Fråga: Varför är det så viktigt att deklarera vad man själv inte gillar i mat- och dryckesväg? Och kan det anses som brist på god stil, eller är det bara ett beteende som jag personligen irriterar mig på? Exempel: Vid fikabordet berättar en kollega att familjen ska äta lutfisk till middag. Genast måste någon utropa ”usch lutfisk äter inte jag!”. Inte sällan känner resten av gänget att även de måste redogöra för sin relation till lutfisk.

Jag har en känsla av att detta beteende har ökat eftersom vi äter allt mer olika från individ till individ. Någon är vegetarian och berättar gärna om nackdelarna köttätande har för hälsa, djur och klimat. Någon går på LCHF och håller långa utläggningar om ondskan i kolhydrater. Någon köper bara ekologiskt och aldrig halvfabrikat eller snabbmat, vilket hon känner sig nödgad att berätta när någon mindre nogräknad vän råkar nämna att han var på McDonalds med sina barn i helgen. Var går gränsen för när matpreferenser inte längre är ett trevligt samtalsämne och ett sätt att visa vem man själv är (eller vill vara)? I något läge måste det väl vara okej att tala om vad man inte äter (förutom det självklara när det handlar om allergi), utan att det blir ett underkännande av medmänniskornas matvanor?

Svar: Du tar upp en företeelse som även jag har noterat och som jag tror är relativt nutida, jag minns inte att man för ett par decennier sedan höll på att precisera sin personliga matavsky, eller ens smak, inför andra. Det var bara barn som uttryckte sig negativt om mat som de ogillade och då vanligen hutades åt av vuxna: så säger man inte!

Visst är det märkligt att vuxna beter sig som barn och anser att de måste berätta för alla andra vid bordet vad de inte äter och varför. Lika märkligt som att bordsgrannar kommenterar vad den vid deras sida inte äter av sin portion mat. Eller för den delen, innehållet i andras matlådor. Även om det är omedvetet och inte illa menat är det tråkigt och fel.

När man noterar vad andra äter eller har ätit måste man faktiskt tänka efter först innan man säger något. Tumregeln är att man har inte ett dugg med detta att göra. Om någon berättar om lutfisken till middag säger man “jaha” eller ingenting, om man inte kan säga ”så gott”. Blir man direkt tillfrågad om sin uppfattning om lutfisk säger man som det är, men utan förklenande ord som usch och avsky. Det räcker bra att säga att det inte tillhör ens favoriträtter – om man alltså blir tillfrågad.

Detsamma gäller alla olika dieter och matpreferenser, man kan berätta men inte fördöma, man kan diskutera men inte kräva medhåll. Undantag som sagt allergier och givetvis kulturella och religiösa skäl – men inte ens då ska man säga att man avskyr viss mat, budskapet framgår lika bra om man säger att man inte tål eller kan äta det ena eller andra.

Magdalena Ribbing