Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:40, 31 januari 2012 i kategori Övrigt
Fråga: För cirka ett halvår sedan flyttade jag från Stockholm till en västkuststad. Något jag noterat är att alla (ja möjligen med något enstaka undantag) håller till vänster på gångvägarna. Jag har fått lära mig att man håller till höger och detta gör det allra flesta där jag kommer ifrån. Min fråga föranleds mest av nyfikenhet – är det regionala skillnader i denna norm? Eller gör stockholmarna eller västkustborna helt enkelt fel?
Observera att detta inte är något jag precis stör mig på, jag har bara under denna tid jag bott här och ständigt upplevt fenomenet blivit nyfiken på hur det egentligen ligger till.
Svar: Det vore förvånande men intressant om valet av sida för gångtrafikanter skilde sig mellan olika delar av Sverige. Ser man det praktiskt är den enda rimliga ”regeln” i sammanhanget att man går så att man ställer till minsta möjliga problem för de mötande. Det brukar lösa sig helt naturligt. Att man makar sig åt sidan för att släppa fram andra är lika självklart, eller borde vara det, men där syndas det friskt lite varstans i Sverige, har jag tyvärr tvingats notera.
Enligt Trafikförordning (1998:1276):
7 kap. Bestämmelser för gående på väg
Gående som använder vägrenen eller körbanan skall om möjligt gå längst till vänster i färdriktningen. Den som åker rullskidor, rullskridskor eller liknande och som färdas med högre hastighet än gångfart skall dock färdas längst till höger om det är lämpligare.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 31 januari 2012 i kategori Människor emellan
Fråga: För snart två år sedan skulle jag och en av mina då bästa kompisar åka och hyra film. Då jag var den av oss som hade körkort fick vi låna hans mammas bil, en gammal BMW. När vi skall parkera tillbaka på gatan får jag inte i handbromsen ordentligt och rullar in i en lyktstolpe som ger en mindre buckla på bakre kofångaren. När vi kommit in i huset erkänner jag/vi genast till hans föräldrar och jag erbjuder mig att betala reparationer alternativt självrisk om försäkringsbolag ska inblandas. Jag får till svar att det inte är något fara och att “dom nog kan fixa det själva”. Jag frågar följande veckor vid ett flertal tillfällen “hur det går med bilen”, svaren jag får är att jag inte skall oroa mig och liknande.
Nu, nästan två år senare, får jag ett samtal från familjen där dom vill att jag skall betala reparationskostnaden dom hade i samband med att bilen såldes, vilket i sin tur skedde för mer än tre månader sedan. Jag reagerar med förvåning, dels för att jag fått intrycket att det hela var glömt och åtgärdat på egen hand, och dels för att dom väntat så länge att kontakta mig. Tilläggas skall att jag inte längre har någon kontakt med min f.d. kompis på grund av en orelaterad händelse.
Vem har “rätt” i en sådan här situation, har dom rätt att kräva mig på betalning oavsett vad som sagts eller hur lång tid som förflutit, eller “preskriberas” sådant här efter en viss tid?
Svar: Det är en juridisk fråga som jag inte har kompetens att besvara. Men sett ur mitt folkvettsperspektiv är det orimligt att först avböja ett erbjudande om reparation och två år senare kräva ersättning för den kostnaden. Är det en mindre summa som krävs kan du möjligen erbjuda dig att dela den med ägaren, men är det en större summa pengar tycker jag att du ska fråga en jurist vad som gäller.
Kan det vara den ”orelaterade” händelsen som du nämner som är orsaken till att du nu krävs på pengar? Ett slags futtigt hämndbehov?
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 30 januari 2012 i kategori Måltider
Fråga: Jag undrar vad som är vett och etikett när det gäller att använda tandpetare? Är det ok att sitta och peta tänderna vid matbordet då man har gäster eller är på restaurang?
Något enstaka pet mellan två tänder då något fastnat eller en totalgenomgång mellan alla tänder?
Tacksam för svar eftersom jag och min man är oense om detta. Tycker själv att det är ganska oaptitligt.
Svar: Frågan återkommer ofta och tas därför upp igen i spalten på nytt.
Mitt ständiga svar till de frågeställare som undrar om tandpetande i sällskap är att tandpetning är en syssla för ensamseglare. Det går helt enkelt inte att göra anspråk på att vara hyfsad och behaglig i andras sällskap om man synligt och inte sällan även hörbart rotar i sina tänder, pillar och petar och gräver, och därtill ofta om än omedvetet anlägger en salig min när något fynd görs.
Med all sympati för obehaget med dillfransar och köttbitar fastnade mellan tänderna rekommenderar jag att man med eller utan tandpetare avstår från att gräva sig i sitt gap när andra människor är närvarande.
Man kan med fördel avlägsna sig ett ögonblick om man absolut inte står ut annars, och peta ut det som hamnat fel, men varken att hålla den andra handen för munnen eller fälla upp en servett över ansiktet för att peta ”osynligt” hjälper – det är fullt tydligt för alla vad man ägnar sig åt, och detta är otrevligt för omgivningen, rentav äckligt, därtill ohyfsat och som sällskapstalang totalt misslyckat. Toaletten är en bra plats för hygienisk verksamhet, dit tandpetning räknas i högsta grad.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 30 januari 2012 i kategori Inbjudningar
Fråga: Om man blir inbjuden av en vän på middag ett bestämt datum men tackar nej på grund av sjuka barn eller att man redan är uppbokad, vem ska då bjuda nästa gång?
Maken tycker att man ska ringa vännen och föreslå ett nytt datum för att visa sitt intresse till att umgås. Jag tycker att det känns som att bjuda in sig själv…
Är det hellre så att vi borde bjuda istället?
Svar: En inbjudan, formellt sett, är inbjudarens initiativ. Tackar gästen nej så ”räknas” inbjudan ändå som en bjudning, kan man säga, det hette förr i tiden ”bjudet är fägnat”, alltså själva inbjudan är en handling som ses som en bjudning. Vid nej tack kan inbjudaren återkomma med en ny inbjudan, om och när det passar. Eller gästen med att inbjuda till sig.
Men gästen kan enligt formell etikett inte tacka nej och samtidigt eller lite senare säga till inbjudaren att det vore trevligt att bli inbjuden igen till ett annat datum.
Nu är detta som sagt formellt, mellan vänner kan man självklart agera som man vill.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 28 januari 2012 i kategori Klädsel, På arbetsplatsen
Fråga: Jag har en fråga angående kvinnors urringningar på arbetet. På mitt arbete började för ett tag sedan en kvinna med mycket generösa urringningar på blusar, toppar, tröjor.
Ibland när hon pratar och skrattar så är det nästan så att man väntar på att brösten ska ramla ut. Kan man eller bör man påpeka på ett fint sätt att det kanske inte är lämpligt att klä sig så på en arbetsplats, kontor?
Det är inte bara jag som har reagerat utan både kvinnor och män kan kommentera detta, när hon inte hör. Eller ska man prata med chefen och att det kommer därifrån?
Svar: Det är inte så ovanligt numera med fritidsklädsel eller gåbortsbetonad klädstil på arbetet. Urringning i annat än diskret mån hör inte hemma på en arbetsplats. I TV och filmer exempelvis visas ofta yrkeskvinnor med lite för rejäla urringningar – kanske man tycker att det ser tjusigt ut på bild vilket inte alls är detsamma som att det är rätt i verkliga livet.
Klokt är nog att du vänder dig till chefen som får säga till din arbetskamrat att hon bör avstå från sina stora urringningar. Att visa upp sina behag kan man ju tycka är vars och ens ensak, men så är det faktiskt inte när urringningen blir ett samtalsämne och en störande faktor på arbetsplatsen.
Likadant vore det med en minikjol av grytlappsstorlek, eller en man i så tighta byxor att de så kallade familjejuvelerna blir alltför uppenbara.
Nu kommer, förmodar jag, värnare av den personliga friheten att framhålla att man klär sig som man vill och att vill man vara utmanande sexigt klädd ska inte andra bry sig om det och inte notera det (varför skulle man då välja så utpräglat sexig klädsel, tillåter jag mig att undra). Men har ett arbete ingår man därmed i en gemenskap på arbetsplatsen (försåvitt man inte arbetar ensam) och då visar man respekt både för arbetsuppgiften och kollegerna genom att klä sig så att inte andra blir störda av det.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 27 januari 2012 i kategori Klädsel
Fråga: När och i vilka situationer bör en man ta av sig respektive behålla hatten på? Att ha hatten på när man åker buss eller pendeltåg är väl inget problem, men det finns andra tillfällen där jag tvekar. Jag besöker ofta medeltida kyrkor och andra sakrala lokaler för att dokumentera och fotografera och nästan alltid är jag ensam i kyrkorummet som kan vara nog så kallt vintertid. Ibland kommer ytterligare någon besökare; turister, kyrkvaktmästare, vad vet jag och ibland har jag känt mig väldigt osäker om hatten ska av eller om jag kan behålla den på.
Ett annat tillfälle är när man befinner sig i en större galleria med mängder av butiker av olika slag. Kanske kikar man in på en restaurang för att kolla stämningen, läsa menyn eller beställa take-away.
Jag var tonåring under studentrevolten då många traditioner ifrågasattes (vilket i och för sig är sunt att göra ibland) och på den tiden bar de flesta män någon form av huvudbonad. Däremot tillägnade jag mig ingen särskild hattkod, även om jag idag reagerar starkt mot dagens slynglar (sic!) som har sina mössor och kepsar på sig i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Svar: Mäns hattbärande har ett uppsving för närvarande. Kvinnors också för den delen! Formerna för särskilt männens hattbärande har fått andra förtecken därmed, det är inte längre frågan om att riddarlikt svepa av sig hatten och buga djupt för damerna och stå barhuvad i deras närvaro, utan om en lättsammare attityd till både hatten och dess funktion.
Men en del så kallas hattetikett gäller ändå för en väluppfostrad man. Han tar av sig hatten inomhus, liksom mössa, keps och vad det är för huvudbonad, undantaget den man bär av kulturell och religiösa skäl eller av hälsoskäl.
I en kyrka tar en man alltid av sin huvudbonad, oavsett han är ensam eller har medbesökare. I en galleria med butiker kan man behålla hatten på, det är utomhus med tak, kan man säga. Inne i en restaurang (inte utanför en matkiosk) tar en man av sin hatt antingen han besöker stället för att hämta en take-away eller för att kolla menyn.
När en man hälsar på en kvinna utomhus lyfter han lätt på hatten för att markera avtagning, men står inte med hatten i handen om det blir ett samtal – utomhus, som sagt, inomhus har han den inte på.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 27 januari 2012 i kategori Bröllop, Klädsel
Fråga: Har fått en inbjudan till ett bröllop. Klädkod kavaj, som för damen innebär kort klänning eller hur?
Då har jag en fråga kan jag ha en svart byxdress med något vitt under eller bara långbyxa med nått snyggt upptill.
Är klänning ett måste?
Svar: Nej, du kan inte ha ”svart byxdress med något vitt under” som bröllopsgäst. Det är ganska exakt vad du inte ska ha: svart eller svart och vitt. Svart är den traditionella sorgfärgen och bröllop bryter sorg, så kvinnor som vill vara artiga och vänliga ska inte ha helt svart eller svart-vitt på bröllop.
Du kan ha långbyxor om de är utpräglat festbetonade, inte ”vanliga” snygga, men exempelvis sidenbyxor och en överdel, och då kan byxorna vara i tydlig färg och överdelen svart, eller tvärtom, men inte beige, ljusgult, grått eller annan ”nästan-vit” färg.
Har du kjol med separat överdel (är precis lika korrekt som hel klänning) eller klänning kan den vara knäkort eller gå till halva vaden ungefär. Den ska inte vara baraxlad. Beträffande färg gäller samma princip som beskrivs ovan.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:10, 26 januari 2012 i kategori Socialt vett
Fråga: I vilken utsträckning är det okej att säga nej? Frasen ”Är det ledigt här?” är en av få jag kan komma på som egentligen inte alls betyder det orden egentligen säger. Att stolen är ledig är uppenbart för var och en, och frågan betyder egentligen ”Är det okej att jag sätter mig här?”
Diskussionen uppkom igår kväll, då vi befann oss på ett ganska stort fik där nästan alla bord var halvfulla, så att det egentligen fanns gott om plats, men väldigt få kunde räkna med ett eget bord. Vi, som normalt är omgivna av mer eller mindre högljudda och krävande småbarn såg det som en tillfällig lyx att kunna sitta ner i lugn och ro och prata och fika, utan att behöva ta hand om småbarn, avbrytas av småbarn, stå ut med småbarns ännu inte smakfulla bordsskick och rinnande snor.
Om en barnfamilj med småbarn kommit fram till vårt bord och yttrat frasen ”Är det ledigt här?”, hade det då varit okej att säga något i stil med ”vi skulle gärna se att ni kanske valde ett annat bord, eftersom vi ansträngt oss mycket för att få en stund av lugn och ro utan småbarn vid bordet”. Det var ju ledigt, och rent praktiskt fanns det ju plats för ytterligare några personer till vid vårt bord. Men vi betalade trots allt inte 145 kronor för varsin kaka och en kopp kaffe, utan för varsin kaka, en kopp kaffe och lugn och ro och servering.
Svar: ”Är det ledigt här” är en fråga som även icke helt sanningsenligt kan besvaras med ”nej, tyvärr, vi väntar på ett par vänner” — och det svaret accepteras alltid. Att vännerna ”uteblir” kanske noteras av de frågande, men den skammen får man ta om man väljer att narras för sin egen trevnads skull.
Men man ska inte gå på kafé dagtid om man vill vara säker på att få sitta ifred utom syn- och hörhåll för andra människor än dem man själv valt. Klokare är då att köpa kakor och gå hem till någon av dessa personer.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 26 januari 2012 i kategori Sorg och begravning
Fråga: Såg i en dödsannons för ett tag sedan att familjen inte ville att man skulle skicka blommor till begravningen eller skänka pengar till någon välgörenhetsfond som cancerfonden eller dylikt. I stället ville man att pengar skulle sättas in på familjens bankkonto avsett för byggnation av familjens sommarstuga. Väl magstarkt tycker jag, eller har jag fel?
Svar: Enligt min uppfattning har du inte fel. Men det är intressant att man i ännu en dödsannons ber om ekonomiskt tillskott till familjen. Kanske är det en ny trend? Jag hoppas att så inte är fallet.
En liknande fråga har varit uppe under hösten, där gällde det att sätta in pengar till den avlidnes barn. Så kan man göra om barnen saknar försörjning, vilket inte var ovanligt förr men nog är mer sällsynt idag. Att be om pengar till sommarstugan är, hoppas jag, unikt. Pinsamt är det hur som helst och det skulle jag tro att de flesta anser.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 25 januari 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: De senaste åren har det blivit alltför vanligt att folk säger ”jag ska bara kissa först” eller “jag ska gå och kissa” eller liknande. Förr sade man att man skulle gå på toaletten, pudra näsan eller inget alls, man bara gick ut en liten stund och kom tillbaka, helt diskret. Jag tycker det är helt etikettlöst att tala om vad man ska göra på sitt toalettbesök – men jag är inte intresserad – jag vill inte veta! Riktigt bottendåligt tycker jag det är. Vad tycker Magdalena?
Svar: Även om din fråga ingår i den kategori som brukar reta en del kommentatorer (de menar att frågeställaren inte ställer en fråga utan bara vill få sitt korrekta resonemang bekräftat av mig), svarar jag gärna att du förstås har alldeles rätt.
Alltså: det är totalt ointressant för omgivningen om den som avlägsnar sig ur sällskapet ska gå på toaletten eller gå utom syn- och hörhåll av något annat skäl.
Korrekt är att säga ”ursäkta ett ögonblick” om man vill markera att man avlägsnar sig en liten stund, annars går man diskret ut och återvänder snarast utan att vid återkomsten meddela man vad man har uträttat på toaletten eller annorstädes.
Men förvånande många nutida vuxna verkar ha svårt att lämna sitt småbarnsbeteende bakom sig. Jag har ingen lösning på problemet.
Det skulle inte bli uppskattat, tror jag, om du skulle säga ”åh så spännande, berätta mer” när någon kungör sin avsikt att gå på toaletten. Och man ska ju inte vara ovänlig i onödan.
Så bäst är nog att du låter de som meddelar att de ska gå och kissa (bajsa, någon?) skämmas på egen hand. Du behöver inte engagera dig, helt enkelt.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade