Fråga: Jag har nu på sista tiden sett flera yngre tjejer som bär ring på vänster långfinger, Funderar på om detta är ett nytt påfund som kan betyda att de är sambo, särbo eller vad det skulle kunna vara? De ringar jag lagt märke till har varit släta och ganska smala, har det ett budskap eller bara en ny fluga som blossat upp kanske?

Svar: Ring på långfingret är fel sedan gammal tid; på målningar från långt tillbaka, då män som kvinnor som avbildats – det var ju de rika som vanligt förstås – ser man att de hade ringar på alla fingrar och fingerleder, utom just på långfingrarna. Detta därför att särskilt vänster långfinger användes till toalettbestyr och därför inte skulle bära prydnader.

Det du har iakttagit med ring på långfingret har såvitt jag vet ingen symbolisk betydelse i någon tradition, utan är förmodligen en modesak. Att man i vissa ordnar har ordensringen på ena långfingret är en annan historia som kan ha med olika kulturers ringsed att göra.

Men att långfingerring skulle signalera något beträffande ens civilstånd tror jag inte.

Magdalena Ribbing

Fråga: Brev män emellan inleds ju ibland med BB eller Bäste Broder. Finns någon motsvarighet till BB att använda som avslut? Jag drog mig till minnes att jag för några år sedan fick ett mejl som slutade med ‘Tuus’. På Internet står: ”Tuus” är latin och betyder ”din”. Det används företrädesvis män emellan under förutsättning att skribenterna är du med varandra men i allmänhet inte väldigt nära personliga vänner (då man snarare använder t.ex. ”din vän”, ”tillgivne” eller dylikt).”

Min egen fundering blir då varför inledningen är en förkortning av svenskt tilltal och avslutningen är ett latinskt ord.

Svar: Någon allmänt vedertagen avslutningsfras i detta hänseende känner jag inte till. Inte heller varför man blandar svenska och latin – om det nu har någon betydelse. Fast är man så formell som dessa fraser ger vid handen så kanske det har sitt värde att hitta rätt i språken också.

Men skriver män verkligen BB/Bäste Broder till varandra i dag om de är under 80 år? Och du är alla, på svenska, med varandra oavsett ålder.

Magdalena Ribbing

Fråga: Har låtit sy upp en härligt röd bordsduk lagom till jul och kom nu på att jag lika gärna kan låta sy upp bordsservetter i samma sorts tyg. Frågan är då vilka dimensioner en praktisk middagsservett ska hålla.

På restauranger brukar de ju nästan vara lika stora som själva duken, vilket jag ofta faktiskt kan tycka är en smula besvärande. Nästan mer skrymmande än praktiskt. Eller så är det jag som inte kan hantera tygmängden, kan ju vara det också.

Vilka mått rekommenderar Magdalena, på ett ungefär?

Svar: Ett ganska vanligt mått är 40×40, med marginal åt båda hållen.

I äldre tid var servetterna ofta mycket större. Man vek inte upp dem helt när de parkerades i knät (det första man gjorde när man hade satt sig vilket är rätt än idag) utan vecklade ut en tredjedel. Resten var hopvikt så att man alltid kunde vika upp en fräsch del när man diskret torkade det lilla kladd som oturligt kunde fastna i mungiporna.

Magdalena Ribbing

Fråga: Ställer min fråga till Magdalaena, ur ett hyfs- och stilperspektiv, även om det givetvis är en mycket större nationell och internationell samhällsfråga som ligger i botten egentligen. Hur ska jag, på ett vettigt medmänskligt sätt, bemöta de människor i nöd som med olika mer eller mindre raffinerade metoder ber mig om pengar på trottoaren, i tunnelbanan, utanför affären osv?

När de gäller hemlösa som verkar hemmahörande i staden permanent har jag inga problem, då kan jag alltid se dem i ögonen och säga nej tack jag väljer att köpa Situation Stockholm för att det är ett organiserat sätt att hjälpa. Mitt problem gäller de som antingen för egen maskin eller i klorna på ligor har tagit sig till Sverige för att situationen för dem är fullständigt vidrigt hopplös i andra delar av Europa. Jag, liksom så många andra, har liksom lagt oss till med ett sätt att låtsas att vi inte ens ser dessa personer. Vi ignorerar deras begäran.

För mig är det omöjligt att ge dem pengar direkt, jag känner att jag cementerar århundraden av förtryck om jag skulle understödja deras utanförskap genom att ge  ekonomiska bidrag i handen – som jag heller inte vet om personen ifråga får behålla. Samtidigt talar vi inte något gemensamt språk, så jag kan inte förklara detta. Jag har heller inte hittat någon organisation att hänvisa till som skulle kunna hjälpa till en mer långsiktig lösning för dessa individer, eller ens på sikt för kommande generationer.

Det känns hemskt att bara gå förbi, möjligen haspla ur mig nåt försök till nekande kommentar. Har Magdalena något förslag på hur jag ska kunna visa att jag faktiskt ser personen och beklagar dess öde men att jag inte kommer att ge honom eller henne några pengar i muggen de håller fram? Jag vet att det upprör många, men de gatumusikanter (vuxna, inte barn) som spelar okej ger jag pengar – för det känner jag ändå är ett bättre sätt att försörja sig på än att sitta underdånigt och tigga.

Svar: Det är lätt att förstå din fråga och din vånda, men omöjligt att ge ett bra svar. De flesta känner nog ungefär som du; dels medlidandet, dels oviljan att riskera att stötta mer eller mindre kriminella organisationer eller personer bakom tiggarna. Det blir ju också omöjligt att ge varje tiggare man passerar en slant.

Kanske kan man ändå uppmärksamma dessa tiggande personer genom att se dem med den sympati man känner för en medmänniska i nöd, oavsett hur denna nöd har uppstått. En vänlig blick och ett snällt litet leende kan ge ett erkännande av att man har sett, kanske förstått. Att man inte vill ge pengar får tiggaren då tolka som han eller hon vill.

Sämst är att bara gå förbi utan att ens svara på det vädjande ”hej” som många av de tiggande-spelande säger. Man kan säga hej tillbaka. Man kan se medmänniskan.

Jag beklagar att jag inte kan ge dig en internationell fras som förklarar för den tiggande vilken inställning du har, eller föreslå något annat sätt att göra dig förstådd – jag har helt enkelt inte en lösning på detta problem.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min sambo och jag ska förlova oss och nu undrar vi hur vi berättar det för familj, vänner och arbetskamrater. Sätter vi bara på oss ringar och låter folk upptäcka det, eller ska vi eklatera det mer officiellt? Det klurigaste är att veta hur man berättar om det på jobbet, om man överhuvudtaget ska göra det?

En annan sak vi funderar på är om det finns något formellt sätt att definiera vad som är förlovningsdatum. Det verkar ju vara tradition att man graverar in ett datum i ringarna, enkelt kanske om någon har friat, men vi har varit tillsammans länge och pratat i flera år om att gifta oss. Vi har tittat på ringar i olika omgångar utan att riktigt kunna bestämma oss, men nu har vi helt enkelt gjort slag i saken.

Svar: Eklatera – offentliggöra – sin förlovning gör man för att alla som kan vara intresserade av denna allians ska få reda på att den nu är stadfäst.
Förr var det alltid en förlovningsannons i dagstidningarna som gällde för detta offentliggörande, och fortfarande ser man en och annan sådan, men i dag verkar det vara vanligare att man meddelar via nätet.

På arbetsplatsen kan det vara trevligt att man vid något slags dagligt möte, kaffepaus eller annat, säger som det är ”XX och jag är numera förlovade!” vilket kommer att följas av gratulationer och glada utrop, och sen är det inte mer med det. En förlovning är som du säkert vet, inte juridiskt bindande, utan traditionellt ett förstadium till äktenskap, vilket gör att många kommer att fråga ”och när blir det bröllop?” så den frågan ska du förbereda dig på och ha ett svar tillhands.

I sina förlovningsringar kan man gravera det datum då man eklaterar förlovningen, eller det datum då man bestämde sig för att ta det här steget, oavsett vem av de två som friade. Eller helt enkelt avstå från datum och ha varandras initialer eller namn graverade.

Magdalena Ribbing

Fråga: I kontorslandskapet händer det dagligen att jag ber kollegor titta igenom papper som jag skrivit ut. Då händer det ofta att de slickar sig på fingrarna när de bläddrar, för att sedan lämna tillbaka papprena, med sitt saliv på pappren. Jag har även sett folk som tjuvläser tidningar i kiosken och som ”slickbläddrar” varje sida för att sedan ställa tillbaka den besudlade tidningen i stället utan att köpa den. Och jag har haft folk hemma på besök som slickbläddrat sig igenom böcker i min bokhylla.

Är jag överkänslig som tycker att det är rätt äckligt? Är det rimligt att säga ifrån?

Svar: Ja du, denna bedrövliga ovana är inte så ovanlig, tyvärr. Ingen kan ju rimligen tycka att det är trevligt att ta i papper och annat där andras saliv parkerats. Vi är ju kolossalt noga med all möjlig hygien men just att slicka på fingrarna för att bläddra lättare eller ta fram papper ur en hög verkar inte vara något som man automatiskt undviker. Jag har sett detta i mataffärer, och det befrämjar i alla fall inte aptiten kan jag försäkra.
Att man anser att ens egen saliv är trevlig är en sak, men att tvinga den på andra är faktiskt något helt annat.

Nu kommer några salivexperter förmodligen att framhålla salivens utmärkta bakteriefria egenskaper, så jag svarar i förväg att oavsett det är serös saliv eller mukös saliv och trots att saliv består av 99 procent vatten, så tycker de allra flesta att det är äckligt med andras saliv. Slickbläddrandet är ju ett slags minispottande, om man tänker efter.

Men du kan knappast hindra alla som utan att tänka efter slickar på ett finger för att bläddra i tidningar och böcker och papper. Det enda du kan göra är att se kraftigt ogillande ut, vilket kommer att skapa motsvarande sura miner hos dem du riktar dig till. Och då är det din tur att tänka efter: är oslickat papper värt vänners och kollegers surhet?

Magdalena Ribbing

Fråga: För mig är det en självklarhet att jag lägger ihop menyn när jag har bestämt mig för vad jag/vi vill beställa. Detta för att personalen ska veta att jag har bestämt mig och för vad jag/vi vill ha. Är detta något som är vanligt förekommande, eller är det (enligt en väninna till mig) något som bara jag har blivit uppfostrad till?

Svar: Lägger gästen ihop menyn är det en signal till den som noterar det att gästen inte behöver menyn mer utan har gjort sitt val. Så visst kan du lägga ihop menyn för att markera att du vill beställa – men det är inte en av alla förstådd eller överlag vedertagen åtgärd för detta syfte. Några serveringskunniga förstår det på det sätt du har lärt dig, men förmodligen är det många fler som inte ser det som en beställningsuppmaning.

Vanligen är personal på en restaurang uppmärksam nog att förstå när det är dags att ta upp beställningen. Det ligger, kan man nog säga, i deras intresse.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har använt mig av samma frisör under många år. Genom åren har vi följt varandras viktiga steg i livet och alltid haft trevliga samtal under besöken. Tyvärr känner jag mig inte nöjd med frisyren och efter att ha försökt förklara vad jag menar i ett par år känner jag ett behov av förnyelse och skulle vilja ta en kontakt med en annan frisör. Det som fått mig att avstå är att jag inte vill såra min nuvarande frisör. Hur gör jag slut på ett snyggt sätt?

Svar: Det är svårt att ”skiljas” från en frisör, en läkare, en tränare eller annan som kommit nära genom sitt yrke, men som man inte vill fortsätta hos.

Enklast är att du inte beställer någon ny tid hos din frisör. Då rinner ju kontakten ut i sanden. Skulle frisören ringa dig eller vid något möte fråga vart du tagit vägen så skulle du säga att du har bytt till en annan frisör för omväxlings skull.

Du har ju ingen skyldighet att fortsätta hos samma frisör, ni har inte något avtal om detta.

Har du en så god personlig kontakt med din frisör att du ändå vill ”göra slut” på ett bra sätt, så kan du ringa eller mejla och säga-skriva ungefär ”du har varit en jättebra frisör för mig under alla dessa år och jag har verkligen uppskattat dig, det vet du. Men nu har jag behov av förnyelse, och tänker därför pröva en annan frisör ett tag. Tack för den tid som varit, vi ses kanske!”

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag köper färsk fisk i fiskaffären regelbundet. Jag brukar be om 300 gram, 400 gram eller liknande, för jag vet ganska väl vad som går åt. Då uppskattar de bakom disken, och skär av en bit av en filé.

Ibland blir det ju för mycket. ”Går det bra?” frågar de då. Det blir alltid för mycket, aldrig för lite, av någon anledning. Jag säger alltid okej, för jag tänker att det inte är så lätt att måtta med ögat.

Men ibland blir jag bara trött på det. Jag vill inte betala för 100-150 gram mer än jag önskat. Är det dyr fisk blir det ju en peng. Det kanske är 25 procent mer än jag bett om.

Hur förstående ska man vara? Om de skär av en liten bit av den de redan har skurit av så kan de ju inte sälja den (om de inte gör fiskfärsbiff av den). Och då höjer de ju priserna istället. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på.

Svar: Det du kan göra är att själv bestämma storleken på fiskbiten, med en mindre marginal hit eller dit. Du säger innan biten skurits av från den större delen ”jag vill gärna se hur stor bit det blir” och då kan du uppskatta storleken. Att biten ska kunna måttas av personalen på exakt gram när är inte något man kan förvänta sig. Men du kan också be att hela fiskbiten som din bit ska tas ur, vägs först, och då kan du se vad hälften eller en tredjedel blir.

Du har alltså rätt att få den mängd du ber om, och kan inte personalen klara att måtta relativt rätt så måste du själv bistå med ditt ögonmått. Blir det en fjärdel mer än det du bett om utan att du har bestämt storleken så får personalen helt enkelt ta av en del. Det brukar göras utan diskussion i en bra affär.

Magdalena Ribbing