Fråga: För 14 månader sedan fick jag och min man en liten son och nu har frågorna börjat komma in från våra familjer, vänner och bekanta om det inte är dags för barn nummer två snart. Vi får höra sådant som att “ni vill väl inte att han ska bli ensam” och “du vet att det är inte bra att dra ut detta för länge, du blir ju inte yngre precis.”

Jag är 31 år och anser att jag nog har lite tid på mig och att jag vill jobba lite mellan barnen. Samt att jag vill njuta av det barn jag redan har och den familj som vi är nu.

Min fråga är hur jag på ett bra sätt utan att verka bitchig eller less talar om för alla dessa att det verkligen inte är deras sak och att det bara är jobbigt att de tjatar? Jag har försökt svara att vi gärna vill ha fler barn men att det inte är aktuellt just nu och då blir jag bara pressad på när vi då har tänkt oss.

Svar: Den här typen av mejl kommer gång på gång till min spalt, alltså hur man ska svara människor som tar sig friheten att genom frågor lägga sig i hur andra människor lever, planerar, vill ha sina liv och sin privata sfär. Svaret kan tydligen inte upprepas för ofta.

Så ännu en gång: det är obegripligt att någon kommer ens i närheten av att ställa frågan ”är det inte dags för nästa barn.”  För att inte tala om det löjliga tillägget om att den man frågar inte blir yngre. Frågan är ingenting annat än obehärskad nyfikenhet. Säkert ställs den ofta i vad frågaren försvarar sig med: välmenande syfte. Det hjälper inte när effekten blir ett krav på information om andras samliv, livsplanering eller totalt privata beslut.

Vad väntar man sig för svar på frågan om det inte är dags för barn nummer två? Nej? Ja? Och vilket svar det än blir, varför vill man ställa denna ytterst intima personliga fråga? För att få detaljer om missfall, tvivel, besvikelse, misslyckande, rädsla? Eller om karriärbehov, ekonomi, självförverkligande? Vad har andra med detta att göra?

Och varför påpeka att en kvinna (eller man) inte “blir yngre precis”? Är det en dramatisk upptäckt som man nyss har gjort och som måste delges andra?

Och vad är syftet med att framhålla för enbarnsföräldrar att ett barn ska ha syskon? Det är så korkat och oförsynt och tanklöst att man häpnar. Detta har ingen annan än enbarnsföräldrarna något att göra med. De som frågar är vanligen vuxna, normalt tänkande personer, men de verkar ha tappat förnuft och förståelse – och med sina frågor av den här arten kan de åstadkomma tunga problem för den som tillfrågas.

Om du svarade ”ja, det vore kul, har du något på lager till mig?” skulle du sänka dig till den låga nivå som frågaren parkerat på. Och det rekommenderar jag inte.

Men du skulle kunna säga på ett bestämt sätt: ”det får vi se” eller ”kanske det” och så byter du samtalsämne. Fortsatta frågor i barnämnet besvaras med samma fras, gång på gång. Det borde markera för nyfikenhetsdrullarna att de inte har med detta att göra.

Du kan också säga till de närstående som tjatar värst: ”jag vill inte bli tillfrågad om detta, ni kommer att märka om vi får fler barn, jag lovar att vi inte ska gömma dem”.

Magdalena Ribbing