Fråga: När min svärmor senast var barnvakt åt oss upptäckte hon att några flagor skavts bort i en teflonpanna. Detta menade hon gav henne rätten att kasta pannan då nötta teflonpannor lär vara farliga och därför inte fick användas för att laga mat åt hennes barnbarn. För mig känns det här lika främmande som om jag oombett skulle befria hennes garderob från mindre chicka plagg, medan min hustru säger att jag ska se det som ett tecken på omsorg. Jag skulle vara mycket tacksam för Magdalenas åsikt.

Svar: Det är som så ofta, alltför ofta tyvärr, de äldre generationernas oförmåga att inse att deras barn blivit vuxna och har eget ansvar för sina liv. Din svärmor betraktar sig nog som klokare, mer kunnig än sin dotter och svärson, och ”hjälper till” att rätta det hon anser vara fel. Nej, hon skulle inte ha kastat teflonpannan, men gärna vänligt sagt till sin dotter att det inte är bra med trasig teflon.

Eller skulle hon rentav ha köpt en ny teflonpanna och givit till er med en vänlig kommentar “jag har hört att trasig teflon är farligt”.

Däremot behöver du inte bli väldigt upprörd, svärmor menade att  vara omtänksam, men fattade inte riktigt vad hon gjorde. Rätt tydlig brist på respekt för andras ägodelar, kanske? Om det hade varit en antik porslinsskål med någon spricka så vore den inte heller bra för matuppläggning. Hade svärmor kastat den skålen?

Din hustru kan vänligt säga till sin mor att hon är tacksam för omtänksamheten men föredrar att själv råda över sina föremål och deras eventuella bortkastande. Du behöver inte ta på dig det diskreta tillrättavisningen, det är inte din mor.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har flyttat in i en lägenhet med uteplats. Det är min första egna lägenhet och jag bor där med min syster. Under sommaren har min syster bott på annan ort och jag har varit ensam. Med lägenheten följde en granne, en änka som är 80+. Vi delar gräsplätt men inte uteplats.
Hon förklarar för mig ganska tidigt att man hjälps åt i grannskapet och är ”kompisar”.

Problemet är att hon vill fika hela tiden. Jag tycker om att ha min altandörr öppen även när jag inte är i köket, där den är. Öppnar jag den och till exempel lyssnar på musik eller bara går in i resten av lägenheten och fixar med annat så kommer hon över på min sida och ropar, knackar och frågar om jag kan komma in på kaffe – nu eller senare under dagen.

Efter helgens fråga om fika, då jag försökte med undanflykter som hon inte ville förstå har jag funderat på att sluta öppna min dörr, dra upp persiennerna och helt enkelt gömma mig i min lägenhet. Nu löste det sig då jag fick överraskande fikabesök själv, men det känns så FEL att tvunget ha en ursäkt att slippa min granne! Jag vill inte ha det så men jag vill verkligen, verkligen inte fika med henne. Jag vill verkligen, verkligen kunna vara hemma med öppen dörr utan att ha något bättre för mig och ändå slippa fika.

Men hon ber om fika ”för grannfriden” (hennes ord). Det vill säga – om jag inte vill fika ”för grannfriden” vill jag ha ”grannfejd”?
Jag är ingen små- eller kallpratare. Jag vill inte att hon knackar på min dörr eller kommer in på min uteplats, speciellt inte när jag inte vistas där utan inne i andra delen av lägenheten. Hur säger jag det utan att vara otrevlig? Det skulle kunna hända att hon frågar av nån sorts välvilja, hon kanske tror att jag är ensam eftersom jag bott ensam över sommaren. Men hur får jag henne att förstå att den bästa grannen hon kan vara är om hon bara låter mig vara?

Att säga som det är låter så himla enkelt, men när jag väl ska göra det är det inte lika enkelt. Hon vill ju så gärna ha ”grannfrid” och det är svårt att säga ”jag vill inte umgås med dig” eller ”sluta knacka på hos mig”.

Svar: Du beskriver en typisk problemsituation med undersysselsatt granne som inte förmår inse att du inte har tid med henne – eller vill umgås med henne. Hon är gammal och kanske ensam och tycker att det är roligt med en granne som hon kan prata med; säkert förtränger hon att du är besvärad av henne, vilket hon borde ha förstått vid det här laget med dina nej-tack.

Du ska givetvis inte behöva gömma dig för din granne. Du måste förklara för henne hur läget är. För att bli av med kaffebesöken kan du understryka ditt behov av ensamhet. Människor är olika och det fattar grannfrun säkert. Säg nästa gång hon tar initiativet till besök ungefär så här ”det är snällt av dig att vilja umgås så här grannar emellan, men jag måste tyvärr säga till dig att jag är en dålig småpratare och jag har inte heller tid till den sortens nöjen. Jag har massor att göra och de stunder när jag inte jobbar måste jag använda till att tänka och planera och sådant, som gör att jag helt enkelt inte har möjlighet till kaffestunderna. Du förstår, jag måste prioritera mitt behov av ensamt tänkande, och också mina gamla kompisar som ibland kommer hit. Så jag hoppas att du vill ha förståelse för min situation”.

Grannfrun kommer förstås att bli sur, och kanske höra mellan raderna vad du egentligen säger, nämligen ”jag vill inte umgås med dig”. Men du har inte uttryckt dig så, och därför kan hon inte vända dina ord mot dig. Det blir svalare ton mellan er, men du slipper åtminstone träffa personer som du inte står ut med.

Ni har ju en gemensam gräsplätt, men att hon går in på din uteplats när du inte sitter där är inte helt okej. I bästa fall slutar hon med det när du har förklarat att du måste få vara ifred, men fortsätter hon att göra det måste du säga ifrån även om det, ungefär ”tror du att du kan klara dig med din egen uteplats, jag har sådant behov av att få vara ifred här, förstår du”.

Använder du en vänlig ton och ser lite bekymrad ut kommer detta kanske att fungera. Men undvik varje uns av aggressivitet och anklagande tonfall. Hon vill dig ju inte något ont, hon vill bara ha ditt trevliga sällskap. För övrigt löser sig kanske problemet när din syster kommer tillbaka. Men oavsett det har du rätt till din husfrid.

Magdalena Ribbing