Viktkommenterande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 5 november 2012 i kategori Folkförbättring

Fråga: Jag har en fråga som klöser mig inifrån: hur biter man ifrån åt en person på jobbet så att hon förstår att jag INTE tänker göra Gastric Bypass operation? Nätt och fin i figuren är hon numera, jag väger tokmycket, men varför vrålskrattar hon tvärs över lunchrummet att ”JAHAJA då är det bara PIA som vi väntar på !!!! HAHAHAHA!!!”

Svar: Stackars denna gastande och magopererade person! Förutsatt att det inte bara är din misstanke utan att du verkligen vet att hon syftar på din vikt, så får du försöka tycka synd om en människa i så total avsaknad av hyfs, vett och förstånd. Att öppet visa sig så korkad och ouppfostrad måste (eller borde i alla fall) vara fasligt trist.

Så le milt mot henne varje gång det kommer någon kommentar om ditt utseende, och säg i lättsam ton ungefär ”ja vi vet alla att du är jättenöjd med ditt utseende – och jag trivs med mitt”. Upprepa den frasen varje gång, ihärdigt och relativt vänligt, så slutar hon snart. Det vore meningslöst att svara henne så som hon förtjänar, nämligen ”håll truten, fåntratt”, hon skulle bara fortsätta att bete sig uselt eftersom hon inte förstår hur pinsam hon är. Därför är det bättre att du bekämpar henne med ihärdigt vänligt tonfall och ett relativt hyggligt svar.

Vore det av omtänksamhet hon höll på med sitt tjat så skulle hon förklara försiktigt för dig, en enda gång och i enrum, om sin operation och dess hälsoeffekter.

Det hon gör nu är inte ursäktligt.

Magdalena Ribbing

Smacktillstånd?

Skrivet av Magdalena Ribbing 12:00, 15 augusti 2011 i kategori Allmänt, Folkförbättring, Måltider, Socialt vett

Fråga:

Jag har en fråga om det offentliga rummet och vad som är tillåtet. Eller snarare vad som är hyfs och stil kanske. Satt igår på ett kafé och läste en tidning, drack lite kaffe, åt en smörgås. Vid bordet bredvid satt en tjej i 25 års ålder och gjorde detsamma. Men hon smackade något så fruktansvärt. Varje tugga gick runt runt i hennes öppna mun som i en tvättmaskin.

Själv åt jag upp och gick därifrån. Kunde inte sitta kvar på grund av att ljudet äcklade mig så mycket. Kan man säga till om smackningar? Skulle jag kunnat luta mig över hennes bord och sagt: ”Så stänger vi munnen”? Allt sker ju inom hennes privata sfär men ljudet kommer in till min.

Hur långt eller nära får man gå i tillsägelse?

Svar:

Det är väldigt svårt att säga till obekanta personer att de är äckliga – för det är ju innebörden i ett påpekande att de smackar när de äter. Det enda du kunde gjort var att byta bord.

Om du och smackaren hade varit utom hörhåll för övriga på kaféet så kunde du kanske, kanske mycket diskret och vänligt ha sagt ungefär ”ursäkta, men jag tror inte att du vet att du har munnen öppen när du tuggar, så att det låter ganska mycket, jag ville bara hjälpa dig genom att berätta det”. Men det är vanskligt att ta ett sådant initiativ, hon kanske hade orsak att smacka, exempelvis lösgom eller något annat problem, så klokast är att byta bord.

Magdalena Ribbing

Garderobsridderlighet?

Skrivet av Magdalena Ribbing 12:30, 9 augusti 2011 i kategori Allmänt, Folkförbättring, Socialt vett

Fråga:

Jag jobbar extra som garderobsvärd på ett statligt museum där det ofta kommer finare besök under vernissagetid. Vid ett tillfälle när ett äldre par skulle hämta ut sina ytterkläder gav jag först damen hennes kappa. Hennes man reagerade genom att fnysa åt mig och ryckte ifrån mig kappan och hjälpte därefter sin fru att ta på sig kappan.

Jag får höra av min kollega efteråt att det anses vara oartigt att låta damen ta på sig sina ytterplagg om det uppenbart att hennes man finns närvarande som ska hjälpa henne. Detta gäller förstås för vissa sällskap, jag förmodar att det rör sig om finare sällskap. Sen dess har jag rättat mig efter detta, men kan tycka att det känns fånigt att räkna med att en kvinna/dam inte kan ta på sina ytterkläder om deras respektive finns närvarande.
Vad tycker Magdalena om detta?

Svar:

Bevare mig väl vilka larviga “regler” en del människor fastnar i! Som den man du beskriver – en riktig lufs faktiskt. Att han inte bara vänligt tog kappan och hjälpte frun att få den på sig, utan tog sig före att tro att han var charmant genom att fnysa kritiskt till dig! Riktigt ouppfostrat och trist. Så bry dig inte om detta, inte ett dugg, fortsätt ge kapporna till kvinnorna och rockarna till männen, så får den karl som vill bistå den kvinna han vill med att hålla upp hennes kappa så att hon graciöst kan glida in i den.

Du behöver verkligen inte försöka räkna ut vilka relationer garderobsbesökarna har till varandra, vilken inbördes hjälp de tänker ge varandra, vilken grad av jämställdhet de föredrar eller ens om de alls är bekanta. Råkar du ut för detta larviga beteende någon mer gång kan du le vänligt och låta “gentlemannen” hållas, han kanske behöver det.

Magdalena Ribbing

Husesynstvång?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 9 augusti 2011 i kategori Allmänt, Folkförbättring, Socialt vett

Fråga:

Har under en helg på Gotland gått på inte mindre än tre husesyner hos bekanta (inte nära vänner). Det vill säga, man kommer fram och säger ”hej hej och vad trevligt ni har det”. – ”Vill ni se huset” säger de då.” – ”Ja visst, visst” säger vi artigt och så blir det en timmes rundvandring där man kikar in i allt från tvättstugor till sängkammare.
Ibland är det förstås kul och så men det kan lätt bli för ingående och låååångrandigt. En gång då vi var i Amerika fick jag en känsla av att husesyn inte verkade vara så uppskattat. Och det är ju roligare att börja med partyt på en gång. Man får ju ändå en uppfattning om hur det ser ut och vilket jobb som gjorts. Man behöver ju inte kolla värmepannor och vattenberedare.

Jag har för mig att något sådant aldrig skulle förekomma i andra länder. Vad gör man om man inte vill gå husesyn, så där noga?

Svar:

Den mänskliga nyfikenheten är naturlig (och i en del nödvändig för utvecklingen), vilket inte betyder att man måste göda den, sin tillväxt brukar den klara av mer än väl utan hjälp. Att gå runt i en annans hem och bese varje del av det är inte vanligt i andra kulturer, men väl i den svenska. Enligt vad jag inhämtat vore det direkt pinsamt att i ett franskt, brittiskt, österrikiskt, italienskt osv hem be att få se innehavarens sovrum, badrum, garderober, förvaringsutrymmen med mera.

Att gäster ofta mer eller mindre tvingas till rundvandring i ett svenskt hem kanske grundar sig i förnöjelsen över de förbättringar man åstadkommit? Eller kan det vara en markering för gästerna hur vackert och välmöblerat man har det? Säkert finns orsaker, medvetna eller omedvetna.

Att många besökare rentav kräver att få gå denna husesyn har sin grund i ovan nämnda nyfikenhet, ”nu ska vi minsann kolla hur de har ordnat det för sig, oj vad de har kostat på, hur hade de råd med det här, inte vidare lyckat” – — – eller vad det nu är. Kommentatorer kommer nu att skriva att man vill se hur andra har det för att själv få inspiration och tips. Så kan det ju vara men det är osannolikt att det skulle ligga bakom alla dessa husesyner som frågeställaren noterat med en suck.

Den ovilliga husesynaren kan till att börja med avstå från all antydan om intresse för den del av bostaden, alltså utöver sällskapsdelen som ändå syns: vardagsrum, matrum, kanske kök, trädgård, balkong. Säger värdpersonen ”vill du se resten” så kan man vänligt säga ”åh, det här räcker jättebra, jag ser ju hur trevligt ni har det.” Om det är så illa att värdpersonen säger ”jamen du måste se vår fiffiga sovrumslösning/duschkabin/skjutdörrsgarderober” blir det svårt att säga att det vill man verkligen inte, utan då är det bara att traska med och utropa det förväntade ”så stiligt”. Och inte dröja sig kvar i detaljerna utan skynda på sina steg tillbaka till de utrymmen där gäster passar bäst.

Magdalena Ribbing

Hängselangrepp?

Skrivet av Magdalena Ribbing 12:00, 4 augusti 2011 i kategori Allmänt, Folkförbättring, Människor emellan

Fråga:

Jag besökte en konsert i Stockholm. Lokalen där konserten hölls hade ett litet bås, där man som rökare kunde stå och ta en cigarett. Tyvärr erbjöds inte möjligheten att gå ut och röka, så man fick istället trängas med andra (båset var verkligen i minsta laget). Ett sällskap ockuperade hela båset långt längre än vad det tar att ta ett bloss, och jag kände viss irritation över detta, men jag ville undvika att ”tränga mig” in. När jag till slut tröttnade på att vänta (sällskapet hade för länge sedan fimpat sina cigaretter) frågade jag vänligt om jag också fick plats. De fyra i sällskapet sade då något skämtsamt, och plötsligt skrattade de alla, som jag uppfattade det, åt mig. De flyttade dock på sig och släppte in mig.

När jag passerar en av kvinnorna i sällskapet drar hon tag i mina hängslen och släpper dem med en klatsch, och där tog mitt tålamod slut. Jag vänder mig om och ger kvinnan i fråga en rejäl utskällning, och ett par svordomar lämnar dessvärre min mun. Kvinnan protesterar högljutt och männen i sällskapet muttrar om att tölpar som jag borde ”slängas ut”, varpå de lämnar båset. Jag kan hålla med om att jag kanske var väl argsint i min tillrättavisning, men nog kan väl ett par svordomar förlåtas då man blir behandlad på ett sådant respektlöst sätt? Tänk om jag hade gjort något liknande, t.ex. dragit i kvinnans behåband?! Jag blev paff i situationen, kanske i synnerhet för att personerna i sällskapet var äldre än jag (själv är jag dryga trettio, och jag tror att de var i fyrtio-fyrtiofemårsåldern).

Jag ställer mig i efterhand frågan vad kvinnan ville uppnå med sitt beteende? Trodde hon verkligen att jag skulle uppskatta gesten? Eller gjorde hon det för att roa sig själv och sina vänner, på min bekostnad?

Svar:

Bortsett från skillnaden mellan behåband och hängslen, även om bådadera avses hålla något väsentligt uppe, förefaller detta vara ett typfall av den utbredda självupptagenheten: JAG är här och behöver inte bry MIG om någon annan. Att ockupera ett rökutrymme avsett för alla under längre tid än det tar att röka sin cigarrett är naturligtvis fel. Rökutrymmet är inte ett privat sällskapsrum.

Kvinnan som drog i dina hängslen betedde sig oförsynt och tölpigt, helt säkert för att skaffa sig ett flabb från sina vänner, omoget men kanske inte avsiktligt elakt utan obetänksamt och fånigt. Det var visserligen tråkigt gjort av dig att svära åt henne, du hade vunnit mer på att säga något iskallt till henne istället. Ändå: det var din rätt att huta åt henne. Hon hade inte med din klädsel att göra. Att peta på andras kläder i synnerhet i syfte att förlöjliga dem är fel. Förstås.

Men eftersom kvinnan ifråga inte genast backade från sin fadäs och bad dig om ursäkt gör det ingenting, enligt min mening, att hon relativt brutalt tvingades förstå att hon gjorde fel.

Magdalena Ribbing

Kramundvikande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 1 augusti 2011 i kategori Allmänt, Folkförbättring, Människor emellan, Socialt vett

Fråga:

I min bekantskapskrets, både privat och i professionen är det vanligt att man hälsar med en kram. Personligen känner jag mig inte helt bekväm med det och brukar tydligt visa att det är ett hjärtligt handslag som gäller, i varje fall för herrarna. Är detta fel? Hur ska man agera vid hälsning?

Svar:

Det brukar finnas en fastlagd umgängeskultur bland dem man möter ofta, och där ingår hälsningssättet. Kram eller handslag har numera blivit en fråga just för sådan praxis. Det finns de som kramas första gången de hälsar på någon, och det finns de som tycker att kramen är mindre personlig än kindkyssen (ser man det tekniskt är kindkyssen mer distanserad än kramen som medför större fysisk närhet).

Demonstrerar man tydligt mot kram eller kindkyss i hälsningen kan man behöva förklara sig för kramare och kyssare. Så gör som du vill och ta i hand, men säg gärna med ett vänligt leende när du uppfattar att en kramare närmar sig ”det här gillar jag” eller “inget går upp mot ett gott handslag” eller något annat förklarande, och sträck fram handen. Lite sura miner, några sårade känslor kan det medföra. Men man ska inte behöva komma närmare andra människor än man själv vill, varken fysiskt eller psykiskt.

Magdalena Ribbing

Brickdrickskrav?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 27 juli 2011 i kategori Allmänt, Folkförbättring, Socialt vett

Fråga:

Häromdagen när jag åt lunch på en vanlig enkel restaurang där man hämtar sin egen mat på en bricka och betalar vid kassan så fanns det en sparbössa vid kassan och en skylt med texten ”Dricks till den trevliga personalen.” Har sett liknande vid andra tillfällen också. Är det verkligen rimligt att förvänta sig dricks i en sådan restaurang? Jag trodde att dricksen avsåg serveringen vid bordet, innefattande både att ställa fram rätterna och att bistå med annat (ta fram mer dryck, osv). Men på barservering?? Ska vi börja betala dricks på 7-11 också? Och vid korvkiosken?? Varför bara när det är mat vi köper, i så fall, varför inte när vi köper kläder och böcker också? Man kan ifrågasätta hela idén med dricks, men den här utvidgningen känns bara fel. Vad säger Magdalena?

Svar:

Du har rätt, dricks ges till personalen för given god service. Obs att dricks alltid är frivilligt, ingen måste ge dricks någonstans i Sverige, och många tycker att det är bäst att aldrig ge dricks eftersom personalen ska ha tillräcklig lön ändå. Men minst lika många följer den gamla seden att ge personer i serviceyrken en extra slant för vänligt bemötande, runda av notans summa uppåt. Man ska också veta att på många krogar samlas dricksen ihop och fördelas på hela personalen, alltså även de som inte mött gästerna direkt.

Däremot är att ställa fram en tallrik vid en bardisk knappast dricksberättigat – kanske om gästen fått speciell servering. Men den som inte vill lägga en femma eller tia i den uppfordrande sparbössan (inte så jättetrevlig uppmaning kanske) behöver inte känna sig snål.

Magdalena Ribbing

Arbetskamratsgnäll?

Skrivet av Magdalena Ribbing 10:30, 21 juli 2011 i kategori Allmänt, Folkförbättring, Människor emellan, På arbetsplatsen, Socialt vett

Fråga:

En arbetskollega som jag jobbat med i snart fem år är ingen jag umgås privat med men jag måste ändå höra på dennes problem och allmänt negativa inställning. Egentligen har jag lust att uttrycka mig i mindre trevliga ordalag men vi lever ju i ett civiliserat samhälle så jag hoppar det.

Har du tips på ett bra sätt att lösa detta? Jag skulle kunna klara av att inte vara vän med personen på arbetet.

Svar:

Du kan säga till din negativa kollega så snart det blir trist att lyssna, ungefär ”du, jag vet att du har problem/att du ogillar xxxx/att du tycker att allt är fel, och det har jag förståelse för men faktum är att jag har ingen lösning på detta så tror du att vi kan tala om något annat?”

Eller ”jaha, tråkigt att höra, men jag kan inte hjälpa dig”.

Eller ”synd om dig, nu måste jag koncentrera mig på det jag gör, så tyvärr kan jag inte lyssna till dig”.

Magdalena Ribbing

Folkförbättring: bank, telefon, dator och värvare

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 25 maj 2011 i kategori Folkförbättring, Socialt vett

Läsarna tipsar om vardagsvänligheter.

– På banken: fyll i blanketterna innan nummerlapp tas, det kan gå fort att komma till kassan. Då tar köandet betydligt kortare tid.

– Ringer ni till telefonbanken med ett komplicerat ärende som ni verkar ta en stund att lösa, ring inte kl 22.55. Telefonbanken stänger kl 23, inga andra enheter (utom möjligen IT-avdelningen och spärrservice för kort) har öppet så dags. Vi får inte stänga själva, så övriga kollegor står vid dörren och stampar kl 23.15 och vill gå hem. Vi får heller inte betalt efter kl 23.15. Vi öppnar kl 0700, när som helst tidigare på dagen är en mycket bättre tidpunkt att ringa!

– Tugga gärna ur maten innan du ringer upp en telefonist. Om det går att undvika, hosta inte rakt in i luren. Växeltelefonisternas trumhinnor tar stryk av plötsliga höga ljud.

– Om telefonisten ber dig upprepa eller bokstavera något så är det troligen för att du hörs dåligt, pratar otydligt eller för att telefonisten inte känner till namnet/stavningen. Det blir bara längre/dyrare för dig själv om du blir förbannad och skäller ut telefonisten istället för att svara på frågan. Lyssna gärna på vad telefonisten frågar innan du svarar, eftersom ”ja” eller ”koppla mig dit” inte funkar som svar på ”vill du komma till växeln eller kundtjänst?” till exempel.

– Bli inte sur om du ombeds upprepa ditt namn/ärende. Undersökningar visar att vi inte ”hör” vad en person säger de första sekunderna av ett telefonsamtal. Det gäller särskilt om man har hållit på med något helt annat innan samtalet kom, ex. svarat på ett kundmejl. Vana telefonister och kundtjänstmedarbetare brukar ha strategier för att hantera det, men även de kan missa.

– Innan man ringer till ett företag och har frågor angående en faktura man fått är det bra att läsa informationen som står på fakturan innan man ringer. Ofta frågar folk vad fakturan gäller, fast svaret på frågan står på fakturan. Att man inte betalt en faktura i tid är inte handläggarens fel.

– Har jobbat på CSN, upphörde aldrig att förvånas över hur en del uppförde sig i telefonen. En del ringde från mobiler med en unge gallskrikandes i famnen och förväntade att man skulle uppfatta vad de sa, en del började i arg ton med att skälla på regeringen, andra vrålade bara rakt ut i ren frustration. Det var ju inte mitt fel. Mer respekt åt folket tack!

– Var nykter och ha uppgifter till hands när du ringer en kundtjänst/information. Jag studentjobbade under flera år på en utlandsupplysning. Exempel: någon vill ha tag i sin polare i Paris. –”Jaha, och vilken adress? ”– ”Han bor hos sin tjej där.” – ”Och vad heter hon?” – ”Ja, det vet jag inte”. Storhelger var värst.

– Kom snabbt till vad du behöver hjälp med och dra inte först ditt livs historia. Presentera dig själv med namn först och ha tillgång till ditt personnummer när du ringer en myndighet.

– ”Hej” och ”tack” är trevliga ord att höra även om det tar ett par sekunder extra. Frågar du om nummerupplysning, säg vilken stad du söker personen/företaget i, telefonisterna sitter över hela landet så det underlättar om du uttrycker dig mer specifikt än ”i stan”. Svara inte heller ”Stockholm” med en suck som antyder att det ju är helt självklart att du vill till huvudstaden och inte någon av Sveriges alla andra städer.
Får du frågan om du vill ha numret som ett sms så går det bra att svara ”nej tack”. Undvik fraserna ”inget jävla sms!” eller ”men koppla då för fan”.

– Skriv ner de felmeddelanden din dator ger samt vad du gjorde innan det blev fel, innan du ringer supporten.

– Mejla inte ut enkel information som bilaga istället för att skriva texten i själva meddelandet, det blir merarbete att få upp bilagan för ett par rader om klockslag osv.

– När du e-postar en kollega, skriv vad e-posten handlar om i ämnesraden, speciellt viktigt om man måste arkivera sina mejl för att eventuellt vid senare tillfälle gå tillbaka.

– Var trevlig mot telefonförsäljare! Om man är hundraprocentigt säker på att man inte är intresserad, säg det på ett trevligt sätt innan de hunnit dra sitt säljsnack: ”Tack, men nej tack. Jag är inte intresserad av ert erbjudande. Ha en bra dag!” istället för att bara lägga på eller börja svära.

– Gå med i Nix-registret – det fungerar mot telefonförsäljare. Bra för dem också, de slipper ödsla tid på dem som inte vill köpa. Generellt – var vänlig, de gör bara sitt jobb. Men tar de inte ett vänligt ”nej tack, jag är inte intresserad”, tycker jag det är okej att bara lägga på.

– Jag kan inte vara trevlig mot ett visst bolags påflugna säljare som ringer i tid och otid efter 9 på kvällarna, eller på söndagar. När jag talar om varje gång om att jag har hemligt nummer och att de inte får ringa mig så återkommer de ändå för att fråga om jag har hunnit tänka på deras erbjudande.

– Om gatuvärvare: Jag gillar inte att bli påhoppad men man måste förstå bakgrunden. Har själv jobbat på callcenter och där mäts rasterna noggrant, jobba, jobba, ring, ring, ta inte ett nej. Tacka vänligt nej. Skrik inte.

– Gatuvärvare skulle behöva lära sig lite om takt och inte störa folk som står och pratar med varandra, kanske i ett känsligt samtal.

– Den som jobbar i ett område där gatusäljarna är som flugor blir mycket snabbt väldigt trött på säljare som inte ger sig. Den som hoppar in framför dig för att stoppa din väg när du helt uppenbart pratar i telefon (har öronsnäcka och talar rakt ut i luften)

– Är inte hövlig mot gatuvärvare när de går fram till en när man sitter och äter sin lunch eller är upptagen i samtal med någon. Det är en sak om man blir tilltalad när man är i rörelse, men att gå fram till någon som sitter är direkt oförskämt. De som direkt kastar ur frågor av typen ”vad har du för elavtal?” ignorerar jag, för det har faktiskt inte de med att göra.

– Det finns ingen anledning att vara otrevlig mot gatuvärvare eller telefonförsäljare. De kan ha detta som sin enda försörjningsmöjlighet. Så är det för många ungdomar i dagens Sverige.

– Jag har extrajobbat som gatuvärvare för Rädda Barnen. Vi blev upplärda att inte ta ett första nej, utan att ge oss först efter det andra eller tredje. Jag kan verkligen förstå att folk inte orkar att ta den diskussionen, men att vara direkt ohövlig genom att säga något riktigt snäsigt och avvisande är inte så uppskattat. Tänk på att sådana som värvar eller säljer ofta bara är helt vanliga fattiga studenter som inte får andra jobb, eller folk som verkligen bryr sig om sin sak, inte onda utsugare som kan stjäla pengar direkt ur fickorna på folk.

Folkförbättring: i butiker och hos doktorn

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 24 maj 2011 i kategori Folkförbättring, Socialt vett

Läsarna tipsar om vardagsvänligheter.

– Hälsa på den som sitter i kassan.

– Ge kassören uträtade, inte hoprullade/hopskrynklade, sedlar, det är ohyfsat att sträcka fram en knölig sedel och tar längre tid i kassan när personalen måste veckla ut sedlarna innan de kan lägga ner dem i kassalådan.

– Tips: människor i serviceyrken är inte dumma i huvudet bara för att de inte jobbar på kontor. Bemöt dem med respekt. Personer inom service gör precis lika viktiga uppgifter som alla andra.

– Lägg pengarna i kassörens hand, inte på disken. Lägg mynten först, och sedlarna ovanpå, så att inte mynten halkar runt på sedlarna.

– Kunden ska inte sträcka sig över hela kassan för att ta kvittot direkt från skrivaren. Kassan är kassörens utrymme.

– Betala inte med 500- och 1000-lappar på morgonen när butiken precis öppnat. Det krånglar till mycket, så försök att undvika det om du inte köper något för minst 400+/900+ kronor. Betala med kort eller lägre sedlar om ni handlar på förmiddagen!

– På varuhus, särskilt IKEA: hjälp kassapersonen att hitta alla streckkoder, stå inte helt passivt och titta medan den i kassan lastar av hela bohag eller kök på fyra vagnar för att kunna scanna varorna som lagts i botten.

– Säg aldrig i butiken ”Jag ska ha …” eller ”ge mig. Säg ”Jag skulle vilja ha/köpa…” eller ”Jag söker…” Det är mycket trevligare.

– Vill man ha en vara inslagen: vänta inte tills butiksbiträdet har lagt ner den i påsen.

– Sätt inte upp barn på disken när du skall betala. Risken är stor att de kommer att ha omkull och eventuellt förstöra någonting.
Låt inte barnen springa fritt i butiken om det finns minsta risk att saker kan gå sönder.

– Släng inte fram pengarna på disken. Räck över dem i handen.

– Fokusera på det du gör när du står vid kassan. Att svara i telefon, gå ifrån för att titta på något annat du får syn på, eller vända dig om för att prata med någon är oartigt både mot personalen och de som står bakom dig i kön.

– Tiden i kassakön halveras om man som kund lägger upp en vara i taget med streckkoden mot apparaten som registrerar varan.

– Var så förberedd som möjligt när du ska uträtta ärenden exempelvis i möbelvaruhus med manuell betjäning. En lapp med varans namn och artikelnummer som ges till försäljaren underlättar enormt.

– Som kund: tro inte att det kommer ta en evighet till kassan, gå inte emellan och försök tränga dig i kön med motiveringar som ”jag har jättebråttom”, ”det här är jätteviktigt”, ”det kommer ju ändå ingen på numret du tryckt fram”. Det gör andra köande irriterande eftersom de får vänta längre innan deras nummer trycks fram, och vi i kassan måste lägga tid på att förklara för en vuxen människa att man inte går före i kön.

– Som kassör: det underlättar för kunden att få växeln med småpengarna först i handen sedan sedlar, och inte som många gör tvärtom. Annars står kunden där och försöker balansera kronor på en hal sedel med händerna fulla av plånbok, kasse, kvitto och en växande kö bakom sig.

– Gå inte in i en butik fem minuter före stängningsdags om du inte vet precis vad du ska ha och var det finns.

– När man har provat en massa kläder/gått omkring med dem i handen, ska man hänga tillbaka dem där de hängde eller lägga tillbaka dem (och vika dem!) på bordet där de låg. Hänga inte in udda klädesplagg emellan helt andra kläder, det skapar bara förvirring för kunderna och väldigt mycket mer arbete för personalen. Plocka upp efter sig när man besökt en butik, allt från en inredningsbutik till en optiker. Att bara pilla på massa saker/prova en massa bågar och lämna bordet/hyllan efter sig som ett kaos är väldigt respektlöst.

– Är läkare på en akutmottagning i Stockholm, många patienter är trevliga och tålmodiga, men får dagligen utstå utskällningar för att väntetiderna är för långa. Jobbar så snabbt det går utan schemalagda raster och luncher. Patienter som får vänta länge säger ofta: ”Men jag som bara har en urinvägsinfektion (t ex), det går ju så snabbt, kan inte jag få gå före?” Alla blir prioriterade enligt hur akut/farligt sjuk man är, inte hur snabbt doktorn kan lösa fallet. Så, ha överseende med att en person med akut hjärtinfarkt alltid går före en person med ett utslag som funnits i tre månader, det kan man faktiskt gå till vårdcentralen med.

– Optikern blir väldigt glad om du fixar barnvakt när du ska dit. En synundersökning bygger på att både optikern och patienten ska kunna koncentrera sig.

– Är läkare på vårdcentral, vet att det är svårt att få tid osv, men säg inte när doktorn börjar runda av: ”förresten, jag har en prick här, kan du kolla, och patientens lillasyster som är med har hostat, kan du bara skriva ut hostmedicin?” Det är inte ”bara”, det bidrar till överarbete och förseningar för alla.

– Hos veterinären: Inga lösa djur i väntrummet. Låt inte medföljande barn pilla på datorer, rota i lådor eller springa in till personalens lunchrum. Skicka helst inte djuret med en granne som inte har en aning om vad djuret lider av och hur länge det varit sjukt. Säg till innan undersökningen om hunden ibland bits. Känn av när det är läge för småprat, ibland mycket trevligt men ofta frustrerande för en stressad veterinär att få djurägarens synpunkter på vargjakt, handläggningstider hos jordbruksverket, grannens katt Missan eller svamptillgången ute hos moster. Säg till när du bokar tid om flera djur ska undersökas.

    10 tidigare inlägg