Bröllopssångpresent?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 31 augusti 2012 i kategori Bröllop

Fråga: Jag ska på ett bröllop där jag har blivit ombedd att sjunga i kyrkan. Brudparet är inte nära vänner utan vi träffas cirka en gång per år. Sångerna de har bett mig sjunga tillsammans med en kille som också ska på bröllopet är inte alls min stil och jag kunde dem inte sedan tidigare, så under sommaren har jag lagt ganska mycket tid på att lyssna på dem (vilket inte varit ett nöje), lära mig dem, göra stämmor och öva. Innan bröllopet kommer vi öva tillsammans igen.

Min fråga är nu om Magdalena tycker att jag utöver detta bör ge brudparet en present? Jag tycker att brudparet självmant borde ha sagt att detta får vara min present till dem, men det har de inte gjort. Jag skulle aldrig fundera på detta om det gällde en nära vän men nu känns det mer som ett beställningsjobb som det här brudparet hade fått betala för om de inte hade råkat ha bekanta som kan sjunga.

Jag får intrycket av att det inte är riktigt okej att tänka såhär, utan att man ska känna sig ”hedrad” över att bli tillfrågad. Så känner jag inte riktigt. Är det jag som är negativ?

Svar: Vilken fantastisk present du ger brudparet med att sjunga!  Negativ är du inte alls! Och på din beskrivning låter det faktiskt som du antyder, att du är bjuden främst för att du kan sjunga, inte för att du är vän med brudparet. Även om du är tillfrågad för att du sjunger så bra är det nog inte enbart hedrande, du gör ett arbete som du inte får betalt för, och det vet brudparet utmärkt väl.

Så du ska absolut inte ge någon ytterligare dyr present. Men om du vill kan du kanske under sista repetitionen spela in sångerna och ge brudparet en CD.

Magdalena Ribbing

Jobbkavaj?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 31 augusti 2012 i kategori Klädsel, På arbetsplatsen

Fråga: På mitt nya jobb har man dress code kavaj och hävdar att det innebär att även kvinnorna ska ha kavaj.

Jag känner mig obekväm i kavaj och tycker att jag dessutom ser töntig ut. Hur ska jag klä mig?

Svar: Vad är det för dumheter? Ska kvinnorna ha skjorta och slips också? Kvinnors klädsel behöver verkligen inte imitera mäns klädsel.

Är det en klädkod på arbetsplatsen – vilket är bra tycker jag, så slipper man förvirringen med somliga i mjukisbyxor och andra i kostym – så är det stilen och nivån på klädseln som det handlar om, inte benämningen på den jacka man har. Männen har kavaj, det är detsamma som en kostym men inte jeans och tröja, och kvinnor har motsvarande kjol eller långbyxor med en blus eller icke urringad top med ärm, och en frivillig jacka – mer eller mindre kavajliknande.

Att kvinnorna skulle tvingas att ha en regelrätt kavaj verkar både onödigt och dumt.

Magdalena Ribbing

Svars- och presentproblem?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 30 augusti 2012 i kategori Bröllop, Inbjudningar, Presenter, Tack

Fråga: Är bjuden på min barndomsväns bröllop. I inbjudan står brudens och brudgummens respektive mor som värdar/föräldrar och det är till dem som man ska osa och anmäla eventuella allergier etc.
Är det då så att ett tackkort (från mig som gäst) bör sändas till dessa två som anges som värdar/föräldrar? Och i så fall till båda två, de bor ju på olika adresser. Eller ska jag svara enbart till brudens mor som ju jag är mest bekant med? Och kommer dessa i så fall att vidarebefordras till brudparet – i slutändan är det ju min bekantskap med bruden som har gjort att jag blivit inbjuden till bröllopet och således vill jag gärna framföra ett tack till henne.
Eller är den enda korrekta vägen ur det här att skicka tre tackkort: ett till brudens mor, ett till brudgummens mor och ett till brudparet?

Sen har jag även en fråga rörande present, det är nämligen så att brudparet önskar sig pengar till resa och jag har inget problem med den tanken utan tycker det vore kul för dem om de kunde åka på en ordentlig bröllopsresa. Men däremot är det svårt att veta storleken på ett sådant bidrag? Finns det några riktlinjer för vad jag med sambo kan förväntas bidra med?

Svar: Svaret skickas till en av mottagarna, och för din del är det rätt att skicka till brudens mor. Att de olika angivna mottagarna talar med varandra och lägger ihop svar osv är självklart. Det räcker med ett svarskort.
Men efter bröllopet kan du gärna skriva tackkort både till brudparets föräldrar och ett extra långt till brudparet!

Hur mycket skulle du och din sambo ha lagt på ett föremål till brudparet som bröllopspresent? 300 kr? Lite till? Ge samma summa till deras resa. Glöm allt larv om att presentpriset ska motsvara kostnaden för ens kuvert vid middagen. Det är absolut inte något som man ska bry sig om. Gästerna ska inte känna till eller (hu!) fråga om vad kuvertet kostar, och absolut inte ställa det i relation till presentens kostnad!

Magdalena Ribbing

Halvhögtprat?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 30 augusti 2012 i kategori Människor emellan

Fråga: Det händer i närheten av mig ibland att äldre eller gamla personer muttrar halvhögt och lite så där för sig själva ”Vad hon ser ledsen ut.” De säger detta precis så högt att jag hör och så att jag förstår att det handlar om mig.

De vill tydligen att jag ska höra vad de säger. Varför frågar de inte mig direkt, om de verkligen vill veta, istället för att prata lite halvhögt för sig själva?

Jag tycker inte det är konstigt att lägga märke till att folk ser ledsna ut. Jag bara undrar: vad ska man säga när man har hört att en person sagt så här. Ska jag säga ”jag hörde vad du sa precis, vad menar du med det?” Eller ska jag strunta i dessa vuxna fast jag är säker på att de vill att jag ska höra deras undran?

Svar: Nu vet jag inte din ålder, men jag gissar att du är i tonåren. Och det du beskriver kan vara så här: äldre bekymrar sig för de som är yngre och mumlar något för sig själva eller till en annan, av något slags vänlig omtanke kanske.

Förresten finns vuxna som säger saker halvhögt om andra vuxna, i vetskapen att det som de säger hörs av den det berör. Ganska fegt.

Det är synd om de personer som muttrar sådant som de vill ska nå fram till en annan människa, men inte vågar säga direkt. De fattar inte hur deras ord kan bli jobbiga för andra, och de är inte väluppfostrade nog att hålla tyst. Du som är ung har hela livet framför dig. Det har inte dessa vuxna. De minns kanske sin ungdom och är lite ängsliga för sin ålderdom. Och då kan det kännas lättande att säga något välment om en ung person, det kan göra att dessa vuxna får känna sig duktiga och snälla.

Men du behöver inte bry dig ett dugg om vad de säger när de inte vänder sig till dig med en direkt fråga. Du ska inte svara på halvhögt prat.

Magdalena Ribbing

Knytisetikett?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 29 augusti 2012 i kategori Fest, Inbjudningar, Måltider

Fråga: Jag funderar på att ha knytkalas nu när jag fyller år och tänkte bjuda in ett tiotal personer. Eftersom jag har ganska liten yta, och knappt något kök att tala om tyckte jag att knytis kändes som en bra idé. Jag tror mig ha förstått att man bör föreslå vad olika personer ska ta med sig, typ ”kan du ta med dig en god paj, så tar du med dig en efterrätt”, men i övrigt är jag osäker.
Vad förväntas jag som värd stå för? Räcker det med dricka, eller ska jag se till att det finns sallad, bröd och tillbehör? Hur mycket kan man styra vad gästerna har med eller bestämma ett tema, eller ska det vara mer fritt? Hur mycket ska de ta med sig av sin rätt? Så att alla kan få en hel portion, eller mindre? Hur gör man med disken sen, till exempel pajformar och dylikt? Berätta allt jag behöver veta inför ett litet knytkalas!

Svar: Trevligt med knytkalas! När du bjuder dina gäster, säg att istället för present ber du att de medverkar till kalaset med ett ”knyte”. Du måste precis som du förmodar säga till vad knytet ska bestå av och hur många portioner. Annars kommer gästerna kanske med samma sorts knyten, ost och vin till exempel, och det kan ju bli trevligt i och för sig men inte den måltid du tänkt dig. Så gör upp en meny med det du tycker passar. Skulle du vilja ha potatissallad, grönsallad, kallskuren rostbiff, ost, bröd är det fem enheter som kan fördelas på gästerna så att kostnaden blir ungefär densamma för var och en.

Du kan som inbjudare stå för vin och öl och alkoholfritt, plus kaffe och en födelsedagstårta (hembakt kanske) så räcker det. Om maten har kommit i gästernas egna formar eller porslin sköljer eller så diskar du detta och lägger i påsar för hemforsling direkt när kalaset är över.

Magdalena Ribbing

Gravidfrågestopp?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 29 augusti 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag har ett bekymmer. Som gravid blir jag allas egendom. Det går inte en dag utan kommentarer kring hur jag ser ut (stor, inte så stor, fin osv) eller ännu värre att människor, oavsett hur väl de känner mig eller inte känner mig, plötsligt har fått för sig att det är okej att klappa mig på magen. Utöver detta verkar det som att det enda samtalsämne som folk runt omkring mig tycker är intressant är min graviditet; hur det går, hur jag mår, vad ungen ska heta, hur de har mått, vad de tycker osv. Jag har inte hittat något trevligt sätt att bryta detta på, vilket gör att jag så mycket det går undviker sociala kontakter såsom att gå in i lunchrummet på jobbet. Jag tycker mig ha rätt till min kropp, och jag är faktiskt tämligen ointresserad av att prata om min kropp och min graviditet med andra än mina allra närmaste.

Hur kan jag på ett diplomatiskt, men samtidigt tydligt sätt hindra att folk tar på min mage och att de pratar oavbrutet om min graviditet? Jag har testat att försöka vara snabb och fråga dem hur de har det, dvs vända fokus, men det dröjer inte många sekunder innan samtalet ändå kommer att handla om min graviditet. När jag testat att säga att ”vet du vad, jag är inte så intresserad av att prata om min graviditet” så blir det en lätt konstig stämning, eller så fortsätter vederbörande utan att ta notis. Alla tips mottages tacksamt.

Svar: Det du beskriver har många gånger tagits upp i min spalt: människor som tror att det är okej att de tar på en annans gravida mage, att de frågar om alla möjliga personliga detaljer, att de ältar sina egna graviditeter och förlossningar. Varje gång har jag svarat att det är säkert av vänlighet som människor frågar-tjatar-påpekar-råder. Men det ursäktar dem inte ändå, de ska helt enkelt inte säga något annat än en kort positiv kommentar typ ”så roligt, när kommer babyn?” Inte förrän den som är gravid själv frågar och ber om råd eller börjar berätta kan andra kommentera eller förmedla egna erfarenheter.

Att ta på din mage, att fråga idogt, att ofrågade berätta om sina egna barnväntanden och förlossningar (verkar vanligt att informera särskilt om de som var hemska) – nej. Tyvärr inser flertalet av de handpåläggande, frågande, berättande inte vilket intrång de gör i din integritet så du kan inte vänta dig de ska avstå frivilligt. Men du kan vänligt hålla upp en hand som stopptecken när någon närmar sig för att ta på din mage. Hinner handpåläggaren fram ändå kan du snabbt och klart säga ”jag är tacksam om magen får vara ifred”.

Och du kan till graviditetstjatarna, vänligt förstås men mycket bestämt, säga något åt det här hållet ”tack för ditt intresse/omtanke, men kan vi tala om något annat?”

Om du inte blir av med frågorna och tjatet trots dessa vänliga försök, så måste du säga rent ut hur du känner det, ungefär ”jag vill inte prata om min graviditet, hoppas du förstår” eller ”… den ska faktiskt pågå i X månader ytterligare”.

Magdalena Ribbing

Högerhandsspaghetti?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 28 augusti 2012 i kategori Måltider

Fråga: Min svägerska gav nyligen sin tioåriga dotter en avhyvling för att hon som fått gå en så fin etikettskola (ja, det är sant) ändå sitter och äter pasta med gaffeln i högerhanden. Jag hade själv rullat upp spaghetti på min gaffel och just fört den till munnen och, ja, jag höll den i höger hand eftersom jag är högerhänt.
Min fråga är då om etiketten lär att man rullar upp spaghetti med gaffeln i vänster hand och i frånvaro av kniv. Kan nämna att jag sedan dess i smyg har försökt göra det med vänster hand, men det gick inget vidare, och att jag tycker det är väldigt slabbigt och osnyggt att skära såsig spaghetti i illvilligt hala små bitar som man sen förgäves försöker fånga upp på gaffeln (som då är i vänster hand).

Svar: I gott bordsskick gör man som du beskriver när man äter spaghetti: håller gaffeln i höger hand, sticker ner gaffeln mitt i spaghettihögen, virar upp en lagom munfull och stoppar den i gapet (som genast stängs när man tagit bort gaffeln). Din svägerskas tioåriga dotter gjorde alltså helt rätt. Hennes mor hade fel.

Att skära pasta med kniv är riktigt dåligt beteende i Italien som får anses som expertnation i ämnet.

Dessutom: den som har eleganta bordsmanér använder företrädesvis gaffeln i höger hand om det går att få i sig det som ska ätas utan att skära det: pasta, potatis, mousse, pâté, crêpes, suffléer med mera.

Magdalena Ribbing

Objudengnäll?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 28 augusti 2012 i kategori Bröllop, Inbjudningar

Fråga: Nyss har jag fått reda på att en (som jag ser det) nära vän ska gifta sig. Bröllopet är om ett par veckor och jag är inte bjuden. Jag och kvinnan tillsammans med en annan vän bildade en tight trio för tio år sen, vi umgicks dagligen och om jag skulle gifta mig hade dessa två vänner varit mer än självklara gäster på mitt bröllop. För tio år sedan var vi om inte bröderna Marx så iallafall Knatte, Fnatte och Tjatte. I ur och skur, på gott humör eller irriterat, oavsett träffades vi kontinuerligt under en period på fem år.

Idag träffas vi vartannat år när vi råkar vara hemma i stan samtidigt och vi har ingen nämnvärd kontakt mellan besöken. Jag och den tredje delen av trion är båda lika förvånade över att vi inte är bjudna på bröllopet och vi funderar på att konfrontera henne. Jag inser att mer passande skulle vara att skicka en blomma, gratulera och höra av mig lite oftare om jag nu är så mån om relationen. Kanske är jag bara sårad av att kvinnan inte verkar vara lika nostalgisk över vår era som jag och min vän är. Men … går det att på något finkänsligt sätt ställa frågan ”varför blev vi inte bjudna?”

Svar: Men vad i allsin dar! Ni tre umgicks för tio år sedan men numera har ni inte kontakt annat än vartannat år, lite slumpmässigt – och du och ytterligare en i den dåvarande konstellationen är förvånade över att ni inte bjudits på bröllop till den tredje! Varför skulle ni bjudas? Ni umgås inte, ni ses ytterst sporadiskt, ni kände kanske inte ens till er väns relation med den hon ska gifta sig med. Varför skulle hon och hennes partner kosta på utrymme, måltid och arrangemang på två personer som de inte umgås med?

Nej nej nej! ”Konfrontera henne”, skriver du – alltså direkt fråga henne varför ni inte är bjudna! Fy sjutton så löjligt och dumt! Låt bli det. Skicka ett vänligt gratulationskort och sluta vara så fånigt förorättade som ditt resonemang visar, alltså ”vi umgicks ju för tio år sen fast nu ses vi knappast alls, men bröllop är kul och det är synd om oss två som inte få gå på hennes fest”.

Nästa gång ni ses av en händelse om ni alla tre råkar vara på samma plats, be henne berätta om bröllopet. Absolut inte som om ni vore så barnsligt sura som ni tydligen är, utan av vänskapligt uppriktigt intresse för en kompis från förr.

Men du har alldeles rätt i att man ska vårda sina vänrelationer, inte bara för att man inte ska gå miste om eventuella kalas, utan för att vänner är viktiga hela livet. Nostalgi räcker inte. Särskilt inte om den är ensidig.

Magdalena Ribbing

Långbänksmiddag?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 27 augusti 2012 i kategori Fest, Måltider, Socialt vett

Fråga: På fritiden bor vi i en liten småländsk by. När jag och min man blir bjudna på middag där, oftast vid 18-tiden, börjar den med drink och tilltugg. Därefter förrätt med påföljande middag.
Därefter kommer efterrätt, glass, frukt eller något annat gott. Efter detta blir den ”groggbänk” (ingen höjdare). När så klockan börjar närma sig 23.30 kommer kaffe och tårta! efter ”groggbänken”.  Då har min man och jag skruvat på oss länge och vill gärna gå hem. Till saken hör att vi inte vill dricka kaffe så sent och inte vill vi ha grogg heller. Nu har vi hört att kalasen i byn alltid pågår minst sju timmar, ja gärna åtta! Vi som går hem efter sådär fem timmar! Är vi ofina? Jag har hört ryktesvägen att det talas lite grann om detta.

Samma sak är det när folk kommer till oss. Vi har då ingen groggbänk, vi bjuder på vin och andra förfriskningar och vi har ibland ingen efterrätt utan jag har gjort någon kaka eller tårta, det beror ju lite grann på vad vi har ätit till middagen, och folk är kvar så väldigt länge. Ett exempel: vi bjöd några grannar på sillunch, jag tror de kom vid 12.30-tiden. Lunchen varade i drygt fem timmar!
Ytterligare ett exempel: vi ville träffa lite folk på en drink med tilltugg hos oss vid 17.30-tiden. Vi sade att det blir ingen middag utan alla får gå hem till sig för att äta men vi ville gärna träffa dem. De var kvar i cirka tre timmar – det blev ingen middag den kvällen. Det var lite jobbigt. Vi behöver lite vägledning.

Svar: Det du beskriver är en lokal kultur, och den kan du knappast förändra på egen hand. Så här gör man i den byn, och det är inte något du kan påverka. I gamla tider höll kalasen på länge, många hade lång restid och även av andra skäl, som gästfrihet och uppvisning av vad huset förmådde, skulle en bjudning pågå många timmar.

Men det är din rätt att säga när ni blir bjudna till andra: ”så trevligt, vi kommer jättegärna, men jag berättar på en gång att vi inte kan stanna mer än bortåt fyra timmar, vi är sådana, trött storstadsfolk, inget vi kan göra något åt!” Då har du förvarnat om ert hemgående, och tagit på dig att det är ni som inte klarar kalastiden, inte att den i sig är fel.

När ni själva har gäster, ge en sluttid från början, så vet de vad som gäller, ungefär ”välkomna på söndag kl 18, det blir middag men vi har ingen groggbänk, och kalaset tar slut kl 23, hoppas ni förstår våra stadsvanor!”

Men varför bjuda så sent som 17.30, nästintill vanlig middagstid, om du inte vill ha gästerna på middag? En mottagning kan ju börja kl 16 och få en sluttid: ”Välkomna på lite vin och tilltugg/kaffe och bullar kl 16 på söndag, sluttiden är kl 19″. Då har gästerna fått sina tre timmars prat och går hem till egen middag.

Magdalena Ribbing

Bröllopscoiffe?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 27 augusti 2012 i kategori Bröllop, Klädsel

Fråga: Jag undrar om det är fel att bära hatt till andra sorters bröllop än de förlagda om förmiddagen? I mitt eget fall funderar jag över om jag kan använda en liten hatt som mest ser ut som en slags hårprydnad till ett eftermiddagsbröllop? Finns det någon gräns här mellan hårprydnader och hattar?
Är det dessutom annorlunda på bröllop för kungligheter, för jag tycker mig minnas att kvinnorna i princip alltid har hatt då, även i kyrkan?

Svar: Kungligheter har ingen specialetikett, de förväntas uppföra sig minst lika bra som alla andra, inklusive tillfälle för hattbärande.

En kvinna kan (i vissa fall bör) ha hatt i kyrkan, en man tar av sin hatt innan han går in i kyrkan enligt kristen sed.

Bröllopshattfrågan är ständigt återkommande och augusti verkar ha blivit stor bröllopsmånad; därför tar jag upp hattfrågan igen.

Hatt eller coiffe, kallas även fascinator, har man alltså inte, som du redan vet, på kvällsmiddagsbjudningar. När det handlar om bröllop då många så gärna vill ha hatt är det formellt fel med hatt om vigseln följs av en middag. Men är det en mottagning efter vigseln, och denna mottagning förväntas ta slut senast kl 18 ungefär, så kan kvinnor gärna ha hatt.

Hårprydnader – ja, ett hårband, en rosett i håret, ett spänne är okej, men så snart det blir något hattliknande med fjäder, flor eller större omfång än ett rejält hårband så blir det en cocktailhatt eller coiffe och då är det alltså fel om det är ett bröllop med middag.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg