Fråga: För ett par år sedan var jag på besök hemma hos en vän och råkade efter ett par glas vin ha ner en spegel som gick sönder. Jag bad självklart om ursäkt och erbjöd mig att köpa en ny spegel till honom, ett erbjudande som han genast tackade ja till. Redan ett par dagar efter olyckan besökte jag en butik för att se vad en liknande spegel skulle kosta. Jag bad honom att titta på den spegel jag hittade och att han sedan skulle höra av sig om han ville att jag skulle köpa den åt honom. Min vän gick aldrig till butiken utan sa att ”jag ska ändå flytta snart så jag kollar ut någon när jag har flyttat”.

Nu har flera år passerat och han har flyttat ytterligare två gånger. Under den här perioden har jag sex- sju gånger frågat om jag inte ska köpa en spegel till honom eller åtminstone ge honom pengar för en ny spegel. Alla gånger har jag fått svaret ”Jag säger till dig när jag har köpt en. Jag litar på att du kommer att betala, så det är ingen stress”.

Nu är det så att jag har tröttnat på att fråga och jag är trött på att ha dåligt samvete för detta. Hur många gånger anses det att jag ska erbjuda mig att ersätta spegeln? Finns det någon tidsgräns för när denna ”skuld” försvinner? Sist men inte minst undrar jag också om jag helt enkelt kan ta och överlämna pengar eller en likvärdig spegel till honom med motiveringen ”jag är trött på att fråga” (fast lite artigare uttryckt)?

Svar: Du ska inte låta bli att ersätta det du har haft sönder bara för att det har gått lång tid. Du gjorde helt rätt som erbjöd dig att betala en ny spegel, och att din vän inte har klarat av att ta emot dina ersättningserbjudanden är tråkigt. Men det är inte en anledning för dig att på eget bevåg avskriva skulden.

Däremot kan du vid det här laget ge din vän pengar, så mycket som du beräknar att en ny liknande spegel kostar, och vänligt säga att nu vill du faktiskt göra dig oskyldig, så varsågod. Men säg ingenting spydigt, det är du som har haft sönder en sak, och du kan inte bråka med din vän som inte kunnat bestämma sig. En del människor är otroligt veliga.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vi blir allt fler som lever I så kallade blandäktenskap, så min fråga bör ha relevans. När ena parten I ett äktenskap ar typiskt svensk och den andra typiskt någonting-annat – vad händer då med etiketten? Och vems etikett skall tillämpas? Ar det okej att äta med fingrarna? För att stanna vid detta enda av hundratals exempel: kan den svenske maken kräva att (säg) den filippinska makan äter med kniv och gaffel i en svensk middagskrets och vice versa? Man kommer lätt in på assimileringsresonemang. Men man finner inget stöd I västerländska etikettsregler!

Svar: Äktenskap i skilda kulturer har alltid funnits, och ofta förr har kvinnan fått anpassa sig till mannens kultur. Så är det inte lika generellt i dag – men det är heller inte så svårt, egentligen. De så kallade kulturkrockarna behöver knappast uppstå: man befinner sig någonstans där en viss kultur råder, och då anpassar man sig till den. Alltså: om en person som äter utan bestick kommer till Sverige så bjuds det sådan mat som inte kan ätas med fingrarna, och då använder man bestick. Eller om en svenskt uppfostrad person befinner sig i ett asiatiskt land där man använder en brödbit eller ett blad istället för bestick, så gör man likadant. Om en kvinna är van att ha grytlappsliten kjol därför att det är vanligt i hennes kultur, så avstår hon från det i andra kulturer där detta inte ses som lämpligt.

Tolerans och hänsyn finns både i begreppet anpassning och begreppet förståelse – och det är vad man kan förvänta sig. Däremot inte att alla ska göra på varsitt sätt, om nu detta skulle te sig störande i situationen. Kulturkrockar uppstår vanligen just när någon säger att alla ska och måste – så behöver det inte alltid vara.

Magdalena Ribbing