Träningsstörare?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 30 november 2012 i kategori Socialt vett

Fråga: Jag är en rätt nybliven pensionär som går på en välgörande fysisk gruppträning för seniorer dagtid. Ledaren är en mycket kvalificerad och vänlig medelålders kvinna, alltså yngre än oss deltagare och dessutom vacker. Det är mest kvinnor som deltar regelbundet, men också några män. Bland dem utmärker sig två lite rundmagade herrar genom att bete sig som osäkra skolpojkar. De kommenterar ljudligt alla övningar och hur de själva klarar av dem. De vitsar och skrattar högt, flamsar och värst av allt, imiterar ledarens instruktioner med tillgjord röst. Ibland överröstar de henne. Hon har försökt att vänligt påpeka att de inte borde ta platser bredvid varandra, men det ignorerar de.

Jag blir mycket störd av de här herrarnas beteende och har visat det några gånger genom att hyscha på dem. Då säger som regel någon av de andra kvinnliga deltagarna överseende, ”strunta i dem” eller ”låtsas inte om dem”, men jag märker ju hur störd vår trevliga ledare blir av dem och för mig själv försvinner mycket av avkopplingen med träningen.  Jag har funderat på att skriva ett mejl eller brev till dem, eftersom det känns svårt att tydligt säga till dem inför gruppen, men vet inte hur jag skulle formulera det. Jag är uppriktigt arg över att två personer får förstöra för en hel grupp så här. Hur framför jag på ett bra sätt till de här männen, att deras beteende är oacceptabelt?

Svar: Det du beskriver är tyvärr inte så ovanligt, alltså att en eller några få i en frivillig kurs eller gruppverksamhet förstör för övriga genom att larva sig, kommentera och spela roliga. Förmodligen bottnar det i osäkerhet. Men det är ledarens/lärarens sak att säga till dem, så det är till henne du måste vända dig för att få slut på männens dumheter.

Ett problem för dig är att andra i gruppen inte är lika irriterade som du på dessa män, och det måste du räkna med om du inte vill be er lärare göra det. Då kommer störarna förmodligen att få stöd av dessa överseende kvinnor. Skriver du mejl eller brev till störarna kommer de inte att bry sig om det, eftersom de har supporters bland övriga. Kanske blir deras tramserier ännu värre när de förstår hur mycket det stör dig, det vore i linje med deras omogna sätt.

Men pratar du med ledaren och förklarar som du har gjort i ditt mejl hur besvärande det är med dessa två störare, så kan hon ta dem avsides och verkligen säga till dem att deras beteende inte är okej.

Vill inte ledaren göra detta så återstår att du säger till störarna själv, bestämt och artigt förstås, men så att de inte kan invända mot det du säger. Ge dem exempel på vad de säger och hur de stör, och säg att ni alla betalar för att få denna träning, och att det är oacceptabelt med deras beteende.

Magdalena Ribbing

Kräsenhetsgräns?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 29 november 2012 i kategori Måltider, Socialt vett

Fråga: Är själv uppfostrad med och av den åsikten att när man bjuds till bords så äter tackar man och tar emot och äter av det som finns. Anser det artigt och vettigt hyfs att smaka, men nödvändigtvis inte lika mycket, av allt. Det stör mig då gäster, barn som vuxna! anser sig ha rätt att bara äta vissa delar, medan annat ratas av en välkomponerad måltid som jag lagt tid, arbete och pengar på.

Mina barn får lära sig att det som serveras, det äter vi och sen tackar vi för maten. Det funkar bra för oss och är helt accepterat inom familjen men det känns då mycket sorgligt när gäster och besökare, väljer ut vissa delar och äter enbart dem, inte sällan de dyraste eller klagar och högt talar om att det eller det äter de inte, med referens till någon diet (ej medicinskt!), eller helt enkelt det och det tycker jag inte om.

Vi är ganska många i familjen och för att det ska funka så behöver man ta lagom av allt.

Jag vet inte om det är jag, som trots ganska låg ålder, har alltför förlegade värderingar, att mat, matlagning och att få sitta ner till dukat bord inte är något man kan ta för givet. Resultatet blir helt enkelt att jag lär mig vilka det gäller och undviker att bjuda dem, de får äta hemma hos sig själva. Kvarstår problemet med närstående som envisas med att se vissa matvaror som gift, rata dem, peta undan dem och helt enkelt föregå med vad jag anser mycket dåligt exempel för barnen. Kan jag säga något i stil med ”här hos oss är det viktigt att smaka lite av varje” ”Det är jättebra om du tar lagom så räcker det åt alla” osv.

Eller bör jag välja mellan att antingen hålla god min eller inte bjuda dem till bords när de är hemma hos oss? Jag får ibland god lust att be dem handla och laga sin mat själva om det inte duger. Vilket jag naturligtvis inte gör.

Svar: Ja du, det är som vanligt ett självupptagenhetssyndrom, detta att ta sig rätten att klaga på, rata, vraka och kritisera det som bjuds. Man kan ha allergier eller intolerans mot vissa födoämnen, men det ursäktar inte kritiserande och vrakandet, som enbart är pinsamt och rejält ouppfostrat. Ingen måste tycka om all mat, men ingen måste heller klaga på maten, det går bra att göra det tyst inom sig. Man tar inte av det man inte tål, men kompenserar inte genom att fylla tallriken med annat som ska räcka i samma mån till alla.

Men du kan knappast säga till dina gäster att de måste smaka på allt, eller inte ta mer än att det räcker till alla. Har de inte fått lära sig detta är det knappast någon idé att du säger till dem när de är gäster hos dig.

Det enda jag kan föreslå dig är att du gör portionstallrikar, lika för alla.
Då får du en del tallrikar med viss mat kvarlämnad, men kanske hellre det än detta petande och klagande. Och säger dina gäster ”jag kan inte äta det här, finns det något annat?” så svarar du soligt ”nej tyvärr, det här är vad som bjuds”.

Man kan alltid ställa fram hårt bröd, och hänvisa kritiska drullgäster till den läckerheten – som det ju faktiskt är.

Magdalena Ribbing

Bjudmatproblem?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 28 november 2012 i kategori Måltider, Socialt vett

Fråga: Jag och en nära vän var bjudna till mina morföräldrar på en vardagskväll för att äta middag och spela kort. Min vän kom direkt från universitetet och var väldigt hungrig. Mina morföräldrar hade gjort en kantarellpaj och min vän tycker verkligen inte om svamp, hon kan inte få i sig det. Hon åt det andra från pajen och la diskret svampen på tallrikskanten. Mina morföräldrar märkte detta och frågade om hon ville ha en macka istället, men hon skämdes för mycket och sa att hon inte var särskilt hungrig.

Vad kunde jag ha gjort? Jag blev verkligen ställd för jag ville varken att min vän eller mina morföräldrar skulle känna sig dumma men kände mig maktlös.

Svar: Din vän kunde ha sagt till dina morföräldrar ungefär ”åh, det ser underbart ut, men tyvärr fungerar inte svamp och jag ihop” och då hade dina morföräldrar gjort en smörgås istället, och saken hade varit ur världen. Nu försökte din vän bete sig som hon tyckte var artigast och då blev det istället ett problem.

Men du som barnbarn kunde också ha ingripit när du såg att din vän inte klarade svampen, och sagt ”oj då, jag visste inte/jag glömde bort att du inte kan äta svamp, får jag göra en smörgås/steka ett ägg till dig, går det bra, mormor och morfar?”

Det är inte pinsamt (även om jag av egen erfarenhet vet att så känns det) att säga att man inte klarar att äta viss mat (för min del gäller det lever och njure som jag inte får i mig). Alla har förståelse för att någon inte kan äta svamp eller skaldjur eller vad det nu är – och det är inte samma sak som att kräva eller förvänta sig att det man bjuds på tillagas på något sätt som man själv föredrar.

Magdalena Ribbing

Betalkalaspresent?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 27 november 2012 i kategori Fest, Presenter

Fråga: Det gäller en polare som fyller 30 år. När jag fyllde 30 hade jag en middag hemma för ett mindre sällskap, nu när han fyller 30 har han via Facebook bjudit in till ett ställe på Söder. Jag antar att man får stå för mat och dryck själv, vilket jag (pluggar också) inte vill lägga pengar på. Man kan inte tvinga någon att fira hemma, eller bjuda tillbaka på samma sätt, det har jag insett sedan länge. Men kan han förvänta sig att jag ska dyka upp? Ska jag säga som det är ”jag har inte pengar, måste prioritera annat”? Kan han då bli sur eller ifrågasätta? Svårt detta; vad är allmänna tips? Gå dit och sitta i ett hörn? Och hur gör man med presenter när någon firar på krogen? En present ska ju vara en gåva där ingen annan tanke än att glädja den som får den ska ligga bakom; men är det så? Är inte en present en slags betalning för en bjuden middag eller annat (om det nu inte kommer från familjen).
Är min fråga korkad?

Svar: Visst kan du avstå från nöjet att fira din polare om villkoret är att du lägger ut pengar som du inte vill göra av med på hans firande! Nu vet du inte säkert att det är så, men om vi förutsätter att din onda aning är rätt, att gästerna alltså förutsätts betala för sig, så kan du svara helt enkelt ”tyvärr förhindrad” och så skickar du ett ståtligt födelsedagskort till den stora dagen.

Skulle du gå dit utan att äta eller dricka något skulle det nog verka lite konstigt för övriga. Din polare hade nog kunnat ordna sin födelsedagsfest på annat sätt om han hade tänkt efter, en eftermiddag hemma med något att dricka och en hembakt tårta hade dugt. Men att be sina vänner komma till en krog, betala själva och ge honom presenter – är det vad han vill så är det präktigt självupptaget.

Du frågar om en present är en ”betalning för en bjuden middag”. Nej, presenten är en symbol för välgångsönskningar och har i princip ingenting med bjuden mat att göra. Men det blir fel om gästen betalar sin mat och förväntas ge en present dessutom, betalningen anses vara presenten.

Din fråga är inte det minsta korkad. Det är så vanligt numera att människor placerar sig själva i fokus. Det är ju vad din polare gör när han vill se alla sina vänner på krogen denna födelsedag, inte har råd att bjuda dem men inte heller förmår avstå från presenter utan hoppas att alla ska betala för att få fira honom, och dessutom ge honom presenter. Nej, det behövs inga presenter om man bidrar till kalaset med att betala för sig!

Magdalena Ribbing

Avskedsbeklagande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 26 november 2012 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen

Fråga: I dessa tider med många varsel och kollegor som får sluta, ibland väldigt snabbt, så undrar jag vad man säger för att vara artig och respektfull när man inofficiellt eller officiellt får reda på att en arbetskamrat måste gå? Svårast är det tycker jag när man bara fått informationen ryktesvägen. Skall man säga något ändå? I vissa fall har inte informationen kommit den formella vägen innan personen har slutat, tråkigt och svårt.

Svar: Beroende på vilken relation man har till den som avskedats kan man säga ”tråkigt, jag kommer att sakna dig, hoppas verkligen att det löser sig för dig med jobb”. Eller ”Sorgligt att du måste sluta, det blir urtråkigt utan dig”. Eller ”Det känns orättvist att du måste gå, svåra tider men med din kompetens borde det ändå ordna sig för dig”.

Det är sämre att låtsas som ingenting, alla vet, och de som fått sparken vet också att alla andra vet.

Om du hört rykten – obs att det ska vara substans i dem, inte bara skvallrande lösa antaganden! – säger du vid möte med personen ”hur är läget? hörde något tråkigt, är det så?” Har personen hunnit sluta innan du fått reda på avskedandet så är det inget att göra, om du inte vill ringa eller mejla ett vänligt ord.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Barfotafest

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 24 november 2012 i kategori Allmänt

Tillbehören till festklädseln gör mycket till helheten, förstås. Att ha gympaskor till galaklänningen får förbehållas artister och modetidningarnas uppfinningsrika stylister. Likaså kängor av olika slag, även om de har sidenrosetter! (För att förekomma mina kritiker: givetvis gäller inte det jag skriver för personer som måste ha andra slags skor av hälsoskäl).

Stövlar, hur fina och glittriga de än är, är inte rätt till den formella festklädseln som har klädkod Smoking eller Högtidsdräkt – där förväntas tunna eleganta skor. Däremot behöver inte alls festskor vara högklackade, det är precis lika korrekt med låga, halvhöga eller klacklösa skor. Men de ska till finare aftonklädsel vara tydligt icke-vardag, alltså inte vanliga promenadskor. Lågklackade skor i lack eller till fracknivå, i siden eller sammet, med en dekor av något slag är helt rätt.

Män som vill vara korrekt klädda har efter kl 17 svarta skor, det brukar vara ett evigt både samtalsämne och skämtämne. Detta beror på att borgerlighetens män förra århundradet och innan dess oftast klädde om till smoking eller mörk kostym till middagen, om de inte skulle ha frack som inte var så ovanlig då. Till alla dessa klädnivåer hör svarta skor. Bruna skor förebehölls vardagsklädseln.

Men damstrumporna verkar nu vara på utdöende kan man se på bilder av festvana kvinnor, ofta kungligheter. När de har galaklänning, diadem och fina aftonskor med små remmar och höga klackar har de sällan ens den tunnaste nylonstrumpa. Fötterna parkeras nakna i de eleganta remsandaletterna. Det har nu blivit så vanligt att bara de mest klädkonservativa protesterar mot det.

Förr hade det varit otänkbart att kvinnor offentligt visade sina fötter. Fötter hörde till det som var påklätt i sällskapssammanhang, på samma sätt som rumpan eller låren. Ingen av dessa kroppsdelar var till allmänt beskådande annat än på en badstrand eller i en trädgård.

För övrigt borde en del av dagens barfotakvinnor också avstå från att visa sina deformerade tår där stortån ofta är krökt över nästa tå på grund av flitigt bruk av tåspetsiga skor, eller där flera tår är lite deformerade av samma skäl. Det är inte extra vackert, men kan ju mycket enkelt döljas med hela skor, alltså i meningen icke sandaletter. Man måste inte ha sandaletter, det finns inga krav på det!

Nu förefaller allt fler kvinnor absolut vilja ha dessa nakna fötter, visserligen oftast med vackert målade tånaglar, till fest. Och som sagt, såväl höga föredömen som modetidningar visar det ständigt, vilket gör detta strumplösa mode allt mer spritt, oavsett hur fötterna ser ut.

Men klädmässigt korrekt är det inte ändå, så det gäller strumpor på för den som vill vara rätt klädd enligt vedertagen stil. Äldre stil, ska jag tillägga.

Magdalena Ribbing

Bjudmatnej?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:32, 23 november 2012 i kategori Måltider

Fråga: Det är väldigt få maträtter jag inte kan äta och jag är inte allergisk. Men vad jag inte kan äta är lever och njure utan att få kväljningskänslor. Det är väl inte så ofta man blir bjuden på dessa vid en middag. Är alternativet att avböja vid serveringen?

Om det skulle hända, skulle jag vid bordsservering tacka ja och sedan inte äta?

Svar: Inälvsmat brukar numera inte bjudas annat än när värdpersonerna verkligen är säkra på att alla gästerna uppskattar sådant. Annars är det ovanligt att man får njursauté exempelvis, eller kalvlever, även om bådadera är ansedda som fin mat och ofta bjöds förr på fina kalas.

Men i dag meddelar ett klokt värdfolk redan vid inbjudan om mer ovanlig mat planeras, som inälvor, surströmming, grodlår, så att gästen kan säga ”tyvärr, x-mat och jag går inte bra ihop.” Den frasen kan också användas vid en bjudning om man mot förmodan får sådan mat. Exempelvis svamp, som många människor absolut inte kan äta, men som gärna serveras, där är det rätt att gästen artigt avböjer istället för att ta en portion och antingen ogilla den eller lämna alltihop.

Så får du inälvsmat på en bjudning, säg diskret och milt till värdpersonen att du tyvärr inte går ihop med inälvsmat. Då får du antagligen något annat, eller kan ta enbart tillbehören, men med måtta så att de räcker till övriga!

Magdalena Ribbing

Festhandskfärg?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 23 november 2012 i kategori Klädsel

Fråga: Min make ska installeras som professor. På inbjudan står högtidsdräkt. Jag ska givetvis bära långklänning, men vet inte vad som gäller vad beträffar handskar. Bör jag bära handskar, och om så är fallet – vilken färg? Min spontana tanke är vita, men det är kanske de kvinnliga professorerna som ska installeras som bär vita (om några).

Svar: Avstå från de långa handskarna – de var nödvändiga men också vackra förr i tiden när de gjordes av tunt skinn, glacé. Men dagens långa handskar är gjorda av syntetmaterial och krångliga att ta av vid måltiden, eftersom det är otänkbart att med bibehållen hyfs äta med handskarna på. Vid middagsbordet måste alltså dessa syntet”handskar” träs av helt och hållet.

Förr när kvinnor hade glacéhandskar var dessa försedda med en liten öppning vid handledens insida, knäppt med tre knappar, och genom den träddes handen ut så att man intog sin middag med händerna obehandskade.

Detta var som sagt förr.

Numera är långa handskar ovanliga, du ser nästan aldrig ens kungligheter med sådana, och de är som sagt överflödiga. Vill du ändå av någon anledning ha handskar så får de gärna vara vita, det är den klassiska festfärgen, inte alls förbehållen någon viss kategori!

Magdalena Ribbing

Bykhjälp?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 22 november 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Är det ett okej beteende att gå i andra människors tvättkorg och tvätta deras smutstvätt utan att ha kommit överens om detta? Svärmor passade barnen en dag och när jag kom hem hade hon gått igenom tvättkorgen och tvättat min smutstvätt. Det var snällt tänkt, men jag blev arg. Min tvätt tvättar jag själv. Jag sa åt henne att hon gick över gränsen, tycker att det var integritetskränkande.

Svar: Nej, det är inte okej att tvätta andras byk utan att ha ombetts göra det. Men som du vet var din svärmor bara snäll och välmenande – och förstod inte att dina underkläder osv vill du själv hantera. Alla äldre har inte känsla för integritet, för dem är den yngre generationen fortfarande barn.

Däremot var det inte så bra att du bråkade med din svärmor om detta – hon blev förmodligen ledsen över att hennes vänlighet uppfattades så illa, och tvätten var ju redan gjord. Så nästa gång du får barnpassningshjälp av någon nära släkting, ta undan sådant du inte vill att andra ska få för sig att ”hjälpa” dig med, typ smutstvätten. Göm den, helt enkelt!

Andra mödrar och svärmödrar eller rentav svärfäder kan börja storstäda hos sina barn och svärbarn, vet jag av flera frågor till spalten. Anar man den risken får man säga redan när de kommer över tröskeln: ”här är lite ostädat men du får absolut inte göra något åt det, jag måste få städa på mitt vis, jag vill inte att du städar, tack!”

Alltså: på ett bestämt sätt avböja oönskade hjälpinsatser, vänligt innan skadan är skedd.

Magdalena Ribbing

Sorgmetall?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 22 november 2012 i kategori Sorg och begravning

Fråga: Jag har fått veta att man inte ska ha guldsmycken på en begravning, ligger det någon sanning i detta?

Svar: Ja. Enligt gammal sed har man vid en begravning inte smycken eller knappar av guld, eller gul metall, utan håller sig till silver som inte används till stor fest. Formellt har män alltså inte till frack fickur eller frackknappar av silver utan av guld eller med ädelstenar, liksom kvinnor inte enligt samma gamla tradition har silversmycken till den klädnivån. Till begravning hade man förr frack, med svarta knappar, och kvinnor hade traditionellt svart klädsel i matt material, inte blankt siden exempelvis, inte heller lackskor. De smycken som man bar var nertonade och i silver. Vita pärlor går bra, och svart jet eller gagat.

Men det var forna tiders formella stil. I dag skulle knappast någon notera om man har diskreta guldsmycken vid en begravning.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg