Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga om hyfs och stil

Dansnej?

Fråga: Är bjuden på en tillställning via arbetet, där jag hört att kvällen brukar avslutas med pardans. Jag vet också att kvinnorna (jag är kvinna) kommer att vara mycket underrepresenterad och att de flesta till skillnad från mig kommer att dricka alkohol.

När tillställningen nu närmar sig så växer klumpen i magen och jag känner ett stort obehag. Jag ser och förstår att pardans är vanligt och ”normalt” men för mig är detta en obehaglig situation där jag känner mig tvingad att acceptera om jag blir uppbjuden. Jag ska låta främmande äldre män hålla om mig och anses troligen konstig och oartig om jag tackar nej – och med tanken på antalet män så riskerar det dessutom bli dans utan uppehåll under kvällen.

Det har nu gått så långt att jag funderar på om jag helt ska utebli från tillställningen, som jag i övriga avseenden faktiskt sett fram emot. Måste jag tacka ja när jag blir uppbjuden , eller kan jag på något sätt slippa detta obehag och ändå delta under middagen?

Svar: Ett högst förståeligt dilemma! Flera har genom åren frågat om man som kvinna måste tacka ja till dansuppbjudande – och mitt svar är att ingen ska tvingas eller känna sig nödd att dansa. Du har en utmärkt möjlighet: gå bara hem utan åthävor innan dansen börjar. Säg helt enkelt att du är trött och behöver vila. Tjatas det på dig att stanna så säger du milt att tyvärr är du för trött för det. Och så går du hem.

Om du inte klarar av att gå innan dansen börjar, kanske en kollektiv transport eller annat gör att du har svårt att lämna, så säger du glatt till den som bjuder upp dig ”tack, men jag dansar inte, vill du istället sitta här och prata med mig?” Du kommer då att få frågan ”jamen varför dansar du inte?” och då kan du säga vad du vill: en liten oskyldig lögn om att du har problem med dina leder (man kan ju ha lite ont i ett knä) och inte vill ta någon risk, eller att du av princip inte dansar, eller att du inte kan dansa men gärna pratar en stund. Det viktiga är att du inte låter sur eller rädd, utan bara vänlig. Att säga som det är, ”jag vill inte att du tar i mig”, vilket en hel del sanningsälskare förmodligen anser vore rätt, skulle såra de som bjuder upp dig. Det är det knappast värt, särskilt inte som du ska fortsätta att möta dessa personer i arbetet.
Men ge inte efter, håll på ditt nej. Det är din rättighet. Du ska inte behöva röras vid av någon som du inte vill ha den kontakten med.

Magdalena Ribbing