Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 24 maj 2012 i kategori Socialt vett
Fråga: Efter att dottern har sällskapat med sin pojkvän en längre tid (över ett år) och har ett etablerat samboförhållande anser vi att det börjar bli hög tid att träffa pojkvännens föräldrar. Min fråga är om det är flickans föräldrar som bör ta initiativ till detta eller är det pojkens?
Svar: Bäst och mest naturligt vore om din dotter och hennes pojkvän, som ju bor ihop nu, bjöd sina respektive föräldrar hem till sig. Det behöver ju inte vara mer än kaffe en söndagseftermiddag.
Enligt gammal etikett bjuder fästmannens föräldrar fästmöns föräldrar på middag för att de ska lära känna varandra. Men det finns en lika etablerad tradition att fästmöns föräldrar bjuder först. Det blir ”rätt” vem som än bjuder först. Kanske kan man numera säga att den som har mest initiativförmåga bjuder först.
Men som sagt, det vettiga vore att de två ungdomarna bjuder hem sina respektive föräldrapar så att alla får träffas. Förr fanns inte den möjligheten, då bodde man knappast ihop innan vigseln, åtminstone inte öppet borgerliga kretsar som är grunden till så mycket av gammal etikett – och den behöver man inte följa när den är otidsenlig.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 23 maj 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag var nyligen hembjuden till en vän på ett hemförsäljningsparty och en av de andra gästerna var väldigt bekant. Jag har dåligt kom-ihåg, så för att inte ‘göra bort’ mig så frågade jag ”Förlåt, men var känner jag igen dig ifrån?”
Hon svarade väldigt snäsigt och kort att hon jobbar på en av mataffärerna här.
Nu undrar jag, var det fel att fråga så? Om det var det så tar jag gärna emot förslag på hur jag ska fråga, jag måste tyvärr det emellanåt eftersom jag som sagt har lite svårt för att minnas ansikten.
Svar: Många människor har svårt att förstå en vänligt menad fråga som den du ställde, de känner sig förminskade och obetydliga – helt i onödan.
Men för att hindra en sådan känsla kunde du ha sagt ”visst har vi setts, jag har världens sämsta minne, men känner ju så väl igen dig” – då har du tagit skulden på dig själv, alltså inte att personen var så ointressant att du inte mindes, utan att du har så dåligt ansiktsminne.
Detta svarar jag av egen erfarenhet, jag har precis som du jättesvårt att minnas utseende och namn, vilket är tråkigt även för mig och åstadkommer mycket bekymmer. Men det är ju mitt fel så jag använder ovannämnda teknik att förklara att det är jag som har denna brist, och ber om hjälp mot den.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 21 maj 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Vi är relativt nyinflyttade i en mycket lyhörd lägenhet. Jag har alltid ansett att om man väljer att bo i lägenhet, får man acceptera att människorna i lägenheterna runt omkring också har ett liv och får låta lite. Men grannarna vi delar sovrumsvägg och våningsplan med går över gränsen, kan jag känna. De har ursinniga bråk på veckobasis, allra oftast på helgnätter efter alkoholintag. De skriker helt fruktansvärda saker till varenda, och varenda gång är det minst en sväng ut i trapphuset där alla grannar kan höra. För inte så länge sedan ringde en av de andra boende polisen. Det resulterade bara i att de satte på hårdrock på dånande hög volym mitt i natten, liksom för att ”straffa” den som larmade. (OBS att det rör sig om vuxna människor, 30+).
När de inte bråkar på nätterna ägnar de sig åt högljudda sexakter sent på kvällen eller tidiga morgnar, som väcker oss eller hindrar oss från att sova. Det är klart att det är kul för dem att de är sams, men det är så lyhört att det är som att befinna sig i samma rum.
En annan granne bad mannen i det störande paret att sänka musiken en natt, då hens bebis inte kunde sova, och fick då svaret att det minsann var hans rätt att få spela lite musik hemma. Det är bara det att föräldern bor på bottenplan och mannen tre trappor upp.
Så mina frågor är: kan vi göra något åt det här parets störande uppförande? Har vi någon rätt att göra det? Och hur i så fall? Helst av allt skulle jag vilja att de bara gjorde slut, tyvärr.
Svar: Det du beskriver är inte acceptabelt. Visst ska man ha rätt att prata, till och med gräla, i sitt hem, men med måttlig ljudnivå. Naturligtvis ska alla i ett flerfamiljshus ta hänsyn till varandra, en familj ska inte få tillåtas störa övriga på det sätt du återger. Jag förstår att det inte går att få bråkparet att ta reson. I annat fall skulle exempelvis flera grannar kunna samlas till en liten delegation som besöker paret och förklarar vänligt att det det finns gränser för oväsen osv. Men det låter på din beskrivning som om det handlar om fylleri, bråk och gräl långt över normalt beteende. Därför behövs kanske tillsägelser och krav på bättring från ansvarigt håll.
Är det ett hyreshus ska hyresvärden underrättas. Ni som är störda grannar får gå samman och ta itu med detta. Ni kan enas om att skriva upp när detta oväsen förekommer och vad det består av, och denna dokumentation skickas till hyresvärden.
Bor du i bostadsrätt finns en styrelse för den föreningen, och då ska den underrättas på samma sätt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 17 maj 2012 i kategori Socialt vett
Fråga: För ett par år sedan var jag på besök hemma hos en vän och råkade efter ett par glas vin ha ner en spegel som gick sönder. Jag bad självklart om ursäkt och erbjöd mig att köpa en ny spegel till honom, ett erbjudande som han genast tackade ja till. Redan ett par dagar efter olyckan besökte jag en butik för att se vad en liknande spegel skulle kosta. Jag bad honom att titta på den spegel jag hittade och att han sedan skulle höra av sig om han ville att jag skulle köpa den åt honom. Min vän gick aldrig till butiken utan sa att ”jag ska ändå flytta snart så jag kollar ut någon när jag har flyttat”.
Nu har flera år passerat och han har flyttat ytterligare två gånger. Under den här perioden har jag sex- sju gånger frågat om jag inte ska köpa en spegel till honom eller åtminstone ge honom pengar för en ny spegel. Alla gånger har jag fått svaret ”Jag säger till dig när jag har köpt en. Jag litar på att du kommer att betala, så det är ingen stress”.
Nu är det så att jag har tröttnat på att fråga och jag är trött på att ha dåligt samvete för detta. Hur många gånger anses det att jag ska erbjuda mig att ersätta spegeln? Finns det någon tidsgräns för när denna ”skuld” försvinner? Sist men inte minst undrar jag också om jag helt enkelt kan ta och överlämna pengar eller en likvärdig spegel till honom med motiveringen ”jag är trött på att fråga” (fast lite artigare uttryckt)?
Svar: Du ska inte låta bli att ersätta det du har haft sönder bara för att det har gått lång tid. Du gjorde helt rätt som erbjöd dig att betala en ny spegel, och att din vän inte har klarat av att ta emot dina ersättningserbjudanden är tråkigt. Men det är inte en anledning för dig att på eget bevåg avskriva skulden.
Däremot kan du vid det här laget ge din vän pengar, så mycket som du beräknar att en ny liknande spegel kostar, och vänligt säga att nu vill du faktiskt göra dig oskyldig, så varsågod. Men säg ingenting spydigt, det är du som har haft sönder en sak, och du kan inte bråka med din vän som inte kunnat bestämma sig. En del människor är otroligt veliga.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:16, 16 maj 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag är en tjej med utländsk bakgrund som tydligt framgår av utseendet. En fråga jag ofta får av personer jag knappt känner eller nyss har träffat är ”var kommer du ifrån?” Jag är född i Sverige och pratar felfri svenska och känner mig lika svensk som Ikea. Jag undrar om de har rätt att fråga mig om mitt ursprung fastän jag inte har tagit upp det och de knappt känner mig.
Svar: Det är en återkommande fråga till min spalt, det du beskriver – och jag blir varje gång lika bestört över människors fantasilöshet, över deras oförmåga att föreställa sig vad deras frågor kan ställa till med. Men man kan inte säga att andra inte har rätt att fråga inom rimliga ramar. De kanske rentav tror att de visar artigt intresse. Helt säkert frågar de allra flesta av något slags vänlighet, och förstår inte vad de faktiskt säger.
Du kommer aldrig att klara dig från frågorna, det verkar beklagligtvis ligga i människans natur att vilja ta reda på andras ursprung. Vill du inte svara som det är: “mitt ursprung är xxx men jag är född i Sverige” så du kan helt enkelt säga ”jag är född och uppvuxen i Sverige” (eller den ort som du bott/bor i) och så byter du genast samtalsämne, vilket borde få andra att inse att de ska sluta fråga.
Om de då ändå fortsätter att fråga, typ ”jamen du kommer väl från något annat land” så svarar du lika lugnt ”jag är alltså född i Sverige”. Det vore konstigt om frågandet skulle fortsätta – gör det ändå det så säger du ”varför frågar du om detta?”
Då måste frågaren säga ”jamen du ser inte svensk ut” och då kan du fråga tillbaka ”hur ser en svensk ut?”
Men förmodligen slipper du detta möjligen snälldumma frågande efter den repliken.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:05, 15 maj 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag var på restaurang som ligger i mina kvarter. Jag brukar gå dit för de har god mat och en fin lokal. Idag hörde jag ett samtal mellan restaurangägaren och några av gästerna. Restaurangägaren slog sig ned vid deras bord och började diskuterade andra gäster som brukar komma dit ibland. De började kommentera, med namn, vilka som nog har alkoholproblem, vilka som har ett svårt liv, vilka som verkar kasta bort sitt liv och så vidare. De diskuterade personer som de känner vid namn eller utseende. En av dem de diskuterade lämnade precis restaurangen och blev pratad om som ”Han är egentligen smart men han kastar bort sitt liv… – “Jag har jobbat länge i den här branschen och jag märker när någon inte har ett liv…”. – ”Ja, han jobbar ju som säljare, det måste vara lätt att ta till flaskan för att lugna ner sig när man reser runt på många hotell i jobbet…”
Svar: Det du beskriver är inte acceptabelt. Restauranggäster ska ha tryggheten att inte diskuteras av personalen med andra gäster. När man sitter vid ett krogbord och pratar med sitt sällskap ska man kunna säga sådant som man inte vill att andra ska höra – krogpersonal ska ha förstånd att inte heller vidarebefordra sådant de har råkat höra i sitt yrke. Jag utgår från att de flesta anställda i krogbranschen är professionellt diskreta och avstår från att skvallra om sina gäster med andra.
Så du kan sluta besöka denna restaurang. Det du har hört är obehagligt och du kan inte veta om man tänker diskutera även dig som stamgäst när du är utom hörhåll. Den risken ska du inte behöva ta.
Men jag undrar om du kanske skulle kunna göra en sak till: gå förbi stället och prata med ägaren, eller skriv ett litet brev till honom, och säg att du nu tyvärr måste avstå från vidare besök på hans trevliga restaurang därför att du hörde hur han diskuterade gäster med andra. Det kanske kan få honom på bättre tankar, och då är det mer meningsfullt med den uppoffring som det är för dig att inte gå dit mer.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 11 maj 2012 i kategori Socialt vett
Fråga: Vi blir allt fler som lever I så kallade blandäktenskap, så min fråga bör ha relevans. När ena parten I ett äktenskap ar typiskt svensk och den andra typiskt någonting-annat – vad händer då med etiketten? Och vems etikett skall tillämpas? Ar det okej att äta med fingrarna? För att stanna vid detta enda av hundratals exempel: kan den svenske maken kräva att (säg) den filippinska makan äter med kniv och gaffel i en svensk middagskrets och vice versa? Man kommer lätt in på assimileringsresonemang. Men man finner inget stöd I västerländska etikettsregler!
Svar: Äktenskap i skilda kulturer har alltid funnits, och ofta förr har kvinnan fått anpassa sig till mannens kultur. Så är det inte lika generellt i dag – men det är heller inte så svårt, egentligen. De så kallade kulturkrockarna behöver knappast uppstå: man befinner sig någonstans där en viss kultur råder, och då anpassar man sig till den. Alltså: om en person som äter utan bestick kommer till Sverige så bjuds det sådan mat som inte kan ätas med fingrarna, och då använder man bestick. Eller om en svenskt uppfostrad person befinner sig i ett asiatiskt land där man använder en brödbit eller ett blad istället för bestick, så gör man likadant. Om en kvinna är van att ha grytlappsliten kjol därför att det är vanligt i hennes kultur, så avstår hon från det i andra kulturer där detta inte ses som lämpligt.
Tolerans och hänsyn finns både i begreppet anpassning och begreppet förståelse – och det är vad man kan förvänta sig. Däremot inte att alla ska göra på varsitt sätt, om nu detta skulle te sig störande i situationen. Kulturkrockar uppstår vanligen just när någon säger att alla ska och måste – så behöver det inte alltid vara.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 10 maj 2012 i kategori Barn, Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag är gravid i 25:e veckan och undrar om Magdalena kanske kan förklara för mig folks behov av att påpeka den gravidas viktökning? Jag trodde att man inte påpekar någons vikt – någonsin!, men har förstått att om man är gravid så är det allas business hur breda höfter man fått, hur stor ens rumpa blivit, att man kommer nog bli väldigt stor (ifall jag inte skulle märka det själv..) etc. etc.
Är det jag som är känslig eller är det så här? Jag blir så frusterad!
Höjden var när en av min äldsta kollegor som jag vanligtvis respekterar, sa ”Vad fet du har blivit..” och så skrattade.
Ska man bara ta det här eller ska man läxa upp folk att man inte har något behov av deras analyser om ”fet”, ”bredhöftad” ”snart väldigt stor”, ”storrumpa”?
Svar: Många – alldeles för många – gånger har jag svarat på lika sorgsna frågor som din, där frågeställarna varit ledsna över omgivningens egendomliga brist på förståelse. Det är obegripligt, brukar jag svara, att en vuxen normalt tänkande människa som väl ändå de flesta är, tillåter sig den taktlöshet, klumpighet, okänslighet, dumhet som kommer till uttryck i det slags kommentarer du beskriver. Jag har ingen förklaring till detta bedrövliga ohyfs, men kan tänka mig att många känner ett behov av att säga något, vad som helst, till den som är gravid, både i ett slags omedveten avund över den lycka som väntar, och med någon tanke om att man måste få kommentera.
Däremot vet jag inte hur man får dessa människor att begripa vad de gör. Kanske kan du kan säga när dessa dumma kommentarer yttras ungefär ”hur menar du?” och då säger dummisen kanske ”ja jag menar du har ju lagt ut så mycket…” och då säger du artigt ”jaså, det var det du menade”. Men sedan säger du inte något mer, förklara ingenting, gå inte i svaromål, låtsas bara att du ignorerar de korkade orden.
Hoppas du klarar av detta, det kan verkligen inte vara lätt att utsättas för så obetänksamma och larviga synpunkter även från dem man vanligen ser som hyggliga människor.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:07, 9 maj 2012 i kategori Socialt vett
Fråga: Min arbetsplats ligger precis bredvid en stor turistattraktion, och på väg till och från mitt jobb så möts jag dagligen av turistfotografering. Alltså att jag är i vägen för turisternas bilder när de försöker fotografera attraktionen. Oftast blir det någon slags tvekan (från båda parter) och en och annan duckning under kameran. Jag upplever det som ett problem eftersom det inträffar dagligen, och vill inte vara i vägen eller motiv för fotograferingarna. Samtidigt vill jag inte stå stilla hur länge som helst på väg till eller från jobbet. Det finns ingen annan väg att gå heller för att komma till min arbetsplats.
Så frågan är : har jag ett ansvar som förbigående att låta turisterna fotografera klart innan jag går förbi? Eller är det turisterna som ska vänta med att fota tills jag har gått?
Svar: Samma slags fråga har varit uppe i spalten någon gång tidigare men nu närmar sig turistsäsongen och problemet aktualiseras på nytt och därför tar jag med den igen. Du behöver inte ducka för turisternas fotograferande, de har ledigt och rimligen tid att vänta ut ditt passerande. Du går raskt din väg och struntar i fotograferandet. Håll handen för ansiktet om du inte vill vara motiv på bilderna. Säg “ursäkta” om du vill markera artighet, det kostar inget och är inte tidsödande.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 9 maj 2012 i kategori Socialt vett
Fråga: Jag som tillhör den numera äldre generationen har lärt mig (tror jag), att när man kommer till en restaurang där man ska vänta på hovmästare eller annan personal för att få ett bord, så ska jag som man gå efter min fru, när hovmästaren leder oss mot bordet. Min fru däremot, som också numera räknas till den äldre generationen, menar att jag som man, alltid ska gå före henne mot bordet. Alltså går jag först när bordet blir utpekat och sist när vi blir ledda till bordet.
Svar: Detta är riktigt formell, gammaldags etikett! Och enligt den gör du rätt.
När en hovmästare eller annan personal går före gästerna för att visa dem till bordet ska damen i sällskapet gå direkt efter och mannen i sällskapet sist, enligt regeln “damerna först”.
När bordet pekas ut utan att personal går med gästerna dit, ska mannen i sällskapet gå först och kvinnan efter honom.
Det handlar om förfluten tids uppfattning att de starka ridderliga männen skulle bereda väg för de bräckliga kvinnorna som inte tilltroddes förmågan att bana sin egen väg.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade