Hemlighetsbröllop?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 10 april 2013 i kategori Bröllop, Socialt vett

Fråga: Jag och min man gifte oss för cirka två veckor i hemlighet och helt utan varken familj eller vänner med vid ceremonin. Vi hade funderat på det länge och när vi fick reda på att vi väntar barn kändes en vigsel helt rätt. Efter många diskussioner har vi sedan tidigare kommit fram till att ingen av oss har något intresse av att hålla i ett stort bröllop, ingen av oss gillar att stå i fokus och det finns inget utrymme varken i tid, lust eller ekonomi för en bröllopstillställning.

Så det blev vi två, en vigselförrättare och kommunala vittnen. Direkt efter själva vigseln kontaktade vi vår närmaste familj och berättade om vigseln och vår lycka. Vad gällde vänner bestämde vi att vi skulle berätta för var och en efterhand och i den takt vi träffade dem. Då vi bor på avstånd från många vänner och träffar dem sällan kommer det sannolikt att dröja innan vissa får reda på det hela.

Vårt beteende har nu väckt stor uppståndelse för dem vi har berättat för i vår bekantskapskrets. Vännerna tycker att vi inte vi velat dela vår glädje med dem och att vi undanhållit så viktiga detaljer för dem. Därtill uppger det att ett sådant undanhållande är en värdemätare på vänskap. Vännerna har också kommenterat att vi ju blev bjudna till deras bröllop och att de är besvikna för att de nu inte kommer bli igenbjudna.

Vi ser vår vigsel som vår angelägenhet. Känner dessutom att det skulle vara helt onaturligt att ringa till dem jag talar med kanske en gång i halvåret bara för att berätta att jag gift mig och väntar barn, skulle i mina ögon låta som att jag önskade uppvaktning.

Våra vänners åsikter och uttryck gör mig mycket ledsen och väcker mycket tvivel och därför undrar jag om vi har en vänskaplig skyldighet att informera vår omgivning om vår vigsel även om vi ser det som vår högst privata angelägenhet? Och hur tackar vi för de gratulationer som nu börjar trilla in i form av tackkort och presenter? Inget känns längre naturligt och givet.

Vi känner oss också lite naiva att vi inte hade detta i åtanke innan vigseln. Vi ville ju undvika just uppvaktning och uppståndelse och så blev det precis tvärtom. Utan att låta för bitter är det klart att jag är glad att våra vänner hade velat dela dagen med oss, vill uppvakta oss och att de bryr sig, men det gör mig ont att de inte respekterar vårt val.

Svar: Uppriktigt sagt, det nu så vanliga begreppet ”dela glädjen” med brudparet är på gränsen till larvigt. De som kritiserar dig och din man för att de inte bjöds att ”dela er glädje” just under vigselakten menar med kanske att de hade tänkt sig att bjudas på bröllopsfest och bli glada av den? Och så blir de sura för att de snuvades på kalaset. Strunta i dem – er glädje går förträffligt att dela även en månad senare. De reaktioner du beskriver liknar andra som nått min spalt, alltså sura vänner som förmenats ett kalas. Dumt. Självupptaget. Lite barnsligt.

Ni berättar ju för era vänner efterhand att ni nu är gifta, och det är oavsett vad andra må anse er ensak hur denna vigsel har gått till. Det kan inte vännerna bestämma över. Sluta att vara ledsen för deras fåniga kritik, säg till dem att det är du och din man som har gift er med varandra, inte med dem.

Men ha ett snällt tonfall, tänk på att dessa vänner inte begriper bättre utan håller på med samma larvigheter som så många i de generationer som vuxit upp med att få sin vilja igenom – ibland helt i onödan. De har inte alltid fått lära sig sådant som förståelse, anpassning till en situation, insikt om att alla inte tycker likadant som de.

Magdalena Ribbing

Tärnplikt?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 3 april 2013 i kategori Bröllop

Fråga: En utav mina allra käraste vänner ska gifta sig, och jag har blivit ombedd att vara hennes tärna. Då frågan kom när vi var utomlands blev det många diskussioner kring det här med ”maid of honour”. Man ser ju framför allt i amerikanska filmer om de stora plikterna som en maid of honour har, men jag är mer osäker på hur det står till i Sverige och hur stora likheterna är för en tärna.

Min syster har påpekat att det egentligen inte finns något som egentligen kan kallas maid of honour i Sveriges traditioner. För mig känns det som en självklar uppgift att ordna med möhippa, vilket jag med glädje kommer att göra, men finns det andra uppgifter eller förpliktelser? Jag vill gärna hålla ett tal, bruden är trots allt en av de människor som betyder mest för mig.

Svar: En tärna har en enda vedertagen uppgift och den är att som brudens uppvaktning gå efter brudparet in i kyrkan, och ut ur den. Vid altaret om det är ett kyrkbröllop brukar tärnan, eller en av dem om de är flera, hålla brudbuketten under vigselceremonin. Som extra uppgift brukar en tärna hålla ett vänligt tal till bruden. Det passar alltså utmärkt att du gör det. Tre minuter är lagom lång tid för ett tal på bröllop.

En tärna kan ordna möhippan, det är vanligt, men det kan lika gärna en syster eller annan släkting eller bästa vän till bruden göra. Eller samarbete med alla dessa möjliga arrangörer (som tillråds att inte hitta på kostsamma krångliga arrangemang).

Därutöver är det nu inte ovanligt att brudar ålägger sina tärnor en hel del konstiga saker, jag har hört allt från att ta emot svaren på bröllopsinbjudan till att ordna underhållning på festen och transport från kyrkan och välja kläder till bruden. Detta är alltså inte vanliga ”plikter” för en tärna, men hon och bruden gör ju upp sinsemellan vad som passar – och mitt råd är att tärnan inte ska ta på sig alltför mycket. Hon är också en av gästerna, inte en självklar och obetald arbetskraft. Blir det många och stora krav på en tärna kan hon säga ifrån, antingen att hon inte hinner eller kan göra allt detta, eller i värsta fall avsäga sig tärnuppgiften.

Magdalena Ribbing

Förlovningsmeddelande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 5 mars 2013 i kategori Bröllop

Fråga: Jag och min sambo ska förlova oss inom en snar framtid. Nu undrar jag hur vi, efter förlovningen, på rätt vis talar om detta för släkt och vänner?
Bjuder vi in till fika eller liknande, har ett tillkännagivande, och håller förlovningen hemlig tills dess? Vi är så lyckliga, och jag vill helst ringa och berätta för min mamma på en gång.
Men är det verkligen lämpligt att ta detta på telefon, och måste jag i sådant fall ringa runt till hela familjen efter det?

Jag och min sambo delar uppfattningen att det här är något vi gör för att vi vill leva tillsammans och gifta oss, och då spelar inte omständigheterna egentligen någon större roll för oss.
Men vi vill givetvis inte att någon ska bli sårad. Löjligt kanske. Men nu råkar min sambos släkt vara åt det konservativa hållet.

Svar: Man kan göra på olika sätt. Ett vanligt är att de två förlovar sig, ger varandra varsin ring, och sedan går till sina föräldrar och berättar.

Ett annat är att de två bjuder hem sina respektive föräldrar och kanske syskon på förlovningsmiddag (förr hölls sådan oftast av kvinnans föräldrar) och då har bytt ringar innan gästerna kommer. Eller gör en liten egen ceremoni och byter ringar i gästernas åsyn.

Det finns förstås många varianter – och att ringa till de som inte meddelats vid middag eller besök är både vänligt och rätt.

Magdalena Ribbing

Presentundvikande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 1 februari 2013 i kategori Bröllop, Presenter

Fråga: Jag och min fästman är mitt uppe i våra bröllopsplaner och har därför under en tid sparat ihop de pengar som behövs för att betala det relativt kostsamma bröllop vi vill ha. Vi vill kunna bjuda många och känna att de som delar vår glädje får komma till en fin middag och genomtänkt fest. Vi tycker också att det känns viktigt och roligt att vi får bjuda på och ordna festen själva.

Nu är vi mitt uppe i att skicka ut inbjudningarna, och har i samband med detta börjat fundera på bröllopspresenterna. Vi har nämligen förstått att vissa redan funderar över bröllopspresenter. Vi har släkt och vänner som valt att ha otraditionella och mindre bröllopsfester eller tillställningar och många i vår generation har då önskat sig pengar till bröllopsresan. Nu har vi förstått att några av våra gäster tänker att detta också gäller oss, och att de ska ge ett bidrag till vår bröllopsresa. Resan är dock redan betald och vi tycker att det känns konstigt och obekvämt att ta emot pengar som vi inte använder till något särskilt. Dessutom känns det lite som att våra gäster då betalar för det vi egentligen vill bjuda på.

Vi förväntar oss naturligtvis inte några presenter alls egentligen, men vet ju att vi kommer att få, och hoppas då att vi kan få saker som blir fina minnen och som påminner oss om givaren och tillfället. Vi vet att man kan göra – eller åtminstone att folk gör – en lista över saker som man önskar sig, men tycker att också det känns obekvämt. Vi vill ju inte begära saker av våra gäster. Och man kan väl inte skicka ut en sådan lista? En lista på saker som vi önskar oss kan ju dessutom sända fel budskap eftersom vi mer än gärna vill ha omtänksamt egenpysslade ting eller arvegods. Vi har också gäster som reser från andra länder och att ens få presenter av dem känns märkligt. Vi vill inte på något sätt antyda att man bör ge en present som dessutom ska vara köpt. Men vi vill ju också hjälpa våra gäster och vara förberedda på de frågor vi kan få. Vi har funderat på om man på något sätt kan låta gästerna veta vilken servis vi samlar till så att de har något alternativ. Men hur gör vi egentligen? Och vad är god sed?

Svar: Intressant fråga – och ovanlig, det vanliga är motsatt frågeställning, som har förekommit i spalten otaliga gånger, alltså att brudparet önskar sig pengar från sina gäster.

En möjlighet är att på inbjudan skriva ”våra gästers närvaro är den bästa presenten till oss – eventuella frågor besvaras av Xxx på tel 0000″. Och så ber du Xxx som är någon närstående att säga att hon eller han råkar veta vad du och din fästman vill angående presenter, alltså att ni inte önskar er pengar men blir glada för något hemgjort eller ärvt, alternativt någon del till servisen Yyy.

Till gästerna som kommer från andra länder och har kostat på en dyr resa kan du ju skriva ett par rader direkt på bjudningskortet om att ni är så glada att de kommer till bröllopet att ni hoppas att det får ersätta eventuella presenter.

Magdalena Ribbing

Förvägsinbjudan?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 31 januari 2013 i kategori Bröllop, Inbjudningar

Fråga: Jag undrar vad som gäller med s.k. save the date-inbjudningar. Vi fick ett sådant i oktober för ett bröllop som äger rum i maj. Det känns som att man inte kan tacka nej till bröllopet då ”riktiga” inbjudan kommer (eller man kan ju alltid tacka nej, men kanske du vet vad jag menar) – man har ju vetat om det så långt på förhand.

Å andra sidan är jag inte nära bekant med paret och om någon av mina närmaste råkade ha bröllop/dop/studentfest vid samma populära tidpunkt skulle jag kanske välja att gå på den istället. Till saken kommer också att jag bor långt från festorten, det blir inte himla dyrt att resa men det är ett projekt med att åka tidigare från jobbet etc. Det känns ”fel” att tänka att det är besvärligt att ta sig till festen när man haft så lång tid på sig att ordna med ledigt och transport.

Sammanfattningsvis försöker jag inte säga att jag inte skulle vilja gå på festen, jag försöker bara fundera på frågor som kan uppkomma vid dylika save the dates. Har du någon syn på saken?

Svar: Visst kan du tacka nej när den formella inbjudan anländer – även om du har vetat sju månader i förväg att du blir bjuden på bröllopet kan du ju veckan innan inbjudan kommer ha fått veta att du måste åka på tjänsteresa, att du bryter ett ben och inte kan gå, att någon i din närhet blir sjuk och behöver dig, att det har uppstått något vad som helst som gör att du inte kan närvara. Det är inte detsamma som ett tvång att infinna sig när man får ett spar-detta-datum-kort, inte heller när man får en inbjudan.

Du tackar ja om du vill, har råd, tycker det är roligt att gå. Du tackar nej om du har något skäl, vilket som, att inte gå. Och du svarar vänligt på inbjudan förstås, oavsett om du kan gå eller inte, och anger för ett eventuellt nej-tack den orsak du har, om du vill vara snäll. Annars räcker ”tyvärr är jag förhindrad att närvara”. Det kan ju vara just avståndet, och din arbetstid. Inbjudaren ska absolut inte fråga dig varför du inte kan närvara! Har du en anledning som du kan ange så gör du det, för att vara artig. Men du måste inte!

Men vet du redan när spar-detta-datum-kortet kommer, att du vid tiden för festen kommer att vara utomlands eller av annat skäl inte kan närvara, så svara genast nej tack, det är hövligt och en hjälp till inbjudarnas planering.

Magdalena Ribbing

Brudnäbbsvitt?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:50, 30 januari 2013 i kategori Barn, Bröllop, Klädsel

Fråga: Finns det från förr någon bestämmelse hur brudnäbbars klänningar ska se ut med tanke på färger?

I min barndoms kyrka i Härjedalen var vi alltid och tittade på brudpar i kyrkan, och brudnäbbar hade aldrig vita klänningar utan det var klänningar med pastellfärger. Jag har för mej att det är endast bruden förbehållet att ha vit klänning, men jag har ju sett att på kungliga bröllop även brudnäbbar är klädda i vitt. De ska väl se ut som småbrudar.

Svar: ”Förbudet” mot vit klädsel vid bröllop är att bruden har ensamrätt till den helvita klädseln så att ingen annan ska misstas för just bruden den dagen. Det är alltså en artighet, en mycket vedertagen sådan. Men små barn i vita kläder är ju inte brudklädda och det går alltså bra – och är vanligt utomlands – att barnen i en brudnäbb är vitklädd. I svensk sed är pastellfärger vanligare, men vill man ha vitklädd brudnäbb är det inte något som strider mot god sed.

Magdalena Ribbing

Bröllopssvar?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:16, 23 januari 2013 i kategori Bröllop, Inbjudningar

Fråga: Jag och min fästman ska gifta oss i år och är i full färd med att planera och skissa på inbjudningskort. En tanke dök upp kring det här med att osa.
Vad gör man om människor osar efter det sist angivna datumet? Vi har tänkt klargöra i ett informationsmejl till alla inbjudna att inget svar innan sista datumet att osa är ett nej. Anledningen till att vi vill ha ett sista-datum är ju för att vi ska kunna planera vigsel och fest mer i detalj. Anledningen till undran är att vi av erfarenhet vet att det finns en del i hans släkt som glömmer bort att osa i tid.

Svar: För det första: skriv inte osa, det missförstås av allt fler (osa innebär att gästen ovillkorligen ska svara ja tack eller nej tack men det vet inte alla). Skriv i stället ”Svar till xxxx absolut senast den xxxx; uteblivet svar eller svar efter detta datum räknas som icke närvaro”.

Det är inte extra vänligt eller elegant men jag vet av frågorna till min spalt att det är bedrövligt vanligt att gäster ger sjutton i att svara, vilket ställer till massor av problem för inbjudarna. Eftersom du vet att en del av dina gäster är av den osvarande arten är ditt förslag att räkna alla sena eller uteblivna svar som nej och meddela detta helt okej, enligt min uppfattning.

Magdalena Ribbing

Inbjudningssurande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:14, 16 januari 2013 i kategori Bröllop, Inbjudningar

Fråga: Min kusin ska gifta sig och jag har givetvis blivit bjuden till bröllopet. Inbjudan, som uttryckligen anger att jag är välkommen, skickades endast till min mamma. Jag blev alltså bjuden via min mamma. Till saken hör att jag är över 25 och flyttade hemifrån när jag var 18 och då till en annan stad ca 2 timmar bort. I den staden bor även min kusin. Varken jag eller min mamma har vardaglig kontakt med min kusin, men vi hörs vid födelsedagar, träffas om någon fyller jämnt och vi har varandras adresser/nr. Jag träffar min mamma ungefär en gång i månaden, men det är sällan jag har tid att åka ”hem” dit. Detta är min kusin medveten om. Så, varför fick inte jag en egen inbjudan? Jag anser inte att jag är något barn fortfarande eller att min närvaro vid bröllopet är beroende av om min mamma kommer att deltaga eller inte. Inte heller tycker jag att det är min mammas uppgift att o.s.a med ett ”jag kommer gärna, men jag får återkomma om huruvida min dotter kommer eller ej när jag vet hur hon jobbar”. Eller ska jag o.s.a på egen hand fast jag inte fått en egen inbjudan?

Ytterligare en störande sak är att jag nyligen avslutade ett långt och seriöst förhållande. Om inte min kusin har fått reda på det ryktesvägen har hon troligtvis ingen aning om detta. Hon kanske inte ens vet att vi var tillsammans så länge för hon och min pojkvän träffades aldrig. Borde hon ha kollat upp detta eller är det okej att bara strunta i en eventuell partner? Det är ett riktigt stort bröllop så jag tror inte det handlar om att bjuda få.

Det känns som att jag har blivit behandlad som ett barn där hänsyn varken har tagits till mitt egna hushåll eller eventuell partner.

Surar jag i onödan?

Svar: Du är bjuden på din kusins bröllop men via din mor. Din kusin som du uppenbarligen har sparsam kontakt med (ingen koll på ditt privatliv, trots att ni bor i samma stad) har förmodligen tänkt rationellt och skickat inbjudan till din mor och dig på samma kort.

Nu är du sårad över att inte ha fått en egen, personlig inbjudan, och sur över att din kusin inte har brytt sig om att ta reda på hur du har det med partner.

Du surar i onödan. Visserligen hade det varit artigare om du hade fått en egen inbjudan på ett eget kort i din egen brevlåda – men du är ju uttryckligen bjuden och så otroligt viktigt är det väl ändå inte med ett eget kort? Kanske det var för få bjudningskort tryckta. Kanske inbjudarna ville spara på porton. Kanske din kusin fann det var praktiskt att skicka inbjudan till dig och din mor på samma kort. Din kusin förmodade väl att din mor har telefon så att hon kunde ringa dig och förklara att du också var bjuden. Jag håller med dig om att det som sagt hade varit snyggare om du fått en egen inbjudan, men kontakten med din kusin verkar ju svag, så varför skulle kusinen bry sig så mycket om att du kanske hade blivit gladare för ett eget kort?

Det är ingenting att hänga upp sig på, och ingenting att sura över. Egentligen är det hyggligt att du är bjuden, eftersom ni ses så sällan att kusinen inte har minsta aning om hur du har det i ditt privatliv. ”Givetvis” skriver du om att du inbjuds – men det är inte något självklart. En fråga som jag ofta svarar på är om kusiner som man sällan umgås med måste bjudas på bröllop enbart av den anledningen att de är släkt. Nej, svarar jag, det finns ingen sådan ”regel” att kusiner ovillkorligen ska bjudas på ens bröllop.

Och det där med din eventuella partner – om du inte har orkat/brytt dig om/hunnit träffa din kusin som bor i samma stad, med din partner medan er långvariga relation pågick, då kan du väl ändå inte tycka att kusinen skulle forska i ditt privatliv för att ta reda på om du har en partner eller inte?

Tacka ja till bröllopet, glöm att du har haft så pretentiösa tankar om egen inbjudan och pojkvänskontroll, och ha det jättekul på bröllopet!

Magdalena Ribbing

Gördelförbud?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 12 januari 2013 i kategori Bröllop, Klädsel

Fråga: Jag skall på bröllop med klädsel smoking. Brudgummen hävdar att man inte får ha gördel till smoking på bröllop. Jag har personligen aldrig hört talas om detta och de jag frågat tidigare har heller inte hört detta. Kan det verkligen stämma?

Svar: Ack, dessa påhitt! Alltså: det ska finnas en förklaring, ett skäl till dessa konventioner, och det gör det sannerligen inte med denne brudgums påstående om gördelförbud. Det går ju att hitta på vad som helst, men läser man denna spalt vet man att de så kallade ”reglerna” ska vara rimliga, annars kan man strunta i dem.

Varför i allsin dar skulle cummerbund vara fel på bröllop? Smoking hade man inte alls på bröllop förr i tiden, eftersom smokingen var den lättsamma klädseln, den okonventionella i motsats till den formella och högtidliga fracken; bröllopet var inte lättsamt utan en högtid. Men sedan åtskilliga decennier är smoking helt accepterad även till bröllop. Vad skulle det finnas för orsak till att det veckade sidenbandet inte skulle passa just på bröllop? Vem kan bli störd av att andra har cummerbund? Vem kan det såra?

Be brudgummen förklara varför det skulle vara olämpligt. För mig låter det lika korkat och löjligt som den ihärdiga myten om att röd klänning vore lika med att ha haft ihop det med brudgummen. Det är ju sanslöst!

Eftersom brudgummen inte kommer att kunna ge en vettig förklaring föreslår jag att du tar ditt cummerbund och bär det som det ska anbringas, med veckens öppning uppåtriktade, ursprungligen för att man skulle kunna förvara små biljetter eller mynt där.

Magdalena Ribbing

Bröllopsutgift?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 9 januari 2013 i kategori Bröllop, Inbjudningar

Fråga: Vi har blivit bjudna på bröllop i mitten av mars månad 2013. Trevligt och hedrande, bruden är närstående och även om vi inte har något tätt umgänge vare sig med henne eller hennes föräldrar nuförtiden ses vi – i bästa fall – någon gång om året. Ja, rent av mer sällan numera eftersom bruden bor långt bort från oss.

Bröllopet skall äga rum i en by nära brudparet men mycket långt bort från där vi bor, och till byn tar man sig antingen med flyg (1,5 timmar från Arlanda) eller med buss (12 timmar). Man förväntas stanna några dagar på hotellet. Flygbiljetterna är ganska dyra, det kostar ca 6 000 kronor t/r för två personer. Tillsammans med hotellkostnader betyder detta att bröllopsbesöket för vår del kommer att gå på runt tiotusen kronor.

Vi tycker detta är mycket pengar. Men vi är mer än väl medvetna om att det inte är vilket kalas som helst, detta är deras bröllop – men kan man verkligen begära av inbjudna gäster att de skall betala flygresor och uppehälle för så mycket pengar?

Är det mycket oartigt att tacka nej till ett bröllop när det är en närstående som gifter sig?

Svar: Tacka nej till bröllopet, vänligt förstås, men säg som det är, att avståndet tyvärr är för långt och att ni beklagar att ni inte kan närvara, men ni ska skåla för brudparet den kvällen och skickar era lyckönskningar. Och så sänder ni iväg en trevlig present också. Det är orimligt att lägga ut tiotusen kronor av skattebetalda pengar för att delta i ett bröllop med någon som man knappt umgås med.

Det är inte ett dugg oartigt att tacka nej. Ingen kan förväntas delta i en bröllopsfest som kräver så stora utgifter. Hade ni mycket gott om pengar och verkligen ville vara med så hade det varit trevligt både för er och brudparet – men det är ingen som kan tycka illa vara att ni tackar nej.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg