Fråga: Vi är relativt nyinflyttade i en mycket lyhörd lägenhet. Jag har alltid ansett att om man väljer att bo i lägenhet, får man acceptera att människorna i lägenheterna runt omkring också har ett liv och får låta lite. Men grannarna vi delar sovrumsvägg och våningsplan med går över gränsen, kan jag känna. De har ursinniga bråk på veckobasis, allra oftast på helgnätter efter alkoholintag. De skriker helt fruktansvärda saker till varenda, och varenda gång är det minst en sväng ut i trapphuset där alla grannar kan höra. För inte så länge sedan ringde en av de andra boende polisen. Det resulterade bara i att de satte på hårdrock på dånande hög volym mitt i natten, liksom för att ”straffa” den som larmade. (OBS att det rör sig om vuxna människor, 30+).

När de inte bråkar på nätterna ägnar de sig åt högljudda sexakter sent på kvällen eller tidiga morgnar, som väcker oss eller hindrar oss från att sova. Det är klart att det är kul för dem att de är sams, men det är så lyhört att det är som att befinna sig i samma rum.

En annan granne bad mannen i det störande paret att sänka musiken en natt, då hens bebis inte kunde sova, och fick då svaret att det minsann var hans rätt att få spela lite musik hemma. Det är bara det att föräldern bor på bottenplan och mannen tre trappor upp.

Så mina frågor är: kan vi göra något åt det här parets störande uppförande? Har vi någon rätt att göra det? Och hur i så fall? Helst av allt skulle jag vilja att de bara gjorde slut, tyvärr.

Svar: Det du beskriver är inte acceptabelt. Visst ska man ha rätt att prata, till och med gräla, i sitt hem, men med måttlig ljudnivå. Naturligtvis ska alla i ett flerfamiljshus ta hänsyn till varandra, en familj ska inte få tillåtas störa övriga på det sätt du återger. Jag förstår att det inte går att få bråkparet att ta reson. I annat fall skulle exempelvis flera grannar kunna samlas till en liten delegation som besöker paret och förklarar vänligt att det det finns gränser för oväsen osv. Men det låter på din beskrivning som om det handlar om fylleri, bråk och gräl långt över normalt beteende. Därför behövs kanske tillsägelser och krav på bättring från ansvarigt håll.

Är det ett hyreshus ska hyresvärden underrättas. Ni som är störda grannar får gå samman och ta itu med detta. Ni kan enas om att skriva upp när detta oväsen förekommer och vad det består av, och denna dokumentation skickas till hyresvärden.

Bor du i bostadsrätt finns en styrelse för den föreningen, och då ska den underrättas på samma sätt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är en tjej med utländsk bakgrund som tydligt framgår av utseendet. En fråga jag ofta får av personer jag knappt känner eller nyss har träffat är ”var kommer du ifrån?” Jag är född i Sverige och pratar felfri svenska och känner mig lika svensk som Ikea. Jag undrar om de har rätt att fråga mig om mitt ursprung fastän jag inte har tagit upp det och de knappt känner mig.

Svar: Det är en återkommande fråga till min spalt, det du beskriver – och jag blir varje gång lika bestört över människors fantasilöshet, över deras oförmåga att föreställa sig vad deras frågor kan ställa till med. Men man kan inte säga att andra inte har rätt att fråga inom rimliga ramar. De kanske rentav tror att de visar artigt intresse. Helt säkert frågar de allra flesta av något slags vänlighet, och förstår inte vad de faktiskt säger.

Du kommer aldrig att klara dig från frågorna, det verkar beklagligtvis ligga i människans natur att vilja ta reda på andras ursprung. Vill du inte svara som det är: “mitt ursprung är xxx men jag är född i Sverige” så du kan helt enkelt säga ”jag är född och uppvuxen i Sverige” (eller den ort som du bott/bor i) och så byter du genast samtalsämne, vilket borde få andra att inse att de ska sluta fråga.

Om de då ändå fortsätter att fråga, typ ”jamen du kommer väl från något annat land” så svarar du lika lugnt ”jag är alltså född i Sverige”. Det vore konstigt om frågandet skulle fortsätta – gör det ändå det så säger du ”varför frågar du om detta?”

Då måste frågaren säga ”jamen du ser inte svensk ut” och då kan du fråga tillbaka ”hur ser en svensk ut?”

Men förmodligen slipper du detta möjligen snälldumma frågande efter den repliken.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag var på restaurang som ligger i mina kvarter. Jag brukar gå dit för de har god mat och en fin lokal. Idag hörde jag ett samtal mellan restaurangägaren och några av gästerna. Restaurangägaren slog sig ned vid deras bord och började diskuterade andra gäster som brukar komma dit ibland. De började kommentera, med namn, vilka som nog har alkoholproblem, vilka som har ett svårt liv, vilka som verkar kasta bort sitt liv och så vidare. De diskuterade personer som de känner vid namn eller utseende. En av dem de diskuterade lämnade precis restaurangen och blev pratad om som ”Han är egentligen smart men han kastar bort sitt liv… – “Jag har jobbat länge i den här branschen och jag märker när någon inte har ett liv…”. – ”Ja, han jobbar ju som säljare, det måste vara lätt att ta till flaskan för att lugna ner sig när man reser runt på många hotell i jobbet…”

Svar: Det du beskriver är inte acceptabelt. Restauranggäster ska ha tryggheten att inte diskuteras av personalen med andra gäster. När man sitter vid ett krogbord och pratar med sitt sällskap ska man kunna säga sådant som man inte vill att andra ska höra – krogpersonal ska ha förstånd att inte heller vidarebefordra sådant de har råkat höra i sitt yrke. Jag utgår från att de flesta anställda i krogbranschen är professionellt diskreta och avstår från att skvallra om sina gäster med andra.

Så du kan sluta besöka denna restaurang. Det du har hört är obehagligt och du kan inte veta om man tänker diskutera även dig som stamgäst när du är utom hörhåll. Den risken ska du inte behöva ta.

Men jag undrar om du kanske skulle kunna göra en sak till: gå förbi stället och prata med ägaren, eller skriv ett litet brev till honom, och säg att du nu tyvärr måste avstå från vidare besök på hans trevliga restaurang därför att du hörde hur han diskuterade gäster med andra. Det kanske kan få honom på bättre tankar, och då är det mer meningsfullt med den uppoffring som det är för dig att inte gå dit mer.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag jobbar som biträde i en liten butik. Något som jag uppmärksammat allt mer och mer under de senaste åren är att kunder ofta har en mobiltelefon klistrad vid örat när de kommer in i butiken.
När jag vänligt säger hej så blir jag ofta irriterat bortviftad och kunden gör en gest mot telefonen som för att visa: “schhh, stör mig inte när jag pratar i telefon”. Ibland strosar kunden helt sonika runt och pratar och lämnar sedan butiken utan att på något sätt säga hej då.

Jag kan förstå att om man går in i en större butik så är det ingen som bryr sig, men detta är som sagt en liten butik där man är väldigt nära varandra hela tiden.
Skall jag bara stå tyst så känns det som att jag smyglyssnar och när jag ibland får nog av folks icke-hej har det hänt att jag har ropat: “Ursäkta men du glömde något! Att säga hej då! “Men det känns lite oartigt av mig.

Har du något förslag på hur jag skall hantera en sådan situation?

Svar: Du beskriver ett nutida oskick, en möjligen omedveten nonchalans som ingen borde behöva finna sig i. Du är som anställd i butiken ett slags värdperson där och givetvis ska du hälsa på den som kommer in. Har den inkommande kunden inte vett nog att lägga ner sin mobil och besvara hälsningen så är det inte du som gjort fel i alla fall. Säg hej och välkommen, eller de ord du brukar hälsa med, oavsett om kunden har mobilen i örat eller inte.

Det ofrivilliga smyglyssnadet kan du glömma. Den som går runt i ett begränsat utrymme babblande i sin mobil utan att se den personal som finns på plats får finna sig i att samtalet hörs – du tvingas åhöra något du inte bett om.

Men du gör fel som tillrättavisar kunderna. Så ska du bara göra om de är på väg att förstöra något i butiken (dit räknas inte ditt goda humör) eller stjäla något. Du vill ju att de ska gilla butiken, och när människor är så korkade att de inte fattar när de är så drulliga som du beskriver, så får du stå ut med dem, helt enkelt. Tänk att det allt är lite synd om dem som inte har vanligt folkvett.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi blev bjudna på middag av föräldrar till vårt barns fotbollskamrat som vi knappt pratat med innan. Kände att vi var tvungna att tacka ja till slut efter flera försök till att hitta en dag och de verkade ledsna när vi inte kunde. De var trevliga, men inte några som vi känner att vi kommer fortsätta att umgås med, det flyter liksom inte på. Det vi har gemensamt är att våra barn har samma fotbollsklubb.

Hur gör vi för att bjuda igen utan att starta upp en ”följetong”? Är det okej med en fika? Vi har inget jätteumgänge annars, men känner att vi har fullt upp med den släkt och de vänner vi har (låter kanske otacksamt, men vi hinner knappt med att träffa de vänner vi har och väljer att umgås med). Samtidigt har vi blivit bjudna på middag så vi känner att vi kanske ska bjuda tillbaka.

Svar: Det är svårt att undanbe sig vidare umgänge i klartext. Man får försöka låta den andra parten förstå att man har ont om tid och sin sällskapslivskvot fylld. Men det är samtidigt rätt att bjuda tillbaka, så bjud på en kompromiss mellan middag och kaffe – en söndagslunch med barnen. Det kan bli lite mer lättsamt och naturligt än en middag.

Och under denna lunch kan du säga lite i förbifarten att ni har så svårt med tider, och så många åtaganden av olika slag att det är nästan hopplöst för er att hitta tid för ytterligare socialt umgänge. Prata lite runt det problem som ni verkligen inte är ensamma om, alltså att ha så fyllda almanackor att ni inte hinner med er själva. Det kan hjälpa detta andra par att förstå hur läget är beträffande att ni inte hinner umgås, utan att ni är oartiga eller ovänliga.

Magdalena Ribbing

Fråga: För en tid sedan så var jag med om en situation då jag ovetandes råkade knuffa till en person med min gitarr jag bar på ryggen. Jag hade gått förbi för att återta min plats i kön och råkade således knuffa till en tjej. Detta var klumpigt gjort men inte särskilt hårt och något jag inte märkte, då hade jag givetvis bett om ursäkt med det samma. Nu gjorde jag inte det utan fick reda på det genom att tjejens pojkvän knackade mig på axeln, såg på mig uppfodrande och sa: ”Du stötte till min flickvän med din gitarr.” Personen talade dock på ett sätt så att jag först inte förstod vad vad han sa. Så förvirrad sa jag ursäkta, varpå han repeterade. Då bad jag såklart om ursäkt men när jag hade vänt mig om så knackade personen på min axel igen och sa ”Du behöver ju inte göra en min för det.”

Jag har lite dåligt samvete samtidigt som jag är irriterad. Ja visst ska jag be om ursäkt för att jag knuffade till någon men att sedan fortsätta och påpeka att jag har gjort en ”min”, är det särskilt trevligt? Jag är en vuxen person så jag gör inga miner för att reta/håna folk, jag var bara förvirrad för att jag inte riktigt förstod vad personen sa, jag tycker inte det var särskilt trevligt av honom att anmärka på hur mitt ansikte såg ut.

Sen undrar jag om man alltid ska man påpeka så att man får en ursäkt? Jag har blivit knuffad och trampad på tårna otaliga gånger men går då aldrig fram till personen och säger: ”Du gjorde så här” och förväntar mig en ursäkt.

Svar: Du beskriver en situation som är tråkig och onödig – du skulle förstås ha haft mer uppsyn över din gitarr och bett om ursäkt genast, men nu märkte du ingenting och det kan du inte kritiseras så hårt för. Pojkvännen tog sin flickväns parti – lite löjligt, hon skulle själv ha kunnat säga till dig ”du, ha lite koll på din grejor, du har just stött till mig” och då hade du sagt ”åh, förlåt, det märkte jag inte, det ber jag om ursäkt för, hoppas du inte blev skadad” och så hade det varit ur världen.

Nu fick pojkvännen en chans att spela riddare och kräva ursäkt på sin flickväns vägnar, vad nu denna avkrävda ursäkt hade för betydelse – och det triggade väl igång honom så att han fortsatte med att kritisera din min. Jag vet inte hur ditt minspel såg ut, men oavsett detta klagar man inte på andras utseende.

Jag tycker att du ska glömma denna historia och fortsätta att be om ursäkt om du råkar knuffa till någon, och om du få trista krav som den gången, så svarar du med massor av vänlighet. Du vet, metoden ”Kill them with kindness” – den är effektiv, det går inte att fortsätta klaga på och bråka med någon som säger ”förlåt, jag ber tusen gånger om ursäkt, vad kan jag göra för att rätta till detta gräsliga som jag har gjort….” Du förstår metoden, överdriv litegrann men inte mer än att det nästan hade kunnat vara på riktigt. Osviklig!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar lite om det finns någon svensk version av ”you’re welcome”, alltså något man kan svara när någon säger tack.
Om jag ger någon en present eller ställer fram en tallrik, så är det ju naturligt att säga ”varsågod” när hen tackar, men vad svarar jag om jag blir tackad för att ha ringt, sagt något trevligt eller nu senast när jag kramade om någon som har förlorat ett barn. Inte kan jag väl svara ”varsågod” på det tack jag fick då?

Ibland passar ”det var så lite” eller ”det var inget”, men inte alltid.

Har Magdalena något klokt förslag?

Svar: De svenska begreppen som svar på ett tack är “varsågod”, “inget att tacka för”, “det var så lite” – alltså ungefär som du skriver. Hör man till de yngre generationerna säger man ofta “inget problem” och hör man till de äldre säger man kanske “nöjet var på min sida” eller “åh, jag ber” (det betyder att man ber den tackande personen att se det som tackas för som obetydligt).

Men det finns situationer där man inte svarar med tackbegrepp. Du har kramat någon som förlorat en närstående, och den personen säger ”tack” till dig, alltså tack för din visade medkänsla och sympati. Då kan du antingen avstå från att säga något eller säga ungefär ”mina tankar är hos dig” eller ”du har allt mitt deltagande”.

Magdalena Ribbing