Kattpussande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 28 februari 2013 i kategori Socialt vett

Fråga: Jag hade en tjejmiddag hemma hos mig för några veckor sedan. Under middagen kom en av mina katter in i köket. En av tjejerna hade inte varit hemma hos mig förr så hon uppmärksammade att katten kommit in. Så jag tog upp den och sade vad han hette varpå jag pussade och kramade min katt. En av mina andra tjejkompisar sade då att det var jätteäckligt att jag pussade min katt när vi satt och åt. Var det fel av mig? Hur ska man behandla djur när det kommer gäster, för mig är mina katter nästan som barn. Men vad är egentligen korrekt?

Svar: Du gör som du vill med dina husdjur. Som så många djurägare betraktar du dem som barn till dig. Men du måste också förstå att många inte uppfattar husdjur som människor. Katter och hundar är djur, de slickar på allt möjligt som människor betraktar som äckligt, de äter sådant människor aldrig skulle röra vid, de har bakterier osv som kan vara farliga för människor.

Därför var det lite obetänksamt av dig att vid matbordet pussa din katt, det kan ha känts obehagligt för andra. Men samtidigt var det drulligt av din tjejkompis att klaga på dig, hon behövde ju inte röra din katt.

Dina kompisar vet förmodligen att du har katter. Men att kela med husdjur vid en middag med gäster är inte tillrådligt. Bäst hade varit att avstå från att hålla på med katten just vid matbordet.

Magdalena Ribbing

Svärföräldrabeslut?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 27 februari 2013 i kategori Barn, Människor emellan

Fråga: Jag har en fråga om svärföräldrars beteende. Vi bor cirka 40 mil från min mans föräldrar. De hälsar på oss ibland och vi dem ibland, men vi har inte jättemycket kontakt. Vi drar inte helt jämt, framför allt inte svärmor och jag, då vi har ganska olika ideér om t ex matvanor, sötsaker och beteende mot barn. Min svärmor är ganska dominant och vill gärna bestämma i alla avseenden.

De senaste gångerna när vi träffats, har mina svärföräldrar sagt till vår 5-årige son att ”visst ska du komma och bo hos oss i en vecka i sommar”. Sonen har varken sagt bu eller bä, och jag har inte heller sagt något. Men jag irriterar mig på att de säger så till honom, dels för att jag inte vill att han ska vara själv hos dem, dels för att jag tycker det är fel att de frågar honom när det är jag (och min man) som bestämmer.

Hur ska jag säga till dem på ett vänligt men ändå bestämt sätt att vår son inte ska vara hos dem (vi kommer ju dock att hälsa på dem), och hur ska jag säga att jag tycker det är väldigt opedagogiskt av dem att prata med honom och inte med mig och min man om detta? Jag vill inte skapa mer osämja, men markera att de inte bestämmer över min familj.

Svar: Inte så ovanligt problem, men likafullt väldigt tråkigt. Att svärmödrar inte gillar sina svärdöttrars sätt att uppfostra barn, laga mat, klä sig osv är tyvärr vanligare än man vill tro. Men det är sällan någon bra idé att svärdottern ensam tar itu med svärmor, det vållar bara nya problem. Bäst är att svärmors eget barn, din man, säger till sin mor ungefär ”nej men mamma, visst förstår du att du inte kan fråga lille X om han vill vara hos er i sommar, det kan han inte bestämma utan det gör vi som är hans föräldrar”.

Och så lägger han till ”men vi kommer alla tre och hälsar på som vi brukar, det ska bli trevligt!”.

Vill din man inte göra detta – förvånande många män är att döma av frågorna till min spalt rädda för att ställa till ens en så minimal konflikt med sina mödrar – så får du själv göra det, och då säga ungefär ”tack svärmor, men lille X ska inte ta beslut om sommarvistelsen själv, det måste hans pappa och jag bestämma om och vi har planerat på annat sätt, men kommer gärna och hälsar på”.

För du och din man är väl överens om hur sonen ska tillbringa sin sommar, och om att sonens farföräldrar inte får ha honom boende utan att någon av er är med?

Magdalena Ribbing

Personalfestfin?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 26 februari 2013 i kategori Fest, Klädsel

Fråga: Makens företag har bjudit sina anställda med respektive på en stor fest. Jag känner inte hans kollegor. Det blir middag med underhållning. Vilka kläder passar bäst då?
Jag har tänkt att maken klär sig i en mörkblå kostym och ljus skjorta samt slips. Jag själv är mycket för tajt och kort, gillar spets och bara axlar, men tycker att det inte passar riktigt.

Vad tycker Magdalena? Festen är i slutet av april månad.

Svar: Det du föreslår för din mans klädsel verkar utmärkt, förutsatt att företaget är åt det strikta hållet. Är det en reklambyrå eller tidningsredaktion eller något som kan förmodas vara lite mer bohemiskt, kanske det blir för uppklätt med mörk kostym för din man. Då kan det bli bättre med snygga uddabyxor och en udda kavaj.

Du ska varken ha kortkort som är diskoteksstil, eller bara axlar som är fel annat än till smoking och frack. Din aning om att det inte passar riktigt är helt rätt. Välj en festfin kjol/klänning i knälängd med överdel som har kort ärm eller är ärmlös, men har axlarna täckta.

Magdalena Ribbing

Facebookprivat?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 25 februari 2013 i kategori Människor emellan

Fråga: Är facebook-medlem sedan länge och ser hur ämnen och bildflöde varierar. Privata, högst privata och allmänna inlägg om vartannat. Ett bra sätt att hålla kontakt med bekanta och vänner på tycker jag. Både nya och gamla.  På senare tid har en del inlägg förvånat mig. Några FB-vänner har meddelat om sin plötsliga, allvarliga sjukdom. Med bild från sjukhusbesök. Jag tycker att det känns väldigt sorgligt och självklart blir jag berörd men jag tycker det känns alldeles fel i magen att beklaga och trösta på en FB-sida?

Något annat som engagerar några FB-bekanta är årsdagar av dödsfall av nära och kära. Ofta även med bild på själva gravstenen. Jag tycker även här att det blir för platt och opersonligt att kondolera på facebook. Sorg och sjukdom vill jag gärna höra om personligt för att kunna trösta. Eller är jag helt enkelt väldigt gammeldags och inte förstår att jag just varit med om vår tids ”familjesida”?

Svar: Facebook är ett modernt sätt att umgås och det finns ännu inte några vedertagna uppförandekoder beträffande detta umgänge. Det kommer säkert så småningom, kanske att man bör svara inom en viss tid eller att man inte lägger ut vissa saker på sin sida. Det är hög tid, tycker jag efter många gräsliga övertramp (för mig är det obegripligt att vem som helst på Facebook och Twitter helt okontrollerat kan lägga ut vad som helst, men drabbade är hjälplösa vad gäller att få bort lögnerna).

Din fråga är högst relevant, det kommer allt fler nätetikettfrågor till min spalt, och kanske borde jag beklaga att mitt personliga motstånd mot Facebook och Twitter gör mina svar mindre användbara.

Men som jag förstår det utifrån ett rent mänskligt synsätt måste man själv få bestämma hur och om man vill informera om sin svåra sjukdom. Kanske kan några tycka att det finnas en lättnad i att ”alla” får veta. Andra kan ha motsatt uppfattning. Jag kan absolut inte bedöma vad som är rätt i detta hänseende. Den gamla traditionen att inte prata mer än minimalt om sina egna sjukdomar är tydligen helt glömd.

Att man meddelar nära vänner något tragiskt på en Facebooksida för att få svar på samma sätt tycker jag också verkar egendomligt. Tröst är, som jag förstår det, alltid personlig. Säkert kan man på Facebook utesluta alla andra så kallade vänner och följare i ett tröstande svar till en person – men då borde det vara lika enkelt att skriva ett vanligt brev med samma innehåll och lägga på brevlådan. Att som du skriver påminna om dödsdagar på nätet är i samma genre som minnesannonserna i dagstidningarna. Vill man göra detta är det knappast fel sett ur informationsbehovet hos den som ”annonserar” och därmed påminner om en anhörig som gått ur tiden.

Magdalena Ribbing

Fingerslickande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 23 februari 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Hur kan jag artigt ta upp med min svärmor att hennes sätt att slicka och suga på fingrarna t.ex. vid matbordet är olämpligt? Det här är ett stort problem för mig. Är otäckt när hon breder smörgåsar till mina barn efter att precis ha gjort ”rent” sina fingrar. Jag är inte heller sugen på att äta mat som hon tillagat.

Hon har svårt att ta emot synpunkter själv. Tidigare när jag tagit upp motsvarande saker, har hon hamnat i försvarsställning och blivit nästan arg. Jag är konflikträdd, vill vara diskret och vet att hon oftast menar väl.

Svar: Knepigt läge – det du vill meddela din svärmor är ju egentligen ”låt bli det där slickandet, det är äckligt” och det kan du förstås inte säga. Men du kan hindra henne från att ta i mat som ni andra ska äta, se till att du brer smörgåsarna själv exempelvis. Och du kan säga när något barn gör en antydan att slicka på fingrarna ”nej, Putte, man slickar inte på fingrarna, de vet du väl”. Snäll ton förstås, du vinner ingenting på aggressivitet, svärmor är äldre än du och tycker att hon kan göra som hon vill, inte nödvändigtvis som du vill.

Men egentligen är det svärmors egen avkomma som ska ta upp detta med henne, säga till henne ”jo mamma, du kan väl låta bli att slicka på fingrarna, vi försöker lära våra barn att det inte är snyggt”. En sådan kommentar kan man lättare ta från sitt eget barn än från ett ingift svärbarn.

Magdalena Ribbing

Bordsbyte?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 22 februari 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: För en tid sedan var jag och min familj på utflykt tillsammans med en annan familj. Hela sällskapet bestod av sammanlagt fyra vuxna och fyra barn. Efter en stund på en lekplats behövde vi alla fylla på med lite fika och mellanmål. Vi kom in på ett kafé som var ganska välbesökt men inte helt fullsatt. Det fanns inget bord ledigt som var stort nog för vårt sällskap, men däremot flera mindre bord. Vid ett större bord, som skulle kunna rymma oss, satt en ensam man och läste tidningen.

Efter lite funderande gick vi fram till honom och frågade vänligt om han kunde tänka sig att byta plats till ett mindre, men i övrigt likvärdigt bord, så att vårt sällskap också skulle kunna få plats. Mannen funderade först lite och sa sedan att han faktiskt inte hade lust att byta plats, utan ville sitta i lugn och ro med sin tidning. Vi kände oss lite snopna, men argumenterade inte emot. Istället var vi tvungna att lämna stället eftersom vi inte fick plats.

Var det framfusigt av oss att fråga om mannen kunde byta till ett mindre bord och lämna plats för oss? Eller var det ohyfsat av honom att vägra? Eller kanske varken eller? Kan man alls be att någon byter bord?

Svar: Det var inte framfusigt av er att hövligt och i vänlig ton förklara för den ensamsittande personen att ni behövde ett större bord, och fråga om han ville byta bord. Han kunde gott ha gjort det, men tyckte alltså att han hade skäl att säga nej – kanske just för att ni var många och hade barn med er och han ville ha tyst omkring sig. Så kan han ha resonerat, och fick ju i så fall som han ville. Men det var ett trist beteende av honom likafullt, går man på ett kafé kan man inte förvänta sig tystnad och ro, utan måste inse att man kan komma att ”störas” av andra.

Händer det igen att du och andra går på kafé eller lunchkrog och behöver ett större bord så att ert sällskap får plats, tveka inte att fråga om bordsbyte. De allra flesta kommer att vänligt säga ”självklart” eftersom det är det naturliga sättet att möta en sådan fråga.

Magdalena Ribbing

Presentplanering?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 21 februari 2013 i kategori Inbjudningar, Presenter

Fråga: Vi har i släkten en jämn födelsedag om ett tag dit vi inte blivit inbjudna att delta. Vi har inte heller något större umgänge med jubilaren, så det är helt naturligt.

Nu har ett par nära släktingar som är bjudna en önskan att uppvakta jubilaren med en större gåva och har därför kontaktat oss för att vi ska bidra till denna. Vi har sagt att vi gärna skickar våra gratulationer och en blomma till jubilaren, men att vi anser det räcker. Någon dag senare kontaktar jubilaren oss personligen för att bjuda in oss och strax efter kontaktar en av släktingarna oss för att återigen diskutera gåvan.
Det känns onekligen som att bli inbjuden med armbågen och att orsaken är den önskade gåvan. Ska vi ta skeden i vacker hand eller artigt beklaga att vi inte har möjlighet att delta? Måste vi bidra till den önskade gåvan?

Svar: Man måste aldrig medverka till en gemensam present om man inte vill. Du har ju svarat på den första frågan att ni tänker ge en blomma.

Därefter kom en inbjudan till kalaset, och du misstänker att den handlar om jubilarens önskan om att få tillräckligt många givare till en önskad storpresent. Men du vet inte om det är den egentligen orsaken och därför kan du inte agera som om din misstanke vore rätt. Alltså har du tre alternativ: stå kvar vid din blomma som enda present, och tacka nej till kalaset; tacka ja till kalaset och ändå inte ge mer än blomman; eller tacka ja och medverka i insamlingen.

Eftersom du inte har så mycket kontakt med jubilaren är det lika rätt att tacka nej som att tacka ja.

Det handlar alltså om vad du vill, och vad du tycker vore trevligast: gå på kalaset – eller inte gå på kalaset.

Du kan mycket väl tacka nej utan att ange skäl, men kan du skriva ”tyvärr är vi förhindrade att närvara på grund av en planerad resa som sammanfaller i tid” eller något liknande lite vagt så är det lite trevligare.

Magdalena Ribbing

Handohygien?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 20 februari 2013 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag har en manlig inneboende som är en s k ”sittkissare”, vilket förvisso gläder mig, då badrummet är lättare att hålla rent. Däremot hör jag hur han går in, uträttar sina behov och sedan inte tvättar händerna efteråt, ljudet av den kranen skulle hörts lika tydligt. Sedan tar han i handtag, sina grejor i kylen, alla köksutensilier etc.

Jag kan naturligtvis inte läxa upp honom om att tvätta händerna. Själv har jag seriös handhygien och tvättar händerna så fort jag kommer innanför dörren. Har ställt fram tvål samt desinfektionsmedel på handfatet i badrummet, men han förstår inte vinken.

Hur ska jag hantera detta? Ignorera att han tar i allt och gå och spruta ”antibakteriell” spray, ta upp det med honom eller bara strunta i det och tänka ”det förstärker mitt immunförsvar”? Speciellt som han just nu nyser och hostar och jag försöker att inte dras med i hans influensa.

Känsligt ämne, som sagt. Vad kan jag göra?

Svar: Säg till honom. Vänligt men bestämt, han är ju inneboende hos dig och därmed är det du som sätter nivån för beteendet i din bostad. Säg någon dag när du hör honom icke-tvätta händerna efter toalettbesöket, ungefär ”hoppsan, du glömde igen att tvätta händerna, jag hörde att du inte använde vattenkranen” – så att han förstår att det inte lönar sig med ett påstående att han visst har tvättat händerna. Då och då står artiklar i tidningarna om hur viktigt det är att tvätta händerna för att slippa sjukdomar – klipp eller skriv ut en sådan och visa när du säger till din inneboende.

Han kommer att bli generad och antagligen lite sur, och du måste därför ha en vänligt omtänksam ton i samtalet, säga att det är ju influensatider osv och det är jätteviktigt för dig att alla som är i ditt hem tvättar händerna särskilt efter toalettbesök. Ta på dig att du är extra noggrann, så att han får en chans att ursäkta sig inför sig själv – kanske har han aldrig fått lära sig under sin uppväxt att tvätta händerna?

Magdalena Ribbing

Skålsystem?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 19 februari 2013 i kategori Skål och tal

Fråga: Jag skulle gärna vilja veta i vilken ordning man skålar. Värden hälsar alla välkomna till bords, men sedan.  Om vi är fler än åtta runt bordet ska värdinnan då börja med att skåla med sin bordsherre eller den ”finaste” kvinnan runt bordet? Ska kvinnor överhuvudtaget föreslå en skål?

Vanligtvis säger ju värden att det är fritt att dricka när man själv önskar, men det är en trevlig sed att skåla med varandra.

Svar: Värdpersonen skålar med alla gästerna, vilket är ett välkomnande av dem och sker med en gemensam skål. Värden skålar därefter med sin bordsdam, så med kvinnan till vänster och så med varje gäst för sig i den ordning som passar – alltså inte med den som just har stoppat munnen full med mat eller som sitter djupt inbegripen i ett samtal.

Värdinnan skålar samtidigt som värden om det finns dessa två värdpersoner, med alla gästerna. Därefter skålar värdinnans bordspartner med henne, och hon fortsätter att skåla med alla gästerna, en i taget, i den ordning som blir lämplig. Finns en hedersgäst skålar hon gärna med den personen så snart som möjligt. Detta oavsett antal gäster. Men är det fler än åtta kring bordet ska gästerna inte föreslå en ny skål tillbaka med värdinnan som i så fall skulle riskera att bli berusad och inte klara av sina värdinneplikter, brukar man säga. Det är förstås inte så, dricker man en liten klunk per skål blir man knappast redlös. Men det är en gammal smårolig tradition som många håller på i formella sammanhang.

Kvinnor tar numera gärna initiativet till skålar. En skål är en vänlighet i nutida sed, inte som förr en del i en stram ritual grundad på rangordning och annat omodernt.

Magdalena Ribbing

Flygresebarn?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 18 februari 2013 i kategori Barn

Fråga: Jag och min man kommer flyga utomlands på semester med vår 1,5-åring och undrar lite om flygetikett, med avseende på störande barn. Vi vill att det såklart ska gå så smärtfritt som möjligt för alla inblandade. Hur uppnår vi detta? Mat och små överraskningar och liknande finns till barnet, men att sitta ned, sitta still och sitta fast är inte tre saker hen uppskattar.
Vi har inte för avsikt att låta hen springa omkring fritt eller gasta och skrika utan att försöka lösa situationen, men finns det något mer vi kan göra för att få resterande flygresenärer att ha överseende med oss? Dela ut öronproppar? Be om ursäkt i förebyggande syfte?

Svar: (Intressant att en förälder använder begreppet ”hen” om sitt eget barn – är det av betydelse att hålla hemligt om barnet är en pojke, han, eller en flicka, hon?)

Ämnet barn på flygresor har varit uppe i spalten tidigare, med ett par som hade blivit oerhört störda av ett skrikande barn. En jättediskussion följde på den frågan och mitt svar.

Ett förslag är att meddela flygbolaget att man har ett litet barn med sig, och därmed be att få sitta så avskilt som möjligt.
Att be medpassagerarna om ursäkt är knappast meningsfullt. Man måste komma ihåg att de som reser har rätt till en trevlig, relativt tyst resa och sannolikt inte uppskatta ett kringspringande barn som stör. Därför ska
du göra allt för att få ditt barn att vara lugnt och tillfreds, och det gör du förstås, ger välbekant mat och dryck, har leksaker med dig osv. Att försöka hålla barnet vaket innan resan så att det är sömnigt under flygturen kan vara till hjälp.

Att man får tolerera barnnärvaro i flygplan liksom i andra allmänna transportmedel är självklart. Det man som medpassagerare ska slippa är ointresserade föräldrar som inte bryr sig om att ta hand om sitt barn utan låter honom eller henne springa runt och gasta fritt utan åtgärd. Men om medresenärerna ser och förstår att föräldrarna engagerar sig i att barnet ska hålla sig så lugnt som möjligt har de antagligen lättare att stå ut med barnskrik. Det verkar också på din fråga som om du är villig att göra allt det som förväntas av en god förälder.
Trevlig resa!

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg