Smitnota?

Fråga: Ett sällskap av herrar är på den lilla krogen och äter julbord. Notan kommer in och endast drycken står på notan.
Sällskapet bestämmer sig för att snabbt betala och sen lämna krogen, utan att påtala misstaget.
Då en i sällskapet senare på kvällen känner obehag för det inträffade åker han tillbaka och betalar för maten/julbordet. Obs. han betalar inte bara för sin mat utan för hela sällskapet.

Vad tycker Magdalena, kan han senare be om betalning/kompensation från de andra?

Svar:
Vilka usla fasoner av smitarna! Antingen drabbas krogens ägare, eller den som serverade och inte tog betalt. Det är ingen struntsak att för att ”tjäna” en summa låta andra lida en förlust. Bra att någon hade anständigheten och samvetet att betala.

Enligt min uppfattning ska den anständige tveklöst ta kontakt med övriga, precisera kostnaden, och säga hur mycket var och en ska betala. Skulle någon protestera och säga att det är krogens eget fel osv, så säger den anständige lugnt ”vi smet faktiskt från notan, kroggäster som inte betalar är tjuvar”.

För så är det ju.

Magdalena Ribbing

Citydress?

Fråga: Berättade för några av mina vänner att jag i min ungdom var på ett bröllop där herrarna hade citydress. De hade då uppfattningen att jackett var samma sak, men som jag minns det var citydressen ljusgrå. Jag undrar därför hur en citydress ser ut.

Svar: Man kan säga att citydressen var den finare sortens kavajklädsel, men det var förr! Kavajen ska vara svart, med vit skjorta och svart väst samt svarta byxor med tunna vita eller ljusgrå ränder. Slipsen brukar vara silvergrå.

Jacketten har en rock med egen skärning, svalstjärt brukar den beskrivas som. Randiga byxor är vanligast men jacketten förekommer också grå, helt eller delvis, enligt brittisk noggrann klädetikett olika för skilda tillfällen som Royal Ascot osv.

Magdalena Ribbing

Bjudkaksallergi?

Fråga: På min lilla arbetsplats är det tradition att ta med sig en kaka när man anser sig ha något att fira (allt från födelsedagar till små positiva händelser i arbetslivet). Jag har en matallergi som innebär att rätt mycket av vanliga kakor går bort, men det är lätt att hitta alternativ i de flesta konditorierna/affärerna. Jag tar inte för givet att folk alltid ska komma ihåg detta, men hitintills har nästintill alla varit måna om att hitta något åt mig vilket jag uppskattar.

Men vår chef skiljer sig från mängden. Hen frågar mig ibland under förmiddagen ”nu ska jag iväg och handla – vad är det nu du är allergisk mot?”, men glömmer alltid bort det ändå. Oftast kommer hen inte ens ihåg att fråga. Vid fikabordet kommer det dock plumpa kommentarer som ”ja kaffe kan du väl dricka för det finns väl inte något du är allergisk mot där hehe”.

Jag har erbjudit mig att handla något på egen hand när hen ska ta med kaka om hen bara säger till, men inte heller det verkar slå igenom. Det handlar för min del om att jag känner sig utanför gruppgemenskapen när alla sitter och äter tårta var och varannan vecka, och jag vill inte starta ett onödigt gnabb, men finns det något snyggt sätt som jag skulle kunna bemöta min chef angående mitt ”problem”?

Svar: Så obetänksamt av din chef – men han eller hon är förmodligen bara slarvig, inte medvetet dum. Du vet eller kan kanske räkna ut i förväg när något ska firas – ta då med dig din egen kaka, och tacka nej vänligt till de för dig skadliga bjudkakorna.

Din chef kanske säger något i stil med ”jaså, duger inte våra kakor?” och då har du din chans att svara, fortfarande vänligt, ungefär ”jag önskar att jag kunde äta dem men som du vet blir jag sjuk av xxx och det brukar  glömmas bort här, så jag tar det säkra före det osäkra för att inte bli tvungen att gå hem från jobbet, det vill jag ju inte”.

Alltså tydlighet i budskapet. Det blir fel om du skulle säga ”jo, jag vill gärna ha kakorna här men du bryr dig inte om att jag är allergisk så det funkar inte”. Det är kärvare och tråkigare.

Den löjliga kommentaren om att kaffet väl inte framkallar allergi kan du besvara gravallvarligt med ”vet du att det faktiskt finns sådana som absolut inte tål kaffe, det sätter sig på humöret och gör dem lite larviga”.

Magdalena Ribbing

Ankomsttid?

Fråga: Min sambo och jag har lite olika uppfattning om när vi ska beräkna ankomsttid då vi är bortbjudna, och det samma när vi väntar gäster. Jag är uppväxt i en mer kontinental familj än min sambo och tycker därför att ett utsatt klockslag för en vanlig middagsbjudning bör saltas med minst tio minuter, gärna en kvart, men inte mer än 20 minuter. Min sambo tycker däremot att vi ska stå och ringa på prick på klockslaget. Vad skulle du säga i frågan? Kommer fint folk lite sent?

Och vad gäller gäster som ska komma till oss, så räknar jag alltid att de kan komma på minuten men tycker att det är helt okej att de kommer 15 minuter efter utsatt tid. Middagen serveras någon halvtimma efter att gästerna kommit. Min sambo tycker att detta är alldeles för lång tid, och då han oftast lagar maten blir det också ofta enligt hans pipa. Vid ett tillfälle hann gästerna knappt få av sig ytterkläderna innan de blev visade till matbordet.

Som tur är har vi vänner och bekanta med en god portion humor och min sambo är en uppskattad personlighet såväl som kock i umgänget. Därför är frågan inget större problem men det vore ändå trevligt att veta, om det skulle falla sig att vi bjuder eller blir bjudna till några mer nogräknade personer, om hur en ska förhålla sig till ankomsttid och när maten kan serveras.

Svar: Ankomsttiden för gäster varierar mellan olika kulturer. I svensk vedertagen tradition är det vanligen exakt inbjudet klockslag som gäller – med marginal för transportproblem osv, upp till tio minuter eller en kvart högst. Senare än så kommer man inte, men kan givetvis ringa och förklara att bussen ställts in eller vad det nu är som orsakar en senare ankomst än denna kvart.

Att servera middagen fem minuter efter angiven tid är inte artigt och inte praktiskt. En halvtimme är bättre, det ger gästerna en chans att samlas och ta en drink, prata lite och vänta på maten istället för att maten ska börja intas omedelbart.

Magdalena Ribbing

Stå-upp-artighet?

Fråga: Skall man resa på sig oavsett situation, plats och tidpunkt? I en salong, i ett uppehållsrum i skolan och kontorsrum?

När en bekant eller obekant människa träder in i ett rum där man själv sitter ned, under till exempel ett informellt möte eller en mindre tillställning för en utvald skara skall man då under alla omständigheter ställa sig upp och ta i hand? Betraktas det som ohyfsat att sitta ned och ta i tass?

Svar: När en man ska resa sig – eller en kvinna för en annan äldre kvinna – beror på omständigheterna. Det är en gammal artighet att inte förbli sittande när en annan person står upp. Man ställer sig upp när tydligt äldre personer, eller för den delen statsöverhuvuden eller kungligheter i sin kapacitet av symboler för nationen står, exempelvis.

Men i det normala vardagslivet ställer man sig inte upp om detta skulle åstadkomma krångel för övriga, exempelvis om man sitter vid ett bord som är så fyllt av föremål (krogbord) att man riskerar att vräka omkull något om man trasslar sig upp. Då markerar man genom att räta på ryggen tydligt och med någon liten gest, ta i bordskanten exempelvis, visa att man hade ställt sig upp om det hade varit möjligt.

Kommer en person in i ett sällskap som är sittande så reser man sig efterhand som man hälsar på personen, men inte alla män i givakt samtidigt! I skolan – ja, där ska elever enligt gammal sed ställa sig upp när en lärare kommer in i rummet, men så tror jag inte att man gör i nutid, vilket ju också föranleder din fråga, vore det naturligt inlärt att man reser sig upp framförallt för överordnade skulle du inte ha behövt fråga.

Att en man sitter ner och tar i hand för att hälsa är vanligen oartigt, men undantag finns alltid.

Magdalena Ribbing

Smittintolerans?

Fråga: Min mans syster har två barn, och dessa blir, som alla andra barn, då och då sjuka.
Tyvärr uppfattar jag det som problem att hon oftast inte säger till om de är sjuka när vi blivit hembjudna till henne eller om hon är bjuden till oss. Sjukdom är tydligen inget som ska rubba hennes planer! Först när man är på plats och redan utsatts för smittan, kan det hända att man får reda på att ”lille A har spytt hela natten”, lagom till efterrätten! Detta har vid två tillfällen lett till att jag drabbats av magsjuka efter att ha besökt dem. Själv har jag inga barn, och följaktligen inga VAB-dagar att utnyttja, men självklart har jag stannat hemma från mitt arbete tills jag är frisk, för att inte smitta mina arbetskamrater.

Vid ett annat tillfälle, strax före en yrkestentamen som är viktig för mig, lyckades jag förhindra att svägerskan med ett barn med vattkoppor, som jag inte haft, kom hem till oss. Dock hindrade det henne inte från att ge sig ut för slalomåkning med barnet, och det är okänt hur många andra människor som smittades.

Jag har personligen uppfattningen att man vid smittsamma sjukdomar (undantaget lättare förkylningar, möjligen) avbokar planerade evenemang för att inte smitta andra människor, både för sin egen och för andras skull. Denna uppfattning verkar inte delas av min släkting, och jag har förstått (efter att hennes barn råkat försäga sig) att hon försöker ”mörka” om de är sjuka när vi träffas, eftersom jag tydligen anses vara överkänslig, som inte vill bli smittad av varenda magsjuka som de har.

Finns det någon vett och etikett på den här fronten? Hur kan jag agera? Är jag överkänslig? Innebär ett ja tack till en bjudning och så att man tackar ja till att dela värdfolkets eventuella smittsamma sjukdomar? Eller att om man bjuder hem någon, får man räkna med att vara sjukskriven veckan/veckorna efter?

Svar: Det är alltid fel att utsätta andra för smitta, oavsett om det är barnsmitta eller vuxensmitta – man har inte rätt att skada andra och det är ju vad man gör genom att inte låta dem välja själva om de vill ta risken av att smittas. Att säga att det bara är ”lite magsjuka” eller ”en vanlig förkylning” är inte en bra ursäkt, det måste vara den som utsätts för smittan som avgör om det är rimligt eller inte. Visst riskerar man att smittas av allt möjligt i all vardag, men det är skillnad på att umgås nära som vid en familjebjudning, och på att möta förkylda och magsjuka människor på bussen eller i varuhuset.

Du har bara en sak att göra framöver: fråga uttryckligen om det finns smittrisk hos dem du ska möta, och säg att du inte vill bli smittad, att du inte har råd med fler sjukdagar. Var bestämd och tydlig – det finns ingen anledning för dig att hantera andras behov av sällskap eller vad det nu är, med risk för att du kan drabbas av deras eller deras barns sjukdomar.

Magdalena Ribbing

Svartklädkod?

Fråga: Ska på ett event och fick idag veta att dresscode vid middagen är black dinner wear, vad menas med det?

Jag som är typiskt nordisk kvinna klär mig aldrig i svart, och om det nu är det som menas med koden, vad gör jag då?

Svar:
Ja, vad kan menas med detta? Black tie är detsamma som smoking, Dinner jacket är också smoking, men innebär inte på något sätt att kvinnor ska vara svartklädda – de kan vara det men frivilligt! ”Svart middagsklädsel” har jag aldrig hört talas om. Hur som helst kan man som inbjudare aldrig ge en klädkod som innebär att gästerna ska ha en viss färg på sin klädsel. Smoking, frack, mörk kostym är en sak, men att kvinnor skulle inbjudas att vara svartklädda – nej, det vore totalt fel.

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig. inte heller i mina engelska och amerikanska etikettböcker finns denna klädkod. Kanske har inbjudaren skrivit fel?

Bäst är att du ringer och frågar, det är både artigt och vänligt att vilja försäkra sig om att inte komma felklädd.

Magdalena Ribbing

Mötesfilmande?

Fråga: På dagis är det ett föräldrapar som alltid vid samtal med personalen filmar mötena, dvs tar upp både bild och ljud. Det sker öppet men någon förklaring har de aldrig givit och ingen har vågat frågat varför de gör det. Personalen verkar rejält besvärad och nervös men vill dölja det för de vill väl uppfattas som att de tål det mesta. Hur hantera detta? Är inte föräldrarna i detta fall gränslösa, liksom personalen som inte säger ifrån?

Svar: Det du beskriver har jag aldrig hört talas om. Att banda samtal med personalen verkar överambitiöst, som om ”här måste vi ha bevis på exakta ord om det skulle bli problem”. Beteendet är så konstigt att personalen bör fråga vad filmmaterialet ska användas till. De som filmar kanske gör en dagisdokumentär? Man kan inte veta i dessa tider!

Finns det en anledning bakom filmandet, som inte framgår av din fråga? Är barnet ett så kallat problembarn? Då kanske föräldrarna tycker sig ha en orsak till att dokumentera vad som sägs. Men oavsett orsak måste givetvis dagisföreståndaren fråga vad syftet är. Det kan ju göras utan aggression.

Magdalena Ribbing

Julbrevsbesvär?

Fråga: Vi får varje år ett antal julbrev som består av en ”verksamhetsberättelse” över familjelivet.

Ofta kommer det från personer i vår närhet. Eftersom jag träffar dessa människor på regelbunden basis, vet jag redan allt som står i brevet så då upplever jag att brevet saknar funktion och det känns hemskt opersonligt. I andra fall är det långa berättelser om löneförhöjningar, nya bilar och semesterresor. Dessa upplever jag rent ohyfsade och leder till att jag efter breven har svårt att ta dem som skickat det på allvar.

Några få, och det är en minoritet av de julbrev som når mig, klarar konsten att beskriva vad som hänt i familjens liv på ett intressant och varmt sätt som gör att jag känner mig delaktig och blir glad av att få dela deras upplevelser.

Varifrån kommer idén om att skicka denna typ av julbrev och är det verkligen förenligt med ”allmänt hyfs”?

Svar: När det blir långt mellan mötena kan de vänner som är intresserade få en massutsändning av något slags redogörelse för det gångna året sett ut personligt perspektiv. Förr när man hade mindre smidig kommunikation fanns det också anledning att uppdatera vänner och bekanta om familjens liv. Men det är skillnad på att skicka årsberättelser till de uppriktigt intresserade och att rutinmässigt besvära andra med beskrivningar fyllda av självbespeglande detaljer. Du tycker att de långa utförliga berättelserna om vad som förevarit, ny bil, renoverat hem, midsommarfest osv är tråkiga. Ja, det förstår jag; sådant verkar vara familjealbumstext men knappast av större intresse för andra än de närmaste.

Men det är svårt att avvisa dessa julbrev med motiveringen att man vill slippa alla ointressanta detaljer. Att det skulle stå i strid med allmänt hyfs, som du frågar, anser jag inte. Snarare är det bristande insikt om vad andra kan tänkas bry sig om. Du får stå ut, läsa det du ids, tacka vänligt för julbrevet när du möter avsändare – och glädja dig åt de brev du får med relevant information utan tjafs.

Ursprunget till dessa utförliga brev kan vara nordamerikanskt, där förekommer de, vet jag.

Magdalena Ribbing

Julklappsbeställning?

Fråga: Mina syskonbarn är nu i åldrarna 9-12 och en ny situation har uppstått: de börjar beställa julklappar. Självklart har jag som snäll (och barnlös) moster alltid hört efter om det är något särskilt de önskar sig av tomten och köpt efter förmåga. Men nu kommer mycket detaljerade önskemål via mejl, sms och diverse sociala medier på just en sådan mössa i viss färg eller den speciella ryggsäcken av det märket. Ofta med bifogad bild.
I år har jag löst det genom att köpa dem en sådan beställd sak var. Sedan, är jag rädd, tog pengarna slut och det blev nog ändå dyrare än jag tänkt. Önskemålen rör nämligen märkesvaror, inga hårborstar och ritblock.

På plus-sidan kan sägas att med denna metod bör de garanterat bli nöjda med sina klappar.
Men hur ska jag hantera situationen i framtiden? Bara presentkort med en för mig lagom summa? Säga till deras mor/min syster att jag tycker det är tråkigt med den här typen av detaljerade instruktioner och vill ”skapa fritt”?

Svar:
Det du beskriver om julklapparna är hopplöst trist men jag har förstått att i denna kommersialiserade tid är detta vad som gäller. Julklapparna har slutat vara en glad överraskning och istället blivit utförande av en exakt beställning.

Att som moster få leta rätt på det man tror att syskonbarnen vill ha är närmast omöjligt i dag. Men det är barnen som ska bli glada för presenterna, inte givaren egentligen. Bäst är om det kan kombineras förstås.

Däremot låter det inte bra att du ger över din ekonomiska förmåga. Du skulle kunna låta bli att fråga barnen vad de önskar sig. Be inte om önskelistor, utan prata med föräldrarna och be dem ge dig ett par förslag, som du kan välja från de summor du är villig att ge ut.

Magdalena Ribbing