Namnglömska?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 23 februari 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Hur går man till väga då man anländer till en tillställning och ska hälsa på en människa man mycket väl känner igen men ej kan placera? Jag ser tre alternativ; det första är att man hälsar som vanligt och presenterar sig, det andra att man hälsar mer vänskapligt och inte presenterar sig och det tredje blir ett mellanting då man presenterar sig samtidigt som man trevligt undrar ”har inte vi setts förut?” eller kanske ”hur var namnet nu igen?”

Hur jag än gör känns det alltid konstigt. Det första alternativet kan ge förvånade reaktioner om det visar sig att man träffat personen i fråga många gånger, nästan som en förolämpning över att man inte känner igen honom/henne. Å andra sidan vore det ännu värre att inte presentera sig med namn för någon man tror sig vara bekant med men i själva verket aldrig träffat förut. Jag brukar därför tillämpa det tredje alternativet, men jag känner mig mycket obekväm i situationen. Frågan är när man ska infoga sin ”har vi inte setts förut”-fras, ska man alltid låta namnpresentationen avslutas först? Då är man återigen tillbaks på samma problem där man riskerar att presentera sig för någon man är bekant med.

Det känns som att hur jag än gör och oavsett vilken ordning så blir det alltid konstigt på något sätt. Hade jag haft lättare för att komma ihåg ansikten vore detta inget problem, men det är tyvärr inte fallet. Vad ska jag göra?

Svar: Om det kan vara dig till tröst är du inte ensam om detta bekymmer, tvärtom är det mycket, mycket vanligt, vet jag av egen dyster erfarenhet.

Enklast är att ta ”skulden” på sig själv, så att man säger ”hej, jag heter XX och visst har vi träffats tidigare, men jag måste be dig om hjälp, jag har hjärnsläpp idag (är så glömsk), minns inte ditt namn”.

Alla med en aning förstånd säger då sitt namn och förmodligen också var ni har setts tidigare.

Magdalena Ribbing

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

När jag konverserar med nån så tittar jag ibland plötsligt personen uppriktigt i ögonen och säger: ”Jag har glömt vad du heter.” Då brukar personen säga sitt namn, och brukar varken se förvånad eller sårad ut, oftast snarare lättad då följdfrågan nästan alltid blir ”Och du hette…?”

Jag brukar hälsa och avsluta med ”men vi har träffats förut, eller hur?”. Då får jag både veta personens namn och så reder man direkt ut hur det kommer sig att man känner igen varandra. Kan också vara inledningen på ett trevligt samtal!

Är det i jobbsammanhang, t.ex. på ett möte där det inte finns utrymme för småprat, så funkar det ändå att presentera sig. Man får göra det med en igenkännande blick eller avsluta med ”ja vi har ju setts förr”, som ett konstaterande att man presenterar sig av artighet och inte för att man har glömt bort personen.

Intressant att notera hur kommentatorerna inte läser andras kommentarer innan man skriver själv… Se till exempel hur Tekla kl 12.36 skriver exakt samma sak som redan skrivits kl 12.27 av undertecknad.

Jag brukar inte lägga folks namn på minnet i första taget, framför allt inte om de ger ett fullständigt ointressant intryck. Problemet är när de, som är allra mest ointressanta, omedelbart kommer i håg vad jag heter.

Det är värre när man konstant glömmer ansikten så att man inte vet om man har träffat folk förut eller inte. För övrigt har jag blivit så van vid att jag ändå glömmer folks namn att jag inte ens bryr mig om att lyssna när de presenterar sig.

På en vernissage, en rysk utställning, berättade jag för kusinen en rolig episod om vår finsk-ryska tolk Irja. Och så kommer hon in! Jag: jätteroligt att se dej, jag berättade just för kusinen hur det var i Kiev 1983. Släpar kusinen för att möta henne. Varpå ”Irja” ser konfunderad ut och säjer: ja, var det inte så, att vi studerade tillsammans? Helt fel person… och smått pinsamt, men mest komiskt.
Träffar man folk i oväntade sammanhang är det nog svårt ibland att passa ihop namn. Ingenting att ängslas över. Happens.

Som lärare händer det allt för ofta att man träffar elevers föräldrar som man ”borde” känna igen. (Elever man haft för 10-20 år sedan…) Jag säger ”Hjälp mig komma på var vi träffats / hur vi känner varandra!” i stället för att prata på tomgång och bli mer och mer förtvivlad. Om man bara ber om namnet kan förvirringen fortsätta – Anders Andersson? Jaha??
Min upplevelse är att folk har en mycket stor förståelse för att man har svårt att placera dem och istället för att bli stötta brukar jag få fnissiga bekännelser om när man förtvivlat hållt masken och pratat på, utan att ha en aning om med vem man pratar!

Magdalenas svar är mycket bra. Dessutom kan tilläggas att det brukar blir otroligt uppskattat om man kan snappa upp signaler på att den andre känner sig lite osäker på vart man sågs och inleder med ”Hej, Annelie heter jag, det minns du kanske, men vi sågs hemma hos X för ett tag sedan”. Man riskerar att folk tror att man antar att de har sämre minne än de har, men min erfarenhet är att väldigt många blir väldigt glada och lättade.

‘Hello, my dahhlink!’ funkar bra för mig.

Namn är totalt ointressant, även om jag frågar igen har jag glömt det efter fem minuter. Bättre att köra på från förra gången man sågs istället för att bry sig om ovidkommande saker. Träffas man tillräckligt ofta lär man sig förmodligen namnet vad det lider.

  1 2
Senare inlägg Tidigare inlägg