Hemlighetsbröllop?

Fråga: Jag och min man gifte oss för cirka två veckor i hemlighet och helt utan varken familj eller vänner med vid ceremonin. Vi hade funderat på det länge och när vi fick reda på att vi väntar barn kändes en vigsel helt rätt. Efter många diskussioner har vi sedan tidigare kommit fram till att ingen av oss har något intresse av att hålla i ett stort bröllop, ingen av oss gillar att stå i fokus och det finns inget utrymme varken i tid, lust eller ekonomi för en bröllopstillställning.

Så det blev vi två, en vigselförrättare och kommunala vittnen. Direkt efter själva vigseln kontaktade vi vår närmaste familj och berättade om vigseln och vår lycka. Vad gällde vänner bestämde vi att vi skulle berätta för var och en efterhand och i den takt vi träffade dem. Då vi bor på avstånd från många vänner och träffar dem sällan kommer det sannolikt att dröja innan vissa får reda på det hela.

Vårt beteende har nu väckt stor uppståndelse för dem vi har berättat för i vår bekantskapskrets. Vännerna tycker att vi inte vi velat dela vår glädje med dem och att vi undanhållit så viktiga detaljer för dem. Därtill uppger det att ett sådant undanhållande är en värdemätare på vänskap. Vännerna har också kommenterat att vi ju blev bjudna till deras bröllop och att de är besvikna för att de nu inte kommer bli igenbjudna.

Vi ser vår vigsel som vår angelägenhet. Känner dessutom att det skulle vara helt onaturligt att ringa till dem jag talar med kanske en gång i halvåret bara för att berätta att jag gift mig och väntar barn, skulle i mina ögon låta som att jag önskade uppvaktning.

Våra vänners åsikter och uttryck gör mig mycket ledsen och väcker mycket tvivel och därför undrar jag om vi har en vänskaplig skyldighet att informera vår omgivning om vår vigsel även om vi ser det som vår högst privata angelägenhet? Och hur tackar vi för de gratulationer som nu börjar trilla in i form av tackkort och presenter? Inget känns längre naturligt och givet.

Vi känner oss också lite naiva att vi inte hade detta i åtanke innan vigseln. Vi ville ju undvika just uppvaktning och uppståndelse och så blev det precis tvärtom. Utan att låta för bitter är det klart att jag är glad att våra vänner hade velat dela dagen med oss, vill uppvakta oss och att de bryr sig, men det gör mig ont att de inte respekterar vårt val.

Svar: Uppriktigt sagt, det nu så vanliga begreppet ”dela glädjen” med brudparet är på gränsen till larvigt. De som kritiserar dig och din man för att de inte bjöds att ”dela er glädje” just under vigselakten menar med kanske att de hade tänkt sig att bjudas på bröllopsfest och bli glada av den? Och så blir de sura för att de snuvades på kalaset. Strunta i dem – er glädje går förträffligt att dela även en månad senare. De reaktioner du beskriver liknar andra som nått min spalt, alltså sura vänner som förmenats ett kalas. Dumt. Självupptaget. Lite barnsligt.

Ni berättar ju för era vänner efterhand att ni nu är gifta, och det är oavsett vad andra må anse er ensak hur denna vigsel har gått till. Det kan inte vännerna bestämma över. Sluta att vara ledsen för deras fåniga kritik, säg till dem att det är du och din man som har gift er med varandra, inte med dem.

Men ha ett snällt tonfall, tänk på att dessa vänner inte begriper bättre utan håller på med samma larvigheter som så många i de generationer som vuxit upp med att få sin vilja igenom – ibland helt i onödan. De har inte alltid fått lära sig sådant som förståelse, anpassning till en situation, insikt om att alla inte tycker likadant som de.

Magdalena Ribbing

Tandpetare?

Fråga: Mitt bidrag till fråga är vad du anser vara ”värst” av följande synder. Inom bekantskapskretsen florerar två ofta diskuterade ovanor.
1. Gift par petar alltid sina tänder efter vilken mat det vara månde. Ingen skillnad mellan kaffe med kaka eller trerätters. Vid det sistnämnda åker tandpetare upp tre gånger.
2. Kvinnlig bekant stoppar kniven i mun.

Vi tillhör samma umgängeskrets och jag blir ofta anlitad som bollplank. Tandhygienisterna är medvetna om att tilltaget inte är snyggt, men de ”bara måste, har mellanrum där mat fastnar”. Vet att jag vid något tillfälle sagt att jag tycker också att det är besvärligt, hör nog till ökande ålder.

Svar: Tandpetning är, brukar jag säga, en syssla för ensamseglare. Det finns ingen möjlighet att peta tänderna i sällskap och samtidigt göra anspråk på att bete sig väluppfostrat, snyggt och korrekt. Måste man peta tänderna går man undan och gör det osedd.

Att stoppa kniven i munnen är ouppfostrat och fel i många kulturer, en kniv var ursprungligen ett vapen och ett sådant har man inte i sin mun. Vet man inte detta så kanske det är dags att lära sig denna enkla del i ett hyfsat bordsskick.

Jag kan inte avgöra vad som är värst, bara meddela att ingetdera är godtagbart i andras sällskap. Tandpetarfolket och kniv-i-gapet-folket ägnar sig åt det som passar dem utan hänsyn till omgivningen. Det är tråkigt.

Magdalena Ribbing

Bjudmatförväntan?

Fråga: En av mina allra bästa vänner är väldigt besvärlig att bjuda på mat. Hon är vegetarian och äter alltså inte kött eller fisk, dessutom tycker hon verkligen inte om i stort sett någon grönsak. Detta brukar jag kunna anpassa när det bara är vi, men ska jag ha större middagsbjudning tycker jag att det blir svårt att planera något som även hon kan gilla.

Jag vill gärna bjuda på ”ny” och lite rolig mat för de andra gästernas skull men urvalet blir ju väldigt begränsat då denna väninna tycker om/äter så få saker. Jag har heller varken tid eller lust att laga specialmat till henne.
Det känns också som att hon förväntar sig att få mat hon kan äta/tycker om när hon är bjuden.
Hur ska jag göra, och vad förväntas av mig som vän/värdinna?

Svar: En bjudning är inte i första hand till för att tillgodose varje gästs specialönskemål angående maten, utan för den övergripande gemenskapens skull. Har man en gäst med så komplicerad mathållning behöver man verkligen inte laga denna särskilda mat, utan säger till vid inbjudan ungefär ”jag lagar några nya rätter som jag gärna vill bjuda alla på, men du kan ju inte äta dem eftersom det är kött/fisk/morötter (eller vad det nu är hon inte vill äta) så det jag klarar av att bjuda dig på är kokt ägg/potatis/(något annat). Okej hoppas jag”.

Kanske säger hon då att det tycker hon inte är roligt nog som festmat och då säger du att ”tråkigt, men då måste jag be dig själv ta med något du tål och vill äta”. Det är ju en nära vän till dig och då borde du kunna ta upp ämnet med henne på tu kvinns hand för att reda ut matproblemet.

Det finns gränser för hur pretentiös man kan få vara. Att man är bjuden på middag eller annan måltid innebär inte att man kan förvänta sig specialkost – och till alla som anser att bjudning främst innebär att gästerna får gratis mat och dryck säger jag att så är det inte.

Magdalena Ribbing

Försäljarundvikande?

Fråga: Jag är så trött på alla dessa försäljare som står i köpcentrum och representerar antingen Com hem, något mobilföretag eller energibolag. De kastar sig över en med sina frågor om jag har Com hem eller Tele Nord eller vad det nu är och jag är så otroligt trött på detta, för jag jobbar i ett köpcentrum och blir tvungen att lyssna på detta varje dag.

Jag försöker undvika ögonkontakt med dem och titta bort, men det hjälper inte! Jag skulle vilja ha något bra att säga till dem så de blir alldeles paffa och slutar. Något bra tips?

Svar: Det är besvärligt med den påflugenhet som du beskriver och som vi alla drabbas av, men som samtidigt är verktyg för de försäljare som ska tjäna sitt uppehälle på detta sätt. Man ska ha respekt för andras arbete – men försäljarna ska också respektera att alla inte vill prata med dem.

Försäljningsmetoden är att ställa en fråga. De flesta har lärt sig att man svarar på tilltal varvid de säger något namn på ett företag – och då är de fast, vilket också är avsikten. Därför är det absolut enklast att eventuellt le milt men framförallt gå förbi utan att säga något alls, även om det strider mot ens grundlagda hövlighet.

Klarar man inte att låta bli att svara och bara gå förbi, så säger man omedelbart, helst innan försäljaren hunnit slutföra sin fråga ”nej tack” och går snabbt därifrån. Det är faktiskt inte ohövligt, det är bara att inte ge efter för en försäljningsmetod som man ogillar.

Magdalena Ribbing

Löparhälsning?

Fråga: Jag springer ett par gånger i veckan. Mest i Malmö men ibland även ute ”po lanned”. Det som slår mig är att hälsningsfrekvensen skiljer. Om jag kör en hurtig löparhälsning i spåret utanför stan är det nästan hundraprocentig respons. I Malmö är det tunnare. Så hur är det? Bör jag räkna med respons på min hälsning eller är det ett integritetskränkande påhopp? Jag menar: jag känner ju inte de löpare jag möter men känner ett visst släktskap, precis som busschaffisar och mc-förare gör. Vi förenas ju av glädje/ångest, ömmande benhinnor och fula kläder.

Svar: Ju tätare mellan människornas hus desto färre hälsningar, kan man konstatera. Är man på Kebnekaise hejar alla mötande hjärtligt på varandra, men på Möllevångstorget eller Djurgården hejar ingen på en obekant.

Du hejar som du vill, oavsett vad andra gör. Det kan givetvis aldrig vara fel att säga ett vänligt hej till den man möter i samma rörliga sysselsättning som ens egen – löpning, segling, rodd, skidåkning, vadhelst det är.
Om de du hejar på inte svarar är det inget du behöver bry dig om, det är deras blyghet-bortkommenhet-ohövlighet det handlar om och den kan ju du strunta i.

Magdalena Ribbing

Boendekrav?

Fråga: Många med mig är engagerade i en bostadsrättsförenings styrelse. Det är oftast ett trevligt och lärorikt uppdrag. Dock är det tyvärr så att några enstaka medlemmar kan ha väldigt höga krav eller stora förväntningar. Ett problem är när någon ringer i telefonen, ringer på dörren eller skickar ett (uppfordrande) mejl en fredag kväll, lagom när fredagsmiddagen är serverad. Ofta kan det handla om något som medlemmen är missnöjd med och anser absolut måste dryftas just då.

Hur hävdar man på ett professionellt sätt sin integritet utan att vara oförskämd? Ännu bättre om kan låta förstå att tillfället är illa valt.

Om det har inträffat något akut fel eller att någon är i fara är det så klart en annan sak.

Svar: Tråkigt nog är det gott om bostadsrättsinnehavare som inte har förstått att de inte är hyresgäster med fri tillgång till service och pass-upp, utan delägare med gemensamt ansvar. Många tror att de kan kräva portvaktstjänst, reparations- och städinsatser och samtalstid när som helst av de som tagit på sig styrelseuppdrag.

Ett förslag är att ta upp detta på nästa årsstämma, och förklara att styrelsen inte är liktydig med anställd personal.

Ett annat förslag är att ha en brevlåda för meddelanden till styrelsen som då hanterar dessa vid styrelsemötena.

Eller att ha en bestämd tid för frågor och synpunkter, kl 16-17 på söndagar eller liknande, roterande mellan styrelseledamöterna.

Till den bostadsrättsinnehavare som ringer på eller kräver omgående svar på ett icke akut problem kan du säga ungefär så här ”Skriv det du vill framföra och lägg i min brevlåda så tar jag hand om det på min styrelsetid”. Vänligt, bestämt och med budskapet ”jag är inte dygnet-runt-pass-upp till dig”.

Magdalena Ribbing

Humorifrågasatt?

Fråga: Jag har noterat i mediadiskussioner av olika slag – och särskilt webbkommentarer- att det blivit allt mer vanligt att en person kan häva ur sig ”har du ingen humor !?!? ” Det händer när personen ifråga försöker förlöjliga någon som visat att den inte förstår sig på/ accepterar skribentens sinne för ”humor”(?) Det kan gälla allt från situationer då en person inte accepterar att det fälls sexistiska kommentarer om (främst) kvinnor eller att någon skriver nedlåtande om invandrare och /eller flyktingar.

Jag deltar själv tidvis rätt flitigt i nätdebatter och skulle nu gärna ta emot tips på vad jag kunde svara om jag blir kallad ”humorbefriad ”

Svar: Du skulle kunna vända detta fåniga sätt att bemöta en kombattant ungefär med ”det beror på vad man menar med humor, det du skriver/säger är inte vad jag anser vara roligt”.

Eller ”det finns olika slags humor, guskelov, om du tycker att det du skriver/säger är roligt är jag glad över att ha en annan uppfattning”.

Magdalena Ribbing

Framfusighet?

Fråga: Vad är korrekt beteende i följande fall:

Jag stod på ett snabbmatställe och väntade på att få beställa. Framför mig står en man. Då det var min tur var kassapersonalen fullt upptagna med att langa mat så jag fick stå och vänta ett tag.

Precis då det är min tur för att personalen är klar kommer mannen som beställde lite före mig och kliver helt sonika förbi mig utan vare sig ursäkt eller förklaring och vill köpa en extra påse tillbehör till maten. Det var ingen lång kö utan efter mig var det tomt.
Han har inte jämna pengar och det tar en stund för personalen att hämta hans extrabeställning, ta betalt, växla osv.

Jag har märkt att detta förekommer ofta, att någon som redan beställt går före i kön och köper till en extra dipsås eller en dricka till eller dylikt och jag är lite kluven. Dels tycker jag det är väldigt buffligt att bara klampa före men samtidigt förstår jag ju att deras mat är varm och om det är lång kö kanske de inte vill vänta 10 min för att köpa till en dricka.

Hur borde man göra i sådana fall?

Svar:
Det rätta i sammanhanget hade varit att mannen hade vänt sig direkt till dig och vänligt frågat ”ursäkta, är det okej för dig att jag köper en påse xxx till min mat, den är varm nu” – och du lika vänligt hade sagt ”visst, varsågod”.

Som mannen betedde sig nu och trängde sig förbi dig, så skulle du ha avbrutit honom direkt och sagt i en hövlig ton ”vi står i kö, jag ska beställa nu, du får vänta på din tur.”

Mannen hade antagligen blivit förvånad, han hade säkert inte hört någon invändning tidigare mot sin självupptagenhet eftersom människor vanligen inte vill som det heter, bråka. Men han hade antagligen inte heller insisterat, utan väntat.

Men du har ett ställningstagande att göra: är en bagatell, som detta ju är, värd det besvär som du drabbas av när du ska huta åt någon? Eller är det enklare för dig att leva med att släppa fram drullen, le överseende och istället för att hålla på din rätt kosta på dig att tycka synd om en person som i så hög grad saknar uppfostran och stil?

Magdalena Ribbing

Oätlighetsnej?

Fråga: Jag undrar hur man på artigaste sätt snirklar sig ur situationen: hembjuden till svärmor eller chefen på middag och märker efter den första tuggan att maten smakar så vidrigt (för salt, för bränt etc) att det är svårt att äta vidare. Hur hanterar man denna situation på bästa sätt? Ska man använda en vit lögn? Och vad svarar man om värden förvånat rynkar på ögonbrynen och frågar: – Tycker du inte om min mat?!
Ska man vara uppriktig eller ska man skylla på huvudvärk eller på att man är allergisk mot maten?

Svar: Det är ju tursamt nog mycket sällan som bjudmat är oätlig, men för säkerhets skull ska man alltid ta en liten portion först, om man inte är säker på att den är god nog för ens egen utsökta smakkänsla.

Är det direkt feltillredd mat, ogenomstekt eller hårig eller annat, så låter man bli att äta upp. Det är ursäktligt i sådana fall, man låter bara maten ligga kvar. Som gäst diskuterar man inte tillredningen, ingredienserna eller uppläggningen om man inte har något positivt att säga.

En vettig och väluppfostrad värdperson frågar absolut inte gästen om han eller hon inte tycker om maten! Ingen vid bordet ska notera vad andra har och inte har på sina tallrikar.

Får du ändå denna oartiga och ganska dumma fråga kan du knappast svara ”nej jag tycker inte om maten”. Du får gå runt nej:et ungefär så här ”det ser läckert ut, men tyvärr går inte jag och xxx (vad det nu är för mat) så bra ihop, jag beklagar, men det är jättefin potatis/grönsaker så jag är helt nöjd ändå”.

Magdalena Ribbing

Oförståelse?

Fråga: Jag har en fråga om främlingar, helt obekanta som ser min son som har ett funktionshinder, och har åsikter om hur han beter sig. Min son kan vara lite mer högljudd än andra barn, och han har inte heller lärt sig de små subtila sociala signalerna som vi använder för att kommunicera med varandra.

Ett konkret exempel: vi är ute på stan, och min son måste gå på toaletten. Jag kan definitivt inte gå in på herrarnas, men han börjar bli för stor för att gå in på damernas. Mer än en gång har jag fått en kommentar om att så stora barn borde kunna gå ensamma in på herrarnas eller vänta utanför damernas. Men det kan han inte. Jag har inte lust att börja förklara där och då för en främling att ”Jo du förstår när han föddes…” Å andra sidan kan jag förstå de som undrar.

Det finns många liknande situationer, på bio, på restaurang, på museum – för att inte tala om när vi går och badar.

Hur jag ska bemöta detta?

Svar:
Du ska givetvis ta med din son in på damernas, och när oförstående korttänkta kvinnor säger något om detta, så får du svara med en vänlig men kort fras, exempelvis ”vi har ett problem, om vi stör dig så kan vi vänta tills du går”. Vad sjutton gör det dessa kvinnor om en kille, barn eller ungdom, finns där på grund av att han har funktionsproblem? Vad ska kvinnorna göra som skulle vara så gräsligt om han såg? Hur byråkratisk och rigid får man tillåta sig att vara? Dumheter, säger jag.

Samma typ av fras – formulerad så att den passar dig – kan du använda i alla sammanhang. ”Ursäkta, vi har ett litet problem” – det bör förstås av de flesta.

Magdalena Ribbing