Så det blev vi två, en vigselförrättare och kommunala vittnen. Direkt efter själva vigseln kontaktade vi vår närmaste familj och berättade om vigseln och vår lycka. Vad gällde vänner bestämde vi att vi skulle berätta för var och en efterhand och i den takt vi träffade dem. Då vi bor på avstånd från många vänner och träffar dem sällan kommer det sannolikt att dröja innan vissa får reda på det hela.

Vårt beteende har nu väckt stor uppståndelse för dem vi har berättat för i vår bekantskapskrets. Vännerna tycker att vi inte vi velat dela vår glädje med dem och att vi undanhållit så viktiga detaljer för dem. Därtill uppger det att ett sådant undanhållande är en värdemätare på vänskap. Vännerna har också kommenterat att vi ju blev bjudna till deras bröllop och att de är besvikna för att de nu inte kommer bli igenbjudna.

Vi ser vår vigsel som vår angelägenhet. Känner dessutom att det skulle vara helt onaturligt att ringa till dem jag talar med kanske en gång i halvåret bara för att berätta att jag gift mig och väntar barn, skulle i mina ögon låta som att jag önskade uppvaktning.

Våra vänners åsikter och uttryck gör mig mycket ledsen och väcker mycket tvivel och därför undrar jag om vi har en vänskaplig skyldighet att informera vår omgivning om vår vigsel även om vi ser det som vår högst privata angelägenhet? Och hur tackar vi för de gratulationer som nu börjar trilla in i form av tackkort och presenter? Inget känns längre naturligt och givet.

Vi känner oss också lite naiva att vi inte hade detta i åtanke innan vigseln. Vi ville ju undvika just uppvaktning och uppståndelse och så blev det precis tvärtom. Utan att låta för bitter är det klart att jag är glad att våra vänner hade velat dela dagen med oss, vill uppvakta oss och att de bryr sig, men det gör mig ont att de inte respekterar vårt val.

Svar: Uppriktigt sagt, det nu så vanliga begreppet ”dela glädjen” med brudparet är på gränsen till larvigt. De som kritiserar dig och din man för att de inte bjöds att ”dela er glädje” just under vigselakten menar med kanske att de hade tänkt sig att bjudas på bröllopsfest och bli glada av den? Och så blir de sura för att de snuvades på kalaset. Strunta i dem – er glädje går förträffligt att dela även en månad senare. De reaktioner du beskriver liknar andra som nått min spalt, alltså sura vänner som förmenats ett kalas. Dumt. Självupptaget. Lite barnsligt.

Ni berättar ju för era vänner efterhand att ni nu är gifta, och det är oavsett vad andra må anse er ensak hur denna vigsel har gått till. Det kan inte vännerna bestämma över. Sluta att vara ledsen för deras fåniga kritik, säg till dem att det är du och din man som har gift er med varandra, inte med dem.

Men ha ett snällt tonfall, tänk på att dessa vänner inte begriper bättre utan håller på med samma larvigheter som så många i de generationer som vuxit upp med att få sin vilja igenom – ibland helt i onödan. De har inte alltid fått lära sig sådant som förståelse, anpassning till en situation, insikt om att alla inte tycker likadant som de.

Magdalena Ribbing

Vi tillhör samma umgängeskrets och jag blir ofta anlitad som bollplank. Tandhygienisterna är medvetna om att tilltaget inte är snyggt, men de ”bara måste, har mellanrum där mat fastnar”. Vet att jag vid något tillfälle sagt att jag tycker också att det är besvärligt, hör nog till ökande ålder.

Svar: Tandpetning är, brukar jag säga, en syssla för ensamseglare. Det finns ingen möjlighet att peta tänderna i sällskap och samtidigt göra anspråk på att bete sig väluppfostrat, snyggt och korrekt. Måste man peta tänderna går man undan och gör det osedd.

Att stoppa kniven i munnen är ouppfostrat och fel i många kulturer, en kniv var ursprungligen ett vapen och ett sådant har man inte i sin mun. Vet man inte detta så kanske det är dags att lära sig denna enkla del i ett hyfsat bordsskick.

Jag kan inte avgöra vad som är värst, bara meddela att ingetdera är godtagbart i andras sällskap. Tandpetarfolket och kniv-i-gapet-folket ägnar sig åt det som passar dem utan hänsyn till omgivningen. Det är tråkigt.

Magdalena Ribbing

Jag vill gärna bjuda på ”ny” och lite rolig mat för de andra gästernas skull men urvalet blir ju väldigt begränsat då denna väninna tycker om/äter så få saker. Jag har heller varken tid eller lust att laga specialmat till henne.
Det känns också som att hon förväntar sig att få mat hon kan äta/tycker om när hon är bjuden.
Hur ska jag göra, och vad förväntas av mig som vän/värdinna?

Svar: En bjudning är inte i första hand till för att tillgodose varje gästs specialönskemål angående maten, utan för den övergripande gemenskapens skull. Har man en gäst med så komplicerad mathållning behöver man verkligen inte laga denna särskilda mat, utan säger till vid inbjudan ungefär ”jag lagar några nya rätter som jag gärna vill bjuda alla på, men du kan ju inte äta dem eftersom det är kött/fisk/morötter (eller vad det nu är hon inte vill äta) så det jag klarar av att bjuda dig på är kokt ägg/potatis/(något annat). Okej hoppas jag”.

Kanske säger hon då att det tycker hon inte är roligt nog som festmat och då säger du att ”tråkigt, men då måste jag be dig själv ta med något du tål och vill äta”. Det är ju en nära vän till dig och då borde du kunna ta upp ämnet med henne på tu kvinns hand för att reda ut matproblemet.

Det finns gränser för hur pretentiös man kan få vara. Att man är bjuden på middag eller annan måltid innebär inte att man kan förvänta sig specialkost – och till alla som anser att bjudning främst innebär att gästerna får gratis mat och dryck säger jag att så är det inte.

Magdalena Ribbing

Jag försöker undvika ögonkontakt med dem och titta bort, men det hjälper inte! Jag skulle vilja ha något bra att säga till dem så de blir alldeles paffa och slutar. Något bra tips?

Svar: Det är besvärligt med den påflugenhet som du beskriver och som vi alla drabbas av, men som samtidigt är verktyg för de försäljare som ska tjäna sitt uppehälle på detta sätt. Man ska ha respekt för andras arbete – men försäljarna ska också respektera att alla inte vill prata med dem.

Försäljningsmetoden är att ställa en fråga. De flesta har lärt sig att man svarar på tilltal varvid de säger något namn på ett företag – och då är de fast, vilket också är avsikten. Därför är det absolut enklast att eventuellt le milt men framförallt gå förbi utan att säga något alls, även om det strider mot ens grundlagda hövlighet.

Klarar man inte att låta bli att svara och bara gå förbi, så säger man omedelbart, helst innan försäljaren hunnit slutföra sin fråga ”nej tack” och går snabbt därifrån. Det är faktiskt inte ohövligt, det är bara att inte ge efter för en försäljningsmetod som man ogillar.

Magdalena Ribbing

Jag vet att man som kvinna kan ha smoking till mörk kostym. Men är det någonsin rätt att bära frack, och vilken klädkod hade det i så fall varit?

Svar: Att en kvinna klär sig i utpräglad mansklädsel kan uppfattas av andra som ett slags utklädsel; i sammanhang där det inte anges maskerad eller utklädsel riskerar det att ses som respektlöst mot övriga, inte minst mot inbjudaren. Kvinnor har alltid klätt sig i mäns kläder men oftast för att dölja sin kvinnlighet och ge sig en annan identitet. Kvinnor i dag som har jeans eller kostym eller andra manliga klädedräkter brukar inte genomföra den maskulina klädseln totalt – personligen tycker jag att det verkar fasligt onödigt att kvinnor har slips till kontorskostymen, exempelvis.

Kvinnosmokingen som Yves Saint Laurent skapade 1966 var en variant av en regelrätt manssmoking, och tänkt för kvinnor på en lite finare bjudning, nivå mörk kostym. Men tänk dig att ett större antal kvinnor på en fest kommer i smoking – hur roligt är det? Och ingen kvinna kan ju kräva ensamrätt till smokingen.

Frack är inte en kvinnoklädsel utan en sällskapsuniform för män. Jag avråder bestämt från att använda sådan om man är kvinna, och inte heller passar den till någon etablerad klädkod. En kvinna som var bjuden till kungamiddag på 1990-talet kom i en mans frack, och väckte den uppmärksamhet som hon förmodligen eftersträvade. Men hon var inte korrekt klädd, på bjudningskortet stod att herrarnas klädsel var ”civil högtidsdräkt” vilket innebär frack, och damernas ”lång aftontoilette”, alltså lång festklänning. Den här kvinnans klädsel var helt enkelt utklädsel, i strid med den klädsel som var angiven.

Vill en kvinna inte klä sig i kvinnlig aftonklänning till en bjudning kan hon välja att ha festfina långbyxor till exempel, och en fin överdel, exempelvis en tunn sidenskjorta. Detta är inte dyrare än en frack, hyrd eller inköpt, och blir inte heller ett samtalsämne eller förolämpning mot övriga. Folkdräkt är ett alternativ, den passar till alla högtidliga tillfällen oavsett klädkod, men för kvinnor gäller även då en kvinnas dräkt, för män en mans dräkt.

En helt annan sak är det givetvis om en kvinna uppfattar sig som man och har en könsöverskridande identitet. Då klär hon sig som en man.

Magdalena Ribbing

Svar: Ju tätare mellan människornas hus desto färre hälsningar, kan man konstatera. Är man på Kebnekaise hejar alla mötande hjärtligt på varandra, men på Möllevångstorget eller Djurgården hejar ingen på en obekant.

Du hejar som du vill, oavsett vad andra gör. Det kan givetvis aldrig vara fel att säga ett vänligt hej till den man möter i samma rörliga sysselsättning som ens egen – löpning, segling, rodd, skidåkning, vadhelst det är.
Om de du hejar på inte svarar är det inget du behöver bry dig om, det är deras blyghet-bortkommenhet-ohövlighet det handlar om och den kan ju du strunta i.

Magdalena Ribbing

Min syster har påpekat att det egentligen inte finns något som egentligen kan kallas maid of honour i Sveriges traditioner. För mig känns det som en självklar uppgift att ordna med möhippa, vilket jag med glädje kommer att göra, men finns det andra uppgifter eller förpliktelser? Jag vill gärna hålla ett tal, bruden är trots allt en av de människor som betyder mest för mig.

Svar: En tärna har en enda vedertagen uppgift och den är att som brudens uppvaktning gå efter brudparet in i kyrkan, och ut ur den. Vid altaret om det är ett kyrkbröllop brukar tärnan, eller en av dem om de är flera, hålla brudbuketten under vigselceremonin. Som extra uppgift brukar en tärna hålla ett vänligt tal till bruden. Det passar alltså utmärkt att du gör det. Tre minuter är lagom lång tid för ett tal på bröllop.

En tärna kan ordna möhippan, det är vanligt, men det kan lika gärna en syster eller annan släkting eller bästa vän till bruden göra. Eller samarbete med alla dessa möjliga arrangörer (som tillråds att inte hitta på kostsamma krångliga arrangemang).

Därutöver är det nu inte ovanligt att brudar ålägger sina tärnor en hel del konstiga saker, jag har hört allt från att ta emot svaren på bröllopsinbjudan till att ordna underhållning på festen och transport från kyrkan och välja kläder till bruden. Detta är alltså inte vanliga ”plikter” för en tärna, men hon och bruden gör ju upp sinsemellan vad som passar – och mitt råd är att tärnan inte ska ta på sig alltför mycket. Hon är också en av gästerna, inte en självklar och obetald arbetskraft. Blir det många och stora krav på en tärna kan hon säga ifrån, antingen att hon inte hinner eller kan göra allt detta, eller i värsta fall avsäga sig tärnuppgiften.

Magdalena Ribbing

Hur hävdar man på ett professionellt sätt sin integritet utan att vara oförskämd? Ännu bättre om kan låta förstå att tillfället är illa valt.

Om det har inträffat något akut fel eller att någon är i fara är det så klart en annan sak.

Svar: Tråkigt nog är det gott om bostadsrättsinnehavare som inte har förstått att de inte är hyresgäster med fri tillgång till service och pass-upp, utan delägare med gemensamt ansvar. Många tror att de kan kräva portvaktstjänst, reparations- och städinsatser och samtalstid när som helst av de som tagit på sig styrelseuppdrag.

Ett förslag är att ta upp detta på nästa årsstämma, och förklara att styrelsen inte är liktydig med anställd personal.

Ett annat förslag är att ha en brevlåda för meddelanden till styrelsen som då hanterar dessa vid styrelsemötena.

Eller att ha en bestämd tid för frågor och synpunkter, kl 16-17 på söndagar eller liknande, roterande mellan styrelseledamöterna.

Till den bostadsrättsinnehavare som ringer på eller kräver omgående svar på ett icke akut problem kan du säga ungefär så här ”Skriv det du vill framföra och lägg i min brevlåda så tar jag hand om det på min styrelsetid”. Vänligt, bestämt och med budskapet ”jag är inte dygnet-runt-pass-upp till dig”.

Magdalena Ribbing

Jag deltar själv tidvis rätt flitigt i nätdebatter och skulle nu gärna ta emot tips på vad jag kunde svara om jag blir kallad ”humorbefriad ”

Svar: Du skulle kunna vända detta fåniga sätt att bemöta en kombattant ungefär med ”det beror på vad man menar med humor, det du skriver/säger är inte vad jag anser vara roligt”.

Eller ”det finns olika slags humor, guskelov, om du tycker att det du skriver/säger är roligt är jag glad över att ha en annan uppfattning”.

Magdalena Ribbing

Ska vi ha ”vanlig dessert” med passande dessertvin, och sedan kaffe och tårta, med avec? Eller ha tårta som dessert? Men vi har, vid andra middagstillfällen, preferensen att servera dessert för sig, med dessertvin och därefter kaffe, alltså inte kaffe till desserten. Men, till tårta är det ju gott med kaffe…

Har du förslag på hur vi på bästa sätt rundar av middagen med dessert/tårta/dryck?

Svar: Tårta som dessert! Absolut! Det är mycket nog med en flerrättersmiddag med dessert; att strax därpå äta tårta som en extra dessert kan bli besvärligt. Jag vet att det förekommer men det är som sagt mycket bättre att ha tårtan som dessert, med passande vin. Det finns ju lätta, eleganta tårtor som passar bra till efterrätt, mousse, frukt och liknande. Dessertvin är trevligt att bjuda till. Eller champagne!

Vill man ställa fram kaffekoppar på middagsbordet är det helt okej men enligt min erfarenhet är det bättre att gästerna får resa sig upp och ta kaffet någon annanstans än vid middagsbordet.

Magdalena Ribbing

Jag åker utomlands på konferens, i arbete, en eller ett par gånger per år och varje gång undrar jag vad min omgivning förväntar sig av mig. Skall jag köpa presenter till våra barns kusiner, min mor och far, syskon, svägerskan, svärmor etc? Allra helst skulle jag ta med min fru så att hon kan ordna med detta, vilket hon ofta gör klanderfritt, vilket igen jag känner höjer förväntningarna på mig.

När jag reser själv har jag ofta många böcker och mycket teknik med mig eftersom detta används i det arbete jag utför – rent logistiskt finns alltså inte mycket plats eller vikt kvar till presenter och det känns riktigt fånigt att betala extra för presenter som kanske ingen kommer uppskatta ändå.

Vad är kutym vid dessa resor? Bör jag köpa present med hem till barnen och min fru? Hur stort nät av presenter borde jag fylla? Räcker det med choklad eller skall alla presenter ha lokal förankring?

Jag förstår upprinnelsen när resor var ovanligt och destinationer var exotiska från den egna hemmakulturen. Att då ta med sig en del av denna främmande kultur för att medföra något intressant eller spännande ser jag flera poänger med, men när vi idag kan läsa mer än önskas om alla resmål och kultur på nätet – och troligen köpa hem själv vid intresse – känns hela presentinköpskarusellen efter utlandsresa som ett förlegat arv och omodernt tvång.

Jag har bläddrat igenom 17 sidor under rubriken ”presenter” men inte hittat något om vett och etikett kring att ”ta med present hem från utlandsresa”.

Svar: Nej, du har inte hittat något om presenter från den som gjort en utlandsresa i mitt spaltarkiv därför att jag inte har svarat på en sådan fråga – du är först med den! (Lika roligt för mig varje gång, dvs dagligen, när det kommer en fråga som jag aldrig fått tidigare trots att spalten nu har pågått i bortåt femton år).

Först: helt rätt att du försöker se glad och tacksam ut för de presenter du får, även om du ogillar det givna. Du ska vara glad över och tacka för det som presenten är en symbol för: vänlighet, omtanke, oavsett det uttryck den får.

Och så detta med att du ska köpa presenter till familjen när du är på utlandsresa – nej, nej, nej! Hel rätt som du skriver, det är omodernt och baserat på forna tiders resande som ansågs som en förmån, en exklusivitet som den hemvändande resenären borde dela med sig av till alla som inte fått samma ynnest.

Men i dag ser det helt annorlunda ut, alla tycker inte ens att det är roligt att resa utomlands. Det finns inte minsta anledning att du ska köpa presenter enbart av det skälet att du reser utanför landets gränser. Köp något till dina barn om du vill, någon enkel grej som är rolig brukar finnas hos gatuförsäljare; men lägg inte ner mycket pengar på något som du inte är bergsäker på faller i smaken. Till din hustru kan du säkert köpa något som blir uppskattat, eller låta bli. Men till övrig familj behöver du inte alls köpa något, någon sådan vedertagen sed finns inte i nutid.

Det låter som om du har vant alla vid att det vankas presenter när du har varit utomlands? Ack ack, då är det svårt att bryta, men börja trappa ner med att köpa små konsumtionsvaror beroende på vilket land du har varit i: en bit ost, en flaska olivolja, en liten ask choklad, en burk marmelad, oliver.

Det räcker mer än väl och blir säkert ännu mer uppskattat än souvenirdockor och prydnadssaker.

Magdalena Ribbing

Svar: Vilken trevlig arbetsplats där man firar jämna födelsedagar! Så är det inte överallt. Men att förvänta sig firande  på jobbet för att man fyller 25 är att förvänta sig alldeles för mycket. Vad man firar i familjen är en annan sak.

Nu vet jag inte hur många det är på din arbetsplats men tänk om alla firades vart femte levnadsår, kanske övermäktigt?

Så ta det med ro att du inte fick något specialfirande för dina 25 år – de flesta får finna sig i att vänta tills de fyller 50, det är vad som är brukligt. Till övriga jämna år räknas ofta numera 30, 40, 50 samt 60. Men utöver 50-årsdagen kanske resten inte firas alls eftersom man på arbetsplatsen inte tycker att det har med jobbet att göra att någon fyller år. Det är ju inte någon prestation, om man tänker efter, utan något som kommer vad man än gör.

Privat brukar också 75-årsdagen firas, om man vill, och därefter vart femte år så länge livet varar.

Magdalena Ribbing

Jag stod på ett snabbmatställe och väntade på att få beställa. Framför mig står en man. Då det var min tur var kassapersonalen fullt upptagna med att langa mat så jag fick stå och vänta ett tag.

Precis då det är min tur för att personalen är klar kommer mannen som beställde lite före mig och kliver helt sonika förbi mig utan vare sig ursäkt eller förklaring och vill köpa en extra påse tillbehör till maten. Det var ingen lång kö utan efter mig var det tomt.
Han har inte jämna pengar och det tar en stund för personalen att hämta hans extrabeställning, ta betalt, växla osv.

Jag har märkt att detta förekommer ofta, att någon som redan beställt går före i kön och köper till en extra dipsås eller en dricka till eller dylikt och jag är lite kluven. Dels tycker jag det är väldigt buffligt att bara klampa före men samtidigt förstår jag ju att deras mat är varm och om det är lång kö kanske de inte vill vänta 10 min för att köpa till en dricka.

Hur borde man göra i sådana fall?

Svar: Det rätta i sammanhanget hade varit att mannen hade vänt sig direkt till dig och vänligt frågat ”ursäkta, är det okej för dig att jag köper en påse xxx till min mat, den är varm nu” – och du lika vänligt hade sagt ”visst, varsågod”.

Som mannen betedde sig nu och trängde sig förbi dig, så skulle du ha avbrutit honom direkt och sagt i en hövlig ton ”vi står i kö, jag ska beställa nu, du får vänta på din tur.”

Mannen hade antagligen blivit förvånad, han hade säkert inte hört någon invändning tidigare mot sin självupptagenhet eftersom människor vanligen inte vill som det heter, bråka. Men han hade antagligen inte heller insisterat, utan väntat.

Men du har ett ställningstagande att göra: är en bagatell, som detta ju är, värd det besvär som du drabbas av när du ska huta åt någon? Eller är det enklare för dig att leva med att släppa fram drullen, le överseende och istället för att hålla på din rätt kosta på dig att tycka synd om en person som i så hög grad saknar uppfostran och stil?

Magdalena Ribbing

Svar: Det är ju tursamt nog mycket sällan som bjudmat är oätlig, men för säkerhets skull ska man alltid ta en liten portion först, om man inte är säker på att den är god nog för ens egen utsökta smakkänsla.

Är det direkt feltillredd mat, ogenomstekt eller hårig eller annat, så låter man bli att äta upp. Det är ursäktligt i sådana fall, man låter bara maten ligga kvar. Som gäst diskuterar man inte tillredningen, ingredienserna eller uppläggningen om man inte har något positivt att säga.

En vettig och väluppfostrad värdperson frågar absolut inte gästen om han eller hon inte tycker om maten! Ingen vid bordet ska notera vad andra har och inte har på sina tallrikar.

Får du ändå denna oartiga och ganska dumma fråga kan du knappast svara ”nej jag tycker inte om maten”. Du får gå runt nej:et ungefär så här ”det ser läckert ut, men tyvärr går inte jag och xxx (vad det nu är för mat) så bra ihop, jag beklagar, men det är jättefin potatis/grönsaker så jag är helt nöjd ändå”.

Magdalena Ribbing

Ett konkret exempel: vi är ute på stan, och min son måste gå på toaletten. Jag kan definitivt inte gå in på herrarnas, men han börjar bli för stor för att gå in på damernas. Mer än en gång har jag fått en kommentar om att så stora barn borde kunna gå ensamma in på herrarnas eller vänta utanför damernas. Men det kan han inte. Jag har inte lust att börja förklara där och då för en främling att ”Jo du förstår när han föddes…” Å andra sidan kan jag förstå de som undrar.

Det finns många liknande situationer, på bio, på restaurang, på museum – för att inte tala om när vi går och badar.

Hur jag ska bemöta detta?

Svar: Du ska givetvis ta med din son in på damernas, och när oförstående korttänkta kvinnor säger något om detta, så får du svara med en vänlig men kort fras, exempelvis ”vi har ett problem, om vi stör dig så kan vi vänta tills du går”. Vad sjutton gör det dessa kvinnor om en kille, barn eller ungdom, finns där på grund av att han har funktionsproblem? Vad ska kvinnorna göra som skulle vara så gräsligt om han såg? Hur byråkratisk och rigid får man tillåta sig att vara? Dumheter, säger jag.

Samma typ av fras – formulerad så att den passar dig – kan du använda i alla sammanhang. ”Ursäkta, vi har ett litet problem” – det bör förstås av de flesta.

Magdalena Ribbing