Årstidsblazer?

Fråga:

Jag stötte nyligen på klädangivelsen ”sommarblazer” och undrar vilken typ av plagg den kan tänkas avse. Dessutom är jag nyfiken på Magdalenas syn på röda byxor på herrar, något som gärna dyker upp på sommaren. Finns det något formellt sammanhang där sådana är lämpliga eller är de att betrakta som renodlade fritidsplagg?

Svar:

Sommarblazer är en hemgjord klädkod som verkar aningen överfödig, varför behövs bestämningen sommar? Skulle en man på sommarkalas klä sig i en vintertung blazer? Och skulle någon vilja göra det är det knappast ett problem för inbjudaren i alla fall.

Meningen med denna klädselangivelse är förmodligen att påpeka att kalaset är lättsamt, och att det kan passa med en bomulls- eller linnekavaj till chinos eller liknande snyggare sommarbyxor. Vardagsklädsel heter det i så fall, gästerna bör ha förstånd nog att inse att vardagsklädsel till en bjudning inte innebär trasiga shorts och linne eller annat i den så kallade stilen.

Röda byxor för män är helt okej när det är informellt kalas. Och röda byxor är inte reserverade enbart för dem som seglat över Atlanten, vilket en del lustigt eller korkat nog tror fullt och fast. Många män som anses välklädda har röda byxor ibland – men inte till mer formella tillställningar.

Magdalena Ribbing

Matpetgäst?

Fråga:

Om maträtter och vad man bjuder och bjuds på i umgängesform. Ribban för vad man förväntas bjuda på och vad som bjuds en i matväg har stegrat under en tid, om jag nu inte har helt fel. Till viss del kanske det beror på den extrema flod av matlagningsprogram som tagit upp allt större del av tv-tablån med avancerad matlagning på ”exklusiva” ingredienser. Ofta väldigt dyra matlagningsingredienser från fina saluhallar.

Vilka krav har man på sig som värd vid t.ex. middagsbjudning och vilka krav ska man ha som gäst hos en värd där någon bjuder på middag? Jag har upplevt en stigande anspändhet kring detta under en tid, vilket många andra jag känner till också gjort. Ofta ursäktar sig värden för vad denne bjuder på, och i värsta fall sitter den middagsbjudne och avsmakar maten med en petighet av märkvärdig art. Hur kul är det?

Jag kan förstå ifall man bör ta hänsyn som värd till att en eller flera middagsgäster har ngn födoämnesallergi eller av religiösa skäl inte äter vissa födoämnen. Och att den inbjudne bör vara tydlig med detta innan, samt att middagsvärden tar hänsyn till detta.

Fast jag anser att det gått lite väl långt då värden ska behöva skämmas över att ”bara” bjuda på t.ex. en lite mer uppiffad version av pasta bolognese med färskpasta utan alkoholhaltig måltidsdryck. Och ännu värre att den middagsbjudne sitter och petar missnöjd i maten. Det skulle i alla fall inte falla mig in att vara så otrevlig i onödan.

Det är sällan maten är så illa tillagad att den är oätbar! Och dessutom har väldigt många inte ekonomiska resurser till att kosta på sig att köpa in och tillaga mat på dyra varor. Ska det vara så pass illa att mat och umgänge kring den ska förstöras av press och prestige?

Svar:

Som värdperson gör man sitt bästa för gästerna, och som gäst är man tacksam för det som bjuds. Värdpersonen anstränger sig att bjuda så bra som möjligt enligt den ekonomi som föreligger, och varje vettig gäst vet att så är fallet och är därför glad och förnöjd oavsett resultatet av värdpersonens ansträngningar.

De gäster som sitter och demonstrativt petar i maten antydande att denna inte är exklusiv nog är gravt ouppfostrade och larviga.

En värdperson ska aldrig ”uschla” sig, alltså aldrig ursäkta sig för den vidbrända steken-överkokta såsen-vissna salladen. Alla utgår från att detta är det bästa huset förmår. Det är meningslöst att som värdperson beskärma sig över sina egna misslyckanden.

Magdalena Ribbing

Stilettskosabotage?

Fråga:

En av våra vänner brukar bära högklackade skor med så kallad ”stilettklack”. Vi bor i en äldre lägenhet med gamla, vackra, nyslipade parkettgolv. Vi vill gärna bjuda vår kära vän.- men vi vet att hon då kommer att ha skor på sig som förstör våra golv. Stilettklackar, även på en späd kvinna, gör runda fördjupningar i ekparkett. Vad kan vi göra ? Måste vi acceptera att få golvet förstört ( igen). Kan vi, vid inbjudan, be henne ha andra skor på sig? Kan vi erbjuda ngn av våra ”gästtofflor” till kvinnor som kommer med dessa bekymmersamma skodon?

Svar:

Självklart ska inte en gäst tillåtas att förstöra golvet. När modet föreskriver så olämpliga skor som de stilettvassklackade kan man som inbjudare vänligt redan vid inbjudan säga eller skriva ”våra gamla parkettgolv tål inte trycket av smala klackar, vi uppskattar om du har lågklackade skor eller breda klackar.”

Vem kan bli sur för en sådan bön?

Magdalena Ribbing

Utlandsbröllopspris?

Fråga:

En nära vän till mig planerar ett bröllop i utlandet. Vi diskuterade huruvida det är brudparet som bör stå få resa och logi för gästerna, eller om det är gästerna själva som förväntas stå för dessa kostnader. Min vän var övertygad om att ingen skulle förvänta sig att brudparet skulle stå för kostnaderna. Jag känner mig osäker på om det är så. Det är ju deras val att gifta sig i utlandet och som nära vän kan det vara väldigt svårt att tacka nej, speciellt om det är så att man behöver tacka nej av ekonomiska skäl.

Om det dessutom förväntas att man ska anordna svensexa/möhippa, bröllopspresent etc. kan det bli väldigt dyrt för gästerna. De flesta av brudparets vänner har det bra ställt ekonomiskt, men det finns även gäster som har det mindre bra ekonomiskt. Vad är det som gäller?

Svar:

Det är en återkommande fråga om gästernas kostnader i samband med inbjudningar särskilt till bröllop; senast var den uppe i spalten för ett par dagar sedan. Alldeles klart är det ett tilltagande problem.

Inbjudaren – brudparet vanligen – har ingen skyldighet att stå för gästernas res- och logikostnader. Det skulle bli ogörligt för flertalet brudpar att utöver festkostnaderna betala resor och hotell för gästerna. Är det ett litet bröllop med ett fåtal gäster kanske det är möjligt, annars inte.

Numera är det ganska vanligt att brudpar väljer att ha sitt bröllop på en ort långt från sin ofta gemensamma bostadsord där flertalet vänner finns, kanske även släkt. Att brudpar betraktar just sitt bröllop som århundradets sensation är begripligt, inte minst mot bakgrund av all hänförd bevakning av så kallade kändisbröllop, det ena mer magnifikt, utstuderat och komplicerat än det andra. Många brudpar verkar tro att de inte blir rätt gifta om de inte har ett storståtligt bröllop och de finner det självklart att de gäster de vill omge sig med denna dag ska lägga ut rejält med pengar för detta.

Men fortfarande är kärnan i bröllopet vigselakten där två människor inför vittnen lovar att leva tillsammans i trohet livet ut. Bröllopsfesten är förgyllningen kring denna kärna. Att gifta sig med diverse påhitt och teman som hårdrocksstil, medeltid, grönt eller vad som helst är roligare för brudparet (eller någon bröllopsarrangör) än för gästerna som ofta blir enbart besvärade av extra kostnader och krångliga arrangemang.

Väljer man att hålla sitt bröllop utomlands kan man ha skäl till det, exempelvis att den ena parten kommer från det landet, eller att där finns en stor del av ens släkt, eller att man har några personliga romantiska skäl. Men man ska som brudpar inse att ett bröllop som åsamkar gästerna kostnader och besvär riskerar att utarmas på gäster, eller att gästerna inte tycker att det är särskilt roligt att tvingas betala för att få nåden att muntra upp brudparet eller utgöra en stilig bakgrund till det.

Att det kan vara roligt att resa långt iväg på bröllopsfest är självklart, om man har råd till det. Men om igen, brudpar måste noga överväga om deras önskade gäster hör till dem med så flödig ekonomi att det inte blir svårt för dem att delta.

I sammanhanget måste jag än en gång understryka att en inbjudan till ett bröllop inte är en order att infinna sig, varje gäst har rätt att tacka nej även utan orsak, och brudparet kan inte bli stött eller ha synpunkter på detta nej tack. Det gäller oavsett inbjudan medför kostnader utöver de gängse (kort transport, present med mera).

Magdalena Ribbing

Dörrartighet?

Fråga:

Har en sambo som är väldigt noga med att hålla upp dörren för mig och det tycker jag är jättesnällt. Min fråga är dock vart den här traditionen kommer ifrån? Har hört någon gång, fråga mig inte varifrån, att männen förr i tiden höll upp dörren för kvinnorna ifall dörren skulle vara minerad och i så fall skulle kvinnorna dö. Var har jag fått det ifrån? Finns det någon som helst sanning bakom det? Har berättat det för min sambo och vi brukar skämta om det när han håller upp dörren, ”Gå in du ifall det skulle smälla.”

Svar:

Nej, att män håller upp dörrar för kvinnor beror på den gamla etikettsynen att kvinnor var svagare varelser som inte skulle behöva anstränga sig med att hålla upp dörrar eller portar, sådant tungt göra var karlarnas sak. Damerna först! Att vara den första som träder in genom en dörr eller port är hedrande – i alla fall om man ser det ur gammaldags artighetssynvinkel. Det är en enkel gest av vänlighet och trevnadsskapande.

Dörrupphållandet är en hövlighet som många praktiserar, sympatiskt tycker jag som håller upp dörrar för andra (kvinnor, barn, män) när jag kan. Men en del superjämställda tycker att det är direkt fel att män håller upp dörren för kvinnor. Och andra, bara oartiga, anser att det är okej att man tränger sig före andra genom dörren och släpper den direkt – för varför besvära sig för någon annan?

Magdalena Ribbing

Bjudanderätt?

Fråga:

Min man och jag turas om att laga maten. När jag lagar maten så vill jag att han tar först. Alltså, jag har fått lära mig att den som lagat maten tar sist. Min man säger att han har aldrig hört om en sådan ”regel” och att det spelar väl ingen roll vem som tar först. Vad säger Magdalena?

Svar:

Visst är det både rätt och naturligt att den som har lagat maten bjuder den andra personen att ta först! Och så är det även i en formell situation, värdfolket tar inte först, undantaget kungen och drottningen som serveras först även när de själva ger en stor middag (även om de vanligen inte har tillrett den själva).

Magdalena Ribbing

Brickdrickskrav?

Fråga:

Häromdagen när jag åt lunch på en vanlig enkel restaurang där man hämtar sin egen mat på en bricka och betalar vid kassan så fanns det en sparbössa vid kassan och en skylt med texten ”Dricks till den trevliga personalen.” Har sett liknande vid andra tillfällen också. Är det verkligen rimligt att förvänta sig dricks i en sådan restaurang? Jag trodde att dricksen avsåg serveringen vid bordet, innefattande både att ställa fram rätterna och att bistå med annat (ta fram mer dryck, osv). Men på barservering?? Ska vi börja betala dricks på 7-11 också? Och vid korvkiosken?? Varför bara när det är mat vi köper, i så fall, varför inte när vi köper kläder och böcker också? Man kan ifrågasätta hela idén med dricks, men den här utvidgningen känns bara fel. Vad säger Magdalena?

Svar:

Du har rätt, dricks ges till personalen för given god service. Obs att dricks alltid är frivilligt, ingen måste ge dricks någonstans i Sverige, och många tycker att det är bäst att aldrig ge dricks eftersom personalen ska ha tillräcklig lön ändå. Men minst lika många följer den gamla seden att ge personer i serviceyrken en extra slant för vänligt bemötande, runda av notans summa uppåt. Man ska också veta att på många krogar samlas dricksen ihop och fördelas på hela personalen, alltså även de som inte mött gästerna direkt.

Däremot är att ställa fram en tallrik vid en bardisk knappast dricksberättigat – kanske om gästen fått speciell servering. Men den som inte vill lägga en femma eller tia i den uppfordrande sparbössan (inte så jättetrevlig uppmaning kanske) behöver inte känna sig snål.

Magdalena Ribbing

Grannförning?

Fråga:

Jag är lite ovan vid det här med parmiddagar och nu är jag rädd att jag har begått ett etikettfel redan innan bjudningen ägt rum. Jag bjöd muntligen in våra nya grannar på middag (vi är nyinflyttade) och de tackade glatt ja och frågade om de skulle ta med sig något. Jag sa först att det inte behövdes men innan vi skildes åt så frågade de igen om det var säkert att de inte skulle ta med något. Då tänkte jag att det ju vore trevligt om de tog med en efterrätt (vi brukar göra så när våra närmare vänner träffas) och de verkade de tycka vara bra. Men efteråt kom jag på att jag kanske gjorde fel. På ett sätt är det väl bra om gästerna kan ta med något till kaffet istället för att behöva köpa vin (som de inte vet om vi dricker) eller blommor (som man kan vara allergisk mot).

Svar:

Det är inte fel att svara uppriktigt på envetna frågor om vad som önskas. Möjligen kan det vara praktiskt att veta något lite om grannarna innan man ber dem ta med efterrätten – som att de gillar att göra tiramisú eller citronfromage eller vad det blir, och att de inte finner detta besvärligt. Nu var ju frågan upprepad och ditt svar möttes positivt så det bör inte vara något problem.

Och inte var det något etikettsfel – sådana är medveten elakhet och ovänlighet, och det här är ju egentligen tvärtom. Du kan rentav ha skapat en lättsamhet i grannumgänget om det blir en vana att gästerna medför en viss del av middagen, vilket kan både förenkla för den bjudande och ge goda samtalsämnen.

Magdalena Ribbing

Bilskojarhyfs?

Fråga:

Något som jag stört mig på när jag och min sambo skulle sälja vår bil är folks brist (läs bilspekulanter) på hyfs och etikett. Spekulanter som ringer mitt i natten och klockan sex-sju på helgmorgnar utan att ens fråga om de stör. Men ännu värre var alla som sa att de skulle höra av sig en viss dag och att de skulle komma till staden där vi bor för att titta på bilen. Jag och min sambo som gärna hade gjort en hel del annat under dessa dagar höll oss hemma för att kunna ta dessa människor som aldrig dök upp. Det var inte någon enstaka spekulant som uppförde sig så här utan det verkar vara gängse praxis i bilskojarbranschen.

Jag förstår mycket väl att man kan ändra planer eller få förhinder men ett litet telefonsamtal eller åtminstone ett sms är väl inte för mycket begärt för att meddela att man inte längre är intresserad eller att man tyvärr inte kan dyka upp denna dag. När jag försökte ringa eller mejla vissa av dessa spekulanter svarade de inte ens i telefonen eller på mejlen. Själv är jag uppfostrad att alltid vara artig och tydlig när man gör affärer med folk. När jag själv kontaktar folk vars saker intresserar mig på exempelvis Blocket och jag senare inte är intresserad (kanske har hunnit hitta det jag letar efter på annat håll) är jag noga med att meddela det så att man inte missbrukar andra människors tid och tålamod. Det är väl inte för mycket begärt?

Svar:

Visst är det rimligt att man hör av sig om ett överenskommet möte inte blir av. Det är helt självklart och förmodligen förstår de flesta detta. Men som så ofta, kanske allt oftare, tror många att de är anonyma när de inte ser den de har kontakt med, och att det inte märks om de beter sig illa om de inte står ansikte mot ansikte.

Kanhända är det samma slags fenomen som förolämpningar på nätet eller anonyma mejl- och sms-påhopp av olika slag – när man inte syns och när man inte måste uppge sitt namn så tillåter man sig allt möjligt obehagligt, uselt och ynkligt som man aldrig skulle göra om man vore identifierad. Fegt, förstås och någonstans kommer det väl att straffa sig, kan jag tänka (hoppas).

Men vad ska man göra åt detta? Du kan ju inte förändra människors beteende och inte avkräva dem löfte om att bete sig hyfsat i förväg. Det enda du kan göra är att förbereda dig på besvikelse över andra, och skaffa dig tålamod.
Eller sälja på annat sätt än på nätet.

Och förstås att fortsätta att uppföra dig rätt och trevligt. Det kan i bästa fall inspirera någon.

Magdalena Ribbing

Dyrbröllopsnärvaro?

Fråga:

Jag är inbjuden till en bekants tredagarsbröllop utomlands och har köpt flygbiljett för mer än min budget egentligen räcker till. Jag trodde att uppehället skulle vara inkluderat men nu, nära inpå bröllopet får jag veta att jag ska betala 1 800 kr ytterligare för mat och logi. Det är kanske ett bra pris för den fina maten och platsen men ändå väldigt mycket pengar då jag spenderat än mycket mer redan. Jag vet att bröllopet i sig är otroligt påkostat och pampigt så jag förstår att pengarna inte räcker till att betala också för gäster men det känns så synd att deras bröllop ska bli en så stor kostnad för mig som inte alls har bra ekonomi. Jag kan tänka mig att kanske det är betalt för vissa som står brudparet närmare, men kostar mer för mig som inte är släkt eller barndomsvän… jag vet inte.

Jag är glad att jag är bjuden, det var inte alls självklart men jag tycker att det är så tråkigt att det ska ta upp hela min semesterbudget och mer därtill. Är det okej och mitt ansvar att stanna hemma om jag inte har råd? Ska jag ens säga något? (De har anlitat bröllopsarrangörer så min kontakt är med dem, så jag skulle inte säga det direkt till brudparet.) Det känns lite odemokratiskt att bara kunna gå på bröllopet om man har mycket pengar. Därtill vill jag gärna ge en fin bröllopsgåva. Men ska jag verkligen ge något när jag redan spenderat så mycket? Nu känner jag mig bara stressad och irriterad över något som ska vara så speciellt och vackert och som jag ska få glädjen att närvara vid. Vad ska jag göra?

Svar:

Tacka nej! Gör det genast, så att bröllopsarrangören får utrymme för någon annan gäst med obegränsad kassa. Att gästerna ska betala för maten utan att detta sagts uttryckligen i inbjudan är helt fel.

Du kan ge en bröllopspresent även om du tackar nej till bröllopet – men du behöver inte ge någon fin present i meningen dyr, utan kan tillverka något själv, en bricka som du målar och fernissar exempelvis.

Men det ska verkligen vara otroligt underbart fantastiskt roligt att vara med på denna fest för att det ska motivera kostnaderna, Annars verkar det ändå klokast att avstå från att delta i en fest som är så pretentiös att det charmanta brudparet – eller den obetänksamma arrangören – inte ens har
meddelat i inbjudan vilka extra kostnader som kommer att påtvingas gästerna. Och inte heller har klarat av att framhålla att gästernas närvaro mot denna betalning och andra utgifter gör eventuella bröllopspresenter överflödiga.

Magdalena Ribbing