Fråga: Jag var nyligen hembjuden till en vän på ett hemförsäljningsparty och en av de andra gästerna var väldigt bekant. Jag har dåligt kom-ihåg, så för att inte ‘göra bort’ mig så frågade jag ”Förlåt, men var känner jag igen dig ifrån?”

Hon svarade väldigt snäsigt och kort att hon jobbar på en av mataffärerna här.

Nu undrar jag, var det fel att fråga så? Om det var det så tar jag gärna emot förslag på hur jag ska fråga, jag måste tyvärr det emellanåt eftersom jag som sagt har lite svårt för att minnas ansikten.

Svar: Många människor har svårt att förstå en vänligt menad fråga som den du ställde, de känner sig förminskade och obetydliga – helt i onödan.

Men för att hindra en sådan känsla kunde du ha sagt ”visst har vi setts, jag har världens sämsta minne, men känner ju så väl igen dig” – då har du tagit skulden på dig själv, alltså inte att personen var så ointressant att du inte mindes, utan att du har så dåligt ansiktsminne.

Detta svarar jag av egen erfarenhet, jag har precis som du jättesvårt att minnas utseende och namn, vilket är tråkigt även för mig och åstadkommer mycket bekymmer. Men det är ju mitt fel så jag använder ovannämnda teknik att förklara att det är jag som har denna brist, och ber om hjälp mot den.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi är relativt nyinflyttade i en mycket lyhörd lägenhet. Jag har alltid ansett att om man väljer att bo i lägenhet, får man acceptera att människorna i lägenheterna runt omkring också har ett liv och får låta lite. Men grannarna vi delar sovrumsvägg och våningsplan med går över gränsen, kan jag känna. De har ursinniga bråk på veckobasis, allra oftast på helgnätter efter alkoholintag. De skriker helt fruktansvärda saker till varenda, och varenda gång är det minst en sväng ut i trapphuset där alla grannar kan höra. För inte så länge sedan ringde en av de andra boende polisen. Det resulterade bara i att de satte på hårdrock på dånande hög volym mitt i natten, liksom för att ”straffa” den som larmade. (OBS att det rör sig om vuxna människor, 30+).

När de inte bråkar på nätterna ägnar de sig åt högljudda sexakter sent på kvällen eller tidiga morgnar, som väcker oss eller hindrar oss från att sova. Det är klart att det är kul för dem att de är sams, men det är så lyhört att det är som att befinna sig i samma rum.

En annan granne bad mannen i det störande paret att sänka musiken en natt, då hens bebis inte kunde sova, och fick då svaret att det minsann var hans rätt att få spela lite musik hemma. Det är bara det att föräldern bor på bottenplan och mannen tre trappor upp.

Så mina frågor är: kan vi göra något åt det här parets störande uppförande? Har vi någon rätt att göra det? Och hur i så fall? Helst av allt skulle jag vilja att de bara gjorde slut, tyvärr.

Svar: Det du beskriver är inte acceptabelt. Visst ska man ha rätt att prata, till och med gräla, i sitt hem, men med måttlig ljudnivå. Naturligtvis ska alla i ett flerfamiljshus ta hänsyn till varandra, en familj ska inte få tillåtas störa övriga på det sätt du återger. Jag förstår att det inte går att få bråkparet att ta reson. I annat fall skulle exempelvis flera grannar kunna samlas till en liten delegation som besöker paret och förklarar vänligt att det det finns gränser för oväsen osv. Men det låter på din beskrivning som om det handlar om fylleri, bråk och gräl långt över normalt beteende. Därför behövs kanske tillsägelser och krav på bättring från ansvarigt håll.

Är det ett hyreshus ska hyresvärden underrättas. Ni som är störda grannar får gå samman och ta itu med detta. Ni kan enas om att skriva upp när detta oväsen förekommer och vad det består av, och denna dokumentation skickas till hyresvärden.

Bor du i bostadsrätt finns en styrelse för den föreningen, och då ska den underrättas på samma sätt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag är en tjej med utländsk bakgrund som tydligt framgår av utseendet. En fråga jag ofta får av personer jag knappt känner eller nyss har träffat är ”var kommer du ifrån?” Jag är född i Sverige och pratar felfri svenska och känner mig lika svensk som Ikea. Jag undrar om de har rätt att fråga mig om mitt ursprung fastän jag inte har tagit upp det och de knappt känner mig.

Svar: Det är en återkommande fråga till min spalt, det du beskriver – och jag blir varje gång lika bestört över människors fantasilöshet, över deras oförmåga att föreställa sig vad deras frågor kan ställa till med. Men man kan inte säga att andra inte har rätt att fråga inom rimliga ramar. De kanske rentav tror att de visar artigt intresse. Helt säkert frågar de allra flesta av något slags vänlighet, och förstår inte vad de faktiskt säger.

Du kommer aldrig att klara dig från frågorna, det verkar beklagligtvis ligga i människans natur att vilja ta reda på andras ursprung. Vill du inte svara som det är: “mitt ursprung är xxx men jag är född i Sverige” så du kan helt enkelt säga ”jag är född och uppvuxen i Sverige” (eller den ort som du bott/bor i) och så byter du genast samtalsämne, vilket borde få andra att inse att de ska sluta fråga.

Om de då ändå fortsätter att fråga, typ ”jamen du kommer väl från något annat land” så svarar du lika lugnt ”jag är alltså född i Sverige”. Det vore konstigt om frågandet skulle fortsätta – gör det ändå det så säger du ”varför frågar du om detta?”

Då måste frågaren säga ”jamen du ser inte svensk ut” och då kan du fråga tillbaka ”hur ser en svensk ut?”

Men förmodligen slipper du detta möjligen snälldumma frågande efter den repliken.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag var på restaurang som ligger i mina kvarter. Jag brukar gå dit för de har god mat och en fin lokal. Idag hörde jag ett samtal mellan restaurangägaren och några av gästerna. Restaurangägaren slog sig ned vid deras bord och började diskuterade andra gäster som brukar komma dit ibland. De började kommentera, med namn, vilka som nog har alkoholproblem, vilka som har ett svårt liv, vilka som verkar kasta bort sitt liv och så vidare. De diskuterade personer som de känner vid namn eller utseende. En av dem de diskuterade lämnade precis restaurangen och blev pratad om som ”Han är egentligen smart men han kastar bort sitt liv… – “Jag har jobbat länge i den här branschen och jag märker när någon inte har ett liv…”. – ”Ja, han jobbar ju som säljare, det måste vara lätt att ta till flaskan för att lugna ner sig när man reser runt på många hotell i jobbet…”

Svar: Det du beskriver är inte acceptabelt. Restauranggäster ska ha tryggheten att inte diskuteras av personalen med andra gäster. När man sitter vid ett krogbord och pratar med sitt sällskap ska man kunna säga sådant som man inte vill att andra ska höra – krogpersonal ska ha förstånd att inte heller vidarebefordra sådant de har råkat höra i sitt yrke. Jag utgår från att de flesta anställda i krogbranschen är professionellt diskreta och avstår från att skvallra om sina gäster med andra.

Så du kan sluta besöka denna restaurang. Det du har hört är obehagligt och du kan inte veta om man tänker diskutera även dig som stamgäst när du är utom hörhåll. Den risken ska du inte behöva ta.

Men jag undrar om du kanske skulle kunna göra en sak till: gå förbi stället och prata med ägaren, eller skriv ett litet brev till honom, och säg att du nu tyvärr måste avstå från vidare besök på hans trevliga restaurang därför att du hörde hur han diskuterade gäster med andra. Det kanske kan få honom på bättre tankar, och då är det mer meningsfullt med den uppoffring som det är för dig att inte gå dit mer.

Magdalena Ribbing