Oförståelse?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 12 mars 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag har en fråga om främlingar, helt obekanta som ser min son som har ett funktionshinder, och har åsikter om hur han beter sig. Min son kan vara lite mer högljudd än andra barn, och han har inte heller lärt sig de små subtila sociala signalerna som vi använder för att kommunicera med varandra.

Ett konkret exempel: vi är ute på stan, och min son måste gå på toaletten. Jag kan definitivt inte gå in på herrarnas, men han börjar bli för stor för att gå in på damernas. Mer än en gång har jag fått en kommentar om att så stora barn borde kunna gå ensamma in på herrarnas eller vänta utanför damernas. Men det kan han inte. Jag har inte lust att börja förklara där och då för en främling att ”Jo du förstår när han föddes…” Å andra sidan kan jag förstå de som undrar.

Det finns många liknande situationer, på bio, på restaurang, på museum – för att inte tala om när vi går och badar.

Hur jag ska bemöta detta?

Svar: Du ska givetvis ta med din son in på damernas, och när oförstående korttänkta kvinnor säger något om detta, så får du svara med en vänlig men kort fras, exempelvis ”vi har ett problem, om vi stör dig så kan vi vänta tills du går”. Vad sjutton gör det dessa kvinnor om en kille, barn eller ungdom, finns där på grund av att han har funktionsproblem? Vad ska kvinnorna göra som skulle vara så gräsligt om han såg? Hur byråkratisk och rigid får man tillåta sig att vara? Dumheter, säger jag.

Samma typ av fras – formulerad så att den passar dig – kan du använda i alla sammanhang. ”Ursäkta, vi har ett litet problem” – det bör förstås av de flesta.

Magdalena Ribbing

Avbokningskompis?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 11 mars 2013 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag har bekymmer med en väninna som avbokar våra träffar ungefär varannan gång av olika skäl. Hon har varit så här till och från i många år och jag har aldrig sagt till henne, jag har velat behålla vår relation som god men känner att jag blivit mer och mer irriterad på henne den sista tiden, det har byggts upp eftersom jag aldrig sagt något.

Hon lever ensam med barn vilket såklart måste vara tufft och jag har förståelse för att hon inte har så mycket tid över för vänner. Men av de sista fyra gångerna vi skulle ha setts – en gång för att fira min födelsedag – har hon avbokat. En gång för att hon ville fira sin syster i stället som visst skulle ha en sent påkommen fest och en gång för att hon hade glömt att skriva upp träffen i kalendern och därför blandat ihop två helger så att det blev knas. Att hon blev sjuk en gång och saknade barnvakt en annan vet jag inte ens om jag ska räkna, sån’t händer väl alla någon gång och jag vill vara schysst och förstående.

Hon har bokat av mig sent för att kusiner visst skulle komma på besök. Hon har sagt ett datum men menat ett annat, då åkte jag flera mil för att ses och blev stående själv väntandes på henne och fick ringa och fråga var hon var. Det finns massor med andra exempel på gånger hon avbokat mig utan att hon eller barnen varit sjuka eller något akut inträffat.

Numera ber hon knappt om ursäkt lägre för att hon missat att kolla sin kalender eller att hon avbokar mig, hon antar bara att jag ska tycka att det är okej. Det verkar inte som om min tid är lika viktig som hennes och jag känner mig mer bitter på henne än glad då vi hörs numera.

Hur hanterar jag detta på ett snyggt sätt?  Kan det vara läge att släppa vänskapen ett tag och inse att det inte fungerar, att vi är för olika? Har jag varit för mesig som inte sagt ifrån? Får man ställa in hur ofta som helst om det inte finns goda skäl?

Svar: När någon beter sig så som du beskriver med din väninna, vilket inte är helt ovanligt, finns det egentligen bara en sak att göra: låt väninnan ta initiativ till tid och plats, kom själv dit i rätt tid och kommer hon inte i tid så bege dig därifrån. Du ska ge henne en rimlig tidsmarginal, men den ska inte innebära att du får vänta längre än vad du bedömer är okej, och naturligtvis inte på att hon inte infinner sig alls.

Det är pinsamt självupptaget och oförskämt att göra som hon gör. Hon stjäl din tid. Som du skriver, viss förståelse måste man visa men inte hur många gånger som helst.

Så sätt ner foten, markera att du inte finner dig i hennes fasoner. Börja alltså med att låta henne bestämma när ni ska ses, och lämna platsen om hon blir alltför försenad. Nästa gång säger du till henne att vill hon träffa dig så får hon komma hem till dig, du har inte lust att utsättas för hennes nonchalans mer.

Magdalena Ribbing

Korsförhörsstopp?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 6 mars 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag har en fråga om frågor. Närmare bestämt hur man på ett lämpligt sätt besvarar frågor som känns för närgångna. Jag lever ett liv som inte delas av större delen av min åldersgrupp. Med det menas att jag, trots att jag närmar mig 40, inte har några barn och sedan fyra år tillbaka har jag ett distansförhållande. Min partner är mitt livs kärlek och vi har ett seriöst och djupt förhållande.

Jag förstår att mina val till viss del sticker ut, men det som plågar mig är att då jag träffar nya bekantskaper eller kollegor ständigt utsätts för korsförhör. De flesta frågor handlar om mina tankar kring att skaffa barn och när jag eller min partner ska flytta ihop. Jag har inga svar på de här frågorna, tanken är att en dag flytta ihop, men just nu har vi det bra som det är. Samma sak med barn, jag är osäker på om jag vill ha barn men har ingen bestämd uppfattning.

Andra vanliga frågor handlar om hur seriös relationen är och om min partner (som bor i ett medelhavsland) har en kvinnosyn som gör att han inte vill flytta till Sverige.

Hur svarar jag på frågorna i ett tidigt stadium så att det slipper komma till korsförhörssituationen? Jag är så otroligt trött på detta att jag riskerar att snäsa ordentligt till nästa “förhörsledare”.

Svar: Din fråga i olika varianter hör till de vanligaste i min spalt, och jag blir alltid lika förfärad över människors oförsynthet och obehagliga nyfikenhet, förklädd i välmenthetens håliga mantel.

Egentligen skulle du svara ”det har du inte med att göra” när du får det slags frågor som du beskriver. Men det är ju ovänligt, distanserande på ett sätt som du säkert inte vill, så bäst är att ha några fraser till hands och använda dem – och absolut inte gå in i diskussion om orsaker och annat.

Du kan svara på frågan om barn ”ja du, jag har hört att barn är en välsignelse som kommer när de vill” – eller ”det står skrivet i framtiden”.

När allvaret i din och din partners relation ifrågasätts kan du le milt och säga ”vet du vad, det har jag bättre kunskap om än du, men tack för ditt intresse.”

När din partners kvinnosyn ifrågasätts kan du svara ”har min partner sagt eller gjort något som föranleder din fråga?”

Alltså: ge dig inte in i argumenterande men svara med korta fraser som inte ger möjlighet för vidare diskussion.

Du kan också bara le outgrundligt och ge sjutton i att svara, och när frågorna upprepas säger du fromt: ”jag hörde vad du sade nyss men jag ser ingen anledning att svara på sådana frågor”.

Håll ut! Du har inte minsta skyldighet att svara på nyfikna dumma frågor – även om en del av dem föreställer vänliga.

Magdalena Ribbing

Sexskämt?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 4 mars 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag behöver råd om hur man hanterar en släkting med förkärlek för sexskämt och sexuella anspelningar. Dessa mycket otrevliga skämt och anspelningar har hållit på sedan jag och mina systrar var i tonåren. När vi klagade hos de andra vuxna i familjen har de sagt att han inte menar något med det han säger

Släktingen är ingift släkt så pass nära att vi ses flera gånger per år. Han började med att klappa oss systrar i baken då han fick tillfälle och en gång försökte han till och med kyssa mig. När det gick så långt tog de vuxna det verkligen på allvar och talade honom tillrätta, och efter det lugnade han ner sig.

Men efter ett tag kunde han ändå liksom inte låta bli att fortsätta med de obehagliga sexskämten, små insinueringar om att sova ihop eller så. Alltid som ett skämt, burdust liksom, men alltså absolut inte roligt. Speciellt inte med tanke på hans övertramp från tidigare år.

Senast idag fick jag ett skämt som var en slags ordvits med sexuella anspelning. Det är alltid som att ingen annan verkar höra, och jag blir lika chockad varje gång och följaktligen helt mållös.

Idag är jag äldre och kan hantera det på ett annat sätt, men icke desto mindre är det fortfarande så förnedrande och tragiskt att behöva höra dessa äckliga kommentarer!
Några tips om hur man kan hantera dessa situationer?

Svar: Många unga män och kvinnor råkar ut för äldre generationers plumpa sexanstrukna så kallade skämt. Även om det inte är illa menat är det ytterst obehagligt. Det är en katastrofal missuppfattning om de tror att de i kraft av just sin ålder har rätt att göra sexuella anspelningar till yngre personer som de förmodligen finner fysiskt tilltalande.

Ingen ska ofrivilligt behöva utsättas för sådant som du beskriver. Jag anser att du ska säga ifrån bestämt och direkt.

Tyvärr förefaller dina övriga vuxna med något undantag vara så utomordentligt fega att de inte vågar säga till när de hör dessa dumheter, eller förklarar att mannen inte menar något med det han säger. Dessa vuxna som har sett, hört och fått sig berättat av tonåringar men inte har ingripit beter sig uselt – vad skulle de ursäktat sig med om denne man i sin brist på självkontroll hade förgripit sig på er systrar? Att han inte menade något med det?

Nu är du ju vuxen nog att protestera själv. När ett obehagligt ”skämt” kommer, visa tydligt och genast att du inte vill höra sådant. Egentligen skulle du inte behöva vara artig, men vill du behålla en (i ditt fall verkar den vara ganska sviktande) familjefrid kan du säga ungefär ”den där sortens så kallade skämt uppfattar jag som obehagliga så kan du sluta med dem, tack”.

Eller ”det är inte okej, det du säger, och jag vill inte höra sådant”.

Inte särskilt vänligt men det är inte heller rimligt att du ska stå ut med det slags gubbighet som tar sig dessa förnedrande pinsamma uttryck. Även äldre män måste kunna behärska sig i sällskap.

Magdalena Ribbing

Gitarrmarodörslut?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 2 mars 2013 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag minns Magnus Ugglas låt ”Trubaduren” om en kille som spelar gitarr och förstör hela kvällen för andra.

Jag har själv varit med om det, i synnerhet i sommartid, det känns som vilken tondöv som helst kan lära sig spela gitarr.

Jag tycker att det tar energi från andra och orkar inte höra någon på en ostämd gitarr spela ”Smoke on the water” ”Angie” eller någon annan enklare låt.

Hur kan man stoppa detta? Sno gitarren?

Hjälp snälla!

Svar: Det här är mitt motto: ”I förmånen att få vara människa ingår ett stort mått av tolerans för att alla andra inte är lika trevliga som man själv tycker att man är.”

För din skull ändrar jag sista delen tillfälligt till ”ett stort mått av tolerans för att alla andra inte är lika musikaliska som man själv tycker sig vara”.

Så får du lite lugn invärtes, tror jag. Du kan ju ändå inte hindra andra från att spela gitarr om de vill. Hur skulle det se ut? Vi har gudskelov ett samhälle som ger utrymme åt en del olikheter, såsom varierande grad av musikengagemang och intresse.

Och när det blir tillräckligt outhärdligt har du din frihet att lämna området. Det är också något att vara tacksam över.

Magdalena Ribbing

Svärföräldrabeslut?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 27 februari 2013 i kategori Barn, Människor emellan

Fråga: Jag har en fråga om svärföräldrars beteende. Vi bor cirka 40 mil från min mans föräldrar. De hälsar på oss ibland och vi dem ibland, men vi har inte jättemycket kontakt. Vi drar inte helt jämt, framför allt inte svärmor och jag, då vi har ganska olika ideér om t ex matvanor, sötsaker och beteende mot barn. Min svärmor är ganska dominant och vill gärna bestämma i alla avseenden.

De senaste gångerna när vi träffats, har mina svärföräldrar sagt till vår 5-årige son att ”visst ska du komma och bo hos oss i en vecka i sommar”. Sonen har varken sagt bu eller bä, och jag har inte heller sagt något. Men jag irriterar mig på att de säger så till honom, dels för att jag inte vill att han ska vara själv hos dem, dels för att jag tycker det är fel att de frågar honom när det är jag (och min man) som bestämmer.

Hur ska jag säga till dem på ett vänligt men ändå bestämt sätt att vår son inte ska vara hos dem (vi kommer ju dock att hälsa på dem), och hur ska jag säga att jag tycker det är väldigt opedagogiskt av dem att prata med honom och inte med mig och min man om detta? Jag vill inte skapa mer osämja, men markera att de inte bestämmer över min familj.

Svar: Inte så ovanligt problem, men likafullt väldigt tråkigt. Att svärmödrar inte gillar sina svärdöttrars sätt att uppfostra barn, laga mat, klä sig osv är tyvärr vanligare än man vill tro. Men det är sällan någon bra idé att svärdottern ensam tar itu med svärmor, det vållar bara nya problem. Bäst är att svärmors eget barn, din man, säger till sin mor ungefär ”nej men mamma, visst förstår du att du inte kan fråga lille X om han vill vara hos er i sommar, det kan han inte bestämma utan det gör vi som är hans föräldrar”.

Och så lägger han till ”men vi kommer alla tre och hälsar på som vi brukar, det ska bli trevligt!”.

Vill din man inte göra detta – förvånande många män är att döma av frågorna till min spalt rädda för att ställa till ens en så minimal konflikt med sina mödrar – så får du själv göra det, och då säga ungefär ”tack svärmor, men lille X ska inte ta beslut om sommarvistelsen själv, det måste hans pappa och jag bestämma om och vi har planerat på annat sätt, men kommer gärna och hälsar på”.

För du och din man är väl överens om hur sonen ska tillbringa sin sommar, och om att sonens farföräldrar inte får ha honom boende utan att någon av er är med?

Magdalena Ribbing

Facebookprivat?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 25 februari 2013 i kategori Människor emellan

Fråga: Är facebook-medlem sedan länge och ser hur ämnen och bildflöde varierar. Privata, högst privata och allmänna inlägg om vartannat. Ett bra sätt att hålla kontakt med bekanta och vänner på tycker jag. Både nya och gamla.  På senare tid har en del inlägg förvånat mig. Några FB-vänner har meddelat om sin plötsliga, allvarliga sjukdom. Med bild från sjukhusbesök. Jag tycker att det känns väldigt sorgligt och självklart blir jag berörd men jag tycker det känns alldeles fel i magen att beklaga och trösta på en FB-sida?

Något annat som engagerar några FB-bekanta är årsdagar av dödsfall av nära och kära. Ofta även med bild på själva gravstenen. Jag tycker även här att det blir för platt och opersonligt att kondolera på facebook. Sorg och sjukdom vill jag gärna höra om personligt för att kunna trösta. Eller är jag helt enkelt väldigt gammeldags och inte förstår att jag just varit med om vår tids ”familjesida”?

Svar: Facebook är ett modernt sätt att umgås och det finns ännu inte några vedertagna uppförandekoder beträffande detta umgänge. Det kommer säkert så småningom, kanske att man bör svara inom en viss tid eller att man inte lägger ut vissa saker på sin sida. Det är hög tid, tycker jag efter många gräsliga övertramp (för mig är det obegripligt att vem som helst på Facebook och Twitter helt okontrollerat kan lägga ut vad som helst, men drabbade är hjälplösa vad gäller att få bort lögnerna).

Din fråga är högst relevant, det kommer allt fler nätetikettfrågor till min spalt, och kanske borde jag beklaga att mitt personliga motstånd mot Facebook och Twitter gör mina svar mindre användbara.

Men som jag förstår det utifrån ett rent mänskligt synsätt måste man själv få bestämma hur och om man vill informera om sin svåra sjukdom. Kanske kan några tycka att det finnas en lättnad i att ”alla” får veta. Andra kan ha motsatt uppfattning. Jag kan absolut inte bedöma vad som är rätt i detta hänseende. Den gamla traditionen att inte prata mer än minimalt om sina egna sjukdomar är tydligen helt glömd.

Att man meddelar nära vänner något tragiskt på en Facebooksida för att få svar på samma sätt tycker jag också verkar egendomligt. Tröst är, som jag förstår det, alltid personlig. Säkert kan man på Facebook utesluta alla andra så kallade vänner och följare i ett tröstande svar till en person – men då borde det vara lika enkelt att skriva ett vanligt brev med samma innehåll och lägga på brevlådan. Att som du skriver påminna om dödsdagar på nätet är i samma genre som minnesannonserna i dagstidningarna. Vill man göra detta är det knappast fel sett ur informationsbehovet hos den som ”annonserar” och därmed påminner om en anhörig som gått ur tiden.

Magdalena Ribbing

Fingerslickande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 23 februari 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Hur kan jag artigt ta upp med min svärmor att hennes sätt att slicka och suga på fingrarna t.ex. vid matbordet är olämpligt? Det här är ett stort problem för mig. Är otäckt när hon breder smörgåsar till mina barn efter att precis ha gjort ”rent” sina fingrar. Jag är inte heller sugen på att äta mat som hon tillagat.

Hon har svårt att ta emot synpunkter själv. Tidigare när jag tagit upp motsvarande saker, har hon hamnat i försvarsställning och blivit nästan arg. Jag är konflikträdd, vill vara diskret och vet att hon oftast menar väl.

Svar: Knepigt läge – det du vill meddela din svärmor är ju egentligen ”låt bli det där slickandet, det är äckligt” och det kan du förstås inte säga. Men du kan hindra henne från att ta i mat som ni andra ska äta, se till att du brer smörgåsarna själv exempelvis. Och du kan säga när något barn gör en antydan att slicka på fingrarna ”nej, Putte, man slickar inte på fingrarna, de vet du väl”. Snäll ton förstås, du vinner ingenting på aggressivitet, svärmor är äldre än du och tycker att hon kan göra som hon vill, inte nödvändigtvis som du vill.

Men egentligen är det svärmors egen avkomma som ska ta upp detta med henne, säga till henne ”jo mamma, du kan väl låta bli att slicka på fingrarna, vi försöker lära våra barn att det inte är snyggt”. En sådan kommentar kan man lättare ta från sitt eget barn än från ett ingift svärbarn.

Magdalena Ribbing

Bordsbyte?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 22 februari 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: För en tid sedan var jag och min familj på utflykt tillsammans med en annan familj. Hela sällskapet bestod av sammanlagt fyra vuxna och fyra barn. Efter en stund på en lekplats behövde vi alla fylla på med lite fika och mellanmål. Vi kom in på ett kafé som var ganska välbesökt men inte helt fullsatt. Det fanns inget bord ledigt som var stort nog för vårt sällskap, men däremot flera mindre bord. Vid ett större bord, som skulle kunna rymma oss, satt en ensam man och läste tidningen.

Efter lite funderande gick vi fram till honom och frågade vänligt om han kunde tänka sig att byta plats till ett mindre, men i övrigt likvärdigt bord, så att vårt sällskap också skulle kunna få plats. Mannen funderade först lite och sa sedan att han faktiskt inte hade lust att byta plats, utan ville sitta i lugn och ro med sin tidning. Vi kände oss lite snopna, men argumenterade inte emot. Istället var vi tvungna att lämna stället eftersom vi inte fick plats.

Var det framfusigt av oss att fråga om mannen kunde byta till ett mindre bord och lämna plats för oss? Eller var det ohyfsat av honom att vägra? Eller kanske varken eller? Kan man alls be att någon byter bord?

Svar: Det var inte framfusigt av er att hövligt och i vänlig ton förklara för den ensamsittande personen att ni behövde ett större bord, och fråga om han ville byta bord. Han kunde gott ha gjort det, men tyckte alltså att han hade skäl att säga nej – kanske just för att ni var många och hade barn med er och han ville ha tyst omkring sig. Så kan han ha resonerat, och fick ju i så fall som han ville. Men det var ett trist beteende av honom likafullt, går man på ett kafé kan man inte förvänta sig tystnad och ro, utan måste inse att man kan komma att ”störas” av andra.

Händer det igen att du och andra går på kafé eller lunchkrog och behöver ett större bord så att ert sällskap får plats, tveka inte att fråga om bordsbyte. De allra flesta kommer att vänligt säga ”självklart” eftersom det är det naturliga sättet att möta en sådan fråga.

Magdalena Ribbing

Handohygien?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 20 februari 2013 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag har en manlig inneboende som är en s k ”sittkissare”, vilket förvisso gläder mig, då badrummet är lättare att hålla rent. Däremot hör jag hur han går in, uträttar sina behov och sedan inte tvättar händerna efteråt, ljudet av den kranen skulle hörts lika tydligt. Sedan tar han i handtag, sina grejor i kylen, alla köksutensilier etc.

Jag kan naturligtvis inte läxa upp honom om att tvätta händerna. Själv har jag seriös handhygien och tvättar händerna så fort jag kommer innanför dörren. Har ställt fram tvål samt desinfektionsmedel på handfatet i badrummet, men han förstår inte vinken.

Hur ska jag hantera detta? Ignorera att han tar i allt och gå och spruta ”antibakteriell” spray, ta upp det med honom eller bara strunta i det och tänka ”det förstärker mitt immunförsvar”? Speciellt som han just nu nyser och hostar och jag försöker att inte dras med i hans influensa.

Känsligt ämne, som sagt. Vad kan jag göra?

Svar: Säg till honom. Vänligt men bestämt, han är ju inneboende hos dig och därmed är det du som sätter nivån för beteendet i din bostad. Säg någon dag när du hör honom icke-tvätta händerna efter toalettbesöket, ungefär ”hoppsan, du glömde igen att tvätta händerna, jag hörde att du inte använde vattenkranen” – så att han förstår att det inte lönar sig med ett påstående att han visst har tvättat händerna. Då och då står artiklar i tidningarna om hur viktigt det är att tvätta händerna för att slippa sjukdomar – klipp eller skriv ut en sådan och visa när du säger till din inneboende.

Han kommer att bli generad och antagligen lite sur, och du måste därför ha en vänligt omtänksam ton i samtalet, säga att det är ju influensatider osv och det är jätteviktigt för dig att alla som är i ditt hem tvättar händerna särskilt efter toalettbesök. Ta på dig att du är extra noggrann, så att han får en chans att ursäkta sig inför sig själv – kanske har han aldrig fått lära sig under sin uppväxt att tvätta händerna?

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg