tycker jag ska dra rövarhistorier för varje person som frågar, andra tycker att jag ska snäsa av dem, vilket jag har gjort ibland när det bubblar över, ”Men vad har du själv gjort i ansiktet?!”. Det vettigaste förslaget var att svara ”En olycka”, och fortsätta med det jag gjorde innan.

Hur behåller jag min integritet och mitt humör och samtidigt undviker att svara på dessa frågor på ett artigt sätt? Och vad svarar jag för att inte få den nyfikne att gräma sig i efterhand? Jag vill göra det snyggt och moget. ”Jag var med om en olycka det bli 400 kronor tack hej då.” uppfattas inte alls bra hos en annars klämkäck säljare.

Jag vet redan, och min personliga åsikt är av den, att detta är ett ohyfsat beteende från deras håll, jag blir illa berörd och konstant påmind om mitt utseende, oftast blir jag bara irriterad. Inte nog med att de avbryter mig med sina frågor när jag försöker hjälpa dem, de kommenterar dessutom mitt utseende och förväntar sig ett svar.

Svar: Din berättelse gör mig ursinnig – över den hämningslösa nyfikenhet som så många beskriver som ”vanlig medmänsklighet”. Jag vet personligen något lite om detta och det jag har sagt och tänker fortsätta säga när det behövs som svar på obekantas fråga ”vad är det för fel” är ”en del människor drabbas av sjukdom, andra är taktlösa och korkade”.

Men du möter den bedrövliga nyfikenheten ständigt och du kommer inte  att kunna säga min fras om och om igen – och det vill du kanske inte heller i ditt yrke. Jag tycker att ”en olycka” verkar som rätt svar på de ofattbart tanklösa frågorna. Kort, kallt, utan minsta detalj eller kommentar och med ilsnabbt ämnesbytande kanske det kan freda dig från det medlidande som du naturligtvis inte vill ha.

Du skulle också kunna låta bli att svara alls, bara se på frågaren och genast prata om något annat. Det kan vara en effektiv metod. Frågan ställs, du tittar kallt på frågaren och säger ”den här finns också i grönt, ska jag ta fram den” – inget svar, inga detaljer, ingen annan reaktion. Jag tror inte att frågaren vågar upprepa sig. Men du kommer ju att möta samma bedrövliga taktlöshet dag efter dag, och det är bara du som vet vad du förmår svara, gång på gång.

En metod som jag har hört om från en politiker som har en speciell utseendedetalj och i sitt ämbete ständigt möter obekanta människor är att innan de hunnit fråga men visat sin nyfikenhet genom att stirra, svara som det är ”jag är ovanligt xxx, och det vet jag redan” varpå politikern byter samtalsämne.

Intressant är hypotesen att det är den svenska långa fristen från krig som skapat denna ”tillåtna” nyfikenhet. I länder som varit i nutida krig är så många människor skadade på något sätt att frågorna om defekter eller avvikelser i utseendet nästan försvunnit.

Magdalena Ribbing