Fråga: Jag arbetar på en arbetsplats med cirka tio personer där jag är den yngsta med mina 26 år. Trevligt på det hela taget, men en av mina kollegor har en tendens att klappa mig på huvudet (bildligt och tyvärr också bokstavligt talat.) Jag tror inte att detta beteende nödvändigtvis är av ondo, snarare av obetänksamhet, men tillika driver det mig till vansinne.

Det kan röra sig om att vilja läsa igenom mejl som ska skickas till kund. I sig är detta helt okej, men när hon ändrar vänliga hälsningar till bästa hälsningar känns det tramsigt. En annan incident var när vi satt och arbetade ihop. Efter att jag sagt min åsikt säger hon ”du rodnar, vad sött. Oj, nu rodnar du ännu mer!” Detta med röstläge modell aningens högre än nödvändigt i ett kontorslandskap. Jag behöver verktyg till att hantera detta och hoppas på Magdalenas hjälp. Det är svårt att bli ”äldre” i sin arbetsroll om kollegor ständigt puttar tillbaka en till den ”nya och unga”.

Svar: Fasligt trist beteende av din kollega. Förmodligen förstår hon inte hur du uppfattar detta men det är inte något skäl till att du ska låta det pågå. Kan du vänligt men bestämt säga ifrån någon gång när detta inträffar (utan att andra är i närheten, för att inte förstöra er kommande arbetsgemenskap)? Du kan lyfta bort hennes hand från ditt huvud och säga ”jag uppskattar om du inte trycker ner mig” och så ler du vänligt så att hon förstår att du menar detta men inte är aggressiv. Och när hon ändrar vänliga hälsningar till bästa hälsningar så kan du snällt säga ”förklara gärna för mig vilken skillnad det är på vänliga och bästa” (någon uppenbar distinktion finns nämligen inte mellan dessa två ”frasord”, skulle möjligen vara att ”bästa” markerar en lite närmare relation).

Om du rodnar och hon taktlöst nog påpekar det, försök samla ihop dig så att du kan säga ”ja, jag har den förmågan, guskelov, fler skulle behöva den”.

Men visa inte att du blir ledsen eller irriterad, då får hon belägg för sin uppfattning att din ungdom gör dig osäker. Du skulle kunna vända din låga ålder till din fördel förstås, genom att säga något åt det här hållet när kollegan beter sig på sitt löjliga och nedsättande vis ”kanske du saknar din ungdom?” eller ”ja, så länge man är ung har man förståndet i behåll, heter det ju” (det gör det inte alls men det spelar ingen roll i det här läget).

Hoppas du klarar av att vänligt visa din kollega att du är vuxen nog att inte ta illa vid dig, men bestämt avböjer hennes försök att förminska dig.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är relativt ny på min arbetsplats, och avsevärt mycket yngre än mina kollegor. De flesta har passerat 40-strecket med god marginal, själv är jag under 25.  Många av dem har en hög akademisk utbildning. Varannan dag kommer en städerska förbi och tömmer soptunnan, städer toaletterna etc. Hon är av utländskt ursprung och behärskar bara de mest basala svenska fraserna. Jag nickar alltid till henne, ler och hälsar när jag går förbi henne i korridorerna, precis som jag gör med mina kollegor. I början blev hon mycket överraskad men har nu börjat hälsa tillbaka. Mina kollegor däremot ignorerar henne helt, det är som att hon inte finns i rummet.
Jag kan naturligtvis inte uttala mig om deras motiv, men känslan är den att ”tjänare” inte ska uppmärksammas. Eftersom jag är ny på arbetet och ung, gör jag mitt bästa för att anpassa mig till de vanor som gäller på arbetsplatsen, men just den här vanan kan jag inte med. Städerskan är, ur min synpunkt, en betald arbetare som jag ser på regelbunden basis och som gör ett arbete viktigt för arbetsplatsen. Hennes sysslor eller utbildning, eller för den delen svenskkunskaper, ska inte spela någon roll i mitt bemötande.
Samtidigt upplever jag att mina kollegor blir mycket förvånade när jag hälsar på henne, liksom hon själv blev i början. Jag vill tillägga att på mitt första sommarjobb, på ett stort företag, arbetade jag inom kontorsservice och blev ignorerad av de flesta på arbetsplatsen – utom VD:n, som alltid tog sig tid att hälsa även på mig. Hans hälsande fick mig att känna mig värdefull på arbetsplatsen, och jag försöker själv använda det som ett sätt att på ett positivt sätt uppmärksamma alla på en arbetsplats/förening o.dyl.
Jag har väldigt svårt att förstå den förvåning, gränsande till obehag, som många av mina äldre kollegor reagerar med när jag uppmärksammar denna kvinna.
Därför: bryter jag här mot någon oskriven regel gällande vilka på en arbetsplats som kan/ska hälsa på vilka? Eller är det snarare en generationsfråga, alternativt en personlighetsfråga eller en ovilja att försöka bryta språkbarriären?

Svar: Du ser dina medmänniskor och hälsar på dem, och det är det enda rätta. Dina kolleger beter sig ohyfsat, oartigt och pinsamt klumpigt. Det vet du, som har din erfarenhet av den betydelse det fick för dig när din första chef hälsade på dig – och det var också rätt sätt av chefen.

Givetvis ska du fortsätta hälsa på städerskan, allt annat vore fel. Hon har sin uppgift på den arbetsplats ni delar, och att dina kolleger struntar i att hälsa på henne visar bara att de är bortkomna i sociala sammanhang. Det du uppfattar som obehag hos din ohälsande kolleger är kanske för att de inser att du uppför dig rätt och därmed förstår att deras attityd är gravt otidsenlig?

Min bok om etikett på jobbet inleds med ett kapitel om vikten av att hälsa när man kommer till sin arbetsplats, just därför att jag under researchen till boken fick veta att vanligt enkelt hälsande på personerna i omgivningen är kraftigt försummat. Förvånande eller förfärande många går bara in till sin plats utan att med ett enkelt ”hej” se sina arbetskamrater, antingen dessa sitter vid datorerna, städar, bär ut post eller på annat sätt bidrar till att arbetsplatsen fungerar.

Så fortsätt hälsa! Du gör rätt. Ingen kan tycka att det är fel, och det du gör är viktigare i ett längre perspektiv än du kanske anar idag.

Magdalena Ribbing