Obehagsfrågor?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 3 februari 2012 i kategori Människor emellan

Fråga: Hur kan man svara på frågor från nyfikna personer angående sjukdom i släkten eller tidigare hemska händelser i familjen som man helst själv vill glömma? Vad svarar man utan att vara ohövlig eller att visa att man blir obehaglig till mods? Skulle gärna kunna öva in något lämpligt avväpnande svar för att vara beredd nästa gång.

Svar: Det är gräsligt med dessa frågare som inte inser att de bör hålla tyst och försöka behärska sin nyfikenhet. Kanske är de välmenande, men inte alltid. Kanske tror de att den de frågar vill prata ut om sorgligheterna – men då ska frågan ställas av uppriktig medkänsla, inte nyfikenhet, och på ett neutralt sätt: ”jag hörde om det tråkiga som hänt, vill du prata om det?” Vid ett ”nej, helst inte” ska frågaren givetvis inte fortsätta fråga utan övergå till något annat ämne.

Du som får de oönskade frågorna kan lugnt svara ”tack för din omtanke men detta vill jag inte tala om”.

Det svaret kan ingen ta illa upp. Fortsätter frågaren trots ditt svar att ställa frågor kan du lika lugnt upprepa svaret ”som sagt, jag vill inte prata om detta”. Du har ingen redovisnings- eller berättarskyldighet. Det är inte Skatteverket som kräver svar utan människor som är nyfikna eller oförstående, och dem kan du avfärda på ett artigt sätt genom att tydligt markera att du inte vill prata om det som har hänt.

Magdalena Ribbing

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

sylvi man blir inte sårad, man blir förbluffad av så korkade frågor.

Jag reagerar på frasen ”som man helst vill glömma”. Förr eller senare är det klokt att sluta fly sina svåra minnen och istället börja bearbeta dem, så man kan sova gott om natten och sluta bli rädd för sådant andra människor inte blir rädda för (eller vad det nu kan vara). Det är du som ska känna efter när du är redo, det ska alltid vara ditt eget val att börja prata om det när du själv känner att det är dags. Men kanske du kan se frågorna från dina vänner som en omtänksamhet som visar att de finns till för dig den dagen du känner dig redo att öppna dig. Om du inte vill vända dig till en vän så börja med att skriva om det. Eller vänd dig till en psykolog. Själv gjorde jag alltihop. Lycka till!

Anonym, jag är ledsen om jag sårade dig. Man är absolut inte skyldig att redogöra för sitt liv och kan byta samtalsämne. Om vi tar ditt exempel med försäkring så tycker jag frågan är högst oskyldig (vem som på gatan kommer väl inte fram och frågar ?). men svaret kan bli dramatiskt om du tror att du måste svara på en massa följdfrågor. Men jag tror inte heller att man kan skydda sig själv eller sin omgivning med att tiga om ett livsdrama som ju måste ha konsekvenser i det dagliga livet .Svårt att gå på lina. Visst vill man undvika medömkan etc. Det blir i stället en massa spekulationer som man inte har någon kontroll över. Men vad jag framförallt reagerar emot är alla dessa människor som lever med en mask och inte vill, vågar, dela med sig av sig själva.

Här är några alternativ FS kan ta till när skvallertackorna börjar bräka (FS, tro inte annat än att de för den information de får av dig till tredje person, dvs skvallrar, för tyvärr så brukar majoriteten av slika nyfikna individer vara skapta så att de inte kan hålla igen truten när de har fått veta nåt): du kan antingen ignorera frågan helt, dvs låtsas inte om att du överhuvudtaget hört den, börja direkt att tala om något annat och om de tar omtag så gör du likadant, håller dig till det samtalsämne DU just avbrutit frågan med, eller så svarar du bara så här ”Och?” och sen säger du inget mer. Det brukar fungera. Om de fortsätter att envisas måste du helt klart sätta ner foten och säga ”Det angår dig inte”.

Finns ingen anledning att vara hövlig själv, ignorera frågan bara. Så ointelligenta frågor förtjänar inget besvarande.

Sylvie: VAD HAR DU MED DET ATT GÖRA??? Det kan finnas många skäl till att inte ha försäkrat sina barn, som man inte vill prata om och som ingen annan har med att göra. Här har du bara ETT möjligt scenario: ett barn föds med ett obotligt sjukdomstillstånd som kommer att leda till döden. Föräldrarna vill att barnet ska få leva ett så normalt liv som möjligt under de år det har att leva, och inte möta ömkan och bortklemande från alla människor. Därför berättar de inte för någon att barnet är sjukt. Det går dock inte att undanhålla försäkringsbolaget, som kräver in journalerna från BB. Därför vägrar de att försäkra barnet.

Nå – tycker du att detta är något som din arbetskamrat, granne eller random person på en fest är skyldig att redogöra för för dig..?

Tack M.R för ett väldigt bra svar! Det ska jag lägga på minnet då detta händer mig då o då. Det är som du skriver inte Skatteverket som kräver svar o man har ingen berättarplikt. Man kan lugnt upprepa Tack för din omtanke men jag vill inte prata om det.. Bra svar!

Men snälla nå’n, varför är det så svårt att stå för det man gör ? Varför inte ”erkänna” ? Är anledning till att du inte har någon försäkring så skamfull ? Eller komplicerad ? Man kan ju säga att man inte vill diskutera det. Det skulle jag respektera men känna mig lite frustrerad eftersom jag gärna skulle vilja ha argument för och emot. Men det är ju mitt problem. Det gäller också t.ex. vaccinering av barn. Varför är det svårt att dela med sig av sina erfarenheter.

Att folk aldrig lär sig!!! Sist fick jag frågan ”i vilket försäkringsbolag har du försäkrat dina barn?” Jag har inga försäkringar på mina barn av olika anledningar som jag inte tycker att jag ska behöva redogöra för. Det är en fråga som endast rör deras andra förälder och mig, anser jag. Samtidigt vill jag inte säga att jag inte har barnen försäkrade, för det kan sätta mig i dålig dager. Slutligen har jag svårt att ljuga. Om jag skulle säga ”Folksam”, så skulle kanske någon komma med en följdfråga som jag inte kan svara på, och så skulle jag bli avslöjad med en lögn. Kan inte folk bara låta bli att fråga? Hur svårt kan det vara???

Man är inte skyldig enligt lag att svara på Skatteverkets frågor.

  1 2
Senare inlägg Tidigare inlägg