Resepresentetikett?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:11, 15 mars 2013 i kategori Presenter

Fråga: Jag tycker det är en pina att leta presenter till personer jag inte känner så väl. Jag känner prestationsångest över detta och tanken på att ge en present som inte uppskattas gör mig lika obehaglig som när jag själv mottagit presenter som jag inte önskat och heller inte uppskattat. Jag döljer efter bästa förmåga min ouppskattande känsla och tackar med ett leende så gott jag kan.

Jag åker utomlands på konferens, i arbete, en eller ett par gånger per år och varje gång undrar jag vad min omgivning förväntar sig av mig. Skall jag köpa presenter till våra barns kusiner, min mor och far, syskon, svägerskan, svärmor etc? Allra helst skulle jag ta med min fru så att hon kan ordna med detta, vilket hon ofta gör klanderfritt, vilket igen jag känner höjer förväntningarna på mig.

När jag reser själv har jag ofta många böcker och mycket teknik med mig eftersom detta används i det arbete jag utför – rent logistiskt finns alltså inte mycket plats eller vikt kvar till presenter och det känns riktigt fånigt att betala extra för presenter som kanske ingen kommer uppskatta ändå.

Vad är kutym vid dessa resor? Bör jag köpa present med hem till barnen och min fru? Hur stort nät av presenter borde jag fylla? Räcker det med choklad eller skall alla presenter ha lokal förankring?

Jag förstår upprinnelsen när resor var ovanligt och destinationer var exotiska från den egna hemmakulturen. Att då ta med sig en del av denna främmande kultur för att medföra något intressant eller spännande ser jag flera poänger med, men när vi idag kan läsa mer än önskas om alla resmål och kultur på nätet – och troligen köpa hem själv vid intresse – känns hela presentinköpskarusellen efter utlandsresa som ett förlegat arv och omodernt tvång.

Jag har bläddrat igenom 17 sidor under rubriken ”presenter” men inte hittat något om vett och etikett kring att ”ta med present hem från utlandsresa”.

Svar: Nej, du har inte hittat något om presenter från den som gjort en utlandsresa i mitt spaltarkiv därför att jag inte har svarat på en sådan fråga – du är först med den! (Lika roligt för mig varje gång, dvs dagligen, när det kommer en fråga som jag aldrig fått tidigare trots att spalten nu har pågått i bortåt femton år).

Först: helt rätt att du försöker se glad och tacksam ut för de presenter du får, även om du ogillar det givna. Du ska vara glad över och tacka för det som presenten är en symbol för: vänlighet, omtanke, oavsett det uttryck den får.

Och så detta med att du ska köpa presenter till familjen när du är på utlandsresa – nej, nej, nej! Hel rätt som du skriver, det är omodernt och baserat på forna tiders resande som ansågs som en förmån, en exklusivitet som den hemvändande resenären borde dela med sig av till alla som inte fått samma ynnest.

Men i dag ser det helt annorlunda ut, alla tycker inte ens att det är roligt att resa utomlands. Det finns inte minsta anledning att du ska köpa presenter enbart av det skälet att du reser utanför landets gränser. Köp något till dina barn om du vill, någon enkel grej som är rolig brukar finnas hos gatuförsäljare; men lägg inte ner mycket pengar på något som du inte är bergsäker på faller i smaken. Till din hustru kan du säkert köpa något som blir uppskattat, eller låta bli. Men till övrig familj behöver du inte alls köpa något, någon sådan vedertagen sed finns inte i nutid.

Det låter som om du har vant alla vid att det vankas presenter när du har varit utomlands? Ack ack, då är det svårt att bryta, men börja trappa ner med att köpa små konsumtionsvaror beroende på vilket land du har varit i: en bit ost, en flaska olivolja, en liten ask choklad, en burk marmelad, oliver.

Det räcker mer än väl och blir säkert ännu mer uppskattat än souvenirdockor och prydnadssaker.

Magdalena Ribbing

Jobbfirande?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 15 mars 2013 i kategori På arbetsplatsen

Fråga: Jag har en fråga om jämna födelsedagar, Förstår att 30, 40, 50 osv anses vara speciella, men även bemärkelsedagar som 25 och 75 är enligt mig lite extra värda att fira. Fyllde nyligen 25 år och blev ordentligt firad av både vänner och familj. På min arbetsplats däremot, där man inte firar udda födelsedagar, fick jag inte ens en fika. Därför undrar jag: vilka år anses vara jämna?

Svar: Vilken trevlig arbetsplats där man firar jämna födelsedagar! Så är det inte överallt. Men att förvänta sig firande  på jobbet för att man fyller 25 är att förvänta sig alldeles för mycket. Vad man firar i familjen är en annan sak.

Nu vet jag inte hur många det är på din arbetsplats men tänk om alla firades vart femte levnadsår, kanske övermäktigt?

Så ta det med ro att du inte fick något specialfirande för dina 25 år – de flesta får finna sig i att vänta tills de fyller 50, det är vad som är brukligt. Till övriga jämna år räknas ofta numera 30, 40, 50 samt 60. Men utöver 50-årsdagen kanske resten inte firas alls eftersom man på arbetsplatsen inte tycker att det har med jobbet att göra att någon fyller år. Det är ju inte någon prestation, om man tänker efter, utan något som kommer vad man än gör.

Privat brukar också 75-årsdagen firas, om man vill, och därefter vart femte år så länge livet varar.

Magdalena Ribbing

Framfusighet?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 14 mars 2013 i kategori Socialt vett

Fråga: Vad är korrekt beteende i följande fall:

Jag stod på ett snabbmatställe och väntade på att få beställa. Framför mig står en man. Då det var min tur var kassapersonalen fullt upptagna med att langa mat så jag fick stå och vänta ett tag.

Precis då det är min tur för att personalen är klar kommer mannen som beställde lite före mig och kliver helt sonika förbi mig utan vare sig ursäkt eller förklaring och vill köpa en extra påse tillbehör till maten. Det var ingen lång kö utan efter mig var det tomt.
Han har inte jämna pengar och det tar en stund för personalen att hämta hans extrabeställning, ta betalt, växla osv.

Jag har märkt att detta förekommer ofta, att någon som redan beställt går före i kön och köper till en extra dipsås eller en dricka till eller dylikt och jag är lite kluven. Dels tycker jag det är väldigt buffligt att bara klampa före men samtidigt förstår jag ju att deras mat är varm och om det är lång kö kanske de inte vill vänta 10 min för att köpa till en dricka.

Hur borde man göra i sådana fall?

Svar: Det rätta i sammanhanget hade varit att mannen hade vänt sig direkt till dig och vänligt frågat ”ursäkta, är det okej för dig att jag köper en påse xxx till min mat, den är varm nu” – och du lika vänligt hade sagt ”visst, varsågod”.

Som mannen betedde sig nu och trängde sig förbi dig, så skulle du ha avbrutit honom direkt och sagt i en hövlig ton ”vi står i kö, jag ska beställa nu, du får vänta på din tur.”

Mannen hade antagligen blivit förvånad, han hade säkert inte hört någon invändning tidigare mot sin självupptagenhet eftersom människor vanligen inte vill som det heter, bråka. Men han hade antagligen inte heller insisterat, utan väntat.

Men du har ett ställningstagande att göra: är en bagatell, som detta ju är, värd det besvär som du drabbas av när du ska huta åt någon? Eller är det enklare för dig att leva med att släppa fram drullen, le överseende och istället för att hålla på din rätt kosta på dig att tycka synd om en person som i så hög grad saknar uppfostran och stil?

Magdalena Ribbing

Oätlighetsnej?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 13 mars 2013 i kategori Måltider, Socialt vett

Fråga: Jag undrar hur man på artigaste sätt snirklar sig ur situationen: hembjuden till svärmor eller chefen på middag och märker efter den första tuggan att maten smakar så vidrigt (för salt, för bränt etc) att det är svårt att äta vidare. Hur hanterar man denna situation på bästa sätt? Ska man använda en vit lögn? Och vad svarar man om värden förvånat rynkar på ögonbrynen och frågar: – Tycker du inte om min mat?!
Ska man vara uppriktig eller ska man skylla på huvudvärk eller på att man är allergisk mot maten?

Svar: Det är ju tursamt nog mycket sällan som bjudmat är oätlig, men för säkerhets skull ska man alltid ta en liten portion först, om man inte är säker på att den är god nog för ens egen utsökta smakkänsla.

Är det direkt feltillredd mat, ogenomstekt eller hårig eller annat, så låter man bli att äta upp. Det är ursäktligt i sådana fall, man låter bara maten ligga kvar. Som gäst diskuterar man inte tillredningen, ingredienserna eller uppläggningen om man inte har något positivt att säga.

En vettig och väluppfostrad värdperson frågar absolut inte gästen om han eller hon inte tycker om maten! Ingen vid bordet ska notera vad andra har och inte har på sina tallrikar.

Får du ändå denna oartiga och ganska dumma fråga kan du knappast svara ”nej jag tycker inte om maten”. Du får gå runt nej:et ungefär så här ”det ser läckert ut, men tyvärr går inte jag och xxx (vad det nu är för mat) så bra ihop, jag beklagar, men det är jättefin potatis/grönsaker så jag är helt nöjd ändå”.

Magdalena Ribbing

Oförståelse?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 12 mars 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag har en fråga om främlingar, helt obekanta som ser min son som har ett funktionshinder, och har åsikter om hur han beter sig. Min son kan vara lite mer högljudd än andra barn, och han har inte heller lärt sig de små subtila sociala signalerna som vi använder för att kommunicera med varandra.

Ett konkret exempel: vi är ute på stan, och min son måste gå på toaletten. Jag kan definitivt inte gå in på herrarnas, men han börjar bli för stor för att gå in på damernas. Mer än en gång har jag fått en kommentar om att så stora barn borde kunna gå ensamma in på herrarnas eller vänta utanför damernas. Men det kan han inte. Jag har inte lust att börja förklara där och då för en främling att ”Jo du förstår när han föddes…” Å andra sidan kan jag förstå de som undrar.

Det finns många liknande situationer, på bio, på restaurang, på museum – för att inte tala om när vi går och badar.

Hur jag ska bemöta detta?

Svar: Du ska givetvis ta med din son in på damernas, och när oförstående korttänkta kvinnor säger något om detta, så får du svara med en vänlig men kort fras, exempelvis ”vi har ett problem, om vi stör dig så kan vi vänta tills du går”. Vad sjutton gör det dessa kvinnor om en kille, barn eller ungdom, finns där på grund av att han har funktionsproblem? Vad ska kvinnorna göra som skulle vara så gräsligt om han såg? Hur byråkratisk och rigid får man tillåta sig att vara? Dumheter, säger jag.

Samma typ av fras – formulerad så att den passar dig – kan du använda i alla sammanhang. ”Ursäkta, vi har ett litet problem” – det bör förstås av de flesta.

Magdalena Ribbing

Avbokningskompis?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 11 mars 2013 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag har bekymmer med en väninna som avbokar våra träffar ungefär varannan gång av olika skäl. Hon har varit så här till och från i många år och jag har aldrig sagt till henne, jag har velat behålla vår relation som god men känner att jag blivit mer och mer irriterad på henne den sista tiden, det har byggts upp eftersom jag aldrig sagt något.

Hon lever ensam med barn vilket såklart måste vara tufft och jag har förståelse för att hon inte har så mycket tid över för vänner. Men av de sista fyra gångerna vi skulle ha setts – en gång för att fira min födelsedag – har hon avbokat. En gång för att hon ville fira sin syster i stället som visst skulle ha en sent påkommen fest och en gång för att hon hade glömt att skriva upp träffen i kalendern och därför blandat ihop två helger så att det blev knas. Att hon blev sjuk en gång och saknade barnvakt en annan vet jag inte ens om jag ska räkna, sån’t händer väl alla någon gång och jag vill vara schysst och förstående.

Hon har bokat av mig sent för att kusiner visst skulle komma på besök. Hon har sagt ett datum men menat ett annat, då åkte jag flera mil för att ses och blev stående själv väntandes på henne och fick ringa och fråga var hon var. Det finns massor med andra exempel på gånger hon avbokat mig utan att hon eller barnen varit sjuka eller något akut inträffat.

Numera ber hon knappt om ursäkt lägre för att hon missat att kolla sin kalender eller att hon avbokar mig, hon antar bara att jag ska tycka att det är okej. Det verkar inte som om min tid är lika viktig som hennes och jag känner mig mer bitter på henne än glad då vi hörs numera.

Hur hanterar jag detta på ett snyggt sätt?  Kan det vara läge att släppa vänskapen ett tag och inse att det inte fungerar, att vi är för olika? Har jag varit för mesig som inte sagt ifrån? Får man ställa in hur ofta som helst om det inte finns goda skäl?

Svar: När någon beter sig så som du beskriver med din väninna, vilket inte är helt ovanligt, finns det egentligen bara en sak att göra: låt väninnan ta initiativ till tid och plats, kom själv dit i rätt tid och kommer hon inte i tid så bege dig därifrån. Du ska ge henne en rimlig tidsmarginal, men den ska inte innebära att du får vänta längre än vad du bedömer är okej, och naturligtvis inte på att hon inte infinner sig alls.

Det är pinsamt självupptaget och oförskämt att göra som hon gör. Hon stjäl din tid. Som du skriver, viss förståelse måste man visa men inte hur många gånger som helst.

Så sätt ner foten, markera att du inte finner dig i hennes fasoner. Börja alltså med att låta henne bestämma när ni ska ses, och lämna platsen om hon blir alltför försenad. Nästa gång säger du till henne att vill hon träffa dig så får hon komma hem till dig, du har inte lust att utsättas för hennes nonchalans mer.

Magdalena Ribbing

Gästrättigheter?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 9 mars 2013 i kategori Socialt vett

Fråga: Jag och min sambo hamnade i en diskussion om vilka hygienartiklar man förväntas ta med sig vid övernattning.

När det kom till tandkräm och duschcreme hade vi olika åsikter. Ska man ta med egen tandkräm? Jag hävdar att man kan låna tandkräm om man övernattar hos nära vänner eller familj, oavsett om de förvarar tandkrämen i ett badrumsskåp eller öppet på handfatet. Han håller inte med och tycker det i alla lägen är väldigt oartigt att låna.

Gällande duschcreme tycker jag att man ska ta med sig egen, men han hade inget emot att låna det av värden. Vad är din ståndpunkt i detta?

Svar: Det går att göra problem av nästan allt!

Nej, det finns inga ”regler” angående det du frågar om. Många inbjudare tycker säkert att det är roligt och självklart att bjuda på tvål och tandkräm med mera, och låtsas som vore det lyxhotellstandard i hemmet.

Personligen skulle jag aldrig komma på idén att inte ta med tandkräm och tvål och alltihop – varför i allsindar skulle värdfamiljen hålla mig med det jag använder för min personliga hygien?
En annan sak är om man bjuds till sitt föräldrahem, där både inbjudare och gäst vet vad som gäller och vad som är ”tillåtet” att använda. Men hos annan släkt och hos vänner anser jag att man tar med allt man använder till sin hygien.

Att ta något, oavsett vad, ur en annans badrumsskåp är dålig stil.

Magdalena Ribbing

Syskonbarnspresenter?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 8 mars 2013 i kategori Presenter

Fråga: Jag har ett dilemma som jag inte verkar komma från. Jag har sedan flera år slutat att skicka presenter till mitt syskons barn då jag aldrig fått någon respons på försändelserna. Barnen detta berör är tre mellan 17 och 23. Barnen och jag har i princip ingen kontakt och pratar eventuellt i telefon ungefär vartannat år. Jag har valt att inte engagera mig i umgänget då detta varit en relation som inte tillför något positivt i mitt liv.

Som många ungdomar önskar sig dessa barn emellanåt dyra saker, något som mitt ensamstående syskon då ringer och äskar bidrag till. Tidigare har jag (som också ensamstående till två) skyllt på dålig ekonomi. Nu fick jag återigen en fråga om jag kunde tänka mig att sätta in en mindre summa under ett år för en present som ska inhandlas nästa år. Jag känner mig som en riktig snåljåp men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Presenten som ska handlas kostar flera tusen kronor.

Svar: Varför skulle du betala presenter till syskonbarn när du inte har någon kontakt med dem? Och som det verkar, endast sporadisk med ditt syskon? Inte behöver du sätta in pengar till någon present!

Utan att du skriver det förutsätter jag att ditt syskon inte ger dina barn presenter; vore det så skulle det föreligga ett slags presentutbyte och ett stopp för det bör båda parter vara ense om.

Dina syskonbarn får stå ut med att inte få de dyra saker de önskar sig. Det handlar inte om att du skulle vara snål, snarare verkar ditt syskon vara ganska girigt.

Magdalena Ribbing

Släktbarnbuse?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 7 mars 2013 i kategori Barn, Socialt vett

Fråga: Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till ett nära släktbarn på nio år. Han är en väldigt aktiv kille med mycket spring i benen, vilket visar sig tydligt när han är hemma hos oss och leker med våra barn som är betydligt yngre. Jag får passa honom mer än mina egna barn och är ständigt rädd att något ska gå sönder. Jag går på helspänn hela tiden. Vid kalas som han är med på är han först av alla framme vid maten och ska ta. Vid mer än ett tillfälle har jag sett honom ta ett provsmak av tårtan med fingret när den stått framme i väntan på att kaffet ska bli färdigt. När han är hemma hos oss frågar han ofta om han får ta av det som finns att äta i kylen och i skåpen. Vid ett tillfälle låg det pengar framme (dock ingen stor summa) och då var han inte sen med att fråga om han fick dem. När han får present tackar han inte ens. Vid en av hans födelsedagar hann vi inte ens komma innanför deras ytterdörr innan han frågade efter sitt paket och när han fick det sprang han själv upp på sitt rum och öppnade det. Inte ett tack efteråt.

Hur ska jag förhålla mig till denna, om jag får säga så, ouppfostrade kille? Det är inte roligt att köpa presenter till någon som inte tackar och det är inte roligt att bjuda hem familjen, varken till kalas eller vid andra tillfällen när det känns att man måste passa på honom hela tiden. Hans mor och far säger sällan till honom och när min man vid något tillfälle påpekat att de borde säga till honom, så har föräldrarna sagt att ”han är ju bara ett barn”. Jag vill inte behöva uppfostra deras son när vi ses! Hur ska vi göra? Det är lätt att trampa någon på tårna när det gäller uppfostring av barn, vilket vi inte vill göra.

Svar: Hemma hos dig är det du och din man som bestämmer vad gästerna, inklusive barn, får göra. Du får helt enkelt börja med att säga ifrån, tydligt, vänligt, bestämt. Det är inte att uppfostra men att klargöra vad du och din man tillåter i ert hem.

Nu verkar det ändå som om han har vissa gränser, exempelvis att han faktiskt frågar om han får ta mat i kylskåpet och om han kan få ta pengar.
Men hans idoga ätande, är det normalt? Kanske han har ett problem, det är nog inte vanligt att ett barn rotar i kyl och skåp hos släkten och vill ha maten därifrån.

Sätt igång att hjälpa barnet att bli trevligare! När han springer fram för att ta mat först säger du vänligt ”X, du får vänta lite med att ta mat.” Då blir han förvånad eftersom han tydligen aldrig har hört detta tidigare, men har du varit klar och bestämd kommer han inte att ta mat innan du bjuder fram honom. Pillar han på tårtan i förväg säger du samma sak ”X, det där är inte okej, du får tårta om en stund och jag vill inte ha någon kladd med den innan dess”. Frågar han om han får ta mat hos er i kyl och skåp säger du vänligt och tydligt ”nej X, det får du inte, det bjuds mat och den står framme, det som finns i kylen är inte bjudmat”.

Att han kräver att få sin present genast är obehärskat av en nioåring, men det går ju bra för dig att säga ”jo vi har en present, och den får du strax när vi har tagit av oss ytterkläderna och hälsat på alla andra”.

Att han inte tackar är framförallt hans föräldrars fel. Du vill inte trampa dem på tårna, men du står inte heller ut med bristen på hyfs hos deras son – så börja med att bestämma hur du vill ha det hos dig, och strunta i hur han gör hemma hos sig.

Magdalena Ribbing

Korsförhörsstopp?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 6 mars 2013 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag har en fråga om frågor. Närmare bestämt hur man på ett lämpligt sätt besvarar frågor som känns för närgångna. Jag lever ett liv som inte delas av större delen av min åldersgrupp. Med det menas att jag, trots att jag närmar mig 40, inte har några barn och sedan fyra år tillbaka har jag ett distansförhållande. Min partner är mitt livs kärlek och vi har ett seriöst och djupt förhållande.

Jag förstår att mina val till viss del sticker ut, men det som plågar mig är att då jag träffar nya bekantskaper eller kollegor ständigt utsätts för korsförhör. De flesta frågor handlar om mina tankar kring att skaffa barn och när jag eller min partner ska flytta ihop. Jag har inga svar på de här frågorna, tanken är att en dag flytta ihop, men just nu har vi det bra som det är. Samma sak med barn, jag är osäker på om jag vill ha barn men har ingen bestämd uppfattning.

Andra vanliga frågor handlar om hur seriös relationen är och om min partner (som bor i ett medelhavsland) har en kvinnosyn som gör att han inte vill flytta till Sverige.

Hur svarar jag på frågorna i ett tidigt stadium så att det slipper komma till korsförhörssituationen? Jag är så otroligt trött på detta att jag riskerar att snäsa ordentligt till nästa “förhörsledare”.

Svar: Din fråga i olika varianter hör till de vanligaste i min spalt, och jag blir alltid lika förfärad över människors oförsynthet och obehagliga nyfikenhet, förklädd i välmenthetens håliga mantel.

Egentligen skulle du svara ”det har du inte med att göra” när du får det slags frågor som du beskriver. Men det är ju ovänligt, distanserande på ett sätt som du säkert inte vill, så bäst är att ha några fraser till hands och använda dem – och absolut inte gå in i diskussion om orsaker och annat.

Du kan svara på frågan om barn ”ja du, jag har hört att barn är en välsignelse som kommer när de vill” – eller ”det står skrivet i framtiden”.

När allvaret i din och din partners relation ifrågasätts kan du le milt och säga ”vet du vad, det har jag bättre kunskap om än du, men tack för ditt intresse.”

När din partners kvinnosyn ifrågasätts kan du svara ”har min partner sagt eller gjort något som föranleder din fråga?”

Alltså: ge dig inte in i argumenterande men svara med korta fraser som inte ger möjlighet för vidare diskussion.

Du kan också bara le outgrundligt och ge sjutton i att svara, och när frågorna upprepas säger du fromt: ”jag hörde vad du sade nyss men jag ser ingen anledning att svara på sådana frågor”.

Håll ut! Du har inte minsta skyldighet att svara på nyfikna dumma frågor – även om en del av dem föreställer vänliga.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg 10 senare inlägg