Mansfasoner?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 31 juli 2012 i kategori Socialt vett

Fråga: Jag arbetar inom universitetsvärlden och liksom många andra unga kvinnor som gör det hamnar jag ofta i besvärande situationer i förhållande till äldre, manliga akademiker. Det kan handla om allt från nedlåtande beteende av slaget ‘lilla gumman’, till intimiserande och öppet flirtande/direkta närmanden (ofta i kombination). Inte på den nivå att det slår över mot sexuella trakasserier, men tillräckligt för att det ska kännas besvärande och mindre roligt att följa med på konferensmiddagar och liknande.

Ett typiskt exempel: under en stor middag tittar en manlig professor på min tallrik och säger: ”Ojoj, hur ska all den där maten få plats i din lilla, lilla kropp”.

Kanske låter som en bagatell, men att ofta bemötas av sådana kommentarer eller liknande skapar en känsla av förlorad kontroll i förhållande till ens arbetsplats när man alltid upplever det som att man kompromissar med sig själv för att andra – nästan alltid män – ska få känna sig sedda, upphöjda och suveräna. Nu är det ju så att universitetsvärlden är extremt hierarkiskt uppbyggd och det är inte alltid så lätt att vara rak och direkt avspisande eller spydig tillbaka eftersom det kan få jobbiga konsekvenser. Detta är förstås förfärligt, men nu ser situationen ut så och jag undrar om du har några tips på smidigt bemötande?

Svar: Tråkigt att detta fortfarande pågår, det nedlåtande sätt som män så ofta har tillåtit sig. Och märkligt att inte alla män har lärt sig bättre trots all diskussion i ämnet. Kanhända förstår de inte vad de säger, men det är inte någon bra ursäkt, lite förstånd i detta ämne måste omgivningen få kräva av vuxna karlar som kan läsa innantill och bör ha tagit del av samhällsutvecklingen.

Du vill inte ta risken att råka illa ut i din verksamhet, vilket du antyder att du skulle göra om du vore spydig eller direkt avspisande, exempelvis fräste ”hut lymmel” eller liknande till dessa kolleger eller vad de är. Det är förståeligt även om det vore din rätt och helt adekvat om du skulle ryta till. Istället kan du träna på att raskt svara något lagom dräpande så att det blir klart vad som pågår. Sådana repliker kommer man inte alltid på i ögonblicket, bäst är att du tänker ut ett antal och lagrar dem i ditt minne för att ta fram dem när de behövs. Middagsrepliken om hur all mat ska få plats i din lilla kropp kan du besvara med ”vill du ha av min portion, du kanske behöver den?” Det är ju inte elakt men sarkastiskt nog för att ha effekt, skulle jag tro.

Oönskat flirtande borde vara enkelt att avvärja, det är bara att se totalt oförstående ut och byta samtalsämne. Eller vända sig till någon annan. Eller helt enkelt gå din väg, om det är möjligt, till en annan del av lokalen.

De överlägsna ”lilla gumman”-orden går att kallt spegla: ”jaha, lille gubben.” Män vill antagligen inte kallas lille gubben, i alla fall inte så att andra hör det, sedan de lämnat grundskolan.

Händer på dina axlar-armar (förhoppningsvis inte någon annan stans, då är det sexuella trakasserier som är lagstridiga) kan du bestämt lyfta bort, genast de läggs på dig, om du uppfattar gesten som flirtig. Det finns ju möjligheten att det som inträffar är vänligt menat utan baktankar, men det märker du förstås snabbt och kan hantera efter avsikt.

Det är en balansgång att skydda sin integritet utan att skapa arga reaktioner som du vill undvika. Men du kan tänka ut både ord och gester som är tydligt avvisande utan att vara tydligt sårande, och utan att de åsamkar dig problem.

Och: du kan alltid dra upp ämnet mäns nedlåtenhet och på-gränsen-till trakasserier plus härskarteknik i ett allmänt samtal, utan att peka ut någon, men diskutera förekomst och möjliga åtgärder.

Magdalena Ribbing

Guldbröllopskrav?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 30 juli 2012 i kategori Bröllop, Presenter

Fråga: Redan för ett år sedan sade min svärmor att de skulle fira guldbröllop i sommar och att hon ville att alla syskonen med familjer skulle fira dagen tillsammans med föräldrarna. Vi tolkade detta som en inbjudan till fest. Nu några veckor före festen och vid en fråga om hur de tänkt sig det hela, så säger svärmor att hon hade tänkt sig att hennes barns familjer ska betala för festen och att hon också vill ha en viss sak i present, och den ska betalas av oss.

Det känns lite som upp-och-nedvända världen. Initiativet att betala för en fest borde väl komma från de som ska betala och inte som ett krav från festföremålen? Känns som att lusten att fira totalt försvann. Vi har olika åsikt om detta – vad är kutym?

Svar: Familjer har ofta en egen ”familjekultur” som brukar handla om just sådant här, vem som bjuder, vem som betalar och vem som bestämmer när det gäller familjefirande. I din svärfamilj kan det ju vara så att den som ska firas förväntar sig att andra ska bjuda. Det finns gott om jubilarer som vill ha en stor fest för att bli firade men aldrig skulle komma på tanken att bjuda själva. Och det finns andra som bjuder på sin guldbröllopsfest och ordnar den så som de vill ha den. Och så finns de som firar sin femtioåriga guldbröllopsdag ensamma utan att bjuda någon mer på firandet.

Man kan tycka att det par som har lyckan av att kunna fira femtio år som gifta ska bjuda på fest, om de vill ha en sådan, och det är också vanligt. Men det förekommer också det som din svärmor tycker är trevligt, att barnen bjuder på kalaset. Då, enligt min bestämda uppfattning, ska också dessa betalande barn bestämma efter konsultation med festföremålen hur kalaset ska gå till och om det ska bli en present dessutom, och vad, i så fall.

Att svärmor bestämmer utan diskussion hur och var firandet ska ske, delar ut direktiv om hur det ska gå till och säger till om present, men samtidigt förväntar sig att barnen ska bjuda på alltihop är inte trevligt eller generöst.

Magdalena Ribbing

Bröllopsvärd?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 27 juli 2012 i kategori Bröllop, Klädsel

Fråga: Min systerdotter skall gifta sig. Det skall bli ett lantligt idylliskt bröllop, med vigsel i en liten kyrka och fest på en herrgård i närheten. Hon har bett mig fungera som värd vid bröllopet. Inte toastmaster, utan den som ser till att alla går in i kyrkan rätt, lyckönskar brudparet på väg ut utan att orsaka stopp osv.
Vad jag undrar över och behöver hjälp med är att det står ”mörk kostym” som klädsel. Kan jag ha en blå skjorta och en diskret vinröd sidenslips till min mörka kostym, eller måste jag ha vit skjorta och någon speciell färg på slipsen?

Jag har för mig att brudens gäster skall sitta till vänster i kyrkan och brudgummens till höger. Stämmer det? Är det väldigt viktigt, bör jag anvisa folk plats där de skall sitta?

Finns det någon rangordning att ta hänsyn till, vem som skall sitta längst fram till exempel? Skall jag reservera dessa platser i så fall?

Svar: Mörk kostym innebär en hög klädnivå, och du ska ha en vit eller mycket ljus skjorta. En sidenslips i milda men valfria färger är korrekt, även en vinröd kan passa, men absolut inte svart eller vit.

Brudens familj, släkt och vänner sitter till vänster i kyrkan, brudsidan, sett från kyrkporten, brudgummens därmed till höger. Längst fram sitter alltid de närmaste, alltså föräldrar, mor- och farföräldrar osv. Det är inte väldigt viktigt men åtminstone beträffande de närmaste familjemedlemmarna brukar man iaktta denna ordning, som de flesta känner till. Vännerna sätter sig inte på de två första bänkarna på ömse sidor om altargången, men visst kan man vid bänkradens början sätta ett papper med orden reserverat. Tala med den kyrkvärd som ska finnas på plats om detta.

Med den funktion du fått kan du vänligt säga till gästerna var de ska sätta sig. I engelska filmer med bröllopsscener brukar man höra kyrkomarskalkarna (du blir ett slags sådan) fråga inkommande bröllopsgäster ”bride or groom?” underförstått ”hör du till brudens familj/vänner eller till brudgummens?” för att visa dem till rätt sida.

De sista som kommer in i kyrkan innan brudparet inträder är brudgummens och brudens föräldrar, och de har alltså rätt till första bänkarna, där mor- och farföräldrar, syskon och andra närmaste i familjerna har tagit plats men lämnat utrymme för föräldraparen.

Brudparet ska inte lyckönskas inne i kyrkan utan traditionellt på kyrkbacken, eller, vilket är lika vanligt, först när alla gästerna samlats i festlokalen och brudparet kommer sist dit. Ofta beger sig brudpar direkt från kyrkan/vigselplatsen till bröllopsfotografering och det blir då naturligt att gästerna samlas i festlokalen i förväg.

Magdalena Ribbing

Skuldbetalning?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 26 juli 2012 i kategori Människor emellan

Fråga: Min fråga avser hur jag ska ta upp en återbetalning för en nota på en restaurang med en bekant. Jag och min bekant hade stämt träff på en lokal bar/kvarterskrog för ett glas vin efter arbetsdagen, med förhoppningen från min sida att bekantskapen skulle fördjupas till en vänskap.

Vid betalning av notan har hon inte pengar på sitt kort och jag erbjuder mig att betala hennes del av notan. Hon svarar att hon ska betala det tillbaka till mig. Jag protesterar inte mot hennes erbjudanden. Eftersom majoriteten av notan var hennes då jag endast hade ett glas vin och hon hade middag och flera glas alkohol anser jag att hon faktiskt ska betala tillbaka. Vi har inte setts eller hörts, rättare sagt, hon har inte besvarat min kontakt, efter detta tillfälle och jag önskar nu gärna få hennes del av notan återbetald då jag personligen har det knapert ekonomiskt.

Hur kan jag ta upp det med henne och på vilket sätt när vi inte hörs? Telefon/sms/mejl?

Svar: Du beskriver en situation som inte är helt ovanlig vilket inte gör den mindre trist: någon utnyttjar en väns hygglighet och struntar medvetet i att återgälda den. Förutsatt att det verkligen var klart att ditt erbjudande om att betala hennes del av notan var ett lån från din del och inte ett (alltför) generöst bjudande, så har din bekant utnyttjat det hon nog uppfattade, nämligen din önskan om en fortsatt vänskap. Och hon har gått med dig på krogen utan att ha pengar till det hon beställde. Bara att utan att fråga förutsätta att du skulle betala visar en obehaglig inställning, och än värre om det också var en orsak till att hon åt och drack i överflöd.

Nu betalar hon inte dig det belopp som hon ändå måste ha förstått att du inte hade råd att ge henne, eftersom hon föreslog att ge dig pengarna tillbaka, utan låter bli att svara på dina försök att nå henne. Uselt, futtigt, pinsamt.

Du har två möjligheter nu. Den ena är att ihärdigt fortsätta att kräva henne på detta belopp som kanske har en betydelse även för henne, genom att fortsätta mejla och sms:a till henne, eller se till att ni möts någonstans. Du behöver inte vara otrevlig mot henne men du kan tydligt säga ”ja, du är ju skyldig mig det där beloppet och det behöver jag ha tillbaka, tack”. Det är tråkigt för dig och för henne, och kanske kan just din ihärdighet göra att hon till slut betalar.

Den andra möjligheten är att du lägger hela denna historia inklusive bekantskapen med denna person, bakom dig, och försöker glömma både henne och de pengar hon är skyldig dig. Du hade kunnat tappa pengarna och då hade du inte fått tillbaka dem men hade kanske funnit ett sätt att dra in på annat under en tid till dess att du kom i ekonomisk balans igen. Om du väljer detta senare alternativ, att inte tjata mer om skulden, så kan det kallas lärpengar, en dyr men god lärdom om att man aldrig ska erbjuda sig att betala det man inte har råd att förlora.

Magdalena Ribbing

Presentkortskoll?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 25 juli 2012 i kategori Presenter

Fråga: Jag fyllde nyligen år och fick då ett presentkort av en vän. Min fråga gäller vad som allmänt ses som artigast vid ett sådant tillfälle – att öppna presentkortet framför givaren för att visa att man är intresserad och uppskattar presenten, vilket även kan uppfattas som girigt då man onekligen ser beloppet på kortet (kan framstå som att det framförallt är priset på presenten man är intresserad av), eller att lägga undan presenten utan att titta på kortet, med risk för att verka ointresserad och otacksam?

Svar: Det är lite kluvet, det där att notera presentkortssumman ställt mot vad som kan ses som ointresse att man inte öppnar. Så det bästa är att öppna snabbt, konstatera att det är ett presentkort, inte uppenbart kolla eller kommentera summan utan glatt säga till givaren ”jättetack, åh så roligt, det här får jag glädje av” och så lägga ihop det. Om kortet studeras noga riskerar man att låta summan bli huvudsaken, och det är den ju inte.

Magdalena Ribbing

Benämningsförändring?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 24 juli 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag har en kusin som är adopterad, och ja, det är ju inget med det, men hon har nu tagit tillbaka sitt ursprungliga efternamn och fått viss kontakt med sina biologiska anhöriga.

När jag pratade med henne för ett tag sedan refererade jag givetvis till hennes adoptivföräldrar som ”mamma” och ”pappa”.

Det är ju det de har varit i alla år. Det är väl bäst att jag frågar henne själv, men för mig är hon min mosters och morbrors barn, och min kusin, oavsett biologisk släkt eller efternamn. Gjorde jag fel? Har jag gjort bort mig nu?

Svar: Varför skulle du ha gjort bort dig? Du använde de begrepp som hon alltid har gjort, och du också, hennes adoptivföräldrar är hennes pappa och mamma i legal mening. Du ska inte flytta begreppen på eget bevåg, vänta med att ändra benämning till dess att din kusin själv säger till om det, eller börjar använda andra ord.

Magdalena Ribbing

Bröllopsbarn?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 23 juli 2012 i kategori Barn, Bröllop

Fråga: Jag och min sambo gifter oss på en abonnerad herrgård i sommar. Vi vill ha ett barnfritt bröllop. Det är nämligen ingen av våra närmaste som har små barn, endast mer avlägset bekanta, och vi har knappt träffat dessa barn. En avlägsen kvinnlig släkting skulle få barn under sommaren, men är inte så nära att vi är bjudna till deras dop eller så. Trots att vi uttryckligen skrivit i inbjudan på ett trevligt men tydligt sätt att detta är en vuxenfest, svarade ovan nämnda avlägsna släkting med att ”vi och lilla NN” gärna kommer. Hon ville dessutom ta med sig sin svägerska (som vi aldrig träffat) som skulle hjälpa till att ta hand om barnet och gå iväg med det om det skrek. Detta med hänvisning till att barnet ammas och är för litet för att lämnas bort. När vi förtydligade att vi gärna träffar hennes barn en annan gång men inte nu, blev hon arg och har baktalat oss inför andra släktingar.

När mina barn var små och jag och min f.d. make blev bjudna på bröllop eller jubileum, brukade den som inte var släkt/god vän med festföremålen stanna hemma med barnen. Vid något tillfälle kom en mjölkpump väl till pass. Vid ett annat tillfälle åkte jag hem efter brudskålen. För oss var det självklart att ett spädbarn knappast skulle uppskatta tillställningen, samt att barnskrik och en massa spring in och ut skulle störa festen. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka påverka vilka som blir bjudna och inte på någon annans bröllop!

Tänker vi fel? Borde vi ha välkomnat spädbarn på vårt bröllop trots att ingen av oss egentligen vill?

Svar: Nej, du tänker inte fel, men det som du beskriver att din avlägsna släkting har gjort är helt fel. Du kan om igen mejla eller ringa henne och säga att du beklagar att hon blivit arg över att hon inte får ta med babyn men ni har ett barnfritt bröllop, och ingen annan får ta med sina barn.

Har man en baby eller småbarn som inte klarar av att ha barnvakt får man göra precis som du berättar att du gjorde med dina småbarn, att den förälder som inte är biologisk släkting med brudparet eller festföremålet, eller som är minst bekant, stannar hemma. Man måste inte till vilket pris som helst gå på ett bröllop.

Så bry dig inte om din självupptagna och oförstående släktings gnäll. Att hon baktalar er inför övriga släktingar återfaller på henne själv och hennes minst sagt ohyfsade beteende – att kräva att ta med ännu en person som hjälp! Nej minsann, så går det inte till i det goda hyfsets värld.

Magdalena Ribbing

Behåvisande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 20 juli 2012 i kategori Klädsel

Fråga: Min fråga gäller behå under skjorta eller blus. Har uppmärksammat att det verkar vara modernt att ha en svart behå under en transparent skjorta i olika färger nu. Samt att ha svart behå under vit skjorta. Detta mode påminner för mig om strandklädsel men inte något som man bär vid finare tillställningar.

Jag är inte särkilt gammal men är skolad i restaurangbranschen där jag fått lära mig att behån absolut inte skall synas under skjortan och absolut inte en svart behå under vit skjorta.

Hade själv på mig en lite genomskinlig blus på ett firande och hade därunder en hudfärgad behå som då såklart knappt syntes under. En väninna hävdade att det hade varit bättre och snyggare med svart behå under.

Nu undrar jag alltså vad som är rätt. Är det okej att ha svart behå under vit skjorta på fest?
Man kanske rentav alltid ska ha ett linne under som syns igenom blusen istället?

Svar: En behå är egentligen inte ett plagg som man ska visa upp – idealet är, antar jag, att denna bystupplyftare är obehövlig, att kvinnan är så förträffligt välskapt att behå är överflödig och därav följer att behån bör vara osynlig om möjligt. Medveten markering av att man verkligen behöver ha behå har knappast varit avsikten. Då skulle den oftare än av en del artister har burits utanpå blusen.

Alltså: i formell, obs. mitt ordval, god klädstil syns inte underkläder, varken ovanför kjol- byxlinning eller markerat under tunna skjortor och blusar. Man ser ytterst sällan de som brukar kallas stilbildare i officiell funktion, statschefer eller kungligheter, visa upp sina underkläder. Uppvisande av behå och kalsongkanter eller trosor och annat liknande brukar förbehållas en del artister.

Men god stil är en sak, mode en annan och en del personer kan säkert tycka att det ser tjusigt lika med sexigt, ut med svart behå synlig under en ljus blus. Min personliga uppfattning är att det är ett garderobsmisslyckande. Ditt förslag med linne under genomskinlig blus verkar lämpligt, tycker jag.

Men jag är ingen modeexpert, måste jag understryka, inte minst för att om möjligt hejda de kommentatorer som annars ser sig nödgade att påpeka detta ovedersägliga faktum.

Magdalena Ribbing

Ersättningsbyte?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 19 juli 2012 i kategori Socialt vett

Fråga: Jag undrar om det är rätt att om jag till exempel har haft sönder ett dyrt glas på en fest, att värdpersonen sedan inte har användning för glaset, och ber att i stället för ett nytt glas få pengar för att använda till andra saker?

Svar: Nej, det är inte särskilt snyggt av värdpersonen att göra sig en ekonomisk förtjänst på en kalasolycka. Du kan köpa ett nytt likadant glas eller ge den summa glaset kostar. Då har du gjort vad du ska. Du ersätter det du har haft sönder, inte något annat. Men du kan knappast kolla vad som köps för de pengar du erbjuder dig att ge, så bry dig inte om det, fråga inte, kolla inte, det är ju ingen skillnad för dig om du köper ett nytt glas eller ger värdpersonen samma summa i handen.

Från värdpersonens synvinkel sett är det ett föremål värt en viss summa som gått förlorat, och den summan kanske kommer bättre till pass för något annat än glaset. Det borde värdpersonen inte säga, utan ta emot pengarna och hålla tyst om vad som betalas med dem.

Magdalena Ribbing

Bröllopsfärger?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:00, 18 juli 2012 i kategori Bröllop, Klädsel

Fråga: Som alla vet så är ju vitt brudens färg. . . men hur mycket vita accessoarer får en bröllopsgäst egentligen ha?

Jag ska på bröllop och kommer att ha en klänning med turkosa, lila och svarta blommor på vit botten. (Inga hela svarta blommor, alla blommor har lite av alla färger.) Klänningen kan inte misstas för vit/för ljus.

Det kommer dock att bli svårt att hitta skor i samma eller rätt gröna nyans och jag kan inte riktigt se hur det skulle passa med min vita väska. Kan jag alltså ha både vita skor och vit väska?

Dessutom måste jag som är väldigt frusen av mig ha något varmare plagg med mig. Om jag inte hittar något annat, kan jag ha en ”vanlig” kofta i bomull (tror jag) i rätt färg (inte vitt) slängd över axlarna vid förflyttningar? Den har volanger och ser alltså inte särskilt vardaglig ut.

Svar: Din klänning låter lämplig eftersom den ger ett tydligt icke-vitt intryck, så som du beskriver den. Vita skor och vit väska är inte minsta problem, orsaken till ”förbudet” mot vitt för kvinnliga bröllopsgäster är att de inte ska kunna misstas för brud, hon ska få vara ensam om det helvita. Men din blommiga klänning är ju inte i närheten av att likna en brudklänning. Så skor och väska i vitt är helt okej. Koftan går bra att ha, lika passande som en schal.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg