Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 30 september 2011 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Min fråga rör det sociala klimatet på stadens bussar. Vid flera tillfällen när jag åkt händer det att (främst) äldre kvinnor uttrycker sig väldigt ohyfsat mot sina medresenärer, yngre vuxna och barn i första hand. Vid ett tillfälle muttrade tanten på sätet bredvid ”jävla unge” om ett barn uppenbarligen hade en fobi för bussar och skrek att han desperat ville av. Vid ett annat tillfälle fick en mamma med barnvagn en utskällning av en äldre dam för att hon – vid trängsel – hade sin barnvagn på bussen. En annan gång blev en väninna ombedd att byta vagn för att hon tog emot ett samtal på sin telefon – ett kort samtal. Det finns fler exempel, särskilt vad gäller barn och småbarnsföräldrar.
Jag personligen tycker att detta är väldigt respektlöst beteende och har velat säga till flera gånger, men inte riktigt vågat. Jag själv är ganska ung och man har ju blivit uppfostrad att visa respekt för äldre. Bör man i såna här lägen stå på sig, säga till eller aktivt ta den påhoppades parti eller riskerar man att det helt spårar ur och alla känner sig trampade på?
Svar: Det är svårt att tillrättavisa obekanta – gör man det kan man i värsta fall trigga igång något värre, den som känner sig anklagad har en naturlig vilja att försvara sitt beteende.
Men du kan försöka med motsatsmetoden, säga vänliga positiva kommentarer, barnet som kallades jävla unge kan du vända dig till och säga något gulligt, typ ”vilken fin jacka du har” eller till föräldern ”en så fin liten kille”. Det passar ju inte alltid men i en del fall kan det fungera.
Du kan också vända dig till de muttrande och kritiserande personerna och lugnt och vänligt säga ”jag tycker inte att det stör” eller något sådant.
Att visa civilkurage genom att protestera mot det man finner orättvist är bra. Den som tiger samtycker, heter det ju. Men den som förmår säga emot när andra utsätts för något obehagligt gör det rätta.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 30 september 2011 i kategori Människor emellan
Fråga: Jag flyttade nyligen in i en lägenhet med tre andra personer som jag inte har bott med tidigare.
Vi diskuterade inte städningen närmare, men var överens om att man inte ska vara överdrivet pedantiskt (d.v.s. man får lämna odiskade tallrikar i diskhon om man är stressad och ingen blir sur om det ligger en tröja i vardagsrummet m.m.) och att vi skulle städa en gång i veckan.
Det fungerar inte! Jag måste ideligen påpeka och fråga hur de har tänkt att göra med städningen den här veckan, när de inte gjort klart den inom överenskommen tid. Jag måste påpeka att man torkar bort brödsmulor från borden och att man inte lämnar ett torkställ överfullt tills det att nästa ska använda det. Det är som om de inte har bott hemifrån förut (vilket de har). Reaktionen när jag påpekar detta (på ett, tycker jag, smidigt sätt) är att de ändrar sig för ett tag, och de reagerar med ett ”det tänkte jag inte på”. Jag känner mig som en irriterande hyresvärd (det är jag som står på kontraktet) som blir arg för minsta lilla.
Hur ska jag på ett bra sätt lägga fram att vi tydligen inte har samma krav på renlighet? Jag vill inte bo på en plats där golven klibbar fast under fotsulorna när man går på dem. Och samtidigt känns det fel att jag ska sätta standarden, eftersom de andra är i majoritet.
Svar: När man ska dela boende med andra måste man ha mycket tydliga regler för detta. Annars blir som du har råkat ut för; människor har högst skilda synsätt på vad normal renlighet och vanlig städning innebär och förstår helt enkelt inte vad som förväntas. Eftersom det är ditt kontrakt har du något slags VD-funktion, om man ser det formellt. Så försök göra ett rimligt schema för vad som ska göras, hur ofta och hur. Spalta upp det och skriv det på ett stort papper. Ta inte i för mycket men förklara kortfattat varför matbordet ska torkas av efter varje användande, diskstället ska tömmas osv. Skriv koncist om det som är viktigt.
Och så sätter du dig med övriga tre en dag och säger att det börjar bli alltför besvärligt att städningen inte funkar, så du vill att alla är med på detta som du har spaltat upp på pappret. Säg vänligt att ni alla säkert ser på städbehovet på olika sätt men ni måste enas om ett sätt i alla fall eftersom ni är fyra som ska klara av ett gemensamt boende. Du får ta till hygienargumenten om det behövs, smulor och matklet på golvet kan dra till sig smådjur exempelvis, ostädat badrum kan bli hälsovådligt osv.
Du kanske möts av förvånade eller sura blickar, men ta det med ro i så fall, det är säkert övergående. När man bor i ett normalhyggligt städad hem brukar man må bättre än om det är smutsigt omkring en.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 29 september 2011 i kategori Människor emellan
Fråga: En sann historia, jag lovar. Jag bor på våning 10 i ett hotell med 15 våningar. På väg ner till frukosten stiger jag in i en tom hiss som luktar
ganska tydligt av, för att tala klarspråk, prutt… Jag är ensam inga problem. Tyvärr stannar hissen på väg ner på våning 5. In stiger en dam. Hon känner förstås samma lukt och drar sina slutsatser. Jag tänker någon sekund och säger sedan Det var inte jag!. Inte det smartaste kanske, men vad jag kunde komma på. Damen log milt och tittade bort, medan jag rodnade en smula. Hur som helst. Kan Magdalena med sin klokskap föreslå vad man skulle kunna göra eller säga i ett sådant här fall?
Svar: Ack ack ett sådant problem! Säkert har de flesta varit med om liknande lägen – det finns gott om varianter på att andra tror att man är den som ställt till något trist, toalettäckel exempelvis.
Beklagligtvis har jag inte något bra förslag till replik. Kanske är det bäst att ingenting säga. Vad man är hävdar blir det omöjligt att bevisa sig oskyldig till det som andra måste tro att man har åstadkommit. Kanske jämnar det ut sig i längden. Har du tur kommer damen från femte våningen att gå in i hissen nästa morgon när du är försenad till frukosten och mötas av samma dåliga lukt, och förstå att det inte var du. Om det nu spelar någon roll i längden. Förmodligen ska hon inte bli din chef eller svärmor eller fru, så kanske kan du ta hela problemet med ro.
Eller har spaltens klipska kommentatorer något lysande förslag till vad man kan säga för att slippa känna sig – dum?
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 29 september 2011 i kategori Bröllop, Inbjudningar
Fråga: Jag och min sambo har börjat diskutera vilka vi ska bjuda på vårt bröllop. När vi började skriva ner namn, kom hans ex på tal. Det tog slut för länge sen och de har båda gått vidare. De umgås inte så ofta nu längre sen vi träffades, men de är ett gäng som umgås rätt så nära. I deras umgängeskrets är det inget konstigt att umgås med ex, men för mig känns det lite olustigt. Det handlar absolut inte om att jag är rädd för att de fortfarande ska ha känslor för varandra, men det känns helt enkelt olustigt. Och nu känns det som att jag måste bjuda henne på festen, annars kommer alla tycka att jag är
en svartsjuk flickvän som är elak/ältar gammalt osv. Dessutom är de alltså en nära grupp med människor som umgås och det kommer vara så tydligt varför vi inte bjudit henne och hennes pojkvän (som också är kompis till min sambo).
Min sambo säger att vi inte behöver bjuda henne, men det sätter mig i en väldigt konstigt situation, eftersom jag tror att alla kommer fatta att jag har sagt att hon inte ska komma. Jag tror även att han faktiskt vill gärna att hon kommer också. Hur ska jag göra? Jag vill inte behöva vara den elaka flickvännen samtidigt som jag inte heller vill spendera min lyckligaste dag att tänka på att hon är där. Nu känner jag nästan att jag hellre inte ens gifter mig för att inte hamna i den här situationen!
Svar: Svårt att ge ett säkert råd i denna situation – jag kan bara ge dig min personliga syn på ditt problem.
Den person man har haft en relation till är antagligen är en hygglig människa och behöver inte bli en ovän. Normalt umgås man inte så mycket med sitt ex som du beskriver i ditt mejl men det är ju trevligt att det fungerar så pass okontroversiellt. Du skriver att ex:et ingår i det gäng din sambo fortfarande har, och just därför vore det kanske bra att bjuda henne. Det skulle uppfattas som flott och storsint av dig att låta henne vara med på bröllopet och det skulle bespara dig risken av att utmålas som rädd för henne.
Samtidigt är det högst förståeligt med din ovilja att din mans före detta skulle finnas med på den fest som är din stora dag. Så försök reda ut för dig själv vad du kan göra för att inte tycka illa vara om hon kommer på ert bröllop. Bäst är att du inte bryr dig om hennes närvaro. Du kan hålla avstånd till henne, hon behöver ju inte placeras vid bordet där du ser henne. Du kan be din man att han inte dansar med henne, det borde han kunna lova.
Kom ihåg att du är i fokus, du är bruden, det är dig din man har valt, det är dig han har gift sig med. Hans ex tillhör det förflutna. Att han av allmän hygglighet tycker att hon kan bjudas ska absolut inte hindra dig från att gifta dig, den betydelsen ska du inte ge henne.
Du kan vinna på att hon bjuds. Och har du tur tackar hon nej.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 28 september 2011 i kategori Bröllop, Presenter
Fråga: Är det kutym att ge en gåva till ett brudpar vars bröllop man varit inbjuden till, men ej gått på? Jag kan tillägga att vi inte känner brudparet särskilt väl och att min man är brudens kollega.
Svar: Är man vän med brudparet ger man en present oavsett närvaro, är man mer flyktigt bekant men ändå har fått inbjudan kan man nöja sig med fint lyckönskningskort, eller telegram till brudparet eller en enklare present typ en snygg bricka från någon museishop eller liknande. Något slags hälsning bör man kosta på sig när man bjudits till bröllop även om man är förhindrad att delta i kalaset.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 28 september 2011 i kategori Bröllop, Socialt vett
Fråga: Jag har i mitt snart 40-åriga liv varit på ett trettiotal bröllop, både som singel och parhalva. Endast en eller två gånger har jag blivit uppbjuden till första dansen av min bordsherre. Oftast har de dansat med sina fruar/flickvänner istället.
Så vad gäller egentligen nuförtiden? Är det inte extremt oartigt att inte bjuda upp sin bordsdam efter sittningen på ett bröllop? Jag är trött på att vara panelhöna på bröllop!
Kan tillägga att jag ser okej ut, är hyfsat socialt begåvad och inte har dålig andedräkt:-)
Svar: Det är rätt enligt traditionell god etikett att bordskavaljeren bjuder upp sin bordsdam till första dansen. Går man på en så pass formell tillställning som jag anar att du refererar till bör man ha rimlig koll på vad som förväntas av en, exempelvis att man sitter kvar på sin plats vid bordet och pratar med sin bordspartner, samt dansar första dansen med densamma.
Det berättas för mig att männens flickvänner och fruar i dag anser sig ha rätten till denna första dans, de har sett brudvalsande på TV och film så många gånger att de uppfattar första dansen som en markering av samhörighet. Fruarna och flickvännerna kräver, enligt utsago, att deras partner dansar första dansen med den de hör ihop med.
Fel, som sagt, sett ur formell och traditionell synvinkel. Första dansen är inte en uppvisning av vem som har ihop det med vem. Men hur ska man ändra detta? Det går knappast att lugna de oroliga flickvännerna och fruarna med en gammal vedertagen etikett”regel” om den inte passar deras tänkesätt. Det enda jag kan tänka ut i sammanhanget är att toastmaster/madame säger vid måltidens början något om att första dansen reserveras för bordsparen.
Och för den delen, så gräsligt är det ju inte att sitta en dans, du kan ta en nypa luft, spankulera omkring med de andra kvinnorna som inte heller bjudits upp av sina medgörliga tofflor till bordskavaljerer, eller ägna dig åt några av de karlar som blivit över i denna demonstration av tvåsamhet. Panelhöna, nej du, det hinner du inte bli på en ouppbjuden dans – men de män du har haft till bordet har haft dålig koll på den traditionella etiketten.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 27 september 2011 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen
Fråga: På min arbetsplats har jag en kollega som har en väldigt trevlig sida men också en sida där hon beter sig som värsta besserwissern; hon har inga problem med att tillrättavisa andra kollegor på ett anklagande sätt. Denna sida retar gallfeber på mig. Jag kan försvara mig själv men jag blir dessutom irriterad å andras vägnar. Jag tycker inte man läxar upp kollegor som är vänliga, vill väl och har längre erfarenhet inom yrket än henne själv. De andra håller tyst och låter henne hållas. Vi är inte många medarbetare och jag tycker det blir tråkig stämning.
Jag vet också att jag inte är den enda som stör mig på beteendet men ingen säger något, bara jag visar mitt missnöje när det är riktat mot mig, men hur gör jag när det riktas mot kollegorna? Ska jag ta strid för dem eller ska jag fortsätta att bita ihop (och bli irriterad) tills de själva kanske tar tag i det? Och vad säger man till någon som inte själv verkar förstå att sättet hon tilltalar människor/kollegor på inte är trevligt. Däremellan är hon jättetrevlig och på det personliga planet är hon ganska osäker person.
Svar: Det kan nog vara på sin plats att milt tillrättavisa människor som beter sig som du beskriver. Du kan ju försöka säga vänligt när hon anklagande korrigerar andra ungefär ”oj då, det där har väl X mer koll på än vad du har?”
Eller så sätter du dig en lugn stund med henne, bara ni två, och förklarar hur hon låter och att det är tråkigt för er alla med hennes sätt att rätta andra. Kanske vet hon inte om det intryck hon gör. Kanske försöker hon skaffa sig säkerhet genom att hacka på andra, inte helt ovanligt. Jag har naturligtvis ingen aning om orsaken till hennes beteende men hon förlorar ju bara själv på det och därför kan det vara bra på flera sätt att snällt berätta för henne hur hon faktiskt säger och vilken effekt det har.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 27 september 2011 i kategori Klädsel, På arbetsplatsen
Fråga: Jag arbetar på kontor, där herrarna oftast bär skjorta och kavaj (och ibland kostym). När herrarna kommer till ett möte, tar de av sig kavajen innan de sitter ner och tar på den innan de går igen. Samma sak gäller vid deras arbetsplatser: när de sitter ner har de kavajen på stolen och när de är på stående fot, har de kavajen på sig. Kan jag som kvinna också göra likadant eller kommer mina arbetskamrater att höja på ögonbrynen? Jag har inte sett någon kvinna göra så tidigare. Oftast har jag blusar eller lite finare tröjor med trekvartsärm under kavajen, alltså plagg som jag skulle kunna bära utan kavaj ovanpå.
Svar: En mans kostym kan nästan jämföras med en uniform, men så ser man inte en kvinnas kavaj och kjol/byxor. Du behöver inte ha kavajen på om du inte vill. Men om du strikt följer männens mönster med av-på kan det kanske väcka lite förvåning. Ta av dig kavajen om du är varm, men ta inte på den när du reser dig upp, som männen gör, utan först när det behövs för att du tycker att det är för svalt utan den.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 26 september 2011 i kategori Måltider
Fråga: Jag undrar om Magdalena vet varför restauranger nuförtiden envisas med att servera de flesta rätter i djupa “sopptallrikar”? Det är ett otyg tycker jag, och det är mer obekvämt att äta i dessa med kniv och gaffel. Detta borde väl bryta mot gammal hävd och vett?
Svar: Det går mode i serveringsstil liksom i allt annat. De djupa tallrikarna är givetvis avsedda för flytande föda, men har precis som du konstaterar kommit att bli moderna även för fast föda. Ganska onödigt, men inte mycket att göra något åt. De som lägger upp maten på restaurangen kanske skapar något vackrare om rätten placeras i en djup tallrik, som kan ge utrymme åt dekor och annat. Men visst är det opraktiskt många gånger, kniv och gaffel ramlar ner i maten, man har svårt att skära osv.
Det kan vara samma tankesätt som gör att en del krogar lägger alla bestick på höger sida om tallriken (i värsta fall dessutom hopknutna med en rosett) i tron att det ser tjusigt ut. Men det är larvigt, gästen förvirras och måste duka rätt åt sig själv – bara för att dukningen ska vara inredningstidningsfin. Tråkigt!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:00, 26 september 2011 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag läste igenom ett äldre inlägg om att erbjuda sittplatser på tunnelbanan. Vid två tillfällen har jag blivit erbjuden plats. Det bör tilläggas att jag vid tidpunkten var 19 år. Jag var inte gravid, och uppenbarligen inte särskilt till åren kommen. Jag tackade artigt nej och stod kvar. Var det okej, eller skulle jag ha tagit platsen av… vänlighet?
Svar: De som erbjuder dig plats gör det av vänlighet. Erbjudandet behöver inte handla om ålder eller synligt behov utan kan faktiskt vara gammaldags artighet, som exempelvis att en man tycker att en kvinna inte bör stå upp när han sitter ner. Eller bara vanlig vänlighet. Eller något annat skäl.
Det är rätt att säga ett soligt ”tack, så vänligt” och ta den erbjudna platsen – eller förklara att man ska av nästa hållplats eller har någon rimlig orsak att tacka nej.
Den som gör sig besväret att erbjuda sin plats tar ett initiativ som inte alltid är enkelt, för många är det en kamp att göra sig synliga, att märkas, och det är därför bra att ta emot erbjudandet med vänlighet och ett positivt svar.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade