Gravidtaktlösheter?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 10 maj 2012 i kategori Barn, Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag är gravid i 25:e veckan och undrar om Magdalena kanske kan förklara för mig folks behov av att påpeka den gravidas viktökning? Jag trodde att man inte påpekar någons vikt – någonsin!, men har förstått att om man är gravid så är det allas business hur breda höfter man fått, hur stor ens rumpa blivit, att man kommer nog bli väldigt stor (ifall jag inte skulle märka det själv..) etc. etc.

Är det jag som är känslig eller är det så här? Jag blir så frusterad!

Höjden var när en av min äldsta kollegor som jag vanligtvis respekterar, sa ”Vad fet du har blivit..” och så skrattade.

Ska man bara ta det här eller ska man läxa upp folk att man inte har något behov av deras analyser om ”fet”, ”bredhöftad” ”snart väldigt stor”, ”storrumpa”?

Svar: Många – alldeles för många – gånger har jag svarat på lika sorgsna frågor som din, där frågeställarna varit ledsna över omgivningens egendomliga brist på förståelse. Det är obegripligt, brukar jag svara, att en vuxen normalt tänkande människa som väl ändå de flesta är, tillåter sig den taktlöshet, klumpighet, okänslighet, dumhet som kommer till uttryck i det slags kommentarer du beskriver. Jag har ingen förklaring till detta bedrövliga ohyfs, men kan tänka mig att många känner ett behov av att säga något, vad som helst, till den som är gravid, både i ett slags omedveten avund över den lycka som väntar, och med någon tanke om att man måste få kommentera.

Däremot vet jag inte hur man får dessa människor att begripa vad de gör. Kanske kan du kan säga när dessa dumma kommentarer yttras ungefär ”hur menar du?” och då säger dummisen kanske ”ja jag menar du har ju lagt ut så mycket…” och då säger du artigt ”jaså, det var det du menade”. Men sedan säger du inte något mer, förklara ingenting, gå inte i svaromål, låtsas bara att du ignorerar de korkade orden.

Hoppas du klarar av detta, det kan verkligen inte vara lätt att utsättas för så obetänksamma och larviga synpunkter även från dem man vanligen ser som hyggliga människor.

Magdalena Ribbing

Glaskrasfel?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 3 april 2012 i kategori Barn, Människor emellan

Fråga: Jag och min son, fem år, var tillsammans med en grannfru bjudna till en annan grannfru på eftermiddagsfika en vardagseftermiddag.

Grannfrun har egna barn. Hon serverade saft till min son i ett fint kristallglas med fot.

Min son satte ner glaset hårt i bordet så att glasfoten gick av.

Det var pinsamt för mig. Jag beklagade och bad om ursäkt, dagen efter lämnade jag över en blomma. Det tyckte hon  var helt naturligt.

Men jag undrar: ska man servera saft i kristallglas som man är rädd om till barn? Får man inte lite skylla sig själv? Eller tänker jag fel?

Svar: Sådant händer, och inte enbart för att det är ett barn, även vuxna kan råka slå sönder något. Grannfrun ville säkert vara vänlig mot din son.

Men du har rätt, det är inte praktiskt att ge ett barn ett dyrt fint glas, och det ska man som värdperson förstå, eller ta risken och smällen.

Du skulle, precis som om det varit du själv som råkat ha sönder ett glas, ha erbjudit dig att köpa ett nytt glas, eller se till att glaset lagades, och då hade grannfrun som en hygglig person antagligen sagt att det inte behövdes.

Det var bra att du bad om ursäkt och bra att du gav grannfrun en blomma – och för henne var det naturligt att du gjorde det, något relativt värdefullt i hennes ägo hade ju gått sönder på grund av din son.

Magdalena Ribbing

Barnkalasföräldrar?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 30 mars 2012 i kategori Barn

Fråga: Vi har ett annalkande fyraårskalas och har bjudit in hela dagisgruppen. När svaren dyker upp visar det sig att flera föräldrar uppfattade att inbjudan omfattade även dem, någon skriver till och med att de kommer båda två. Och det är ju i och för sig artigt att de förvarnar, men i inbjudan stod det ”Pelle är välkommen på kalas”.

Jag har inga problem med att bjuda på föräldrar på kaffe och tårta, men tänkte att det kanske kunde ske vid hämtning om någon vill komma in en stund, men nu blir jag dels lite orolig för utrymmet – vi bor trångt! -  och dels är min erfarenhet att barngrupper – och kalas – faktiskt funkar bäst om det inte finns en massa övervakande föräldrar längs väggarna.

Nu bor vi dessutom centralt, både vi och de övriga familjerna, så jag tog för givet att folk helt enkelt skulle komma och lämna sitt barn och sedan gå. Självklart förstår jag om ett barn är extremt blygt eller behöver föräldrastöd av någon anledning, men det tror jag inte är anledningen här. Jag uppfattar det nog som lite överbeskyddande.

Ja, nu är det förstås inte mycket att göra åt saken, jag kan ju knappast säga att de inte får komma, det får bli som det blir, men jag blev ändå nyfiken på att höra hur du ser på frågan. Det kanske är en missuppfattning från min sida att tro att tre-fyraåringar kan gå på kalas själva (även om just min unge kan det)? Hur är det enligt etiketten med föräldrar och barnkalas?

Svar: Som du förstår finns inte minsta ”regel” om hur barnkalas ska administreras – inte heller om föräldrarna ska följa barnet och sedan gå därifrån, eller stanna kvar.

Det är verkar vara första kalaset som du ordnar för detta barn och då kan du inte veta hur man brukar göra i dagisgruppen. I några grupper är det säkert vanligast att föräldrarna är med, i andra att barnen lämnas och hämtas. Dagisgruppen är kanske tio barn, och i en annan miljö än dagiset kan det för några så pass små barn kännas ängsligt att inte ha den vuxennärvaro eller föräldrastöd man är van vid.

Men det är du som har träffat barnen på dagis och vet hur de beter sig och vad de klarar av. När nu dessa ”självinbjudna” föräldrar kommer med sina barn är det som du skriver, inte möjligt att be dem gå och återkomma om två timmar, utan du måste ha kaffe och bullar även till dem. Men du skulle eventuellt kunna säga ”trevligt att du kom, välkommen att ta en kopp kaffe, men vill du/ni ha lite egentid så tror jag att lille Putte klarar sig här, vi har fullt program med fiskdamm och sagoläsning” – det kanske är välkommet för föräldrarna. Du har inte tid att bli artig-sittande med dem. Och det är ju ett barnkalas, inte en bjudning för vuxna.

Magdalena Ribbing

Rådgivare?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 19 mars 2012 i kategori Barn

Fråga: Jag är ganska nybliven mamma, allt har gått bra, den lille växer och frodas. Nu känner jag dock en växande frustration över att alla kvinnor som någon gång lyckats producera ett barn – må det vara 20, 40 eller 60 år sedan – har ett skriande behov av att ge ”goda råd” om hur bebisar ska matas, tröstas eller tas hand om i största allmänhet. Under senaste släktsammankomsten kände både svärmor, gammelmormor och -farmor behov av att påpeka att ”nu är han nog mätt”, ”han blir bortskämd om du går omkring med honom”, ”du måste amma i ett enskilt rum så han inte blir distraherad”, ”magen måste vila emellan” etc etc – allt detta utan att jag överhuvudtaget bett om råd eller deras åsikter överhuvudtaget.

Nu känner jag mig inte särskilt osäker om hur jag ska ta hand om min son, men om jag gjorde det hade jag nog valt att vända mig till BVC-sköterskan alternativt min egen mamma (som är den enda i sammanhanget som har vett att hålla tyst tills hon blir tillfrågad). Min initiala strategi var att enbart humma något till svar men detta verkar inte riktigt ha önskvärd effekt. Helst har jag velat undvika att gå in i långa diskussioner och förklaringar om att vad som rekommenderas när de fick sina barn för tusen år sedan kanske har hunnit ändras… Frågan är hur som helst, har du något lagom skarpt svar att klämma till med nästa gång en välmenande släkting vill tala om för mig hur och när jag ammar bäst?

Svar: Din fråga faller inom ramen för onödiga kommentarer, sådana som ges utan orsak för att visa andra tillrätta utan att de bett om det. Men du kommer  ingen vart med att snäsa av rådgivarna, de vill vara vänliga och de delar med sig av sin erfarenhet så som kvinnor har gjort sedan urminnes tider till de yngre generationerna. Säkert är den genetisk, denna ohejdbara vilja att ge råd till de som är yngre.

Egentligen är det inte så fel att ge råd, problemet uppstår först när råden övergår i beskäftig kritik, vilket det låter som om dina släktingar håller på med – säkert omedvetet.

Men du kan försöka byta samtalsämne när rådgivarna sätter igång. Säg ”tack för din omtanke, jag såg det där roliga TV-programmet igår, gjorde du det?” eller ”snällt av dig, men än så länge går det väldigt  bra ändå, hur är det med ditt jobb förresten?”

Du ser vad jag menar, tacka för deras engagemang, säg inte uttryckligen att det är oönskat – men byt samtalsämne.

Magdalena Ribbing

Barnkritik

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 13 mars 2012 i kategori Barn, Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag och min man har två små barn. Problemet är min svägerska som är så avogt inställd till barn. Hon talar generellt illa om barn när vi träffas. Att det daltas med barn. Att barn ofta är bortskämda.
I vintras skulle de ut och resa och då talade hon om för oss att hon önskade att det fanns flyg för enbart vuxna utan barn. Och att de bor på hotell utan barn och hur skönt och bra det är att slippa skrikande ungar. Hon har själv inga barn och vill heller inte ha det.

Jag tycker att det är oförskämt av henne att så uppenbart tala illa om vår lilla familj. Vi respekterar hennes val att inte ha barn. Men då måste väl hon respektera  att vi valt att bilda familj. Hon måste inte älska våra barn men lite allmänt hyfs är väl inte för mycket begärt? Innan vi fick barn umgicks vi mycket men efter det blir det inte att vi ses ofta. Och har inte kunnat ”ställa” henne mot väggen och fråga tillbaka när hon vräker ur sig sina dumma kommentarer. Vad ska jag säga?

Svar: Fasligt trist med en människa som kritiserar förekomsten av barn inför andra som har barn. Och så onödigt av henne! Man kan tycka vad man vill, men behöver verkligen inte säga det till andra.

Så nästa gång hon börjar sitt klagande över barn, säg (öva dig i förväg) ungefär ”ja, vi vet att du ogillar barn, det har framgått så ofta, men vi har barn, vi älskar dem och det är inte vidare roligt att höra ditt klagande , även våra barn hör ju vad du säger.” Kanske hon då inser vad hon har sagt. Det är inte säkert att hon har begripit vad hon hävt ur sig, många människor märker inte riktigt vad de säger.

Du skulle också kunna fråga din svåger när han är på besök utan sin sambo, varför hon är så avogt inställd till barn, och varför hon ständigt återkommer till det. Säg att du blir ledsen av att höra det. Han kanske har en förklaring? Tänk om det är så att svägerskan och svågern inte kan få barn, och hon skapar sig ett sätt att undkomma en sorg över det? Eller om det finns någon annan faktisk orsak till hennes barnkritik? Inte för att det ursäktar hennes sätt, men det kan bli lättare för dig att stå ut med henne om du vet varför hon håller på så otrevligt som hon gör.

Magdalena Ribbing

Barnkalastvång?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 8 mars 2012 i kategori Barn

Fråga: Jag har en bror med tre ganska små barn.

Varje gång något av barnen fyller år blir jag inviterad att fira. Det blir då en lördag eller söndag mitt på dagen.

Jag är inte det minsta intresserad att sitta inne och äta bullar och tårta. Jag är mån om mina helger då jag gärna är ute på promenader.

Måste man ställa upp? Kan jag säga som det är att jag inte gillar att sitta inne på helger?
Kan jag föreslå ett alternativ, exempelvis att vi träffas någon kväll istället?

Jag har inget emot att träffas, det är bara formen det är fel på.

Svar: Tre barn blir tre födelsedagar per år – så förskräckligt betungande för en faster borde det inte vara att avstå från sin helgpromenad dessa tre gånger per år. En lördag eller söndag ger vanligen möjlighet att förlägga promenaden till den tid då barnkalaset inte pågår, det börjar väl knappast kl tio och pågår knappast heller till skymningen.

Det jag menar är att man ibland som släkt får se en aning förbi sin egen bekvämlighet, och ”uppoffra” sig för dem man är befryndad med. Vore det tio barn och tio kalas kunde din fråga vara lite mer förståelig.

Så jag tycker att du ska ställa upp, som du skriver, och stå ut med dessa tre gånger per år, för brorsbarnens skull inte minst – tänk på det trevliga i att vara faster, det måste vara lika roligt som att vara moster, och det är härligt vet jag av egen erfarenhet, jag har sju systerbarn som firas så mycket som möjligt.

Magdalena Ribbing

Arbetsplatsbarn?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 8 februari 2012 i kategori Barn, På arbetsplatsen

Fråga: Jag arbetar på en liten arbetsplats med ett femtiotal anställda. Vi är ett tjugotal som delar på samma kontorsutrymme, vilket medför att det ofta är svårt att få en tyst arbetsmiljö. Nu är det dessutom ytterligare en faktor som bidrar till rörigheten. De senaste åren har flera av mina kollegor blivit föräldrar och det är givetvis ingenting fel med det. Det som däremot är irriterande är att många av de anställda väljer att ta med sina barn till jobbet när de är sjuka. Det känns inte helt okej. Någon gång må det väl vara hänt att man på grund av en krissituation måste ta med sitt barn, men grundprincipen, tycker jag, borde vara att man stannar hemma och vabbar. Vår chef har hittills inte haft några synpunkter på fenomenet och jag tycker det är svårt att vara gnällspiken som tycker att arbetsplatsen blir rörig. Är jag fel ute som tycker att detta inte är okej?

Svar: Som samhället ser ut i dag tror jag att det behövs stor tolerans för föräldrars behov av att arbeta samtidigt som de har barn som kan bli sjuka. Dagis tar inte emot sjuka barn, förstås, inte heller deras syskon, och det kan vara omöjligt för den utan ett tätt nätverk att hantera denna situation som ju kommer att inträffa många gånger under dagisåren. Man ska ju sköta sitt arbete också. Att chefen inte har sagt något om de medförda sjuka barnen visar kanske just på denna förståelse för att föräldrar kanske inte kan vara hemma varenda gång ett barn blir förkylt, får magsjuka eller annat.

Ändå är det företagets skyldighet att ha normer för bland annat sådant som att ta med sjuka barn till arbetsplatsen, eller att själv gå till jobbet när man är snuvig osv. De anställda ska inte behöva ta den konflikt som kommer att uppstå om medförda sjukbarn eller hostsmittande kolleger blir problem. Mitt förslag är att du vänder dig till närmast överordnad och frågar om det finns en praxis på arbetsplatsen angående detta. Då ska du i alla fall få ett besked. Om någon sådan praxis inte finns kommer din överordnade att fundera på om det behövs, och i så fall hur den ska utformas.

Kanske finns ett utrymme där barnen kan vistas utan att störa arbetet och då må det väl vara hänt att föräldrar tar med sjuka barn – förutsatt som sagt att andra inte blir störda eller riskerar att smittas av de som brukar påstås, extra starka barnbacillerna.

Magdalena Ribbing

Fortplantningsuppmaning?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 7 februari 2012 i kategori Barn, Socialt vett

Fråga: För 14 månader sedan fick jag och min man en liten son och nu har frågorna börjat komma in från våra familjer, vänner och bekanta om det inte är dags för barn nummer två snart. Vi får höra sådant som att “ni vill väl inte att han ska bli ensam” och “du vet att det är inte bra att dra ut detta för länge, du blir ju inte yngre precis.”

Jag är 31 år och anser att jag nog har lite tid på mig och att jag vill jobba lite mellan barnen. Samt att jag vill njuta av det barn jag redan har och den familj som vi är nu.

Min fråga är hur jag på ett bra sätt utan att verka bitchig eller less talar om för alla dessa att det verkligen inte är deras sak och att det bara är jobbigt att de tjatar? Jag har försökt svara att vi gärna vill ha fler barn men att det inte är aktuellt just nu och då blir jag bara pressad på när vi då har tänkt oss.

Svar: Den här typen av mejl kommer gång på gång till min spalt, alltså hur man ska svara människor som tar sig friheten att genom frågor lägga sig i hur andra människor lever, planerar, vill ha sina liv och sin privata sfär. Svaret kan tydligen inte upprepas för ofta.

Så ännu en gång: det är obegripligt att någon kommer ens i närheten av att ställa frågan ”är det inte dags för nästa barn.”  För att inte tala om det löjliga tillägget om att den man frågar inte blir yngre. Frågan är ingenting annat än obehärskad nyfikenhet. Säkert ställs den ofta i vad frågaren försvarar sig med: välmenande syfte. Det hjälper inte när effekten blir ett krav på information om andras samliv, livsplanering eller totalt privata beslut.

Vad väntar man sig för svar på frågan om det inte är dags för barn nummer två? Nej? Ja? Och vilket svar det än blir, varför vill man ställa denna ytterst intima personliga fråga? För att få detaljer om missfall, tvivel, besvikelse, misslyckande, rädsla? Eller om karriärbehov, ekonomi, självförverkligande? Vad har andra med detta att göra?

Och varför påpeka att en kvinna (eller man) inte “blir yngre precis”? Är det en dramatisk upptäckt som man nyss har gjort och som måste delges andra?

Och vad är syftet med att framhålla för enbarnsföräldrar att ett barn ska ha syskon? Det är så korkat och oförsynt och tanklöst att man häpnar. Detta har ingen annan än enbarnsföräldrarna något att göra med. De som frågar är vanligen vuxna, normalt tänkande personer, men de verkar ha tappat förnuft och förståelse – och med sina frågor av den här arten kan de åstadkomma tunga problem för den som tillfrågas.

Om du svarade ”ja, det vore kul, har du något på lager till mig?” skulle du sänka dig till den låga nivå som frågaren parkerat på. Och det rekommenderar jag inte.

Men du skulle kunna säga på ett bestämt sätt: ”det får vi se” eller ”kanske det” och så byter du samtalsämne. Fortsatta frågor i barnämnet besvaras med samma fras, gång på gång. Det borde markera för nyfikenhetsdrullarna att de inte har med detta att göra.

Du kan också säga till de närstående som tjatar värst: ”jag vill inte bli tillfrågad om detta, ni kommer att märka om vi får fler barn, jag lovar att vi inte ska gömma dem”.

Magdalena Ribbing

Läskeförbud?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 13 januari 2012 i kategori Barn, Måltider

Fråga: Vi ska bjuda syskonbarn och barnbarn på middag. De älskar läsk och dricker mängder när det bjuds. Vi dricker inte läsk då vi tycker det är sliskigt och ohälsosamt. Våra barn dricker det ytterst sällan och aldrig till mat som syskonbarnen gör. Nu undrar jag om jag borde bjuda på läsk till maten när de kommer (som de är vana vid) eller vatten och till de vuxna vin som vi tycker är godare och bättre matkultur. Till saken hör att jag tycker de skulle behöva få se att man kan äta utan att skölja ner allt med läsk men kanske är det fel valt tillfälle?

Svar: Du ska inte uppfostra andras barn när du bjuder hem dem på middag. Att bjuda på endast vatten när man så säkert vet att gästerna föredrar  någon dryck med smak är inte vidare gästvänligt. Så det är som du själv anar, fel tillfälle att markera för barnen vad du anser.

Men du behöver inte bjuda på den onyttiga läskedrycken till maten, du kan ju göra en kanna med exempelvis sockerfri äppeljuice, det finns god ekologisk sådan, så att gästerna känner sig välkomna och omhuldade.

Magdalena Ribbing

Barntjatfrågare?

Skrivet av Magdalena Ribbing 10:47, 4 januari 2012 i kategori Barn, Människor emellan

Fråga: Jag har en fråga som jag inte tror att jag är ensam om. Jag befinner mig i övre 30-års åldern och har inte partner eller barn. Det beror på olika anledningar men betyder inte att jag har valt bort detta, istället är det en stor sorg och längtan hos mig. Min fråga gäller hur jag skall bemöta frågor och kommentarer från andra, till exempel kollegor eller släktingar (nära såväl som mer avlägsna) som ställer nyfikna kommentarer och frågor. som ”Har du inte hittat kärleken än?” eller ”Vill du inte ha egna barn?” eller ”du blir inte yngre” eller ”det börjar bli dags att tänka på annat än karriären” eller ”han finns därute” etc. Detta är bara ett axplock.

Vanligtvis är jag ganska munvig och varför inte kalla det rapp i mina svar, men vad gäller detta tar det stopp. Jag tycker också det är oerhört privata frågor som jag inte vill diskutera i fikarummet. Nu ber jag Magdalena om hjälp att förbereda smarta, etikettsmässigt korrekta kommentarer som inte bara får tyst på frågarna i situationen utan även för en tid framåt!

Svar: Dessa gräsliga frågor! Dessa korkade ”snälla” nyfikna frågare! I måndags, 2 januari, hade en annan frågeställare problem med samma slags påflugna intresse från andra, men du har en annan infallsvinkel och därför tar jag upp även din fråga nu. I bästa fall är det någon av dessa obetänksamma som läser spalten och slutar sitt frågande.

Så vad kan du svara dessa ohyfsade men antagligen i sina egna ögon välmenande frågare? Du kan vänligt säga ”hur då menar du?” och då börjar de förklara ”ja det är ju roligt med barn” är kanske vad de säger, och då ler du fortfarande milt och säger ”jaså det var så du menade” – men inte ett ord mer. Då tror jag att de slutar fråga.

Eller så säger du på lugnt sätt ”vet du att det är en fråga som man faktiskt inte ska ställa?” och då säger frågaren ”jamen varför då, det är väl naturligt med barn” osv och då säger du ”ja men vet du att det också i högsta grad är en privatsak”.

Eller så säger du ”berätta för mig varför du så gärna vill ha reda på/rekommendera detta?” och då säger frågaren ”jo barn har ju alla och jag tänkte att du…” och då säger du artigt ”jaha” – men inget mer. Förklara inte! Berätta inte! Ge inte efter! Låt bli att tillfredsställa deras drulliga dumma nyfikenhet! Du måste inte vara så väldigt hänsynsfull mot personer som beter sig så pass illa mot dig att de opåkallat tjatar på dig om att du borde “skaffa” barn, som vore de något man vid behov hämtar i skafferiet.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg