Platsvägrarungdom?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:58, 31 mars 2012 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag har ett problem som jag med största sannolikhet delar med många andra, nämligen damer (cirka 55 år) som försöker lura till sig säten i kollektivtrafiken. Damer som ser helt friska och krya ut använder fraser som ”kan inte en gammal dam få sitta ner?” och ”kan inte en ung man som du stå upp?” Detta tycker jag är ohyfsat då jag har betalat, lika mycket som de för att få sitta på tunnelbanan. Självfallet reser jag mig upp om Agda 95 år kommer in haltande med rollator. Jag ser mig själv som ganska väluppfostrad men jag tål verkligen inte dessa snikna damer. Så min fråga till dig är: finns det något lagom artigt sätt att säga till dem att jag inte tänker resa mig?

Svar: Intressant att du har denna kompetens att bedöma kvinnors ålder! Nåväl, att du reser dig upp för den som har rollator och som du bedömer vara “95 år” är bra, men att du inte skulle förmå dig att resa dig för en som du bedömer är “55 år” är dåligt, särskilt när personen ifråga ber dig om det.

Säkert har dessa kvinnor något skäl att få sitta, även om de ser “friska och krya ut”, enligt din bedömning. De kan vara trötta i ryggen av att ha burit tunga varor från mataffären i ett par decennier åt sina nu vuxna barn som är friska och krya och har lyckats få sittplats i kollektivtrafiken, till exempel.

Så res dig upp, gärna frivilligt, och var glad över att du är yngre än cirka 55 år, och att du bereds glädjen av att göra en medmänniska en tjänst. Någon lagom artig mening för att meddela att du inte tänker resa dig upp kan jag absolut inte komma på därför att jag inte vill göra det.

Magdalena Ribbing

Lönefråga?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 30 mars 2012 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen

Fråga: Finns det någon ”historisk” förklaring till varför många människor inte vill tala om vad de har för lön?

Jag kan förstå att arbetsgivarna har ett intresse av att de anställda inte ska känna till varandras löner men
varför ”köper” folk det argumentet? Jag satt i går och talade med en väninna som jag delar det mesta
med men så fort vi kom in på hennes lön så blev det tvärstopp. Hon ville absolut inte tala om hur
mycket hon tjänade och jag fick heller ingen rimlig förklaring till det.

Det skulle det vara intressant att höra om Magdalena har någon förklaring.

Svar: Det har aldrig betraktats som så kallat fint sätt (hej, alla arga kommentatorer!) att redogöra för sina inkomster eller sin förmögenhet i annat än trängt läge. Pengar tillhör det man förhoppningsvis har i tillräcklig mängd, men man pratar inte om sin lön, sin förmögenhet, sitt arv – möjligen om sin lotterivinst.

Kollektivanställda har sällan detta ”problem” eftersom deras löner är tydliga. Men privatanställda eller de utan avtal är ofta ovilliga att diskutera sina löner, och därtill kan två skäl spåras: man anser själv att ens lön är pinsamt låg och vill inte visa detta för andra, eller man anser att man har hög lön som om den bli känd för övriga på arbetsplatsen riskerar att vålla avundsjuka eller misstro hos dem med lägre lön.

Många hävdar att man ska berätta överallt vad man tjänar just för att därmed försöka utjämna löneskillnader. Min uppfattning är att detta bestämmer var och en, inte någon annan.

När jag får frågor om vad man ska undvika som samtalsämnen med obekanta ingår frågan om vad andra tjänar bland dessa undviksämnen. Att en nära vän inte vill berätta om sin lön kan ha den orsaken (underförstått: det har du inte med att göra, det är min ensak) eller en av de ovan nämnda.

Magdalena Ribbing

Barnkalasföräldrar?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 30 mars 2012 i kategori Barn

Fråga: Vi har ett annalkande fyraårskalas och har bjudit in hela dagisgruppen. När svaren dyker upp visar det sig att flera föräldrar uppfattade att inbjudan omfattade även dem, någon skriver till och med att de kommer båda två. Och det är ju i och för sig artigt att de förvarnar, men i inbjudan stod det ”Pelle är välkommen på kalas”.

Jag har inga problem med att bjuda på föräldrar på kaffe och tårta, men tänkte att det kanske kunde ske vid hämtning om någon vill komma in en stund, men nu blir jag dels lite orolig för utrymmet – vi bor trångt! -  och dels är min erfarenhet att barngrupper – och kalas – faktiskt funkar bäst om det inte finns en massa övervakande föräldrar längs väggarna.

Nu bor vi dessutom centralt, både vi och de övriga familjerna, så jag tog för givet att folk helt enkelt skulle komma och lämna sitt barn och sedan gå. Självklart förstår jag om ett barn är extremt blygt eller behöver föräldrastöd av någon anledning, men det tror jag inte är anledningen här. Jag uppfattar det nog som lite överbeskyddande.

Ja, nu är det förstås inte mycket att göra åt saken, jag kan ju knappast säga att de inte får komma, det får bli som det blir, men jag blev ändå nyfiken på att höra hur du ser på frågan. Det kanske är en missuppfattning från min sida att tro att tre-fyraåringar kan gå på kalas själva (även om just min unge kan det)? Hur är det enligt etiketten med föräldrar och barnkalas?

Svar: Som du förstår finns inte minsta ”regel” om hur barnkalas ska administreras – inte heller om föräldrarna ska följa barnet och sedan gå därifrån, eller stanna kvar.

Det är verkar vara första kalaset som du ordnar för detta barn och då kan du inte veta hur man brukar göra i dagisgruppen. I några grupper är det säkert vanligast att föräldrarna är med, i andra att barnen lämnas och hämtas. Dagisgruppen är kanske tio barn, och i en annan miljö än dagiset kan det för några så pass små barn kännas ängsligt att inte ha den vuxennärvaro eller föräldrastöd man är van vid.

Men det är du som har träffat barnen på dagis och vet hur de beter sig och vad de klarar av. När nu dessa ”självinbjudna” föräldrar kommer med sina barn är det som du skriver, inte möjligt att be dem gå och återkomma om två timmar, utan du måste ha kaffe och bullar även till dem. Men du skulle eventuellt kunna säga ”trevligt att du kom, välkommen att ta en kopp kaffe, men vill du/ni ha lite egentid så tror jag att lille Putte klarar sig här, vi har fullt program med fiskdamm och sagoläsning” – det kanske är välkommet för föräldrarna. Du har inte tid att bli artig-sittande med dem. Och det är ju ett barnkalas, inte en bjudning för vuxna.

Magdalena Ribbing

Partnerplacering?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 29 mars 2012 i kategori Fest

Fråga: Vid diskussion med en god vän inför stundande fest, menade vännen att man inte kunde ha bordsplacering om inte alla gästerna var gifta/sambo. Detta tycker jag som festarrangör verkar vara rent nonsens. Var vänlig och ge mig ett korrekt svar vad som gäller!

Svar: Med förtjusning svarar jag att din uppfattning är helt korrekt! Gästernas civilstånd har ingenting att göra med om kalaset ska ha placering eller inte.
Men det är inte extra berömvärt att ha gift sig eller vara sambo, så kom ihåg att är några av gästerna kvinnor utan partners ska de placeras med en man, medan en gift/sambokvinna inte nödvändigtvis måste placeras intill en man, till skillnad från vad en del inbillar sig. Partnerfria män är det inte lika noga med, intressant nog, åtminstone inte enligt vedertagen formell etikett.

Magdalena Ribbing

Politikerosvar?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 29 mars 2012 i kategori Socialt vett

Fråga: Jag kan kanske kalla mig för en engagerad medborgare som gärna tar del i den politiska debatten. Ibland har det också lett till att jag har kontaktat riksdagsledamöter via mejl för att framföra synpunkter och förslag. Jag har alltid vid dessa tillfällen framfört mina åsikter på ett städat och trevligt sätt och avslutat mina inlägg med att önska vederbörande lycka till i det fortsatta arbetet.
Vad som dock stör mig och har stört mig mycket är den uttryckliga nonchalans med vilken jag har blivit bemött av de personer och partier som jag  har kontaktat. De allra flesta av dessa folkvalda har helt enkelt struntat i att överhuvudtaget svara. Jag har full förståelse för att de är mycket upptagna men att snabbt skriva ner ett par rader som exempelvis ”tack för dina synpunkter som jag läst med stort intresse, etc, etc…”  tycker jag hör till vanligt hyfs och tar dessutom inte mer än ett par minuter i anspråk.

Ibland, i mina bittraste stunder måste jag medge att jag som medborgare i brist på all respons från våra folkvalda har känt mig vara reducerad till ett slags ”valboskap” som högst förtjänar att bli uppmärksammade vart fjärde år. Hur ska jag göra för att få svar från dem jag kontaktar?

Svar: Din fråga är högst berättigad och har med nutida kultur – eller okultur – att göra. Att skicka ett kort svarsmejl till en privatperson (som inte sänt ett massmejl) borde vara obligatoriskt, och är ju inte svårt, som du skriver. Men jag vet från mycket stora arbetsplatser att chefer och andra kan få flera hundra mejl per dag, och helt enkelt inte har tid att besvara alla. Min uppfattning är att man i så fall bör ha en medhjälpare som har i uppdrag att bekräfta mottagande av mejlen och i förekommande fall svara på dem på något enkelt sätt. Den som ansträngt sig att meddela sig personligt med en offentlig person, vilket ju en politiker är, ska ha något slags svar.

Men så är det inte, tyvärr, annat än undantagsvis. Visste du att en allt vanligare svensk ”sed” är att inte svara på en inbjudan, inte ens om det uttryckligen står osa eller svar – det är också en del av de nutida ovanorna!

Magdalena Ribbing

Pensioneringsfras?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:36, 28 mars 2012 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen, Socialt vett

Fråga: Jag har en affärsbekant (kund) som nu går i pension, och meddelat detta till alla sina kontakter idag via mejl.

Jag har regelbundet haft kontakt med affärsbekanten i vissa frågor de senaste tio åren, många mejl har det blivit fram och tillbaka. Dock inget unikt eller personligt utan personen har företrätt en kund, precis som jag företräder en av deras leverantörer.

Hur skall man svara på detta meddelande? för det känns som jag vill det, och om inte annat så finns det fler liknande fall som kommer dyka upp inom några månader/år.

Vill ju absolut inte göra något plumpt, eller riskera att såra ? Personen kanske inte vill gå i pension, eller har velat det länge, kan ju vara sjuk  eller pigg som en lärka? Jag letar efter en ”artighetsfras”, en mening med innebörden av ”tack för ett bra samarbete och önskar dig all lycka med pensionärslivet” dvs. ren och skär neutral men välment vänlighet.

Det kanske är bättre att inget svara alls? men det kan ju också misstolkas om man vill.

f-n vad svårt det är att vara vänlig och artig ibland!!

Svar: Du tänker helt rätt, det är viktigt att ”se” den person som meddelar sin pensionering, annars kan det i värsta fall uppfattas som om man inte hade funnits och inte betytt något för alla man haft kontakt med.

Så skriv en rad, eller skicka ett kort, med ungefär den här texten ”Varmt tack för tio års gott samarbete – jag önskar dig en ljus och lätt framtid i den goda ledighetens tecken”

Magdalena Ribbing

Skuldpresent?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 28 mars 2012 i kategori Bröllop, Presenter

Fråga: Vi är bjudna på bröllop och brudparet har önskat sig pengar till en bröllopsresa. Hur ska vi göra? Bruden är nämligen skyldig mig 700 kr och jag förstår att hon har inga planer på att betala tillbaka. Ska jag göra ett snyggt kuvert med ett meddelande som berättar att hon nu inte längre är skyldig mig några pengar och att detta är min present till henne. Eller ska jag bita i det sura äpplet och ge henne 1000 kr?

Svar: Så trist! Allra bäst vore att du fick tillbaka dina 700 kr i god tid så att du slapp att blanda ihop bröllopspresenten med en skuld. Man kan ju tycka att en bröllopspresent enbart ska vara generös och glädjande och inte handla om att avskriva en skuld – men samtidigt är ju 700 kr en icke försumbar summa som du ju ska ha tillbaka på något sätt. Så jag tycker att du kan ge brudparet en snygg liten ask och lägga i en hundralapp plus ett snyggt rosettomknutet papper till bruden där det står ungefär ”Kvitto på avskriven skuld på 700:- Varmaste lyckönskningar”.

Eller om du kommer på ett bättre sätt att formulera detta – för visst borde hon bli glad över att inte längre vara skyldig dig denna summa. För hon kommer väl ihåg att hon är skyldig dig dessa pengar?

Magdalena Ribbing

Överklädd?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 27 mars 2012 i kategori Bröllop, Klädsel

Fråga: Tacksam för svar på denna fråga då jag avser att bestämma att tacka ja eller nej med anledning av svaret.

Vi har inbjudits till bröllop och klädkoden anges med kavaj. Nu visar det sig att brudgummens far avser att komma iklädd smoking!
Är det inte lite tramsigt att ställa den förväntade mörka kostymen hos övriga gäster i skuggan på detta sätt?

Svar: Varför ska du tacka nej till en bjudning där du själv klär dig korrekt enligt given klädkod? Du behöver inte bry dig om att en annan gäst eller en värdperson beter sig både larvigt och fel genom att klä sig på en högre nivå än övriga.

För, som din fråga antyder, det är totalt fel att komma i smoking när gästerna har ombetts klä sig på mörk kostymnivå. Är det dessutom en av värdarna vilket inte är orimligt när det gäller en brudparsförälder, är felet desto större eftersom värdpersonerna alltid ska klä sig en anings aning mindre charmant än gästerna, just för att dessa aldrig ska behöva känna sig för lite finklädda.

Men gå på kalaset – brudgummens far får väl skämmas på egen hand, det ska inte du ta på dig. Gästerna ställs inte på minsta sätt i skuggan av en felaktigt klädd värdperson-medgäst, det är den personen som skaffar sig en helt egen skugga, av okunnighet, självupptagenhet eller vanligt enkelt missförstånd.

Magdalena Ribbing

Räkskalande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 27 mars 2012 i kategori Måltider

Fråga: Min mor och jag beställde grillade räkor på en bättre restaurang. Vi fick in varsin tallrik med en generös mängd (små) grillade räkor. Till vår förvåning var räkorna oskalade. Vi jobbade på med kniv och gaffel men det var alldeles hopplöst att få skalen av räkorna.  Att skala dem för hand var inte att tänka på – räkorna var glödheta. Till slut frågade jag vår servitör hur det var tänkt att vi skulle få i oss maten. Han sa att om vi ville skulle vi få räkorna i en påse att ta med oss hem och äta dem hemma när de svalnat. Det ville vi inte.
Hur skulle man ha ätit en sådan rätt?

Svar: Jisses! Vilken dum krog! Jag tror att jag skulle ha skickat ut räkorna när de anlände och bett att få tillbaka dem skalade. Så som du beskriver ska inte grillade räkor serveras utanför strandpartyt. Vissa skaldjur kan kanske ätas med skalen på, men inte räkor, i alla fall ingen av dem jag har träffat på, och inte om de är grillade och heta. Kockarna borde tänka efter hur maten ska kunna intas på ett lämpligt sätt, och det är det inte att behöva dra upp en timjankvist ur köttgrytan och repa av den, eller ta tag i kräfthalvan och skala den ätbar, eller att få oskalade varma räkor på tallriken.

Det är inte heller rimligt att ge er räkorna för hemmaätande, det var ju inte därför ni gick på krogen.
Hoppas du slapp betala i alla fall!

Magdalena Ribbing

Bullgrabbare?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 26 mars 2012 i kategori Övrigt

Fråga: Jag jobbar på ett bageri där vi, likt många andra, erbjuder servering av smörgåsar, bakverk och kaffe. Vi har en disk, med glasskivor bakom vilka bullar ligger, hyllor med bröd och, lite bredvid disken, en kyl med tårtor/andra kylvaror som kunder kan titta på innan köp. Eftersom utrymmet inte är jättestort ställer vi ofta upp fat och korgar med baguetter, bullar etc på disken. Här kommer problemet: en del kunder sträcker helt sonika ut handen och tar själv baguetter, bullar, muffins – och ibland även chokladbollar och dylikt från kylen.

Såsom jag ser det är detta bestörtande och ej korrekt beteende när man handlar i en affär, som detta faktiskt är. Ibland har jag mötts av kommentaren ”det stod ju ändå på disken”, men är det verkligen okej att själv ta för sig av bullar och bröd som ligger i korgar/på fat tillsammans med andra bullar/bröd som man ju inte tänkt köpa? Ingen skulle ju gå in i mataffären och sticka in handen i charkdisken och ta en oförpackad vara. Gör kunderna fel eller är jag bara överkänslig? Logiskt för mig är att det är bättre för alla om jag som personal tar saker – dels för att kunden ska slippa skuld om någonting råkar åka i backen, dels för hygien gentemot andra kunder.

Sedan, eftersom jag tar så illa vid mig, vet jag sällan hur jag bäst ska hantera en sådan situation. Vad säga? Ska jag räcka fram en servett bara? Eller ska man påtala att jag gärna hanterar produkterna innan de är upplagda/förpackade? Hur då, utan att vara brysk på ett icke-servicemässigt sätt?

Svar: Det är mycket vanligt med just bagerier-konditorier som har varor uppe på disken och jag har inte sällan noterat precis det du beskriver. Det är inte okej att kunder tar i oförpackade bullar och konditorivaror, vilket förekommer i en del butiker att kunderna förväntas ta bröd själva i hyllor, knappast idealiskt med tanke på bacillrisker och annat.

Men konditorivaror som står så som du beskriver det ska självklart inte tas fram av kunderna. Det finns inte något vänligt sätt att huta åt de kunder som själva rotar runt i bull- och brödkorgarna, utan det enda möjliga är att sätta en skylt på disken med en uppmaning att inte ta i det som står där: “Se men inte röra, tack!” Det hjälper lite men inte fullt ut, de mest entusiastiska bullgrabbarna kommer ändå att pilla fram det de vill ha.

Kanske det vore bäst ändå att ha något slags skylt på kylen med “öppnas endast av personalen” eller “öppna inte denna dörr tack”. Och att skapa en liten gräns på disken genom att sätta något vänligt ”staket” typ en smal girlang, en leksaksgärdsgård, eller bara ett fint band, längst fram och bullkorgar och fat bakom den. De flesta respekterar en gräns.

Att du skulle om än försynt korrigera kunderna med att säga något tror jag inte går – de har ju redan hunnit ta i bakverken innan du kan säga något. Men jag har också sett emellanåt att personal tar i bullarna med händerna, inte med tång, utan plasthandskar, och därpå direkt tar emot betalningen med samma obehandskade händer. Inte bra!

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg