Fråga: Jag och min man gifte oss för cirka två veckor i hemlighet och helt utan varken familj eller vänner med vid ceremonin. Vi hade funderat på det länge och när vi fick reda på att vi väntar barn kändes en vigsel helt rätt. Efter många diskussioner har vi sedan tidigare kommit fram till att ingen av oss har något intresse av att hålla i ett stort bröllop, ingen av oss gillar att stå i fokus och det finns inget utrymme varken i tid, lust eller ekonomi för en bröllopstillställning.

Så det blev vi två, en vigselförrättare och kommunala vittnen. Direkt efter själva vigseln kontaktade vi vår närmaste familj och berättade om vigseln och vår lycka. Vad gällde vänner bestämde vi att vi skulle berätta för var och en efterhand och i den takt vi träffade dem. Då vi bor på avstånd från många vänner och träffar dem sällan kommer det sannolikt att dröja innan vissa får reda på det hela.

Vårt beteende har nu väckt stor uppståndelse för dem vi har berättat för i vår bekantskapskrets. Vännerna tycker att vi inte vi velat dela vår glädje med dem och att vi undanhållit så viktiga detaljer för dem. Därtill uppger det att ett sådant undanhållande är en värdemätare på vänskap. Vännerna har också kommenterat att vi ju blev bjudna till deras bröllop och att de är besvikna för att de nu inte kommer bli igenbjudna.

Vi ser vår vigsel som vår angelägenhet. Känner dessutom att det skulle vara helt onaturligt att ringa till dem jag talar med kanske en gång i halvåret bara för att berätta att jag gift mig och väntar barn, skulle i mina ögon låta som att jag önskade uppvaktning.

Våra vänners åsikter och uttryck gör mig mycket ledsen och väcker mycket tvivel och därför undrar jag om vi har en vänskaplig skyldighet att informera vår omgivning om vår vigsel även om vi ser det som vår högst privata angelägenhet? Och hur tackar vi för de gratulationer som nu börjar trilla in i form av tackkort och presenter? Inget känns längre naturligt och givet.

Vi känner oss också lite naiva att vi inte hade detta i åtanke innan vigseln. Vi ville ju undvika just uppvaktning och uppståndelse och så blev det precis tvärtom. Utan att låta för bitter är det klart att jag är glad att våra vänner hade velat dela dagen med oss, vill uppvakta oss och att de bryr sig, men det gör mig ont att de inte respekterar vårt val.

Svar: Uppriktigt sagt, det nu så vanliga begreppet ”dela glädjen” med brudparet är på gränsen till larvigt. De som kritiserar dig och din man för att de inte bjöds att ”dela er glädje” just under vigselakten menar med kanske att de hade tänkt sig att bjudas på bröllopsfest och bli glada av den? Och så blir de sura för att de snuvades på kalaset. Strunta i dem – er glädje går förträffligt att dela även en månad senare. De reaktioner du beskriver liknar andra som nått min spalt, alltså sura vänner som förmenats ett kalas. Dumt. Självupptaget. Lite barnsligt.

Ni berättar ju för era vänner efterhand att ni nu är gifta, och det är oavsett vad andra må anse er ensak hur denna vigsel har gått till. Det kan inte vännerna bestämma över. Sluta att vara ledsen för deras fåniga kritik, säg till dem att det är du och din man som har gift er med varandra, inte med dem.

Men ha ett snällt tonfall, tänk på att dessa vänner inte begriper bättre utan håller på med samma larvigheter som så många i de generationer som vuxit upp med att få sin vilja igenom – ibland helt i onödan. De har inte alltid fått lära sig sådant som förståelse, anpassning till en situation, insikt om att alla inte tycker likadant som de.

Magdalena Ribbing