Jag har bett min väninna att få ta med mig mitt barn, eller att få ha någon i ett angränsande rum eller byggnad så att jag kan gå dit då och då, men får ett tvärnej.

Samtidigt säger hon att hon kommer bli oerhört besviken om jag inte kommer på bröllopet och då kommer ”omvärdera” vår vänskap. Jag har försökt på alla vis att få henne att förstå att jag inte kan lämna ett så litet barn och kan jag inte ta det med mig kan jag inte komma. Hon blir helt enkelt rasande och viker sig inte en tum. Hur hanterar jag detta?

Svar: Uppriktigt sagt verkar inte den blivande bruden vara någon vidare förstående vän. Snarare är hon pinsamt pretentiös – du får inte ta med ditt precis på gränsen för stora barn men du får inte heller utebli från bröllopet för då blir hon besviken. Vad vill hon att du ska göra? Hon har kanske hamnat i någon bröllopsdesperation som får henne att bete sig så dumt. Barnfritt bröllop är helt okej, men inte att bli rasande för att en mamma som ammar sitt barn då måste utebli.

Kan du själv skaffa ett hotellrum eller något annat viste så nära festlokalen som möjligt, där du och din man kan växla om att passa ert barn, eller skaffa en hjälp som kan kalla på er om så behövs? Du skulle då kunna gå dit och amma, och gå tillbaka till festen.

Går inte detta att ordna så finns ju ingen annan möjlighet än att du stannar hemma, och då är det väl lika bra att din man också gör det, eftersom ni bor utomlands.

Om bröllopet sammanfaller med att ni ändå är i Sverige så kan din man gå på bröllopet – men du måste göra klart för den självupptagna bruden att du inte kan lämna din baby ensam och hungrig. För att slippa fler arga ord från bruden kan du skriva ett brev med vänlig men tydlig förklaring om en babys matbehov.

Magdalena Ribbing

Men det jag tydligt och genast sade var jag inte har något emot att mödrar ammar sina barn offentligt – men att om de befinner sig där amning inte förväntas ska de ta lite hänsyn till omgivningen. Amma diskret föreslog jag. Ser man sig om finns vanligen någon lugnare vrå på kaféet än precis vid det sorlande bordet i mitten av krogen, den späckade guidningen på museet eller första bänk på begravningen. Just denna ”lugnare vrå” har retat upp en del som skriver att jag anser att mammor ska förvisas till någon vrå. Nej, jag tycker inte att en mamma ska parkera sig i någon vrå – men just när ammandet pågår kanske hon kan gå iväg ett par meter från krogsorlet eller trafikbruset på uteserveringen. Inte minst för babyns skull. Lite matro kan inte vara fel.

Dessutom berättade jag att till min spalt här på DN.se kommer mängder av frågor särskilt från brudpar angående ammande gäster – som brudparet vill slippa. Det finns rimligen en anledning till denna önskan. De som läser min spalt vet att frågan har varit uppe många gånger. Och så tog jag som exempel superkalaset Nobelfesten som de allra flesta känner till och har sett på bild; där har det knappast förekommit någon amning vid bordet. Varför skulle inte brudparets största fest i livet visas samma hänsyn?
För min personliga del, påpekade jag även i SR, är det inte något problem med ammande mödrar på offentliga platser. Jag har inget intresse av att stirra på dem. Men av de många frågorna genom åren vet jag att många tycker att det är olämpligt att behöva se en kvinna amma sin baby i åsyn och åhöro av helt obekanta personer.

Så varför blir andra så ofta störda av att en mamma ger sitt barn mat? Det får forskarna ägna sig åt att ta fram. Jag kan bara ana en orsak i att kvinnobrösten i vår sexualfixerade tid framförallt betraktas för att väcka attraktion. Kvinnor lägger ner stora resurser för att förbättra sina bröst och det är knappast för att göra en framtida amning säkrare. Ändå tas vanligen inte dessa bröst, naturliga eller förändrade, fram oklädda i offentlig miljö. Möjligen kan det därför vara svårt för omgivningen att hantera en situation där dessa hittills delvis skylda bröst plötsligt byter status från sexattribut till att få beskådas av alla som matleverantörer till en baby.

Nu tycker jag också att flertalet ammande mödrar som jag har sett förstår att agera med diskretion, de har anpassad klädsel och är sällan utmanande. Men de som inte bryr sig om andras närvaro finns också, och det är dessa som gör att frågan väcker starka känslor.
Rätten att amma överallt ska givetvis finnas. Men den rättigheten bör hanteras med varsamhet – och med tolerans från alla håll.
Magdalena Ribbing

Hur ska jag förhålla mig till denna, om jag får säga så, ouppfostrade kille? Det är inte roligt att köpa presenter till någon som inte tackar och det är inte roligt att bjuda hem familjen, varken till kalas eller vid andra tillfällen när det känns att man måste passa på honom hela tiden. Hans mor och far säger sällan till honom och när min man vid något tillfälle påpekat att de borde säga till honom, så har föräldrarna sagt att ”han är ju bara ett barn”. Jag vill inte behöva uppfostra deras son när vi ses! Hur ska vi göra? Det är lätt att trampa någon på tårna när det gäller uppfostring av barn, vilket vi inte vill göra.

Svar: Hemma hos dig är det du och din man som bestämmer vad gästerna, inklusive barn, får göra. Du får helt enkelt börja med att säga ifrån, tydligt, vänligt, bestämt. Det är inte att uppfostra men att klargöra vad du och din man tillåter i ert hem.

Nu verkar det ändå som om han har vissa gränser, exempelvis att han faktiskt frågar om han får ta mat i kylskåpet och om han kan få ta pengar.
Men hans idoga ätande, är det normalt? Kanske han har ett problem, det är nog inte vanligt att ett barn rotar i kyl och skåp hos släkten och vill ha maten därifrån.

Sätt igång att hjälpa barnet att bli trevligare! När han springer fram för att ta mat först säger du vänligt ”X, du får vänta lite med att ta mat.” Då blir han förvånad eftersom han tydligen aldrig har hört detta tidigare, men har du varit klar och bestämd kommer han inte att ta mat innan du bjuder fram honom. Pillar han på tårtan i förväg säger du samma sak ”X, det där är inte okej, du får tårta om en stund och jag vill inte ha någon kladd med den innan dess”. Frågar han om han får ta mat hos er i kyl och skåp säger du vänligt och tydligt ”nej X, det får du inte, det bjuds mat och den står framme, det som finns i kylen är inte bjudmat”.

Att han kräver att få sin present genast är obehärskat av en nioåring, men det går ju bra för dig att säga ”jo vi har en present, och den får du strax när vi har tagit av oss ytterkläderna och hälsat på alla andra”.

Att han inte tackar är framförallt hans föräldrars fel. Du vill inte trampa dem på tårna, men du står inte heller ut med bristen på hyfs hos deras son – så börja med att bestämma hur du vill ha det hos dig, och strunta i hur han gör hemma hos sig.

Magdalena Ribbing

De senaste gångerna när vi träffats, har mina svärföräldrar sagt till vår 5-årige son att ”visst ska du komma och bo hos oss i en vecka i sommar”. Sonen har varken sagt bu eller bä, och jag har inte heller sagt något. Men jag irriterar mig på att de säger så till honom, dels för att jag inte vill att han ska vara själv hos dem, dels för att jag tycker det är fel att de frågar honom när det är jag (och min man) som bestämmer.

Hur ska jag säga till dem på ett vänligt men ändå bestämt sätt att vår son inte ska vara hos dem (vi kommer ju dock att hälsa på dem), och hur ska jag säga att jag tycker det är väldigt opedagogiskt av dem att prata med honom och inte med mig och min man om detta? Jag vill inte skapa mer osämja, men markera att de inte bestämmer över min familj.

Svar: Inte så ovanligt problem, men likafullt väldigt tråkigt. Att svärmödrar inte gillar sina svärdöttrars sätt att uppfostra barn, laga mat, klä sig osv är tyvärr vanligare än man vill tro. Men det är sällan någon bra idé att svärdottern ensam tar itu med svärmor, det vållar bara nya problem. Bäst är att svärmors eget barn, din man, säger till sin mor ungefär ”nej men mamma, visst förstår du att du inte kan fråga lille X om han vill vara hos er i sommar, det kan han inte bestämma utan det gör vi som är hans föräldrar”.

Och så lägger han till ”men vi kommer alla tre och hälsar på som vi brukar, det ska bli trevligt!”.

Vill din man inte göra detta – förvånande många män är att döma av frågorna till min spalt rädda för att ställa till ens en så minimal konflikt med sina mödrar – så får du själv göra det, och då säga ungefär ”tack svärmor, men lille X ska inte ta beslut om sommarvistelsen själv, det måste hans pappa och jag bestämma om och vi har planerat på annat sätt, men kommer gärna och hälsar på”.

För du och din man är väl överens om hur sonen ska tillbringa sin sommar, och om att sonens farföräldrar inte får ha honom boende utan att någon av er är med?

Magdalena Ribbing

Svar: (Intressant att en förälder använder begreppet ”hen” om sitt eget barn – är det av betydelse att hålla hemligt om barnet är en pojke, han, eller en flicka, hon?)

Ämnet barn på flygresor har varit uppe i spalten tidigare, med ett par som hade blivit oerhört störda av ett skrikande barn. En jättediskussion följde på den frågan och mitt svar.

Ett förslag är att meddela flygbolaget att man har ett litet barn med sig, och därmed be att få sitta så avskilt som möjligt.
Att be medpassagerarna om ursäkt är knappast meningsfullt. Man måste komma ihåg att de som reser har rätt till en trevlig, relativt tyst resa och sannolikt inte uppskatta ett kringspringande barn som stör. Därför ska
du göra allt för att få ditt barn att vara lugnt och tillfreds, och det gör du förstås, ger välbekant mat och dryck, har leksaker med dig osv. Att försöka hålla barnet vaket innan resan så att det är sömnigt under flygturen kan vara till hjälp.

Att man får tolerera barnnärvaro i flygplan liksom i andra allmänna transportmedel är självklart. Det man som medpassagerare ska slippa är ointresserade föräldrar som inte bryr sig om att ta hand om sitt barn utan låter honom eller henne springa runt och gasta fritt utan åtgärd. Men om medresenärerna ser och förstår att föräldrarna engagerar sig i att barnet ska hålla sig så lugnt som möjligt har de antagligen lättare att stå ut med barnskrik. Det verkar också på din fråga som om du är villig att göra allt det som förväntas av en god förälder.
Trevlig resa!

Magdalena Ribbing

I min barndoms kyrka i Härjedalen var vi alltid och tittade på brudpar i kyrkan, och brudnäbbar hade aldrig vita klänningar utan det var klänningar med pastellfärger. Jag har för mej att det är endast bruden förbehållet att ha vit klänning, men jag har ju sett att på kungliga bröllop även brudnäbbar är klädda i vitt. De ska väl se ut som småbrudar.

Svar: ”Förbudet” mot vit klädsel vid bröllop är att bruden har ensamrätt till den helvita klädseln så att ingen annan ska misstas för just bruden den dagen. Det är alltså en artighet, en mycket vedertagen sådan. Men små barn i vita kläder är ju inte brudklädda och det går alltså bra – och är vanligt utomlands – att barnen i en brudnäbb är vitklädd. I svensk sed är pastellfärger vanligare, men vill man ha vitklädd brudnäbb är det inte något som strider mot god sed.

Magdalena Ribbing

Nu kommer vi till vårt problem, som egentligen är ett lyxproblem. Vi antar, och ha också fått signaler om, att vi kommer att få presenter till barnet från släkt och vänner när barnet är fött. Detta är ju fantastiskt roligt och glädjande! Mitt dilemma ligger i hur jag bör hantera detta i relation till vår önskan om att minska mängden kemikalier och giftiga ämnen i vårt barns närhet. Naturligtvis förväntar jag mig inte att alla som vill ge vårt barn en gåva är lika insatta i frågan som vi, inte heller förväntar jag mig att allt de ger skall vara ekologiskt, vi är inga fanatiker. Men jag känner mig tveksam till att låta mitt barn använda exempelvis kläder med plasttryck, leksaker som kan avge farliga ämnen och så vidare.
Hur bör jag hantera detta?

Jag har försökt signalera hur vi tänker till dem vi umgås mycket med genom att berätta om de böcker vi läst. Men om jag känner dem rätt är det inte alla som uppfattar denna signal som att jag önskar att även de skall välja sina gåvor med omsorg. Bör jag vara ännu tydligare och säga rakt ut att jag vill att de är försiktiga? Hur mycket skall jag i så fall förklara om vad man kan tänka på? Hur skall jag gå tillväga för att signalera mina tankar till folk som vi inte umgås lika tätt med, men som kan tänkas ge en gåva till exempel i samband med dopet? Eller bör jag inte alls ”förvarna”? Bör jag tacka och ta emot, och sedan inte använda gåvan, eller bör jag bortse från min egen oro och använda gåvan av tacksamhet?

Svar: Det är inte så enkelt att få andra att tänka som man själv gör – jag föreslår därför att du blir mycket tydligare än du är nu, visavi släkt och vänner. Säg till dem du pratar med att ni har fokus på miljömedvetenhet, och att ni vill att barnet ska slippa xxx och yyy – räkna upp sådant som du vill undvika. Innan barnet har anlänt är det ju inte liktydigt med presentkrav, utan en information i ett samtal, precis som om du skulle berätta att du blivit glutenintolerant eller vad som helst som kan vara av intresse för dem du känner.

Det är nog enda sättet att få åtminstone färre farliga saker och kläder. Och det är inte oartigt att berätta vad man har för uppfattning om miljön. Skulle du ändå få ovälkomna saker till barnet så kan du försöka byta, eller bara avstå från att använda dem. Det måste inte givaren informeras om.

Magdalena Ribbing

Så min fråga är: Är det okej att skriva ”leksaker undanbes men gärna pysselsaker som färgpennor och klistermärken”? Eller är det fel av mig? För min man tycker nämligen att sådana krav kan jag inte ställa.

Svar: Det är nog inte så bra att skriva detta på inbjudningskorten som delas ut till förskolekamraterna, det blir som att du vill bestämma vilka presenter du förväntar dig att din dotter ska få. Men jag antar att du ringer själv förskolekamraternas föräldrar och frågar om närvaro, eller att föräldrarna ringer till dig; det kan ju lösas genom att ange telefonnummer vid ordet ”svar”. (att bara skicka bjudningskort till förskolan och be om svar från barnen själva fungerar inte alltid).

Och när du då talar med föräldrarna kan du i förbifarten nämna ditt barns preferenser – ungefär ”förresten, om det skulle bli aktuellt med en present så älskar min dotter att måla och hålla på med klistermärken, men är inte vidare intresserad av leksaker”.

Magdalena Ribbing

Nu till min första fråga; borde man inte förvänta sig att gästerna, om än inte bäddar så åtminstone ”hyfsar till” sängen under dagtid? Jag blev ledsen när jag gick förbi rummen och täcken, kuddar, handdukar, kläder och leksaker låg i en enda röra över golv och sängar. Det sprillans nya badrummet som jag timmarna innan gästernas ankomst hade ordnat med nya handdukar, tända ljus och nya tvålar, schampo mm lämnades med obestämbara fläckar både på golv och i handfat, våta handdukar på golvet och badrumsmattan smutsig.

Jag kände mig mycket respektlöst behandlad och vill helst inte se dem i mitt hus mer. Det värsta är att jag inte tror att de reflekterade över i vilket skick de lämnade rummen, trots att de är i fyrtioårsåldern, har god utbildning, bra jobb och borde veta bättre. Deras matvanor blev nästan för mycket för mig. Nästan allt vi lagat till var oätligt för kvinnan som ammar yngsta barnet och behövde alternativ mat, vilket vi ordnade. Men mycket kort tid efter varje mål (när vi diskat upp) blev hon sugen på mat igen och ville gärna ha en smörgås. Fram med allt igen och köket i oordning.

Barnen åt ingenting under måltiden utan petade mest i maten. Kort efteråt gnällde de och var hungriga. Då kom godis och annat fram. De vandrade runt i vårt hem med smör och choklad på händerna och klättrade över möblerna. Jag tog dem med och tvättade händer och torkade av ytor och sade till om den saken något som knappast utmynnade i mer en ett halvhjärtat försök att hålla efter barnen från föräldrarnas sida.

Dessa mardrömsgäster kommer tyvärr att gästa vårt hus igen och jag måste tala om hur jag vill ha det för att själv stå ut. Vad kan jag säga? Hur ska jag få dem att förstå att detta beteende gör dem till oönskade gäster i vårt hem? Är jag överdrivet petig? Kan jag artigt säga något eller är det över gränsen?

Svar: Ingen måste bjuda hem gäster som man inte vill ha i sitt hem. Du har inte ett hotell för betalande gäster som därmed kan kräva uppassning och tillmötesgående angående mat osv, du har ditt hem och där är det du som bestämmer, inte dina gäster. Du är ordentlig, du vårdar ditt hem väl, du vill inte ha kletiga barnavtryck på dina möbler, du ogillar slarv och hafs. Och du har ansträngt dig stort för att vara generös och gästfri men bara mötts av klagomål, krav och nonchalans.

Så kan du inte avstyra besök av dessa tanklösa, självupptagna och oförstående gäster, skriv då ett mejl eller brev i förväg om att du inser att det blev lite problem för dem liksom för dig vid det tidigare besöket, och därför vill du förklara hur du ser på ditt värdskap och din gästfrihet. Skriv att de är välkomna, men att du inte har egen tid eller personal till hands för att ordna upp i badrummet eller för att städa och bädda i sovrummet, underförstått att detta får dina gäster klara av själva.

Samma sak med maten, antingen måste du få en noggrann beskrivning av exakt vad som kan ätas, och då skaffar du det till de berörda gästerna, eller så ber du att de själva tar med den mat de kan äta.

Men det stökiga sovrummet kan du strunta i, förvånande många människor är obegripligt slarviga inte bara hemma hos sig utan även hos andra. Just sovrummet får du stå ut med, det är ju gästerna som ska sova där, och förhoppningsvis förstör de i alla fall inte något, utan får själva reda upp sitt slarv när det är sovdags. Du ska absolut inte bädda åt dem.

Angående de kladdiga barnen som yr runt: meddela mycket vänligt och underförstått för att göra det trevligt för gästerna, att du förväntar dig att föräldrarna håller reda på sina barn. Inträffar det ändå sådant som du inte vill ha i ditt hem så säger du på ett gulligt sätt direkt till barnen men gärna inom hörhåll för föräldrarna: ”här hos oss tvättar man alltid av klet från händerna/klättar man inte på möblerna” osv.

Markera vänligt men tydligt att det är du som bestämmer i ditt hem.

Magdalena Ribbing

Vi lever ett socialt liv och träffar ofta vänner på middagar och fester. Till min förvåning är det flera som under dessa tillfällen har kommenterat när jag tackat nej till alkohol eller rent utav har frågat rakt ut om jag är gravid. Det värsta exemplet är under en middag med 15 gäster vid långbord, då mannen mittemot mig bokstavligen ropade ”Är du gravid!?”, inte en utan två gånger under tystnaden innan den första bordsskålen. Hur bemöter man ett så’nt socialt handikapp? De har ju rätt i att jag är gravid, men hade jag känt att tiden var inne för att berätta så hade jag gjort det.

Svar: Människor är ibland häpnadsväckande okänsliga och rent ut sagt drulliga. Det är milt sagt ouppfostrat att göra som du beskriver om mannen mitt emot dig – så kan man faktiskt inte tillåta sig att bete sig oavsett hur nyfiken man är. Så när en sådan fråga ställs av en korkad lufsig person, titta bara kallt på personen och säg ingenting. När frågan upprepas kan du motfråga ”är du?” vilket borde göra att den som frågar, man eller kvinna, fattar att han eller hon gjort bort sig.

I andra lägen när du uppfattar från närmare vänner att det är mer vänlighet än obehärskad nyfikenhet som driver frågan, kan du lugnt säga ”jag känner inte för att dricka alkohol idag/för närvarande” och bara ignorera gravidnyfikenheten.

Ge inte efter för andras integritetskränkande frågor, det är du som väntar barn och du som bestämmer vad du vill säga, och när. De som ställer dessa frågor borde tänka på hur de skulle uppfattas om den de frågar inte vore gravid men gärna hade velat vara det.

Magdalena Ribbing

Jag är inte heller speciellt förtjust i barn, vilket gör att jag hellre lägger mina dyrbara helger på annat än barnkalas. Kan man blankt säga nej till en sådan inbjudan? I och med att de flesta är nära vänner till mig, så är det svårt att komma med något undanglidande svar som: ”jag har tyvärr inte möjlighet att närvara” eftersom de då frågar vad som jag då ska göra.
Kan man bara säga att man inte orkar eller vill? Det är ju främst mina vänner jag vill umgås med, inte deras barn. Och ger verkligen alla presenter till alla sina vänners och bekantas barn när de fyller år, eller är det bara min bekantskapskrets som är ovanligt givmild?

Svar: Tyvärr skapas ibland alltför snabbt en vana att ge presenter, att uppmärksamma födelsedagar osv, som omsider blir en börda, både för givaren och mottagaren. Något slags gengäldande förväntas ju i allmänhet från mottagaren av presenterna.

Du har hamnat i den kostsamma och tidskrävande fällan att ge alla dina vänners barn presenter och det kan du inte fortsätta med, det blir alldeles för jobbigt med tiden. Så försök med att säga vänligt när du blir ombedd att komma till barns födelsedagskalas, ungefär ”jag har så mycket omkring mig till vardags att jag måste spara mina lediga timmar till att umgås mest med mina vuxna vänner – men tack för att ni tänkte på mig”. Går du inte på barnkalaset behöver du ju inte ge en present.

Och julklappar – nej, det behöver du inte alls ge till dina vänners barn, om du inte är gudmor till dem. Det blir också en stor obalans i givandet och mottagandet, du får knappast julklappar och födelsedagspresenter från alla dessa barn. Även om det inte handlar om att presenter ska kvitteras mot varandra kan det bli besvärande för den som ständigt tar emot, i princip föräldrarna till presentbarnen, att du ger och ger.

Så jag föreslår att du skickar ett fint julkort till alla barnfamiljer som du brukar ge julklappar till, och skriver ”I år avstår jag från presenter till alla barn och sätter istället in pengarna till Rädda barnen” (eller den organisation du vill stödja). Och så gör du det, hur lite eller mycket du vill.

Magdalena Ribbing

Vi har inte har några barn och vårt hem är inte anpassat för barn och vi önskar ha en barnfri middag. Visst kan jag ta bort vissa ömtåliga saker, men vissa saker är svåra att ta bort, som akvarium på piedestal (tungt), golvlampor, tömning av vitrinskåp, större statyer, ömtåliga möbler etc. Samtidigt känns som om ska jag ta bort dessa saker blir vårt hem tomt och mörkt. Vi har egentligen inte heller plats att husera sju barn som ska ha mat.

Tyvärr antar jag att jag måste specificera i inbjudan att vi önskar barnfritt då många av dagens barnfamiljer anser att det är en självklarhet att deras barn alltid ska vara med. Så hur formulerar jag en inbjudan, som oftast i våra kretar skickas via e-brev, på ett trevligt och korrekt sätt? Skickar jag per brev kan jag enkelt adressera kuvertet till X och Y och inte X, Y med familj och hoppas att budskapet går fram.

Hur svarar jag på ett korrekt och trevligt sätt om någon familj frågar om de får ta med sig sina barn? Hur gör jag om någon familj ändå dyker med sina barn? Ska jag se till att förbereda med speciell mat (jag tror inte barn uppskattar vår ”vuxenmat”) och leksaker? Kan tillägga att vi inte har någon TV med DVD att sätta besökande barn framför. Hur gör jag om något ömtåligt olyckligtvis går sönder? Tar smällen och betalar för att köpa nytt eller kostnaden för en reparation? Vid en av bjudningarna då en möbel i värdfamiljens hem gick sönder ryckte barnets familj bara axlarna åt att deras barn haft sönder den.

Visst kan det kännas som enklast att strunta i att bjuda hem våra vänner, men vi känner samtidigt att vi, nu när vi äntligen har plats, vill bjuda tillbaka för alla de middagar vi varit på hos våra vänner. Att hyra lokal för en middag med några få vänner känns tråkigt då dessa lokaler ofta är för större sammankomster och att bjuda på restaurang känns fel då vi samtidigt vill visa upp vårt nya hem, även om det inte är anpassat för stojiga barn.

Svar: Om kulturen i umgängeskretsen är att barnen alltid är med så måste du precisera noga att de inte är välkomna till er. Det måste göras både elegant och finkänsligt, och jag tror att det bästa är att du mejlar till barnfamiljerna precis som det är, ungefär ”Välkomna, X och Y, på middag kl 19 dag datum till vårt nya hem – som tyvärr är ytterst olämpligt för barn, vilket gör att vi måste be era trevliga barn att stanna hemma denna gång”.

Pappersbrev adresserat endast till de vuxna skulle knappast innebära att dessa förstod att barnen inte var medbjudna. Barn tas med ständigt numera på det allra mesta, inte alltid till glädje för barnen som inte har kul på vuxenkalas och som ibland tvingas se sina nära vuxna bli olika de nyktra vardagsföräldrarna – även måttliga mängder alkohol påverkar och barn ska slippa se sina och andra vuxna smålarviga på grund av detta.

Om någon gäst ringer och säger att barnen måste få följa med så upprepa att det inte är möjligt denna gång. Men säg också att barnen är välkomna med sina föräldrar någon annan gång när det inte är andra gäster och barn där, så att föräldrarna kan hålla reda på sina barn. Om någon gäst dyker upp med barn till middagen trots allt, så får du ordna i köket med en barnplats och be en förälder sitta där med barnet/barnen. Ha smörgås och läsk till hands. Det är inte ditt ansvar att hålla reda på ett objudet barn, det får föräldern ta på sig.

Går något sönder på grund av ett vilt barn som du inte har bjudit med, så säg artigt till föräldrarna ”den här stolen måste skickas på reparation, tar du kostnaden?” vilket föräldern knappast kan säga nej till.

Föräldrar måste förstå att deras barn inte alltid är välkomna, tråkigt kan föräldrar tycka, men som du beskriver barnen i ert umgänge förstår jag att du inte så gärna vill ha dem i ert hem.

Man har faktiskt rätt att möblera sitt hem som man vill utan hänsyn till vännernas barn.

Magdalena Ribbing

Dock fick min bästa väninna en son före mig och valde det namnet. Hon visste att både att det var ett släktnamn hos mig och att jag hade tänkt ta det namnet om jag skulle få en son men hon valde det ändå. Hon sa dock att det gick bra att jag också tar det namnet, men jag känner mig dum om jag gör det.

Frågan är nu om vi också kan det namnet till vår son eller om det är oförskämt med tanke på att vi kanske borde kunna hitta ett annat namn av alla namn som finns att välja på? Våra söner kommer nog att umgås en del så visst blir det lite bökigt just i de sammanhangen men i alla andra sammanhang i livet skulle det ju fungera att de hette samma. Vad anser Magdalena?

Svar: Detta slags namnrättighet har varit uppe i spalten någon gång tidigare, men det var länge sedan och det tål att diskuteras igen.

Så varför i allsin dar ska din väninna, även om hon är din bästa sådan, få bestämma vad din son ska heta? Inte behöver du fråga henne! Hon frågade ju inte dig om lov att döpa sin son till ”ditt” namn.

Strunta fullkomligt i vad hon anser, och döp sonen till ditt släktnamn; när han och hans namne möts kommer de som kloka barn alltid gör att snabbt att finna en lösning på vad de ska kalla varandra. Hur många barn finns inte som har samma förnamn! Detta är inte ens i närheten av ett problem, anser jag, givetvis ska din son ha det namn du vill, utan minsta hänsyn till vad din väninna har döpt sitt barn till.

Magdalena Ribbing

När jag pratat med vänner och familj om detta känner de flesta igen situationen med undantag för papporna – de brukar inte få höra sådana kommentarer.

Finns det något bra svar på tal till dessa tipsiga damer?

Svar: Att äldre personer gärna vill visa att de kan och vet bättre än ungdomar är väl känt, det gäller inte bara beträffande barnuppfostran utan i alla möjliga sammanhang. Man behöver inte alls ta emot kritiska synpunkter av främmande människor.

När någon kommer fram till dig och börjar leverera synpunkter på ditt barns beteende och vad du gör eller inte gör, så klipp snabbt av innan personen har hunnit säga så värst mycket. Säg raskt ungefär ”tack men det här klarar jag själv” – i ett tillräckligt bestämt tonfall kommer det att tysta den beskäftiga personen. Fortsätter kommentarerna ändå kan du kallt säga ”tack, det räcker” vilket är lite ohövligt men bör vara effektivt.

Men du kan också tänka på att de beskäftiga människorna förmodligen vill vara hjälpsamma, det är bara det att de inte förstår vad de gör när de närmar sig en obekant person och oombedda börjar ge goda råd. De är inte elaka, de försöker vara hyggliga.

Magdalena Ribbing

Som vuxen kan man tänka sig att man tar med t.ex. blomma som tack för att man fick komma. Men hur blir det med barn? Vad kan vara rimligt att ta med?

Svar: Som jag läser din fråga undrar du om din son skulle ta med sig något till födelsedagsbarnets föräldrar? Det behövs absolut inte! Han har säkert med sig en liten födelsedagspresent till barnkalaset. Det räcker verkligen, inte ska han dessutom ha någon gåbortspresent till födelsedagsbarnets föräldrar.

Magdalena Ribbing