Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 22 maj 2012 i kategori På arbetsplatsen
Fråga: En fråga som uppkommer på vår arbetsplats är när någon ska firas, det må vara chefer eller arbetskamrater. Samma summa ges varje gång till insamlingen.
Min fråga är hur man ska förhålla sig till den person (alltid samma person) som inte ger samma summa som alla andra, utan med ett leende på läpparna frågar “får man vara med fast man bara lägger XX kronor” och så ger personen en mindre summa.
Det handlar om struntsummor och personen ifråga tjänar mest på vår arbetsplats.
Svar: Strunta i det! Det finns snålisar som inte fattar bättre än att öppet demonstrera sin karaktärsbrist, och de brukar snabbt göra sig bekanta för detta. Vilket faktiskt inte gagnar dem på något sätt (det förstår de inte heller, kan ingå i karaktärsbristen). Och det är alltid mest pinsamt för snålisen själv.
Men de som firas på arbetsplatsen vet ju från andra insamlingar än deras att snålisen beter sig som han eller hon gör. Den “struntsumma” som du skriver, kanske ni samlar en tjugolapp var och snålisen lägger en tia, gör knappast någon stor skillnad för resultatet av insamlingen.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 4 maj 2012 i kategori På arbetsplatsen, Sorg och begravning
Fråga: Efter att en nära anhörig hade gått bort så arbetade jag hemifrån ett tag, istället för att vara på kontoret. Jag hade meddelat min chef vad som hade hänt och trodde att han under tiden skulle meddela mina kollegor, men det hade han inte. Det bör man väl som chef lämpligen göra? Det är ju ganska jobbigt att berätta för varenda en av ens kollegor. Kollegorna som inte vet, kan säga eller fråga saker som inte är så lämpligt. Ens livsglädje och energi påverkas mycket, man kanske inte heller utför sitt arbete lika bra som vanligt, men vill förstås därför att andra känner till det så att de har förståelse.
Hur kan man markera eller meddela andra, utan att behöva berätta för alla? Svarta kläder är ju vanlig vardagsklädsel.
Svar: En svår situation för dig, kanske också för din chef som inte förstod att du ville ha framfört till dina kolleger att du drabbats av en anhörigs död. Det är inte helt självklart att chefen oombedd och spontant skulle berätta för övriga – jag tycker visserligen att det hade varit rimligt men alla kanske inte ser det så.
Hade du då haft den erfarenhet du nu har fått skulle du ha bett din chef att meddela dina kolleger, så att du slapp säga detta svåra om och om igen. Men samtidigt är det normalt att om du berättar vad som hänt för en kollega så kan informationen spridas snabbt, särskilt om du säger ”du kan väl meddela övriga så att jag slipper säga något”.
Men jag vet också att det kan vara svårare för den som säger något som är fel i sammanhanget än för den sörjande, som ju vet hur det är, till skillnad från den felsägande som blir både bestört och generad.
Att du ska mötas av förståelse för din situation är klart, och det kommer du också att göra, när dina kolleger får veta vad som hänt. Nu förmodar jag att det har nunnit bli så, annars får du helt enkelt be någon chef eller personalansvarig meddela detta vid nästa arbetsplatsmöte, där du ser till att inte behöva vara närvarande.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:17, 26 april 2012 i kategori På arbetsplatsen
Fråga: Min pojkvän och jag flyttar snart till Stockholm. Ingen av oss är svensk så det finns många nya saker att tänka på. Frågan jag har är: bjuder man på mat och dryck när man är ny på jobbet? Typ att man tar med någonting från hemlandet och bjuder på? Eller gör man inte så här i Sverige? Hur ska min pojkvän göra när han börjar inom fyra veckor?
Svar: Nej, det är inte svensk tradition att en nyanställd bjuder sina nya arbetskamrater på något ät- och drickbart. Någon gång kan ett företag med omtänksam kultur se till att den som är ny bjuds på lite bättre invigningskaffe för att lära känna sina kolleger. Men inte heller det är vanligt.
Blir det efter en tid någon form av gemensamt möte, som de flesta arbetsplatser har då och då, så kan din pojkvän fråga om det skulle passa att han tar med något litet ätbart från sitt hemland. Det låter som en väldigt trevlig tanke, men det är viktigt att det inte blir något stort och fint, utan något litet och gott. Svenskar är vanligen rädda för att andra ska vara mer generösa än vad de själva är.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 11 april 2012 i kategori På arbetsplatsen
Fråga: Jag och min sambo sitter och diskuterar Jobbkakor, och hur dessa är ständigt närvarande. Vi försöker båda hålla igen på onyttigheter, och känner att det lätt blir för mycket. Det finns alltid något att fira, och det är alltid någon som bakat, ofta fina bakverk med både kärlek och annat gott, och det blir lätt kakor flera gånger i veckan.
Vi har båda upplevt att vi känner oss otacksamma inför våra välmenande och omtänksamma kollegor om vi tackar nej. Man vill ju gärna smaka, om inte annat så för att kunna berömma arbetet.
Hur tackar man lämpligen nej på ett sätt så att bakaren förstår att man uppskattar gesten och arbetet, och är tacksam, men ändå väljer den mer långvariga njutningen av hälsa framför den relativt kortvariga njutningen av Fika?
I de fall någon trugar, och säger ”ja, men jag har ju bakat” eller ”ska du inte ha en liten bit iallafall?” eller ”idag firar vi ju att Nisse fyller år/releasen gick bra/det är onsdag”?
”Vilken del av NEJ är det du inte begriper?!” känns en smula brutalt.
Svar: Du delar detta problem med många, många andra. Kakor och annat kaffebröd är av hävd en uppmuntrande tradition som det är svårt att bryta. Den som firar att det är onsdag (du har det bland dina firningsförslag, jättebra vardagsfröjd) med att bjuda på äpplen får kanske inte lika glada miner till tack som om det bjudits på en maffig kanellängd.
Samtidigt är det fullt klart för alla att sött i flertalet former är onyttigt. Jag börjar nu tro att det enda möjliga förhållningssättet till bjudkakorna är ett vänligt leende och följande fras ”tack, det ser så härligt ut men jag avstår på grund av min orubbliga princip att aldrig äta sött”.
Kommer då förnyat tjat om att smaka bara lite osv, så säger du om igen, fortfarande vänligt ”som sagt, orubblig princip”. Därefter vore det nästintill absurt om kakfolket fortsatte truga. Skulle det ändå bli så olyckligt kan du fyra av ännu ett blixtrande leende och säga “åh, jag har god karaktär, orubblig.”
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 5 april 2012 i kategori På arbetsplatsen
Fråga: Jag är anställd på ett stort företag och är nu i vår bjuden på en fest. Festen går av stapeln på en restaurang och det kommer att
vara någon form av underhållning. Vi anställda bjuds på ett glas vin/öl men får betala maten själva, och vi skall förbeställa så att allt går smidigt.
Jag vet inte om jag är otacksam, men jag tycker att det känns lite snålt. Vi är ett stort antal anställda som jobbar och generar pengar till företaget.
Svar: Det låter verkligen inte vidare generöst – varför alls ställa till med fest, när det inte finns pengar att bjuda de anställda ens på enkel mat? Enligt vad jag vet är det högst ovanligt att ett företag inte betalar mat och ett visst mått dryck på personalfester – en mindre summa är dessutom avdragsgill för firman.
Men du är ju inte tvungen att gå på festen, förmodar jag, så tacka nej. Varför skulle du gå dit och betala för din mat när företaget ”bjuder” på fest? Om företaget vore på ruinens brant och ville manifestera ett avslut kunde man förstå att personalen ombads betala sin mat, men så verkar det ju inte alls vara, då hade det knappast varit aktuellt med ett glas vin och underhållning.
Vill du ändå gå på kalaset för att det kan vara kul att träffa arbetskamraterna utanför jobbet, så ska ni ju förbeställa maten, och då kan du välja det billigaste på matsedeln.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 30 mars 2012 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen
Fråga: Finns det någon ”historisk” förklaring till varför många människor inte vill tala om vad de har för lön?
Jag kan förstå att arbetsgivarna har ett intresse av att de anställda inte ska känna till varandras löner men
varför ”köper” folk det argumentet? Jag satt i går och talade med en väninna som jag delar det mesta
med men så fort vi kom in på hennes lön så blev det tvärstopp. Hon ville absolut inte tala om hur
mycket hon tjänade och jag fick heller ingen rimlig förklaring till det.
Det skulle det vara intressant att höra om Magdalena har någon förklaring.
Svar: Det har aldrig betraktats som så kallat fint sätt (hej, alla arga kommentatorer!) att redogöra för sina inkomster eller sin förmögenhet i annat än trängt läge. Pengar tillhör det man förhoppningsvis har i tillräcklig mängd, men man pratar inte om sin lön, sin förmögenhet, sitt arv – möjligen om sin lotterivinst.
Kollektivanställda har sällan detta ”problem” eftersom deras löner är tydliga. Men privatanställda eller de utan avtal är ofta ovilliga att diskutera sina löner, och därtill kan två skäl spåras: man anser själv att ens lön är pinsamt låg och vill inte visa detta för andra, eller man anser att man har hög lön som om den bli känd för övriga på arbetsplatsen riskerar att vålla avundsjuka eller misstro hos dem med lägre lön.
Många hävdar att man ska berätta överallt vad man tjänar just för att därmed försöka utjämna löneskillnader. Min uppfattning är att detta bestämmer var och en, inte någon annan.
När jag får frågor om vad man ska undvika som samtalsämnen med obekanta ingår frågan om vad andra tjänar bland dessa undviksämnen. Att en nära vän inte vill berätta om sin lön kan ha den orsaken (underförstått: det har du inte med att göra, det är min ensak) eller en av de ovan nämnda.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:36, 28 mars 2012 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen, Socialt vett
Fråga: Jag har en affärsbekant (kund) som nu går i pension, och meddelat detta till alla sina kontakter idag via mejl.
Jag har regelbundet haft kontakt med affärsbekanten i vissa frågor de senaste tio åren, många mejl har det blivit fram och tillbaka. Dock inget unikt eller personligt utan personen har företrätt en kund, precis som jag företräder en av deras leverantörer.
Hur skall man svara på detta meddelande? för det känns som jag vill det, och om inte annat så finns det fler liknande fall som kommer dyka upp inom några månader/år.
Vill ju absolut inte göra något plumpt, eller riskera att såra ? Personen kanske inte vill gå i pension, eller har velat det länge, kan ju vara sjuk eller pigg som en lärka? Jag letar efter en ”artighetsfras”, en mening med innebörden av ”tack för ett bra samarbete och önskar dig all lycka med pensionärslivet” dvs. ren och skär neutral men välment vänlighet.
Det kanske är bättre att inget svara alls? men det kan ju också misstolkas om man vill.
f-n vad svårt det är att vara vänlig och artig ibland!!
Svar: Du tänker helt rätt, det är viktigt att ”se” den person som meddelar sin pensionering, annars kan det i värsta fall uppfattas som om man inte hade funnits och inte betytt något för alla man haft kontakt med.
Så skriv en rad, eller skicka ett kort, med ungefär den här texten ”Varmt tack för tio års gott samarbete – jag önskar dig en ljus och lätt framtid i den goda ledighetens tecken”
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 20 mars 2012 i kategori På arbetsplatsen, Socialt vett
Fråga: Jag har en egen firma men delar kontor med fem andra. På ytan är allt väldigt bra, vi är nämligen även vänner privat och trivs i varandras sällskap. Problemen som skulle uppstå kunde jag aldrig ana när vi flyttade ihop. Det är nämligen så att min skrivbordsgranne, en vän sedan tio år tillbaka, visat sig vara helt omöjlig att dela utrymme med. Han pratar inte i telefon utan vrålar länge och väl till personen i andra änden, trots att vi andra jobbar koncentrerat bredvid.
Först var det nästan underhållande, men nu fruktar jag för både hörsel och arbetsprestation. Trots att vi andra sagt det struntar han helt i sin ljudvolym, fortsätter att gorma utan att ens lämna rummet för att prata ostört.
Men värst är han i köket. I microvågsugnen ligger stora förstelnade bitar mat som medan veckorna gått skiftat i färg. Det ser ut som ett vulkanutbrott ägt rum. Han vägrar konsekvent att städa ut micron och skrattar bara när vi andra påpekar det. Snart är det hans tur att städa kontoret (vi har städschema) och jag är rädd att jag inte kommer kunna hålla igen om han inte gör rätt för sig. Jag vill inte förstöra vår vänskap, men vet inte hur jag ska få honom att förstå utan att bli redigt förbannad. Att resonera eller säga det trevligt i förbigående har inte fungerat
Svar: Knepigt problem. Men tänk om ni alla skulle sätta er ner en dag vid någon kaffepaus med gaphalsen-matgrisen och säga som det är? Kanske i samband med hans städvecka? Väldigt vänligt och gulligt, men också mycket tydligt: ”jo, du vet att vi gillar dig jättemycket, men det är är kämpigt med ditt gapskrikande i telefonen, du måste dämpa dig, annars klarar vi inte våra jobb. Och dessutom är det äckligt med ditt matslarvande i våra gemensamma utrymmen. Så bara för att vi tycker så himla bra om dig säger vi det här, vi alla tycker likadant, och vi vill att du inser det här och ändrar dig.”
En sådan utpekande skarp tillrättavisning brukar jag inte föreslå när frågor om besvärliga arbetskamrater kommer – den som är svag klarar inte den kollektiva kritiken. Men gaphalsen-matgrisen verkar ju inte vara den lättskrämda typen. Ni andra har ju försökt med snällare metoder utan resultat. Och det är inte okej att en i en grupp förstör för övriga på det sätt du beskriver.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 5 mars 2012 i kategori Måltider, På arbetsplatsen
Fråga: Hur ska man ställa sig till arbetskamrater som tar med sig sina müsliskålar och smörgåsar till arbetsbordet på morgonen, mitt på dagen eller vid lunchtid.
I det här specifika fallet handlar det om en tidningsredaktion där det normalt är ganska rörigt, folk springer fram och tillbaka och alla tar med sig kaffekopparna till sina skrivbord.
Men nu har frågan ställts hur man ska se på ätandet vid skrivbordet, hälsar en som aldrig frågat förr.
Svar: Det är ett problem på många arbetsplatser med ätande-kaffedrickande-godissmaskande vid gemensamma arbetsbord. Inte minst mat som sprider lukt, typ taco och thaimat, som jag ofta får frågor om till min spalt – alltså hur andra ska kunna hindra luktmatsätarna.
På förekommen anledning, alltså frågor till spalten, har jag i min nya bok ”Etikett på jobbet” skrivit en del om detta, likaså i mina frågesvar. Min bestämda uppfattning är att mat och dryck vid ett gemensamt arbetsbord måste vara uttryckligen accepterat av alla för att få förekomma. På din redaktion har ni, förmodar jag, möten med alla då och då, och ett sådant är rätt tillfälle att ta upp ämnet. Avstå från att peka ut någon speciell person, men säg att det har blivit ett visst problem med ätandet vid arbetsbordet, och att du undrar om alla kan enas om något slags rätt och fel angående detta.
Alldeles personligen tycker jag att ätande ska ske i därför avsedd omgivning, vilket mycket sällan är ett arbetsbord som man delar med andra. Eftersom jag hemföll ibland åt detta när jag var verksam på Dagens Nyheters redaktion har jag stor förståelse för företeelsen, vilket inte hindrar att ätandet vid arbetsbordet i andras sällskap måste vara accepterat av dessa.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 2 mars 2012 i kategori På arbetsplatsen
Fråga: Jag behöver tips på hur jag ska förhålla mig i en besvärande situation. Jag jobbar i ett öppet kontorslandskap med förhållandevis många kollegor. Stämningen på kontoret är öppen och vi har roligt på jobbet. Så långt är allt bra. Ibland när jag sitter och jobbar vid min dator kommer någon av mina manliga (yngre) kollegor fram och masserar mig. Inte på något ”sliskigt” sätt, men opassande av flera självklara orsaker. Hur ska jag på ett vänligt, men bestämt sig betacka mig massagen?
Svar: Det är säkert enbart vänligt menat. Numera masserar ju skolbarnen varandra i ett slags morgonövning i många skolor. Man förutsätts vara glad och tacksam om någon gör sig besväret att massera ens axlar och nacke. Men allt berörande av den arten måste vara frivilligt från båda håll. Så du kan vända dig om när dina kolleger börjar sitt masserande och vänligt säga ”tack för din omtanke men jag avstår, jag mår bättre utan massage”. Eller säg muntert “tack, men nej tack, jag har massageallergi”.
Inte anklagande eller aggressivt förstås, bara vänligt avböjande, så att det inte blir problem med de snälltänkande arbetskamraterna.
Magdalena Ribbing
.jpg)
Mest kommenterade