Fråga: Jag bor i Stockholm och åker dagligen med kollektivtrafiken till och från mitt arbete. Jag slås också dagligen över hur oförskämda folk är mot varandra och man slänger med sin väskor, bufflar sig fram, armbågar sin medresenärer etcetera, allt förstås utan att be om ursäkt.

Idag när jag skulle åka hem hände det att två personer skulle sätta sig innanför mig på platserna närmast fönstret, först kommer kvinnan som sparkar på mitt ben och smutsar ner mina byxor. Sedan kommer mannen som knäar mitt knä. Ingen av dem ber om ursäkt. Jag blir irriterad och borstar muttrande bort smutsen från mina byxor varvid mannen blir arg. Han fräser något i stil med “vad fan är det frågan om, ville du mig något?!?!.” Jag tittar på honom och svarar att först sparkar kvinnan på mig och sedan knäar du mig och ingen av er ber om ursäkt.

Vaddå svarar mannen, du får väl flytta din ben så man kommer fram! Jamen, svarar jag, jag är 160 cm lång och tar verkligen inte mycket plats, det borde inte vara några helst problem för er att ta er förbi utan att sparka på mig, eller? Ja, men vi kanske sa ursäkta, svarar mannen. Mm, svarar jag, men hade ni gjort det så hade jag hört det och det gjorde jag inte, men jag tycker nog att det är trevligare att man ber om ursäkt när man sparkar på sina medresenärer. Då kallar han mig för både det ena och det andra och det är således jag som har fel, jag som blivit sparkad på.

Jag sätter på min MP3-spelare och försöker glömma incidenten, men jag lyckas inte. Jag känner mig kränkt och illa behandlad och det känns tråkigt att jag inte ens är värd en ursäkt när jag blivit sparkad på. Så jag måste erkänna att jag är lite barnslig, men när min slutstation närmar sig så ringer jag en vän och berättar att jag blivit sparkad på av två medresenärer och att de inte ens hade vett att be om ursäkt. Detta hör mannen bredvid mig och han börjar skrika, så hela vagnen hör, att; nu får du väl för fa-an ge dig!!!! Jag kliver av och försöker glömma incidenten (utan större framgång som kanske märks).

Så, vad skulle jag gjort annorlunda? Ja, jag satt på ett yttersäte, men jag skulle inte åka så långt och jag gillar inte att känna mig trängd, därför har jag svårt att sitta längst in. När paret kom på fanns många lediga platser varför det inte var självklart att de skulle ha de två platserna bredvid mig. Vad kunde jag svarat honom? Och vad kan man göra när man blir sparkad på och vill ha en ursäkt, men det hela vänds mot mig och det är mitt fel. Anser han att jag förtjänar att sparkas på? Anser han sig vara förmer och tycker att bara han får sin plats så struntar han i resten? Jag har svårt för konfrontationer och är lite konflikträdd. Det är läskigt att folk blir så arga när man själv anser sig blivit dåligt behandlad.

Tacksam över tips på hur man hanterar sånt här.

Svar: Kollektivtrafikens nyttjare är ett ständigt bekymmer just av de anledningar du beskriver: självupptagenhet, hänsynslöshet och brist på anpassning.

Men jag kan ge dig en tanke om varför det blev så tråkigt i den situation du beskriver.
Från din synvinkel sett var det det två personerna som satte sig intill dig som betedde sig fel på alla sätt. Du blev sparkad på, du ville absolut att de skulle be dig om ursäkt – men det hade ju knappast tagit bort smutsen på dina byxor eller irritationen över att du hade “knäats”.

Ser man det ur en annan synvinkel skulle läget ha kunnat beskrivas så här: någon sitter på ytterplats trots att innerplatserna är lediga. De som vill sitta där måste tränga sig förbi den som redan sitter. Den personen makar inte åt sig och försöker inte underlätta för de som vill ha platserna innanför. Det är åbäkigt, man har tjocka kläder som tar utrymme och klumpiga skor. Man råkar sparka till den som sitter och man tycker inte att det är mycket att tjafsa om, sådant råkar alla ut för. Sedan är nästa av de två tyvärr klumpig och stöter sitt knä mot den sittande, och en tänkt ursäkt mumlas så tyst att den inte uppfattas.

Den sittande personen blir irriterad och tjatar om dessa relativt bagatellartade incidenter. De inkommande förstår att det är besvärligt för den först sittande personen och försöker få henne att förstå att man inte menade illa, men hon vill inte utan fortsätter att klaga. Man tappar humöret och fräser ohövligheter till henne. Men tjatet tar inte slut, utan mynnar ut i en för alla andra hörbar berättelse i mobilen om hur hemskt det varit för henne. Då skriker man ännu fler dumheter och beter sig illa för att lätta på trycket inom sig – precis som den först sittande gjort med sina icke upphörande kritiska kommentarer.

Ja, du ser hur man kan betrakta det som hände ur flera synvinklar. Det gör inte att jag vill eller på minsta sätt försöker ursäkta drumlarna som satte sig intill dig. De kunde gott ha sagt ett tydligt “ursäkta, det var inte meningen, gick det bra?” och då skulle du ha nöjt dig med det.

Men kom ihåg att du satte dig på ett yttersäte trots de lediga innerplatserna. Bara det är ett ”fel” i kollektivtrafiken, så gör man inte om det ska bli smidigt för alla. Att du skulle en kort sträcka och inte gillar att ”bli trängd” kan andra inte veta och inte förväntas ta hänsyn till. Du flyttade tydligen inte heller undan dina ben, utan ansåg att de inkommande skulle krångla sig förbi dig.

Som jag kan förstå det av din beskrivning har du inte försökt förenkla för dina medpassagerare och du gav inte heller upp efter din inledande kritik mot dem.

Men de som satte sig innanför din plats betedde sig barnsligt, fånigt, ohövligt. Ni kunde båda ha besvärat er lite mer visavi varandra, tror jag.

Magdalena Ribbing

Fråga: Ofta slås jag av att de som skriver till Magdalena inte vill svara på frågor som andra människor ställer till dem för att visa intresse. Nyligen en frisör som frågar vad kunden sysslar (dvs arbetar) med. I det här fallet tror jag inte att frisören vill snoka utan helt enkelt försöker hitta något att tala om.

Jag kan förstå att man ska undvika att fråga om vikt, sexuell läggning, lön/förmögenhet, politiska åsikter och eventuella pågående eller planerade graviditeter. Men de frågor som gäller vad man jobbar med, vad man utbildat sig till, var man bor, om man har familj, vad man gjort på semestern etcetera är sånt som jag har frågat många gånger, och eventuellt gjort bort mig på.

Magdalena säger ofta att den som gärna vill berätta om sitt yrke/boende/familj etcetera kommer att berätta om det ofrågad, men i det sociala samspelet ingår att man ställer frågor till sin samtalspartner snarare än berättar om sig själv. De som berättar om sig själva hela tiden anses självupptagna. Därför känns det inte som en speciellt konversationsfrämjande inställning att anta att den man pratar med kommer att bjuda på all den information som inte är strikt hemlig.

Vilka frågor kan jag ställa till en främling i syfte att få konversationen att flyta, och/eller lära känna personen? Är jag helt och hållet utlämnad till frågor om tv-program, väder och nyhetshändelser eller finns det något jag kan fråga som visar intresse för den person jag samtalar med?

Jag tycker faktiskt inte alls att det är lätt att hitta på frågor som är vänliga utan att vara nyfikna. Åtminstone inte om det är frågor som gäller personen jag pratar med.

Jag kan absolut tänka mig att någon skulle kunna bli ledsen av frågan ”brukar du träna?” Är det någon som har varit oerhört engagerad i sin träning eller sport, kanske till och med försörjt sig på den, men tvingats sluta på grund av en skada eller sjukdom kan det nog vara minst lika smärtsamt som frågan ”har du barn?” Båda är frågor som lätt kan besvaras med ”nej” utan att blotta sitt liv men som kan väcka negativa minnen eller känslor.

På samma sätt kan en fråga om bostadens geografiska läge vara jobbig för den som skäms över att inte kunna bosätta sig på något annat ställe än i det billigaste miljonprogramsområdet. Vad man än frågar om kan den man frågar bli ledsen!

Därför kan jag inte hitta frågor som gäller personen jag talar med. Och jag tycker inte att frågor som gäller närliggande krogar, affärer eller tevetablån visar ett intresse för att lära känna samtalspartnern. Däremot kan jag hålla med om att det kan duga för konversation som bara syftar till att döda tystnaden (som den med en frisör).

Svar: Mina svar på  den/de frågor du refererar till har väckt en engagerad debatt med mängder av kommentarer och därför använder jag spalten i dag till ett längre resonemang i ämnet.

Lika ofta som du slås av att mina frågeställare inte vill svara på andras frågor slås jag av den brist på fantasi och inlevelseförmåga som så många säger sig ha eftersom de inte kan finna något neutralt att fråga om obs. i början av en ny bekantskap, vilket är det jag har svarat på, inte vad som kan pratas och frågas om mellan vänner, släkt och andra som är mer bekanta.

Varför inleda ett samtal med en person om vars liv man inte har en aning med frågor som ”vad har du utbildat dig till? – har du barn? – vad gjorde du på semestern?” – frågor som kan vara svåra att besvara för den med en oönskad levnadssituation. Hur befrämjande för samtalet och fortsättningen av bekantskapen eller frisörkontakten är det för den som kanske måste svara: ”Jag har ingen utbildning. – Nej jag får inga barn fast jag inte vill något hellre. – Jag var kvar i hemma för jag hade inte råd att resa någonstans”.

Istället kan man fråga om exempelvis boende som det inte behöver besvaras i detalj, alltså inte hur stor-liten bostaden är, hur vederbörande har finansierat den osv; frågan kan ges ett geografiskt svar, “i X, helt okej faktiskt” eller något svävande, ”förort, men tänker flytta” eller ”ganska bra i Y-ort” och en snabb motfråga “och du? Var bor du?”

Eller fråga om sådant som handlar om vanliga fritidsaktiviteter: ”brukar du träna?” eller om något närliggande ”har du sett att X-affären har öppnat/stängt/flyttat?” eller ”krogen Y är visst jättebra hörde jag, har du varit där?” Ingendera av dessa frågor kommer i närheten av tvingande svar som naggar någons integritet, eftersom det går att svara nej eller rentav ja, utan att därför behöva blotta sitt liv.

Frågan om ”brukar du träna” kan enkelt besvaras med ”nej inte just nu” eller ”för mig räcker promenader” – men på frågan ”har du barn” räcker sällan ett enkelt ”nej” som svar – där förväntas en förklaring, vet jag av egen mångårig erfarenhet. Att dra en parallell mellan att ha tvingats avstå från att träna och att inte kunna få barn är helt orimligt enligt min uppfattning.

När man har frågat om de neutrala ämnena och fått något slags svar har man säkert bildat sig en uppfattning om personen och vet vad man kan fortsätta fråga. Vill den du talar med bli närmare bekant med dig ankommer det på den personen att ge dig trådar att nysta i. Kanske barn, kanske pengar, kanske annat. Men du ska inte ta risken att eventuellt plågsamma svar tvingas fram. Du skriver att det inte visar intresse för motparten att tala om krogar eller TV-program. Åjo, det markerar att du är intresserad av någons uppfattning. Men du kan säkert finna ämnen som du tycker visar mer av ditt engagemang: “vilken snygg färg på din tröja” – “du har väldigt vackert hår” – “bor du här i närheten?”

Frågor och påstående ger i normalfallet en fortsättning på samtalet. En minoritet svarar inte annat än enstavigt och ger inte heller ytterligare ingång till samtal, och då får man själv avgöra om det är meningsfullt att fortsätta frågandet. Eller hålla tyst och invänta motpartens initiativ, om det kommer ett sådant.

Många kommentatorer anser att oförsynta, privata och nyfikna frågor ska besvaras med spydigheter och motsvarande drulligheter. Andra menar att den sorgliga sanningen ska drämmas på den frågande, oavsett vad den tillfrågade själv vill. Det är som jag ser det fel, den som känner sig attackerad av en frågeställare underlättar inte situationen genom egen aggressivitet. Bättre är att svara oprecist och byta samtalsämne. Och så att inte känna sig ledsen utan inom sig beklaga de okänsliga drullar som inte förstår att man avvaktar med privatlivsfrågor till dess att man känner varandra bättre – mycket bättre. Det grova artilleriet får man ta till först när hygglighetsmetoden inte fungerar.

Alla ni kommentatorer som suckar liksom dagens frågeställare och undrar vad ni egentligen får lov att fråga om inledningsvis med en ny bekantskap, tänk en liten, liten stund; helt säkert kommer ni då på något som inte handlar om samtalspartnerns möjligen usla ekonomi, eventuella arbetslöshet, oönskade boende eller misslyckade graviditetsförsök.

Magdalena Ribbing

Fråga: Hur går man till väga då man anländer till en tillställning och ska hälsa på en människa man mycket väl känner igen men ej kan placera? Jag ser tre alternativ; det första är att man hälsar som vanligt och presenterar sig, det andra att man hälsar mer vänskapligt och inte presenterar sig och det tredje blir ett mellanting då man presenterar sig samtidigt som man trevligt undrar ”har inte vi setts förut?” eller kanske ”hur var namnet nu igen?”

Hur jag än gör känns det alltid konstigt. Det första alternativet kan ge förvånade reaktioner om det visar sig att man träffat personen i fråga många gånger, nästan som en förolämpning över att man inte känner igen honom/henne. Å andra sidan vore det ännu värre att inte presentera sig med namn för någon man tror sig vara bekant med men i själva verket aldrig träffat förut. Jag brukar därför tillämpa det tredje alternativet, men jag känner mig mycket obekväm i situationen. Frågan är när man ska infoga sin ”har vi inte setts förut”-fras, ska man alltid låta namnpresentationen avslutas först? Då är man återigen tillbaks på samma problem där man riskerar att presentera sig för någon man är bekant med.

Det känns som att hur jag än gör och oavsett vilken ordning så blir det alltid konstigt på något sätt. Hade jag haft lättare för att komma ihåg ansikten vore detta inget problem, men det är tyvärr inte fallet. Vad ska jag göra?

Svar: Om det kan vara dig till tröst är du inte ensam om detta bekymmer, tvärtom är det mycket, mycket vanligt, vet jag av egen dyster erfarenhet.

Enklast är att ta ”skulden” på sig själv, så att man säger ”hej, jag heter XX och visst har vi träffats tidigare, men jag måste be dig om hjälp, jag har hjärnsläpp idag (är så glömsk), minns inte ditt namn”.

Alla med en aning förstånd säger då sitt namn och förmodligen också var ni har setts tidigare.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag tillhör den grupp som lyckats med att gå ned i vikt, i mitt fall är det ca 30 kg. Nu har jag några kilo kvar till målvikten och jag fortsätter kämpa på.

En reflektion som jag måste ge är dock de intressanta kommentarerna man får.

1. Nu behöver du inte gå ned mer i vikt!
2. Ska du verkligen gå ned mer?
3. Hur mycket har du egentligen gått ned? Du kommer ju försvinna!

Det vore lockande att säga: du då? Vad är din plan med ditt energiintag?

Istället har jag valt att ha en mer objektiv syn på saken. Jag refererar till att jag siktar på ett midjemått som enligt vårdguiden gör att jag befinner mig utanför riskgruppen. Samt att jag ska skaffa mig ett BMI som ligger inom det som är normalt.

Frågan är dock vad kan man säga mer?

Svar: Säg muntert till de rätt ohövliga frågeställarna ungefär ”tack för din omtanke men jag ids verkligen inte prata om det här” – så förstår de att du har redan svarat på alla frågor hundra gånger och orkar inte med fler svar.

Människointresset än en gång – andra vill veta hur du har lidit, eller vill få sin egen lagomvikt bekräftad, eller vill uppmuntra dig, eller bara vill väl – men ingen borde inte säga något förrän du tar upp ämnet själv. Så himla roligt är det inte att prata om sin vikt, och urtråkigt är det att få påpekanden från amatörer som inte ska lägga sig i hur mycket du minskat, eller vill fortsätta att minska, i vikt.

Du måste inte svara. Du måste inte informera. Om du vill prata om din viktminskning så gör du det utan att frågas om den. Det kan vara dags för omgivningen att inse det, och eftersom den inte gör det måste du hjälpa den på traven genom att inte svara med de detaljer som frågas efter.

Håll på din rätt att tala om det som du vill när det gäller dig själv!

Magdalena Ribbing