Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga om hyfs och stil

Roffarmotstånd?

Fråga: Jag har en fråga som jag funderat på ett bra tag nu. Hur bemöter man människor som av någon anledning inte anser sig behöva ha hyfs eller stil? Det kan handla om att ta plats på andras bekostnad, att sätta sig över andra, eller att ta för sig av saker man egentligen inte har rätt till.

Jag blir alltid så paff när det händer eftersom det är fel, men konsekvensen är samtidigt otydlig. Till synes blir resultatet att den buffliga personen får mer (utrymme/mat/taltid/annat) än övriga.

Min fråga är alltså: Vad är konsekvensen på individnivå av att inte bry sig om hyfs och stil? Ibland känns det som att den som gapar efter mycket också får hela stycket.

Svar: Ett intressant problem som jag dessvärre saknar ett vattentätt svar till. Den som tar mer plats än vad som är rätt, dvs mer än vad övriga får, och som roffar åt sig mer än vad som räcker till alla, får sin tillfredsställelse i sitt ohyfs för stunden. Alltså ”jag gör så som är bäst för mig.” Men på längre sikt förlorar vederbörande sitt anseende, blir sedd som en ouppfostrad lufs, omtalas som en trist egoist. Hur ett självupptaget beteende drabbar andra intresserar inte egoisten.

Utan att ha statistik för detta hävdar jag, mot bakgrund av den mängd frågor jag har fått, att självupptagenheten har blivit vanligare i samhället under senare tid. Förr var det pinsamt att avslöjas som egotrippad, som det hette när man var mest intresserad av det som passade en själv utan hänsyn till andra. I dag ser det inte riktigt ut på det sättet. Den som tar för sig i överkant kan omnämnas som energisk, den som gärna trycker ner andra kan betraktas som uppriktig. Men bådadera är fel, i ögonblicket och sett aningen mer filosofiskt. Ingen når varaktig och äkta framgång genom att agera roffare eller trampa på andra.

Därför är förnöjelsen av att ha ”lyckats” ta för sig mer än vad som tillkommer en osv bara en kort illusion. Betyget underkänd som följer på det får man däremot dras med länge. Som jag ser det kan den momentana tillfredsställelsen av att ha tillskansat sig för mycket aldrig vara värd det långvariga underkännandet.

Men jag vet alltså inte hur man hanterar de grundligt självupptagna människorna, i alla fall inte hur man får dem att ändra sin personlighet. Man kan möjligen försöka att milt påpeka vad lufsen gör, ungefär ”oj då X, här tror jag bestämt att du tog både din och min portion löjrom” eller ”Hoppsan, X; du kanske inte har sett att jag inte får sittplats för att din portfölj behöver en egen stol” eller ”Jaha, X, nu har du framfört att du tycker att jag är bortkommen i det här ärendet, men jag har siffror på det som gäller, vill du göra mig glädjen att se dem?”

Du ser vilket mönster jag föreslår: att milt, gärna skämtsamt, precisera vad lufsen åstadkommer så att vederbörande blir uppmärksam på det. Alla superegoister förstår inte vad de ställer till med.

Men jag kan absolut inte garantera att mitt förslag fungerar. Du kan trösta dig med att det är hyggligt folk som vinner i längden. Egoisterna, roffarna och lufsarna drar det kortaste strået – så småningom.

Magdalena Ribbing