Etikettspalten: Hyfs i cyberrymden

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 26 januari 2013 i kategori Etikettspalter, Socialt vett

Det små snabba meddelanden som heter sms, short message service, kan liksom mejl verka som muntliga samtal genom sin snabbhet. Men ett skrivet ord har en helt annan tyngd än ett talat. Säger man vänligt leende ”vilken buse du är” till någon som har gjort något man inte är helt ense med, kan det låta nästan gulligt. I skrift kan det upplevas på motsatt sätt. Den man talar med hör ett tonfall, ser gester och mimik. Ord som man läser uppfattas på annat sätt än man menat. Muntligt uttalade ord kan man själv korrigera, men de som skrivits finns kvar. Därför är det viktigt att inte skicka sms och mejl med anklagelser, hårda ord, gräl osv om de inte är väl övertänkta och helst har vilat ett par timmar innan de sänds.
Älsklighetsmeddelanden däremot kan skickas iväg på sekunden till den mottagare som man vet välkomnar dem!

Felstavningar förekommer på grund av snabbheten i tekniken mycket ofta i sms och även i mejl. Sådant accepteras av kompisar med flera utan knot. Men skickar man mejl till exempelvis en arbetsgivare är det bra med rättstavad text.

Att skicka privatmejl till andras arbetsdatorer är inte självklart, bäst är att skilja mellan mejl på jobbet och privat. Personliga meddelanden till en arbetsplats kan bli pinsamt för mottagaren, alla anställda får inte ta emot och skicka privata mejl. En privat mejlbox är bättre för personliga meddelanden.

Ofta kan det kännas som omöjligt att besvara alla mejl man får på sin arbetsplats. Det behövs inte heller när det gäller massutskicken, om det inte särskilt påpekas att svar önskas, som till en konferens eller bjudning. Reklam av olika slag behöver man inte besvara trots uppmaning. Däremot ska man faktiskt försöka svara på det som har en personlig fråga eller kommentar, med ett aldrig så kort ”okej” eller ”återkommer” eller ”tack”. Det är vanlig hövlighet. Särskilt med tanke på teknikens svagheter är det viktigt med en bekräftelse på ett mottaget meddelande.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Säg ifrån – men inte alltid!

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:27, 19 januari 2013 i kategori Etikettspalter, Människor emellan, På arbetsplatsen, Socialt vett

Många som kommenterar i min spalt anser att ett rejält sanningens ord är enda möjligheten när det uppstår något slags konflikt i sällskapslivet eller på arbetsplatsen. Konflikter löses bäst genom konfrontation: säg vad du tycker även om det sårar, säg ifrån med hög röst även om det förstör arbetsklimatet, enligt dessa ljusets riddare.
Men ska man alltid säga ifrån när någon i omgivningen beter sig fel, dåligt, ohövligt, dumt? Nej. Man ska inte ta skit som det heter numer men det är högst onödigt och sällan effektivt att ställa till ett bråk om vardagliga problem, som att någon säger något olämpligt, obetänksamt, eller tar ens plats, eller annat som ständigt inträffar.
Enligt min uppfattning, grundad på erfarenhet från ett långt liv, är en bättre metod i sällskapliga sammanhang och en hel del andra att flytta sig själv ur stridens centrum. Eller att snabbt fokusera på något annat.  Det finns alltför många människor som har som rättesnöre i livet att alltid vara uppriktiga och säga sanningar. Deras formel är vanligen ”ja, jag säger som det är, för jag är så rak” varmed menas att de för sin egen sanningslidelses skull tillåter sig att såra andra genom att framföra sin uppriktiga mening ”nej, jag tycker inte att din nya frisyr är snygg, det var bättre förut” eller ”det blir väl inte bättre om du byter jobb, du är ju inte så bra på det du gör nu”.
Värre exempel finns, men den här arten av små kommentarer förekommer då och då och skapar ledsnad och sorg i onödan. Det är lika enkelt att säga ”kul med ny frisyr” eller ”hoppas det blir bättre för dig på nya jobbet”.
Många föreslår en rak ordsmäll istället för en kringmanöver, exempelvis att hojta ”ge fan i att krama mig” när någon på jobbet är ovälkommet kärvänlig – men det blir konfliktskapande och försvårar samarbetet. Man kan börja med att relativt lugnt säga ”du, låt bli att krama mig, jag är inte en kramig person” och hojta först när denna uppmaning struntas i.
Lite hänsyn kan man ta till dem man ska fortsätta arbeta eller umgås med, de bör få en chans att förbättra sig. Sanningarna och hojtandet tar man till om vänliga tillsägelser inte fungerar. Men att medvetet skapa konflikter och tråkig stämning hjälper sällan i det lite längre loppet.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Tänk – och hjälp!

Skrivet av Magdalena Ribbing 13:25, 7 januari 2013 i kategori Etikettspalter, Människor emellan

Men vad är det för fel med er? Säkert inte just med dig, men med alldeles för många!

Vad är det för fel med den som inte förmår se (jag avser inte synsvårigheter) sina medmänniskor? Vad är det som brister i hjärta, hjälpsamhet och empati hos alla som sitter på bussen med väskan på sätet bredvid fast andra som också har betalat sin resa, måste stå. Som parkerar sin kelplutt till hund på sätet bredvid, fast det kommer in någon med käpp som inte får sittplats. Som vid åsynen av stående käppförsedd äldre passagerare inte vill flytta upp sitt på eget säte sittande barn i knät med motiveringen ”då skriker hon.”
Som aldrig hjälper någon med barnvagn eller rollator av eller på buss, tåg, trappsteg, utan intresserat tittar på när barnvagnsföraren kämpar ensam (visst finns det hjälpsamma vänliga individer som bistår, men de är alldeles för få).

Vad är det som brister i tankeverksamheten hos alla som ställer sina portföljer/handväskor/påsar på hyllan vid kassan i matbutiken där varukorgen ska stå, när den korg man haft tömts? Varför bekommer det inte dessa otänkande personer att det står någon direkt efter med tung fylld korg? Är korghyllan personlig avställning till dess att kvittot pumpats ut och portföljen/väskan flyttas till bättre nejder?

Nej, jag tänker inte lägga skuld på curlande föräldrar eller bristande uppfostran, inte heller på vanlig bortkommenhet. Min teori är den nutida isoleringen. Allt fler lever i cyberrymden och är någon annan med makt på en skärm, men inte medmänniska bland andra levande individer.

Men i det verkliga livet är vi inga solitärer med rätt till plats och ljudutrymme som vi vill. Vi är människor i en gemenskap oavsett om man önskar den. Och vi måste anpassa oss till denna gemenskap. Vi måste börja hjälpa varandra i vardagen, underlätta för dem med svårigheter, med ett leende avstå vår sittplats till den som bättre behöver den.

För klarar vi inte de små uppoffringarna, hur ska det då någonsin kunna bli fred på jorden?

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Frieri, förlovning, fortsättning

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 17 november 2012 i kategori Bröllop, Etikettspalter

Oj så det förlovas dessa dagar! Varifrån inspirationen till denna akuta skjuts på förlovningarna kommer anar jag inte – men det väller in frågor om frieri och ringväxling och förlovningskalas. Så trots att Hyfs & stilspalten tar upp ämnet då och då verkar det vara dags att på nytt gå igenom begreppen.

Först det första, frieriet, som är den fråga någon ställer till en annan om att leva tillsammans i trohet livet ut. Alltså inte detsamma som att fråga: ”vill du ha bröllopsfest med mig?”

Förr, när kvinnor var omyndiga och utan egen beslutsrätt tillfrågades först fadern till den kvinna en man ville leva med. Det kallades för att den blivande fästmannen anhöll hos kvinnans far om ”hennes hand”, handslaget har alltid varit bekräftelsen på ett givet löfte. Fick han tillstånd till frieriet frågade mannen den utvalda kvinnan om hon ville gifta sig med honom. Han kunde då knäböja, (”gå ner på knä” sägs det ofta lite larvigt numera, från engelskan ”down on one knee” – bättre är uttrycket ”falla på knä”). Knäböjandet (urgammal gest av fredlighet, på knä är man inte stridande) gjorde mannen för att visa att han uppriktigt bönföll kvinnan om att bli hans, ett annat gammalt uttryck för att fria.

Om kvinnan sade ”ja” var förlovningen ett faktum. Mannen kunde ha med sig en ring, med eller utan dekor, som hon fick som trohetssymbol. Han fick vanligen en slät guldring av henne av samma skäl – ringarna kunde provas ut efter frieriet eller ha gjorts i ordning till det ögonblicket. På samma sätt gör man i dag med ringarna.

Avsikten med förlovningen är att förbereda sig till äktenskapet. Ursprungligen var förlovningen som då hette trolovning, ett lagligt bindande löfte, men så är det inte numera, och begreppet trolovning finns inte kvar (annat än i viss romantisk förvirring). Vigseln var förr bekräftelsen på trolovningslöftet, numera är det enbart vigseln som är juridiskt bindande. Förlovningstiden varade så länge som det behövdes, en månad eller ett år eller mer, den tid det tog att ställa i ordning det blivande gemensamma hemmet och planera bröllopet. Vanligt var tre-fyra månader, men man kan vara förlovad hur kort tid som helst och hur länge som helst, det finns ingen som helst regel för den tidsrymden.

I dag görs det oftast stort och nästintill larvigt väsen av att mannen äntligen har friat. I traditionella sammanhang är det vanligen han som friar; min bestämda uppfattning är att kvinnan lika gärna kan fria. I ett enkönat par friar den som är mest initiativrik. Men har man levt tillsammans i åratal, har ett gemensamt hem och ett etablerat liv tillsammans behövs inte något frieri, då finns ju mer eller mindre utsagt löftet om att leva tillsammans, motsvarande ett frieri. För vem flyttar ihop med någon i ett medvetet tidsbegränsat samliv?

Alltså är det tämligen överflödigt, det där fantastiska haussade frieriet som överraskar den andlöst ja-tackande andra partnern, när de två redan har ett gemensamt hem. Lika onödigt är att mannen frågar kvinnans föräldrar om han får fria till henne. Så snart en kvinna är myndig bestämmer hon själv över sitt liv, inte hennes föräldrar. Det hindrar inte att det är trevligt och rätt att de som ska ingå förlovning berättar detta för respektive föräldrapar, syskon och andra närstående! Men man ska veta vad man gör, och varför. Och kvinnor i nutid borde vara kloka nog att våga fråga sin partner om förlovning och äktenskap. Vad är det för jämställdhet om en kvinna går och trängtar efter förlovning och bröllop men inte törs fria till den hon vill leva resten av livet med!

När frieriet är klart och parterna är överens kommer den synliga markeringen av detta löfte: ringen. Traditionellt får båda en ring vid förlovningen. Vid vigseln får kvinnan ännu en medan mannens förlovningsring byter status och övergår till att bli vigselring.

Hur ringarna ska se ut är helt en personlig sak. Släta guldringar är klassiskt, ringar med ädelstenar vanligt – ju större diamant desto rikare fästman förstås, och en sådan är tydligen av en del något eftertraktat att imponera på andra med. I vissa kulturer ses den ädelstensprydda förlovningsringen som ett slags pensionsförsäkring för kvinnan. I USA sägs ibland att om förlovningen inte har resulterat i äktenskap efter ett år är mannen skyldig till detta, och då bryts förlovningen automatiskt varvid kvinnan som tröst får behålla den mer eller mindre dyrbara förlovningsringen. Puh! Sådant finns inte i svensk tradition, guskelov. Bryts förlovningen bör man ge tillbaka den pant på den nu brutna kärleken som man fått, nämligen ringen; högst frivilligt kan man låta ringen stanna kvar.

Vigselringen har högst status av de två trohetsringar som kvinnor ofta får. I många traditioner måste vigselringen vara enkel och slät, den ska bäras ständigt och ska därför vara enkel. Den ska också enligt traditionen sitta innerst på fingret. Förlovningsringen flyttas då till höger ringfinger innan vigselakten för att vigselringen ska få sin rätta plats. Efteråt sätts förlovningsringen tillbaka, traditionellt utanför vigselringen.

I dag ser man även det motsatta så att förlovningsringen med sin fina sten skyddas av vigselringen som ofta är mindre dyrbar. Man gör förstås precis som man vill. Några officiella kvinnor som bär sina ringar enligt den traditionella ordningen är kronprinsessan Mary i Danmark och hertiginnan av Cambridge i Storbritannien; deras stora ädelstensprydda förlovningsringar sitter utanför vigselringarna. Men kronprinsessan Victoria brukar ha sin vigselring ytterst. Fritt val!

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: I tid – given artighet

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 10 november 2012 i kategori Etikettspalter, Människor emellan, Socialt vett

Frågorna väller in om ”rätt” tid att infinna sig till bjudningar, möten, arrangemang, events och vad det nu kan kallas, de tillfällen där man har åtagit sig att infinna sig på en viss plats en bestämd tid.

Vad är problemet?
Tydligen att allt färre har respekt för tid, när det handlar om andras tid. Hur länge ska man vänta på den man har stämt möte med för att vara schysst? Hur mycket försent är det okej att komma till en finmiddag? Hur länge ska man låta den person som man ska göra affärer med, vänta?

Faktiskt blir jag lite sur över detta slags frågor. Det är som om människor i dag – inte alla, men för många – tillåter sig att använda andras tid till sina egna syften. Ett led i den yvigt blommande självupptagenheten? Eller en brist på förståelse för att andra kan ha annat att göra än att vänta på mig?

Den franske kungen Louis XVIII död 1824, tillskrivs uttrycket ”Punktlighet är kungars artighet och gentlemäns skyldighet.” Med detta menades att en av de få artigheter som kungar kan visa medborgarna är att komma i tid, att vara punktliga – kungar ska inte enligt gammal etikett resa sig för sina undersåtar, eller ge dem sin plats, eller buga för dem. Men komma i tid till möten kan kungar göra för att visa respekt – för andras tid.

Gentlemän i betydelsen människor som uppför sig väl infinner sig också på avtalad tid. Det är sällan fel att komma i tid till ett möte, oavsett vilket slags möte det är, ett affärsmöte, en lunch, en frackmiddag, en promenad – och vem kommer medvetet försent till ett läkarbesök, en hårklippning eller ett möte med den man söker anställning hos?

De flesta förmår passa tiden, men vill inte. Eller har något slags strategi för att komma sent. En sådan finns pinsamt nog i affärsvärlden, där det förekommer på olika håll att den som har högst ”rang” – eller känner sig mest märkvärdig – med vilje kommer försent till ett möte med den som ska göras affärer med. Det anses försätta den väntande i osäkert läge vilket i sin tur ska bädda för en förmånligare förhandling med den (ärkelufs) som låter sig väntas på. Egentligen tycker jag att alla som får vänta på någon mer än tio minuter ska gå därifrån – om de inte meddelas orsak till väntandet, som att tåget står still eller barnvakten inte kom eller något annat giltigt och rimligt skäl. Dit räknas inte ett som jag har hört om, en timme försenad: ”jag tvättade håret och det blev inte torrt i tid”. Hårtvätt kan planeras, liksom det mesta.

Jo, det finns många skäl att inte komma i tid till ett möte – men nästan inga skäl till att inte med en ursäkt meddela att man blir försenad.

Till en formell middag kommer man exakt i tid, men har marginal på en kort försening, en kvart högst – däremot inte en minut för tidigt.

Till en lunch kommer man inte ens en kvart försent eftersom det är begränsad tid.

Till ett affärsmöte kommer man i exakt tid, antingen man tycker sig vara märkvärdig eller känner sig lågrankad.

Till möten med kompisar kommer man i den tid som brukas i ens umgängeskrets – somliga har en halvtimme som marginal, andra fem minuter.

Men det är och förblir oartigt, ouppfostrat och drulligt att medvetet låta andra vänta.

Passa tiden, så passar du i tiden. Andras tid är lika viktig som din.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Den som gör en resa har något att berätta

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 14 augusti 2012 i kategori Etikettspalter, Människor emellan

Barn som stör under exempelvis flygresor är ett återkommande ämne som alltid väcker starka känslor i spaltens kommentarsfält. I juni fanns frågan Störandebarn vars frågeställare hade råkat ut för att framför- eller bakomsittande barn på flyget hade sparkat och krånglat, och ville veta om det är föräldrarna som ska sägas till, eller barnet direkt. Mitt svar var att om barnet verkar stort nog att förstå kan man försöka med ett milt påpekande direkt till det om att sparkandet inte är okej. Annars får man be föräldrarna se till detta. Över hundra kommentarer med skilda uppfattningar forsade in till spalten.

Så kom en dramatisk berättelse från en man som hade flugit med sin sambo från en känd flygplats vid Medelhavet till Sverige.
”Planet var praktiskt taget fullsatt. Början av resan gick bra, men så började ett litet barn längst fram i kabinen (två stolsrader från oss) skrika, den sorts barnskrik som går upp i höga, skorrande och disharmoniska ljudstötar. Min sambo har dels mycket bra hörsel, dels lider hon av kronisk smärta p g a en gammal trafikskada. Normalt sett är dock detta inget problem vid flygresor och vi har rest mycket tillsammans utan nämnvärda problem.

Men just den sortens barnskrik är mycket plågsamma för henne – jämför med ljudet av krita mot svart tavla. Ljudet utlöser huvudvärk. Om inte ljudet upphör uppstår en lavineffekt som utlöser mer smärta. Min sambo förklarade för flygvärdinnan att hon fick svår huvudvärk av oljudet och var i trängande behov av öronproppar. Kabinpersonalen letade fram ett par, vi tackade för hjälpen och problemet var tillfälligt avhjälpt. Barnskriken försvann också. Tillfälligt.

När det var dags för nerstigning började skriken igen, intensivare och mer irriterande, och den här gången var det svårt att använda öronproppar eftersom man måste tryckutjämna samtidigt. Jag tyckte inte att jag kunde sitta overksam utan gick fram till barnet och dess föräldrar för att bestämt förklara att skriken för andra gången gett mitt sällskap svår huvudvärk och att de fick se till att barnet höll tyst. Dialogen kom inte mycket längre innan kabinpersonalen insisterade på att jag skulle sätta mig – fasten seatbelts gällde. Då blir min sambo totalt desperat av ren smärta, lämnar sin plats, går fram mot kabinpersonalen som samlats i kabinens främre ände och förklarar högljutt och bestämt att hon har kronisk smärta, och håller på att få ett panikanfall eftersom hon inte kan fly från oljudet och känner det som om hennes kropp håller på att gå sönder.
Eftersom barnet fortfarande skriker blir detta för mycket för min sambo. Hon kollapsar på kabingolvet, framför personalen, vid ett särskilt irriterade skrik. Kabinpersonalen verkar tro att hon fått något slags psykisk kollaps och undrar om inte jag kan ”prata med henne”. Barnet skriker fortfarande.

Personalen säger att det är normalt att barn skriker. Det förstår jag med, men just flygresor är ett specialfall. Man har absolut ingen möjlighet att ta sig ut för att slippa det. Dessutom är man låst till en viss plats.
När vi landat var stämningen inte bra i kabinen. Ordväxling med andra passagerare uppstod. Min sambo fick hårda ord av typen ”så agerar man inte – nu är vår treåring vettskrämd” och ”är du personlighetsstörd?” Jag kunde inte låta bli att fråga efter vanlig hyfs. Från familjefäder i yngre medelåldern fick jag då veta att det var så här när småbarnsfamiljer reser och om det inte passade kunde vi resa med pensionärerna. Och ja, det kom också ett ”Fuck you”.
Vi begär inte tystnad och har ganska stor tolerans mot irritationsmoment. Men här skrek ett barn i timmar. Frågan är: ska man behöva finna sig i det här? ”

Nu verkar detta vara en inte helt vanlig situation. Men visst kan de flesta känna igen irritationsmoment under en resa, från medpassagerare som pratar alltför högljutt, barn som bråkar och skriker, bredvidsittande som tar för sig för mycket utrymme och så vidare. Så jag menar att man måste stå ut med det man inte kan påverka, liksom att inse att det kan vara omöjligt även för en förälder att få ett skrikande barn att tystna. Ingen förälder tycker att det är okej med ett skrikande barn utan försöker förstås att lugna barnet. Det måste också ha varit väldigt synd om barnet.

Har man så svåra problem att tolerera barnskrik som i det här fallet måste man själv ta ansvar för detta och begära en plats i flygplanet långt från barn, förslog jag. Gastande och stökiga vuxna passagerare kan hutas åt och sägas till av personalen, men utomstående kan knappast påverka små barn, som kanske är rädda, får ont i öronen eller annat.
En tid senare hade denne resenär gjort en rundfråga till ett antal flygbolag via mejl och vänligt nog vidarebefordrade han det intressanta resultatet till spalten:
”Urvalet är inte vetenskapligt – vi har helt enkelt plockat de bolag vi rest med tidigare som verkat bra och dessutom några välkända lågprisbolag.
Vi berättade i stora drag vad som hade hänt och frågade om det gick att boka en plats på avstånd från småbarn. Efter mer än en vecka var resultatet detta:

KLM: Nej, det går inte att boka en sådan plats.
Brussels airlines: Diffust svar som vi tolkar som att sådan plats inte kan garanteras.
Lufthansa: Ej svar.
Easyjet: Missuppfattade frågan och trodde att vi hade flugit med dem (det hade vi inte). Det intressanta i deras svar var att de skulle vidarebefordra synpunkterna till cabin crew så att disciplin och tystnad upprätthålls ombord men kunde inte lämna några garantier om vem man får som granne.
British Airways: Svarar att de inte kan svara via mejl utan rekommenderar att vi kontaktar en av deras lokala representanter.
Swiss: Kan inte garantera bokad plats.
Austrian: Lovar att försöka men garanterar inget.
Star Alliance: Kan inte svara generellt, man måste vända sig till vart och ett av deras 28 medlemsbolag individuellt.
Malmö Aviation: Kan inte garantera en sådan plats.

Eftersom inget bolag gett ett klart positivt svar överväger min sambo något av följande.
a) inte göra fler flygresor
b) investera i bullerdämpande hörlurar/aktiva hörselskydd
c) endast flyga reguljärt på rutter som inte är högvilt för semestrande barnfamiljer.”
Gastande och stökiga vuxna passagerare kan hutas åt och sägas till av personalen, som inte kan påverka små barn. Min kommentar är att det borde vara självklart att ta med öronproppar och hörselskydd när man vet hur känslig man är för skrik – man kan inte förutsätta att ens resa är barnfri.
Varför inte flygbolagen förmår reservera en plats skild från barnfamiljer förstår jag däremot inte. Resenärer uppger ju alla möjliga detaljer vid biljettköp, det måste vara känt för flygbolaget om passagerare medför barn. Att sätta barnfamiljer i en viss del av planet borde inte vara svårare än att rökare förr hade en viss del av kabinen reserverad för sig.
Dags alltså att resenärer kräver lite bättre bemötande från medresenärer och flygbolag. Som resenär ska man tåla en del oljud men inte behöva plågas. En resa, antingen den är i tjänsten eller i samband med en semester, ska inte vara ett lidande. Även de som reser utan barn har betalat sina biljetter och har samma rätt till en rimligt behaglig transport som barnfamiljer.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Bästa sommargästen

Skrivet av Magdalena Ribbing 09:47, 25 juni 2012 i kategori Etikettspalter, Människor emellan, Socialt vett

Det räcker inte att ta med en prinsesstårta när man gästar den som har sommarstuga.

Faktum är att det är bättre att avstå från att medföra någon tårta alls – om inte sådan särskilt efterfrågats.

Avståendet kan ingå i den hänsyn som är nödvändig när man gästar någon i sommarstugan. Som övernattande gäst, kanske inte bara en natt utan flera, kommer man tätt intill den eller de som man inbjudits av, man ser varandra i skymning, dagsljus och gryning, man delar hygienutrymmen och vardagsliv, och det kräver mer än en middagsbjudning som man lämnar efter ett par timmar.

Alltså kommer man inte objuden, och inte på egen inbjudan typ ”ja det verkar så härligt med er stuga, kan jag komma på torsdag och stanna till söndag?” Inte bra. Invänta en välkomnande inbjudan! Och när den kommer, säg inte ”ska jag ta med lakan?” utan förutsätt att sådana och handdukar ska tas med – sommarstugor är sällan värdshus med tvätterier. Men hörsamma om inbjudaren säger tydligt att lakan osv inte ska medföras, alla värdpersoner vill inte detta.

Frågan om vad som kan tas med i form av present ska också ställas: drycker? mat? något föremål till stugan? spel till barnen? Alltid bättre att fråga än att komma med en present som inte behövs eller passar.

På plats gäller medverkan i väl balanserad utsträckning hos inbjudarna i sommarstugan. Den gäst som slår sig ner i solstolen och förväntar sig uppassning blir inte populär. Men det blir inte heller den gäst som utan att fråga tar sig an olika hushållsgöromål – och allra minst den gäst som börjar ändra rutiner, möblering, diskarrangemang och annat med påståendet ”så här blir det mycket bättre”. Frågan ”får jag diska?” eller ”kan jag hjälpa till” är naturlig.

Och vanligen uppskattas den flernattsboende sommarstugegäst som soligt säger ”okej att jag handlar, lagar all mat och fixar disken under morgondagen?” Eller säger sig gilla att klippa gräs. Eller går och badar och tar med stugans barn.

Och klokast är den sommarstugegäst som har förstånd att bege sig hem när vänskapen och trevnaden består. Den gamla tumregeln är högst tre dagar – enligt ordstävet ”på tredje dagen luktar fisk och gäster illa”.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Telefontrams

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 10 mars 2012 i kategori Etikettspalter, Socialt vett

Ett nyinvigt lyxhotell har en telefonväxel som fungerar långsamt. Detta är man medveten om och har därför en automatisk telefonsvarare som meddelar att den uppringande måste vänta. Med korta mellanrum säger en flicksöt röst:
“Oj! Är du fortfarande kvar! Då får vi verkligen skärpa oss. Häng kvar!”

I klartext betyder detta: “vi klarar inte av att ta emot samtal utifrån och koppla till rätt hotellgäst inom några minuter, därför måste vi sätta in vår automatröst som får gulla med alla de som tvingas vänta”.

Häromdagen väntade en uppringande i tjugosju minuter på att bli framkopplad, med hotellets flickröst tjatande sitt “Oj! Är du fortfarande kvar… “. Den utlovade skärpningen uteblev förstås.
En gång =– nåja. Två gånger = tröttsamt. Tio gånger = löjligt och gravt irriterande.

Tråkiga, störande och onödiga är också telefonsvarare som inleds med musik, barn som pratar aldrig så sött om ovidkommande saker, roliga historier, överflödigt prat av diverse slag. Den som ringer upp en annan person, institution, myndighet, verksamhet av något slag vill ha ett kort och koncist svar, inte vänta i telefonen på att en tidsödande automatisk ramsa ska ta slut. Telefonsvaret ska ge korrekt information att den uppringande har nått rätt nummer och om det går att lämna meddelande efter något pip. Privat behöver man inte ge sitt namn men kan säga ungefär “tyvärr kan jag inte ta emot samtalet nu, vill du bli uppringd, lämna ditt namn och telefonnummer”.  Är man bortrest ska man givetvis inte informera om det, det vore att hjälpa tjuvarna.

Men att låtsas vara personlig med den som väntar får motsatt effekt när automatiken upptäcks. Och det gör den.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Nigande i onödan

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 25 februari 2012 i kategori Etikettspalter, Socialt vett

Häromdagen såg jag en man i trettioårsåldern hälsa på en ung kvinna genom att niga lätt men tydligt för henne. Hon var i sällskap med en annan likaså ung man, men han fick ingen nigning utan ett handslag.

Detta tilldrog sig på en av Stockholms restauranger. Han som neg satte sig en stund vid bordet med de övriga två och neg igen för kvinnan innan han gick därifrån.

Det var alltså inte ett plötsligt misstag att han neg utan en överlagd artighet.

Nigningen är en gammaldags artighet som utförs av kvinnor. I min barndom på 1940-talet var nigandet självklart för småflickor, vi neg för äldre personer och upphörde med det i senare tonår när vi ansågs vuxna.

Att en man niger får nog anses vara en rejäl missuppfattning – eller vilket vore intressant att få veta, en total könsgränsupplösning. Mäns motsvarighet till kvinnors – flickors – nigande är en lätt bugning. Knäfallande och hattsvepande är teatergester för att markera gamla tider. Mycket gamla.

Även vuxna kvinnor niger numera allt oftare, tycker jag mig se. Tyvärr. Kanske tycker de att det ser flickaktigt gulligt ut? Kanske har de inte lyckats bli avvanda från barnaårens hälsningsartighet? Troligare är att de inte vet vad de gör. Symboliken i nigandet är att sjunka ner framför någon som man ska betrakta som högre rankad. Man försätter sig i en underordnad position. Förr skulle även vuxna kvinnor niga för chefen, chefens fru, för patron, för prästen – för praktiskt taget alla som hade mer pengar och högre samhällsställning. Detta är guskelov bortlagt och enligt min bestämda uppfattning vore det skam att återgå till gamla och sämre tiders underdånighet.

Nutida vuxna kvinnor ska inte niga alls. Utan minsta forskning i ämnet tror jag att det utbredda nigandet delvis kan vara inspirerat via TV från idrottskvinnor på prispallen, där oftast en man hänger en medalj om halsen på pristagaren, och hon tackar genom att niga. Rätteligen skulle medaljutdelaren buga djupt för pristagarens prestation. Istället niger hon – jag hoppas att det inte är för personen utan för Idrotten eller något annat lika heligt.

Men än har jag inte sett någon man niga på prispallen när han erövrat en medalj.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Nya Året

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 31 december 2011 i kategori Etikettspalter, Människor emellan

Kramas till höger och vänster, pussas och hurra och gapskratta – på nyårsafton ska alla vara glada och hoppfulla, enligt en vanlig uppfattning.
Men alla vill inte, kan inte vara glada. Alla vill inte krama vem som helst. Alla tycker inte att livet är roligt nog för ett gapskratt.
Måste man inte spela med i glädjen för att anses som trevlig?
Nej.
Det är fel att framhäva sin ledsnad eller besvikelse så att alla andra märker det när man är på fest. Men det är inte heller ett tvång att låtsas vara jätteglad. Den som inte kan gapskratta och se lycklig ut måste inte försöka göra det. Däremot ska den som är ledsen helst avstå från att hela tiden berätta om sin besvikelse eller sorg för alla andra, som då dras med i mörkret.

Men om man verkligen är djupt sorgsen? Kanske man då ska avstå från att gå på det kalas där man vet att alla andra är glada. Eller så går man dit med ambitionen att försöka vara tapper så att ens personliga sorg inte blir festens fokus. Vänner vet vanligen vem som är mycket ledsen och tar hänsyn till det. Och det kan finnas en hjälp i att vara bland andra om man är drabbad av sorg. Det är också skillnad på att vara dämpad av någon anledning och på att visa en dyster sinnesstämning och förvänta sig medkänsla från andra på en fest. I ett litet sällskap kan det vara mer rätt att inte dölja sina dystra känslor, förutsatt att övriga inte har förväntat sig en munter afton med klackarna i taket.

Den som inte vill pussa och krama andra behöver inte göra det, men ska inte fräsa till kramfolket utan säga något vänligt avvärjande som är tydligt men inte argt. Puss- och kramfolket vill vanligen inget ont utan visar vänlighet – och sådan kan man ju glädjas åt även om man föredrar den ofysisk.

Sedan är ju nyåret ännu obekant för oss alla. Det om något kan vara en tröst, med eller utan en kram.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg