Etikettspalten: Barfotafest

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 24 november 2012 i kategori Allmänt

Tillbehören till festklädseln gör mycket till helheten, förstås. Att ha gympaskor till galaklänningen får förbehållas artister och modetidningarnas uppfinningsrika stylister. Likaså kängor av olika slag, även om de har sidenrosetter! (För att förekomma mina kritiker: givetvis gäller inte det jag skriver för personer som måste ha andra slags skor av hälsoskäl).

Stövlar, hur fina och glittriga de än är, är inte rätt till den formella festklädseln som har klädkod Smoking eller Högtidsdräkt – där förväntas tunna eleganta skor. Däremot behöver inte alls festskor vara högklackade, det är precis lika korrekt med låga, halvhöga eller klacklösa skor. Men de ska till finare aftonklädsel vara tydligt icke-vardag, alltså inte vanliga promenadskor. Lågklackade skor i lack eller till fracknivå, i siden eller sammet, med en dekor av något slag är helt rätt.

Män som vill vara korrekt klädda har efter kl 17 svarta skor, det brukar vara ett evigt både samtalsämne och skämtämne. Detta beror på att borgerlighetens män förra århundradet och innan dess oftast klädde om till smoking eller mörk kostym till middagen, om de inte skulle ha frack som inte var så ovanlig då. Till alla dessa klädnivåer hör svarta skor. Bruna skor förebehölls vardagsklädseln.

Men damstrumporna verkar nu vara på utdöende kan man se på bilder av festvana kvinnor, ofta kungligheter. När de har galaklänning, diadem och fina aftonskor med små remmar och höga klackar har de sällan ens den tunnaste nylonstrumpa. Fötterna parkeras nakna i de eleganta remsandaletterna. Det har nu blivit så vanligt att bara de mest klädkonservativa protesterar mot det.

Förr hade det varit otänkbart att kvinnor offentligt visade sina fötter. Fötter hörde till det som var påklätt i sällskapssammanhang, på samma sätt som rumpan eller låren. Ingen av dessa kroppsdelar var till allmänt beskådande annat än på en badstrand eller i en trädgård.

För övrigt borde en del av dagens barfotakvinnor också avstå från att visa sina deformerade tår där stortån ofta är krökt över nästa tå på grund av flitigt bruk av tåspetsiga skor, eller där flera tår är lite deformerade av samma skäl. Det är inte extra vackert, men kan ju mycket enkelt döljas med hela skor, alltså i meningen icke sandaletter. Man måste inte ha sandaletter, det finns inga krav på det!

Nu förefaller allt fler kvinnor absolut vilja ha dessa nakna fötter, visserligen oftast med vackert målade tånaglar, till fest. Och som sagt, såväl höga föredömen som modetidningar visar det ständigt, vilket gör detta strumplösa mode allt mer spritt, oavsett hur fötterna ser ut.

Men klädmässigt korrekt är det inte ändå, så det gäller strumpor på för den som vill vara rätt klädd enligt vedertagen stil. Äldre stil, ska jag tillägga.

Magdalena Ribbing

Matdelning?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 13 november 2012 i kategori Allmänt

Fråga: Vid ett restaurangbesök beställde en i sällskapet en stor skål med musslor som förrätt. Jag och en till tyckte att varmrätt var tillräckligt för oss, men vi att vi gärna testade några av hans musslor om det var okej för honom. Eftersom musslor i sås är söligt så frågade jag servitören om det var okej att vi fick varsin tallrik också. Min vän skämdes då för mig.

I efterhand har jag fått veta att det innebär merjobb för servicen att ta in extra tallrikar (dvs mer än bara utbärningen, det ska även slås in på bången att vi delat rätten på tre personer). Vissa restauranger tar tydligen ut avgifter för detta. Däremot tas, vad jag vet, ingen avgift ut om man bara smakar på någon annans mat.

Alltså, det hade varit bättre av mig att fiska upp musslor och spilla sås på bordet, än att be om en tallrik. Finns det inget orimligt i detta?

Tilläggas ska kanske att denna ”matdelning” inte orsakade något strul vid betalningen. Hela notan betalades av en person.

Sedan vet jag att man egentligen inte ska smaka alls på andras mat, men det är väl knappast ovanligt och ses väl idag inte som något större etikettsbrott, i alla fall inte på restauranger i budgetklassen?

Svar: Visst ska man som vänner vid ett gemensamt bord kunna smaka på varandras mat i meningen ta en munsbit. Jag har aldrig hört talas om det du beskriver, att det skulle innebära problem för serveringspersonalen beträffande bången. Ni ställde ju inte till besvär i form av att be om extra kuvert med bestick osv – varsin assiett borde ni ha kunnat få utan problem för någon. Det är knappast jobbigare att ställa fram en assiett till de som vill smaka på varandras mat än att ge en gäst en extra assiett till salladen eller annat.

Så jag hoppas att ni tre inte delade hela rätten som en av er hade beställt, som en förrätt för tre istället för en men till priset av en rätt. Det är ju en annan sak än att ta en eller två musslor/munsbitar från någons tallrik och lägga på sin egen assiett. Hade ni inte varsin sådan ändå?

Och det är inte särskilt pinsamt att med tillstånd smaka på andras mat!

Magdalena Ribbing

Mobilistfantaster?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 6 januari 2012 i kategori Allmänt

Fråga: Hur ska man ställa sig till att folk tar upp sina mobiler titt som tätt under en bjuden finmiddag? Jag tycker  att det är ohyfsat att göra så. Har jag fel?

Svar: Du har inte fel. Att prioritera sin mobiltelefon när man befinner sig i sällskap med andra personer är ohövligt, och ger intrycket att man finner dessa närvarande personer så trista att man måste ha alla möjligheter öppna till annat mer intressant. Säkert är detta inte medvetet och avsiktligt men effekten blir denna oavsett vad man kan ha avsett.

Men man kan ju vänta viktigt besked? Ja, då säger man det med en ursäkt till de närvarande, och tar emot samtalet-meddelandet snabbast möjligt när det kommer. Om det kommer.

På en middagsbjudning är det pinsamt ohyfsat att hålla på med sin mobil, det är samma sak som att påpeka att bjudningen och sällskapet är urtråkigt. Undantag förstås om alla i sällskapet sitter med sina spel, sms och annat under måltiden eller därefter. Gör alla detta måste det bero på att man har slut på samtalsämnen och brist på intresse för de närvarande. Enligt vad jag förstår är det i så fall onödigt att träffas IRL (i verkligheten), särskilt på en fin eller mindre fin middag.

Magdalena Ribbing

Bröllopsobjuden?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 24 oktober 2011 i kategori Allmänt, Bröllop, Inbjudningar

Fråga: Jag har två bröder. Ena broderns dotter skall nu gifta sig. Varken jag eller min andra broder har blivit bjudna på bröllopet. Motiveringen är att på grund av omgifte har brudgummen en utökad släkt och att bjuda in kusiner och all annan släkt skulle minska utrymmet att bjuda in brudparets vänner.

Enligt min mening är kusiner en helt annan sak än föräldrarnas syskon. Jag är farbror till bruden och anser att det här är fråga om en skymfning! Det är dålig stil helt enkelt!

Eller finns ett annat perspektiv?

Svar: Ja, det finns ett annat perspektiv, som du antyder att du anar. Förr i världen och tiden bjöd brudens föräldrar på bröllopet därför att dottern inte var självförsörjande och bröllopsfesten var föräldrarnas sista ekonomiska åtagande för henne, efter bröllopet var det brudgummens skyldighet att försörja sin hustru. Därmed beslöt brudens föräldrar vilka som skulle bjudas, vanligen deras egna närmaste umgängesvänner men framförallt var det  de två olika släkterna som skulle föras samman. Då hade en utebliven inbjudan till brudgummens farbröder varit fel.

I dag är det mycket ofta brudparet självt och brudparets respektive föräldrar som delar kostnaderna för bröllopet. Det betyder att brudparet vill ha sina egna vänner med på festen, och därför måste släktingar ofta strykas från inbjudningslistan.

Om brud och brudgum umgås flitigt med sina respektive släktingar och har sammankomster där alla i släkten är självskrivna gäster, om det finns en nära, varm relation så är det fel att inte bjuda så nära släkt som farbröder.

Annars tycker jag inte att det är så förfärande och absolut ingen skymf mot de objudna. Det är i tidens anda, helt enkelt. Släkten går inte självklart före vännerna – numera. Detta kan man beklaga om man vill, men man har ingen självklar rättighet att bli bjuden på bröllop i släktkretsen. Moderna brudpar anser att deras vänner, de människor som de umgås med,  är viktigare att ha med på bröllopet än släktingar som de kanske träffar endast  sporadiskt.

Magdalena Ribbing

Samboohövlighet?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 29 augusti 2011 i kategori Allmänt

Fråga: Min sambo menar att jag var oförskämd som inte tog emot hennes kompis med sin familj i hallen. Sedan så valde jag att hälsa genom ett ”hej, hej!” när de kommit in, istället för att skaka hand med dem.

(Lite bakgrundsinformation är att jag är 27 år, hon 33, och jag hade träffat hennes kompis tidigare och inte kommit överens med honom. Dock så var hans familj nya bekanta för mig, men alla kom på min sambos initiativ).

Måste man umgås med sin sambos gäster, och i vilken utsträckning förväntas man vara artig och närvara? Eller är min sambos gäster per automatik mina då vi delar boende?

Svar: Man har olika sätt att bete sig – men ditt får nog räknas till de mindre vänliga i de flesta sammanhang och kretsar. Att du inte tog emot i hallen är väl en sak, det välkomnandet kunde din sambo sköta själv. Men att du inte tog i hand på vanligt sätt när gästerna kom in i bostaden var oartigt och en markering mot gästerna att du inte gillar dem. Du är värdperson liksom din sambo i ert gemensamma hem. Vill du inte umgås med din sambos vänner får du hålla dig hemifrån när de kommer på besök. Du kan inte visa dem att du inte tycker om dem, är de hemma hos dig så ska du vara artig och vänlig. Men du måste inte vara närvarande.

Magdalena Ribbing

Väckningsplikt?

Skrivet av Magdalena Ribbing 12:00, 16 augusti 2011 i kategori Allmänt, Människor emellan, Socialt vett

Fråga:

Här är en liten hyfsfråga som varken jag eller min vän vet svaret på. Det finns ju argument både för och emot att väcka en sovande. Vad säger Magdalena om detta: efter en tågresa började jag och en vän diskutera vad som var mest hyfs: att väcka en tågresenär som somnat eller låta honom sova. Det är ju en sak om det syns att resenären har planerat att sova, med t ex en jacka rullad under huvudet till kudde och något dämpande i öronen. Då låter man personen vara.

Men vi hade suttit bredvid en man som verkar ha somnat när han läste tidningen. Skulle vi ha väckt honom när vi gick av så att han inte eventuellt missade sin station? Vi visste tyvärr inte vart han var på väg, så risken fanns ju att vi skulle ha väckt honom i onödan.

Svar:

Gullig omtänksam fråga! I ditt ställe skulle jag vänligt ha petat till mannen och sagt ”du missar väl inte din station?” med risk att han blivit lite sur om han skulle till slutstationen.

Men riktigt sur kan ingen bli för en vänlighet. Därför skulle jag ha tagit risken.

Magdalena Ribbing

Jobbsmitare?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 16 augusti 2011 i kategori Allmänt, Människor emellan, På arbetsplatsen

Fråga:

Både jag och min kollega jobbar som konsulter på ett företag sedan i våras. Då vi är relativt nyanställda har det inte blivit mycket semester för oss, dock valde min kollega att ta ut två veckor. Under dessa två veckor valde han att gå in och jobba två dagar pga av dåligt väder. Dessa dagar skulle han sedan kunna ta ut senare när vädret blev bättre, vilket han gjorde denna vecka. Vi har inte haft alltför mycket att göra på jobbet så jag tycker det är helt okej om det inte vore för att han gått hem tidigare varje dag sedan han kom tillbaka från semestern, vilket var för två veckor sedan. Och det handlar inte bara om en halvtimme, han kan gå hem vid klockan två när vi i vanliga fall jobbar till halv fem. Jag är nästan säker på att han stämplar upp till åtta timmar ändå, vilket inte känns helt okej. Någon gång sa han att han skulle jobba hemifrån men tveksamt om det blivit något av det, då han var ute och badade en gång när jag ringde honom. Och jag kan slå vad om att han kommer jobba heldag nästa vecka när chefen är tillbaka.

Dessutom jobbar jag som back-up för honom, vilket innebär att när han gått hem för dagen är det jag som får ta samtalen från undrande kunder. Då jag har lite att göra gör det mig i och för sig inget men eftersom det är han som har bäst koll på produktionen känner jag att jag inte kan erbjuda lika bra service/svar till kunden. Nu undrar jag om jag ska säga något? Det känns så typsikt svenskt och mesigt att inte säga något, men det känns heller inte helt okej att utnyttja sin arbetsgivare/kollegor på detta vis. Å andra sidan vill jag inte få onda ögat av honom och bli betraktad som en bitch. Tacksam för råd och tips!

Svar:

Knepigt, det som din kollega gör är ju i princip stöld, av arbetstid som han har betalt för. Kanske du skulle på ett vänligt sätt kunna säga till honom ”jag är ju inte lika bra som du på produktionen så när du smiter tidigt och jag måste ta samtalen känns det inte okej gentemot kunden, jag skulle uppskatta om du stannade din arbetstid ut” – - – då har du ju ett skäl som inte är moraliserande för att förklara för honom att han bör vara på plats under sin arbetstid eftersom det är bra för kunderna, som ju företaget förmodligen är beroende av.

Att han går hem tidigare än avtalat någon gång är inte mycket att orda om, men blir det ett mönster är det inte bra. Samtidigt är det jättetrist att uppfostra en arbetskamrat, och försämrade för er kommande arbetskontakt. Så jag tycker att du ska låta det bero, när det inte handlar om det som direkt berör kunderna.

Men var noga med att inte du själv går för tidigt, eller tar hans smitningar som ursäkt för att gå hem innan arbetstiden är slut. Säg aldrig “du har ju gått för tidigt så ofta att nu får du ta den här eftermiddagen för mig så att jag kan gå tidigt”. Då har du satt dig i hans vingliga båt, och det ska du undvika. För övrigt brukar chefer, även när de inte är närvarande, ganska snart förstå vilka som smiter från jobbet och vilka som är pålitliga. Det kan lösa ditt problem.

Magdalena Ribbing

Smacktillstånd?

Skrivet av Magdalena Ribbing 12:00, 15 augusti 2011 i kategori Allmänt, Folkförbättring, Måltider, Socialt vett

Fråga:

Jag har en fråga om det offentliga rummet och vad som är tillåtet. Eller snarare vad som är hyfs och stil kanske. Satt igår på ett kafé och läste en tidning, drack lite kaffe, åt en smörgås. Vid bordet bredvid satt en tjej i 25 års ålder och gjorde detsamma. Men hon smackade något så fruktansvärt. Varje tugga gick runt runt i hennes öppna mun som i en tvättmaskin.

Själv åt jag upp och gick därifrån. Kunde inte sitta kvar på grund av att ljudet äcklade mig så mycket. Kan man säga till om smackningar? Skulle jag kunnat luta mig över hennes bord och sagt: ”Så stänger vi munnen”? Allt sker ju inom hennes privata sfär men ljudet kommer in till min.

Hur långt eller nära får man gå i tillsägelse?

Svar:

Det är väldigt svårt att säga till obekanta personer att de är äckliga – för det är ju innebörden i ett påpekande att de smackar när de äter. Det enda du kunde gjort var att byta bord.

Om du och smackaren hade varit utom hörhåll för övriga på kaféet så kunde du kanske, kanske mycket diskret och vänligt ha sagt ungefär ”ursäkta, men jag tror inte att du vet att du har munnen öppen när du tuggar, så att det låter ganska mycket, jag ville bara hjälpa dig genom att berätta det”. Men det är vanskligt att ta ett sådant initiativ, hon kanske hade orsak att smacka, exempelvis lösgom eller något annat problem, så klokast är att byta bord.

Magdalena Ribbing

Bröllopspresent?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 15 augusti 2011 i kategori Allmänt, Bröllop, Presenter

Fråga:

Om man är bjuden på ett bröllop, men endast kommer att närvara vid själva vigselakten men inte vara med på efterföljande middag och fest. Skall man då ändå ha med sig en lysningspresent/bröllopspresent och ge den i kyrkan innan man avviker?
Vad säger etikett i sådant läge?

Svar:

Bröllopspresenten är inte ett kvitto på närvaro vid kalaset, utan en symbol för din lyckönskan till brudparet. Är du bjuden på middagen men har tackat nej till den så hör du till brudparets relativt nära vänner och då är en present nog förväntad. (Obs. Glöm genast den spridda idén om att presenten ska motsvara kuvertkostnaden, det är enbart fånigt tänkt, presenten kostar det givaren har råd och lust att lägga på den utan hänsyn till vad maten kostar eller skulle ha kostat om man hade gått på festen).

Är du inte bjuden på middagen utan har fått inbjudan endast till kyrkan kan du nöja dig med att skicka telegram till brudparet – det ska då läsas upp vid middagen av toastmaster-madame.

Vill du ge en present, oavsett om du var bjuden på middagen, så gör du det och då kan den lämnas på kyrkbacken eller än bättre ges till en närstående som går på festen och kan överlämna den där som ställföreträdare för dig.

Magdalena Ribbing

Arbetsklädsel?

Skrivet av Magdalena Ribbing 14:30, 12 augusti 2011 i kategori Allmänt, Klädsel, Människor emellan, På arbetsplatsen

Fråga:

Jag arbetar på en mellanstor arbetsplats med ca 140 anställda. Vi arbetar med telefoni, kundtjänst kan man säga, så viktigt är att säga att vi inte är några ingenjörer eller liknande. Ofta kommer några av mina kollegor i vad som närmast kam beskrivas som träningskläder eller ”hemma-mys-kläder”. Dvs gamla urtvättade mjukisbyxor och tröjor.

Du får gärna rätta mig om jag har fel, men på en arbetsplats (kontor dessutom) så kan man väl förvänta sig en lite högre standard på klädval? Jag menar inte att männen ska komma i kostym och vice versa men något mer ”vardagssnyggt” kan man väl ändå sätta på sig?

När man vistas bland folk och allra helst på ett kontor ger det inte så bra intryck för mig personligen, när vissa klär sig på detta vis. Jag har pratat med några kollegor till mig, som också är goda vänner till mig och vi alla håller med om att det inte ger ett seriöst eller bra intryck. Vad tycker du? Kan man komma klädd hur som helst eller är det bättre hyfs att i alla fall klä på sig jeans och en tröja/t-shirt?

På sommaren kommer också många tjejer i korta korta shorts och urringade linnen. Detta tycker jag också är helt opassande, då jag själv blivit uppfostrad till att ha i alla fall kjol/shorts till knäna samt tröja med lite ärm när man arbetar och det är varmt utomhus. Vad säger du om det?

Svar:

Visst ska man visa både arbetet i sig och sina arbetskamrater respekt genom att klä sig prydligt. Myskläderna får man byta till hemma. Men det är många och verkar bli allt fler som inte ser skillnaden mellan hemmavardag och arbetsvardag. Då får företaget skapa en klädkultur som vänligt meddelas de anställda. Exempelvis att shorts och kjolar ska ha knälängd, att ärm och sparsam ringning är önskvärt, att skor av något slag ska bäras även inomhus osv. Du kan ta upp den här frågan vid något allmänt möte på arbetsplatsen. Eller försöka med ett arbetsplatsombud, en personalchef eller annan som kan fundera på hur man bäst löser detta.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg