Fråga: Jag har använt mig av samma frisör under många år. Genom åren har vi följt varandras viktiga steg i livet och alltid haft trevliga samtal under besöken. Tyvärr känner jag mig inte nöjd med frisyren och efter att ha försökt förklara vad jag menar i ett par år känner jag ett behov av förnyelse och skulle vilja ta en kontakt med en annan frisör. Det som fått mig att avstå är att jag inte vill såra min nuvarande frisör. Hur gör jag slut på ett snyggt sätt?

Svar: Det är svårt att ”skiljas” från en frisör, en läkare, en tränare eller annan som kommit nära genom sitt yrke, men som man inte vill fortsätta hos.

Enklast är att du inte beställer någon ny tid hos din frisör. Då rinner ju kontakten ut i sanden. Skulle frisören ringa dig eller vid något möte fråga vart du tagit vägen så skulle du säga att du har bytt till en annan frisör för omväxlings skull.

Du har ju ingen skyldighet att fortsätta hos samma frisör, ni har inte något avtal om detta.

Har du en så god personlig kontakt med din frisör att du ändå vill ”göra slut” på ett bra sätt, så kan du ringa eller mejla och säga-skriva ungefär ”du har varit en jättebra frisör för mig under alla dessa år och jag har verkligen uppskattat dig, det vet du. Men nu har jag behov av förnyelse, och tänker därför pröva en annan frisör ett tag. Tack för den tid som varit, vi ses kanske!”

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag köper färsk fisk i fiskaffären regelbundet. Jag brukar be om 300 gram, 400 gram eller liknande, för jag vet ganska väl vad som går åt. Då uppskattar de bakom disken, och skär av en bit av en filé.

Ibland blir det ju för mycket. ”Går det bra?” frågar de då. Det blir alltid för mycket, aldrig för lite, av någon anledning. Jag säger alltid okej, för jag tänker att det inte är så lätt att måtta med ögat.

Men ibland blir jag bara trött på det. Jag vill inte betala för 100-150 gram mer än jag önskat. Är det dyr fisk blir det ju en peng. Det kanske är 25 procent mer än jag bett om.

Hur förstående ska man vara? Om de skär av en liten bit av den de redan har skurit av så kan de ju inte sälja den (om de inte gör fiskfärsbiff av den). Och då höjer de ju priserna istället. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på.

Svar: Det du kan göra är att själv bestämma storleken på fiskbiten, med en mindre marginal hit eller dit. Du säger innan biten skurits av från den större delen ”jag vill gärna se hur stor bit det blir” och då kan du uppskatta storleken. Att biten ska kunna måttas av personalen på exakt gram när är inte något man kan förvänta sig. Men du kan också be att hela fiskbiten som din bit ska tas ur, vägs först, och då kan du se vad hälften eller en tredjedel blir.

Du har alltså rätt att få den mängd du ber om, och kan inte personalen klara att måtta relativt rätt så måste du själv bistå med ditt ögonmått. Blir det en fjärdel mer än det du bett om utan att du har bestämt storleken så får personalen helt enkelt ta av en del. Det brukar göras utan diskussion i en bra affär.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag jobbar på ett bageri där vi, likt många andra, erbjuder servering av smörgåsar, bakverk och kaffe. Vi har en disk, med glasskivor bakom vilka bullar ligger, hyllor med bröd och, lite bredvid disken, en kyl med tårtor/andra kylvaror som kunder kan titta på innan köp. Eftersom utrymmet inte är jättestort ställer vi ofta upp fat och korgar med baguetter, bullar etc på disken. Här kommer problemet: en del kunder sträcker helt sonika ut handen och tar själv baguetter, bullar, muffins – och ibland även chokladbollar och dylikt från kylen.

Såsom jag ser det är detta bestörtande och ej korrekt beteende när man handlar i en affär, som detta faktiskt är. Ibland har jag mötts av kommentaren ”det stod ju ändå på disken”, men är det verkligen okej att själv ta för sig av bullar och bröd som ligger i korgar/på fat tillsammans med andra bullar/bröd som man ju inte tänkt köpa? Ingen skulle ju gå in i mataffären och sticka in handen i charkdisken och ta en oförpackad vara. Gör kunderna fel eller är jag bara överkänslig? Logiskt för mig är att det är bättre för alla om jag som personal tar saker – dels för att kunden ska slippa skuld om någonting råkar åka i backen, dels för hygien gentemot andra kunder.

Sedan, eftersom jag tar så illa vid mig, vet jag sällan hur jag bäst ska hantera en sådan situation. Vad säga? Ska jag räcka fram en servett bara? Eller ska man påtala att jag gärna hanterar produkterna innan de är upplagda/förpackade? Hur då, utan att vara brysk på ett icke-servicemässigt sätt?

Svar: Det är mycket vanligt med just bagerier-konditorier som har varor uppe på disken och jag har inte sällan noterat precis det du beskriver. Det är inte okej att kunder tar i oförpackade bullar och konditorivaror, vilket förekommer i en del butiker att kunderna förväntas ta bröd själva i hyllor, knappast idealiskt med tanke på bacillrisker och annat.

Men konditorivaror som står så som du beskriver det ska självklart inte tas fram av kunderna. Det finns inte något vänligt sätt att huta åt de kunder som själva rotar runt i bull- och brödkorgarna, utan det enda möjliga är att sätta en skylt på disken med en uppmaning att inte ta i det som står där: “Se men inte röra, tack!” Det hjälper lite men inte fullt ut, de mest entusiastiska bullgrabbarna kommer ändå att pilla fram det de vill ha.

Kanske det vore bäst ändå att ha något slags skylt på kylen med “öppnas endast av personalen” eller “öppna inte denna dörr tack”. Och att skapa en liten gräns på disken genom att sätta något vänligt ”staket” typ en smal girlang, en leksaksgärdsgård, eller bara ett fint band, längst fram och bullkorgar och fat bakom den. De flesta respekterar en gräns.

Att du skulle om än försynt korrigera kunderna med att säga något tror jag inte går – de har ju redan hunnit ta i bakverken innan du kan säga något. Men jag har också sett emellanåt att personal tar i bullarna med händerna, inte med tång, utan plasthandskar, och därpå direkt tar emot betalningen med samma obehandskade händer. Inte bra!

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag gick för ett tag sedan till en nära äldre släkting för att uppmärksamma hennes födelsedag med en enorm blombukett som inte bara jag köpt utan vi var ett rätt stort gäng, tio personer som tillsammans samlat till denna bukett som floristen band till en fantastiskt fin uppsättning. Döm om min förvåning och stora besvikelse när släktingen genast sliter upp buketten och klipper av stjälkarna och hela ”bindningen” av själva buketten för att sen stoppa den hög av blommor det blev i en vas. Floristen hade tagit smala gröna blad och spänt över buketten i en snygg dekoration och dem tog släktingen också bort. I efterhand kan jag känna att jag hade kunnat gå och köpa lite lösa blommor på egen hand och gett henne.

Jag kunde inte säga något, det var ju hennes bukett, men jag kände ett styng i kroppen när hon pajade hela vårt rätt stora och dyra inköp på bara en minut. Kan man verkligen göra så?

Svar: Att klippa eller skära av nedersta delen på blomstjälkar är vanligt och anses rätt sätt att få snittblommorna mer hållbara, den snittyta som har gjorts tidigare torkar på ingen tid alls och en ny måste göras för att blommorna ska kunna suga upp vatten. Men det är frågan om några centimeter, inte mer – om inte buketten var så enorm att släktingen inte hade en tillräckligt stor vas?

Att som du skriver, slita upp buketten och ta isär den och arrangera om den var det inte vidare artigt. En bunden bukett är färdig, och ska inte göras om, i alla fall inte förrän givarna har gått därifrån. Cellofan och band som kanske fanns runt buketten tas av innan den sätts i vatten. Men kanhända den äldre släktingen gjorde som i brittisk tradition, där ges blommorna oftast utan att vara färdigbuketterade, mottagaren anses själv kunna arrangera dem efter eget tycke.

Enligt svensk tradition ska man inte ändra om en given bukett genom att klippa ner den till halva stjälklängden, flytta om blommorna osv. Visst var det taktlöst, det du beskriver, det kan man nog tillåta sig att tycka – men säkert omedvetet, det var nog bara gammalt invant sätt att ta hand om blommor.

Magdalena Ribbing

Fråga: För cirka ett halvår sedan flyttade jag från Stockholm till en västkuststad. Något jag noterat är att alla (ja möjligen med något enstaka undantag) håller till vänster på gångvägarna. Jag har fått lära mig att man håller till höger och detta gör det allra flesta där jag kommer ifrån. Min fråga föranleds mest av nyfikenhet – är det regionala skillnader i denna norm? Eller gör stockholmarna eller västkustborna helt enkelt fel?
Observera att detta inte är något jag precis stör mig på, jag har bara under denna tid jag bott här och ständigt upplevt fenomenet blivit nyfiken på hur det egentligen ligger till.

Svar: Det vore förvånande men intressant om valet av sida för gångtrafikanter skilde sig mellan olika delar av Sverige. Ser man det praktiskt är den enda rimliga ”regeln” i sammanhanget att man går så att man ställer till minsta möjliga problem för de mötande. Det brukar lösa sig helt naturligt. Att man makar sig åt sidan för att släppa fram andra är lika självklart, eller borde vara det, men där syndas det friskt lite varstans i Sverige, har jag tyvärr tvingats notera.

Enligt Trafikförordning (1998:1276):
7 kap. Bestämmelser för gående på väg
Gående som använder vägrenen eller körbanan skall om möjligt gå längst till vänster i färdriktningen. Den som åker rullskidor, rullskridskor eller liknande och som färdas med högre hastighet än gångfart skall dock färdas längst till höger om det är lämpligare.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vad gör man med ringen efter en bruten förlovning? Jag diskuterade det med en kompis, och vi tyckte inte att något av de alternativ vi kunde komma på (fortsätta använda, spara i en låda, sälja, kasta bort) vad särskilt bra. Finns det något sätt som är ”det riktiga”?

Svar: Förlovningsringen symboliserar ett trohetslöfte mellan två människor. När detta löfte bryts blir ringens symbolik också bruten. Men att fortsätta använda en dekorativ eller slät förlovningsring när förlovningen har brutits är inte vad som menas med god stil. Spara ringen är meningslöst, den kan knappast användas i ett annat sammanhang. Enligt gammal sed ger man ringen tillbaka till givaren, som kan sälja den (eller ge den vid nästa förlovning! sådant händer). Dagens ofta ädelstensprydda förlovningsringar kan kännas lockande att fortsätta använda även efter avslutad förlovning men som sagt, det är inte vidare snyggt sätt.

Om givaren säger “behåll ringen” kan man själv sälja den. Är det en ring med stort ekonomiskt eller familjemässigt värde (en arvring exempelvis) så ger man givetvis tillbaka den utan diskussion.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag , liksom många andra, följde nobelprisutdelningen i TV. En sak jag reagerade på var att de som presenterade prismottagarna gjorde detta med långa tal på svenska. Jag tycker det var mycket underligt då det säkerligen var många i publiken (inklusive prismottagarna själva) som kom från andra länder. Är det inte oartigt att i en sådan, i övrigt mycket internationell tillställning, exkludera stora delar av åhörarna på detta sätt? Jag tänker också att det borde vara underligt för de som mottog sina pris att inte veta vad som blev sagt om deras arbete. Jag skulle gärna vilja höra din synpunkt på det här.

Svar: Presentationerna är skrivna i förväg och översatta till flera språk; alla pristagarna har som du kanske såg, ett slags pärm eller mapp där talen finns och kan läsas parallellt med att de hålls.

Förmodligen har man i Nobelstiftelsen beslutat att presentationerna ska vara på svenska eftersom de hålls i Sverige; skulle de hållas på engelska funnes säkert pristagare som inte förstod det språket, samma sak med flera andra språk förstås. Presentationerna avslutas med en gratulation och ett par meningar på det språk som är pristagarens.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag bor ovanför hyreshusets gemensamma torkrum och har upptäckt att någon använder detta rum mitt i natten, torkfläkten gör så att det brummar i min säng och eftersom jag jobbar skift behöver jag ha min sömn. Den godkända tvättiden är mellan 8-22. Två gånger har jag nu fått gått ner klockan 12 på natten och stänga av fläkten. Efter lite enkelt detektivarbete har jag sett vem som har bokat tiden närmast och upptäckt att det har varit samma hela tiden. Jag kan lista ut vilken lägenhet det är och skulle kunna gå och säga till personen att den inte kan tvätta och torka tvätten mitt i natten.

Min fråga är, bör jag konfrontera personen som inte kan respektera tvättiderna eller bör jag överlämna det till hyresvärden?

Svar: Det skulle ju kunna vara så att fläktskurken inte har fattat att fläkten bullrar till bostaden över tvättstugan utan tror att det enbart är tvättmaskinen som inte får användas sent. Så beroende på vilket slags gemenskap ni har i huset där du bor kan du vänligt påpeka för den du spårat att det tyvärr inte går an att torka tvätt efter kl 22: detta förutsätter att ni har något slags trevlig stämning i huset. Har ni inte det utan det är likgiltighet som råder, det kan ju vara ett sådant hus där grannarna inte har kontakt, kanske inte ens säger hej till varandra, så skicka ett mejl till hyresvärden och be att alla hyresgästerna meddelas att fläkten inte får vara på efter kl 22 och att det är viktigt att detta påbud följs.

Magdalena Ribbing

Fråga: Då jag upplever Magdalenas svar som både upplysande och till stor hjälp i vardagen vänder jag mig hit för svar på mina funderingar. Jag har nyligen fått en mycket fin klocka i examenspresent och vill så klart visa hur mycket jag uppskattar denna gåva genom att ha den på mig. Det som för mig känns mest bekvämt är att bära klockan på höger handled, men det har uppdagats för mig att de allra flesta har den på vänster handled. Nyligen fick jag också veta att det traditionsenligt ska vara på vänsterhandled som klockan ska sitta, ungefär så som att vigsel och förlovningsringarna ska sitta på vänsterhands ringfinger. Det jag nu undrar är, är det fel av mig att bära klockan på högerarmled? Kan det finns de som stöter sig med att jag bär den så? Var kommer denna tradition ifrån?

Svar: Bevare mig väl! Vilka personer skulle kunna ta illa upp för att du har din klocka på höger handled istället för vänster? Det finns verkligen ingen ”regel” som säger att man ska ha klockan på den ena eller andra handen, och det finns inte minsta anledning till det heller. Att de flesta har klockan på vänster arm är därför att höger hand är mer i bruk, man hälsar med den, man arbetar mer med den osv, och då kan klockan kännas säkrare att bära på vänster arm.

Magdalena Ribbing