Fråga: Min mans syster har två barn, och dessa blir, som alla andra barn, då och då sjuka.
Tyvärr uppfattar jag det som problem att hon oftast inte säger till om de är sjuka när vi blivit hembjudna till henne eller om hon är bjuden till oss. Sjukdom är tydligen inget som ska rubba hennes planer! Först när man är på plats och redan utsatts för smittan, kan det hända att man får reda på att ”lille A har spytt hela natten”, lagom till efterrätten! Detta har vid två tillfällen lett till att jag drabbats av magsjuka efter att ha besökt dem. Själv har jag inga barn, och följaktligen inga VAB-dagar att utnyttja, men självklart har jag stannat hemma från mitt arbete tills jag är frisk, för att inte smitta mina arbetskamrater.

Vid ett annat tillfälle, strax före en yrkestentamen som är viktig för mig, lyckades jag förhindra att svägerskan med ett barn med vattkoppor, som jag inte haft, kom hem till oss. Dock hindrade det henne inte från att ge sig ut för slalomåkning med barnet, och det är okänt hur många andra människor som smittades.

Jag har personligen uppfattningen att man vid smittsamma sjukdomar (undantaget lättare förkylningar, möjligen) avbokar planerade evenemang för att inte smitta andra människor, både för sin egen och för andras skull. Denna uppfattning verkar inte delas av min släkting, och jag har förstått (efter att hennes barn råkat försäga sig) att hon försöker ”mörka” om de är sjuka när vi träffas, eftersom jag tydligen anses vara överkänslig, som inte vill bli smittad av varenda magsjuka som de har.

Finns det någon vett och etikett på den här fronten? Hur kan jag agera? Är jag överkänslig? Innebär ett ja tack till en bjudning och så att man tackar ja till att dela värdfolkets eventuella smittsamma sjukdomar? Eller att om man bjuder hem någon, får man räkna med att vara sjukskriven veckan/veckorna efter?

Svar: Det är alltid fel att utsätta andra för smitta, oavsett om det är barnsmitta eller vuxensmitta – man har inte rätt att skada andra och det är ju vad man gör genom att inte låta dem välja själva om de vill ta risken av att smittas. Att säga att det bara är ”lite magsjuka” eller ”en vanlig förkylning” är inte en bra ursäkt, det måste vara den som utsätts för smittan som avgör om det är rimligt eller inte. Visst riskerar man att smittas av allt möjligt i all vardag, men det är skillnad på att umgås nära som vid en familjebjudning, och på att möta förkylda och magsjuka människor på bussen eller i varuhuset.

Du har bara en sak att göra framöver: fråga uttryckligen om det finns smittrisk hos dem du ska möta, och säg att du inte vill bli smittad, att du inte har råd med fler sjukdagar. Var bestämd och tydlig – det finns ingen anledning för dig att hantera andras behov av sällskap eller vad det nu är, med risk för att du kan drabbas av deras eller deras barns sjukdomar.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi får varje år ett antal julbrev som består av en ”verksamhetsberättelse” över familjelivet.

Ofta kommer det från personer i vår närhet. Eftersom jag träffar dessa människor på regelbunden basis, vet jag redan allt som står i brevet så då upplever jag att brevet saknar funktion och det känns hemskt opersonligt. I andra fall är det långa berättelser om löneförhöjningar, nya bilar och semesterresor. Dessa upplever jag rent ohyfsade och leder till att jag efter breven har svårt att ta dem som skickat det på allvar.

Några få, och det är en minoritet av de julbrev som når mig, klarar konsten att beskriva vad som hänt i familjens liv på ett intressant och varmt sätt som gör att jag känner mig delaktig och blir glad av att få dela deras upplevelser.

Varifrån kommer idén om att skicka denna typ av julbrev och är det verkligen förenligt med ”allmänt hyfs”?

Svar: När det blir långt mellan mötena kan de vänner som är intresserade få en massutsändning av något slags redogörelse för det gångna året sett ut personligt perspektiv. Förr när man hade mindre smidig kommunikation fanns det också anledning att uppdatera vänner och bekanta om familjens liv. Men det är skillnad på att skicka årsberättelser till de uppriktigt intresserade och att rutinmässigt besvära andra med beskrivningar fyllda av självbespeglande detaljer. Du tycker att de långa utförliga berättelserna om vad som förevarit, ny bil, renoverat hem, midsommarfest osv är tråkiga. Ja, det förstår jag; sådant verkar vara familjealbumstext men knappast av större intresse för andra än de närmaste.

Men det är svårt att avvisa dessa julbrev med motiveringen att man vill slippa alla ointressanta detaljer. Att det skulle stå i strid med allmänt hyfs, som du frågar, anser jag inte. Snarare är det bristande insikt om vad andra kan tänkas bry sig om. Du får stå ut, läsa det du ids, tacka vänligt för julbrevet när du möter avsändare – och glädja dig åt de brev du får med relevant information utan tjafs.

Ursprunget till dessa utförliga brev kan vara nordamerikanskt, där förekommer de, vet jag.

Magdalena Ribbing

Fråga: Mina syskonbarn är nu i åldrarna 9-12 och en ny situation har uppstått: de börjar beställa julklappar. Självklart har jag som snäll (och barnlös) moster alltid hört efter om det är något särskilt de önskar sig av tomten och köpt efter förmåga. Men nu kommer mycket detaljerade önskemål via mejl, sms och diverse sociala medier på just en sådan mössa i viss färg eller den speciella ryggsäcken av det märket. Ofta med bifogad bild.
I år har jag löst det genom att köpa dem en sådan beställd sak var. Sedan, är jag rädd, tog pengarna slut och det blev nog ändå dyrare än jag tänkt. Önskemålen rör nämligen märkesvaror, inga hårborstar och ritblock.

På plus-sidan kan sägas att med denna metod bör de garanterat bli nöjda med sina klappar.
Men hur ska jag hantera situationen i framtiden? Bara presentkort med en för mig lagom summa? Säga till deras mor/min syster att jag tycker det är tråkigt med den här typen av detaljerade instruktioner och vill ”skapa fritt”?

Svar: Det du beskriver om julklapparna är hopplöst trist men jag har förstått att i denna kommersialiserade tid är detta vad som gäller. Julklapparna har slutat vara en glad överraskning och istället blivit utförande av en exakt beställning.

Att som moster få leta rätt på det man tror att syskonbarnen vill ha är närmast omöjligt i dag. Men det är barnen som ska bli glada för presenterna, inte givaren egentligen. Bäst är om det kan kombineras förstås.

Däremot låter det inte bra att du ger över din ekonomiska förmåga. Du skulle kunna låta bli att fråga barnen vad de önskar sig. Be inte om önskelistor, utan prata med föräldrarna och be dem ge dig ett par förslag, som du kan välja från de summor du är villig att ge ut.

Magdalena Ribbing