Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 31 oktober 2012 i kategori Socialt vett
Fråga: Jag kom hem från utlandet i förrgår, och när jag ska hämta mitt bagage från bandet, så står folk så nära man bara kan komma detta band utan att smutsa ner sina byxor. Och denna gång hade de även sina vagnar med, redo att hugga in när deras väskor kom.
Min väska kom självklart innan deras.
Jag fick smyga/lirka mig fram, ingen gjorde minsta tecken att flytta varken på sig själv eller sin vagn, och uppgivet utbröt jag att: ”Här kan ni ju inte stå med era vagnar och spärra vägen för andra!”
Varpå en replikerade: ”Det är bara att gå förbi.” Vilket det ju vid detta tillfälle inte var.
Argt slet jag ner min väska och hoppades att den skulle råka dulta i någon, så jag kunde komma med det snabba utropet att: ”Det är bara att hoppa undan!”
Bästa Magdalena, så här kan man ju inte ha det. Inte vill jag vara snäsig mot folk, men efter en lång flygresa, med blodsockernivån farligt låg, så är det en utmaning att förhålla sig artig.
Finns det verkligen ingen etikett för hur man ska göra när man ska hämta sitt bagage? Och hur kan det ha sig i så fall att ingen känner till den?
Svar: Tyvärr tror jag inte att man kan införa en bagagebandsetikett som skulle fungera. Människor som är eller har varit på resa är vanligen så angelägna om att komma från flygplatsen att de bortser från vanlig artighet, vanlig hyfs, vanligt folkvett och beter sig just så som du beskriver, till besvär och ökad väntetid för alla andra.
Men det du kan göra är naturligtvis att avstå själv från artighet och tränga dig mellan vagnarna för att hämta din väska. I lägen som det du råkat ut för är det antagligen ingen idé att solitärt behålla sin artighet.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 31 oktober 2012 i kategori På arbetsplatsen, Socialt vett
Fråga: En ung person innehar en eftertraktad praktikplats på en större arbetsplats inom ramen för sina studier och har som enda försörjning sitt studielån. För några veckor sedan tillfrågades denna person av en på stället anställd kollega om att låna ut en större summa pengar (1000:-) till ett ömmande ändamål. Detta lån skulle betalas tillbaka dagen efter.
Dagen efter ser det ut som att personen betalar tillbaka detta lån genom en banktransaktion men det kommer aldrig in några pengar på angivet konto. Efter en vecka tillfrågas personen som svarar genom att be om ursäkt och lova att lånet ska betalas följande dag. Det kommer fortfarande inga pengar efter flera påminnelser och nu har den förtvivlade praktikanten varit helt utan pengar till lunch med mera.
Dilemmat är hur denna unga person – som befinner sig i avsevärt underläge på sin praktikplats – ska agera. Har Magdalena något bra råd att ge? Den unga praktikanten är ju mån om sitt renommé och beroende av omdömet från sin praktikplats. Även om praktikanten har rätt i sak så är det ju svårt att ur detta underläge försöka hävda sin rätt.
Svar: Detta ”lån” är i princip en stöld om det inte betalas tillbaka. Ingen, kollega eller annan, kan rimligen tillåtas stjäla. Alltså ska praktikanten direkt kräva – mejla kanske är bäst – låntagaren på återbetalning, ungefär ”Tyvärr har den tusenlapp du lånade av mig den xx (datum) inte satts in på mitt konto, och nu ber jag dig att omgående göra det, till konto xxxx”.
Det kan inte störa omdömet om praktikanten på arbetsplatsen på minsta sätt. Däremot är det ytterst pinsamt för låntagaren, och kan knappast stärka den personens ställning om det skulle meddelas till högre chefer. Därför behöver praktikanten inte dra sig för att skicka detta brev eller mejl.
Det gör knappast relationerna bättre, men det gör ju inte heller detta obetalda ”lån”.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 30 oktober 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Får jag fråga om en sak som eventuellt är ”modernt språkbruk” men som jag tycker låter lite trist.
Ibland när jag säger: ”Hoppas ni får en trevlig resa/skön helg (eller något sådant)!” får jag till svar: ”Ja det ska vi.”
Va? Jag tycker det låter oartigt och otacksamt. ”Tack!” är väl ett lämpligare svar? Jag önskar dem ju något trevligt, jag frågar dem inte hur de antar att det ska bli.
Blir glad åt Magdalenas syn på saken.
Svar: Detta har även jag noterat på senare tid, liksom att säger man till någon yngre person ”åh så gullig/söt du är” kan man få svaret ”ja, jag vet”.
Ett sådant bekräftande av en vänlighet hade varit totalt otänkbart för några decennier sedan, men verkar nu vara accepterat. Inte extra trevligt kanske, men heller inte illa menat. Det enkla svaret ”tack” är avsevärt bättre, men det kan man ju inte påpeka för den som säger ”ja det ska vi ha” när du önskar en trevlig resa!
Det icke-tackande svaret ”ja” blir en självklarhet, man är säker på att resan blir trevlig eller att man är söt – det är något man anser sig veta, och som man i sin självupptagenhet inte tycker sig behöva tacka för.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 30 oktober 2012 i kategori Måltider
Fråga: Det stod i spalten i somras eller tidig höst att det endast vid kräftätning är acceptabelt att stoppa kniven i munnen.
Undrar vad Magdalena anser om ätande av exempelvis läckra ostar. Man skär en bit ost på sin tallrik och för den mot munnen med kniven.
Sannolikt för man inte in kniven i munnen utan den är enbart spetsad mot ostbiten.
Svar: Det finns olika stil vid ostätande – men man kan enligt fransk (Frankrike anses vara ostätarlandet framför andra och därmed stilbildande) ostätaretikett inte göra som du beskriver. Där måste ostbiten läggas på något, en brödbit eller ett kex, för att intas på det sättet.
Stoppar man ostbiten på kniven i gapet är det knappast straffbart, men mindre elegant.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 29 oktober 2012 i kategori Socialt vett
Fråga: Jag är i tagen att flytta och funderar därför på det här med relationen till grannar. Har övervägt att gå och knacka dörr och hälsa på alla grannar, åtminstone de i samma trappuppgång, och undrar om detta är kutym.
Eller bör man helst också bjuda in till fika eller liknande? Sen undrar jag även hur man gör med de grannar man lämnar bakom sig när man flyttar. Jag har inte lärt känna någon särskilt väl i mitt gamla hus men har alltid hejat och ibland pratat lite i trappan. Bör man gå en sväng och säga hejdå och tack för grannskapet? Eller kanske lämna små kort i brevlådorna?
Svar: Tänk om alla nyinflyttade i ett flerfamiljshus eller villaområde gick till grannarna och sade ”hej jag heter XX och har just flyttat in, jag vill bara säga hej så att du vet vem jag är nu när jag bor i huset”. Så bra!
Men flertalet som fick en sådan artig, sympatisk hälsning skulle bli högst förvånade. Det är ju att sticka ut, att göra sig synlig, att visa sig – och det får man inte i svensk så kallad blyghet, diskretion eller liknande. Särskilt inte om det innebär besvär: någon anstränger sig att vara trevlig, och man förstår att man måste besvära sig tillbaka, till och med le vänligt och säga ”välkommen.” Så svårt!
Men det hindrar inte att det är jättetrevligt och jag tycker att du ska göra det – inte bjuda in, men med ett kort besök visa att du är där.
Att gå runt och säga hejdå när man flyttar behövs inte, om man inte har haft en personligare relation till grannarna. inte heller skriva kort. Men vill man göra sig det besväret är det naturligtvis trevligt – och förvånande.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 29 oktober 2012 i kategori Övrigt
Fråga: Brev män emellan inleds ju ibland med BB eller Bäste Broder. Finns någon motsvarighet till BB att använda som avslut? Jag drog mig till minnes att jag för några år sedan fick ett mejl som slutade med ‘Tuus’. På Internet står: ”Tuus” är latin och betyder ”din”. Det används företrädesvis män emellan under förutsättning att skribenterna är du med varandra men i allmänhet inte väldigt nära personliga vänner (då man snarare använder t.ex. ”din vän”, ”tillgivne” eller dylikt).”
Min egen fundering blir då varför inledningen är en förkortning av svenskt tilltal och avslutningen är ett latinskt ord.
Svar: Någon allmänt vedertagen avslutningsfras i detta hänseende känner jag inte till. Inte heller varför man blandar svenska och latin – om det nu har någon betydelse. Fast är man så formell som dessa fraser ger vid handen så kanske det har sitt värde att hitta rätt i språken också.
Men skriver män verkligen BB/Bäste Broder till varandra i dag om de är under 80 år? Och du är alla, på svenska, med varandra oavsett ålder.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 27 oktober 2012 i kategori Människor emellan
Fråga: Jag är en tjej som är singel och visst letar jag väl lite men jag känner mig inte stressad över att hitta någon just nu. Jag har en nära vän som ibland ger mig ”förslag” av personer jag borde börja träffa och dejta enligt hennes tycke.
Har dock märkt att min vän inte riktigt har koll på vilket typ av killar jag intresseras av. De personer hon brukar föreslå brukar jag inte alls vara attraherad av eller känna mig intresserade av. När jag då avböjer hennes förslag så börjar hon alltid med en sorts övertalningsstrategi. Det kan vara i stil med att jag inte vet mitt eget bästa eller att man ibland inte ser potentialen i en person med det samma.
Jag tycker att hennes beteende är irriterande, hon godtar helt enkelt inte ett nej från min sida och fortsätter sin övertalningsstrategi tills jag tillslut bara blir irriterad på henne. Jag vet ju bäst själv vad jag vill ha och vad jag attraheras av. Hur får jag henne att förstå detta? Ibland får jag känslan av att hon vill verka klokare än jag även i andra situationer, som att det är hon som vet mitt eget bästa. Hur kan jag på bästa sätt få henne att sluta med detta beteende?
Svar: Du är inte ensam om att som singel föreslås partners av välmenande vänner. De vill ditt bästa, förstås, och de anser att alla måste ha samma uppfattning som de har, nämligen att man bör vara två, minst, för att livet ska bli riktigt bra.
Både män och kvinnor skriver till min spalt om detta som är ett problem för dem, alltså att vänner och släkt rekommenderar dem personer som de ”skulle passa så bra ihop med” – och fungerar inte den kontakt som då kanske tas, så blir den som föreslagit den besviken och kräver offret på förklaringar. Inte roligt alls för någon i sammanhanget.
Så du måste klargöra din inställning till detta för din nära vän. Sätt dig i lugn och ro med henne en dag och säg som det är, ungefär ”det är omtänksamt av dig att föreslå dessa killar, men jag vill faktiskt inte träffa dom på det sättet, jag tycker det är jobbigt att få förslag, så jag bli glad om du avstår från det.”
Säg det vänligt, för det är ju vänlighet i grunden, en omsorg som visas dig – om än ganska tanklös.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:38, 26 oktober 2012 i kategori Fest, Klädsel
Fråga: Jag har blivit bjuden på cocktailparty för att fira en 50-åring. Tillställningen är en lördag kl 20.00. Det står inget om klädsel på inbjudan. Hur ska jag klä mig?
Svar: Så bra att det inte har angivits någon klädkod – det ska inte behövas till en relativt informell tillställning som ett cocktailparty, även om den här är lite utanför cocktailtiden som förr brukade vara mellan kl 16 eller 17 och 19 eller 19.30; cocktailpartyt var en lättsam bjudning som inträffade innan gästerna skulle hem eller bort på middag.
Du förväntas klä dig på nivån Kavaj, lite finare eftersom det är födelsedag och kvällsbjudning. Exempelvis en knälång festfin kjol och en jacka eller top i material som är finare än vardag, kanske matt siden eller sammet eller något annat som du inte kan ha till vardags.
Eller ett par eleganta festfina långbyxor och en top, med täckta axlar men festbetonad. Eller en hel klänning om du har en passande sådan, alltså knälång, med eller utan ärm men inte baraxlad, urringad om du vill.
Tunna snygga skor och ganska liten, finare väska blir rätt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 26 oktober 2012 i kategori Bröllop
Fråga: Vems ansvar är det att se till att en annons sätts in i tidningen om att en vigsel har skett? Olika guider på nätet säger olika saker – en del nämner brudparet själva, en del brudens mor, och andra brudens far. Det är ju såklart inte så viktigt, men det skulle vara kul att veta om det finns eller har funnits någon sådan ”regel”.
Svar: Denna fråga föranleder mig att göra en extra utläggning om bröllop och traditioner, och jag börjar med att sucka över alla dumheter som florerar på nätet. Varför skulle brudens föräldrar beställa (och förmodar jag, betala) annonsen om giftermålet? För att de är så glada att dottern har ”blivit gift”? Lika förlegat som att mannen anhåller hos fadern om dotterns hand och därpå faller på knä framför henne för att fria. Även på nätet måste man förstå att tiderna förändras. Personer som är myndiga bestämmer själva om de vill förlova och gifta sig, utan att be någon annan om nådigt godkännande därtill. Och kvinnor kan lika gärna som män fråga om förlovning och giftermål. Dagens brudpar betalar vanligen sina bröllop eftersom de för det allra mesta är självförsörjande.
Om annonsen, så här är det: vigselannonsen var från början en information i dagstidningen, kort och på inköpt plats, om att två personer hade ingått äktenskap. Där stod deras namn, hemorter och den ort där vigseln skett, inget mer, och ingen bild förstås. Denna annons kunde betalas av brudparet, eller möjligen om de två saknade tillgångar, av föräldrarna från endera sidan. Annonsen var en information till de bekanta eller andra som kunde vara intresserade.
Om tidningen tyckte att brudparet hade något slags allmänt intresse tog tidningens fotograf en brudparsbild som publicerades gratis med text som tidningen skrev, om föräldrarnas namn, vigselförrättarens namn, vilka som varit tärnor och marskalkar plus var bröllopsmiddagen hade intagits.
Det gavs absolut inte möjlighet till något brudparstackande eller annat som man ser i dag (som det onödiga ”för kärleks skull”, vad skulle det annars vara? för pengarnas skull? och berättar man det i så fall?)
I dag är den enkla vigselannonsen på tillbakagång. Tidningarna gratispublicerar inte längre brudparsbilder utan brudparet beställer och betalar för en större eller mindre bild, och skriver sin egen text, ofta med detta märkvärdiga tackande. Man undrar varför inte brudparet kan vara artigt nog att ringa eller skriva personligt till toastmaster och föräldrar och tacka, istället för att annonsera detta tack. Är det för att allmänheten ska få veta att brudparet är tacksamt? Behöver allmänheten veta detta?
Svaret på din fråga är att i nutid har brudparet ansvaret för sin egen bröllopsannons.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 25 oktober 2012 i kategori Måltider
Fråga: Jag läser Magdalenas spalt slaviskt och har lärt mig många matnyttiga saker. Dessutom har den bidragit till att jag mycket ofta tänker: Undrar hur Magdalena skulle ha gjort/sagt i den här situationen.
Nu till min fråga. Jag bjöd min mamma på middag på en finare restaurang. Mamma valde en rätt där det ingick grillad majskolv. In kom en köttbit och bredvid den stod en halv grillad majskolv på högkant. Hur ska man äta den? Mamma försökte skära loss kornen uppifrån och ner vilket resulterade att hon nästan fick den i knäet. Det gick inte bättre när hon la den ner. (Lite oljig majskolv + ljummen tallrik). Ja, vi diskuterade faktiskt flera sätt att ”attackera” majskolven på men inget kändes rätt. Hur gör man?
Svar: Trevligt att få dina vänliga ord om spalten!
Din fråga: det sätt som din mor använde för att få loss majskornen var rätt även om det blev svårt att göra det elegant.
Det är i princip fel att servera en maträtt så att den vållar gästen problem, vilket det naturligtvis gör när man ställer upp en majskolv så att det ser tjusigt ut.
Samma sak med exempelvis oskalade räkor eller kräftor i fisksoppan, dem kan man inte heller äta av utan ett fasligt kladd, alltså fel sett ur gästvänlighetens synvinkel. Eller hela kvistar med någon ört, den bör repas av i köket, inte av gästen vid bordet som då måste kleta ner fingrarna.
Man ska inte alls servera hela majskolvar vid annat än de tillfällen där slabbande är okej och då med en liten grepe i vardera änden av kolven.
Din mor kunde också ha avstått från att äta denna svårhanterliga del av anrättningen. Eller bett serveringspersonalen ta ut den och skala av kornen!
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade