Fråga: Undrar hur man på ett korrekt sätt hanterar en ytlig bekants sorg. Personen i fråga har mist sin man. Vi bor i samma område och har bara som artigast hälsat på varandra tidigare. Inte stannat och pratat med varandra. Ska man ge vederbörande en kram med orden ”tänker på dig” och därefter gå vidare, eller ska man prata vidare om det som hänt? Vore intressant att få din syn på saken.

Svar: Inte krama eftersom du inte tidigare haft det sättet att hälsa på denna person.

Men när ni möts, stanna, ta henne i hand och säg ”mitt varma deltagande” eller ”jag tänker på dig” och invänta hennes ”tack, så snällt av dig”. Därpå går du vidare, eller om hon vill fortsätta prata, låter henne göra det.

Magdalena Ribbing

Fråga: Den senaste tiden har jag tyvärr haft anledning att fundera över hur man bör förhålla sig till död och sorg i sociala medier, framförallt på Facebook. Ibland tycker jag folk gör klumpigheter, men jag tycker
det vore ännu klumpigare att kritisera människor som är mitt i sorgen (de som är klumpigast är i och för sig sällan mitt i, utan snarare i sorgens periferi). Men det kanske går att diskutera det mer generellt i ett sådant här forum?

Jag tycker att det är i huvudsak positivt att dödsbud kan spridas snabbt också utanför kretsen av de närmast anhöriga. Men det är ganska obehagligt när folk skriver saker som gör att man förstår att någon i bekantskapskretsen dött men inte vem – när flera samtidigt skriver sådant kan man ju ringa in att det måste vara någon man själv också känner. Jag tycker man kan låta bli att skriva saker som ”är så ledsen idag för en kär vän har dött” tills man vet att dödsfallet är offentligt i någon form. Ibland meddelar ju anhöriga själva genom sociala medier, annars bör man kanske invänta dödsannonsen? Och först då är det lämpligt att själv skriva att och vem man sörjer, om man nu vill dela med sig av det?

Jag tycker också att det är mer bra än dåligt att sociala medier ger en möjlighet att lämna enkla informella kondoleanshälsningar, till exempel på en bortgångnes Facebooksida. Men jag märker att fler än jag själv tycker att det är svårt att hitta de rätta orden. Många, i synnerhet yngre, skriver ”RIP”, inget mer. Jag tycker faktiskt att det är gräsligt. Lite mer än tre bokstäver hämtade ur amerikansk populärkultur kan man väl kosta på sig? (å andra sidan slår det mig att om det handlade om min egen död tycker jag det vore helt okej om någon skrev ”<3″ som ju bara är två tecken, och inte några bokstäver alls. Jag kanske får upprätta någon form av testamente för hur jag vill bli hälsad till efter döden…)

En tredje sak jag har tänkt på är att det är ju oftast väldigt trevligt med alla födelsedagshälsningar folk skickar även till utkanten av bekantskapskretsen i sociala medier, men att det inte blir lika roligt för de anhöriga när folk fortsätter skicka dem också efter att någon har gått bort. Om man känner någon så ytligt att man inte vet om de är i livet eller ej men ändå känner sig manad att gratulera dem på födelsedagen, kanske man kan orientera sig lite först?

Svar: Tiderna förändras, som du vet. Och jag som är gammal har svårt att se att fördelarna överväger nackdelarna på Facebook och Twitter – alltså vägrar jag själv att medverka eller delta på något sätt. Samvetslösa personer har stulit mitt namn och skapat konton utan tillstånd. En av många nackdelar med sociala medier är svårigheten att avskaffa sådana lögnaktiga konton.

Så jag kan inte ge dig bra svar på dina frågor, tyvärr. Men spaltens energiska kommentatorer kan säkert förmedla information om hur man ska bete sig på Facebook osv.

Att information sprids på nätet ilsnabbt är en fördel för somliga och en svår nackdel för andra. Enligt min uppfattning ska dödsbud absolut ha nått de anhöriga innan det sprids på Facebook, men kanske inte alla håller med mig om detta.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har fått veta att man inte ska ha guldsmycken på en begravning, ligger det någon sanning i detta?

Svar: Ja. Enligt gammal sed har man vid en begravning inte smycken eller knappar av guld, eller gul metall, utan håller sig till silver som inte används till stor fest. Formellt har män alltså inte till frack fickur eller frackknappar av silver utan av guld eller med ädelstenar, liksom kvinnor inte enligt samma gamla tradition har silversmycken till den klädnivån. Till begravning hade man förr frack, med svarta knappar, och kvinnor hade traditionellt svart klädsel i matt material, inte blankt siden exempelvis, inte heller lackskor. De smycken som man bar var nertonade och i silver. Vita pärlor går bra, och svart jet eller gagat.

Men det var forna tiders formella stil. I dag skulle knappast någon notera om man har diskreta guldsmycken vid en begravning.

Magdalena Ribbing

Fråga: En mycket avhållen “gammal” lärare som jag hade i min ungdom har nyss avlidit och det är snart begravning enligt annons i vår lokaltidning. Jag blev dock mycket förvånad och förundrad när det i dödsannonsen stod kyrka, datum och tidpunkt men att det endast var för den närmaste familjen!

Hur ska jag tolka det?  Jag har genom årens lopp regelbundet träffat på och pratat med min gamla lärare och vi har vid ett flertal tillfällen även fikat tillsammans på sta´n. Någon nära släkting är jag ju inte och känner heller inte hennes barn. Jag skulle gärna vilja gå till kyrkan och vara med vid begravningsakten och ta ett sista farväl av denna underbara pedagog, men nu vet jag varken ut eller in. Om man inte är intresserad av att det kommer någon “utomstående” till en begravning så avstår man väl från att meddela kyrka, tid och datum? Det går väl alldeles utmärkt att skriva att begravningen sker i stillhet och inte tala om när den blir av i stället för att på det här sättet aktivt mota bort några.

Svar: Avstå från att vara med vid begravningen. De anhöriga har tydligt påpekat att de önskar närvaro endast av de närmaste, och det innebär att de vill ha en ceremoni med uteslutande familjen, möjligen ytterligare några mycket närstående som i så fall ombeds delta. Det kan ju också vara enligt den avlidnas önskan.

Att ange tid och plats trots detta är förmodligen för att de som vill ska kunna skicka blommor till kyrkan, inte för att ”mota bort” någon som hade tänkt övervara begravningsakten. Jag tycker personligen som du att vill man ha en begravning i stillhet så anger man inte tid och plats. Men som sagt, det kan finnas skäl att meddela detta. Du kan hedra din lärare genom att skicka en blombukett till kyrkan, och tänka på henne utan att personligen övervara ceremonin.

Ni kommentatorer som nu kommer att skriva att Svenska Kyrkan alltid är öppen för alla: ja, jag vet det. Icke förty är det min uppfattning att man inte ska gå dit när man vet eller förstår att ens närvaro vid en familjeceremoni är oönskad.

Magdalena Ribbing