Etikettspalten: Telefontrams

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 10 mars 2012 i kategori Etikettspalter, Socialt vett

Ett nyinvigt lyxhotell har en telefonväxel som fungerar långsamt. Detta är man medveten om och har därför en automatisk telefonsvarare som meddelar att den uppringande måste vänta. Med korta mellanrum säger en flicksöt röst:
“Oj! Är du fortfarande kvar! Då får vi verkligen skärpa oss. Häng kvar!”

I klartext betyder detta: “vi klarar inte av att ta emot samtal utifrån och koppla till rätt hotellgäst inom några minuter, därför måste vi sätta in vår automatröst som får gulla med alla de som tvingas vänta”.

Häromdagen väntade en uppringande i tjugosju minuter på att bli framkopplad, med hotellets flickröst tjatande sitt “Oj! Är du fortfarande kvar… “. Den utlovade skärpningen uteblev förstås.
En gång =– nåja. Två gånger = tröttsamt. Tio gånger = löjligt och gravt irriterande.

Tråkiga, störande och onödiga är också telefonsvarare som inleds med musik, barn som pratar aldrig så sött om ovidkommande saker, roliga historier, överflödigt prat av diverse slag. Den som ringer upp en annan person, institution, myndighet, verksamhet av något slag vill ha ett kort och koncist svar, inte vänta i telefonen på att en tidsödande automatisk ramsa ska ta slut. Telefonsvaret ska ge korrekt information att den uppringande har nått rätt nummer och om det går att lämna meddelande efter något pip. Privat behöver man inte ge sitt namn men kan säga ungefär “tyvärr kan jag inte ta emot samtalet nu, vill du bli uppringd, lämna ditt namn och telefonnummer”.  Är man bortrest ska man givetvis inte informera om det, det vore att hjälpa tjuvarna.

Men att låtsas vara personlig med den som väntar får motsatt effekt när automatiken upptäcks. Och det gör den.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Nigande i onödan

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 25 februari 2012 i kategori Etikettspalter, Socialt vett

Häromdagen såg jag en man i trettioårsåldern hälsa på en ung kvinna genom att niga lätt men tydligt för henne. Hon var i sällskap med en annan likaså ung man, men han fick ingen nigning utan ett handslag.

Detta tilldrog sig på en av Stockholms restauranger. Han som neg satte sig en stund vid bordet med de övriga två och neg igen för kvinnan innan han gick därifrån.

Det var alltså inte ett plötsligt misstag att han neg utan en överlagd artighet.

Nigningen är en gammaldags artighet som utförs av kvinnor. I min barndom på 1940-talet var nigandet självklart för småflickor, vi neg för äldre personer och upphörde med det i senare tonår när vi ansågs vuxna.

Att en man niger får nog anses vara en rejäl missuppfattning – eller vilket vore intressant att få veta, en total könsgränsupplösning. Mäns motsvarighet till kvinnors – flickors – nigande är en lätt bugning. Knäfallande och hattsvepande är teatergester för att markera gamla tider. Mycket gamla.

Även vuxna kvinnor niger numera allt oftare, tycker jag mig se. Tyvärr. Kanske tycker de att det ser flickaktigt gulligt ut? Kanske har de inte lyckats bli avvanda från barnaårens hälsningsartighet? Troligare är att de inte vet vad de gör. Symboliken i nigandet är att sjunka ner framför någon som man ska betrakta som högre rankad. Man försätter sig i en underordnad position. Förr skulle även vuxna kvinnor niga för chefen, chefens fru, för patron, för prästen – för praktiskt taget alla som hade mer pengar och högre samhällsställning. Detta är guskelov bortlagt och enligt min bestämda uppfattning vore det skam att återgå till gamla och sämre tiders underdånighet.

Nutida vuxna kvinnor ska inte niga alls. Utan minsta forskning i ämnet tror jag att det utbredda nigandet delvis kan vara inspirerat via TV från idrottskvinnor på prispallen, där oftast en man hänger en medalj om halsen på pristagaren, och hon tackar genom att niga. Rätteligen skulle medaljutdelaren buga djupt för pristagarens prestation. Istället niger hon – jag hoppas att det inte är för personen utan för Idrotten eller något annat lika heligt.

Men än har jag inte sett någon man niga på prispallen när han erövrat en medalj.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Nya Året

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 31 december 2011 i kategori Etikettspalter, Människor emellan

Kramas till höger och vänster, pussas och hurra och gapskratta – på nyårsafton ska alla vara glada och hoppfulla, enligt en vanlig uppfattning.
Men alla vill inte, kan inte vara glada. Alla vill inte krama vem som helst. Alla tycker inte att livet är roligt nog för ett gapskratt.
Måste man inte spela med i glädjen för att anses som trevlig?
Nej.
Det är fel att framhäva sin ledsnad eller besvikelse så att alla andra märker det när man är på fest. Men det är inte heller ett tvång att låtsas vara jätteglad. Den som inte kan gapskratta och se lycklig ut måste inte försöka göra det. Däremot ska den som är ledsen helst avstå från att hela tiden berätta om sin besvikelse eller sorg för alla andra, som då dras med i mörkret.

Men om man verkligen är djupt sorgsen? Kanske man då ska avstå från att gå på det kalas där man vet att alla andra är glada. Eller så går man dit med ambitionen att försöka vara tapper så att ens personliga sorg inte blir festens fokus. Vänner vet vanligen vem som är mycket ledsen och tar hänsyn till det. Och det kan finnas en hjälp i att vara bland andra om man är drabbad av sorg. Det är också skillnad på att vara dämpad av någon anledning och på att visa en dyster sinnesstämning och förvänta sig medkänsla från andra på en fest. I ett litet sällskap kan det vara mer rätt att inte dölja sina dystra känslor, förutsatt att övriga inte har förväntat sig en munter afton med klackarna i taket.

Den som inte vill pussa och krama andra behöver inte göra det, men ska inte fräsa till kramfolket utan säga något vänligt avvärjande som är tydligt men inte argt. Puss- och kramfolket vill vanligen inget ont utan visar vänlighet – och sådan kan man ju glädjas åt även om man föredrar den ofysisk.

Sedan är ju nyåret ännu obekant för oss alla. Det om något kan vara en tröst, med eller utan en kram.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Ljuvligt jäkligt juligt

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 24 december 2011 i kategori Etikettspalter, Människor emellan

Julbjuda alla i släkten och närheten och X som är ensam?
Eller ingen utanför närmsta familjen?
Eller alla utom X som alltid klagar/blir full?
Julafton är ofta nog förutbestämd beträffande inbjudningarna, man firar som man alltid har gjort eller skapar en egen tradition som fortsätter eller ändras efterhand.
Sedan kommer alla andra helgdagar i anslutning och medför problem. Kanske är det nu dags att strunta i de traditionella inbjudningar och bjudningar som bara känns jobbiga, skapar ångest och kval. Man måste ha rätt att inte frivilligt skaffa sig bekymmer. Visst är det helt okej att tacka nej till den tråkiga helgmiddagen hos moster som man inte har något gemensamt med resten av året, att inte bjuda kusinen som alltid blir full och bråkig, att avstå från att ha det kalas som bara sker för traditionens skull men varken gläder gästerna eller inbjudaren.

Jamen så kan man väl inte göra? Vi har ju ALLTID…
Jo, så kan man göra! Alltid betyder inte att det måste fortsätta i evighet. Ingen bjudning får vara en tvångskommendering. Många mejl till min spalt berättar om de våndor som julbjudningarna utgör just för att de är tvång, och hur de medför direkta obehagskänslor. Men många beskriver också sin ensamhet, inte alltid frivilligt vald. De som har helgkalas och vet att någon som inte är bjuden gärna skulle vara med kan öka sin egen julglädje genom att bjuda den ensamma. Som vanligt är allting en balansgång mellan vad man själv klarar av, vad man tror och hoppas ska glädja andra och vad man rår med känslomässigt. Och alla som älskar julkalasen och både håller sådana och med förtjusning går till andras, kan känna sig privilegierade och vara glada! Detta är ju julens kärna: gemenskapen, glädje i samvaro, samhörighet med andra. Finns detta och hålls det levande är det underbart – så gott som ett mirakel.

Tacksamheten är också ett av julens budskap. Om föräldrarna till de otackande barnen förstod vilken sorg de åsamkar mor- farföräldrar och andra som skickat julklappar men inte får ett tack, inte ett telefonsamtal eller vykort med tack för den noga valda, vackert packade och dyrbart postade presenten! De skulle förmodligen snabbt komma på bättre tankar och förmå barnen att uttrycka ett normalt tack. Tacksamma ska också vuxna vara för de presenter de får, oavsett varifrån dessa kommer ska de erkännas med ett vänligt tack. Måste man tacka för en ful julklapp som man aldrig tänker använda? Ja. Det är inte bara föremålet man tackar för utan framförallt omtanken, vänligheten, omsorgen som förutsätts finnas bakom varje gåva. Det gör inte ont att säga tack. Det kostar ingenting. Det är ohövligt och fel att inte tacka för en julklapp!

Ett återkommande problem med julbjudningarna är alkoholen – julsnapsen som blir tre, glöggen som spetsas allt mer, starkölen som rinner ymnigt, och så punschen på detta. Var och en må hantera sitt alkoholintag efter eget förstånd, men den som bjuder på eller tillhandahåller dryckerna har en skyldighet att se till att inte barn och unga drabbas av fulla eller halvfulla föräldrar-släktingar-familjevänner eller andra. Det är skrämmande och fruktansvärt för barn och unga att tvingas se de människor som är deras trygghet bete sig larvigt, flummigt, vingligt och berusat – ofta blir det ett trauma för livet. Har man julkalasgäster som har svårt att hantera alkoholintaget så går det bra att ha en alkoholfri bjudning och säga det, ungefär “det blir alltid för mycket av det goda, så i år är det nykter middag hos oss”. Eller så ransonerar man tillgången, exempelvis varsin snaps, sedan är det slut. Det är varken snålt eller ogästvänligt om orsaken är någons eller någras alkoholproblem. Den enkla solidariteten kan alla kosta på sig.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Hut och hyfs vid bordet

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 2 oktober 2011 i kategori Etikettspalter, Måltider, Skål och tal

Formellare måltider kräver en viss behärskning av deltagarna.

Man förväntas äta med måtta, inte slänga i sig allt på tallriken i två svep utan stoppa en lagom omgång i gapet, stänga munnen, tugga, svälja, kanske prata med någon, ta en ny lagom liten munsbit osv. Vill man te sig behaglig för omgivningen finns några grundregler: Aldrig prata med mat i munnen! Aldrig stoppa in en ny omgång mat innan den pågående i munnen har svalts ner. Aldrig dricka med mat i munnen.  Vad gör man om någon vill skåla fast man har munnen fylld av mat? Ler vänligt, pekar försiktigt mot sin mun och hoppas att skålaren vill vänta den korta stund det tar att tugga ur och svälja för att kunna dricka utan mat i mun.

Skålandet är gammal sed med anor från vikingatiden eller ännu längre bort i hedenhös. Man har skålat för att åkalla högre makters beskydd och kraft. Förr var skålandet en komplicerad ritual med rangordning och annat tråkigt ceremoniellt, i dag är skålandet en vänlighet, som ett tyst tal till den man skålar med. Principen i varje skål är ögonkontakt, glaset höjt till cirka en decimeter under hakan, en klunk, förnyad ögonkontakt, glaset nedställt på bordet. Vid gemensamma skålar sveper man med blicken runt bordet och ser på sina bordsgrannar sist, innan klunken.

Armbågarna på bordet? Okej mot slutet av måltiden. Men armbågarna ska då placeras nära bordskanten, inte långt ut på bordet, och nära kroppen, det vill säga den egna, inte bordsgrannarnas.

Olivkärnor, fiskben, broskbitar, otuggbar mat? Helst sorteras sådant ut redan på tallriken innan man har hunnit anbringa det på gaffeln. Men har man fått in det i munnen så föser man ut det oätbara på gaffelns baksida och placerar det på tallrikens bräm eller kant.

Brödassietten står till vänster vid kuvertet. Där ligger vanligen ett kuvertbröd, som man kan börja bryta bitar av innan man fått mat och signalen till att börja äta. Men man brer inte en regelrätt smörgås av kuvertbrödet för att bita av efterhand om man vill vara formellt korrekt, utan bryter en munsbit i taget, detta därför att det man haft i munnen inte ska läggas tillbaka på tallriken (undantag ovanstående oätligheter).

Om det inte är absolut nödvändigt lämnar man inte bordet under pågående måltid. Måste man absolut gå ut medan övriga äter så ursäktar man sig diskret hos sina bordsgrannar men säger inte som pinsamt nog ofta hörs ”ursäkta jag ska bara gå på toaletten”. Det vill ingen veta. ”Ursäkta mig ett ögonblick” räcker.
Allra sist när måltiden är avslutad och värdpersonen har rest sig lägger gästerna sina servetter till vänster, lätt hopvikta – inte i de eventuella mangelvecken, inte på tallriken, inte på stolen. Och så tackar man värdpersonen på svenskt trevligt sätt för den härliga måltiden.

Magdalena Ribbing

Här finns mer att läsa om trevligt bordsskick!

Formellare måltider kräver en viss behärskning av deltagarna.
Man förväntas äta med mÃ¥tta, inte slänga i sig allt pÃ¥ tallriken i tvÃ¥ svep utan stoppa en lagom omgÃ¥ng i gapet, stänga munnen, tugga, svälja, kanske prata med nÃ¥gon, ta en ny lagom liten munsbit osv. Vill man te sig behaglig för omgivningen finns nÃ¥gra grundregler: Aldrig prata med mat i munnen! Aldrig stoppa in en ny omgÃ¥ng mat innan den pÃ¥gÃ¥ende i munnen har svalts ner. Aldrig dricka med mat i munnen.  Vad gör man om nÃ¥gon vill skÃ¥la fast man har munnen fylld av mat? Ler vänligt, pekar försiktigt mot sin mun och hoppas att skÃ¥laren vill vänta den korta stund det tar att tugga ur och svälja för att kunna dricka utan mat i mun.
Skålandet är gammal sed med anor från vikingatiden eller ännu längre bort i hedenhös. Man har skålat för att åkalla högre makters beskydd och kraft. Förr var skålandet en komplicerad ritual med rangordning och annat tråkigt ceremoniellt, i dag är skålandet en vänlighet, som ett tyst tal till den man skålar med. Principen i varje skål är ögonkontakt, glaset höjt till cirka en decimeter under hakan, en klunk, förnyad ögonkontakt, glaset nedställt på bordet. Vid gemensamma skålar sveper man med blicken runt bordet och ser på sina bordsgrannar sist, innan klunken.
Armbågarna på bordet? Okej mot slutet av måltiden. Men armbågarna ska då placeras nära bordskanten, inte långt ut på bordet, och nära kroppen, det vill säga den egna, inte bordsgrannarnas.
Olivkärnor, fiskben, broskbitar, otuggbar mat? Helst sorteras sådant ut redan på tallriken innan man har hunnit anbringa det på gaffeln. Men har man fått in det i munnen så föser man ut det oätbara på gaffelns baksida och placerar det på tallrikens bräm eller kant.
Brödassietten står till vänster vid kuvertet. Där ligger vanligen ett kuvertbröd, som man kan börja bryta bitar av innan man fått mat och signalen till att börja äta. Men man brer inte en regelrätt smörgås av kuvertbrödet för att bita av efterhand om man vill vara formellt korrekt, utan bryter en munsbit i taget, detta därför att det man haft i munnen inte ska läggas tillbaka på tallriken (undantag ovanstående oätligheter).
Om det inte är absolut nödvändigt lämnar man inte bordet under pågående måltid. Måste man absolut gå ut medan övriga äter så ursäktar man sig diskret hos sina bordsgrannar men säger inte som pinsamt nog ofta hörs ”ursäkta jag ska bara gå på toaletten”. Det vill ingen veta. ”Ursäkta mig ett ögonblick” räcker.
Allra sist när måltiden är avslutad och värdpersonen har rest sig lägger gästerna sina servetter till vänster, lätt hopvikta – inte i de eventuella mangelvecken, inte på tallriken, inte på stolen. Och så tackar man värdpersonen på svenskt trevligt sätt för den härliga måltiden.
Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Spotta inte ut mat i servetten

Skrivet av Magdalena Ribbing 14:43, 4 september 2011 i kategori Etikettspalter, Måltider

Ofta äter vi i sällskap med andra. Då krävs ett hyfsat bordsskick. Den som äter ensam utan andras åsyn kan slafsa efter egen smak men andras närhet under måltiden gör det nödvändigt att se till att ingen äcklas av ett obehagligt ätsätt.

Jamen, det handlar ju bara om att få i sig maten? Vad är grejen med bordsskick, säger en del som inte ser sig själva under ätandet – det gör ju bara alla övriga. Frågorna om bordsskick ökar i antal och jag kan bara hoppas på att det beror på ett större intresse för god och angenäm samvaro kring matbordet.

Så hur gör man för att te sig så trevlig vid det gemensamma intaget av mat och dryck? Lektion 1 för det grundbordsskick som fungerar gärna för lättsamt bruk men framförallt för den något mer formella måltiden.

Alla sätter sig ungefär samtidigt. Formellt sätter sig ingen gäst innan värdpersonen har markerat ”sätt er” eller själv slagit sig ner.
Servetten läggs i knät genast man har satt sig. Den fästs inte i kläderna annat än vid kräftskiva eller om man är barn. Den anbringas inte heller med en snibb under tallriken som en uppsamling av matspill. Under måltiden används servetten för att torka av smulor kring munnen, men aldrig aldrig för att spotta ut matrester eller som näsduk (tro mig, det görs beklämmande ofta).

När man har fått eller tagit mat på sin tallrik väntar man till dess att värdpersonen har sagt eller markerat att det går bra att börja äta. I lättsamma fall, eller buffésituationer, börjar man när ett rimligt antal medätare i ens närhet har fått mat. Det som ska undvikas är att börja äta isolerat– måltid i andras sällskap innebär gemenskap, inte att snabbast möjligt bli av med sin eventuella hunger eller tillfredsställa sin nyfikenhet på rätternas kulinariska kvalitet.

Händerna ska befinna sig på bordet, inte placerade som bordsdekoration förbi ens tallrik utan lätt knutna jäms med eller med ett par fingrar på bordskanten. Ingen hand i knät! Synliga händer är gammal sed att visa att man inte döljer ett vapen under bordet.

Kniven hålls med fördel i höger hand med skaftet högst upp och dolt i handen, pekfingret som styråra över skaftet. Gaffeln hålls i vänster hand på samma sätt, och så att maten kan anbringas mest praktiskt och spillfritt. Är maten av den art att den kan delas utan kniv använder man enbart gaffeln, då i höger hand. Sked hålls med höger hand. Vänsterhänta gör som de vill, ingen ska kommentera hur andra gör.
Glaset hålls med höger hand, glas på fot med fördel i glasbenet med något-några fingrars stöd mot kupan.

Nästa månad följer lektion 2 i ämnet.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Har äran att inbjuda till ett fasligt besvär

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:58, 9 augusti 2011 i kategori Etikettspalter, Inbjudningar, Människor emellan, Socialt vett

Den artiga frasen ”har äran att inbjuda” har förlorat sin innebörd. I dag är det knappast en ära att inbjuda någon, oavsett vilket slags kalas det är frågan om. Mer är det frågan om hur mycket inbjudaren måste anpassa sin bjudning efter olika gästers önskemål. Att det inte alls är vad som menas med en bjudning förefaller ha fallit i glömska.

Ursprungligen var det en ära för inbjudaren att få ha en person som gäst. Och gästen i sin tur var hedrad över att inbjudas. Artigt och sirligt på ömse sidor alltså. Trevligt! Men nu är det inte så, ofta innebär bjudningen att värdpersonen tvingas till kompromisser, kostnader, besvär utöver rimlighet för att gästerna ska få precis som de vill.

Ska man vänta sig att värdfolket avlivar katten, kastar ut snittblommor och jordnötter, lagar exakt den mat man som gäst har påpekat att man tycker om och tål? Nej. Sett ur vedertagen hyfs- och stilsynvinkel har ingen gäst rätt att kräva det ena eller andra i arrangemang, mat, dryck. Är man allergisk, håller diet, bantar, är diabetiker, inte äter viss mat av religiösa skäl och så vidare, så ska man vid inbjudan säga detta: ”tack, det ska bli trevligt, jag berättar genast att jag inte äter xxx men tar med en egen maträtt om det är okej för dig.” Detta är en enkel åtgärd, som gäst får man precis det man tål eller vill ha, som värdperson slipper man oroa sig för att gästen ska få fel mat. Men allt fler av dagens gäster kräver att få just sin speciella mat. De uppfattar ordet ”bjudning” som lika med gratis mat efter egen smak. De menar att de kan ställa krav på inbjudaren, vilket är ett gravt missförstånd.

En bjudning är inte en krogmiddag. Inbjudaren gör sitt bästa, men bestämmer enväldigt vad som ska bjudas, och kan man som gäst inte äta eller dricka detta så får man låta bli. Maten är faktiskt underordnad gemenskapen.

Vid kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllopsmiddag med närmare 700 gäster bad endast tre-fyra om speciell mat. Det kan man också tänka på, för inte är väl gäster till kungligt värdfolk extra tåliga?

Jamen ska man som gäst inte få mat som man vill och kan äta? Det vore idealiskt, men vem ska anpassa sig efter vem? Fiskätaren, köttätaren, vegetarianen, dietfantasten, nykteristen?

Det enda som verkligen gäller är att gilla ­läget. Pretentiös kan man vara hemma hos sig

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Tillägg i svärmorsdebatten

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:57, 15 juli 2011 i kategori Allmänt, Etikettspalter, Människor emellan, Socialt vett

Diabetes är förklaringen till svärdotterns matkrav, anser hennes vapendragare i kommentarsfältet där jag attackeras för att jag delvis håller med styvsvärmoderns kritik. Så kan det säkert vara. Men jag har tytt den förskräckliga styvsvärmoderns ord om allergiundantaget som att hon menar just att specialkost kan man be om (alla ni som nu tänker kasta er över mig för att meddela att allergi och diabetes verkligen är olika saker, er svarar jag genast att det vet jag utmärkt väl). Jag tror att styvsvärmor menar att det är en sak att meddela artigt att man tyvärr är förhindrad att äta viss mat, och en annan sak att säga att man inte vill äta det ena eller andra (inte så ovanligt numera på bjudningar att gästerna påpekar vid inbjudan att de inte tycker om fisk/kött/fet sås/osv). Nu vet varken ni eller jag exakt hur styvsvärdottern har uttryckt sig vilket hindrar oss från att döma i ärendet – men oavsett detta har förskräckliga svärmodern ju träffat svärdottern flera gånger tidigare (framgår av att hon skriver att denna aldrig har tackat) och bör då ha fått reda på hennes diabetes och därmed sammanhörande matproblem. Därför tillåter jag mig att tro att det handlar om annat än en vänlig förfrågan om diabetesanpassad kosthållning.

Angående ett antal kommentarer om det löjliga och gammaldags att skriva och tacka för att man har fått bo hos någon, om än blivande släkting: de som i sina familjer inte tackar för omsorg, övernattande, middagar osv bestämmer själva hur de vill ha det. Men här är det en formell och konventionell värdinna som förväntar sig ett handskrivet tackkort (inte sms) för den trevliga week-enden, vilket jag har svårt att se som så pinsamt och förlegat som icke-tackarna tycker. Svärdottern måste ju efter flera besök ha insett att styvsvärmodern är just så konventionell att hon uppskattar ett skrivet tack. Om inte kunde hon fråga sin fästman. Han borde veta.

Förskräckliga svärmodern är förvisso fasligt trist. Det hindrar inte att hon har rätt i en del av det hon påpekar. Och kanske, anar jag, är hon argast för det hon antyder om styvsvärdotterns offentliga hånande av henne och familjen på den lokala puben.

Läs det tidigare inlägget här.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Svärmodern från helvetet har rätt

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 13 juli 2011 i kategori Allmänt, Etikettspalter, Människor emellan, Socialt vett

Mejlet från den förskräckliga svärmodern till hennes styvsons blivande hustru har valsat runt på nätet och hånats av omvärlden. Men vad är det svärmodern kritiserar?

Svärdottern är inte väluppfostrad, beklagar svärmor, som tycker att det är en olycka att hennes styvson har blivit kär i svärdottern.  ”Du borde skyndsamt skaffa dig kunskap om hur man uppför sig – det finns skolor för sådant”, skriver den förskräckliga svärmodern.

Nåja. Det är ungefär sådant man inte säger till någon som man vill ha en bra relation med. Där markerar svärmodern tydligt sin position. Sedan kommer hennes exempel på svärdotterns dåliga manér.

”När du är gäst i någons hem ska du inte berätta vad du vill och inte vill äta, om det inte är frågan om allergi. Du påpekar inte att du inte har fått tillräckligt med mat. Du sätter inte igång att äta först av alla. Du tar inte mer mat utan att ha bjudits till det.”

Här noterar förskräckliga svärmor självklarheter. Om svärdottern har kritiserat den mat hon bjudits på så har hon varit pinsamt oartig i den familj hon gästar och ska gifta in sig i. Det kan mycket väl vara praktiskt att svärdottern får veta detta.

Förskräckliga svärmor har mer kritik:
”När du är gäst i någons hem ligger du inte kvar i sängen till sent på förmiddagen om övriga stiger upp tidigare – du anpassar dig till hushållets normer”.
Givetvis ska man följa den stil som råder i ett hem som man gästar. Även här har svärmodern rätt.
”Du ska aldrig någonsin i andras närvaro såra den familj du är på väg att bli en del av” (tydligen hade svärdottern hånfullt skämtat om sin blivande familj på den lokala puben inför övriga gäster som var föga roade).

Självklart är det direkt olämpligt att på ett sårande sätt nämna den familj man gästar eller ska gifta in sig. Svärdottern hade suttit på puben och gjort narr av sin svärfamilj, och det är ett uselt beteende som det är rimligt att påpeka för henne.

Förskräckliga svärmor har noterat ytterligare fel:
”Du borde ha skrivit och tackat, för hand, till mig – du har aldrig skrivit och tackat mig när du har bott här”.

Det är normal hyfs att skriva och tackar för att man har fått bo hos någon, svärmor eller inte, i synnerhet när det gäller konventionella personer, vilket svärdottern bör ha noterat.

Svärmor passar på att dra upp fler fadäser från svärdottern:
”Du drar ständigt uppmärksamhet till dig själv – kanske skulle du fråga dig själv varför”.
En sådan sak är man kanske inte helt medveten om och kan ha nytta av att få veta.

Slutklämmen från svärmodern handlar om att svärdottern vill ha sitt bröllop på ett slott. Pinsamt tycker svärmor, om man inte äger slottet, vilket inte är fallet här. Och dessutom kan svärdotterns föräldrar inte betala bröllopet, inte mycket att säga något om, men har de inte sparat pengar till sin dotters bröllop så vore det snyggare av svärdottern att dra ner bröllopskostnaderna till proportionerliga sådana i förhållande till brudparets inkomster. Påpekar alltså förskräckliga svärmodern.

Har hon så fel?

Egentligen inte om man bara ser till vad hon kritiserar. Det är inga märkvärdiga beteenden som hon förväntar sig. Förskräckligheten är inte det hon påpekar, om man ser det ur den goda etikettens synvinkel, utan att hon har denna bedrövligt mästrande och ovänliga ton till sin styvsons utvalda. Och det kan framförallt han meddela sin styvmor. För svärdottern räcker det att tänka på att hon har livet framför sig. Och att svärmor trots allt har en del rätt i det hon har framfört – även om budskapet gavs på ett synnerligen otrevligt sätt.

Läs mer i ämnet här.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Alla har rätt att slippa skavas mot svettiga lår

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 10 juli 2011 i kategori Etikettspalter, Klädsel

En sommarföreteelse som alltid åstadkommer hetsig debatt är shorts.
Och vad är det för fel med sådana? Inget alls, förstås, på rätt plats.

Shortsbärarnas argument brukar vara rätten att klä sig som man vill, det vill säga som man själv tycker är bekvämt eller snyggt, eller bådadera i samklang. De, män som kvinnor, som älskar sina mycket korta byxor anför vanligen att de är svalare än längre byxor.

Tyvärr måste jag delge läsarna min personliga farhåga att en del rabiata shortsbärare är mer intresserade av att visa sin bara ben än av svalkande klädsel. Ser man en aning utanför den nordiska gränsen kan man notera att i varma länder används tunna långa kläder som skydd mot hetta, inte korta åtsittande plagg som lämnar stora delar av huden naken.

Att brittiska kolonialtjänstemän bar shorts exempelvis i Indien är möjligen ett ideal för en del nutida shortsbärare. Men dessa shorts brukade gå till knäna och då blir de en annan sak, om än inte så mycket svalare. Långa shorts kan räknas som kortare byxor och duger därför till stadsbruk och på en del informellare kontor utöver de arbetsplatser där denna klädsel är ändamålsenlig. Däremot är små korta shorts, de som alltså blottar bärarens lår intill grenen, varken svala eller lämpliga i städer, matbutiker, för krogpersonal annat än på informella strandkrogar. Det handlar om att skona omgivningen från den direkta hudkontakt som kanske inte är önskvärd, och om att undvika att svetta ner stolar där andra ska sitta.

Jo, visst har man rätt att klä sig som man vill. Men andra har också sina rättigheter, som att slippa att skavas mot någons svettiga lår på tunnelbanan, i bussen, vid fruktdisken, som kroggäst. Den enkla medmänskliga regeln, utan modeaspekter eller mytiska tankar om svalka, är att när man ska vistas nära andra människor som inte är ens egna bekanta, och om man inte befinner sig i utpräglade fritidssammanhang klär man på sig, inte av sig. Byxor eller kjol i knälängd plus något som skyler större delen av överkroppen är rätt om man vill uppföra sig hyfsat, vilket inte är ett tvång men vanligen uppskattat.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg