Fråga: Jag läste för en tid sedan i denna spalt om folk som kommenterar andras mat med nedsättande tillmälen om att man tycker något är äckligt eller motbjudande. Som Magdalena också påpekar är detta givetvis inte särskilt trevligt och väldigt onödigt. Det jag undrar nu är hur man gör i en situation där man själv är den som fällt den dumma kommentaren. Jag har nämligen själv gjort detta vid några tillfällen och först i efterhand kommit på hur dumt jag bar mig åt. I dessa situationer vet jag inte hur jag ska göra för att släta över mitt utbristande om att ”det där är så äckligt” eller liknande. Jag vill absolut inte såra någon och vad jag tycker om och inte har naturligtvis ingen betydelse för vad andra gillar. I fortsättningen hoppas jag att jag tänker mig för innan men behöver något att säga om en sådan kommentar ändå skulle slippa ur mig.

Svar: Alla säger och gör fel saker någon gång, inte minst jag som verkligen borde ha tillräckligt med erfarenhet att inte göra det. Men en ursäkt är aldrig fel när man upptäcker att man har sagt eller gjort något som har sårat andra.

Ursäkten är inte ett nederlag. Tvärtom, nederlaget infinner sig när man inser att man gjort fel men inte vågar tillstå det.

Så när du kommer på dig själv med att exempelvis ha sagt att ”det där är så äckligt” om någon annans mat, ta tillbaka ditt yttrande så snabbt du kan och säg ungefär ”oj, förlåt, jag menade verkligen inte det där, det bara for ur mig för att jag själv inte tycker att det är det godaste som finns, glöm vad jag sade är du snäll!”

Har det gått en tid kan du säga vid något tillfälle (relativt ostört för att inte genera den du sårat) ”du, jag har gått och tänkt på att jag sade något dumt om din mat den där gången, och det vill jag be om ursäkt för, det var verkligen inte meningen” osv.

Det är alltid bättre att be om ursäkt än att hoppas att andra inte minns vad man ställt till med. Somliga glömmer, förvisso, utom de beklagansvärda som i likhet med mig är långsinta. Eftersom jag är medveten om detta tråkiga drag hos mig försöker jag se till att be om ursäkt för mina egna dumheter genast jag kommer på dem.

I svårare lägen än en slarvig kommentar om någon annans mat kan man skriva ett brev och förklara sig tillsammans med ursäkten. Det är bättre även för ens eget samvete att man gör vad man kan för att mildra effekten av sin fadäs.

Magdalena Ribbing