Slickbläddrare?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 29 september 2012 i kategori Övrigt

Fråga: I kontorslandskapet händer det dagligen att jag ber kollegor titta igenom papper som jag skrivit ut. Då händer det ofta att de slickar sig på fingrarna när de bläddrar, för att sedan lämna tillbaka papprena, med sitt saliv på pappren. Jag har även sett folk som tjuvläser tidningar i kiosken och som ”slickbläddrar” varje sida för att sedan ställa tillbaka den besudlade tidningen i stället utan att köpa den. Och jag har haft folk hemma på besök som slickbläddrat sig igenom böcker i min bokhylla.

Är jag överkänslig som tycker att det är rätt äckligt? Är det rimligt att säga ifrån?

Svar: Ja du, denna bedrövliga ovana är inte så ovanlig, tyvärr. Ingen kan ju rimligen tycka att det är trevligt att ta i papper och annat där andras saliv parkerats. Vi är ju kolossalt noga med all möjlig hygien men just att slicka på fingrarna för att bläddra lättare eller ta fram papper ur en hög verkar inte vara något som man automatiskt undviker. Jag har sett detta i mataffärer, och det befrämjar i alla fall inte aptiten kan jag försäkra.
Att man anser att ens egen saliv är trevlig är en sak, men att tvinga den på andra är faktiskt något helt annat.

Nu kommer några salivexperter förmodligen att framhålla salivens utmärkta bakteriefria egenskaper, så jag svarar i förväg att oavsett det är serös saliv eller mukös saliv och trots att saliv består av 99 procent vatten, så tycker de allra flesta att det är äckligt med andras saliv. Slickbläddrandet är ju ett slags minispottande, om man tänker efter.

Men du kan knappast hindra alla som utan att tänka efter slickar på ett finger för att bläddra i tidningar och böcker och papper. Det enda du kan göra är att se kraftigt ogillande ut, vilket kommer att skapa motsvarande sura miner hos dem du riktar dig till. Och då är det din tur att tänka efter: är oslickat papper värt vänners och kollegers surhet?

Magdalena Ribbing

Barnkalaspresent?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 28 september 2012 i kategori Barn, Fest, Presenter

Fråga: Har en liten kille som nyligen börjat på dagis. I och med det kan det hända att han blir bjuden på födelsedagskalas av sina nya vänner vilket kan bli trevligt för honom, men jag undrar hur det är med presenter?

Som vuxen kan man tänka sig att man tar med t.ex. blomma som tack för att man fick komma. Men hur blir det med barn? Vad kan vara rimligt att ta med?

Svar: Som jag läser din fråga undrar du om din son skulle ta med sig något till födelsedagsbarnets föräldrar? Det behövs absolut inte! Han har säkert med sig en liten födelsedagspresent till barnkalaset. Det räcker verkligen, inte ska han dessutom ha någon gåbortspresent till födelsedagsbarnets föräldrar.

Magdalena Ribbing

Nybröllopsnej?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 28 september 2012 i kategori Bröllop, Människor emellan

Fråga: Har blivit inbjuden till min kusins bröllop nr 2.
Bröllopsmiddagen skall äga rum på samma ställe som första bröllopet, som jag var med på.

Jag är mycket god vän med den första nu frånskilda frun (som fortfarande är kär i f.d. maken) och tycker att det här är väldigt smaklöst och tänker tacka nej till inbjudan.

Jag har ingenting emot varken min kusin eller nya blivande frun, men jag tycker det är väldigt okänsligt med tanke på att han vet om att f.d frun tills nu hoppats på en återförening.

Gör jag rätt i att tacka nej till att komma på bröllopet?

Svar: Val av lokal har inte gästerna med att göra. Det är på ett sätt förståeligt att du som vän till ex-hustrun är upprörd på hennes vägnar, men det handlar om din kusin, och hans och den förra fruns relation är inte din sak. Hur som helst gör du ingen nytta genom att tacka nej till bröllopet. Din kusin är ju din kusin oavsett antal äktenskap. Tacka ja, och stötta den första frun på andra sätt.

Smaklöst, skriver du. Det skulle alltså ligga i att lokalen för festen är densamma för andra gången. Egentligen är det inte värre än att trohetslöftena också är desamma som förra gången. Jag försäkrar dig att det finns avsevärt värre företeelser i skilsmässofall, det här är kanske obetänksamt och inte vad jag skulle råda till om jag vore tillfrågad. Men det kan finnas en orsak, exempelvis att nya frun gärna vill ha just denna lokal, och hon har ju sin rätt att få börja sitt äktenskap på det sätt hon önskar.

Din kusin kanske vill satsa på det nya äktenskapet och gör det genom att gå sin nya partner till mötes. Att hans förra fru är ledsen är en sak, hon är väl knappast bjuden på festen. Men hennes hopp om återförening kan inte få bestämma valet av festlokal för det nya par som nu ska ingå äktenskap. Vartannat  eller är det kanske vart tredje, äktenskap i storstäderna lär sluta i skilsmässa. Första frun är inte ensam i sin situation.

Magdalena Ribbing

Förkylningsvarning?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 27 september 2012 i kategori Människor emellan

Fråga: I dessa förkylningstider har jag en fråga om huruvida man ska varna gäster för att sjukdom finns i huset? Vi hade vänner på middag igår och dagen innan blev jag förkyld. Jag funderade på att messa och säga till dem så de kunde ta ställning till om de ville komma eller inte, men valde att inte göra det. Det var ingen superförkylning och jag resonerade som så att de som småbarnsföräldrar nog var betydligt mer härdade än jag :)

Min fråga är om det hade varit god ton att höra av sig? Hade det varit magsjuka hade det inte varit snack om saken, men en vanlig enkel förkylning? Känns som man inte skulle ha något typ av socialt liv om en förkylning sätter stopp för att träffas…

Svar: Många människor är rädda för att bli förkylda – jag kan ta mig själv som exempel; eftersom jag ofta håller föredrag är jag orolig för att tappa rösten och undviker så gott jag kan att prata med personer som har halsinfektioner eller är tydligt förkylda.

Du kan jämföra med att gå till jobbet eller skicka sina barn till dagis eller skolan om de är förkylda: man riskerar att smitta många andra helt i onödan.

Att i ett förkylt läge ringa gästerna och låta dem bestämma om de ville ta risken eller avstå hade varit helt rätt.

Magdalena Ribbing

Släktdrulle?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 27 september 2012 i kategori Socialt vett

Fråga: En mig närstående släkting anser sig själv vara nästintill ett under av (gammaldags) etikett. När man umgås med honom anpassar alla sig mer eller mindre medvetet efter hans förväntningar på hur umgänget ska gå till. De sociala kodernas krav känns så att säga ”i luften”. Man ska prata om belevade ämnen, rätt person ska servera vinet från rätt sida, man ska dricka rätt dryck ur rätt glas, skåla vid rätt tidpunkter osv. Annars märker hela sällskapet snabbt av att han blir missnöjd. Det här leder tyvärr sällan till någon avspänd och genuint trevlig samvaro.

Utöver detta har denna person ovanan att påminna en om att man som han säger, faktiskt är hans gäster, så fort ens beteende på något vis inte är önskvärt. Och då pratar vi inte grova sociala övertramp – både jag och min respektive har fått mycket god uppfostran – utan vad som helst i stort och smått som inte behagar.

Enligt min mening är det ironiskt att en person som själv anser sig borga så för vett och etikett, tar sig rätten att påminna sina gäster om att de är just gäster i tid och otid. Jag upplever det som en slags härskarteknik, och skäms inför min respektive.

Är det verkligen god sed att som värd påminna om ”maktrelationen” värd-gäst på detta sätt? Jag tycker att det känns som raka motsatsen till etikett om man vill vara en god värd. Har Magdalena något tips på vad man kan säga nästa gång sådana kommentarer kommer?

Svar: Du ska inte alls skämmas över din släkting inför din partner. Det är inte du som beter dig illa – men alla människor har sina fel och brister. Varje människa får skämmas för sin egen del, inte andras.

Men det du beskriver om din släktings beteende låter som om han är en mycket osäker människa inuti, en som måste hålla sig hårt i regelverket för att våga vara med andra. Att tjata om det du beskriver är ju så löjligt och onödigt, och som du också säger, det är sannerligen inte god stil och vedertagen hyfs att kritisera andras uppförande.

Så kanske du kan istället för att känna dig illa till mods, börja le lite milt när släktingen börjar påpeka eller kritisera dig eller andra av sina gäster. Svara inte, rätta dig inte efter onödigheter men demonstrera inte heller genom att bete dig tråkigt. Bete dig så som det blir trevligt för dig och övriga, men inlåt dig inte i diskussion med din släkting. Säg ”ja tack, det vet jag så väl” eller svara inte alls på det fåniga påpekandet att ni faktiskt är gäster osv. Låt hans anmärkningar passera ut i det blå – som om du inte noterar dem.

Blir släktingen då aggressiv och insisterande så säg vänligt ”ja, jag hör vad du säger, men jag har mitt sätt, precis som du”.

Magdalena Ribbing

Värdansvar?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 26 september 2012 i kategori Måltider

Fråga: Är det rätt att jag smakar av vinet innan jag serverar det till gäster när jag bjuder på middag hemma hos mig?

Svar: Helt rätt – det är värdpersonens ansvar att kolla att vinet inte smakar kork eller något annat oönskat! Allra mest charmant är att göra detta innan gästerna anländer.

Magdalena Ribbing

Snusprotest?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 26 september 2012 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag har nyligt börjat dejta världens finaste och mysigaste kille, men har ett litet problem som jag önskar få hjälp med. Denna toppenkille snusar VÄLDIGT mycket och har därför en stark, sur, snusdoftande andedräkt, även när han inte har en snus under sin läpp… Detta känns jobbigt, så jobbigt att jag nästan inte vill kyssa honom, känns inte fräscht!

Hur säger jag till honom på ett fint sätt att han luktar väldigt mycket snus ur sin mun???

Svar: Säg precis som det är, men väldigt vänligt! Så här exempelvis ”vet du att snuset gör din andedräkt sur, och det stör en del, kan du göra något åt det, tror du?”

Du kanske kan passa på att krama honom och säga detta med ett gulligt, ömt tonfall – då kan han knappast bli irriterad. Han vet säkert om problemet på något sätt, redan. Och gör han inte det är det dags att informera honom om det.

Magdalena Ribbing

Andragångspresent?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 25 september 2012 i kategori Bröllop, Presenter

Fråga: Jag är gammelfaster till två unga män. När de gifte sig fick de av mig varsin penninggåva.
Tyvärr blev det ett kort äktenskap och skilsmässa för den ene. Nu har han träffat en ny flicka som inte varit gift tidigare. Hur ska jag förhålla mig till present vid bröllop två? Tacksam att få veta hur Magdalena ser på detta som i och för sig kan anses som ett lyxproblem.

Svar: Man kanske kan få tycka att det vore rimligt att säga ”du fick pengar första gången du gifte dig, så det blir inte mer nu”. Men så kan du inte säga, och vill säkert inte heller stöta dig med denne andragångsbrudgum.

Kanske du kan ge det nya paret något föremål, exempelvis något som har en släkthistoria. Det behöver ju inte vara märkvärdigt men det kanske finns en sked, en ask, en bok som har en viss familjetradition och som kan bli en lyckönskningssymbol, vilket ju är vad bröllopspresenten syftar till.

Magdalena Ribbing

Åthutning?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 25 september 2012 i kategori På arbetsplatsen, Socialt vett

Fråga: Jag har en kollega som i tid och otid är glad för att provocera, men inte bara provocera, utan faktiskt visa att han är bättre och tuffare än vi andra. Vi är alla välutbildade akademiker som träffar kunder och social kompetens är ett måste för att få anställning.

Denna kollega kan dock sitta och uppriktigt skryta över att han är en riktig gris. Han kan till exempel på allvar rakt ut säga att han faktiskt skiter i miljön. Inte för att han inte tror på teorin om växthuseffekten, utan därför att han uttryckligen struntar i den och alla som redan dör av den.

Han berättar gärna att han minsann inte tänker vara föräldraledig eller i någon mån ändra på sig när han nu ska bli far och han berättar gärna hur han buskör med bilar utan hänsyn till medmänniskor.

Inget av detta jag tagit upp är något som är gängse värderingar i kollegiet. Folk här tar föräldraledigt, försöker åtminstone låtsas att de har ett miljöengagemang, och donerar emellanåt, åtminstone pliktskyldigt, till välgörenhet.

Jag börjar bli rejält trött på denna kollega som skryter över att han är en dålig människa. Jag kan dock inte bara säga vad jag verkligen tänker och vill, utan att bli betraktad som den gnälliga som förstör stämningen.

Jag skulle vilja ha något elegant och smidigt som visar att jag inte accepterar hans, i mitt tycke, vidriga värderingar, utan att för den skull behöva bli social paria. Är det ens möjligt, eller behöver jag välja mellan att bara hålla klaffen eller ta en riktig strid?

Svar: Tror du inte att en person som beter sig så som du beskriver, effektivt straffar ut sig själv ur andras respekt och sympati? Du kanske inte måste säga så mycket mer än att leverera en stillsam motsynpunkt, exempelvis ”jaså, jag har motsatt uppfattning”, ”jaha, det låter som om du har din uppfattning klar, och den delar jag inte”, eller bara ”ja, vi har alla våra åsikter, mina överensstämmer inte med dina”.

Förmodligen kan en person med den sortens beteende inte påverkas med sakliga argument, utan vill hellre provocera för att bli motsagd av sina samtalspartners. Och det behöver man verkligen inte bjuda på.

Magdalena Ribbing

Barnfriformulering?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 24 september 2012 i kategori Barn, Fest, Inbjudningar

Fråga: Jag ska ha fest för att fira min 50-årsdag och är osäker på hur jag formulerar mig i inbjudan. Mitt problem är att jag förstått att mina vänner sedan många år tillbaka tydligen tar för givet att deras så gott som vuxna barn också är bjudna (har inte skickat inbjudan än, bara informerat om datum, då de bor långt ifrån oss). Men jag vill inte att några barn kommer alls (mer än våra egna vuxna så klart), oavsett ålder.

Hur formulerar jag mig utan att trampa någon på tårna?

Svar: Nämen vad är det för dumheter att gäster förutsätter att deras barn är medbjudna på vuxenfest? Du får skriva i din inbjudan namnen på de som bjuds, förnamnen alltså, och sist på inbjudan lägga till en rad ”barn är inte medbjudna denna gång”.

Varför skulle barn följa med på ett femtioårskalas? Någon måtta får det väl ändå vara på föräldrars förhoppning att slippa ordna sysselsättning och middag för sina barn förbi barnvaktsåldern – och för den delen, även om barnen skulle behöva barnvakt så ordnar man som förälder sådan om barnen inte är uttryckligen medbjudna.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg