Fråga: Har en relativt nära bekant, vars bror, som jag också kände, gått bort. Har tänkt skicka blommor, för att visa min medkänsla. Vad säger hyfs och stil om detta?

Svar: Det är alltid rätt att visa deltagande och det görs traditionellt med ett brev, och med blommor om man vill. Det gör man till den närmast anhöriga som man är bekant med.

Ser man det ur mottagarens synvinkel kan brevet vara viktigast när det gäller någon man kände. Då skriver man och uttrycker sin medkänsla samt berättar gärna något fint om den som dött. Någon positiv episod, något fint minne man har, kanske något om att personen spred glädje eller var så omtänksam, eller vad som helst som är sant och bra.

Av stor betydelse är att man hör av sig på något sätt. Många har svårt att skriva, och då är det bra att skicka en blomma och ett kort där det står “med mitt varmaste deltagande”. Möter man den som drabbats av en närståendes bortgång ska man absolut säga något, ta i hand, ge en kram och säga ungefär “jag tänker så mycket på dig dessa dagar”.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min före detta man – vi har varit skilda sedan barnens tonår – har gått bort och för den kvinna han har levt med blir det svårt om jag närvarar vid begravningen, tror jag. Hon har inte accepterat att han och jag hade bra kontakt och att han träffade våra barn, som nu är i fyrtioårsåldern. Hans och mitt gemensamma liv, mina tankar och känslor rullar upp nu och jag känner mig ensam om min sorg. Tänker jag rätt eller fel?

Svar: Svenska kyrkan, om det är där begravningsceremonin hålls, är öppen för alla och du kan alltså inte hindras från att vara där. Men med all respekt för din sorg anser jag inte att du ska gå på begravningen mot din f d mans nuvarande hustrus vilja. Om hon skulle be dig närvara är det rätt att gå dit, men så verkar det ju inte vara. Att du skulle gå på begravningen för din egen skull vore fel, tänk dig in i hennes situation. Din f d man och du var skilda, och du har en dålig relation till din efterträdare. Det är hon som har förlorat sin man – för din del skedde den förlusten i förfluten tid.

Du kan sörja din f d man utan att vara på begravningen. Det är inte nödvändigt att vara där för att sörja. Din sorg är din och du kan tänka på din f d man och ert liv utan att befinna dig i kyrkan under ceremonin. Varför inte fråga dina barn om de kan höra efter med sin fars efterlevande om hur hon ser på din närvaro?

Magdalena Ribbing

Fråga: Såg i en dödsannons för ett tag sedan att familjen inte ville att man skulle skicka blommor till begravningen eller skänka pengar till någon välgörenhetsfond som cancerfonden eller dylikt. I stället ville man att pengar skulle sättas in på familjens bankkonto avsett för byggnation av familjens sommarstuga. Väl magstarkt tycker jag, eller har jag fel?

Svar: Enligt min uppfattning har du inte fel. Men det är intressant att man i ännu en dödsannons ber om ekonomiskt tillskott till familjen. Kanske är det en ny trend? Jag hoppas att så inte är fallet.

En liknande fråga har varit uppe under hösten, där gällde det att sätta in pengar till den avlidnes barn. Så kan man göra om barnen saknar försörjning, vilket inte var ovanligt förr men nog är mer sällsynt idag. Att be om pengar till sommarstugan är, hoppas jag, unikt. Pinsamt är det hur som helst och det skulle jag tro att de flesta anser.

Magdalena Ribbing

Fråga: En begravningsbyrå, skriver på sin hemsida att det är fel att “beklaga sorgen”, eftersom sorgen är ett naturligt själsligt arbete som människan måste genomgå efter en närståendes död, och att sorgearbetet på det sättet är nödvändigt. Jag kan hålla med om det om man nu väger orden på “guldvåg”, men jag menar samtidigt att dessa ord har blivit en konvention för att uttrycka sitt deltagande i någon annans sorg. Att hålla sig till konventioner är väl inte fel så länge som nu detta är en konvention och fram tills detta uttryckssätt blir ersatt av något annat.
Det viktiga är att ge uttryck för medkänsla med den eller de som förlorat en närstående. När grannens fru dog för ett par år sedan beklagade jag sorgen efter henne och överlämnade en hemlagad lasagne så att familjen skulle få en gemensam och bekväm måltid tillsammans.
Min fråga är alltså: Är det fel att uttrycka “Jag beklagar sorgen ni har” eller “Jag beklagar sorgen efter XX”, finns det bättre sätt att uttrycka sitt deltagande?

Svar: Det är rätt  och fel på en gång att ”beklaga sorgen”. Rätt därför att precis som du skriver har det blivit så vanligt att innebörden av frasen inte kan missförstås. Fel därför att man rimligen inte kan beklaga att någon har sorg eller sörjer. Men “beklaga sorgen” är inte fel på grund av att sorgearbetet är nödvändigt som begravningsbyrån har skrivit, utan därför att någons sorg rätteligen inte kan beklagas av någon annan.

Det man kan beklaga är förlusten som någon drabbats av. Korrekt uttryckt är att beklaga förlusten av X, och att delta (med de anhöriga) i sorgen efter X.

Ditt sätt att uttrycka din medkänsla och ditt deltagande i de anhörigas sorg var fint och sympatiskt. Orden när man möter en anhörig eller närstående till en person som nyligen avlidit kan vara “så sorgligt att X har gått ur tiden, du har all min medkänsla” eller “jag tänker mycket på dig dessa dagar”, eller “jag förstår att det är mycket tungt för dig nu, finns det något jag kan hjälpa dig med?” eller bara ge personen en kram.

Viktigast är att man säger något överhuvudtaget och ger uttryck för sin medkänsla. Alltför många känner sig bortkomna när de möter någon som har sorg, och avstår därför från att säga något alls. Kommer man inte på något annat så duger “beklagar sorgen” – trots att det är fel.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har nyligen noterat (kände personen ifråga) och funderat över varför man i dödsannonser emellanåt ser texten t ex ”istället för blommor, skänk gärna ett bidrag till NN:s (den dödes namn) fond xxx”. Min fråga avser en helt ”vanlig” person som avlidit, ingen prominens eller dylikt (om det nu skulle göra någon skillnad).

Vad innebär detta, vad gör de anhöriga med dessa pengar? Konstig fråga kanske, men om man skulle ha för avsikt att skänka (vidare) till något gott ändamål, så borde man kanske ange det – eller? I vart fall vill jag gärna veta vad pengarna används till…

Svar: Du måste inte skicka pengar till någon fond, om du inte vill. Det är numera inte helt ovanligt med sådana önskningar i annonser, ibland till den avlidna personens barn, men också utan något egentligt syfte. Du kan alltså, om du är tveksam angående syftet, skicka ett vanligt kondoleansbrev eller blommor om du vill.

Att samla ihop pengar till minderåriga barn var sed i de kretsar där den avlidne var familjeförsörjare och samhällshjälpen till oförsörjda barn och änkor var knapp eller obefintlig. Så är inte lika ofta fallet numera.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har börjat fundera över mig på de mängder av dödsannonser som dyker upp om en och samma person. För mig är en dödsannons ett fint sätt att meddela omgivningen att en särskild person är död och detta meddelas lämpligen av de anhöriga. Personens arbetsgivare kan också sätta in en annons som ett meddelande till sina kunder.

Men nu annonseras samma person nästan hur många gånger som helst på en och samma sida. Ibland har hela familjen med make/maka, barn, barnbarn, syskon, mor/far en annons, och sedan har ändå barnen en egen annons, barnbarnen en och syskonen en o s v. Varför vill man meddela det flera gånger?

Och så alla andra som kände den döde på nåt sätt. Varför ska Britta, Kalle, Lisa och Bosse skylta med sina namn i tidningen under en annan familjs anhörig? Eller varför ska man annonsera t ex sin granne? Om det nu redan finns en annons om att Olle är död, är det då särskilt intressant att veta att den döde också var granne till Anna?

Kan du förklara vad detta kommer sig av? Visar man sitt deltagande med den dödes familj? Är det ett sätt att få sitt eget namn i tidningen? Har du några rekommendationer i frågan?

Svar: Det du beskriver ser jag endast sällan i Stockholmstidningarna. Du har helt rätt i att ursprunget till en dödsannons är att informera alla som känt den som avlidit eller den personens familj; därför ska en dödsannons egentligen innehålla endast de uppgifter som gör klart för andra vem dödsfallet gäller och vilka som är närmast sörjande. Att som sörjande i en dödsannons skriva ”mamma” exempelvis är ingen information till den utomstående som undrar om XX som avlidit är barn till någon man känner, liksom det inte heller är meningsfullt att flera annonserar om samma person. Om en hustru/make står ensam i en dödsannons utgår de flesta från att det inte finns gemensamma barn. Om barnen till den som dött vill ha en egen annons kan det verka som om den kvarvarande maken/makan och barnen är osams. Syskon står med i en dödsannons om det finns en god relation, men syskon som upphört att umgås med den som dött behöver inte stå bland de sörjande.

Att grannar annonserar på detta sätt har jag aldrig sett eller hört talas om, det verkar konstigt. Men visst finns ibland lokala seder och bruk, som gör det mer begripligt, alltså om detta är vanligt på en ort så kan det kännas viktigt för även ovidkommande att bekosta en annons.

Magdalena Ribbing