Fråga: Jag bor i Stockholm och åker dagligen med kollektivtrafiken till och från mitt arbete. Jag slås också dagligen över hur oförskämda folk är mot varandra och man slänger med sin väskor, bufflar sig fram, armbågar sin medresenärer etcetera, allt förstås utan att be om ursäkt.

Idag när jag skulle åka hem hände det att två personer skulle sätta sig innanför mig på platserna närmast fönstret, först kommer kvinnan som sparkar på mitt ben och smutsar ner mina byxor. Sedan kommer mannen som knäar mitt knä. Ingen av dem ber om ursäkt. Jag blir irriterad och borstar muttrande bort smutsen från mina byxor varvid mannen blir arg. Han fräser något i stil med “vad fan är det frågan om, ville du mig något?!?!.” Jag tittar på honom och svarar att först sparkar kvinnan på mig och sedan knäar du mig och ingen av er ber om ursäkt.

Vaddå svarar mannen, du får väl flytta din ben så man kommer fram! Jamen, svarar jag, jag är 160 cm lång och tar verkligen inte mycket plats, det borde inte vara några helst problem för er att ta er förbi utan att sparka på mig, eller? Ja, men vi kanske sa ursäkta, svarar mannen. Mm, svarar jag, men hade ni gjort det så hade jag hört det och det gjorde jag inte, men jag tycker nog att det är trevligare att man ber om ursäkt när man sparkar på sina medresenärer. Då kallar han mig för både det ena och det andra och det är således jag som har fel, jag som blivit sparkad på.

Jag sätter på min MP3-spelare och försöker glömma incidenten, men jag lyckas inte. Jag känner mig kränkt och illa behandlad och det känns tråkigt att jag inte ens är värd en ursäkt när jag blivit sparkad på. Så jag måste erkänna att jag är lite barnslig, men när min slutstation närmar sig så ringer jag en vän och berättar att jag blivit sparkad på av två medresenärer och att de inte ens hade vett att be om ursäkt. Detta hör mannen bredvid mig och han börjar skrika, så hela vagnen hör, att; nu får du väl för fa-an ge dig!!!! Jag kliver av och försöker glömma incidenten (utan större framgång som kanske märks).

Så, vad skulle jag gjort annorlunda? Ja, jag satt på ett yttersäte, men jag skulle inte åka så långt och jag gillar inte att känna mig trängd, därför har jag svårt att sitta längst in. När paret kom på fanns många lediga platser varför det inte var självklart att de skulle ha de två platserna bredvid mig. Vad kunde jag svarat honom? Och vad kan man göra när man blir sparkad på och vill ha en ursäkt, men det hela vänds mot mig och det är mitt fel. Anser han att jag förtjänar att sparkas på? Anser han sig vara förmer och tycker att bara han får sin plats så struntar han i resten? Jag har svårt för konfrontationer och är lite konflikträdd. Det är läskigt att folk blir så arga när man själv anser sig blivit dåligt behandlad.

Tacksam över tips på hur man hanterar sånt här.

Svar: Kollektivtrafikens nyttjare är ett ständigt bekymmer just av de anledningar du beskriver: självupptagenhet, hänsynslöshet och brist på anpassning.

Men jag kan ge dig en tanke om varför det blev så tråkigt i den situation du beskriver.
Från din synvinkel sett var det det två personerna som satte sig intill dig som betedde sig fel på alla sätt. Du blev sparkad på, du ville absolut att de skulle be dig om ursäkt – men det hade ju knappast tagit bort smutsen på dina byxor eller irritationen över att du hade “knäats”.

Ser man det ur en annan synvinkel skulle läget ha kunnat beskrivas så här: någon sitter på ytterplats trots att innerplatserna är lediga. De som vill sitta där måste tränga sig förbi den som redan sitter. Den personen makar inte åt sig och försöker inte underlätta för de som vill ha platserna innanför. Det är åbäkigt, man har tjocka kläder som tar utrymme och klumpiga skor. Man råkar sparka till den som sitter och man tycker inte att det är mycket att tjafsa om, sådant råkar alla ut för. Sedan är nästa av de två tyvärr klumpig och stöter sitt knä mot den sittande, och en tänkt ursäkt mumlas så tyst att den inte uppfattas.

Den sittande personen blir irriterad och tjatar om dessa relativt bagatellartade incidenter. De inkommande förstår att det är besvärligt för den först sittande personen och försöker få henne att förstå att man inte menade illa, men hon vill inte utan fortsätter att klaga. Man tappar humöret och fräser ohövligheter till henne. Men tjatet tar inte slut, utan mynnar ut i en för alla andra hörbar berättelse i mobilen om hur hemskt det varit för henne. Då skriker man ännu fler dumheter och beter sig illa för att lätta på trycket inom sig – precis som den först sittande gjort med sina icke upphörande kritiska kommentarer.

Ja, du ser hur man kan betrakta det som hände ur flera synvinklar. Det gör inte att jag vill eller på minsta sätt försöker ursäkta drumlarna som satte sig intill dig. De kunde gott ha sagt ett tydligt “ursäkta, det var inte meningen, gick det bra?” och då skulle du ha nöjt dig med det.

Men kom ihåg att du satte dig på ett yttersäte trots de lediga innerplatserna. Bara det är ett ”fel” i kollektivtrafiken, så gör man inte om det ska bli smidigt för alla. Att du skulle en kort sträcka och inte gillar att ”bli trängd” kan andra inte veta och inte förväntas ta hänsyn till. Du flyttade tydligen inte heller undan dina ben, utan ansåg att de inkommande skulle krångla sig förbi dig.

Som jag kan förstå det av din beskrivning har du inte försökt förenkla för dina medpassagerare och du gav inte heller upp efter din inledande kritik mot dem.

Men de som satte sig innanför din plats betedde sig barnsligt, fånigt, ohövligt. Ni kunde båda ha besvärat er lite mer visavi varandra, tror jag.

Magdalena Ribbing