Den negativa är vanlig stress, som jag tror att vi alla känner igen. Den positiva stressen har med deadlines och brainstormings och sånt att göra.

Men det finns en tredje stress, som vi kallar dailys.

Då är vi på mmo-territoriet och jag kan ge ett exempel:

Guild Wars 2, nämligen.
En daily – för er som inte konfronterats med en – är en uppsättning begränsade uppgifter spelaren har att utföra inom en 24 timmars-ram för att inkassera en bonus av ett eller annat slag. I princip är dailys ett sätt att få singelsspelare att återvända trots att spelets egentliga innehåll tagit slut.
I praktiken innebär dailys att man går igenom samma identiska schema varje dygn för att inkassera förmåner i form av särskild valuta eller någon annan bonus.

Självklart har grundpremisserna utvecklats, som i Guild Wars 2. Och det är där Den Tredje Stressen kommer in.

GW 2 håller sig med monthlys.

Det innebär att man har en månad på sig att utföra en mängd uppdrag. Vilket hade varit ok, om det inte vore för att räkneverket nollställdes klockan 00.00 den förste i varje månad.
Det är här stressen kommer in. Jag har ännu inte lyckats skänka så mycket tid åt GW2 att jag har kunnat inkassera den månadsbelöning som jag utgår ifrån är epokgörande, ofantlig.
Men när månadsskiftet närmar sig känner jag en malande oro i magtrakten och jag inser att det är mina quests, missions och gatherings som brinner inne.
Denna malande oro är stress av klass tre.

Jag återkommer med en fullständig redovisning av mina epokgörande ofantligheter om jag lyckas utföra min monthly för april.

En intresserad åskådarskara …

… ser polisen fira sig ned fem meter …

Stockholmspiketen ryckte ut på onsdagseftermiddagen och räddade en plånbok som låg så illa till att den endast kunde fiskas upp med hjälp av en akrobatisk polisman som firade sig ned i ett rep från Stallbron till en otillgänglig avsats fem meter ned utanför riksdagsmännens glasade förbindelsegång mellan kanslihuset och riksdagshuset.

… till den otillgängliga avsatsen utanför riksdagens förbindelsegång …

… för att rädda en svart plånbok, här i säkert grepp i vänsterhanden.

Hur plånboken hamnat på denna märkliga plats fick jag ingen klarhet i. Knappast hade någon tappat ned den. Troligare då att den var stulen och dumpad och kanske upptäckt av någon passerande riksdagsman i gången innanför avsatsen. En inte osannolik teori enligt mitt förstånd.

Åter upp i marknivå. Uppdraget slutfört till åskådarnas munterhet.

– Ska du inte gå in?

– Varför betalar du inte?

Nu klyver dörrarna mig! Öppnar och slår igen, skivar upp mig som en gammal brödlimpa!

– Är du polis?

Hon vänder sig mot mig, ser mig i ögonen och svarar utan att blinka:
­

– Ja.

Nu känner jag hur desperationen kryper över mig. Man säger ju inte till en dam på 75+ som ser en djupt in i ögonen och bedyrar att hon är polis att hon ljuger.

– Jag har glömt min stripp hemma, jag betalar alltid!

Plötsligt är polisblicken borta, och damen tar ett motvilligt myrsteg in.

Skamsen, utan att se mig om drar jag mig ut på perrongen.

Aldrig mer planka.

Läsarhjärta,

Tommy Åberg, socionom

Innergården i det vinnande förslaget till äldreboende i Norra Djurgårdsstaden. Illustration: White Arkitekter Göteborg

Att bli gammal är en ovälkommen insikt som omärkligt och gradvis medvetandegörs i takt med tidens oupphörliga flöde. Men ibland infinner den sig lika plötsligt som obönhörligt som när jag närvarade vid en ceremoni i Stadshuset på onsdagen.

Äldreborgarrådet Joakim Larsson överräcker en blomsterkvast till segrarna i arkitekttävlingen, Ylva Olofsson, till vänster, och Susanne Clase, från White Arkitekter Göteborg.

Äldreborgarrådet Joakim Larsson (m) överräckte en blomsterkrans till två kvinnliga arkitekter Susanne Clase och Ylva Olofsson från White arkitekter i Göteborg. Deras förslag till äldreboende i Norra Djurgårdsstaden fick första pris i arkitekttävlingen.

Anders Nordstrand, vd för byggherren, det kommunala fastighetsbolaget Micasa, samtalar med arkitekterna Ylva Olofsson och Susanne Clase.

Det nya äldreboendet med seniorbostäder och demensboenden ska bli ”världens bästa” kommenterade Anders Nordstrand, vd för kommunala byggherren Micasa. Hjärnforskare och specialister olika discipliner ska konsulteras så att de allra senaste forskningsrönen ska kunna implementeras i den nya anläggningen. Om fem år är det nya toppmoderna äldreboendet inflyttningsklart.

Om fem år, 2018, är jag 77 år. Behöver jag flytta hemifrån till ett seniorboende då? Hoppas inte. Men hur veta? Kanske ska jag ställa mig i kö till ”världens bästa äldreboende” redan nu. Utifall att. Så infiltrerade mig utan förvarning de knivskarpa tankar som inte omedelbart lät sig trängas undan.  Nu är de förträngda. Tillfälligt.

Äldreboendet, från framsidan,  byggt i trä med glasad fasad. Det blir nog fint men jag hoppas slippa vara i behov att bo där.

En dag slår det mig att restaurangkedjan McDonalds var tidiga med laddplatser för elfordon. Jag undrar vad de har valt för standard? Alltså skrev jag ett brev… och har fått ett svar som visar hur komplex frågeställningen är om laddinfrastruktur:

“Hej Jacques!

Intressant att ni kör ett långtest med laddhybriderna Toyota Prius och Volvo V60 och visst är det svårt med alla standarder som finns inom elbilssektorn! Vi har sedan 2009 installerat laddstolpar med 16A Schuko uttag och ser nu att den Europeiska standarden med ett särskilt elbilsuttag är på intågande. Vi samarbetar med Fortum sedan några år tillbaka och har dialogen med dem gällande vad som är lämpligt att installera framöver. Just nu är tanken att vi framöver kommer att installera laddstolpar med både schuko och det nya så kallade elbilsuttaget för att klara de flesta plug-in hybrider. Samma utmaningar finns med snabbladdning. Vi har för närvarande två snabbladdare med CHAdeMO-kontakt för likströmsladdning installerade, en vid Lindvreten söder om Stockholm och en i Uppsala. När den Europeiska standarden för likströms laddning med den så kallade Combo-kontakten kommer så ser vi nu över möjligheten att erbjuda båda standarderna på snabbladdningsstationerna. Vi försöker följa utvecklingen och vill självklart att våra elbilsburna gäster skall kunna ladda sin elbil under sitt besök hos oss.

Har du ytterligare frågor så hör gärna av dig! Jag ser fram emot att följa hur testet fortgår!

Hälsningar

Johanna Schelin

Miljöchef”

Veckans ordlista i DN Stockholm. Eftersom fem ord är fler än fyra flashar.

Traditionskarusell
Gröna Lunds senaste attraktion, en hög slänggunga, har fått retroaktivt bygglov och behöver inte rivas. Förbundet för Ekoparken är mycket arga på detta – dels för att den är så hög, men också för att den låter. ”Buller och annat ljud av den typ som åkattraktionerna framkallar är extremt störande och obehagligt för människor som bor i närheten”, skriver man. Jovisst, man skulle nog bli lite härsken om någon slog upp en berg-och-dalbana utanför fönstret i ens stilla hemkvarter. Gröna Lund öppnade dock för ”karuseller och andra nöjesanordningar” år 1883, vilket nog måste tolkas som att de var där först.

Samexistensramp
Förra sommaren följde ordlistan stridigheterna kring Rålambshovsparkens skejtramp. Åkare på så kallad ”kick bike” (ett slags uppdaterad sparkcykel) störde skateboardåkarna och vice versa. Politiska krav, insändare och arga lappar haglade. Vad göra – förbjuda cyklarna? Införa särskilda tider för respektive? Tydligen inte. Inför årets säsong väntas stadsdelsnämnden besluta att varken förbud eller separation låter sig göras. I stället föreslås att man sätter upp en lapp med texten ”Visa hänsyn och respekt för andra åkare och åkslag.” Ordlistan önskar lycka till.

Hedersvänster
Kristdemokraterna driver på hårt för att få till stånd en ändring av Stockholms valkretsar – och därmed uträknandet av Stadshusmandat – redan till nästa val. Det är lätt att förstå. Med nuvarande system fick KD endast ett mandat för sina 19 000 röster, medan exempelvis Vänsterpartiet fick åtta mandat för sina 38 000. Hedersamt nog är just V positiva till KD:s förslag. ”Det är inte rätt som det ser ut i dag”, konstaterar Ann-Margarethe Livh (V) i ABC. Just så – då utgår ordlistan från att det ändras, trots att S tidigare tramsat i frågan.

Trafikflyt
Kristdemokraterna är i utspelstagen även i övrigt för närvarande, både i staden och landstinget. Är det inte fler krogar på kajer så är det, som senast, förslag om en ny pendelbåtlinje från Ekerö till Gamla stan. Det senare är ingen dum idé, dessutom antagligen helt nödvändig. Med tanke på att Brommaplan – knutpunkt på Mälaröarnas enda vägkoppling till innerstaden (och resten av världen) – står inför en massiv ombyggnad så lär alternativet till båt vara en flyglinje. Och det vore ju lite krångligt, av flera skäl.

Östermalmsradikalisering
Vänsterpartiet växer kraftigt i Stockholm – åtminstone räknat i antal medlemmar. En kartläggning av Direktpress visar en medlemsökning på 113 procent över fyra år. Värt att notera på stadsdelsnivå är att såväl V som Moderaterna har fler medlemmar på Södermalm än vad Miljöpartiet har, trots fördomarna om stadsdelen som ett grönt protektorat. Samt att Vänsterpartiet genom stark tillväxt gått om Socialdemokraterna på Östermalm. För att gå i kapp Moderaterna där skulle man dock behöva öka ytterligare sisådär 810 procent.

Indexfonder följer utvecklingen på en marknad. Den som sköter fonden gör inga egna bedömningar av vilka aktier som kommer att gå bra eller dåligt.

Förvaltaren håller bara en portfölj där aktierna har samma fördelning som den marknad som ska skuggas.

Det gör att den kan skippa analyser och före­tagsbesök, vilket gör att fonden blir billigare i drift.

Den avgift som spararen ska betala blir därmed lägre än för en fond där förvaltaren ska försöka hitta de aktier som går bäst.

I år har Sverigefonder gett en avkastning på i genomsnitt 6 procent, enligt analysföretaget Morningstar. Bland de 20 bästa fonderna är 13 indexfonder. Man kan tycka att alla indexfonder som skuggar Stockholmsbörsen borde få exakt samma avkastning men den varierar, vilket beror på flera saker.

En är att fonderna följer olika index. Några skuggar utvecklingen för de 30 bolagen med störst omsättning på börsen. Andra följer utvecklingen för en mycket större del av börsen.

Om de stora börsbolagen utvecklas bättre än börsen i stort kommer det att göra att de tidigare fonderna klarar sig bättre.

Om det går trögare för de större bolagen än börsen i genomsnitt kan den senare kategorin klara sig bättre.

En annan del som avgör avkastningen är avgiften. Även om indexfonder har lägre avgifter än aktivt förvaltade varierar nivåerna. Genomsnittsavgiften är 0,44 procent, där den dyraste har en avgift på 0,7 procent och den billigaste är gratis. Avgifterna påverkar alltid avkastningen eftersom det minskar spararens kapital. På lång sikt som exempelvis pensionssparande kan det betyda mycket för avkastningen.

Men även om det är en bra idé som blir verklighet är det inte säkert att det blir App.net som realiserar den. Jag konstaterade att det finns andra företag som också är lämpade att bygga en generell lagringslösning för nätets alla tjänster. Inte minst Dropbox.

Dropbox började som en tjänst för att enkelt kunna synkronisera filer mellan datorer, senare också pekplattor och mobiltelefoner. Fördelen är att man kan komma åt sina dokument och bilder oavsett vilken pryl man för tillfället använder. Det går att börja på offerten i mobiltelefonen och skriva klart den vid datorn, till exempel.

Hela tiden har det också funnits ett webbgränssnitt så att man kan komma åt sina filer från vilken dator som helst.

Men successivt lägger Dropbox till funktioner som gör att nätversionen av tjänsten blir allt mer användbar. Webbalbum för fotografier är ett exempel. Ett annat är Samsungs uppkopplade kamera Galaxy Camera som automatiskt kan ladda upp alla nya bilder till Dropbox, direkt när de är tagna.

Därför är köpet av hajpade e-postprogrammet Mailbox logiskt. Liksom nya samarbetet med Yahoo som presenterades i förra veckan. Det innebär att de som använder Yahoos e-posttjänst enkelt kan bifoga filer från och spara inkommande dokument till sitt Dropbox-konto.

Att Dropbox dessutom fungerar, själv har jag betydligt mindre problem med Dropbox än Apples molntjänst iCloud, och inte är knutet till en viss plattform gör att företaget har stora förutsättningar för att lyckas med sina ambitioner.

Så det blev vi två, en vigselförrättare och kommunala vittnen. Direkt efter själva vigseln kontaktade vi vår närmaste familj och berättade om vigseln och vår lycka. Vad gällde vänner bestämde vi att vi skulle berätta för var och en efterhand och i den takt vi träffade dem. Då vi bor på avstånd från många vänner och träffar dem sällan kommer det sannolikt att dröja innan vissa får reda på det hela.

Vårt beteende har nu väckt stor uppståndelse för dem vi har berättat för i vår bekantskapskrets. Vännerna tycker att vi inte vi velat dela vår glädje med dem och att vi undanhållit så viktiga detaljer för dem. Därtill uppger det att ett sådant undanhållande är en värdemätare på vänskap. Vännerna har också kommenterat att vi ju blev bjudna till deras bröllop och att de är besvikna för att de nu inte kommer bli igenbjudna.

Vi ser vår vigsel som vår angelägenhet. Känner dessutom att det skulle vara helt onaturligt att ringa till dem jag talar med kanske en gång i halvåret bara för att berätta att jag gift mig och väntar barn, skulle i mina ögon låta som att jag önskade uppvaktning.

Våra vänners åsikter och uttryck gör mig mycket ledsen och väcker mycket tvivel och därför undrar jag om vi har en vänskaplig skyldighet att informera vår omgivning om vår vigsel även om vi ser det som vår högst privata angelägenhet? Och hur tackar vi för de gratulationer som nu börjar trilla in i form av tackkort och presenter? Inget känns längre naturligt och givet.

Vi känner oss också lite naiva att vi inte hade detta i åtanke innan vigseln. Vi ville ju undvika just uppvaktning och uppståndelse och så blev det precis tvärtom. Utan att låta för bitter är det klart att jag är glad att våra vänner hade velat dela dagen med oss, vill uppvakta oss och att de bryr sig, men det gör mig ont att de inte respekterar vårt val.

Svar: Uppriktigt sagt, det nu så vanliga begreppet “dela glädjen” med brudparet är på gränsen till larvigt. De som kritiserar dig och din man för att de inte bjöds att “dela er glädje” just under vigselakten menar med kanske att de hade tänkt sig att bjudas på bröllopsfest och bli glada av den? Och så blir de sura för att de snuvades på kalaset. Strunta i dem – er glädje går förträffligt att dela även en månad senare. De reaktioner du beskriver liknar andra som nått min spalt, alltså sura vänner som förmenats ett kalas. Dumt. Självupptaget. Lite barnsligt.

Ni berättar ju för era vänner efterhand att ni nu är gifta, och det är oavsett vad andra må anse er ensak hur denna vigsel har gått till. Det kan inte vännerna bestämma över. Sluta att vara ledsen för deras fåniga kritik, säg till dem att det är du och din man som har gift er med varandra, inte med dem.

Men ha ett snällt tonfall, tänk på att dessa vänner inte begriper bättre utan håller på med samma larvigheter som så många i de generationer som vuxit upp med att få sin vilja igenom – ibland helt i onödan. De har inte alltid fått lära sig sådant som förståelse, anpassning till en situation, insikt om att alla inte tycker likadant som de.

Magdalena Ribbing

Det känns som tio år sedan, fastän det bara var häromåret.

Samma buggar som plågade mig då plågar mig nu.

Jag är en kompletionist – det vill säga att jag tillhör den kategori spelare som mår fysiskt illa av att minnas den där dörren i den där grottan. Dörren jag aldrig öppnade.

Somliga av er vet vad jag menar och jag behöver inte förklara vidare.

Nu kör jag Skyrim på Xbox.

Och där är de ju igen: precis samma eländen som jag minns från första  PC-installationen. Eftersökta böcker jag kånkar omkring på (+1 kg) som jag inte kan överlämna till bibliotekarien; quests jag har avslutat och inrapporterat men som ändå tynger min lista över saker jag inte har gjort…

Å ena sidan fascineras jag av hur buggar får en fysisk form. Om man nu kan kalla vikt i ett spel för fysisk, men häng med… För tillfället släpar jag på tre böcker, 18 sällsynta juvelskrin samt en Dibella-staty som väger flera kilo och som jag skulle ha lämnat till ett butiksbiträde om det inte vore för att jag först råkade ta livet av henne eftersom hon ingick i en grupp synnerligen fientliga kannibaler.

Denna vikt är en påtaglig påminnelse om Bethesdas tillkortakommanden.

Inom alla andra konstarter hade det upplevts som en pinsamhet om upphovsmannen lämnat luckor och hål i verket.

När jag går in på spelfora och wikis ser jag mina problem listade under rubriken “Known bugs”.

“Known bugs”???

Det skall fan veta att de är. Och framförallt vet Bethesda sedan minst ett år att det är kända buggar. Jag noterar att en patch har kommit till PC-versionen för någon månad sedan. Möjligen kommer en uppdatering till PS3 och 360 lagom till utgivningen av Game of the Year Edition.

Jag kan inte låta bli att undra hur filmpubliken hade reagerat om Stanley Kubrick bara låtit Danny i The Shining spårlöst, utan kommentar, försvinna en timme in i filmen. Eller om Picasso lämnat ett tomrum där den andra kvinnan från vänster skulle vara i “Les demoiselles d’Avignon”. Okej, det kanske hade uppfattats som än mer avantgarde, men ni som har läst Schelling begriper vad jag menar: i ett berättande medium är det inget mindre än scheisse att lämna tjocka trådar hängande längre än tre månader.

Jag är galen i denna magiska frukt, med dess subitla, förnäma smak. Riktigt saftiga exemplar från Mellanöstern är ljuvliga. De ska vara så att saften rinner ur dem när man klyver dem.

Men nu är det över för den här gången. Visserligen går det att få tag på dem året runt, men så här dags på året börjar de bli tråkiga.

Återstår att njuta av smaken i form av saft eller juice. Men det går nästan inte, för de flesta drycker med granatäppelsmak är av någon anledning inte goda. Oftast smakar de karamelligt och översött. Det går att använda sirapen som säljs i invandrarbutiker, men den är lite vulgosötsur, tyvärr.

Det är som om denna ljuvliga smak vägras att konserveras. Men det är ju egentligen bara som det ska vara. Om man får längta efter njutningen, blir den ofta desto större, inte sant?

(trots det kan jag inte låta bli att efterlysa goda drycker eller koncentrat av granatäpple. Tips mottages tacksamt i kommentarsfältet).

Inför mötet ger sig hockeylandet Kanadas premiärminister Stephen Harper in i diskussionen. Harper ber NHL-kommissionären Gary Bettman att se till att NHL-stjärnor ska få representera landet i OS.

Harper har säkert fortfarande i färskt minne det som hände i Vancouver-OS 2010 då Kanada i förlängningen vann “sitt” OS-guld mot USA i finalen. Nu när OS avgörs i det andra stora hockeylandet Ryssland är det givetvis också av stor vikt att Kanada kan ställa ett så starkt lag på benen som möjligt för att försvara “sitt” guld samtidigt som ryssarna vill göra om det Kanada gjorde i Vancouver.

Som hemmanation gjorde Kanada ett mycket bra OS, men som någon kanadensare sa, alla de andra gulden kunde de gärna varit utan bara de fått spelens sista – det i ishockey.

Ryssland har faktiskt bara tagit ett silver under det namnet. det var 1998 i Nagano.

Senast guldet kom under namnet OSS 1992 i Albertville. Innan dess sopade Sovjet hem sju guld mellan 1956 och 1988 enbart avbrutna av USA 1960 och 1980.

Bob Nicholson på Internationella ishockeyförbundet tror att det kommer att komma ett beslut innan hockey-VM kör igång i Stockholm och Helsingfors 3 maj. Ett beslut inför VM skulle ge länderna en chans att redan då börja bygga ett lag med sikta på OS.

Även förbundets president Rene Fasel hoppas på ett beslut före VM.

Det tillhör det politiska spelet att inte alltid prata begripligt. Ett ord kan betyda annat på exempelvis valaffisch eller en partikongress än i det vardagliga livet.

Eftersom The Viktor Report är en blogg i folkupplysningens tjänst – och dessutom intresserad av ord – har vi tagit på oss att översätta några av de viktigaste begreppen från den gångna helgens socialdemokratiska kongress. Bättre sent än aldrig, som det heter.

* * * * *

Kompromiss. Överenskommelse om mer dramatisk ordföljd i dokument som partiledaren i huvudsak avser strunta i.

Skattesänkningar. Något som hotar välfärden om de genomförs av borgarna, men inte om S behåller dem.

Borgerlig bolagsskattesänkning. Onödig reform som omöjliggör nödvändiga satsningar i bland annat skola, vård och omsorg.

Socialdemokratisk bolagsskattesänkning. Viktig stimulanspolitik.

Barnfamiljer. Strategiskt problematisk socialgrupp som S vill rädda från ojämställdhetens helvete, men som mot bättre vetande hotar att rösta bort S om de försöker.

Stadgar. Något som ändras om valberedningen inte kommer överens.

Arbetsbelastning. Något som kan öka om valberedningen inte kommer överens.

Verkställande utskott. Mäktig grupp som blir större om Stadgar samt Arbetsbelastning så föreskriver.

Förnyelse och representativitet. Bland annat att Morgan Johansson, minister 2002-2006 och i riksdagen sedan 1998, väljs in i verkställande utskottet. Eftersom han är från Skåne.

Det demokratiska samhället. Vi här i salen.

Tidigare i TVR: Språka med statsministern

Det är märkligt hur lika de är oss. Utomjordingarna. Åtminstone de som sägs utgöra bevis för att vi faktiskt har besök. Så när amerikanen Steven Greer, som på sina hålla har getts epitetet “forskare”, gör reklam för sin kommande film “Sirius” finns det inte bara suddiga bilder på “utomjordingar” utan dessutom film på en död liten kropp som Greer påstår utgör beviset för att jorden besöks. Nu.

Det ovanliga med Greers påstående är kanske inte att han påstår sig ha bevis för att det finns utomjordingar på jorden. Det har många gjort före honom men ingen lyckats övertyga världen om. Nej, det ovanliga är att utomjordingen ifråga bara är 15 centimeter lång, misstänkt lik ett människofoster men med avlångt huvud. Precis som för tidigt födda får. Eller helt enkelt en ihopsnickrad modell som när “Alien autopsy film” skakade världen i mitten av 90-talet. Ni kan se en bild ur “Sirius” här ovan (Foto: STAR Research)

Nu är avlånga huvuden inget ovanligt när det gäller vissa indianstammar i Central- och Sydamerika. Redan som små har barnen fått sina skallar formade för att bli avlånga, som i Mexiko för att ta ett exempel.

Om Greers “utomjording”, som ska ha hittats i Atacamaöknen i Chile “för några år sedan”, är på riktigt eller inte är svårt att avgöra genom den korta filmsnutt som Greer själv publicerat för att locka finansiärer till hans egentliga projekt: Att bygga en utomjordisk motor som ska göra oss alla fria från olja, kol och kärnkraft.

För Greer påstår att han har löst “den fria energins” gåta. Och gåtans lösning har han hittat… ja, katten vet var. Tydligen genom att studera ett antal uforapporter, lyssna på vittnen och prata med finurliga uppfinnare. Ingen vet nog riktigt säkert. För Greer har gjort samma resa vid flera andra tillfällen. Och taktiken är densamma även om pengarna numera är betydligt större.

Redan på 90-talet lät Greer meddela att han snart skulle släppa information om en ny sorts “motor” som drivs av “fri energi”. Men i sista minuten har avslöjandena ställts in. Orsakerna har varierat men ofta har det påståtts att regeringen (USA:s alltså) ligger bakom nedtystandet. Nu är det alltså dags i gen och Greers film kryllar av konspirationsteorier och lösa påståenden som ska få oss att skänka pengar till hans projekt. Gör inte det.

Jag tänker så här. Om Greer nu har bilder och till och med vävnadsprover från en upphittad utomjording så borde det väl vara en världsnyhet i sig. Istället är den 15 centimeter lilla varelsen bara en liten sidohistoria i Greers film om sin lätt konspiratoriska syn på hur världen fungerar.

Den varianten köper jag inte. Greers agenda känns grumlig och svår att tyda. Några svar på ufofenomenets gåta levererar han inte. Om nu någon hade trott det.

Fotograf: Walkin Media

Arbetet med att fylla igen alla hål i Stockholms gator (Tegelbacken på bilden) …

Stadens gator liknar på många ställen en Schweizerost. Djupa hål både här och där. Bilisterna kryssa fram mellan filerna för att inte köra ned i någon hålighet och riskera att slå huvudet kupétaket.

… har pågått sedan i julas …

Jag går över Tegelbacken och får syn på ett arbetslag som fyller i asfalt och jämnar till passagen mellan Kungsholmen och Norrmalm. Äntligen tänker jag och frågar om de just inlett sitt reparationsarbete.

… och lär pågå länge än. Här ett exempel som väntar på åtgärd i Riddarhusgränd mellan Vasabron och Riddarhustorget.

”Nä, vi har hållit på sedan i julas”, blir svaret. Hålen är tydligen ännu fler än jag kunnat ana. Men reparation pågår således. Och lär pågå länge än.

Hyresgästföreningens förhandlingschef i Stockholm Maria Palme inledde den bostadspolitiska diskussionen om hyresrätter …

Bostadsbristen i Stockholm är skriande. Det byggs för få nya hyreslägenheter. De som byggs är för dyra. Det var alla överens om, politiker från vänster till höger samt byggherrar, när frågan diskuterades vid en frukostdebatt om bostadssituationen i Stockholm som Hyreshästföreningen region Stockholm ordnade på tisdagsmorgonen. Exempelvis kan en ny hyrestrea i Norra Djurgårdsstaden kosta 15 000 kronor.

… som fortsattes av panelen. Från vänster: Anti Avsan (m), Lennart Karlsson, vd Heba, Gunnar Nordfeldt, koncernchef ByggVesta, Mats Hasselgren (fp) Täby och Ann-Margarethe Livh (v).

Hur pressa byggkostnaderna? Statliga subventioner, tyckte Ann-Margarethe Livh, ledande vänsterpolitiker i Stadshuset. ”Bostaden är en social rättighet som staten ska garantera sina medborgare”, menade hon.

Moderate riksdagsmannen och Huddingepolitikern Anti Avsan höll inte med. ”Ökade subventioner pressar inte byggkostnaderna”. Han förordade i stället högre krav från beställarna vid upphandlingarna. ”Sätt ett hyrestak och låt byggarna konkurrera. Det har fungerat i Huddinge utan avkall på kvalitén i de nya bostäderna”.

Byggherrarna Lennart Karlsson, vd i Heba, och Gunnar Nordfeldt, vd i ByggVesta, talade om bristen på byggbar mark och långa processer från idé till byggande med överklaganden av planer som drar ut i åratal som en viktig orsak till höga byggkostnader och för liten nyproduktion av bostäder. Även Boverkets byggnormer kritiserades av byggherrarna.

”Alla lägenheter ska vara handikappanpassade. Det kanske kunde räcka med 50 procent. Jag har aldrig varit med om att samtliga hyresgäster i ett hus har varit handikappade”, sade Lennart Karlsson.

Här protesterade politikerna, Ann Margarethe Livh (v) och Anti Avsan (m).

”Den som bor i en lägenhet kan råka ut för en skada och behöva en handikappanpassad lågenhet. Ska den behöva flytta då? Eller kanske finns det vänner som är handikappade”, sade Anti Avsan.

De båda politikerna var också överens om att medborgarna måste involveras tidigare än nu  i planprocessen så att antalet överklaganden minskas och byggandet påskyndas. ”Omvänd planprocess”, kallade Ann-Margarethe Livh det. Anti Avsan erinrade om en tidigare planchef i Järfälla som jobbade så föredömligt att bara fyra procent av planerna under hans tid blev överklagade. Ett efterföljansvärt exempel.

Bostadsdebatten fortsätter.

Redan i gryningen är tiden ur led. Den som tänkt ta Roslagsbanan in mot stan får vänta i fem minuter på perrongen, förgäves lyssnande efter en förklaring i högtalaren.

Lite senare blir vi stående vid Västerbroplan. Hit ska 4:an enligt displayen komma om två minuter, men den anländer först efter sju. Oklart varför.

Vid Hornstull får vi dock veta att ett ”vagnfel” försenat t-banan mot Ropsten med två minuter.

Det gör att buss 205 ut mot Lidingö precis hinner ge sig i väg – dagens enda färdmedel som håller tid­tabellen!

Jag får ta en taxi för att komma fram i tid.

– Vilken vinterkyla, huttrar chauffören, som har sina rötter i ett varmare land.

Han skrattar när jag säger att det är bra för oss skidåkare.

Sedan tappar vi bort oss i ett skogsområde innan vi slutligen känner igen ett vägnamn och kan ta oss till rätt adress.

Vid kortbetalningen får vi inte kontakt med banken. Men taxiföraren vet på råd. Han backar bilen tio meter och försöker igen. När inte det lyckas heller prövar han tre meter i taget och plötsligt går det att betala.

– Allt fungerar. Ta det bara lugnt, försäkrar han.

jan.falk@dn.se

Vi tillhör samma umgängeskrets och jag blir ofta anlitad som bollplank. Tandhygienisterna är medvetna om att tilltaget inte är snyggt, men de “bara måste, har mellanrum där mat fastnar”. Vet att jag vid något tillfälle sagt att jag tycker också att det är besvärligt, hör nog till ökande ålder.

Svar: Tandpetning är, brukar jag säga, en syssla för ensamseglare. Det finns ingen möjlighet att peta tänderna i sällskap och samtidigt göra anspråk på att bete sig väluppfostrat, snyggt och korrekt. Måste man peta tänderna går man undan och gör det osedd.

Att stoppa kniven i munnen är ouppfostrat och fel i många kulturer, en kniv var ursprungligen ett vapen och ett sådant har man inte i sin mun. Vet man inte detta så kanske det är dags att lära sig denna enkla del i ett hyfsat bordsskick.

Jag kan inte avgöra vad som är värst, bara meddela att ingetdera är godtagbart i andras sällskap. Tandpetarfolket och kniv-i-gapet-folket ägnar sig åt det som passar dem utan hänsyn till omgivningen. Det är tråkigt.

Magdalena Ribbing

Jag har tidigare flera gånger skrivit om Hökarängens friluftsförenings hotade campingstugor.

Runt fyrtio campingstugor vid Hökarängsbadet i skogen mellan Drevvikens strand och Nynäsvägen i Farsta ska rivas för 10-20 villor. Det vill den styrande alliansen i Stadshuset, men inte oppositionen.

Stugområdet har funnits sedan 1930-talet och bestod i början av enklare tältstugor. Staden arrenderar ut marken till stugägarna.

Gunnar Sandell.

Nu ska de alltså ge plats åt dyra villor. För dyra blir villorna att bygga, det försäkrade Gunnar Sandell (s), vice ordförande i Farsta stadsdelsnämnd, när frågan diskuterades i kommunfullmäktige på måndagskvällen. Samtliga partier i Farsta stadsdelsnämnd är emot den planerade villabebyggelsen. Men alliansen i Stadshuset lyssnar inte på partikamraterna lokalt i den här frågan.

Tomas Rudin.

Tomas Rudin (s) beskrev stugområdet som den idag sista kvarvarande idyllen i sitt slag med dansbana, grill, servering och gemenskap, ett stugområde i skogen med de små husen utspridda så att skogsområdet alltjämt är tillgängligt för allmänheten.

”Stugägarna är förtvivlade. Det handlar de facto om expropriering utan ersättning och utan att anvisa någon annan plats för stugägarna. Hur kan staden göra på detta vis.  Det är bryskt att gå fram så här fyrkantigt mot dessa människor. Ni talar om promenadstaden. Här kan vem som vill promenera i dag men inte när området bebyggs med villor omgivna av  häckar. Det blir privatstaden, inte promenadstaden. Det finns minst fyra ställen i närheten där man i stället skulle kunna bygga dessa villor”, menade Tomas Rudin.

Sten Nordin.

Borgarråden Sten Nordin (m) och Joakim Larsson (m) försvarade sig med att arrendeavtalen ser sådana ut att de kan sägas upp och att marken behövs för att bygga de tilltänkta villorna.

”Staden växer. Vi måste väga värdet av den verksamhet som finns i dag mot de nya värdena. Vi måste ha hög takt i bostadsbyggandet och pröva varje enskilt fall”, sade Sten Nordin.

Bakom dem är kampen stenhård. Just nu ser det ut som Tre Kronor kan få bra försvarsförstärkningar till hemma-VM.

Den komprimerade NHL-säsongen går redan in på sluttampen. Runt tio matcher återstår och kampen kring slutspelsstrecket är stenhård.

Hårddraget kan man säga att åtta lag både i öst och väst slåss om någon av de slutliga åtta slutspelsplatserna.

Då de sex divisionssegrarna alltid seedas på de tre första platserna i vardera östliga och västliga serierna, står just nu kampen hård mellan Washington och Winnipeg i Southeast division. Washington, som inledde riktigt dåligt, har kommit i gång och målfirma Alexander Ovetjkin och Nicklas Bäckström öser nu in puckar med hjälp av kedjans tredjelänk Marcus Johansson.

Med en match mindre spelad är Washington två poäng före Winnipeg och ligger därmed som divisionsetta trea i Eastern Conference. Washingtons 42 poäng är dock långt ifrån Pittsburghs 58 och Montreals 55 närmast före. 42 poäng skulle ändå på måndagen ha räckt för den sista slutspelsplatsen, men Washington siktar på divisionssegern för att inte riskera något.

I öst är Philadelphia och Tampa stora besvikelser en bra bit från slutspel. I väst lyfte det inte i år heller för talanglagen Colorado och Edmonton, men även fjolårets semifinalskräll Phoenix kan få problem att ta sig vidare.

Nästa vecka åker förbundskapten Pär Mårts och hans assisterande Peter Popovic åter till Nordamerika. Som läget är nu ser det riktigt bra ut vad gäller spelare som kan komma ifrån för ett VM-lag. Det blir närmast enbart spelare från lag som slås ut direkt som kommer i fråga. Fram för allt ser det väldigt bra ut på målvakts- och backsidan. Försvaret var ju också ett prioriterat område för Mårts den här säsongen.

28 april spelas sista matcherna i den förkortade grundserien om 48 omgångar.

Här är svenskarna som innan nattens matcher skulle kunna komma ifråga till VM-laget:

Ifrån Eastern Conference: Jacob Josefsson, forward, Henrik Tallinder och Adam Larsson, backar New Jersey, Tobias Enström, back Winnipeg, Jhonas Enroth målvakt, Buffalo, Nicklas Grossman, back Philadelphia, Victor Hedman, back och Anders Lindbäck, målvakt, Tampa, samt Jakob Markström, målvakt, Florida.

Från Western: Oliver Ekman-Larsson, back Phoenix, Loui Eriksson, forward Dallas, Magnus Pääjärvi, forward Edmonton, Tim Erixon, back Columbus, Patric Hörnqvist, forward Nashville, Mikael Backlund, forward Calgary och Gabriel Landeskog, forward Colorado.

Riddarfjärden nedanför Kungsholmsbron utanför Stadshuset.

Inte bara innerstans gator och torg liknar en enda stor sopkorg och askkopp. Även Mälarens vatten är på sina ställen täckt med pappersmuggar, plastpåsar och allsköns sörja.

Kornhamnstorg nedanför småbåtsbryggan där stockholmarna solar, fikar och dricker öl när solen är framme. Hallå, det finns papperskorgar!

Stans renhållning förefaller bortrationaliserad. Men det kan ju inte bara vara renhållningens fel. Någon släpper vad den har för händerna var den står, pappersmuggen i vattnet, fimpen på gatan osv. Skärpning anbefalles på alla håll.

I helgen hade jag förmånen att få låna en laddhybrid; en Opel Ampera. Det gav nya perspektiv på hemladdningsproblemet.

Som jag skrev i lördagens tidning så saknar jag möjlighet till att ladda bilen i Vasastaden där jag bor. Det gör ju att själva tanken  med laddhybrider att enbart köra på el under kortare färder i huvudstadsregionen inte alltid kan uppfyllas. Om man nu inte är så lyckligt lottad att man har två laddhybrider!

Söndag förmiddag. Amperan är parkerad i Vasastaden visar att det blott återstår nio kilometers räckvidd på el. Jag beräknar att det kommer att behövas köras minst 50 kilometer under söndagen. Vad att göra?

Jo, jag far i väg till DN-garaget i Marieberg, ställer Amperan på laddning, och hämtar den fulladdade V60-hybriden.

Elegant lösning! En bil att köra med medan den andra står på laddning.

Måhända för dyrt för att det riktigt ska slå igenom?

Den första är vad Facebook faktiskt kan samla in för information om oss med en app som får en så central plats i våra telefoner. Tidigare har Facebooks möjligheter främst handlat om vad vi gör online, även om nätjätten har samarbeten med företag som samlar in konsumentinformation från den fysiska världen också. Men nu, gissar i alla fall Om Malik, att Facebooks möjligheter förbättras ytterligare, och det finns egentligen ingen anledning att tro något annat:

The phone’s GPS can send constant information back to the Facebook servers, telling it your whereabouts at any time.
So if your phone doesn’t move from a single location between the hours of 10 p.m. and 6 a.m. for say a week or so, Facebook can quickly deduce the location of your home. Facebook will be able to pinpoint on a map where your home is, whether you share your personal address with the site or not. It can start to build a bigger and better profile of you on its servers. It can start to correlate all of your relationships, all of the places you shop, all of the restaurants you dine in and other such data. The data from accelerometer inside your phone could tell it if you are walking, running or driving. As Zuckerberg said — unlike the iPhone and iOS, Android allows Facebook to do whatever it wants on the platform, and that means accessing the hardware as well.

Han tycker också att det är dags att vi som användare kräver Facebook på bättre information om hur företaget samlar in och använder information om oss.

It is time to ask for simple, granular and easy to understand privacy and data collection policies from Facebook, especially for mobile. We need to ask our legislative representatives to understand that Facebook wants to go from our desktops and browsers right into our home — the place where we need to be private.

Via Om Maliks text om Facebook Home klickar jag mig vidare till två andra, som ställer en annan fråga, Coffee & Empathy: Why data without a soul is meaningless och Uber, Data Darwinism and the future of work. I den senare texten skriver han om Uber, enklast beskrivet som ett taxi-bolag som utnyttjar nätets möjligheter till enkla beställningar. Efter varje resa betygsätter kunden också föraren:

At present we rank photos, rate restaurants, like or dislike brands, retweet things we love. But if this idea of collaborative consumption takes hold — and I have no reason to think it won’t — we will be building a quantified society. We will be ranking real humans. The freelance workers — like the Uber drivers and Postmates couriers — are getting quantified. The best ones will continue to do well, but what about the others, the victims of this data darwinism? Do they have any protection or any rights?

Den som vill läsa mer om den “uppmätta arbetsplatsen”, eller hur nu quantified work bäst översätts till svenska, kan klicka sig vidare till Wired.

Jag vill gärna bjuda på ”ny” och lite rolig mat för de andra gästernas skull men urvalet blir ju väldigt begränsat då denna väninna tycker om/äter så få saker. Jag har heller varken tid eller lust att laga specialmat till henne.
Det känns också som att hon förväntar sig att få mat hon kan äta/tycker om när hon är bjuden.
Hur ska jag göra, och vad förväntas av mig som vän/värdinna?

Svar: En bjudning är inte i första hand till för att tillgodose varje gästs specialönskemål angående maten, utan för den övergripande gemenskapens skull. Har man en gäst med så komplicerad mathållning behöver man verkligen inte laga denna särskilda mat, utan säger till vid inbjudan ungefär “jag lagar några nya rätter som jag gärna vill bjuda alla på, men du kan ju inte äta dem eftersom det är kött/fisk/morötter (eller vad det nu är hon inte vill äta) så det jag klarar av att bjuda dig på är kokt ägg/potatis/(något annat). Okej hoppas jag”.

Kanske säger hon då att det tycker hon inte är roligt nog som festmat och då säger du att “tråkigt, men då måste jag be dig själv ta med något du tål och vill äta”. Det är ju en nära vän till dig och då borde du kunna ta upp ämnet med henne på tu kvinns hand för att reda ut matproblemet.

Det finns gränser för hur pretentiös man kan få vara. Att man är bjuden på middag eller annan måltid innebär inte att man kan förvänta sig specialkost – och till alla som anser att bjudning främst innebär att gästerna får gratis mat och dryck säger jag att så är det inte.

Magdalena Ribbing

Samtidigt – det kändes som om det var mer än 4200 personer på plats. Och vår klack var alltså riktigt bra och öste på innan, under och efter matchen.

Nanne hade pratat om Häckens styrkor och vi visste vad vi skulle se upp med. Och vi visste också vad vi själva ville göra.

Och i drygt 20 minuter lyckades vi med allt det där. Vi avväpnade Häcken samtidigt som vi hade ett fint passningsspel och skapade några fina lägen.

Men sedan blev det sämre. Om det var så att det var Häcken som lyfte sig eller om det var vi själva som tappade några snäpp låter jag vara osagt.

Jag kan tycka att vi tog fel beslut aningen för ofta. Vi utnyttjade inte rättvända lagkamrater, vi tog inte ytor som uppstod och vi tillät oss att fastna i Häckens press.

Samtidigt var alltså vår defensiv stabil och både Paulus och Thorbjörnsson underlättade vårt jobb på mittfältet genom att låsa Häckens anfallare.

Andra halvlek blev en halvlek som handlade om två lag som tog ut varandra. Det skapades väldigt få målchanser. Vi hamnade en aning i gamla synder och blev för försiktiga och passiva när vi själva hade bollen, istället för att ta en halvmeter extra och skapa en bra vinkel och på så sätt ge kompisen ett passningsalternativ stod vi kvar och fick på så sätt alldeles för korta anfall.

Men inte heller nu lyckades Häcken skapa några klara chanser på oss. Inte ens efter att Paulus tvingats byta och Ludde kommit in. Inget ont om Ludde, jag menar mer att det alltid är vanskligt att tvingas byta en mittback mitt i matchen. Men Ludde kom in och spelade med pondus.

Sista kvarten blev böljande och vi lyckades allt bättre bita fast bollen på deras planhalva. Men förutom ett fint skottläge för Romario lyckades vi inte luckra upp våra gäster.

Det finns många bitar vi vill förbättra. Samtidigt är jag på många sätt nöjd med vår insats. För vi har på sistone agerat så som vi så sällan lyckades göra i fjol. Med försvarsvilja över hela banan, med defensiv stabilitet, med pushande och energigivande snack och för mig är det viktigast av allt. Kan vi bibehålla det kommer vi snart få utdelning för att vi på träningar nöter och nöter vårt passningsspel.

Som väntat kommer Winter Classic, som ställdes in den här vintern beroende på lockouten, att köras som vanligt kommande säsong.

Det blir samma lag som skulle ha spelat i år, som nu möts på nyårsdagen 2014. Detroit mot Toronto alltså och matchen kommer att spelas på Michigan Stadium, till vardags stadion för amerikansk fotboll.

NHL hoppas på 110 000 åskådare vilket skulle betyda nytt världsrekord i publik vad gäller ishockey.

Den oerhört populära dokumentärserien 24/7 som producerats av HBO inför två tidigare Winter Classic kommer även nu att visa lagens förberedelser inifrån fram till utematchen. Med så många svenskar i Detroit lär den bli extra spännande att följa den här gången.

En ny detalj till den kommande matchen är att då kommer Detroit att ha flyttat till den östliga conferensen och till och med till samma division som Toronto. Således ett möte mellan två av Original Six-lagen en säsong när de stöter på varandra ovanligt många gånger.

Med tanke på att lag från Detroit och Toronto möttes första gången i NHL 1 januari 1927 och det fram till nu blivit 644 möten är det minst sagt jämnt. 276 gånger har det blivit Torontoseger och 275 Detroit. En närmast otrolig jämnhet över så många år.

Dagen före, på nyårsafton i år, kommer också lagen att mötas i en veteranmatch. Ken Holland, general manager i Detroit, gick på söndagen ut och lovade att han skulle gör allt han kunde för att få Tampas nuvarande GM Steve Yzerman, samt numera Västeråsbon Nicklas Lidström att spela matchen.

På Torontosidan hoppas vi givetvis på Mats Sundin och Börje Salming.

Från NHL kommer också signaler om att det kanske kommer att kunna bli fler utematcher i NHL i framtiden.

Enligt John Collins som är så kallad operation officer för ligan kan det också bli betydligt fler NHL-matcher i Europa i framtiden.

Det lär dock knappast bli några premiärmatcher i NHL i Globen i Stockholm till hösten.

Kommande vecka ska nämligen parterna som ska besluta om OS-spel för NHL-spelarna träffas igen och vid eventuellt OS-deltagande lär det knappast bli tid för ytterligare en resa över till Europa för några lag.

Många tusen AIK-fans …

… deltog i den bengaliskt färgade …

… uppbrottsmarschen …

Med bengaliska eldar startade flera av de många tusen AIK-fansen marschen från sitt älskade Råsunda till den nya inomhusarenan tio minuters promenad därifrån. I täten körde AIK:s spelarbuss. En epok är över och ny startar.

… från gamla …

… försvinnande Råsunda …

… till den nya inomhusarenan tio minuters promenad därifrån.

Gamla Råsunda Fotbollsstadion är redan delvis riven. Här skar jag korvbröd i min ungdom och hjälpte pappa ta betalt i korvkiosken på Västra övre läktaren utan tak. Här ambulerade jag omkring mellan bänkraderna och irriterade åskådare för att jag skymde sikten när jag stannade till för att sälja en korv ur min låda på magen. Här sålde jag program ”till matchen och signalsystemet, 50 öre”. Här minns jag Kurre Hamrin debutera 1952 när jag var pojke. Här fotograferade jag Nebojsa Novakovic konstmål mot Barcelona 2006 när jag jobbade som fotograf på DN.  Här …  …  Minnena är många.

Så här såg Råsunda Fotbollsstadion ur för 75 år sedan vid premiären Sverige-England den 17 maj 1937. Magnus Persson i Solna hembygdsförening visar upp bilden som tillsammans med övriga bilder och symbolladdade tingestar finns att beskåda på en liten utställning i Charlottenburgs gård bara femtio meter från den gamla arenan. Även på Solna stadsbibliotek finns en nyöppnad minnesutställning om Råsunda Fotbollsstadion för den som vill hämta näring till nostalgin.

Vi möter BK Häcken och det blir en rejäl utmaning för oss. När vissa tittar på dagens tillställning gör de det enkelt för sig och tycker att vi borde vinna. Av den enkla anledningen att vi vann premiären med 3-0 och Häcken fick stryk av Blåvitt med 3-0. Nu fungerar det inte riktigt så. Det är bara i förenklingarnas värld man kan resonera så.

Häcken är ett lag med väldigt stor potential. Ett lag som många tror ska kunna utmana om SM-guldet. Sannolikheten att de underpresterar två matcher i följd är inte stor och det är bara för oss att inse att vi kommer få jobba rejält i dag.
Hoppas bara vår publik inser detsamma.

Jag laddade upp med att lyssna på Joel Alme på Stensökrogen. Han körde en konsert utan uppbackning av ett band. Bara han och gitarren. Det var stundom riktigt, riktigt bra. Och ja, han spelade även Snart skiner Poseidon. Fast han valde den engelska versionen, A young summer´s youth. Och avslutade låten med att säga “tack för det fina du skrivit om låten, Henrik”.

Efter konserten dröjde sig klubbchef Samuelsson och jag oss kvar och pratade ett bra tag med Alme. Om grabbighet, barnuppfostran, Kalmar FF, Blåvitt, ÖIS, Gais och så en del om musiklivet i Göteborg.

En trevlig pojk, den där Alme.

Klimatkänsligheten – den uppvärmning vi på sikt kan vänta oss om koldioxidhalten i atmosfären fördubblas från förindustriell tid – har av FN:s klimatpanel angetts till mellan 2 och 4,5 grader. De senaste 15 åren har medeltemperaturen strängt taget legat still, samtidigt som koldioxiden ökat i oförminskad takt. En tillfällig fluktuation, rimligen, vars orsaker hett debatteras, men trots allt en både vetenskapligt och journalistiskt intressant avvikelse från FN:s huvudscenario.

Uppvärmningspausen började noteras för några år sedan i bloggosfären och i några få redaktionella hörn (för DN.se:s noteringar i ämnet se exempelvis här, här, här och här), men generellt har det varit påtagligt tyst om temperaturen i det breda medieflödet, medan koldioxidökningen refererats generöst.

På senare tid har dock intresset ökat för de studier som visat en lägre känslighet än klimatpanelens snitt, och denna vår har något hänt även i medierapporteringen. Bland andra The Economist, Die Welt, Jyllands-Posten och Ekot har haft ambitiösa artiklar och inslag som på olika sätt uppmärksammat den (i förhållande till vedertagen bild) förvånande temperaturkurvan.

Det tråkigasteinslaget i argumentarsenalen från de debattörer som kallar sig skeptiker (en glidande skala, bör påpekas) är konspirationsteorierna; att klasvis med forskare medvetet skulle manipulera data för att påvisa en uppvärmning som inte finns – och dessutom lyckas undanhålla tilltaget.

En stå stor samling fritt arbetande forskare kan inte konspirera. Däremot kan det finnas outtalat grupptryck, och man kan helt enkelt ha missat något i sin forskning. I en så komplicerad fråga som klimatet vore det extremt underligt om inte det senare förelåg.

För 12 år sedan publicerade FN:s klimatpanel i sin tredje stora sammanställning ett diagram som blev mycket kontroversiellt i debatten. Det har senare modifierats, även om de grundläggande slutsatserna har överlevt. Den så kallade hockeyklubban visade att jordens medeltemperatur efter tusen år av rätt odramatiska förändringar stack av brant uppåt under 1900-talet.

I början av mars publicerads en ny liknande studie i Science, byggd på så kallade proxydata för hela jorden (sjöbottensediment, isborrkärnor mm, som studeras i brist på faktiska temperaturmätningar). Denna gång sträckte sig jämförelsen hela 11.000 år tillbaka i tiden, och även nu framträdde ett slags hockeyklubba, om än med lite välvt skaft: En nedkylning på 0,7 grader under tusentals år hade plötsligt följts av en uppvärmning i samma storleksordning på bara hundra år. Saken slutligen biff? Nej.

Ett par veckor efter publiceringen i Science medgav forskarna själva att den till synes dramatiska uppgången under 1900-talet inte är ”statistiskt robust” och inte utgör grund för några av de vetenskapliga slutsatser de kan dra.

The Economist sammanfattar, som så ofta, saken på pricken i en rubrik: ”Climate science – a sensitive matter”. Känsligt, var ordet. Och i diverse bemärkelser.

En klimatkänslighet på två tre grader skulle inte på något sätt göra det ansvarsfullt att somna om i frågan, men den vore mindre apokalyptisk än fyra fem. Det skulle betyda mer tid och mindre risk för ogenomtänkta energibeslut. Och inte minst: mindre energislukande klimatångest hos människor. Politiker och näringsliv har mängder av beslut om kloka omläggningar, nedskärningar och anpassningar framför sig. Men livet går nog vidare, trots allt.

Fotnot: “Hockeyklubbsdiagrammen” över historisk temperatur och beräkningar av klimatkänsligheten är olika saker, men min poäng är att den senaste händelseutvecklingen kring båda forskningsgrenarna tydligt visar vikten av ödmjukhet i klimatdebatten.

Grafik: DN, Källa: NOAA

1 november 1977 var ett historiska datum i svensk hockeyhistoria. Då stod för första gången en svensk målvakt i en NHL-match.

Det var Göran Högosta i New York Islanders som mötte Atlanta och vann med 9-0.

1978 klev Hardy Åström in i New York Rangers och de två var faktiskt de första målvakterna från Europa som gjorde det i världens bästa liga.

Därefter tog det några år innan Pelle Lindbergh gjorde sitt intåg. Lite trögt inledningsvis, men sedan spelade han Philadelphia till en Stanley Cup-final mot Edmonton 1985 och blev förste svensk att få ett av de stora priserna då han senare samma år tilldelades Vezina Trophy, som ligans bästa målvakt.

Några år senare kom Tommy Söderström och namnen Salo, men det stora genombrottet han faktiskt inte kommit förrän de senaste åren. 2010 debuterade fyra svenska målvakter och den här säsongen har Viktor Fasth och Cristopher Nilstorp fått spela och sett till att det numera är 20 svenskar som stått i mål i NHL. Ändå en bit till Finland som haft 25, men de var också tidigare med målvaktstränare i klubblagen än vad vi var här.

Så här ser listan ut över antal matcher för alla svenska NHL-målvakter:

1. Tommy Salo, 1994-2004, 526
2. Henrik Lundqvist, 2005-, 500
3. Johan Hedberg, 2000-, 371
4. Pelle Lindbergh, 1981-1986, 157
5. Tommy Söderström, 1992-97, 156
6. Jonas Gustavsson, 2009-, 114
7. Mikael Tellqvist, 2001-09, 113
8. Johan Holmqvist, 2000-08, 99
9. Hardy Åström, 1977-81, 83
10. Anders Lindbäck, 2010-,59
11. Erik Ersberg, 2007-10, 53
12. Jhonas Enroth, 2009-, 48
13. Henrik Karlsson, 2010-,26
14. Robin Lehner, 2010-, 23
15. Jacob Markström, 2010-, 22
16. Göran Högosta, 1977-80, 22
17. Viktor Fasth, 2013-, 18
18. Cristopher Nilstorp, 2013-, 5
19. Anders Nilsson, 2011-, 4
20. Johan Backlund, 2009-10, 1

Siffrorna visar de år de spelade i NHL och hur många matcher det blev eller har blivit hittills.

Gammeleken i Solna blir kvar …

… där den står ett femtiotal meter från bortre flygeln på kontorskomplexet Sundbybergsvägen 1. Den hamnar runt 20-30 meter från de nya järnvägsspåren.

Solna stad och Trafikverket spar gammeleken i slänten ett femtiotal meter framför östra flygeln på kontorskomplexet Sundbybergsvägen 1 när nya 1100 meter järnvägsspår för Mälarbanan mellan Tomteboda och Huvudsta anläggs med byggstart nästa år. De nya dubbelspåren anläggs på varsin sida om de redan existerande spåren.

De svagt S-formade dubbelspåren genom Huvudsta högst upp på kartan. De nya spåren ska gå parallellt. Sträckan markeras med röda streck. Återvinningsanläggningen IL Recycling rivs. Eken som sparas står ungerfär i första “S”-et i Hedvigsdalsvägen, snett över den vita fyrkanten i återvinningsanläggningen. Svårupptäckt.

Den här utbyggnaden är bara en deletapp i utbyggnaden av hela den planerade sträckningen mellan Tomteboda och Kallhäll för att öka kapaciteten genom att separera pendeltågstrafiken från den övriga järnvägstrafiken.

Hela Mälarbanan och sträckan Tomteboda – Kallhäll som ska få dubbelspår.

De södra spåren går rakt igenom återvinningsanläggningen IL Recycling som flyttar till en nybyggd anläggning i Rosersberg till hösten. Skroten försvinner men eken blir kvar. Detaljplanen ställs för närvarande ut i Solna.

Återvinningsanläggningen som rivs för de nya järnvägsspåren.

En nysläppt propagandavideo från Nordkorea visar hur en av landets raketer skjuter ner att amerikanskt bombplan. Videon kommer i samband med att ledaren Kim Jong-Un ytterligare höjt stridsberedskapen. Den amerikanska försvarsministern Chuck Hagel har meddelat att man tar hoten på största allvar.

Nyhetsuppläsaren: Utvecklas till kärnvapenkrig

8-åring friköpt från tortyrläger

8-åriga Ahlam och hennes familj har befriats från ett tortyrläger i Sinai efter att en stor lösensumma betalats till kidnapparna. Den svensk-eritreanska människorättsaktivisten Meron Estefanos är en av de som jobbat för familjens överlevnad.

Kraftig brand i skyskrapa

En kraftig brand i en 40 våningar hög skyskrapa i Groznyj i Tjetjenien.

Zlatan: Det bästa laget någonsin

Zlatan Ibrahimovic hyllar Barcelona. -De är det bästa laget någonsin, säger han inför kvällens kvartsfinal i Champions League. Men svensken tänker göra allt för att störa dem. Han tror på sitt Paris SG i kraft av hemmaplan.

Jag försöker undvika ögonkontakt med dem och titta bort, men det hjälper inte! Jag skulle vilja ha något bra att säga till dem så de blir alldeles paffa och slutar. Något bra tips?

Svar: Det är besvärligt med den påflugenhet som du beskriver och som vi alla drabbas av, men som samtidigt är verktyg för de försäljare som ska tjäna sitt uppehälle på detta sätt. Man ska ha respekt för andras arbete – men försäljarna ska också respektera att alla inte vill prata med dem.

Försäljningsmetoden är att ställa en fråga. De flesta har lärt sig att man svarar på tilltal varvid de säger något namn på ett företag – och då är de fast, vilket också är avsikten. Därför är det absolut enklast att eventuellt le milt men framförallt gå förbi utan att säga något alls, även om det strider mot ens grundlagda hövlighet.

Klarar man inte att låta bli att svara och bara gå förbi, så säger man omedelbart, helst innan försäljaren hunnit slutföra sin fråga “nej tack” och går snabbt därifrån. Det är faktiskt inte ohövligt, det är bara att inte ge efter för en försäljningsmetod som man ogillar.

Magdalena Ribbing

Socialdemokraterna begår för närvarande uppmärksammad kongress i Göteborg. Där befinner sig följaktligen även ledningen för S i Stockholm, och visst sipprar det ut en del av lokalt intresse.

I Expressen intervjuas partiets toppnamn i storstäderna under rubriken ”kvinnorna som ska vinna valet åt Löfven”. Stockholms Karin Wanngård lägger där ut texten om hur viktig en 2014-seger är – i riksdagsvalet.

”Vi är beroende av en socialdemokratisk regering för att styra Stockholm. Vi kan styra Stockholm bättre om vi kan bygga flera bostäder och har en infrastruktur som fungerar. Det tänker jag väldigt tydligt tala om för väljarna i Stockholm”, säger hon.

Det är naturligtvis lätt att förstå att S i Stockholm helst ser en S-regering, men uttalandet väcker ändå en del frågor. ”Beroende”?

Vad avser Wanngård göra i ett läge där Stockholm blir rödgrönt, men alliansen sitter kvar i Rosenbad – kräva nyval? Uppmana MP att gå med i alliansen?

Stockholm måste ju regeras.

Det kan inte vara särskilt kul att ägna sig åt lokalpolitik med den inställningen till kommunalt självstyre. Då handlar det ändå om Sveriges största kommun, med fler invånare än hela Cypern.

Sedan finns förstås en annan detalj: S fick 22 procent av rösterna i senaste kommunvalet. Om en ”socialdemokratisk regering” är en naiv dröm på riksplanet är den snarare en science fiction-historia i Stockholms stad. Stefan Löfven är säkert tacksam för all hjälp, men ser nog gärna att Stockholms-S prioriterar att stärka sin egen ställning en smula.

Det första problemet vid en rödgrön majoritet i Stadshuset skulle inte vara regeringen, oavsett färg, utan att alls driva igenom S-politik i den egna koalitionen. V och MP är tillsammans jämnstora med S och har helt andra prioriteringar i flera viktiga Stockholmsfrågor.

S är starka motståndare till idén att hålla lokalval separat från valet till riksdagen. Det är synd. Den lokala demokratin skulle må bra av det, men frågan är om inte det socialdemokratiska partiet självt skulle må ännu bättre.

Det är jag, när jag spelar konsolstöpta AAA-fps:er.

Som senast: Deadspace III.

De har sina poänger, de här hangaroundsen.
De är som Gröna Lund, Liseberg eller EuroDisney.
En blandning av det heroiska bekämpandet av träankor i något gistet stånd under ett blött företagsrace och att åka spöktåg.
Jag klarar ett par timmar av hjälplöst vallande längs scenariot innan mitt frihetsbehov manar mig till revolt.

Om jag ska ledas vid nosen genom en story så får den vara fan så mycket bättre än Deadspace III:s slöa kompromiss mellan Alien, Doom och Clas Ohlson (och jag orkar inte gå in på Aliens: Colonial Marines och dess närapå fulländade hopplöshet)

Så, för att skaka av mig känslan att famnas av en järnjungfru och återfå känslan av frihet, återvänder jag till Skyrim, lik en tuberkulös frigångare till ett schweiziskt sanatorium.

Jag vill bara kunna röra mig en aning i sidled, runt en sten till exempel, utan att stöta emot järnjungfruns obönhörliga vägg.

Det kan ha varit en usel idé.

Södermalmstorg från Katarinahissen. Tidigt 60-tal. Foto: Bengt Lindström

“Silverpilen”, det silverskimrande tåget med Söders alla sopor, avgick dagligen fullastat ut till Lövsta. Det var före nedläggningen av Södra station och exploateringen av banområdet.

Södra sopstationen en aprildag 1968. “Silverpilen” lastas med sopor. Tegelbyggnaden är f.d Luth och Roséns verkstad som ingår i ASEA-Skandia vid den här tiden. Foto: Trafikkontoret

Hornsplan, torget som försvann och döptes om till Hornstull, var den stora omstigningsstationen för kollektivtrafikanterna. Det var före spårvagnsnedläggningen.

Hornsplan mot Långholmsgatan 1955. Foto: Trafikkontoret

I hörnet av Swedenborgsgatan och Wollmar Yxkullsgatan låg en Radio- och TV-affär. Den försvann för att bli tunnelbanenedgång. Men huset är kvar.

Hörnet Wollmar Yxkullsgatan/Swedenborgsgatan 1961 … Foto: Anders Wirén

… samma hörn i dag med författaren Johan Eriksson i förgrunden.

Johan Eriksson har återskapat Söder för femtio år med detaljrikedom men ändå översiktligt i text och gamla bilder tillsammans med konstnären Per Lindroos i två böcker. Södertur I om östra Söder kom för två år sedan.

En av Per Lindroos många vackra och instruktiva teckningar i boken. Här är det mesta försvunnet i dag, Högalids vårdhem, högst upp i bild, Ligna småindustriområde närmast Liljeholmsbron, kvarteret Låset, i dag en del av kvarteret Planken, som för femtio år sedan bestod av halva dagens kvarter och var ett småindustriområde också det, skymtar längst ner till höger i bild. Hornsgatans parallellgata närmast är den den försvunna delen av Brännkyrkagatan som nu är en del av Plankans jättestora gård som staden men inte hyresgästerna vill bebygga.

Nu har Södertur  II (Trafik-Nostalgiska förlaget) kommit ut. Den behandlar västra Söder från Slussen till Hornstull åren 1954-1978.

Johan Eriksson har genom sitt arbete i sju års tid åstadkommit en skattkammare för alla som är intresserade av stadsdelens nutidshistoria.

Så skrev jag om Södertur I

Tjecken hade onekligen en del att leva upp till. I de fem klubbar han tidigare spelat i NHL har lagen alltid vunnit när Jagr debuterat.

I Boston blev det inte bara sjätte gången gillt. Jagr var också den som avgjorde. Med matchens enda mål.

I sina NHL-debuter har han gjort sex mål och sex assist. Men tre av målen har också varit avgörande.

När han debuterade för Dallas tidigare i år slog han ju till med två mål och två assist, bara för att understryka att han minsann ännu håller i världens bästa liga.

När det gäller avgörande mål var nattens Jagrs 117:e. På det är han tvåa genom tiderna. Han lär snart bli den bäste eftersom ettan Phil Esposito står på 118.

Här är de tio vassaste vad gäller avgörande mål:

1. Phil Esposito 118

2. Jaromir Jagr 117

3. Brett Hull 110

4. Brandan Shanahan 109

5. Teemu Selänne 107

6. Gay Lafleur 97

7. Mats Sundin 96

8. Steve Yzerman 94

9. Sergej Fedorov 93

10. Joe Niewendyk 93

Målet på Martin Brodeur i New Jerseys kasse var också ett av Jagrs lättaste och märkligaste av de 680 han gjort under sin långa karriär.

Till nhl.com sa han efteråt att man alltid sagt till honom att gå på mål. “Nu förstår jag varför. Hade jag gjort det när jag var 20 år hade jag stått på hundra fler mål i dag.”

Det var det han gjorde nu och utan att han ens visste om det styrdes passet från Brad Marchand via hans skridsko och in mellan benen på Brodeur. Målets andra assist stod slovaken Zdeno Chara för.

Jagr spelade mycket. Mest av alla i Boston faktiskt med sina 19.12. Förutom sitt målinriktade fotarbete sköt han också fem skott på mål, också mest av alla i Bruins, samt utdelade en tackling. Han matchades med Marchand och Tyler Seguin.

Problemet, i den mån det är ett problem, är att den där uppdateringen tagit ganska lång tid. Hur lång vet jag inte, men under de sex månader som jag själv passerat förbi har den pågått. Det tyder antingen på att uppdateringen är alldeles osedvanligt komplicerad, eller på att det inte finns någon uppdatering. Att skylten helt enkelt är trasig och dess ägare, SL, inte är särskilt intresserat av att göra något åt den saken.

Det känns i så fall som ett inte så lite onödigt sätt att sprida en bild av förfall.

Elektroniska skyltar (som fungerar) är förstås en trevlig extraservice, men det var ingen folklig mobilisering som drev fram dem. Om nu den chefsperson som köpte in dem dragit slutsatsen att det är bättre att lägga pengarna på bussar så är de flesta resenärer antagligen okej med det. Särskilt här, där bussarna går som i karavan.

Men ta väck eländet i så fall, och spara den el som alltjämt går åt för att tala om att eländet är trasigt. Den analoga papperstidtabellen sitter ju fortfarande kvar där under.

viktor.barth-kron@dn.se

Den moderna fotbollen uppstod i England i mitten av 1800-talet och den spreds snabbt, även till Sverige. Det rådde dock stor oenighet om vilka regler som skulle gälla. De ledande fotbollsstäderna Göteborg, Stockholm och Visby enades 1885 om gemensamma regler. Dessa kom att gälla i tio år då de engelska antogs i Sverige.

Men var spelades den första organiserade fotbollsmatchen i Sverige? Uppgifterna går isär och kanske beror det på hur man definierar orden ”organiserad”, ”fotboll” och ”match”.

Enligt Nationalencyklopedin inträffade det i Halmstad den 14 september 1890. Då möttes ett lag med namnet Halmstads BK – som inte är släkt med dagens HBK – och Akademisk boldklub från Köpenhamn. Danskarna vann med 3–0.

Enligt en minnessten på Heden i Göteborg inträffade det just där, den 22 maj 1892. Örgryte IS slog IS Lyckans soldater med 1–0 och tilldelades ett diplom för segern. I det Öis spelade inte mindre än sex skottar, samtliga anställda på Göteborgs gardinfabrik. Enligt de samtida tidningsreferaten var dessa spelares teknik helt avgörande för matchens utgång.

Finns det fler ”första matchen” där ute i landet? Fler bortglömda tidningsreferat och oresta minnesstenar?

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin
Pontus Forslund: ”120 år av fotboll”

Mer idrottshistoria på bloggen
Gunnar Grens första finter på Gröna Vallen
Världsrekord i kula på Gutavallen i Visby
Med Djurgårdes IF på Tranebergs IP

Det kom ett mejl om något vardagligt som irriterar med Volvo V60:

“Vi är lyckliga ägare till en av Volvos nya laddhybrider. Det är häftigt att “smyga fram” med eldrift. Vi följer också dina öden och äventyr med bilen. Men du – har du aldrig kört i en vattenpöl eller slaskdriva? Stänkskydden är ju närmast obefintliga, och hela sidan, inklusive handtag och rutor, blir slaskstänkta när man kör i en pöl. Med följd att händer, handskar och även kläder riskerar att få fläckar när man stiger ur (t ex långa kappor som går emot dörren).En så dyr bil som har så många fiffiga detaljer – varför har man inte tänkt på det här? Alla kör inte alltid på torra asfaltvägar! Vore kul att höra om du reagerat på detta också.

Med vänlig hälsning,

Ingrid Jacobsson”

Svar: jag har gjort samma reflektion. Vid det senaste besöket i biltvätten på torsdagen hade bilen lyckats kleta ned sig med någon slags fett längs ena sidan som det krävdes extra handpåläggning för att få bort. Konklusion: vill man vara fin – får man lida pin.

Vänliga hälsningar. Jacques Wallner.

Jag hittar den när jag läser om att serien ifråga – som jag i och för sig inte är en särskilt stor fan av – för första gången får en kvinnlig författare i och med Emma Beeby.

Kvinnliga serieförfattare i sofistikerade hjältesammanhang är annars en märklig sällsynthet. Denise Mina skrev några episoder till Hellblazer med lyckat resultat, men mycket annat finns det inte.

Å andra sidan är en av de absolut viktigaste gestalterna i den kommersiella experimentserievärlden Vertigos redaktör sedan tusen år, Karen Berger.

Jag vet att man som kvinna kan ha smoking till mörk kostym. Men är det någonsin rätt att bära frack, och vilken klädkod hade det i så fall varit?

Svar: Att en kvinna klär sig i utpräglad mansklädsel kan uppfattas av andra som ett slags utklädsel; i sammanhang där det inte anges maskerad eller utklädsel riskerar det att ses som respektlöst mot övriga, inte minst mot inbjudaren. Kvinnor har alltid klätt sig i mäns kläder men oftast för att dölja sin kvinnlighet och ge sig en annan identitet. Kvinnor i dag som har jeans eller kostym eller andra manliga klädedräkter brukar inte genomföra den maskulina klädseln totalt – personligen tycker jag att det verkar fasligt onödigt att kvinnor har slips till kontorskostymen, exempelvis.

Kvinnosmokingen som Yves Saint Laurent skapade 1966 var en variant av en regelrätt manssmoking, och tänkt för kvinnor på en lite finare bjudning, nivå mörk kostym. Men tänk dig att ett större antal kvinnor på en fest kommer i smoking – hur roligt är det? Och ingen kvinna kan ju kräva ensamrätt till smokingen.

Frack är inte en kvinnoklädsel utan en sällskapsuniform för män. Jag avråder bestämt från att använda sådan om man är kvinna, och inte heller passar den till någon etablerad klädkod. En kvinna som var bjuden till kungamiddag på 1990-talet kom i en mans frack, och väckte den uppmärksamhet som hon förmodligen eftersträvade. Men hon var inte korrekt klädd, på bjudningskortet stod att herrarnas klädsel var ”civil högtidsdräkt” vilket innebär frack, och damernas ”lång aftontoilette”, alltså lång festklänning. Den här kvinnans klädsel var helt enkelt utklädsel, i strid med den klädsel som var angiven.

Vill en kvinna inte klä sig i kvinnlig aftonklänning till en bjudning kan hon välja att ha festfina långbyxor till exempel, och en fin överdel, exempelvis en tunn sidenskjorta. Detta är inte dyrare än en frack, hyrd eller inköpt, och blir inte heller ett samtalsämne eller förolämpning mot övriga. Folkdräkt är ett alternativ, den passar till alla högtidliga tillfällen oavsett klädkod, men för kvinnor gäller även då en kvinnas dräkt, för män en mans dräkt.

En helt annan sak är det givetvis om en kvinna uppfattar sig som man och har en könsöverskridande identitet. Då klär hon sig som en man.

Magdalena Ribbing

Ett drygt hundratal personer lyssnade på diskussionen om “byggbråk i Stockholm” på Stadsbiblioteket på torsdagskvällen …

Inför ett drygt hundratal åhörare i Rotundan på Stadsbiblioteket diskuterades på torsdagskvällen ”Byggbråk” i Stockholm. Efter en historisk inledning kom den inkallade panelen snart in på frågan om Slussens framtid.

… snabbt kom Slussen att dominera diskussionen i panelen …

Arkitekturhistorikern Eva Eriksson var inte nådig i sin kritik av stadens förslag Nya Slussen.

”Det är en väldigt dålig plan. Svagheterna är många. Övergången mellan Söder och Gamla stan hackas sönder. Stadsdelarna skiljs från varandra. En väldigt bred bro anläggs mot Skeppsbron i en häftig uppförsbacke. Bussgaraget i Katarinaberget kostar miljarder. Förutsättningarna för kollektivtrafiken har förändrats sedan beslutet om tunnelbana till Nacka fattats. Jag hoppas på sunt förnuft från politikerna, att de tittar på Slussen Plan B som kan byggas efter gällande detaljplan.”, sade hon.

… som bestod av från vänster moderatorn Frida Lindfors, Ann-Charlotte Backlund, Martin Rörby och Eva Eriksson.

Skönhetsrådets sekreterare Martin Rörby menade att det grundläggande felet som politikerna gjort med Slussen är att de först bestämde sig för en trafiklösning och därefter för gestaltningen, i stället för tvärtom.

”Man har inte fattat vad stadsbyggnad handlar om när man gjort på det viset”, sade han.

Stadsantikvarie Ann-Charlotte Backlund fick frågan om varför inte Stadsmuseet yttrat sig över den alternativa Plan B.

Hon sade att Stadsmuseet bara kunde yttra sig över frågor som man fått på remiss och att det bara är stadens förslag som kommit på remiss till museet.

Botswana skiljer sig något från de andra forna koloniserade staterna eftersom landet mer eller mindre bad britterna ta över. Det var helt enkelt att föredra framför boernas och, senare, Cecil Rhodes’ påtvingade välde. Väl investerade pengar från landets diamantfyndigheter la en god grund – mellan 1966 och 2005 växte Botswanas ekonomi snabbare än i något annat land i världen – och idag anses landet vara stabilt och välartat, både ekonomiskt och politiskt. Men diamantgruvorna sinar, höga siffror fattiga och aidssjuka spökar och den populära presidenten Ian Khama har fortfarande en del att stå i.

Vi byter bilen och vägarna mot det vanligaste transportmedlet i Okavangodeltat, en mokoro. Kanoten tillverkades förr av urhuggna trädstammar men nuförtiden görs de av glasfiber. Lättare och längre hållbarhet, samtidigt som man bevarar de få stora träd som finns kvar runt deltat. Petzi, vår guide, stakar oss skickligt ut från flodkanten och snart är vi omgivna av näckrosor, papyrus och vass. Fiskar hoppar runt kanoten och örnarna skriar ovanför. Kommer vi att stöta på några krokodiler eller, ännu värre, flodhästar, undrar jag, växlande mellan spänning och fasa. Men turen går stillsamt över vattnet och för en gångs skull är jag glad att det inte blev några möten med vilda djur.

Via Caprivi-remsan, den smala, krokiga landremsan som sticker ut från mängden bland de annars spikraka landsgränserna dragna med penna och linjal av 1800-talets kolonisatörer, äntrar vi gränsen in till Namibia.

Endast en handfull procent av befolkning är afrikaaner eller av tyskt påbrå – vita – och ändå tycker jag mig se dem överallt. Var är resten av befolkningen? Är det så att vi sällan ser den stora massan när vi reser? De bättre bemedlade befolkar gator och torg, turismföretag och affärer medan den största delen av befolkningen alltsom oftast befinner sig på landsbygden eller i städernas utkanter – dit turister sällan når. Genom bilrutan tittar jag ut över stenar och torrt gräs och undrar var alla håller hus. Men även om Namibia är känt för sina olika folkgrupper, från herero till himba, är det inget konstigt att behöva leta efter folk. I ett land mer än dubbelt så stort som Sverige lever bara drygt 2 miljoner. Huvudorsaken torde vara de stora ytorna otillgänglig natur. Vitt skilda naturtyper, från det frodiga floddeltat till ökenområden med få droppar årligt regn, täcker stora delar av landets yta.

- Floden svämmar över en gång om året, säger afrikaanern Sarel som driver en liten camping i trädgården.

Hans hus är byggt ett tjugotal meter från Okavangofloden. Den branta sluttningen på andra sidan är Angola. Han visar med handen hur vattnet tidigare stigit upp över stranden, verandan och in i huset.

- Vi vet aldrig hur högt vattnet kommer att nå. Oftast tvingas vi flytta in till stan i ett par månader tills vattnet runnit undan. Men nu har vi lyft upp huset och hoppas kunna stanna hemma i år.

Allt vatten borde ge rik jord, tänker vi, men Sarel berättar med en suck att folk i regionen aldrig odlar några grödor. Skörden förstörs av översvämningarna varje år och arbetet lönar sig inte.

- Dessutom får folk bidrag från staten när de bor här, så ingen anstränger sig särskilt mycket.

Vi tror att vi hittat den ultimata utmaningen i Khadoum nationalpark, en relativt okänd och orörd park där fyrhjulsdrift är ett absolut måste och elefanterna förstör campingplatserna snabbare än de kan restaureras. Men det visar sig att Khadoum är så vilt att vi inte tillåts köra igenom utan sällskap av ett annat fordon så något besvikna beger vi oss till den betydligt mer kända, tillrättalagda och välskötta nationalparken Etosha istället. Den plats i Namibia som flest turister besöker, omkring ett par hundratusen per år. De är dock inte så många att de skymmer utsikten. Tvärtom spanar vi strax ut över något som närmast kan beskrivas som en annan planet. Vandrandes över den uttorkade saltsjön där gråvit mark möter blå himmel är det fullt möjligt att lyssna på tystnaden.

Vid kusten möter öknen havet och Atlanten rullar in med kalla, arga vågor. Himlen är grå och molntäckt, från morgon till kväll känns det som, något som är typiskt för kusten får vi veta. Skelettkusten kan bara beskrivas som fulsnygg. Det finns helt klart något intressant och vackert i det karga kustlandskapet med sina små orter med till synes malplacerad tysk arkitektur. Och alldeles inåt land tornar makalösa sanddyner upp sig, mer öken så som de flesta av föreställer oss den, än Sahara. (Den vanligaste typen av öken är klippöken, inte de mjuka guldfärgade sanddynerna som i Namibia.)

Efter ett par dagars stopp i huvudstaden Windhoek är vi tillbaka med sand under fötterna. Sossusvlei, känt för sina iögonfallande röda sanddyner, är vårt nästa stopp. För första gången under resan ställer vi klockan och vaknar långt innan solen gått upp. Vi spanar i smyg på de andra ekipagen på campingen, kan vi vara först vid grinden in till Sossusvlei? Det känns som en tävling och ger onekligen en extra ilning av energi innan morgonkaffet har gjort sitt. Vi kör den knappa timmen ner till Sossusvlei och Dead vlei och parkerar nedanför sanddynerna lagom till att solen börjat klättra över horisonten. Nu ska vi bara ta oss upp över dynerna. Det är lättare sagt än gjort, tung sand innan klockan sju på morgonen kräver helt klart lite mental peppning. Men snart står vi i Dead vlei och framför oss har vi de kända, döda träden som vi sett på bild åtskilliga gånger. Nu är det bara det första solljuset som saknas. Vi väntar och väntar. Jag står redo med kameran i näven och Brian vänder sig om mot soluppgången just som jag känner den första lilla försiktiga regndroppen landa på nästippen. Hade vi lyssnat på väderleksrapporten hade vi vetat att morgonen skulle vara molnig, med risk för regn. Även i öknen. Något besvikna rycker vi snart upp oss – dåligt väder kan vi inte göra något åt. Solen tittar så småningom fram mellan molnen och vi går på upptäcktsfärd bland de döda träden.

Sand i överflöd fortsätter som ett stadigt tema i Namibia, från adrenalinfylld fyrhjulingskörning till en övergiven by där dynerna gått genom husen. Kolmanskop var en liten gruvby och övergavs på 1920-talet. Numera är det en attraktiv turistattraktion, men trots närvaron av en guidad grupp turister har de övergivna husen en stark, orörd dragningskraft. Vi väntar otåligt på att guiden ska prata klart så att vi får gå omkring på egen hand, utforska och fotografera. Jag har redan fingret på avtryckaren. De tomma rummen som till hälften fyllts av sand kittlar fantasin så till den grad att det känns som om vi promenerar omkring i en science fiction-film. Små spår här och där vittnar om livet i byn medan den fortfarande blomstrade men nu har öknen tagit den helt i besittning.

Vi har en plats kvar att besöka i Namibia; Fish river canyon som är världens näst största kanjon efter Grand Canyon i USA. Den kan upplevas till fots, och det med rätta för att kunna ta in dess storslagenhet men vandringarna arrangeras endast sommartid och vi får nöja oss med att insupa den makalösa utsikten från åtskilliga vypunkter längs dess kanter. Vi har den enorma klyftan helt för oss själva, förutom den rejäla skorpion som smyger upp bakom mig, vill säga. Jag hoppar åt sidan och drar en suck av lättnad över att jag inte stod närmare kanten. Mer än 500 meter ner till botten, förbi tusentals vassa stenar och förmodligen betydligt fler skorpioner.

Vi är på väg mot gränsen till Sydafrika när vi får vårt första större problem med bilen på hela resan. Strandade vid vägkanten arbetar Brian i åtta timmar på att fixa det hjullager i höger framhjul som kollapsat innan vi slutligen äntligen försiktigt kan köra vidare mot närmsta större stad, 150 km bort. Vi korsar gränsen till Sydafrika vid midnatt, parkerar bland lastbilarna alldeles utanför grindarna och kokar oss en kopp te innan vi utmattade kryper in i tältet.

Som Mark Zuckerberg enligt rapporterna konstaterade: Det krävs väldigt mycket för att lyckas sälja miljontals exemplar av en mobil. Istället satsar företaget på att göra så många telefoner som möjligt till Facebook-mobiler, utan att själva behöva utveckla och sälja hårdvara. Med Facebook Home installerat förvandlas mobilen till en Facebook-modell i så mening att det sociala nätverket tar väldigt stort utrymme, bland annat genom att ersätta låsskärmen med en som visar vännernas senaste uppdateringar. Tanken är, enligt Zuckerberg, att bygga ett upplevelse som kretsar kring personer istället för appar.

Att flera stora tekniksajter fångat upp rykten om en mobil tillverkad av HTC visade sig dock trots allt att ha substans: Den första telefonen som får Facebook Home installerat från start är nämligen en kommande modell från just HTC, HTC First.

Den 12 april dyker Facebook Home upp i Google Play till de fyra första telefonmodellerna: HTC One X, HTC One X+, Samsung Galaxy S III och Samsung Galaxy Note II.

Cosmopolitan är en salladssort med inte så många är på nacken. Och som nu har blivit vanliga i matbutikerna. Den korsades fram i USA av isberg- och romansallad. Den är fantastisk och inte så konstigt med två så smakrika föräldrar. Den doftar grönska, jord och blast och påminner mig när jag plockade grönsaker på friland i tonåren.

En god sidosallad på cosmopolitan får man på detta vis (det går också att använda romansallad). Lägg ett dussin salladsblad i iskallt vatten en halvtimme. Plocka två dussin blad från bladpersilja. Göra en dressing på 1 msk pressad citron, 2 msk olivolja samt svartpeppar och salt efter smak. Blanda allt detta och tillsätt sedan antingen 2 msk baconfett, 2 msk kokt märg som mosats noga med en gaffel eller 2 msk gott ister. Smaka av dressingen. Låt salladsbladen rinna av och vänd ner dem och persiljebladen i dressingen. Servera på en gång.

Salladen passar till i stort sett alla typer av varmrätter.

För många låter väl baconfett, märg och ister som svårtåtkomliga och svårgillade ingredienser, men jag bedyrar att de är god fina. Märg får man genom att koka märgben i lättsaltat vatten i cirka 5 minuter, låta benen svalna och gröpa ur märgen ur benen och mosa den noga med en gaffel. Man kan även köra hela dressingen i mixer eller matberedare. Ister köper man i färdiga block i affären och man får låta den mjukna i rumstemperatur. Baconfett kan man spara när man stekar bacon. Den varianten av dressingen blir förstås rökigare än med ister eller märg.

Barnhistorikern Johanna Sköld har skrivit en bok om Fosterbarnens ö (Stockholmia förlag) …

… som hon berättade om på ABF-huset.

”Fosterbarnens ö” är inte lika känd som Barnens Ö, kolloparadiset på Väddö. Barnhistorikern Johanna Sköld hade själv inte hört talas om Fosterbarnens ö innan hon började skriva sin bok med samma namn. På onsdagen föreläste hon i ämnet på ABF-huset.

Fosterbarnen framför skolan på Gålö. (Odaterat, okänd fotograf)

Fosterbarnens ö låg på Gålö, långt från storstaden. Under åren 1860-1939 tillbringade årligen ett 80-tal fattiga stockholmsbarn (under hela perioden runt ett tusen) sin uppväxt där inhysta hos öns arrendatorsfamiljer som enligt kontrakt med markägaren Prins Carls uppfostringsinrättning var tvungna att ta emot fosterbarnen.

Fosterflicka maler kaffe i köket på torpet Hasslinge på Gålö. Foto omkring 1930, okänd fotograf

Fosterbarnens ö är unik. På ingen annan plats har så många fosterbarn koncentrerats på samma plats samtidigt Fosterbarnen var fler än fosterfamiljernas egna biologiska barn. Hur behandlades de av sina fosterföräldrar? Varför skickades de ut på landet? Hur övervakades torparna som var fosterfamiljer? Hur gick de för fosterbarnen i vuxen ålder? Det är några frågor som Johanna Sköld ingående penetrerar sin bok som fyller en lucka i Stockholms (och svensk) socialhistoria.

Wilhelmina Pettersson var fosterflicka på Gålö i slutet av 1800-talet. Hon emigrerade till Brasilien 1892 när hon skrivits ut och jobbade på ett hotell i Bahia. Därefter flyttade hon till Chicago där hon jobbade som sömmerska. Detta kort på sig själv taget på en ateljé i Chicago skickade hon hem till Sverige 1902.

… Moderaternas partisekreterare Kent Persson, 42, just nu aktuell som internetkommentator av Socialdemokraternas kongress.

Vintern tycks aldrig ta slut i år. Hur känner du inför den sena våren?
– Socialdemokraterna vill höja skatten med 30 miljarder. Hur ska det ge fler jobb? Bara ett arbetarparti kan fixa jobben.

Hur firade du att Örebro gick upp i elitserien i hockey?
– Politik är en förtroendebransch.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Trovärdighet handlar inte bara om att lägga fram förslag, för att ta ansvar måste man också visa hur man tänker genomföra dem. Stefan Löfven har fortfarande inte presenterat något regeringsalternativ. Vi tar ansvar för Sverige.

Här finns detaljerna.

Sörjandet är upp till var och en.

Ledig dag och jag har fastnat i Suede. Jag älskade Suedes två första plattor. När Butler lämnade bandet försvann också den direkta briljansen. Suede gjorde några plattor till, men splittrades sedan. Nu har bandet gjort comeback (utan Butler) och jag tycker verkligen om den nya plattan Bloodsports. Suedes problematik – liksom alla band och artister och kanske också idrottsmän brottas med – är att det nya jämförs med det förflutna. Så oavsett hur bra låtar Suede gör i dag kommer man alltid säga att det inte är lika bra som So young. Eller så bra som Animal Nitrate.

Nya Bloodsports vittnar dock om ett hungrigt Suede. Här finns smakprov från plattan. Och också några av de gamla spåren. Suede spelar live och Brett Anderson är lika snygg som för 20 år sedan.

Och när jag ändå fastnade i Youtube-klipp hittade jag den här konserten. Kan det vara från 1994? Fantastiskt bra.

Från det ena till det andra – så är såg GFA ut i går. Det finns hopp om det.

Nu vill Stockholms stad bygga bostäder här. Det pågår till och med en arkitekttävling om hus med 200 bostäder, förskolor, en livsmedelshall och kaféer. Det ser ut att vara en utmärkt användning av ett tomt hål mitt på Södermalm.

Men, men, men – hålet är en del av Rosenlundsparken och den som vill bygga något på parkmark, om den så är mer grusplan och bergs­slänt än park, får räkna med motstånd. I en enkät visar det sig till och med att mer än var tionde – av dem som svarat på enkäten – faktiskt vistas i den branta nordsluttningen ned mot hålet nästan dagligen.

Konstigt nog har jag – med enstaka vinterdagar med pulkaföre som undantag – nästan aldrig sett en enda människa i sluttningen när jag passerat förbi. Jag undrar vad de gjorde där. Var de osynliga eller ska man aldrig tro på enkäter?

anders.sundstrom@dn.se

Svar: Ju tätare mellan människornas hus desto färre hälsningar, kan man konstatera. Är man på Kebnekaise hejar alla mötande hjärtligt på varandra, men på Möllevångstorget eller Djurgården hejar ingen på en obekant.

Du hejar som du vill, oavsett vad andra gör. Det kan givetvis aldrig vara fel att säga ett vänligt hej till den man möter i samma rörliga sysselsättning som ens egen – löpning, segling, rodd, skidåkning, vadhelst det är.
Om de du hejar på inte svarar är det inget du behöver bry dig om, det är deras blyghet-bortkommenhet-ohövlighet det handlar om och den kan ju du strunta i.

Magdalena Ribbing

Många av pensionärerna som besökte ABF-huset på onsdagen var intresserade av att vara statist i “Gentlemen & Gangsters” …

… först att låta sig provfotograferas var Göran Ekblad.

Snart startar årets största svenska filmsatsning, inspelningen av Klas Östergrens båda romaner ”Gentlemen” och ”Gangsters” regisserad av Mikael Marcimain. Massor av statister går åt. Två tusen. På onsdagen fick intresserade pensionärer efter en föreläsning på ABF-huset anmäla sitt intresse att statera. De fick också  fylla i blanketter om de kunde tänka sig att låtsasröka på film, klippa håret eller raka av mustaschen om det skulle behövas. Alla intresserade fotograferades av castingkvinnan Maria Billberg från B Reel.

Castingkvinnan Maria Billberg pratar med Rigmor Bergström …

… före fotograferingen med och utan glasögon.

Inspelningen pågår från april till midsommar. Mest på Södermalm. Men även lite ”fusk” i landsorten, för att hitta rätt miljöer. Också utrikes. ”Men tyvärr får de svenska statisterna inte följa med till inspelningarna utomlands”, upplyste Maria Billberg som svar på frågan från en av de förhoppningsfulla pensionärerna.

Jaha, tänkte alla som följde de dramatiska sista minuterna av spelaraffärerna, nu kommer han att bytas bort.

Men vart?

Toronto var en lågoddsare i förhandssnacket.

Men det blev ingen trejd och Luongo sa så här till media på plats: “Jag är hundraprocentigt inställd på att ställa upp för den här klubben till den här säsongen är över, vare sig det är som förstemålvakt eller backup.”

I stället blev det en hel del andra intressanta affärer.

Johan Larsson användes som bytesobjekt för Minnesota som bytte till sig Jason Pominville från Buffalo. För Johan var det kanske en bra affär. Han lämnat det talangstinna Minnesota för ett ganska tunt Buffalo.

Sent blev det också klart att Leksand Filip Forsberg byttes bort från Washington utan att ha spelt en enda match där, till Nashville. Washington fick i stället forwardarna Martin Erat och Michael Latta.

Erat var med i Tjeckiens VM-lag som slog ut Tre Kronor i Globen i våras och därefter tog VM-brons. Han är 31 år och har bara spelat för Nashville i NHL. Där har det blivit 481 poäng (163+318) på 722 matcher. En spelare som tillför djup till Washingtons anfall, med rutin, snabbhet och spelförståelse.

Förre målskytten Marian Gaborik har tappat målsinnet i New York Rangers och byttes nu till Columbus.

Rangers skaffade sig tyngd i stället i San Joses store tuffing Ryane Clowe.

30-åringen har på 420 matcher varit utvisad 560 minuter, men har också gjort en hel del poäng. Som bäst säsongen 2010-11 då han spelade samtliga 82 matcher och gjorde 62 poäng (24+38). Den här säsongen har det dock bara blivit nio assist på 25 matcher.

Med Clowe i laget har Rangers skaffat sig rejäl storlek då han väger en bra bit över 100 kilo.

Columbus och Philadelphia bytte målvakter. Steve Mason, en gång utsedd till Årets rookie, till Flyers i utbyte mot Michael Leighton.

Svaret på vilken back Boston skulle plocka till sig blev högst överraskande Wade Redden. 35-åringen som sparkades av Rangers och har spelat 21 matcher i St. Louis i år.

Nu återförenas han med Zdeno Chara. De spelade samtidigt i Ottawa i flera år och 2005-06 gjorde Redden 50 poäng på 65 matcher samtidigt som Chara gjorde 43 på 71 matcher.

Redden och Jaromir Jagr blev således Bostons svar på Pittsburghs satsning. Men den var inte slut vid förra veckans tre nya tunga spelare. Sista dagen plockade Pittsburgh också till sig Jussi Jokinen.

Bästa framtidsaffären gjorde nog Ottawa. Laget skickade målvakten Ben Bishop till Tampa och fick Cory Conacher i utbyte. Han är just nu tvåa i rookieligan efter att ha gjort nio mål och 15 assist på 35 matcher. Med nio mål är han därmed bäste målskytt i sitt nya lag och även bäste poängplockare.

Enligt klubbledningen är planen att spela Conacher med Ottawas båda svenska rookies Mika Zibanejad och Jacob Silfverberg.

För Robin Lehner betyder också affären att han nu är säker som andremålvakt bakom Craig Anderson.

Vidare lämnade Raffi Torres och Steve Sullivan Phoenix för San Jose respektive New Jersey, Blake Comeau Calgary för Columbus

Tidigare har jag inte känt mig helt övertygad om varför en egen telefon skulle vara nödvändigt för Mark Zuckerberg. Facebook vill vara en plattform som fungerar oavsett hårdvara, och att då lägga resurser på en egen telefon känns inte som en självklar prioritering. Att lansera ny telefon med jämna mellanrum är en helt annan sak än att hålla en app för iPhone och en för Android uppdaterad.

Men så läser jag vad Techcrunch skrev i påsk och får åtminstone ett starkt argument. Med en egen telefon och en anpassad version av Android kan Facebook samla in ännu mer information om sina användare. Vilka vi ringer till, vilka vi sms:ar och så vidare. Mer kontroll över operativsystemet ger mer information om användarna och större möjligheter att anpassa nyhetsflöde, annonser och annat.

Om Facebooks nya hem på Android verkligen är en telefon med skräddarsytt operativsystem får vi veta i morgon.

Veckans ordlista i DN Stockholm. Eftersom det blir tjatigt om alla skriver tiopunktsprogram till S-kongressen.

Vuxenhaveri
Bråk om luciatåg tycks gå från att vara en återkommande petitess kring lucia till en året runt-sedvänja. I veckan lärde vi oss att Diskrimineringsombudsmannen nu kopplats in i ett fall där en flicka nekats att agera stjärngosse – detta sedan en förälder anmält händelsen till Skolinspektionen. Ordlistan ser snart ingen annan lösning än att avskaffa det organiserade luciafirandet. Inte för att barnen verkar lida av tågandet i någon större utsträckning, däremot för att föräldrar, skolledare och myndigheter framstår som komplett oförmögna att hantera det hela.

Kyrkobärs
Svenska kyrkan förlorar medlemmar i rask takt och församlingslokaler töms. Svensken har uppenbarligen hittat andra, hippare gudomar att tillbedja – öl, exempelvis. Kopplingen är inte så långsökt som den kanske låter. I Sundbyberg har den gamla kyrkan på Esplanaden nyligen tagits över av tre hugade entreprenörsherrar som avser att bygga om den till trendriktigt mikrobryggeri och ”kanske en pub”, rapporterar DI. Ordlistan, som inte vill stå i vägen för tidens strömmar, föreslår att man kompletterar med klubbverksamhet och döper den till ”Nattvarden”.

Söder-norrläge
Uteserveringssäsongen är här, liksom den politiska utspelssäsongen vad gäller uteserveringar. Först ut är Kristdemokraterna, som av någon anledning fått för sig att göra ”fler krogar på stadens kajer” till profilfråga. Norr Mälarstrand, Munkbron och Söder Mälarstrand borde ha uteserveringar, menar Erik Slottner (KD). Ordlistan håller med i princip, men måste påpeka att oavsett antalet KD-utspel så ligger Söder Mälarstrand i skuggigt norrläge. Om man inte lyckas övertala Sten Nordin (M) att spränga bort Mariaberget, förstås.

Skilsmässokommuner
På senare tid har DN Stockholm berättat om både skilsmässostatistik i länets kommuner och om kommuner där delar vill skilja sig från varandra. Finns det ett samband? Låt se. Bland dem med flest kraschade äktenskap finns Botkyrka (2), Huddinge (6) och Sigtuna (7), samtliga kommuner som plågas av inre slitningar. De kommuner där man är bäst på att hålla ihop – Nykvarn och Vaxholm – är däremot bägge frukten av lyckade administrativa separationer. Leder kommunsplittring till mer hållbara äktenskap? Nej, sannolikt har det inte ett dyft med saken att göra. Men det är alltid kul att spekulera.

Hönshjärnor
Det räckte tydligen inte med krav på ”stadsodlingar” och den biodlingstrend som i fjol ledde till panik på Götgatan när svärmar stack ut på äventyr. Nu syns ett ökande intresse för egen hönsfarm bland Stockholms hobbybönder, kunde DN berätta i helgen. Visst är det trevligt att folk har något att göra, men ordlistan måste ändå tillåta sig en fundering: Stockholms stad upptar 0,04 procent av landet Sveriges yta. Vore inte betydande delar av övriga 99,96 procent lämpligare för att anlägga hönsfarm? Och dessutom billigare per kvadratmeter.

Japanfonder har inte varit någon rolig historia. Kategorin har gått betydligt sämre än Sverigefonder under de flesta längre tidsperioder. Orsaken har varit en svag ekonomisk utveckling där Tokyo–börsen haft svårt att få fart.

De senaste månaderna har det dock varit en annan melodi. Sedan mitten på november förra året har börsen stigit med nästan 40 procent. De bästa fonderna har gått ännu bättre. Men svenska sparare i Japanfonderna har inte fått samma utveckling.

En av de fonderna som gått bäst det senaste halvåret har stigit med drygt 43 procent på sex månader i den japanska valutan yen. Men räknat i kronor är uppgången bara strax över 17 procent, enligt analysflör. Det är inget dåligt plus i och för sig, men inte i närheten av den verkliga.

Ett skäl till att Tokyo–börsen fått sådan fart är att den nyvalde premiärministern lovat rejäla stimulanser. Det har lett till att yenen fallit i värde vilket blåst upp börskurserna.

Yenen har det senaste halvåret sjunkit med nästan 18 procent mot den svenska kronan. För svenska sparare i Japanfonder innebär det att när tillgångarna räknas om minskar värdet på kontot. Om kronan skulle bli svagare blir det den omvända effekten.

Det här visar att den som sparar i utländska fonder tar en valutarisk. Den är inte något som bör få folk att avstå från investeringar på utländska marknader och på sikt kan valutarörelser jämna ut sig. Men det är bra att vara medveten om valutarisken när man ska fördela sitt sparande. Det kan vara bra att ha en bas på den svenska börsen.

I sovrummet sitter en mus på sängkanten. Nu kan vi få lite nytta av katten, tänker jag och stänger in henne med musen.

Det är alldeles tyst. Kikar in. Katten tittar frågande på mig.

Ett krafsande ljud hörs vid garderoben. Nu fattar katten.

I flera timmar väntar hon tålmodigt. Plötsligt hörs ett omisskännligt pip. Musen kommer farande ut i vardagsrummet med katten efter. Musen gömmer sig, fångas och släpps om vartannat. Till slut lyckas den fly in under köksskåpen.

Nästa morgon sitter katten fortfarande på vakt.

Det ger utdelning. Någon timme senare ligger musen död på vardagsrumsgolvet.

Dottern säger att ”den var ju så söt” och gråter en skvätt.

När det visar sig att musen gnagt av skosnörena på hennes julklappspjäxor och dessutom byggt bo däri är den inte lika söt längre.

På eftermiddagen jamar katten vid byrån i sovrummet. Jag öppnar lådan försiktigt och ut kommer mus nummer två flygande.

Så börjar leken igen. Vi stänger in katten i ett försök att själva fånga musen. Men den försvinner i hallen. Vi skakar skor, tömmer garderober, drar fram kylskåpet, river bort socklar under köksskåpen.

Ingen mus. Vi ger upp.

Det är skönt att komma in till stan igen.

hans.arbman@dn.se

Min syster har påpekat att det egentligen inte finns något som egentligen kan kallas maid of honour i Sveriges traditioner. För mig känns det som en självklar uppgift att ordna med möhippa, vilket jag med glädje kommer att göra, men finns det andra uppgifter eller förpliktelser? Jag vill gärna hålla ett tal, bruden är trots allt en av de människor som betyder mest för mig.

Svar: En tärna har en enda vedertagen uppgift och den är att som brudens uppvaktning gå efter brudparet in i kyrkan, och ut ur den. Vid altaret om det är ett kyrkbröllop brukar tärnan, eller en av dem om de är flera, hålla brudbuketten under vigselceremonin. Som extra uppgift brukar en tärna hålla ett vänligt tal till bruden. Det passar alltså utmärkt att du gör det. Tre minuter är lagom lång tid för ett tal på bröllop.

En tärna kan ordna möhippan, det är vanligt, men det kan lika gärna en syster eller annan släkting eller bästa vän till bruden göra. Eller samarbete med alla dessa möjliga arrangörer (som tillråds att inte hitta på kostsamma krångliga arrangemang).

Därutöver är det nu inte ovanligt att brudar ålägger sina tärnor en hel del konstiga saker, jag har hört allt från att ta emot svaren på bröllopsinbjudan till att ordna underhållning på festen och transport från kyrkan och välja kläder till bruden. Detta är alltså inte vanliga “plikter” för en tärna, men hon och bruden gör ju upp sinsemellan vad som passar – och mitt råd är att tärnan inte ska ta på sig alltför mycket. Hon är också en av gästerna, inte en självklar och obetald arbetskraft. Blir det många och stora krav på en tärna kan hon säga ifrån, antingen att hon inte hinner eller kan göra allt detta, eller i värsta fall avsäga sig tärnuppgiften.

Magdalena Ribbing

Jaromir Jagr, den spelare från Europa som gjort mest poäng i NHL, förstärker Bruins.

41-årige Jagr har på1 380 matcher gjort 1 679 poäng. 679 av dem är mål då han förra veckan nådde milstolpen 1 000 assist.

Jagr gjorde förra säsongen comeback i NHL efter tre säsonger i KHL. Efter ett år i Philadelphia hamnade han i Dallas efter lockouten.

Under lockouten spelade han i sitt eget tjeckiska lag Kladno och var faktiskt den tredje bästa av alla NHL-spelare som spelade i Europa under konflikten. Då gjorde han 24+31, 55 poäng, på 33 matcher. I Dallas hann han med 26 poäng (14+12) på 34 matcher.

Jagr var också en av de hetaste spelarna när det gällde att förstärka inför slutspelet. Det förstår man ju också då 41-åringen således gjort 38 mål och assisterat till 43 den här säsongen.

När väl Boston plockat till sig den oerhört rutinerade tjecken återstår möjligen en back för att på allvar utmana Pittsburgh om en plats i Stanley Cup-finalen. Ungefär ett dygn återstod fram till transferfönstret stänger då det blev klart att Jagr återigen skulle hamna i ett lag på östkusten. Han har ju redan spelat i både Washington och New York Rangers.

Dallas fick två spelare plus ett val i sommarens draft i utbyte mot Jagr.

En annan Dallas-spelare lämnade också sitt lag. Derek Roy flyttar till Vancouver där han fyller ett viktigt hål efter skadade centrarna Ryan Kesler och Manny Malhotra.

Tre backar bytte också tröjor. Jay Bouwmeester har varit en av de backar som omgivits med mest rykten. Ny flyttar har från Calgary till St. Louis.

Den 29-årige kanadensaren har tidigare också spelat i Florida, så nu hoppas han få göra något han aldrig varit med om i sin karriär. Med 750 matcher toppar han nämligen ligan för spelare som spelat flest matcher men aldrig spelat i slutspelet.

Marc-Andre Bergeron lämnar Tampa för Carolina och Robyn Regher lämnar Buffalo för att stötta Los Angeles försvar.

Rivningen …

… av Scandic Hotell på Vasagatan …

… har satt igång.

Vad gör de bakom skynket mittemot Centralen, på Vasagatan? River hotellet, Scandic, med den vita marmorfasaden. Här ska byggas ett nytt och tjugo meter högre hotell med bostäder högst upp och Station City längst ned.  För högt tyckte folkpartiet, vänstern och miljöpartiet, men inte moderaterna och socialdemokraterna, när planen spikades för ett kvartal sedan i kommunfullmäktige efter mängder av diskussioner och refuserade förslag de senaste åren.

Så här såg det ut nyligen på Vasagatan 22 mittemot Centralen …

… och så här ska det se ut i framtiden … Illustration: 3xN och Tenjin

…. och så här såg Hotell Continental ut på samma plats i slutet av 1800-talet. Foto: Stockholmskällan

Och visst.

I Thomas Pynchons digra roman Mot dagen, som kom i svensk översättning för några månader sedan, uppenbarar sig den perfekta lösningen.

Jag tänker inte ens försöka redogöra för romanens handling. Här räcker det att relatera förekomsten av väldiga luftskepp kring förra sekelskiftet som härbärgerar pojkscoutaktiga äventyrare (”Vågspelets Våghalsar”) – alltihop som hämtat ur någon opublicerad vision av en Jules Verne på speed.

Det amerikanska luftskeppet Obekvämligheten har en rysk nemesis: kapten Padzhitnoff på skeppet Bolsjaja Igra. Denne kapten har ett specialvapen som han gärna använder:

Den parallella organisationen i Sankt Petersburg, som gick under namnet Tovarisjtji Slutjajnyje, var ökänd för att överallt i världen där dess medlemmar dök upp ställa till ofog, med motiv som oftast var höljda i dunkel för pojkarna, och Padzhitnoffs egen specialitet i detta hänseende var att arrangera tegelstenar och murblock, alltid hopsatta i formationer om fyra, som blivit hans ”signatur”, och låta dem falla för att åstadkomma förödelse mot de mål som hans överordnade utsett. Dessa dödsbringande projektiler härrörde oftast från de bärande väggkonstruktionerna i tidigare angreppsmål.

Översättningen är Hans-Jacob Nilssons. Ett antal sidor senare konfronterar Våghalsarna rivalen med misstankar om att den senare står bakom förstörelsen av kampanilen på piazza San Marco:

”Så praktiskt”, mumlade Lindsay mörkt, ”att det inte går att hitta några spår i grushögen efter de fyrdubbla tegelstenskombinationer som ni finner ett sådant nöje i att släppa på alla som ni fattar motvilja mot.”
Ryssen, som mindes åsynen av kollapsen, log blekt. ”Tetrominer släpps bara i vrede”, sa han. ”En detalj hämtad från japanerna, som aldrig, om de inte önskar kränka, vill skänka fyra av någonting – japanska tecken för fyra uttalas på samma sätt som ’död’.

Jag utgår ifrån att passagerna är självförklarande som hyllning till Alexej Pajitnovs odödliga spel Tetris.

Och visst.

I Thomas Pynchons digra roman Mot dagen, som kom i svensk översättning för några månader sedan, uppenbarar sig den perfekta lösningen.

Jag tänker inte ens försöka redogöra för romanens handling. Här räcker det att relatera förekomsten av väldiga luftskepp kring förra sekelskiftet som härbärgerar pojkscoutaktiga äventyrare (”Vågspelets Våghalsar”) – alltihop som hämtat ur någon opublicerad vision av en Jules Verne på speed.

Det amerikanska luftskeppet Obekvämligheten har en rysk nemesis: kapten Padzhitnoff på skeppet Bolsjaja Igra. Denne kapten har ett specialvapen som han gärna använder:

Den parallella organisationen i Sankt Petersburg, som gick under namnet Tovarisjtji Slutjajnyje, var ökänd för att överallt i världen där dess medlemmar dök upp ställa till ofog, med motiv som oftast var höljda i dunkel för pojkarna, och Padzhitnoffs egen specialitet i detta hänseende var att arrangera tegelstenar och murblock, alltid hopsatta i formationer om fyra, som blivit hans ”signatur”, och låta dem falla för att åstadkomma förödelse mot de mål som hans överordnade utsett. Dessa dödsbringande projektiler härrörde oftast från de bärande väggkonstruktionerna i tidigare angreppsmål.

Översättningen är Hans-Jacob Nilssons. Ett antal sidor senare konfronterar Våghalsarna rivalen med misstankar om att den senare står bakom förstörelsen av kampanilen på piazza San Marco:

”Så praktiskt”, mumlade Lindsay mörkt, ”att det inte går att hitta några spår i grushögen efter de fyrdubbla tegelstenskombinationer som ni finner ett sådant nöje i att släppa på alla som ni fattar motvilja mot.”
Ryssen, som mindes åsynen av kollapsen, log blekt. ”Tetrominer släpps bara i vrede”, sa han. ”En detalj hämtad från japanerna, som aldrig, om de inte önskar kränka, vill skänka fyra av någonting – japanska tecken för fyra uttalas på samma sätt som ’död’.

Jag utgår ifrån att passagerna är självförklarande som hyllning till Alexej Pajitnovs odödliga spel Tetris.

Jag är lite hungrig, så när receptionen berättar att de bjuder på våfflor just denna dag tackar jag glatt ja.

Mätt i magen sätter jag mig i stolen, får en nål i armen och spanar ut över lokalen. Det är ovanligt lugnt med tanke på att halva Stockholm avslutar sin arbetsdag ungefär nu. Framme vid disken har fyra ur personalen samlats. De har huvudena tätt ihop, fnissar lite försynt. Till slut brister de ut i ett gapskratt.

I samma stund är min blodlämning klar och jag rör mig mot disken. Personalen står kvar, skrattar och en av dem vänder sig om mot mig med ett leende. ”De testar på hur det känns att vara med barn”, säger hon och nickar mot en i högsta grad gravid kollega.

Jag står där som ett frågetecken, varför är graviditet så hysteriskt rolig?

Då lyfter den havande kvinnan på tröjan och drar fram den ena halvan av ett massivt påskägg. ”Det är en alldeles perfekt gravidmage”, utbrister hon.

Det är synd att man bara får besöka Blodcentralen var fjärde månad.

amanda.johanssonmurie@dn.se

Tobinho har aldrig varit en matelegant, det praktiska har alltid gått före smak och estetik. Men ungarna mumsade i sig, “det här var gott” sa de i en mun och jag tänkte att det var tur för dem att de fortfarande inte utvecklat några smaklökar.
Marknadschefens sexåriga son var på besök, han skulle sova över hos Tobinhos och han tittade storögt på mig och sa: “du är lagkapten i Kalmar FF”.

Ja, sa jag.

“Var Tobbe lagkapten innan dig?”, frågade han och jag förstod att här förelåg en historieskrivning i Moderaternas anda. En förvanskning, alltså.
Tobinho hade helt enkelt slagit in i Marknadschefens son att jag blev kapten efter honom och nu fick jag förklara hur det egentligen låg till.

Att jag var kapten första gången redan 1999 (här hytte jag med fingret åt sexåringen för att betona betydelsen) och att Tobinho bara fick vara kapten de gånger domarna hade varit elaka mot mig och givit mig oförtjänta gula kort och sett till att jag blivit avstängd.

Marknadschefens son nickade. Nu förstod han. Han sneglade mot Tobinhos ryggtavla och Tobinho började frenetiskt sysselsätta sig med disken. Han låtsades som ingenting.

“Vad gör en lagkapten?”, frågade Marknadschefens son efter en stund. Chocken över Tobinhos historieförvanskning hade lagt sig och nu såg han klart igen.

“Vad tror du att en kapten gör?”, frågade jag i retur.

“Tar domaren i handen. Och säger åt alla hur de ska göra.”

Precis, nickade jag. I synnerhet det sistnämnda.

När ungarna hade fått i sig tapetklistret till gröt och sprungit i väg harklade sig Tobinho och medgav att han också hade sagt till Marknadschefens son att det var Tobinho, i egenskap av chef, som hade bestämt att jag skulle vara kapten.

Jag förlät honom. Även om det inte riktigt stämde så kändes det faktiskt riktigt bra att ha blivit utsedd av Tobinho.

“Mer kaffe?”, undrade Tobinho.

“Ja, tack, gärna mer kaffe, Chefen.”

Volvos laddhybrid V60 har kört om alla konkurrenter i klassen supermiljöbilar. Med 117 registreringar i mars är Volvo nu uppe i 352 bilar sedan årsskiftet. Avståndet till tvåan Toyota Prius är stort.

Statistiken från branschförbundet Bil Sweden visar att det registrerades endast 28 ladd-Prius i mars, vilket ger totalt 137 bilar hittills i år. För Opel blev mars en tung månad – endast 2 Ampera registrerades och ingen alls av systerbilen Chevrolet Volt. Nissan däremot kunde glädja sig åt 28 exemplar av elbilen Leaf, vilket var ett kraftigt lyft från februari då inte en endaLeaf registrerades.

Totalt har det registrerats 590 supermiljöbilar hittills i år. DN Motor har två exemplar i teststallet, en Prius och en V60. Bilden här ovan visar Jacques Wallner under det första vinterprovet.

Hur hävdar man på ett professionellt sätt sin integritet utan att vara oförskämd? Ännu bättre om kan låta förstå att tillfället är illa valt.

Om det har inträffat något akut fel eller att någon är i fara är det så klart en annan sak.

Svar: Tråkigt nog är det gott om bostadsrättsinnehavare som inte har förstått att de inte är hyresgäster med fri tillgång till service och pass-upp, utan delägare med gemensamt ansvar. Många tror att de kan kräva portvaktstjänst, reparations- och städinsatser och samtalstid när som helst av de som tagit på sig styrelseuppdrag.

Ett förslag är att ta upp detta på nästa årsstämma, och förklara att styrelsen inte är liktydig med anställd personal.

Ett annat förslag är att ha en brevlåda för meddelanden till styrelsen som då hanterar dessa vid styrelsemötena.

Eller att ha en bestämd tid för frågor och synpunkter, kl 16-17 på söndagar eller liknande, roterande mellan styrelseledamöterna.

Till den bostadsrättsinnehavare som ringer på eller kräver omgående svar på ett icke akut problem kan du säga ungefär så här “Skriv det du vill framföra och lägg i min brevlåda så tar jag hand om det på min styrelsetid”. Vänligt, bestämt och med budskapet “jag är inte dygnet-runt-pass-upp till dig”.

Magdalena Ribbing

I The Guardians aprilskämt innebär det bland annat att rubriker från tidningen visas automatiskt, beroende på var användaren befinner sig och har framför ögonen.

Så långt är det en framtidsvision som har mycket gemensamt med både Google Glass och många av de appar för förstärkt verklighet, augmented reality, som jag testat i mina telefoner: På skärmen visas en bild av omgivningen som den fångas av kameran i realtid. Över bilden placeras information, exempelvis om byggnader och sevärdheter i närheten. Data hämtas från nätet, med bland annat telefonens gps-position och riktning som sökkriterier. Bildigenkänning kan också användas för att identifiera objekt som finns i närheten.

Men drygt en och en halv minut in i filmen blir det mer olustigt. Med bildigenkänning kan Guardian Goggles varna användaren för att plocka upp ett nummer av The Daily Mail. Om varningen ignoreras läggs stora blåa censurrektanglar över de mest skadliga artiklarna.

Det går att skratta åt den torra brittiska humorn. Men samtidigt har jag svårt att se några hinder för att funktionen inte skulle kunna bli verklighet i framtiden. Försök till översättning av text i realtid finns redan, till både iPhone och telefoner med Android. Försök som redan idag fungerar överraskande bra.

Men om spansk text på sekunden kan ersättas med engelsk finns det inga hinder för att på sikt använda bildigenkänning och bildmanipulation på andra sätt. Som i skämtvideon, för att lägga block över texten som förhindrar att man läser den.

Om förstärkt verklighet blir verklighet på riktigt, att vi alla en dag går runt med datoriserade glasögon eller kanske till och med datoriserade linser, vilka typer av skygglappar är det okej att de utrustar oss med?

Om jag vill slippa se klistermärken som andra lags supportrar satt på lyktstolpar runt om i staden, visst vore det skönt om de istället blev Blåvitt-vänliga? Är det okej med en funktion som raderar all sexistisk reklam ur mitt synfält? Om Coca-Cola subventionerar glasögonen, får de gå byta ut all Pepsi-reklam mot sin egen? Får tiggaren på trottoaren bytas ut mot en vacker blomlåda i min bild av världen? Får ett politiskt budskap bytas mot ett annat, på valaffischer eller i tidningar?

Vi är inte där idag, men kanske blir det dags att fundera på frågan förr än vi anar: Vilka sätt att forma sin egen världsbild, bokstavligen talat, är okej? På vilka sätt kan någon annan få påverka den, i utbyte mot ett billigare abonnemang eller något annat? Och vilken typ av manipulation är över gränsen?

Uppdaterat: På Twitter blev jag tipsad om begreppet “diminished reality” och den här tre år gamla demonstrationen som visar hur objekt kan raderas ur rörliga bilder i realtid.

Jag är noga med att ta mig tid att kela med dem mycket och att lyssna på vad de berättar. Ändå är de ständigt avundsjuka på varandra och 6-åringen brukar till och med fråga vem av dem jag gillar mest. Mitt svar är att jag älskar dem lika mycket, att mitt hjärta är stort nog att rymma dem båda två och att de aldrig behöver tävla om min kärlek. Men ändå bråkar de konstant. Vad ska vi göra? Vi blir så ledsna av att se dem bråka när vi vet hur roligt de kan ha. För de har ju stunder då de är helt absorberade av lek tillsammans.

Lägger vi oss kanske i bråken för mycket? Ska vi låta dem lösa bråken själva istället, så att vi inte riskerar att hamna i en situation där vi tar ställning för en av dem?

Vad har ni för råd att ge?

Ledsen mamma

Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på liknande frågor tidigare och eftersom det är så många som är bekymrade över syskonbråk så vill jag gärna fördjupa ämnet. I brevet tar du upp flera bra saker ni gör som förebygger onödiga konflikter. Ni verkar till exempel vara rättvisa, närvarande och lyhörda. Jag kommer därför inte att diskutera sådana grundläggande förutsättningar för goda relationer inom familjer, utan koncentrera mig på din fråga om hur mycket föräldrar bör lägga sig i konflikter. Jag kommer också att krypa till korset och medge att råd jag tidigare har gett behöver nyanseras.

Jag och många andra brukar ge rådet att inte lägga sig i mindre bråk mellan syskon. Det finns flera goda argument för det rådet. För det första berövas barnen möjligheter att lära sig att lösa konflikter på egen hand. För det andra kan bråk bli ett sätt att söka föräldrarnas uppmärksamhet, vilket särskilt blir ett problem om det sker på bekostnad av uppmärksamhet i andra sammanhang. För det tredje finns den risk du själv pekar på – att föräldrar tar ställning. Det kan lätt bli en ond cirkel där svartsjuka och strävan efter millimeterrättvisa förstärks för varje konflikt. I fortsatta konflikter strävar barnen mer efter upprättelse från föräldrar än efter kompromisser och försoning. Kanske det är på det sättet för dina döttrar?

MEN, det går att finna lika goda argument för att faktiskt blanda sig i syskonbråk. För det första har man sett att både små barn och tonåringar bara hanterar ungefär var tionde konflikt på ett konstruktivt sätt, när vuxna håller sig undan. Därmed kan man ifrågasätta om barn faktiskt lär sig så mycket nyttigt av att bråka på egen hand. För det andra kommer det ändå att finnas många tillfällen att praktisera konflikthantering på egen hand, eftersom vuxna i praktiken inte kan vara med överallt. För det tredje finns det en risk att barn uppfattar att vuxna godkänner det som sker när de inte lägger sig i, vilket är olyckligt om barnen inte beter sig respektfullt mot varandra.

Vilka argument väger tyngst? Det varierar förstås från fall till fall, men forskning kan ge en generell fingervisning. Det finns studier som stödjer den första ståndpunkten, som har visat att bråken både blir fler och mer utdragna ju mer föräldrarna lägger sig i. Problemet med den forskningen är att man inte har tittat på innehållet i konflikterna – vad händer och vad lär sig barnen? Andra studier har undersökt den frågan och kommit till slutsatsen att det finns flest fördelar med att föräldrar lägger sig i. Barnen resonerar mer, slåss mindre, blir mindre elaka mot varandra, ser mer till den andres behov och kommer oftare fram till en konstruktiv lösning. Även om konflikterna blir längre, så verkar de alltså innebära en bättre erfarenhet för barnen. En förutsättning är förstås att föräldrar lägger sig i på ett bra sätt. I en studie undersökte man till exempel hur pass nära relation syskon upplevde att de hade i tonåren. Bäst relation hade de syskon vars föräldrar löste deras konflikter genom vägledande diskussioner. Det var sämre om föräldrarna undvek att lägga sig i konflikter. Allra sämst relationer hade emellertid de syskon vars föräldrar utan diskussion löste konflikterna åt dem.

Slutsatsen är alltså att det är bra att lägga sig i så länge man vägleder barnen och hjälper dem att finna egna lösningar. Det finns en forskargrupp som har intresserat sig för just detta och prövat att ge kort information till föräldrar om hur man kan medla i konflikter. Jag kommer i korthet att återge informationen här, eftersom det kanske är intressant för er att testa detta. En förutsättning för att kunna medla är att man kan vara opartisk, vilket inte verkar vara något problem för er del. Det första steget i medlingen är att klargöra grundläggande samtalsregler under diskussionen, som till exempel att man turas om att tala och att man inte får hoppa på varandra. I detta steg klargör också föräldrarna att de kommer att leda diskussionen, men att det är syskonen som måste komma fram till en lösning. I det andra steget får vart och ett av barnen berätta vad som har hänt. Förälderns roll är att ställa följdfrågor och klargöra likheter och skillnader i barnens berättelser. Även om föräldern inte ska döma vem som har rätt och fel, så måste man ibland bidra med information om ett barn uppenbart ljuger. I det tredje steget får barnen uttrycka vad de vill och känner. Ofta önskar förstås barnen olika saker och förälderns roll är i så fall bara att tydliggöra och konstatera att önskemålen skiljer sig åt. Det är också viktigt att låta barnen sätta ord på sina känslor – att lära dem att skilja på olika känslor och förstå vad andra känner. I det fjärde och sista steget låter föräldern barnen ”brainstorma” möjliga lösningar på konflikten – går det att hitta en lösning som åtminstone delvis tillfredsställer båda barnens önskemål?

I studier där föräldrar har fått träna i en timma på ovanstående sätt att hantera konflikter har man sett att barn i dina döttrars ålder blir betydligt bättre på att hantera konflikter, både på egen hand och tillsammans med föräldrarna. I en studie kom barnen till exempel dubbelt så ofta fram till kompromisser och försoning om föräldrarna tidigare hade medlat i konflikter. Dessutom fann man att barnen utvecklade en större förståelse för syskonets perspektiv i samband med konflikterna.

Konflikthantering kan vara nödvändigt för att syskon ska kunna få en bra relation, men det är förstås inte tillräckligt. I studierna ovan fann man till exempel att syskonen inte skattade sin relation som varmare eller bättre, även om bråken blev mer konstruktiva. I sämsta fall kan god konflikthantering leda till distans. Man blir skicklig på att undvika bråk, men det gör samtidigt att man inte möts så mycket över huvud taget. För starka och långsiktiga syskonrelationer tyder studier på att mängden konflikter har mindre betydelse, medan umgänge och ömsesidig lek betyder mer. Det kan vara särskilt bra med fantasi- och rollekar där barn får träna på att ta perspektiv och utveckla empati.

Även om dina döttrar fortsätter att bråka som förut, så finns det alltså anledning att vara hoppfull eftersom de kan vara uppslukade av att lek tillsammans. Mitt råd är därför att ni försöker skapa ännu fler möjligheter till gemensam lek. Dessutom tycker jag att ni ska fortsätta att lägga er i konflikterna, så länge ni låter döttrarna komma fram till sina egna lösningar.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Jag deltar själv tidvis rätt flitigt i nätdebatter och skulle nu gärna ta emot tips på vad jag kunde svara om jag blir kallad “humorbefriad ”

Svar: Du skulle kunna vända detta fåniga sätt att bemöta en kombattant ungefär med “det beror på vad man menar med humor, det du skriver/säger är inte vad jag anser vara roligt”.

Eller “det finns olika slags humor, guskelov, om du tycker att det du skriver/säger är roligt är jag glad över att ha en annan uppfattning”.

Magdalena Ribbing

Segergest? …

… på Kastellholmen.

Jag var tvungen att ge mig ut på Kastellholmen på annandagen för att bevittna det gamla skeppsvrak som kommit i dagen tack vare det låga vattenståndet i Saltsjön.  Sällan har jag sett så många stockholmare på plats vid Kastellholmen. Många lät sig fotograferas med båda händerna i vädret som ett slags segergest, kanske beroende på teorin om att vraket är från ett danskt 1600-talsfartyg, Grå Ulven, som en segergest över den gamla arvfienden alltså. Jag vet inte. På Skeppsholmen hade krokusarna slagit ut i en söderslänt.

Krokusar på Skeppsholmen.

Däremot är det säkrare att påstå att IDG.se nog tassat rakt in i aprilskämtens förlovade land när de under rubriken “Attack mot Nasa – Marsbilen styrs av hackare” låter oss förstå att en grupp högst jordiska hackare tagit över styrningen av “Curiosity” och nu kan bestämma var rovern ska styra kosan nästa gång. En av hackarna, “Anomartians”, skulle ha twittrat: “TANGO DOWN! We now own Mars”.

Enligt IDG.se tiger Nasa medan John McClain, strategisk chef för Homeland Security Cybercrime Division bekräftar en småskalig attack mot serverna på JPL för BBC. Också New York Times ska ha skrivit om kapningen av Marsrovern där en anonym källa oroas över konsekvenserna.

Det är bara det att varken BBC eller New York Times hemsidor nämner detta med en rad, vilket kanske inte är så konstigt eftersom John McClain med stavningen McClane verkar vara hämtad ur “Die Hard”-filmerna där han spelas av Bruce Willis.

Kul skämt som säkert fick en och annan Marsfreak att gå i spinn en stund. Och inte nog med det. Stackars “Curiosity” har också pekats ut i ett annat aprilskämt där det påstås att Marsbilen twittrat om att hon tröttnat på alla dumma kommenterar från sina följare som bland annat bett henne att “eat dust” (att äta Marsdammet) och att det nu fick vara nog. Sluttwittrat.

“Varför bryr jag mig ens? Jag jobbar datorhjärnan av mig för hela mänsklighetens bästa, ändå blir jag anklagad för att se ut som en av droiderna Luke Skywalker nobbar i ‘A new hope”, ska den sårade rovern ha skrivit enligt brittiska Metro. Vilket givetvis också det var ett skämt.

“Curiosity” mår alltså bara fint och rullar åter efter några veckors stillestånd på grund av ett fel på en av roverns två identiska datorer. Däremot närmar sig ett annat hot den röda planeten; en komet med det mindre spännande namnet 2013 A1. Kometen kan kanske om allt vill sig riktigt illa kollidera med Mars i oktober nästa år. Enligt NASA’s Near-Earth Object program är risken så stor som 1 på 2.000. Kan låta lite men är tillräckligt för att få forskarna att oroa sig.

Kometen är nämligen hyfsat stor, någonstans mellan en och tre kilometer, och utlöser vid ett nedslag på Mars en energi 80 miljoner gånger kraftfullare än den asteroidspillra som brakade in över ryska Tjeljabinsk i februari, skriver JPL på sin Marshemsida. Vid ett nedslag slungas stora mängder stoft upp i den tunna atmosfär som omger Mars och gör att solens ljus inte längre når ned till marken. Eller till slitstarka “Opportunitys” solpaneler. End of mission.

Fast å andra sidan. Chansen att kometen missar är 1.999 mot 1. Så det blir väl så. Vi får väl se vad “Curiosity” twittrar om det.

Räckvidden med el fortsätter att öka. Den är nu uppe i 15,9 km, från vinterns bottennotering på 14,2 km.

Sommardäcken av typen Michelin Green Energy rullar lättare än de dubbfria vinterdäcken. I kombination med något varmare väder och torra väglag driver det upp den elektriska räckvidden. I morse hade den stigit till 15,9 km, nytt årshögsta. Och när jag efter 17,1 avgasfria stads-km körde ner i DN-garaget hade jag 900 meter eldrift kvar. Det betyder total räckvidd på 1,8 mil. Det tar sig.

Den totala körsträckan är nu uppe i 881 mil. Bensinförbrukningen uppgår till 168 liter.  Om du knappar in dessa värden i en räknare får du en snittförbrukning på 0,19 liter per mil. Det är tre centiliter under den angivna förbrukningen.

Den som vill skildra världens faror ställs inför dilemmat att det vi är mest oroliga för inte nödvändigtvis, eller kanske rent av sällan, är det som är farligast för oss. När det handlar om rädsla är ingen av oss alltigenom rationell.

De flesta vet att hundratals människor dör på vägarna varje år medan antalet svenska dödsfall i flyg- och tågolyckor är praktiskt taget noll, och ändå är nästan ingen av oss bilrädd. Mindre än ett huggormsbett av 2.000 leder till döden, vilket inträffar högst en gång på tio år i Sverige, och ändå är ormfobi vanligt. Äldre vågar inte gå ut på stan av rädsla för dödligt våld, trots att färre numera mördas än på 40 år.

Enda botemedlet är att skaffa sig mer kunskap om olika risker och hoppas att det sunda förnuftet långsamt arbetar sig fram genom hjärnvindlingarna och efter hand får oss att fatta rationellare beslut.

Missförstå mig inte: Det är inte alls fel att tänka irrationellt ibland, vare sig i vetenskap, konst eller politik. Men irrationell rädsla gör skada när vi ska bedöma samhället omkring oss och fatta beslut i vardagen; om resor, om jobb, om ätande och om boende. Den här stenåldersresten riskerar rent av att inverka menligt även på akademiska analyser.

Dilemmat utgör faktiskt en akademisk disciplin. Ragnar Löfstedt heter en professor i riskhantering på King’s College i London. När jag träffade honom för en tid sedan påpekade han en intressant och rätt tydlig skillnad i riskbedömningar mellan folk i olika länder. I Österrike, till exempel, är det genmodifierade organismer som är i fokus för allmänhetens rädsla, tyskarna är oroliga för kärnkraften och i Sverige har vi sedan Rachel Carsons ”tyst vår” 1962 fastnat i en skräck för kemikaliesamhället.

Varför just kemikalier? Det kanske är konspiratoriskt att som Löfstedt påpeka att Sverige har en tämligen liten kemikalieindustri som det är riskfritt att angripa, eller att ett visst regeringsparti driver en stenhård antikemikalielinje samtidigt som det står för ett slags light-reglering när det gäller skogen. Men något är det. Böcker om onda tillsatser i maten säljer och filmer som beskriver våra kroppar som veritabla kemikaliekärl uppmärksammas.

Kanske beror det på svenskarnas omtalade kärlek till naturen, en kvardröjande idé om att naturen är giftfri tills människan är där och besudlar den med sina hopkok. Fast nästan alla gifter härrör ju i grunden från naturen. Ibland har människan raffinerat och koncentrerat, men ofta inte: tungmetallerna finns där, liksom arsenik, radioaktiva ämnen, nervgift i regnskogsblad och på tropiska grodor, den vita flugsvampens amatoxin, potatisens solanin.

Dödliga bakterie- och virussjukdomar är förstås också naturliga. Med modern läkarvetenskap kan de flesta människor i dag skydda sig hyggligt från deras angrepp. Men det finns annat som är svårare att värja sig från. Bland det farligaste vi i den rika delen av världen kan råka ut för är matförgiftning. 750.000 svenskar drabbas årligen, varav 20 dör.

Bakterien Clostridium botulinum avger ett av de starkaste gifter man känner till. Ett snapsglas rent botulinumtoxin räcker för att döda hela Sveriges befolkning (tursamt nog är just den bakterien numera mycket ovanlig).

Om inte maten hanterades på ett säkert sätt och – nota bene – om inte maten till viss del behandlades med tillsatser som natriumnitrit (E250) och bensoesyra (E210) skulle betydligt fler riskera att stryka med av farliga mikroorganismer. Bättre matsäkerhet är en av civilisationens viktigaste landvinningar. Förr i tiden fick naturliga giftangrepp via maten folk att dö som flugor, gjorde att krig förlorades och orsakade personlighetsförändringar som satte i gång häxprocesser.

Av de ungefär 900 personer som årligen dör av andra förgiftningar än matförgiftningar i Sverige är de flesta självförvållade (överdosering av läkemedel, droger). Förgiftningsdödligheten bland småbarn är numera nära noll.

Våra skräcklistor borde toppas av matförgifting och biltrafik. Men de övertrumfas båda av oron för kemikalier i miljön, och politiker anslår mer än gärna mer pengar till forskning om farliga ämnen. Det gör Ragnar Löfstedt frustrerad.

– Vi har ju begränsade resurser. Är det klokt att göra människor oroliga för risker som är mycket små? frågar han sig retoriskt.

Löfstedt har dragit slutsatsen att de risker vi är mest rädda för är sådana som är ofrivilliga, okända, tekniska, okontrollerbara och som berör barn. Diffusa kemikalier i miljön passar som hand i handske på alla specifikationerna.

Just det okända och okontrollerbara kan naturligtvis väcka farhågan att de mystiska ämnena dödar oss långsamt utan att vi förstår det. Vid varje ångestfylld misstanke av det slaget finns en kontrollfråga man kan ställa sig: hur utvecklas hälsan i befolkningen i stort?

Enligt den senaste folkhälsorapporten från Socialstyrelsen syns inget stopp på den ökning av medellivslängden som pågått i ett sekel. Nu är den 84 år för kvinnor och 80 för män. Den ökar numera lite snabbare för män än för kvinnor.

Men vi kanske hade varit ännu friskare utan kemikalierna? Tja, så kan det förvisso vara. Hypotetiska frågor får aldrig riktiga svar. Men med utgångspunkt från folkhälsouppgifterna ovan: Så förtvivlat farligt kan det ändå inte vara.

Centerpartiet fortsätter sikta framåt. I september ska en extra partistämma ta ställning till partiets första visionsprogram, meddelade man i morse.
– Det här är ett viktigt steg i utvecklingen av framtiden, säger Annie Lööf.

I mitten av mars klubbade Centerpartiet sitt nya idéprogram efter tre månaders stundtals intensiv debatt. En stor framgång, menar partiledningen, som nu väljer att gå vidare på samma spår. Utöver partiprogram och idéprogram ska Centerpartiet nu ta fram ett visionsprogram, i syfte att bibehålla partiets momentum.

– Arbetet med ett nytt idéprogram har placerat Centerpartiet i centrum av svensk politisk debatt och visat på styrkan i ett brett, folkrörelsebaserat idéarbete. Nu är det dags att ta nästa steg. Svensk politik är i stort behov av fler visioner och jag ser med passion fram mot att följa visionsprogramgruppens viktiga arbete, säger partiledaren Annie Lööf i ett pressmeddelande.

Uppdraget att leda visionsprogramgruppen går till Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, som även ledde arbetet med nytt idéprogram.

– Jag är stolt och hedrad av att få förtroendet att ytterligare höja ribban för vad som kan tänkas om politik. Det var lärorikt att arbeta med idéprogrammet, men det tenderar lätt att bli lite låst när de linjer som dras upp måste förankras i konkreta idéer. Här han vi vara mer dynamiska, säger Per Ankersjö.

Visionsprogrammet har arbetsnamnet ”Grön, varm och social liberalism: Vision, utopi och framtidsbild” och ska ta sikte på valet 2066. Målet är enligt styrdokumentet att skapa långsiktigt engagemang för växtkraft i framtiden.

– I det här arbetet låser vi oss inte till några som helst fakta på marken, utan möter framtiden med öppet sinne. Det kommer att ge Centerpartiet en ännu mer unik position på den svenska politiska kartan, säger Per Ankersjö.

Centerpartiets ungdomsförbund (Cuf) säger i en kommentar att man välkomnar att partiet tar fram ett visionsprogram, men riktar samtidigt skarp kritik mot att man väljer att använda ordet ”social” i arbetsnamnet.

Nu har vi sjungit segersången, det är inte så många som kan den numera, jag får dra ett tungt lass, men det gör jag så gärna och jag får höra att jag ska vara med CMORE via länk om nio minuter och jag skyndar mig att duscha och tar på mig kostymen och får sedan svara på Lasse Granqvists frågor om vår seger.

För vi vann mot Syrianska. Med 3-0.
Och jag har svårt att minnas att jag någonsin varit med om att vinna en seriepremiär i Kalmar FF med så stora siffror.

3-0 låter imponerande, men det var inte helt problemfritt.

Det var ju det här med skador. Precis som i fjol började spelare efter spelare skada sig när seriepremiären närmade sig.
Och på näst sista träningen innan vi skulle möta Syrianska gick Jörgen Skjelvik sönder.

Men det är ju inte så mycket man som spelare kan göra åt det. Man kan ge den skadade lagkamraten en klapp på axeln, ge honom sitt stöd, framföra sina sympatier, men man måste också försöka göra det bästa av situationen.

Precis som Nenad gjorde. Nanne valde att inte ta med honom i truppen, han blev givetvis väldigt besviken, men messade mig och önskade mig och killarna lycka till och hoppades verkligen att vi skulle vinna. Det tyder på storhet och det värmde gott.

Och jag tycker vi gjorde det bästa av en något prekär situation i dagens premiär mot Syrianska.

Vi hanterade frånvaron av duktiga spelare på ett bra sätt. Emin Nouri tog Skjelviks vänsterbacksplats och Ludvig Öhman klev in till höger i backlinjen. Jonatan Ring fick göra allsvensk debut till höger på mittfältet och centralt lirade jag och Melker.

Vi hade pratat väldigt mycket om att ha en bra attityd ute på banan. Att ge varandra energi. Att ta varje tillfälle i akt att pusha varandra.

Vi fick bra hjälp av alla våra fans på plats. Som sjöng redan under uppvärmningen och man kunde inte annat än att bli glad inombords.

Vi inledde piggt. Stabilt. Och kunde sno bollen och ställa om på Syrianska. Och via fint spel fick Måns Söderqvist skottlägge och stänkte in 1-0. Framför vår klack. Det kunde knappast bli bättre.

Och i drygt 25 minuter spelade vi stabilt. Sedan tog Syrianska över. Och flyttade fram sina positioner. Vi sjönk lite väl djupt och fick svårt att få tag i bollen. Det blev korta anfall och en mängd inlägg matades in i vårt straffområde. Men vi fredade oss.
I pausen rättade Nanne till mittbackarnas utgångsläge och vi var på varandra om att ge varandra fler alternativ när vi hade bollen.

Paulus började må illa i pausen. Han hade fått en smäll mot huvudet i första halvlek och det befarades hjärnskakning. Sjukgymnast Kjell Svensson gav honom spelförbud och vi kom överens om att Paulus skulle inleda halvleken och låta Mats Solheim värma igång för att sedan byta de två.

Snart kom alltså Mats in som högerback och gjorde allsvensk debut, han var skadad hela 2012, och Ludde flyttade in centralt. Men även den ändringen hanterade vi bra.

Vi hade helt okej kontroll på matchbilden och när Måns slog en fin hörna dök inbytte Mats upp och skallade in 2-0. Och blev tokig av glädje. Det var som om allt släppte för honom. All frustration, all jävlighet med skador och petningar och han bara skrek och rusade rakt mot mig och för en sekund var jag rädd att han skulle hoppa upp i min famn. Det hade kunnat sluta illa, vettefan om min rygg hade klarat av att bära upp den satta norrmannen.

Jag hade en tämligen behaglig känsla i kroppen efter 2-0. Syrianska skapade ett enda läge, utöver det kontrollerade vi matchen. Visst, vi blev aningen passiva mitt i halvleken, vi hjälpte varandra inte med passningsalternativ, men vi kände samtidigt att Syrianska trampade luft och i slutminuten bröt Måns och spelade fri McDonald, som dundrade in 3-0.

Stabilt och trevligt, så kan man sammanfatta det. Och vi njöt av att få fira framför vår klack efter segern. Att ha stöd även på bortaplan är ovärderligt.

Nu ska de tusen sidorna, som egentligen utspelar sig under några få dagar, sträckas ut i tiden för att skapa den rätta klaustrofobiska spänningen när invånarna lilla Chester’s Mill plötsligt befinner sig instängda under ett osynligt lock, omöjligt att passera. Inte olikt den mera handfasta kupol som avskärmade Springfield från resten av världen i ”Simpson’s The Movie”.

Men medan Homer och övriga invånare i Springfield kunde se hur kupolen placerades på plats av ett gäng helikoptrar från myndigheterna så får de boende i det lilla New England-samhället ingen förvarning och inga ledtrådar. Plötsligt en dag så är den där. Omöjlig att passera.

När den olycksbådande kupolen på ett ögonblick förändrar hela tillvaron för befolkningen, flygplan kraschar in i den och vänner skiljs åt – för gott? – så ställs hela tillvaron på sin spets och något som mest liknar ett ruggigt sociologiskt experiment startar. Samhället blir plötsligt hela världen. Det syre som finns är en ändlig tillgång, mat och bränsle går inte längre att fylla på från städerna runt omkring.

Människorna blir guldfiskar i ett ändligt universum. What you see is what you get. Eller rättare sagt, det man inte ser är vad som sätter gränserna. Gränser som tänjs ut allt mer i takt med att tiden går.

King ska ha gett Brian K. Vaughan, som gjort boken till teve, fria händer att leka med hans roman som i grund och botten handlar om hur vi människor agerar under press och hur makthavare och vanligt folk plötsligt intar sina roller som hjältar, offer och härskare. Den rätt vanliga lilla staden förvandlas på ett sätt som vi känner igen från Hitlers Tyskland eller folkmordet Rwanda.

”Vanligt folk” förändras och gör saker som ingen av dem egentligen hade tänkt sig. Isoleringen från omvärlden gör plötsligt saker möjliga – och omöjliga.

Det ska bli spännande att se teveserien när den väl kommer. ”Breaking Bads” Dean Norris ska spela huvudrollen som den inte helt trevlige Big Jim, Chester’s Mills starke man. På måndag släpps de första rörliga bilderna från inspelningen, skriver Hollywood Reporter.

Anrika Ateljé Uggla där jag inledde min misslyckade karriär sam ateljéfotograf är den enda av de klassiska fotoateljéerna som fortfarande finns kvar.

Fingrarna gulnade, men inte bara av cigarretterna. Bildkopieringen med händerna utan handskar hela dagarna i plåtskålarna fyllda av fix och framkallning bidrog påtagligt. I den lilla mörka kabyssen utan ventilation upplyst med en svagt skinande gul glödlampa på Ateljé Uggla blandade jag framkallning på gammalt sätt med dammande kemikalier ur stora pappburkar på vilkas etiketter det stod ”Wallenborgs kemisk-tekniska fabrik”. En gång tilläts jag ta ett passfoto på en kund i ateljén. Men hon klagade på resultatet. Så jag gavs ingen ny chans att fotografera.

Där, fyra trappor upp på Kungsgatan 18, kopierade jag råprov och hostade fram mina ungdomsdagar i den stickande syrefattiga luften med en John Silver ständigt mellan läpparna. Det var mina obetalda lärlingsår för runt ett halvsekel sedan.

Ateljé Uggla på den tiden var framför allt fotografen Rolf Winquist, legendaren, men också Carl-Johan Rönn, assistenten, Stig Holmes, reklamfotografen, Bo Appeltoft, barnfotografen, de åtta retuschöserna, kopisterna och den storslagna receptionen.

Fotografen Mats Burman som jag mötte på Kungsgatan 18 har drivit den i snart fyrtio år …

Ateljé Uggla var bara en av stadens alla eleganta fotoateljéer på den tiden, för femtio år sedan. Där mötte jag också den unge Mats Burman, fotografen som på sjuttiotalet tog över och än i dag själv driver Ateljé Uggla när alla andra traditionsrika fotoateljéer som Bergne, Jan de Meyere och Edvard Welinder för länge sedan lagt ned verksamheten.

… nu gör han allt själv, retuscherar och fotograferar …

Efter trettio år i Gallerian flyttade Mats Burman för drygt fem år sedan till Grevgatan 52 på Östermalm. I entrén hänger rader av typiska ”Ugglaporträtt” på kända och okända, en veritabel utställning som är öppen även för dem som inte är kund.  Kundkretsen har minskat i dessa digitala tider men tekniken är den gamla, hantverksmässiga, med skillnad att fotografen numera är allt i allo.

… här instruerar han familjen Alpen att hoppa …

… för att få en klassisk studie i Philippe Halsmans anda.

När jag kommer på besök sitter Mats Burman lutad över en kopia i syrafast papper och retuscherar med en finhårig pensel i väntan på dagens första kund, familjen Alpen, Joachim och Elise med barnen Anna och David. Först en konventionell gruppbild. Mats Burman småpratar med familjen, lättar upp stämningen, kollar exponeringsvärdet i provblixtarna, tar snabbt en rulle med Hasselbladarn, tar ut kassetten, byter vant film, får familjen att hoppa som i Philippe Halsmans berömda bilder.

Här hämtar en nöjd Gerhard Lindholm ut sina kopior från grupporträttet med släkten.

I en paus kommer Gerhard Lindholm inför att hämta en tjock bunt kopior efter en fotografering med hela släkten. Fotograferingen fick han i present, men kopiorna som han ska ge alla de unga släktingarna får han betala själv. Det går på ett antal tusenlappar. ”En dyr present”, skrattar han. ”Men det får det vara värt”.

Mats Burman i fotoateljéns entré som är en formlig fotoutställning av klassiska “Ugglaporträtt” öppen att besöka för den intresserade allmänheten, även för den om inte är kund.

Beklagar.

Men det slog mig att jag härstädes tjatade en del om min adventskalender, för att sedan aldri blogga iväg den. Den gick bara i papperet. Men eftersom den även inbegrep Jesu sista dagar så känns det påkallat att nu redovisa lotten in extencio.

Ett tack och en välsignelse går ut till my man Ossi på redaktionen som gjorde mer än jag hade förnuft till, nämligen spara den 24-delade serien. Pax, Ossi.

1. När man om tusen år diskuterar litteraturåret 2012 kommer man framför allt att dryfta det stora antalet föräldraromaner. I våras var det mycket uppgörelser, men hösten kom med mer kärleksfulla skildringar av framför allt fäder – skrivna av deras söner. Augustpristagaren Göran Rosenberg och DN:s topplistefavorit Johannes Anyuru är exempel på detta, liksom Leif Zern och Aleksander Motturi. DN Kulturs julkalender kommer påpassligt nog att fram till julafton ta upp den fader-son-relation som mer än någon annan har påverkat vår värld; själva julens upphov. Det handlar förstås om det ytterst problematiska förhållandet mellan Jesus och hans pappor.

2. Som frontfigur för alla med konfliktfyllda förhållanden till sina fäder är Jesus knappast representativ. Det finns skäl till att inte fler komiker har lagt Jesus på den psykoanalytiska divanen: hur skulle man kunna övertrumfa originalet?
- Ni frågar om min pappa, doktor Freudfält. Tja, han skapade världen, har gjort sig skyldig till otaliga brott mot mänskligheten varav nästintill _ utrotning är ett. Hans sadistiska tendenser är stolt omvittnade, han våldtog min mamma och planerade min karriär, som bestod i strävan att slutligen torteras till döds av hans egna följeslagare. Vasa? Är ni fullbokad doktor Freudenlid? Ingen fara, jag är van.

3. Jesus andra pappa, styvfadern Josef, är en blek figur. ”Rättfärdig”, heter det hos Matteus. Han får sina instruktioner från ”Herrens ängel” – en sekreterartyp – och hans enda betydelse ligger i att han är av Davids hus. Det är nödvändigt för Jesus cv. Josefs son tar avstånd från honom redan när han är tolv år och rymmer till templet i Jerusalem. När de oroliga föräldrarna hittar honom där, anmärker han surt att han finns i sin riktiga pappas hus. Föreställ er den tryckta stämningen vid frukostbordet hemma hos Josef och Maria, med den förnumstige lille rabbinen tuggande på frallorna. Gudskelov hade Josef en mängd andra barn. Egna barn.

4. Josef kan inte ha haft det lätt i sin roll som plastpappa. Den franske bibelforskaren Daniel-Rops skriver i sin bok Dagligt liv i Palestina på Jesu tid om familjefaderns roll. Hans makt var oinskränkt och han kallades Baal, som betyder Herre. Jesus skildrar ofta andra sedelärande fader och son-förhållanden som inskärper budet att hedra sin fader och sin moder. Om sin egen styvfader talar han emellertid aldrig. Men man får utgå ifrån att förhållandet var något ansträngt och att Josef slets svårt mellan sin roll som patriark och skräcken för att misshaga den människoson han städslats att ta hand om. Gud nåde honom icke om han backat från uppdraget.

5. Till skillnad från dagens svenska romanförfattare behövde Jesus knappast leta upp dokumentation, gå igenom rättsprotokoll eller besöka kända platser där hans pappa vistats. Faderns göranden och låtanden var – och är – en del av traditionen. Vad Jesus i stället måste göra var att följa de instruktioner som hans pappa lämnat i form av förutsägelser och direkta anställningskrav. Många var de profeter som försökte leva upp till kraven, men bara Jesus lyckades uppfylla dem alla. I alla fall enligt den kristna traditionen. För judendomen och islam är han blott ytterligare en profet, vilket gör hans sista karriärsteg mer uttalat tragiskt.

6. Kommunikationen mellan Jesus och Gud var såvitt vi vet tämligen ensidig. Enligt evangelierna säger Gud inte ett enda ord till sin son. De två gånger han sänker sig till att prata är vid sin sons dop, då han närvarar i en duvas gestalt och som ”en röst från himlen” samt på härlighetens berg, då han framträder som ett lysande moln – den tidens motsvarighet till ett sms får man förmoda. I bägge fallen vänder han sig inte till Jesus utan till omkringstående och deklarerar ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”. Det finns inga rapporter om ens ett kärvt rufsande i håret eller en kamratlig boxning på axeln från far till son.

7. Det råder ju ingen tvekan om att Guds planer för sin son var att han skulle torteras till döds för att på så vis reparera en skavank i familjeföretagets produktion, nämligen människans benägenhet att synda. Men det är inte pappa själv som på härlighetens berg instruerar Jesus i tillvägagångssättet, utan hans mellanchefer. Det är en märklig scen, där apostlarna ser Jesus be och hur hans ansikte förvandlas och ”hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom.” Det är Mose och Elia (döda sedan ca 1200 respektive 800 år) som materialiserar sig som någon sorts lysande hologram. Pappa bryter som tidigare sagts sändningen med en avannonsering.

8. Det händer att Gud personligen talar med människor, även om konversationerna avtar med åren. Men oftare skickar han ut sina mellanchefer, underhuggare och torpeder. Änglarna. Dessa är enligt uppgift oändliga till antalet och indelade i en komplicerad hierarki. John Milton räknar i sin Paradise Lost med nio änglahierarkier: serafer, keruber, troner, välden, krafter, makter, furstar, ärkeänglar samt änglar. Gud sänder ärkeängeln Gabriel till Maria för att informera henne om den oönskade graviditeten. Inom islam är Gabriel den som reciterar Koranen för Muhammed. Gabriel är utan tvekan en påläggskalv av Guds nåde.

9. Evangelisterna Matteus och Markus är eniga om hur det gick till då Jesus försökte vädja till sin pappa och be honom avbryta uppdraget. Det är i Getsemane och Jesus går avsides tillsammans med ett par apostlar. ”Min själ är bedrövad ända till döds”, säger han hos båda evangelisterna. Det är en litet märklig beskrivning eftersom själen knappast har något att frukta – tvärtom, om man skall förlita sig på Nya Testamentets ständiga uppdelning mellan kropp och själ, världsligt och evigt. Vad Jesus förmodligen menar är att han är vansinnigt rädd. Han ber sin pappa att ändra sig, ber honom att få slippa. Han ber tre gånger, men det är tyst i himlen.

10. Ingen kan undgå att röras av skildringen där Jesus i Getsemanes dunkel försöker beveka sin pappa att låta honom slippa den tortyr och det lidande som är den enda anledningen till att han fötts. Orden är välkända: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Och Jesus tillägger: ”Men inte för att jag vill det, utan för att du vill det”. Aldrig är väl Jesus så mycket människa som här, då han slits mellan å ena sidan dödsångesten och förlitan på faderskärlekens mänsklighet – och å andra sidan den blinda, förutbestämda plikten fastlagd av en intresselös mafioso till Gudfader vars tystnad tycks säga: ”It’s just business, nothing personal”.

11 Nej, Jesus bevärdigas inte ens ett svar från sin pappa när han i Getsemane tre gånger ber att få slippa den plåga som stakats ut för honom. Evangelisten Lukas låter Jesus i alla fall få tröst av en ”ängel från himlen” som visar sig för honom och ger honom kraft. Men inte mer kraft än att han i sin ångest ber allt ivrigare ”och svetten droppade som blod ner på marken”. Vad hade vi i dag sagt om en pappa som behandlade sitt barn på det här sättet? Man kan se löpsedlarna: PAPPAN: Jag skickade ju min SEKRETERARE. Föreställ er avskyn. Se den suddiga bilden där pappan förs in i rättssalen, lätt böjd med en skitig täckjacka som döljer ansiktet.

12. Johannes skiljer sig från de tre andra evangelisterna i det att han bemödar sig att verkligen skilja ut Jesus från det uppdrag han logiskt sett borde ha. I stället för att understryka det senare ledet i satsen ”Och Ordet blev människa” – som de tre tidigare så kallade synoptiska evangelierna – sysselsätter sig Johannes med att framställa Jesus som en övermänsklig, felfri, obrottsligt lojal hejduk till sin pappa. Jesus är perfekt. ”Av hans fullhet har vi alla fått del”, jublar Johannes och funderar inte ens ett ögonblick på det faktum att all denna fullhet och härlighet kanske är just det som gör att ”hans egna tog inte emot honom”.

13. Ve den som får en hävdatecknare som evangelisten Johannes. Det är så att man kan se fradgan strömma fram mellan hans läppar och höra hans kacklande skratt då han beskriver Jesus som en förryckt fundamentalist, blind och döv för sina medmänniskor. Ständigt hänvisande till sin pappa frossar Jesus i spydigheter och självrättfärdighet. ”Jag är världens ljus”, säger han, ”om ni inte tror att jag är den jag är skall ni dö i era synder”. ”Åhörarna blir oroliga och frågar ’Vem är du då?’” En rimlig fråga, men Jesus bara fräser: ”Varför talar jag alls till er?” Han är en tölp. Det hela är så överdrivet. Kan man inte ana en dold agenda hos Johannes?

14. En återkommande retorisk figur hos evangelisten Johannes är ”Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas”. I synnerhet när Jesus på olika sätt plågas rättfärdigar Johannes det hela med att hänvisa till att skriftordet på så vis uppfylles. Vad han menar är Guds plan för sin son, som måste fyllas till punkt och pricka. Men vad Johannes mest påminner mig om är Antonius i Shakespeares Julius Caesar. Antonius som i sitt kyligt kalkylerade begravningstal upprepar att ”Brutus är en ärans man” – så ofta att ordet ära till slut ter sig som en svordom. Man kan läsa Johannes så, som en sammanbiten underhuggare oförmögen att dölja misstron och äcklet.

15. Det finns tre varianter av Jesus farväl till denna världen, när han ger upp andan på korset och därigenom fullföljer de instruktioner som hans pappa har givit honom. Matteus och Markus är ense om att Jesus frågar ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”. Lukas hävdar att de sista orden lyder ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”. Den bistre Johannes fullföljer konsekvent sin pragmatiska linje och låter Jesus konstatera: ”Det är fullbordat.” Som en armégeneral när han skriver under kapitulationen efter år av att ha effektuerat någon annans krig, utmattad av anspänningen, bitter men lättad av insikten att det äntligen är över.

16. Hur många gånger har man inte hört, läst och sett pappaskildringar där hävdatecknaren i princip vädjar om att vi skall se att föremålet i själva verket var en god man, en hedervärd man, en man som kunde vara svår att ha att göra med men ändå värd att älska. Ju mer det vädjas, desto större blir vår skepsis. Nya testamentet genomsyras av omväxlande uppfordrande och vädjande ord om Guds storhet och kärlek. Det hela påminner om de där kvinnorna som brevväxlar med livstidsdömda fångar och tycker sig vara de enda som förstår den varelse som alla andra betraktar som ett monster. De är evangelister och apostlar på sitt vis.

17. De olika skribenter som döljer sig bakom profeten Jesaja, har en del på sitt samvete. Det var Jesaja som nedtecknade de instruktioner som Jesus hade att uppfylla drygt 700 år efter den historiske Jesajas död. ”Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man van vid sjukdom”, skriver profeten och gjorde det till en komplicerad affär för alla de aspiranter som på Jesus tid vandrade omkring och ville vara Guds söner. ”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot”, skriver Jesaja i en kuslig och morbid skildring som bubblar av sadomasochistisk eufori. En manual för lidandet.

18. Den breda vägen i människans och civilisationens utveckling kan vi följa i de kanoniska skrifterna, från de tidigaste av epos till de mest nutida av krisdiktningar. Ju äldre litteraturen är, desto säkrare är det att människorna som skildras har ett öde. Oftast är ödet att följa i fädrens fotspår. Det är ett nytt påfund att barn skall söka sina egna vägar och göra sig fria. Jesusbiografin ter sig i sammanhanget som uråldrig. De enda söner som i det moderna samhället åläggs att så hundraprocentigt följa sina fäders diktat, är antingen fall för socialtjänsten eller arvingar till större familjeföretag. Kanske är Jesus litet av bägge.

19. Alla fromma kände till en långt tidigare episod, när Gud sin vana trogen ställde människor inför orimliga och grymma val. Det var Abraham, som blev beordrad att slakta sin ende son Isak för att ära Gud. Precis när Abraham greppar kniven hejdas han av en av Guds hejdukar – en ”Herrens ängel” i vanlig ordning – som menar att provet är genomgånget med goda betyg. När Guds egen son Jesus bad till sin pappa i Getsemane om att få slippa; när han i sin ångest bad och svetten droppade som blod på marken, som Lukas påstår. Tänkte han på Abraham då? Var han människa nog att hoppas på att om han bara lydde så skulle pappa avblåsa det hela i sista stund?

20. Vi är så vana vid att se den kristna ideologin ta människan Jesus som gisslan. För han var ju en människa – det är och förblir poängen med hela blodsoffret. På samma sätt är vi vana vid att företagsledare och politiker talar sig varma för en abstrakt mänsklighet, men bakom ryggen smusslar undan de människor som offrats för det allmänna bästa. Det är litet rörande att höra de frikyrkliga sångerna och predikotexterna där man, nästan på gränsen till osedligt, vältrar sig i det lilla, söta Jesusbarnet i sin krubba. Men den söta bebisen hade en uppgift tatuerad på själen tusen år innan han hamnade i krubban. Han var en del av en plan.

21. Än i dag viker man undan från ämnet Jesus som människa. Att kyrkofäderna, filosoferna och församlingarna alltid gjort det är inte så konstigt, men i vårt psykologiserade och individcentrerade samhälle är människan Jesus alltjämt en abstraktion. Det faktum att hans pappa är Gud tycks förskräcka och man diskuterar hellre mirakelmannen Jesus – trots att poängen hela tiden är att han är människa av kött och blod, kan känna som människor och lida som människor. Det är bara när han ligger där nyfödd i krubban som de troende kan hantera honom som vore han något vi känner igen. Det är enda gången vi ser honom som något annat än blott en idé.

22. I novellen ”Far och jag” skriver Pär Lagerkvist om en promenad i skogen längs tågspåren. Fadern i novellen är, liksom Lagerkvists egen far, stins och det är en söndag i trygg hemmiljö. Men så kommer ett tåg rusande, oannonserat och skrämmande. Fadern känner inte igen föraren. Men han rycker på axlarna åt incidenten, eller låtsas göra det. För den lille pojken har verkligheten i ett slag förändrats och ingenting kommer någonsin att bli riktigt tryggt igen. Den kristne grubblaren Lagerkvist fortsatte under hela sitt författarliv att iscensätta Guds frånvaro eller ointresse för den värld han skapat och organiserat, men aldrig så rättframt som här.

23. Under senare decennier har populärvetenskap och -kultur försökt rädda Jesus från hans pappas slutplaner. Den mest berättade och varierade räddningen handlar om hur Jesus inte alls dör på korset, utan skendöd plockas ned och smugglas undan tillsammans med sin hustru Maria Magdalena. Martin Scorsese spekulerar kring detta Jesus Nej i filmen The Last Temptation of Christ, där frestelsen han inte lyckas stå emot är den att få leva. Detta var 1988 och jag passerade premiären i New York, där kristna rasade med plakat och talkörer. De var inte olika den blodtörstiga pöbel som evangelierna hävdar övertygade Pilatus om att ge Gud det Gud tillhör.

24. Så är det julafton och åt alla människor en god vilja. Jesus skrev aldrig någon biografi om sina föräldrar. Han skrev ingenting, förutom möjligen någonting i sanden strax innan han sade att den som aldrig syndat må kasta första stenen. Det var tvärtom hans pappa som skrev Jesus biografi, publicerad långt innan barnet föddes i ett stall i Betlehem och änglarna for omkring och skrämde folk från vettet i närheten. Jesus var ett människooffer men sagan är vacker och paketen fulla av guld, cigarrer och myrra. Änglar, herdar, vise män, boskap och julfirare: alla samlas vi kring krubban, alla utom barnets riktiga pappa. Det var nog bäst så.

Natten till lördagen nådde han som tolfte spelare genom tiderna milstolpen 1 000 assistpoäng. Den kom fram till Dallas 4-2 mot Minnsota. Det blev seger med 5-3 till slut.

Efter honom bland europeiska spelare kommer:

17) Stan Mikita, 926

21) Nicklas Lidström, 878

30) Jari Kurri, 797

32) Paul Stastny, 789

33) Mats Sundin, 785

Vassast totalt är givetvis Wayne Gretzky, som hann med 1 963 assist.

Under och mirakel var dock inget som började med Jesus återkomst från dödsriket. Den som läst sin Bibel, och det har jag, vet att också Moseböckerna bjuder på många händelser som i dag måste betecknas som mirakulösa, ja omöjliga att förstå utan att man blandar in minst ett gudomligt finger.

Men det har sedan länge funnits dem som vill se om det inte går att hitta en naturvetenskaplig förklaring på några av dessa händelser och under de senaste dagarna har jag haft den lilla boken ”Undren i Exodus” (Tre Böcker 2012) med som reselektyr på buss och tunnelbana. Även om det blev ett litet avbrott i dag när bussen mosade framdelen på en stackars bil i en rondell på väg mot Vällingby och vi passagerare fick mera världsliga saker att fundera över.

Nå, här ger sig två troende, en teolog (Carl-Johan Axskjöld) och en präst (Per-Olof Söderpalm), på uppgiften att tillsammans med en naturvetare (professorn i fysik, Ragnar Hellborg) försöka förklara de under som hjälpte Moses att leda sitt folk ut ur Egypten sedan tio plågor fått farao att släppa de judiska fångarna.

Och som sig bör börjar de tre med själva plågorna: Nilens vatten förvandlas till blod och fisken dör, grodor hemsöker Egypten, myggor och flugor gör samma sak, en pest sprider sig bland boskapen, bölder slår ut på djur och människor, hagel förstör grödorna, gräshoppor invaderar, dag förvandlas till natt och egyptiernas förstfödda dör.

Var det Gud som hjälpte Moses och utmanade farao? Eller var det något helt annat i görningen?

Här ser författarna en naturlig kedja av ekologiska katastrofer där Nilens vatten blir rött på grund av algblomning som i sin tur drev grodorna upp på land sedan vattnet blivit giftigt, dödat fiskarna och blivit en grogrund för myggor. Grodornas flykt från vattnet gav flugorna möjlighet att föröka sig utan sin naturliga fiende och det är inte konstigt att myggor sedan sprider sjukdomar till boskapen som drabbas av pest. Det stora antalet flugor spred sedan andra sjukdomar till människor och djur som fick bölder på sina kroppar.

Så långt är allt en enda lång och inte helt osannolik kedja.

När naturen sedan tog till vädret som straff var det is från ovan som ställde till det för Egyptens folk och farao själv. Hagel är inte okänt i Afrika och när ett ordentligt oväder slog ut skörden och dränkte marken blev detta en bra grogrund för gräshopparna att lägga sina ägg och därmed sprida sig i hundratusental. När skörden misslyckats låg marken dessutom öppen och sårbar för vinden som drev upp sand och jord i stora moln som fick dag att förvandlas till natt när sandstormen var som värst.

Inte heller det en helt osannolik kedja av händelser.

Att sedan Egyptens förstfödda dog berodde på att den skörd som ändå räddats möglat så när familjernas förstfödda, som vanligt, prioriterades och fick sin mat först drabbades de av svåra sjukdomar som tog deras liv. Kanske kan jag tycka att det är lite konstigt att inte också resten av familjen dog, de måste väl också ha fått äta av samma mat?

Så tänker sig författarna en förklaringsmodell som inte kräver särskilt många gudomliga fingrar för att gå ihop.

Även flykten från Egypten, när Farao slutligen efter tio eländen gav upp och lät sina slavar gå, innehåller många underliga händelser där folket lever av ”manna” och flyr genom Röda havet när detta mycket lägligt öppnar sig och sedan sluter sig då Faraos här rusar efter.

Här placerar författarna Moses och hans folks flykt över den yttersta toppen av Akabaviken (Sävhavet) där en stark vind trycker bort vattnet efter att ha blåst i tolv timmar och som tack vare en dold ås på botten av viken bygger två murar omkring folkmassan när den flyr igenom, torrskodd.

När vinden väl slutar blåsa har Faraos soldater hunnit ut i viken och dränks som råttor när vattenmurarna släpper och hela viken trycker på.

Här kanske en läsare ändå tycker att allt gått lite väl enkelt för de flyende. Tio plågor som passar som hand i handske. En flykt över ett vattendrag som just i rätt ögonblick öppnar sig och banar väg. Plus att det straffar de onda som är på väg att hinna ikapp.

Är det trots allt inte lättare att tro att det faktiskt var Gud som ordnade det hela? Även om jag själv tvivlar.

Men så tänker sig alltså de tre författarna att det kan ha gått till. Varför man ger sig på att försöka förklara något som i grund och botten ändå bygger på tro och på en bok vars innehåll och historiska sanningshalt kan diskuteras (och gör så) är för mig lite gåtfullt. Och som tur är väljer man att förbigå det största undret av alla med tystnad. Nämligen Jesus uppståndelse. Fast det är ju en helt annan bok.

Håvfiskarna har ersatts av landfiskare och gummibåtsfiskare på Stockholms ström.

På långfredagen blev det napp när jag gick förbi utanför Rosenbad. En öring som fastnat på kroken sprattlade förgäves emot när linan halades in från land. De två båtburna fiskarna hjälpte till att fånga den med håv och mätte den med måttband.  Eftersom den bara var 40 centimeter lång (mot minsta tillåtna 50 cm) klarade den sig den här gången och fick simma iväg sedan den efter att ha blivit beundrad för sin skönhet släppts tillbaka i vattnet och simmat sin väg.

En öring fastnar på kroken …

… och sprattlar förgäves emot …

… mäts till 40 centimeter (minsta tillåtna är 50 cm) …

… beundras för sin skönhet …

… innan den släpps i igen och återfår sin frihet.

Segern betydde också att Pittsburgh som första lag genom NHL-historien är på väg att vara obesegrade under en hel månad. Lördagens match mot New York Islanders avgör.

För 20 år sedan, när Mario Lemieux var den stora stjärnan, vann Pittsburgh 17 matcher i rad vilket är klubbrekord

I skadade målvakten Marc-Andre Fluerys ställe klev tjeckiske veteranen Tomas Voukon in och höll sin 50:e nolla i NHL. En milstolpe bara 25 målvakter nått tidigare.

Jevgenij Malkin var tillbaks efter sin skada som hållit honom borta i nio matcher. Han gjorde mål direkt.

Segern var också Pittsburghs elfte raka hemma. Tangerat klubbrekord.

Pittsburgh har bara släppt in nio mål på de senaste tio matcherna så det är ett redan oerhört starkt försvar Douglas Murray nu klev in i.

Med nummer 3 på ryggen gjorde Douglas en mer än godkänd insats. Han tog för sig direkt och fick spela 18.20, varav en hel del i boxplay.

Han bokfördes också för tre tacklingar, ett blockerat skott, två skott på mål och han var inne på ett av lagets fyra mål.

“Det är bra stämning här. De här killarna är verkligen speciella”, sa Douglas enligt nhl.com.

Han fick också beröm av lagkaptenen Sidney Crosby.

“Framförallt är jag imponerad och överraskad över att han ser isen så bra och slår så fina förstapassningar”, sa han enligt Sportbladet.

Förre Dallas-kaptenen Brenden Morrow spelade 14.38 i sin andra match för sitt nya lag.

Mats Hoofgard och hans bror Pekka poserar på varsin sida av fotografen Magnus Wennmans bild av Mats som utsetts till Årets porträtt.

Störst uppmärksamhet bland besökarna väckte bröderna Hoofgard, Mats och Pekka, särskilt Mats, som är avbildad med sin råtta i famnen, bilden tagen av just Magnus Wennman och utsedd till Årets porträtt. Celebert besök kan man säga.

Mats Hoofgard förlorade sitt jobb som byggnadsarbetare för femton är sedan och lever sedan dess som hemlös. Tillsammans med brodern i samma situation brukar de tillbringa stor del av tillvaron med att försöka tigga ihop pengar till livets nödtorft nere på Plattan.

Anonym besökare betraktar frilansfotografen Casper Hedbergs bild från Afghanistan som ingår i  förstapriskollektionen tema Sportreportage.

Det var Lasses idé: “vi tar Volvon”. Helt naturligt faktiskt. Volvos laddhybridprojekt är också Vattenfalls; så vad passade bättre än att ta V60 Plug-in-hybrid till kraftföretagets huvudkontor i Arenastaden.

Där skulle näringslivet, representerat av Roadmap Sweden, överlämna en rapport till regeringen representerad av näringsminister Annie Lööf, om vad som behövs för att elektrifiera Sveriges fordon. (Mer om det i inlägget längre ned).
Lasse hade redan pratat med Vattenfalls pr-avdelning. Jovisst finns det laddplatser för elfordon vid sidan av det gröna huvudkontoret.
De vänliga vakterna visade oss till rätta. Laddplats nummer ett! Jo man tackar.
Jag öppnar den lilla luckan som skyddar uttaget och ser med en gång att kabeln, som erhölls av Volvo vid leverans av bilen inte passar. Likadant vid de andra laddstolparna.
Finns någon laddkabel att låna?
Nej, ingen ansvarig kan nås.
Ska jag flytta bilen?
“Äh, den kan stå kvar”.
Vad är det här?
Jo, den laddutrustning som följer med bilen har en schuko-kontakt (vanlig jordad anslutning som gör sig bra i motorvärmaruttag) men Vattenfalls proffsiga laddstolpar har en Typ 2-anslutning – eller Mennekeanslutning. En smart lösning. Om man har rätt kabel. Det ger stolpen möjlighet att kolla anslutningen och kommunicera med bilen.
Vi förundras över att Volvo och Vattenfall lagt ned flera miljarder kronor i laddhybridprojektet men inte riktigt kommit i mål med laddkabeln.
Tja, det blir ingen laddning.
Men vi klarar oss hem på el i alla fall.
Fast nog var det svårt att hålla rätt på smilbanden när de talades om behovet av standardisering under den smått högtidliga konferensen.
Tillbaka i vardagen funderar jag på vart jag ska hitta en Typ 2-kabel?
Hos Bilia som levererade bilen?
Vi får se efter påsk!

Efter Brenden Morrow och Douglas Murray drog i natt Pittsburgh hem den riktigt stora fångsten – Jarome Iginla.

Enligt en del uppgifter skulle Calgary och Boston ha varit överens om en affär när Iginla själv ska ha sagt nej.

Då klev Pittsburgh in i handlingen och snodde målskytten, som gjort 1 144 poäng, varav 553 mål på totalt 1 272 matcher.

35-årige Iginla från Edmonton är också något så unikt som en spelare som spelat hela sin karriär för samma klubb. Nu, inne på sin 17:e säsong med Calgary, flyttar han söderut till ett lag som plötsligt är jättefavorit till att vinna Stanley Cup.

I Pittsburgh återförenas han också med Sidney Crosby. Just de här två har ofta spelat i samma kedja i landslaget och glöm inte bort vem det var som passade till Crosbys avgörande sudden death-mål i OS-finalen i Vancouver 2010. Just det – Jarome Iginla.

Iginla är oerhört välmeriterad med OS-guld både 2002 och 2010, VM-guld redan 1997 och även en seger i World Cup 2004. Återstår således bara Stanley Cup att vinna för denna kraftfulle målskytt, som vunnit NHL:s skytteliga både 2002 (52 mål) och 2004 (41). 2004 blev han också bäste målskytt i slutspelet och 2002 vann han hela poängligan på 96 poäng.

Pittsburghs general manager Ray Shero fick betala Iginla med sitt förstaval i kommande draft, samt två draftade collegespelare som man ännu inte skrivit kontrakt med, Kenny Agostino och Ben Hanowski.

Calgary slog Colorado med 4-3 i natt, men utan Iginla i laget. Då insåg alla att en trejd var mycket nära. Frågan då var bara var han skulle hamna.

Rykten har som sagt placerat Jarome i Boston, men när det nu inte blev så var en reaktion på twitter att nu har inte bara Pittsburgh stulit Bostons färger svart och guld. Nu har laget också snott Iginla.

Iginla draftades av Dallas, men hann aldrig spela där. Han byttes bort till Calgary i dealen där Håkan Loobs gamle parkamrat Joe Nieuwendyk i stället hamnade i Texas.

Linus Hugosson, chefredaktör på tidningen Pro Hockey lekte med tanken vilket lag Pittsburgh nu kan ställa på benen. Kedjorna skulle kunna se ut så här:

Kunitz – Crosby – Iginla
Dupuis – Malkin – Neal
Morrow – Sutter – Kennedy
Cooke – Jeffrey – Adams

Och bakom dem ska Douglas Murray hålla rent.

Lutar åt att Stanley Cup-bucklan i sommar kommer att få göra en tripp till Stockholm.

Och jag hoppas att det är så vi ska ta oss in i framtiden nu också. På storbildsskärmen i Kalmarsalen projicerade bilder på forna storspelare i KFF och det var en mäktig syn. Och sedan spelades Röda dagar framför oss och jag vidhåller – det är en riktigt bra låt. Och jag tycker att vi borde kunna göra mer med vår entré på GFA när vi nu har en så pass bra låt.

Nyss ringde DN. CMore:s spelarenkät hade publicerats och jag figurerade på tre listor. Största trashtalkern vann jag överlägset, jag fick nästan varannan röst. Men för ovanlighetens skull hade jag fått röster även som Allsvenskan trevligaste spelare.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska tolka det. Bra eller dåligt?

Från det ena till det andra.

Min vän och arbetskollega Jan Nordström fick den unika möjligheten att följa Peter LeMarc på när håll när LeMarc den 1 mars gjorde en sällsynt livespelning. Det resulterade i några fantastiska fotografier. Som nu går att köpa.

Peter LeMarc skriver själv så här:

Pust! Nu är alla Jan Nordströms fotografier signerade och klara. De är verkligen tjusiga!
Jan fotograferade under min radiokonsert den 1 mars. Jag valde ut tre foton som berörde mig. Dessa tre fotografier är signerade av Jan och mig. Upplagan är begränsad till 150 ex av varje foto, samtliga numrerade (och unika).

Klicka här för att beställa!

Nåväl, ett lätt sätt att förgylla påskmaten är att servera en egen parfait. Den här tar tio minuter att göra och cirka fyra timmar att frysa in. Man kan experimentera med olika bärkombinationer. Hallon och lingon är en av mina favoriter.

Glad påsk!

Påskparfait

6-8 portioner

tid: 10 minuter + 4 timmar

½ dl strösocker

2 äggulor

2 dl tinade lingon

3 dl tinade hallon

2 dl vispgrädde

garnering:

färska hallon

1. Vispa äggulor och socker fluffiga i en bunke.

2. Lättvispa grädden tillsammans med bären och vänd ner detta i äggsmeten (använd en slev, inte en visp).

3. Häll upp smeten i en form på cirka 7 dl. Ställ in i frysen. Låt stå minst 4 timmar.

4. Ta ut parfaiten 10-15 minuter innan den ska serveras. Skiva upp den i tjocka eller tunna bitar och lägg på tallrikar. Garnera gärna med lite bär. Den som vill kan få bort kärnorna genom att passera bären genom en sil.

Åke Askensten (mp) vill att Stockholms stad slutar använda sin kritiserade slogan “The Capital of Scandinavia”.

Stockholms stads marknadsföringsslogan ”Stockholm – The Capital of Scandinavia” har väckt irritation utomlands och kan verka skrytsam, menar Åke Askensten (mp) och föreslår i en motion att den ersätts eftersom den dessutom inte är sann.

I Engelsk TV betraktas Oslo som “The Capital of Scandinavia”.

Utomlands verkar man inte betrakta Stockholm som Skandinaviens huvudstad, åtminstone inte i England där Sky News endast har med Oslo när den visar Europas väderkarta i sina sändningar.

Nätverket “Husfrid i Norden” håller med Åke Askensten …

Nu har det dykt upp klistermärken på olika ställen i stan som raljerar med Stockholms slogan. Bakom dessa står nätverket Husfrid i Norden (HIN) med Gustaf O Douglas i spetsen.

… och raljerar med stadens slogan …

HIN har också skrivit ett brev till samtliga ledamöter i kommunfullmäktige där det bland annat heter att Stockholms slogan är osann, skapar osämja mellan de nordiska grannländerna och huvudstäderna och förhindrar den av Köpenhamn föreslagna samverkan av marknadsföringen eftersom Oslo inte vill medverka i en sådan så länge Stockholm har kvar sin slogan.

… genom att sätta upp klisterlappar på olika ställen i staden.

Åke Askenstens motion är uppsatt på dagordningen vid kommunfullmäktiges nästa sammanträde den 8 april men så långt ned på föredragningslistan att dess behandling förmodligen skjuts upp till något kommande sammanträde.

USA Todays hockeykrönikör Kevin Allen har listat vad varje klubb behöver och hur deras läge är innan transferfönstret stänger 3 april.

Anaheim: En center

Boston: En målskytt och/eller en rutinerad back.

Buffalo: Veteranbackarna Robyn Regehr och Jordan Leopold har kontrakt som går ut efter säsongen. Dags för föryngring där.

Calgary: Både Jarome Iginla och Jay Bouwmeester kan ge talang tillbaka för att bygga nytt.

Carolina: En back.

Chicago: Bra som det är, men en checkande center till tredje- eller fjärdekedjan skulle inte vara helt fel.

Columbus: Vill bygga laget på sikt och väntar närmast på signaler om någon vill ha Vinny Prospal.

Dallas: Centern Derek Roy och Jaromir Jagr kan vara aktuella för att byta till sig förstärkningar. Laget kan ju gå till slutspel.

Detroit: En back, men också en skaplig målskytt.

Edmonton: Kan använda sig av Ryan Whitney, som lär vara på väg till Boston, och Ladislav Smid för att förstärka laget.

Florida: Stephen Weiss och Kris Verteeg, som man skulle kunnat använda i bytesaffärer, är båda skadade.

Los Angeles: En av de hetaste vad gäller Jarome Iginla.

Minnesota: Behöver en målskytt, men har litet utrymme till lönetaket och vill inte släppa någon av sina talanger.

Montreal: Fungerar bra, men skulle behöva en rollspelare.

Nashville: Behöver en målskytt.

New Jersey: Med Ilja Kovaltjuk skadad märks att det behövs fler som gör mål.

New York Islanders: På väg att ta sig till slutspel jobbar lagets general manager hårt för att knyta spelare till sig vars kontrakt går ut till sommaren.

New York Rangers: En offensiv back. Har Marian Gaborik att byta med.

Ottawa: Avvaktar den senaste medicinska rapporten om Jason Spezza.

Philadelphia: Ute efter en back, men potentiella bytesobjektet Daniel Briere är skadad, hjärnskakning.

Phoenix: Behöver en målskytt. Backen Keith Yandle kan bytas bort.

Pittsburgh: Har redan satsat hårt med Brenden Morrow och Douglas Murray, men utrymme för exempelvis Jarome Iginla finns kvar.

St. Louis: Vill ha en topp 4-back.

San Jose: Ryane Clowe och Dan Boyle kan användas för att få in nya spelare.

Tampa: Ligger lågt.

Vancouver: Vill ha en center till tredjekedjan eller en back. Inte stort utrymme till lönetaket och det verkar inte vara aktuellt att använda Roberto Luongo i en bytesaffär för att göra det större.

Washington: Tjuvläge. Mike Ribeiro skulle kunna användas i en bytesaffär, men han behövs också för att ta sig till slutspel.

Winnipeg: Har överraskat och behöver förstärka nu. Nik Antropov kan användas.

För övrigt fyller NHL:s meste spelare genom tiderna Gordie Howe 85 i dag.

Det var inte bara det att New York Rangers åkte till ärkerivalen Philadelphias hemmaarena och vann med 5-2.

Det var inte heller det att en rad Rangers-spelare nådde milstolpar i sin karriär i just den här matchen.

Nej, det var kanske här man hittade formationerna och spelet som gör att laget kan göra en liknande avslutning på säsongen som i fjol.

Matchen var den första av tre på bortais på en miniturné och blott den tredje den här säsongen då laget gjorde fem mål, vilket fick Carl Hagelin att säga så här efter matchen:

“Med målvakter som Hank (Henrik Lundqvist) och Marty (Martin Biron), om vi gör fem mål kommer vi att vinna varje match.”

Rick Nash gjorde två mål. Hans första var hans 300:e i NHL. Brad Richards gjorde sitt 250:e och via sina tre assist totalt 800 målgivande pass. Derek Stepan har inte riktigt nått så långt än, men hans mål och tre assist markerade i alla fall hans hittills bästa NHL-match.

Trion Stepan, Nash och Hagelin utsågs till matchens tre stjärnor i den ordningen.

Segern var coachen John Tortorellas 400:e som den vinstrikaste amerikanske coachen genom tiderna i ligan.

Det har varit väldigt mycket upp och ner för Rangers i år och Tortorella har ifrågasatts. Men segern mot Philadelphia natten till onsdagen kom efter att Tortorella stuvat om i alla fyra kedjorna. Under matchen flyttade han också Michael Del Zotto till första backpar ihop med Dan Giardi.

Rangers har haft svårt att göra första målet. När Rick Nash efter 5.06 gjorde 1-0 var det bara tolfte gången i de 32 matcher lagets spelat i år. Superstjärnan bildade nu kedja med Stepan som center och snabbskrinnaren Carl Hagelin på den andra kanten. Det blev en succétrio, där Hagelin var nära att göra mål redan i första bytet. Totalt svarade de för åtta poäng ihop.

Richards, som haft det tufft den här säsongen, ökade på till 2-0 i powerplay och Stepan lyfte in en backhandretur efter skott för Nash till 3-0.

Richards spelade med Chris Kreider och Brian Boyle när Marian Gaborik, som verkar ha tappat målsinnet, flyttats ner till tredjekedjan där han fick spela med Ryan Callahan.

Okej Gaborik gjorde mål mot Calgary förra veckan, men nio mål på 32 matcher är långt under hans kapacitet. Han gjorde 41 förra säsongen.

Nu var det inte bara så att toppkedjorna gjorde det de skulle, alla formationerna jobbade bra i forcheckingen och hjälpte Henrik Lundqvist, som ändå räddade 32 skott.

Mot rivalerna Flyers var nu detta Rangers elfte seger i de tolv senaste mötena. Tre av fyra den här säsongen har slutat med Rangers-seger och just nu ligger laget på åttonde och sista slutspelsplats. Flyers är näst sist.

Poliskaos
Att trafiksituationen kring Friends Arena varit stökig har nog inte undgått någon, allra minst dem som varit där. Nu slår polisen larm om liknande scener när Tele2 Arena, invid Globen, står klar i sommar. ”Var ska alla bilar ta vägen”, undrar Globenpolisen retoriskt i tidningen Årsta/Enskede. Tja, vad sägs om att de stannar hemma? Eller på behörigt avstånd. Tele2 Arena ligger till skillnad från Friends Arena vid tre tunnelbanelinjer, tvärbanan och en söderorts stora bussterminal. Någon måtta på latheten får det väl ändå vara.

Överprövningsdelbeslut
I dag onsdag meddelar mark- och miljööverdomstolen om man ger prövningstillstånd till Stockholms stads överklagan av mark- och miljödomstolens upphävande av detaljplanen för Nya Slussen. Tycker du att det där var en lång och invecklad mening? Visst, men det är ju inget mot processen som sådan och den som tror att dagens utslag blir sista ordet kan nog känna sig blåst oavsett. Samtidigt kampanjas det allt hårdare för alternativförslaget ”Slussen Plan B” (riv och bygg upp allt på samma sätt, fast lite trängre). Prognos? Oklar. Den som lever får se – om nu någon av oss gör det när saken är avgjord.

Småfestare
Dagens ungdom, alltså. De är inte alls som ungdomar var förr. De super och bråkar nämligen betydligt mindre, visar en sammanställning från staden inför den stundande studentsäsongen. Sedan 2008 har antalet våldsbrott kopplade till studentskivor minskat med hela 41 procent, skriver Direktpress. Det hänger ihop med en stadigt minskande fylla, konstaterar polisen. Hur ska detta sluta? Ska de växa upp och bli ännu ordentligare samhällsmedborgare än vi? Tydligen är inget heligt längre.

Burgarfördrivning
Stadsbibliotekets framtid har varit föremål för oenighet i många år, även om det varit lugnt på sistone. När ordlistan gräver ner sig i protokollet från kulturnämndens senaste sammanträde hittar vi dock nya stridigheter. Tomas Rudin (S) vill ha kraftfull modernisering och en tunnelbaneuppgång rakt in i biblioteket. Vänsterpartiet å sin sida anser att de kommersiella verksamheterna i bibliotekets ”basarer” vid Sveavägen – för tillfället McDonald’s, Falafelkungen, Svanströms och 7-eleven – utgör ”estetiskt störande inslag” och bör sparkas ut. Varken S eller V fick dock gehör hos majoriteten.

Parkmotstånd
Idén att bygga en takpark på Stockholms framtida, gigantiska samverkanscentral vid Essingeleden väckte en del uppseende härom månaden. Jättekul, tyckte politikerna. Inte så värst, menar nu Skönhetsrådet som pekar på en rad problem med idén. Blåst, tillgänglighet, med mera. Ordlistan stöder Skönhetsrådet i kritiken. Dels för att det säkert ligger något i det de säger, men framför allt för att det nu öppnas en möjlighet att byta namn på det planerade huset. Arbetsnamnet är ”Park1”, vilket ordlistan tidigare dömt ut som otillbörligt göteborgskt.

Sverige har unika förutsättningar för eldrivna transporter. Men för att lyckas krävs en nationell handlingsplan med långsiktiga spelregler och tydliga mål.

Ungefär så kan man sammanfatta budskapet till näringsminister Annie Lööf när hon träffade representanter för konsortiet Roadmap Sweden på Vattenfall.  DN Motor  passade på att byta några ord med henne, mer om det längre fram.

Bakom Roadmap Sweden står ett 80-tal företag och organisationer, däribland Volvo, Postnord, Bosch och Siemens. De menar att Sverige kan nå en världsposition inom elektrifiering av fordon om korten sköts rätt. Men det är bråttom, och hela samhället måste delta i omställningen. Annars riskerar Sverige att hamna på efterkälken.

Annika Ramsköld på Vattenfall och Paul Gustavsson på Volvo Personvagnar pekar på följande tre huvudpunkter i strategin:

: Nationell samordning. Alla parter måste gå åt samma håll med samma verktyg. Det handlar bland annat om gemensamma standarder för exempelvis kontakter.

: Skapa sektorsövergripande demonstrationsmiljöer. Med det menas kompletta lösningar där alla delar bildar en fungerande helhet. Hammarby sjöstad i Stockholm lyfts fram som det goda exemplet.

: Stimulera kundefterfrågan. Paul Gustavsson framhåller att det inte handlar om riktade stöd till biltillverkarna, utan mer om särskilda styrmedel som gör det attraktivt att välja en elbil. Några exempel är nedsatt eller fri trängselskatt i Stockholm och Göteborg.

Näringsminister Annie Lööf (C) säger att målet om en fossiloberoende fordonsflotta år 2030 är fullt möjligt att nå – vi har tekniken, men vi måste också ha viljan. Och vi kan lära av andra länder, som exempelvis Tyskland, säger hon.

DN Motor byter några ord med henne efter presentationen. Jag frågar om hur det blir med förmånsbeskattningen när dagens regler löper ut vid årsskiftet. Alla pratar om långsiktiga spelregler, men hur långsiktigt är det att fortfarande inte veta hur det blir? Tiotusentals tjänstebilsförare svävar i total ovisshet hur beskattningen blir den 1 januari nästa år. Det påverkar hela marknaden.

- Frågan bereds inom regeringen. Min utgångspunkt är att dagens nedsättning fortsätter att gälla, säger hon.

I värsta fall kan besked dröja ända till höstbudgeten. Då är det bara ett par månader kvar till årsskiftet. Nya tjänstebilskontrakt tecknas i regel på tre år.

Ett annat exempel på ryckighet som skapat osäkerhet är beskattningen av låginblandade biodrivmedel. Villkoren ändrades så sent som den 1 februari år. I förslaget till kvotplikt för oljebolagen att blanda in mer biodrivmedel, som regeringen lade alldeles nyligen, blir det nya beräkningsgrunder igen – nu från den 1 maj 2014.

Annie Lööf försvarar det med följande:

- Med kvotplikten får vi just de klara och långsiktiga spelregler vi önskar, säger hon.

Hon återkommer flera gånger till att Sverige kan ligga i framkant när det gäller elektrifiering. Samtidigt understryker hon hur viktigt det är för regeringen att reglerna utformas teknikneutralt.

Det är inte helt lätt att få ihop den ekvationen.

Bort med fossila bränslen, in med el, men det ska vara teknikneutralt. Fri fordonsskatt tför etanolbilar och nedsatt förmånsvärde till 60 procent för gasbilar, men det ska vara teknikneutralt.

40 000 kronor i statligt stöd till supermiljöbilar av typen Prius – som går på fossil bensin när elen sinar  – men det ska vara teknikneutralt.

Hänger ni med?

Jag kanske är elak i överkant. Övningen på Vattenfall var ambitiös och målen lätta att sympatisera med.

Men det krävs mer än samhälleliga krafttag om vi ska få fler elbilar. Marknaden är iskall. Kunderna väljer laddhybrider eller snåla dieslar istället. De rena elbilarna upplevs som på tok för dyra och har alldeles för kort räckvidd. I februari registrerades – håll i er nu – fyra (4!) elbilar. Som referens kan vi ta Volvos stadsjeep XC60. Den registrerades i 459 exemplar.

Det är bra att vi får laddplatser, gemensamma standarder och liknande. Allt detta behövs. Men framför allt behövs batteriteknologiska framsteg, eller snarare genombrott.

Paul Gustavssons svar på frågan från DI:s Håkan Matson om när Volvo ska lansera en ren elbil som går att köpa blir det talande beskedet:

-   Vi ser inget business-case för en ren elbil. Vi har ingen sådan i pipeline.

Hallå, vem släckte ljuset?

Trenden från årets två första månader att aktiefonder lockar allt mer håller i sig men har mattats, något enligt bolagen. Hos Nordnet var Sverigefond den mest köpta kategorin. Hos Nordnet var en kort räntefond visserliegn den mest köpta alternativet under mars men i övrigt är det aktiefonder som dominerar.

På säljsidan dominerar Ryssland. Hos Avanza är det mest sålda kategorin bland spararna och hos Nordnet är Robur Rysslandsfond den mest sålda.

Moskvabörsen har inte hängt med i den senaste uppgången som varit på flera av världens stora börser. Landets koppling till Cypernkrisen bidrog till att kurserna pressades ytterligare.

Frågan är om de som lämnar Ryssland just nu gör rätt eller fel återstår att se. Risken att sälja när kurserna är på väg att vända uppåt finns alltid.

Å andra sidan har Rysslandsfonder haft svårt att ta fart. I år ligger minuset på drygt 4 procent, enligt analysföretaget Morningstar. Även på ett, tre och fem år visar kategorin minussiffror.

Det kan jämföras med Sverigefonder som på samma tidsperioder ligger på plus.

För de som sparat i tio eller femton år i kategorin ser det dock bättre ut.

Friterade lammtestiklar med urfamajonnäs och torkad kapris

Tanken på att äta testiklar upprör säkert en del, men faktum är att de friterade är smakmässigt mer lika kalvjärpar än innanmat som njure och lever.

8 lammtestiklar

salt

3-4 dl ströbröd, helst panko

1 ½ liter frityrolja

servera med:

majonnäs, gärna urfamajonnäs

några klyftor av citron eller lime

torkad kapris

1. Skär ett snitt i varje testikel och ta bort hinnorna genom att liksom fläka dem. Det är två lager hinner som ska bort så att bara det inre köttet blir kvar. Dela de största på längden om det behövs.

2. Salta testiklarna och låt dem ligga i rumstemperatur i minst en kvart.

3. Panera testiklarna i ströbröd.

4. Hetta upp oljan i en kastrull med höga kanter. Fritera testiklarna i omgångar, cirka 5 minuter i taget. Låt dem vila på en tallrik med hushållspapper i några minuter.

5. Servera med majonnäs, gärna urfamajonnäsen samt den torkade kaprisen jag bloggat tidigare om.

Du hittar en intressant artikel på webben som du vill tipsa dina vänner eller kollegor om. Jag gissar att e-post, Facebook eller möjligen Twitter är vad du i så fall använder.

Alla alternativen har dock ett problem gemensamt: Om mottagaren inte tittar på länken med en gång riskerar den att försvinna, långt ner i inkorgen eller flödet i de sociala medierna.

Med senaste versionen av Flipboard som lanseras idag har ett fjärde alternativ dykt upp: Spara artiklarna i en digital tidning som vänner och kollegor kan bläddra igenom när de har tid.

I grund och botten påminner funktionen om en av de bästa i Googles RSS-läsare Reader, en tjänst som sökjätten överraskande beslutat att lägga ner till sommaren. I Reader fanns möjligheten att dela med sig av de bästa artiklarna så att vännerna kunde bläddra igenom dem i en lång lista. Att få alla lästips samlade på ett ställe var bra, just eftersom de inte riskerade att drunkna i annat.

I Flipboards utförande blir länksamlingarna snyggare än i Google Reader. Det skulle kunna göra att fler hittar till Flipboard än Google Reader. Men för att de användarskapade tidningarna i Flipboard ska bli en framgång måste det måste bli enklare att sätta ihop dem. Idag kan man lägga till intressanta länkar på två sätt: Antingen genom att klicka på ett plustecken när man läser något man vill dela i Flipboard eller genom att använda ett speciellt bokmärke i webbläsaren.

Men de flesta av mina vänner använder inte Flipboard idag, och därför måste jag fortsätta att tipsa via e-post, Facebook och Twitter. Här behöver Flipboard på något sätt automatisera, exempelvis så att länkar jag delar på Twitter och märker med en särskild hashtagg också läggs till en av mina Flipboard-tidningar. Ett annat alternativ är samarbeten med exempelvis Buffer eller Ifttt, två tjänster som gör det möjligt att posta länkar till flera tjänster samtidigt.

Version 2.0 av Flipboard finns än så länge till Apples prylar. En Android-variant är på gång.

Och den är aningen annorlunda i jämförelse med tidigare år. Tidigare har det enbart varit för sponsorer. Men i år får alla andra också komma. Vi tycker att det vore väldigt trevligt om så många som möjligt kom. Vi håller till i Kalmarsalen. Klockan 19.00. Och vill du komma finns det biljetter att hämta i Kalmarsalen.

Och man vet aldrig vad som kan hända. Ett år fick vi se Petter Wastå och Lasse Johansson utklädda till bär.

Linders lungmos

Traditionella svenska tillbehör till lungmos är kokt rödbeta och stekt ägg, men jag har gjort rätten mer sydländsk. Och därför serveras den med riven manchego till (som jag tycker har djupare smak än parmesan).

räcker till 6 huvudportioner eller 12 förrätter

tid: 3 timmar

hjärtslag (med levern borttagen) av lamm eller gris (cirka 1,2 kg)

smaksättare:

5 kryddpepparkorn

5 svartpepparkorn

1 tsk mejram

1 kvist rosmarin

ett par stjälkar persilja

2 lagerblad

3 dl torrt vitt vin (utan fatkaraktär)

1 rödlök

1 liten morot

1 msk salt

vatten

mot slutet:

4-5 finhackade schalottenlökar

2 msk olivolja

8 mosade sardellfiléer

1 liter spad från koket

½ dl finhackad persilja

50 g smör

servera med:

nyriven långlagrad hårdost, exempelvis manchego eller prästost

1. Koka upp vatten i en rymlig kastrull och lägg i hjärtslaget. Låt koka upp. Häll ut vattnet och skölj kött och kastrull noga. På så vis slipper man skumma buljongen senare.

2. Lägg tillbaks hjärtslaget i kastrullen. Lägg i alla smaksättare och fyll på med vatten så att köttet täcks gott och väl. Låt alltsammans sjuda i 2 ½ timme.

3. Dra av kastrullen från värmen och låt alltsammans svalna.

4. Fiska upp köttet. Hacka det fint, men se till att inte blir mosigt. Det ska vara små, små bitar.

5. Fräs löken i olivoljan i en rymlig stekpanna eller sautös till bitarna blir genomskinliga och doftar gott. Lägg i lungmoset och låt det fräsa några minuter utan att ta mycket färg.

6. Tillsätt sardellmoset och häll på spadet i omgångar och låt koka in i köket (utan lock). På samma vis som man kokar äkta italiensk risotto.

7. När all buljong är inkokt, smaka av lungmoset med lite salt, smör och persilja.

8. Servera het med riven ost och gott glas vitt vin. Många skulle nog rekommendera en fatig chardonnay, men jag föredrar faktiskt en mineralig chablis eller något annat utan ektoner, men det är nog ett rätt personligt val. Fast frågan är om inte en bärig chianti, med rätt mycket smak ändå är det allra bästa.

Trenden mot allt kortare räckvidd är bruten. I takt med att vägarna torkar upp stiger nu räckvidden. Den har ökat från 14,2 till 15,3 km.

I morse körde jag ner i garaget efter en tur i tät trafik på 15,4 kilometer. Inte en droppa bensin hade gått gått åt. Och jag hade el kvar för ytterligare 1,2 kilometer. Det betyder 16,6 km i total räckvidd. I morgon skiftar jag tillbaka till de lättrullande sommardäcken med specialgjorda navkapslar. Det bör ge ytterligare någon eller några kilometer. Det ska bli spännande att se om jag lyckas komma tillbaka till förra sommarens toppnotering på strax över 20 kilometer.

Enligt deklarationen ska bilen klara upp till 25 kilometer på el, men så långt kommer nog ingen med en vanligt utrustad bil. De tester som ligger till grund för dessa officiella värden har väldigt lite med verklig trafik att göra.

Vilka är dina erfarenheter med Prius laddhybrid i vinter? Eposta och berätta! Bifoga gärna bilder.

Den som brukar granska specifikationen till inkomstdeklarationen har i år sett en ny term under rubriken inkomst – kapital. Det handlar om schablonintäkt för den som har fonder. De är en följd av en ändring av skattereglerna som gäller från och med inkomståret 2012.

Lite förenklat har skatt som tidigare skulle betalas av fonden flyttas över till spararen. Den tidigare skatten gällde bara för svenska fonder. Det innebar att de hade svårt att konkurrera utomlands. Det var argumentet för att ta bort skatten men regeringen ville att uttaget från fond­sektorn skulle vara oförändrat och beslutade då om att flytta skatten.

Förslaget fick hård kritik från branschorganisationen Fondbolagens Förening. En ny förmögenhetsskatt, krångligt, onödigt och något som främst bara skulle drabba äldre, låginkomsttagare och barn var några av argumenten. Men förslaget blev verklighet och möter nu fondspararna för första gången.

Skatten beräknas genom att 0,4 procent av fondandelarnas värde den 1 januari tas upp som schablonintäkt under inkomstslaget kapital. Uppgifterna finns förtryckta på deklarationsblanketten. Spararen betalar 30 procent på schablonintäkten i skatt. Det motsvarar 0,12 procent av värdet på dina fondandelar. För den som har 100 000 kronor på fondkonto innebär det 120 kronor i skatt.

Om en person inte har något annat sparande tas ingen skatt ut om värdet på fonderna är under 50 000 kronor. Schablonintäkten går inte att kvitta mot en reavinstförlust i deklarationen om någon skulle vilja försöka detta.

Det finns möjligheter att slippa den här schablonintäkten. Den som väljer att lägga sitt sparande i den färska sparformen investeringssparkonto, ISK, eller i en kapitalförsäkring slipper schablonintäkten. Men då måste man i stället betala den schablonskatt som gäller för de här sparformerna.

Ska man flytta över sparande i exempelvis ISK, måste man också skatta fram eventuella reavinster. För den som sparat länge i fonder kan det handla om ganska stora summor. Något man måste vara medveten om innan man flyttar kapitalet.

För många sparare kommer förändringen säkert som en överraskning. Men den lär bestå framöver så det är bara att vänja sig.

Siri Derkerts lilla skulptur …

… av Elin Wägner ska förstoras till en staty …

Siri Derkerts drygt två decimeter höga skulptur från 1945 av författaren och kvinnosakskämpen Elin Wägner fångad med lätt lyft högerfot under ett tal ska förstoras till en ståtlig staty av skulptören Rune Rydelius.

… av skulptören Rune Rydelius (till höger). Originalets lånades på tisdagen ut som förlaga av Bonniers representant Jenny Forsell (i mitten). Drivkraften bakom projektet Marianne Enge Swartz står till vänster.

På tisdagen blev det klart. Bonniers lånar ut originalet som till vardags står på Nedre Manilla till Rune Rydelius att arbeta utifrån. Överlämnandet och kontraktsskrivandet skedde i Bonnierhuset på Torsgatan. Om ett år ska statyn vara klar. Marianne Enge Swartz i Elin Wägnersällskapet har varit drivande i insamlingen av pengar till projektet. Avgörande blev bidraget på 260 000 kronor från Konstakademien.

Marianne Enge Swartz vill helst att statyn placeras på Odenplan.

Stockholms Konsts chef Mårten Castenfors är positiv till projektet. Men ännu är det inte klart var statyn ska placeras. Marianne Enge Swartz vill helst se den på Odenplan i närheten av Elin Wägners bostad och i den trakt där flera av hennes romaner utspelar sig. Hon siktar på invigning i maj 2014.

Originalet göts i Paris på Fonderie Valsuani konstaterar Jenny Forsell med förstoringsglaset. Marianne Enge Swartz  tittar på.

Rune Rydelius har tidigare förstorat andra skulpturer. Det är ett tidsödande precisionsarbete han ska utföra i sin ateljé i Grillby utanför Enköping. Han kommer att göra en armerad gipsskiss belagd med lera som torkad överstrykes med linolja och trälim för att få rätt struktur och en bronsliknande färg. På denna görs en gummiform som stelnad sågas i tre eller fyra bitar och sänds till konstgjuteriet som mall vid bronsgjutningen varpå de färdiggjutna delarna sätts ihop och skarvarna ciseleras bort.  Granitsockeln tillverkas på annan plats.

Läs även: Insamling pågår till en Elin Wägner-staty av Siri Derkert – kanske på Odenplan

Laget har löneutrymmet som skapades när Tim Thomas skrev på för New York Islanders kvar att utnyttja för att förstärka laget inför slutspelet.

Nästan alla toppspelare som kommer att stå utan kontrakt efter säsongen nämns som potentiella Bruins-spelare.

Där nämns Jarome Ignila, Jaromir Jagr och Martin St. Louis av de mest kända. Men också namn som Curtis Glencross, Derek Roy, Eric Nystrom och Ryane Clowe.

Nya namn som dök upp i ryktesfloran på tisdagen var Daniel Briere från Philadelphia. Men eftersom han just nu är skadad med en hjärnskakning lär det knappast bli troligt med en flytt norrut.

Även Vancouvers båda målvakter Roberto Luongo och Cory Schneider fanns också med i snacket.

Verkar som att många andra lag är ute efter Bostons målvaktstalang Malcolm Subban. Han valdes som 24:a i första omgången vid draften i fjol och är en spelare Boston inte vill släppa.

En tänkbar bytesaffär rakt av har också nämnts mellan Philadelphia och San Jose. Förre Mora-spelaren Bobby Ryan skulle flytta österut och 20-åringen Sean Couturier motsatt väg.

I San Jose kan det hända ännu mer än bara att Douglas Murray flyttat. Även hans backkollega Dan Boyle verkar vara på väg bort från klubben.

Carolina vill också bli av med Jussi Jokinen och Ottawa vill ha något i utbyte för letten Kaspars Daugavins.

Vill ni läsa om fler namn som nämns inför sista dagen för spelaraffärer 3 april kan ni gå in här: http://www.nhl.com/ice/blogpost.htm?id=15494

Klagomål på hanteringen av V60-laddhybridens kabel har gett reaktioner och goda råd hur man ska göra för att förenkla tillvaron.

Tack för era fina tester av laddhybridbilar. Jag äger Volvo V60 laddhybrid nummer 71. Ni klagar en del på laddsladden. Jag har en plats som jag hyr av Stockholms Stad. De har satt dit en laddstolpe som har ett uttag IEC-62196-2. Det är samma som bilen har. Det betyder att det inte finns någon klump på kabeln. Finnesen med detta är att laddstolpen kan styra hur mycket ström bilen får ta. I en framtid kan man tänka sig att det finns många bilar som behöver laddas, då kan laddningen styras efter tillgång på strömen. Då bilen står på plats låses laddsladden fast i båda ändar. Jag har låst fast sladden så att den inte går att ta då bilen inte är på plats. Jag lämnar  alltså sladden vid stolpen. Detta betyder att det är mycket enkelt att stoppa i och ta ur laddkabeln, utan att behöva rulla i hop kabeln. Jag har sett att det finns laddstolpar där laddkabeln förvaras inne i stolpen, då den inte används.

Vi fikar där, äter middag där och letar på helgerna efter fynd i de små butikerna runt Nytorget. Själv bor jag inte på Söder. Jag är från Värmland och hyr ett krypin i en förort i fjärde hand. Det gör man tydligen när man är ny i Stockholm.

Jag märker hur viktigt boendet är i den här staden. I stället för att fråga nya människor man träffar hur de mår eller vad de gör så frågar man hur de bor. Boendefrågan gör att det plötsligt blir viktigare att ha mycket pengar. Har man inte det är det svårt att bo bra.

Så tydligt blir det aldrig i en mindre stad.

Och hur är det nu, livet i storstaden? Kanske någon undrar.

Jo, Södermalm är inte särskilt mycket större än Karlstad och Medborgarplatsen påminner lite om Stora torget. Så fixar jag bara en central, nyrenoverad hyresrätt vid vattnet med två rum och stor altan, är det sig ganska likt.

caroline.englund@dn.se

Foto: AP

Fåglar dog som flugor när öarna i Söderhavet koloniserades för 4.000 år sedan. Forskarna tror nu att tio procent av världens fågelarter dog ut på några hundra år. Tio procent.

Det brukar närmast betraktas som ett axiom att människan är naturens nemesis (då förutsätts naturligtvis att människan inte är en del av naturen), och att det närmast är en tidsfråga innan vi lyckats utrota sönder jordens artrikedom till oigenkännlighet. Bortsett från att det är omöjligt för sju (och snart nio) miljarder människor att leva på samma yta som en miljard, vilket vi var för 200 år sedan, brukar de flesta beskrivningar av sakernas tillstånd missa en viktig sak, nämligen att det var förr människan aktivt och med berått mod utrotade djur, inte i dag.

Vargen skulle bort överallt, ju snabbare desto bättre. Bävern var under en period borta från Sverige, och rådjuret var näst intill försvunnet från det här landet. Kampanjer upplyser oss regelbundet om att tigern har krympt från 100.000 till 3.000 djur på drygt ett sekel. Absolut, men minskningen har inte skett i våra dagar. Den stora avskjutningen bromsades för många decennier sedan. I dag kliver asiatiska statschefer på varandras tår för att ta åt sig äran av att ha lanserat räddningsåtgärder.

Massutrotningen av fågelarter i Polynesien är ett av de mer anslående exemplen på hur reflektionslöst och självklart människan förr klampade in i naturen. Numera bygger vi tunnlar och stoppar vägbyggen för utrotningshotade paddors skull. 1800-talsmänniskan hade förmodligen skrattat läppen ur led över en sådan prioritering.

Den återkommande rubriceringen ”artutrotningen tilltar” leder fel, eftersom den i regel inte handlar om att arter dokumenterat försvinner för gott från jordens yta utan om att antalet individer av olika arter decimerats kraftigt. Dessutom upptäcks ständigt nya arter. För att återknyta till groddjuren: Dessa hör till de mest hotade på senare tid, och forskare tror att över 100 arter försvunnit, men A) det beror främst på en svampsjukdom och B) det hittas över 100 nya amfibiearter – varje år.

”Cites” heter ett globalt avtal om att reglera handeln med hotade arter. Undertecknarna (178 länder) träffas vart tredje år, och i mitten av den här månaden gjordes den senaste uppdateringen. Mötet anses ha varit en rätt stor framgång. Bland annat fick elva arter av hajar och rockor ordentligt förstärkt skydd mot rovfångst.

Samtidigt gavs en del arter av regnskogsträd ett bättre skydd, bland annat de som ger ebenholts. Beslutet klubbades i lämplig anslutning till premiären för Internationella skogsdagen i torsdags. FN-organet FAO:s chef José Graziano da Silva föreslog då att man ska sätta upp ett mål om totalstopp för illegal skogsavverkning i världen.

Alla beslut om bromsad djungelskövling är så klart utomordentliga, men faktum är att den redan har börjat bromsas. Det höggs ner ungefär dubbelt så mycket tropisk skog mellan 1980 och 1995 som under de femton åren därefter. Brasiliens avverkning gick ner med 80 procent mellan 2004 och 2012 till nivåer som inte setts på åtminstone 40 år.

Och, som sagt: vi är nu sju gånger fler än för bara två sekel sedan.

Europeerna lyckades skövla det mesta av den skog som i dag är försvunnen under tidsepoker då befolkningen var mindre än en tiondel av dagens. Medelhavet kringgärdades av vidsträckta skogar under romartiden. Träden användes till allt: byggnader, båtar, bränsle, kärl. Den skövlade marken blev åker. Arabernas expansion drevs till stor del av jakten på ny skog.

Europa utom dagens Ryssland var för 2.000 år sedan skogstäckt till 80 procent. Andelen är i dag ungefär 35 procent, och den har inte minskat sedan mitten av förra århundradet utan i stället ökat en aning. Takten i världens skogsavverkning var före 1950 betydligt högre än befolkningstillväxten. Efter 1950 är det tvärtom. Tacka urbaniseringen för det.

Eftersom de tempererade skogarna inte längre försvinner (utan växer) ligger orons fokus i dag på den tropiska regnskogen. Vårens hittills intressantaste skogsnyhet, om ni frågar mig, är nya rön om hur känslig regnskogen är för global uppvärmning. Skogen är dubbelt klimatintressant: Avverkning står för runt 15 procent av koldioxidutsläppen, och den fungerar som ”kolsänka” eftersom den tar upp koldioxid. Tänk om den globala uppvärmningen i sig hotar den tropiska regnskogen? Det var just vad en brittisk forskarrapport kom fram till för drygt tio år sedan. Djungeln skulle vara uttorkad år 2050, hette det.

De senaste veckorna har det kommit först en, sedan ytterligare en studie som vänder på steken: I själva verket gynnas skogen mer av den ökade koldioxiden än den missgynnas av den ökade värmen. Den är alltså mer motståndskraftig än man trott. De nya resultaten föranledde huvudmannen bakom den första rapporten, Peter Cox, att backa. Heder åt honom.

Jag vill berätta detta för den utsatta chefen. Min kollega tycker att vi ska avvakta eftersom vi inte vet om det är något annat som ligger bakom.
Jobbet är stimulerande och roligt, men jag blir upprörd när folk berömmer utåt och snackar illa i smyg. Det kan låta trivialt, men jag tänker att nästa gång kan det vara mig de talar illa om.

Upprörd

Svar: I större företag pågår ofta rävspel under ytan. Kanske de tycker att hon är för duktig? Ett hot mot deras karriärer? Du driver ett förändringsarbete. Kan de vara rädda för resultatet av ditt arbete? De kan vara oroliga för att inte ha sina jobb kvar när du presenterar dina slutsatser. De kanske vill påverka ditt projekt och hoppas att du ska gå på deras elaka skvaller och framställa henne som en okunnig och dålig chef. Kanske någon vill ha hennes jobb? Kanske de bara önskar att hon ska sluta? Det kan handla om ett litet maktspel där du i rollen som projektledare blir deras verktyg.

Är det många som talar illa om henne? Om det är en större grupp, där också din chef ingår, kan du råka illa ut ifall du öppet berättar vad du ser. De kan försöka utmanövrera dig också. Du ansvarar för ett viktigt förändringsprojekt. Du vill göra ett bra jobb. Då är det bra om du kan fullfölja det jobbet. Se ditt projektarbete som en möjlighet att ta till vara hennes intresse. När det är presenterat kan det vara dags att fundera över ditt nästa steg.

Sen öppnade jag webbläsaren för att kolla Facebook och möttes av ett par statusuppdateringar som vänner delat i förhoppning om att vinna än det ena, än det andra.

Nej, källkritik är sannerligen inte något som bara vi journalister behöver tänka på.

Att ett Facebook-konto skulle vara skapat av Apple för att lotta ut en laddning pekplattor känns inte särskilt sannolikt. Instagram-konton som påstår sig lotta ut saker till personer skriver sin e-postadress i kommentarerna är inte heller annat än fejk. I bästa fall är syftet bara att irritera. Insamling av adresser att skicka spam till är annars ett tänkbart motiv.

På de flesta nättjänster kan vem som helst skapa ett konto i vilket namn som helst. Om saker och ting verkar vara för bra, då är det nog också så.

Åtta gamla grova ekar intill  Kristinebergs Slottsväg …

Den idylliska Kristinebergs Slottsväg planeras som en stadsgata med bostadshus på ena sidan och tre stora kontorshus på den andra i det som nu är en ekbacke. Kontorshusen ska fungera som bullerskärm för bostadshusen. De åtta ekarna går inte att rädda enligt planerarna.

… är hotade …

… för den “ändamålsenliga kontorsbebyggelsens” skull.

Så här heter det bland annat i planförslaget som ställdes ut på måndagen: ”Inom området finns värdefull naturmark. Det aktuella området är en del av kärnområde för ek med gamla grova ekar samt värdefulla askar och lönnar. Planförslaget medför dock att dessa värden med bl a stora ekar försvinner. Det bedöms inte vara möjligt att bevara naturvärden och ekar i området och samtidigt bebygga det bullerutsatta planområdet med ändamålsenlig kontorsbebyggelse som kan skärma bakomliggande park och bostäder från buller”.

Varför inte följa 60-talsplanerarna i spåren och göra en omplanering för att rädda ekarna som man gjorde med den s.k. Birger Jarls ek, här i medljus …

… och här i motljus.

Varför inte i stället bygga de bullerskyddande kontorshusen närmare Essingeleden och skona ekarna och den värdefulla naturen till glädje för de boende i de framtida bostadshusen och för kontoristerna på de nya arbetsplatserna. Så resonerade planerarna i slutet av 1960-talet när Essingeleden byggdes. Då lades påfartsrampen från Lindhagensgatan mot Essingeleden om så att den gamla så kallade Birger Jarls ek skonades. Den står kvar än i dag bara ett par hundra meter från de ekar som är aktuella för nedsågning för några kontorshus skull.

Det är för dessa “ändamålsenliga kontorshus” som ekarna ska sågas ned. Illustration: White

Planområdet.

Proceduren var den vanliga. Lite förmingel, sedan intervju från scenen och det var Cmoore-duon Petter och Jens som stod för utfrågningen och varje klubb representerades av tränare och en spelare och det var stelt, klyschigt och tafatt, alla hade tränat hårt och bra och fokuserat och alla ville hela tiden bli bättre och sedan blev det lunch och efter det nya intervjuer på scenen och Nanne och jag fick till det helt okej, jag pratade om mina svårigheter att veta hur det känns inför säsongen eller snarare mina problem att ha en aning om hur det kommer att gå och DIF:s Magnus Pehrsson slutade aldrig orera och med sig på scen hade han en äppelkäck ung spelare som tycktes ha koll på allt och AIK:s Andreas Alm var typiskt AIK:ig, men roligast var nog Pekings Janne Andersson. Och givetvis MFF:s Rikard Norling.

När Norling och jag sprang förbi varandra utanför toaletten vände han sig om och sa, utan ironi i rösten, “fan, vad fin du är!”.
Rikard Norling är onekligen en säregen fågel.

Efter alla scenframträdande var det workshop och vi var ett av få lag som inte hade en imponerande samling flyers och rollers, vi bara slog oss ner vid ett bord och det tyckte HIF:s Jesper Jansson var väldigt roligt och sedan kom journalister fram och ville ställa frågor och intervjua och när det blev lite lugnare kom Syrianskas Sharbel Touma och Suleyman Sleyman och det är verkligen två mönsterpojkar, otroligt trevliga och välartikulerade och vi drack lite kaffe och pratade och hade allmänt trevligt.

Innan vi lämnade för den långa färden hem till Kalmar snackade jag en stund med domarna Martin Strömbergsson och Stefan Wittberg och Wittberg undrade hur jag skulle tolka det om domarkåren utsåg mig till Årets spelare den kommande säsongen.
- Ironiskt, va?, sa Wittberg leende och jag nickade.

En kvällstidning frågade de allsvenska tränarna vilken spelare de tyckte borde lägga av. Både Peter Swärd och Özcan Melkemichel svarade “Rydström”. Men båda kom fram och berättade det. Flinande.
Ge och ta, ge och ta.

Av min barndoms fem biografer i Visby finns bara två kvar. På Roxy kan man ana en del av den gamla inredningen. Teaterbion, är helt ombyggd till en mindre filmstad. Hansa, Royal och Röda kvarn är alla hotell, tror jag. Det sista i ”fransk bordellstil”.

För att få lite K-känsla under biografbesöket får du ta dig utanför ringmuren. Till metropolerna Slite och Fårösund.

I Fårösund hittar du välbevarade biografen Roy, invigd den 13 oktober 1940. Foajén är i princip i originalskick med stilig biljettkassa och fantastiska taklampor.

Roy är nästan samtida med det tidigare regementet KA3, ett kortare stenkast bort, och de värnpliktiga bidrog säkert en hel del till biljettintäkterna. Regementet lades ned vid millennieskiftet och Roy försvann in i en törnrosasömn.

– När vi köpte huset 2002 var biografen en lagerlokal med skivor för fönstren, berättar Bengt Nilsson, som äger och driver Roy tillsammans med sin fru Deisy.

Gotland har alltid varit inspelningsplats för film och på senare år har många av dessa haft världspremiär på Roy i Fårösund. Foajéns väggar pryds med affischer signerade av mer eller mindre kända skådespelare. Även under Bergmanveckan har Roy en roll.

Men det skulle kanske ha varit Royal.

– När man skulle beställa en neonskylt till den nya biografen visade det sig att det blev lite för dyrt med fem bokstäver, så namnet kortades helt enkelt, förklarar Bengt Nilsson, men antyder att historien kanske inte är helt sann.

Den 21 juni 1954 var en stor dag i köpingen Slites historia. Då invigdes medborgarhuset Slitegården med Sliteteatern. Sextio år senare ser det mesta ut som då, speciellt salongen andas 50-tal.

Sliteteatern – handkolorerat vykort från Slite Leksaks- & Pappershandel

– Vi har bytt ut några av stolsraderna, men i övrigt är allt original, berättar Lena Björk, ordförande i ideella Slite biografförening som driver verksamheten.

Stolar i alla ära, men salongens exklusivaste detalj är ändå raden med hångelsoffor längst bak. Ingen risk att armen kommer i kläm!

Maskineriet i Sliteteatern, eller Slite bio, är dock av det modernaste slaget. Precis som i Fårösund har man investerat i den numer nödvändiga digitala utrustningen.

– Förutom film spelas det en hel del teater här. Dessutom direktsänder vi operor och konserter från världens stora scener, säger Lena Björk.

Men redan den 19 oktober 1958 kom den stora världen, i form av Josephine Baker, på besök till Slite och teatern. (Mina blivande föräldrar var på plats.) Gotlands Allehandas skribent Bertil Torekull gillade vad han såg och rapporterade bland annat:

”Hon tunnsnackade med publiken, lindade den runt fingrarna, gick ner i bänkarna och sprutade parfym på parkettens damer och strök med vemodig värme en äkta gotländsk flint.”

Fakta/läs mer
Föreningen Landsortsbio på Gotland.
”Fårösund får fin biograf”, Gotlands Allehanda den 15 oktober 1940.
Bertil Torekull: ”Trött och frysande Baker gjorde succé”, Gotlands Allehanda den 20 oktober 1958.
Inger Hammar: ”Landsortens salonger möter sin nya publik”, Gotlands Allehanda den 20 februari 2010.

Pittsburgh visade redan i går att man menar allvar med att sikta på att vinna igen. De skickade backen Joe Morrow till Dallas i utbyte mot Texas-lagets lagkapten sedan 2006 Brenden Morrow. Brenden har spelat i Dallas sedan 1999 och kommer att tillföra rutin och fysiskt spel. En typisk förstärkning av en tredjekedja. En sådan som i långa matchserier kan bli den avgörande länken.

Ännu tydligare blev laget på måndagen då Douglas Murray blev klar för laget. För ett par draftval fick Pittsburgh den store defensive svenske backen. Efter den fina starten av San Jose har laget fallit ihop och en försäljning av Murray var på gång. Att det blev till Pittsburgh betyder att hans chanser att vinna Stanley Cup ökar en hel del.

Anaheim har gett tjeckiske veteranen och trefaldige världsmästaren 36-årige Radek Dvorak ett kontrakt säsongen ut. Dvorak har bara spelat 13 matcher för Davos den här säsongen, men totalt 1 191 matcher i NHL.

Inför slutspelet passar lag på att plocka till sig spelare av den här typen. Rutinerade spelare som gärna redan varit med och vunnit Stanley Cup. Spelare som kan komma in i en trupp och tala och visa vad det är som krävs för att gå hela vägen.

Lag som å andra sidan sitter med sådana här spelare och inte kan ta sig till slutspel ser till att använda dem som bytesvara, för att i stället få något att bygga vidare på till nästa år. Speciellt viktigt är det för lag med spelare av den här kategorin vars kontrakt går ut efter säsongen. Detta är sista chansen att få något i utbyte för en spelare som annars ändå försvinner i sommar.

Det här är också en chans för äldre spelare som varit trogna sitt lag under en massa år att få en sista chans att gå till ett lag med potential chans att vinna. Ray Bourque, som efter nästan 21 säsonger i Boston gick till Colorado och fick vara med och vinna Stanley Cup innan han slutade, är väl det bästa exemplet på detta.

Hockeyskribenten Tom Urtz Jr. har listat några äldre, rutinerade spelare som kan vara på väg att förstärka slutspelslag och vars kontrakt går ut efter säsongen.

Mike Ribeiro, Washington, har varit strålande och leder lagets poängliga. Men det finns andra som kan producera och laget skriker efter en bra offensiv back.

Brad Boyes och Mark Streit, New York Islanders, två rutinerade backar inne på sista svängen i NHL.

Jarome Iginla, Calgary, en av 2000-talets bästa målskyttar kan fortfarande bidra i en sekundär roll. Jarome har själv sagt att han kan tänka sig spela i Chicago, Boston, Pittsburgh och Los Angeles.

Jaromir Jagr, Dallas, en av de bästa spelarna från Europa genom tiderna, kan också bidra i en andrakedja. Vancouver, Ottawa, Montreal, Nashville och Boston har nämnts som trolig ny klubb.

Ryan Whitney, Edmonton, underskattad amerikansk back, som var med och tog OS-silver 2010.

Vinny Prospal, Colorado, 38-årig tjeck som spelat över 1 000 matcher i NHL och vunnit två VM-guld. Kan användas i många olika roller.

Matt Cullen, Minnesota, allroundkunnig som vet hur det är att vinna Stanley Cup. Vann med Carolina 2006.

Derek Roy, Dallas, stabil center och ännu inte lastgammal.

Utöver dessa ryktas det att Jay Bouwmeester, backen i Calgary, är på väg till St. Louis.

Frågan är ju också hur Boston ska förstärka med det utrymme de fick när Tim Thomas gick till New York Islanders. Thomas, som hade tagit timeout den här säsongen, gav ju Boston den här chansen även om han lär vara tillbaks igen i höst. Han kommer aldrig att stå för Islanders.

Ryane Clowe från San Jose har nämnts, men också Curtis Glencross, Calgary och Colorados David Jones.

Några minuter senare, på Jarlabankes väg, möts jag av en polisbil och i backspegeln ser jag hur den vänder, precis det jag ofta tittar efter – även om det sällan drabbar mig. Jag är lite nyfiken på hur samtalet har gått mellan poliserna.

Polis 1: ”Slå på den där bilen.”

Polis 2: ”Okej, den är registrerad i Kista. Vad gör vi?”

Polis 1: ”Vi kollar den. Det är vår plikt.”

Jag blir förstås stoppad, helt utan anledning, och får blåsa – självklart är jag nykter.

”Vi såg att bilen var från Kista”, säger polismannen vid min nedvevade ruta och jag undrar varför han vill berätta det.

”Får bilar från Kista inte vara i Täby?” frågar jag och han tittar på mig som om han i den sekunden inser att bevekelsegrunden är idiotisk.

”Jo, men man vet aldrig. Det har varit mycket”, svarar han och jag får aldrig veta vad det har varit mycket av. Bilar som går över gränsen? Bilar som framförs av människor?

På vägen hem är jag glad att det var jag som blev stoppad och inte ytterligare en ung, identitetssökande man med vana av dimtänkta myndighetspersoner. Sedan åker jag skidor i Flottsbro hela dagen.

behrang.behdjou@dn.se

Härvan rullades upp när en 13-årig flicka tros ha tagit sitt liv i Kumla efter att mannen sextrakasserat henne på internet. Polisen gick ut med mannens internetalias och då började anmälningarna strömma in från flickor som ska ha utsatts för samma sak. Flickorna är mellan 10 och 14 år gamla. De flesta bor i Västra Götaland, men fler anmälningar kommer även från Örebro, Västergötland och Östergötland. Polisen tror att ännu fler har drabbats.

TT

På småtimmarna natten mellan söndag och måndag slöts till sist en överenskommelse som ger Cypern tillgång till de 10 miljarder i finansiell nödhjälp som utlovats från EU, Europeiska centralbanken och Internationella valuta fonden.

Läs mer: Uppgörelse om Cypern klar i natt

Men cyprioternas möjligheter att ta ut pengar och genomföra betalningar fortsatte att vara starkt begränsade på måndagen, rapporterar nyhetssajten Cyprus Mail.

-    Kan jag fortsätta som vanligt? Kommer stående överföringar att fungera? Och hur är det med transaktioner online? säger trebarnspappan Nigel Christodoulou som är beroende av att kunna föra över pengar från sitt engelska konto för att kunna betala sina räkningar.

Andra är enligt Cyprus Mail bekymrade över hur de ska kunna skicka pengar till sina barn som studerar utomlands. Under den gångna veckans kris införde bankerna strikta begränsningar för möjligheterna att ta ut eller flytta pengar från kontona. Bank of Cyprus satte på söndagen gränsen vid 120 euro per dag medan Popular Bank inte vill tillåta mer än 100 euro.

Enligt vad som sagts ska bankerna öppna som vanligt igen imorgon tisdag men det återstår ännu att se. Parlamentet har gett finansministern rätt att införa restriktioner för många former av transaktioner men hur de kommer att se ut är ännu oklart. I botten ligger en fruktan för att bankkunder ska rusa till bankerna och ta ut sina pengar av rädsla för att de annars kan gå förlorade.

Samtidigt reagerade europeiska börser på måndagsmorgonen med lättnad, enligt nyhetsbyrån Reuters. Indexet .SX7E för europeiska bankaktier steg 2,4 procent och europeiska toppaktier i indexet FTEU3 gick upp 0,8 efter att förra veckan varit den sämsta sedan i november. Samtidigt föll priserna på tyska statsobligationer, ett tecken på att många anser att faran minskat och att man därför inte behöver söka nödhamn i form av Tysklands stabila statspapper.

Även börserna i Asien har enligt AFP reagerat positivt på att en kollaps i det cypriotiska banksystemet tycks ha undvikits. Euron steg inledningsvis på måndagsmorgonen men uppgången kom av sig, rapporterar Reuters.

Uppgörelsen natten till måndag innebär att Cyperns näst största bank, Popular Bank, avvecklas medan småspararnas tillgångar där övertas av Bank of Cyprus. Bankkunder med stora tillgångar, liksom bankernas ägare, kommer att tvingas ta stora kostnader. Ett krav från EU har varit att den uppsvällda cypriotiska banksektorn ska bantas ner.

Hans Rosén
twitter.com/hasserosen

Det är Svante, Nanne och jag och vi avverkade en bit redan i går, vi åkte till Norrköping för övernattning och på hotellet träffade vi hela Gefle, de hade ett matstopp på väg hem från träningsmatchen mot Mjällby och Svante högg på Pelle Olsson, tydligen hade han ställt upp i något reklamsammanhang, han hade sålt sig till kapitalet, högg Svante och flinade. När Pelle hade gått sa Svante att reklamfilmen tydligen hade varit riktigt kul.

Det var tidig uppstigning, men oavsett hur tidigt man går upp är Svante redan uppe. Och har hunnit gå en promenad.
Nu satt han nyponfräsch vid frukostbordet och jag funderade på att slå honom i huvudet med DN. Morgonpigga människor är provocerande.

Jag känner mig mer som den här låten.

Sätt ugnen på 60-70 grader. Lägg kaprisen på en plåt och sätt in i ugnen. Låt kaprisen torka i 10-12 timmar, tills de små knopparna är torra, men inte rostade. De blir knapriga och goda och lagom salta.

Fackelvakt för att bevara Råstasjöns rika naturliv …

Slagorden ekade över den snöbelagda Råstasjön i den blå skymningen på söndagskvällen när unga och gamla naturvänner med facklor i händerna paraderade och stod vakt runt sjön med hägrarna flygande ovanför och månen nästan full på himlafästet.

… på söndagskvällen i vilket deltog både unga …

… och vuxna …

”Bygg i Råsta; Känn er blåsta; På vår röst; Nästa höst” har blivit en signaturslogan riktad till Solnas politiker från motståndarna till det planerade bygget av 1800 bostäder (en del inom strandskyddet) intill Råstasjön, Solna stads unika slättsjö med över 180 arter och vattenrallen som särskild symbolfågel.

…arrangerad av den unge och engagerade Leo Rudberg …

Unge Leo Rudberg, manifestationens initiativtagare, stod uppflugen på en papperskorg och ledde talkören och höll ett brandtal för Råstasjöns natur.

… som talade både före och efter marschen runt Råstasjöns stränder.

-Livet måste värnas för oss, för fåglarnas och framtida generationers skull. Naturvärdena går inte att förena med bebyggelse vid Råstasjön. Inte ett hus ska byggas här. Inte en fågel ska dö. Bygg, men bygg någon annanstans, sade Leo Rudberg och fick rungande applåder.

Det här är en majonnäs som kan serveras till exempel till friterad fisk eller på smörgåsar som klubbsandwich eller kanske en kycklingsallad.

Urfa kan köpas på nätet av kryddfirmor, både svenska och utländska.

Urfamajonnäs

1 sats

2 äggula
1 msk rödvinsvinäger

½ msk citron
svartpeppar ur kvarn

1 tsk salt

1 ½ msk urfa
1 dl olivolja
2 1/2 dl rapsolja

1. Blanda äggula, vinäger, citron, svartpeppar, salt och urfa.

2. Tillsätt oljorna, lite i taget, under ständig omrörning med en visp, tills det hela tjocknar och blir ganska vitt..

3. Ställ i kylen en stund före serveringen. Kan med fördel lagas en dag i förväg.

Vi mötte DIF på Stadshagen och vi saknade Gutu, Jörgen, Paulus och Etrit på grund av landslagsspel och eftersom vår andremålvakt Zlatan är borta på grund av avsliten hälsan blev det debut för vår tredjemålvakt, Lukas Hägg.
Även Sebastian Andersson är skadad, vilket betydde debut från start för Jonatan Ring.

Vi började bra. Kontrollerade DIF och hade en hel del fyndiga anfallslösningar. Men så tappade vi boll utanför DIF:s straffområde, DIF ställde om och fick en hörna. Vi nickade undan bollen, men en DIF:are sköt på bollen, touch och sedan till en helt fri Jawo som vinklade in 1-0 från nära håll.

Vi kvitterade dock snart. Ring slog en fin frispark från ytterzon och Erik nickskarvade in bollen.

Men ju längre halvleken led, ju mer tog DIF över. Vi spelade aningen naivt. Ofta på en felvänd lagkamrat med hård press i ryggen. Vilket fick till följd att vi tappade bollen och DIF framstod som aggressivt. Samtidigt skapade DIF inga klara målchanser, men vi fick alldeles för korta anfall.

I slutet av halvleken skadade sig Israelsson och debutanten Agebjörn kom in bredvid mig på mittfältet.

Och i paus klev jag av, bytet med Ismael var förutbestämt. I andra halvlek bytte vi även ut Mendes, Mats och Thorbjörnsson och även DIF bytte spelare och det är klart att det påverkade spelet. Det blir lite ryckigt, konstigt och DIF satte 2-1 via en fantastisk frispark och kontrade sedan in 3-1 på övertid.

DIF vann rättvist.

Och jag hade hellre vunnit än förlorat. Men genrep är numera något som handlar om att inte avslöja någonting. För alla vet att premiärmotståndarna i Allsvenskan har örnkoll på matchen och därför använder man sig inte av några varianter, man vill helst inte avslöja någonting och man byter och ändrar i uppställningen.

Jag försöker alltid få fram en bra känsla. Och sedan ta den med sig. Och jag kände mig rapp och pigg och fick bollen dit jag ville, även de lite längre passningarna.
Alltid något.

Konkurrensen hårdnar i klassen supermiljöbilar. Volvo lägger sig i omkörningsfil med V60 laddhybrid.

Vi har nu för första gången ställt vår laddbara Prius mot Volvos motsvarighet V60. Hur matchen går rond för rond kan du läsa mer om i dagens DN Motor.

Vad som är klart när det gäller förbrukning är att Priusen vinner på landsväg, trots att den är bensindriven. Oftast går ju en diesel snålare, men Volvo har valt att ladda V60 med värsta dieseln i programmet, femcylindriga D5 med 215 hk mot Priusens lilla bensinfyra på 1,8 liter och 99 hk.

Efter 90 mil visar Priusen 0,49 liter/mil medan Volvon dragit 0,59l/mil av det mer energirika dieselbränslet. Dock ska sägas att Volvon bara gått ca 150 mil. En diesel behöver i regel 1000 mil innan allt sätter sig.

Men Volvon kommer sannolikt aldrig ner i Priusens nivåer. Därtill är bilen för stor, tung och stark. Den är hela 500 kilo tyngre, ett halvt ton.

Provet, som även innefattade undanmanöverprov på bana, drev upp den totala förbrukningen i Prius. Den står nu på 0,19 liter/mil efter 850 mil. Som bäst var jag nere på 0,12 l/mil. Men även 0,19 är bra, särskilt om man jämför med bilens officiella förbrukning på 0,21 l/mil.

Ju mer kollegan Jacques demonstrerar Volvos genomtänkta mobil-app för bilen, desto mer förundrad blir jag över hur Toyota kunnat missa det.

Volvo-appen ger Jacques total koll över bilen. Han kan fjärrstyra lås och värme, kolla förbrukning och ladda ner körjournaler. Kommer han ut på Arlandaparkeringen en mörk kväll och undrar var i helskotta han ställde bilen är det bara att klicka i appen och vips blinkar och tutar bilen ”Hej Jacques, här är jag”. Behöver jag lägga till att bilen är varm också.

Här har Toyota mycket att lära.

Migrationsminister Tobias Billströms (M) uttalande i DN om att det oftast inte är ”blonda och blåögda” som gömmer flyktingar har väckt stor uppmärksamhet.

En dag med Florica Tudorici

5.000 eller 100 kronor? Ryktena om vad tiggare tjänar går från högt till lågt. DN följde Florica Tudorici en hel dag.

Reinfeldt om Billströms uttalanden

Statsministern kritiserade på tisdagen migrationsminister Tobias Billström för hans uttalanden om flyktingar.

Billström om de papperslösa

Migrationsministern Tobias Billström svarar på frågor om “skuggsamhället”.

De isiga marsvindarna …

… spelade ett spratt med eleverna …

… från Rytmus musikgymnasium …

Sång, musik och ungdomligt engagemang värmde i de isiga marsvindarna på Ryssgården utanför Slussens tunnelbaneingång på fredagsförmiddagen. Det var förstaårseleverna i Rytmus musikgymnasium i Sickla som avslutade sin miljövecka med en manifestation. Där var loppis för wwf (Världsnaturfonden) med ekokaffe och hembakade bullar och jam med hopsnickrade texter om miljöengagemang till välkända melodier. Och där stod Hedda Segersten med en megafon talade sig varm för att behålla Slussens klöverbladslösning också efter en ombyggnad.

… när de avslutade sin miljövecka …

… med en manifestation …

… på Slussen på fredagen.

Förstår jag det rätt måste alltså en familj med två barn bo i en 4:a, trebarnsfamiljen behöver en 5:a.

Någon som är förvånad över det faktum att allt fler stockholmare blir trångbodda?

– Vill man bo centralt får man vara rädd om varje kvadratmeter och acceptera att det är trångt, säger kvinnan i DN-reportaget.

Och det har hon ju rätt i – men visst kan jag tröttna på kvadratcentimeterjakten. I artikeln avhandlades smarta tips om hur man får bostaden att kännas större. Ni vet, skjutbara väggar, draperier, speglar. Det fanns en tid då jag gillade sådant. Det kändes urbant, och urbant är bra.

Kollar lite bostadsannonser. Kanske ska man sluta vara trångbodd? Hittar en bostad i våra kvarter. För oss skulle det bara kosta 16,5 miljoner kronor att inte längre vara trångbodda.

Vi slog inte till.

Ibland är det kämpigt att tycka om dig, Stockholm. Att vara många som delar på en kärlek är inte helt okomplicerat – men jag förstår att det är så det funkar.

claes.sjodin@dn.se

Brodeurs New Jersey slog Carolina med 4-1 och han blev matchens förste målskytt. I powerplay till och med. Därmed har han gjort tre mål under sin hittills 20 säsonger långa NHL-karriär. En fantastisk comeback för 40-årige Brodeur som inte spelat sedan 21 februari beroende på en ryggskada.

Den här gången var det så att Brodeur avvärjde ett skott från Carolinas Patrick Dwyer och styrde ut pucken i sarghörnet. Där tog Jordan Staal hand om pucken och försökte nå backen Tim Gleason vid blålinjen med ett hårt pass.

Gleason missade dock pucken som gick ut i mittzon, slog i sargen och gled in i det tomma Carolinamålet, då deras målvakt Dan Ellis var på väg till båset eftersom det var signalerat för avvaktande utvisning.

Det betydde 1-0 till New Jersey efter bara 3.54 och eftersom den senaste spelaren i laget som rörde pucken var målvakten Brodeur var det helt riktigt också han som fick målet.

Pinsam för alla övriga forwards i ligan som till denna dag ännu inte gjort mål i ligan. Nu är de redan efter New Jerseys veteranmålvakt.

“Jag tittade inte efter pucken när den gick i mål. Det var som “vad var det som hände?” eftersom jag inte hade koll på att det var avvaktande utvisning. Det var verkligen överraskande”, sa Brodeur till nhl.com.

Brodeurs första mål kom 17 april 1997 då han sköt pucken i Montreals tomma bur.

15 februari 2000 fick han också ett mål på liknande sätt som mot Carolina. Den gången var det Philadelphia som gjorde självmål.

Brodeurs mål var unikt också på ett annat vis. Bara Jevgenij Nabokov har tidigare gjort ett powerplaymål. Det var när han spelade i San Jose, som då mötte Vancouver, 10 mars 2002.

Senast en målvakt gjorde mål var 26 december 2011. Märkligt nog var det också då en match mellan New Jersey och Carolina. Den gången var det Ilja Kovaltjuk som gjorde självmål och sista Carolina-spelare som rörde pucken var målvakten Cam Ward.

Här är alla 13 mål som gjorts av en målvakt:

Billy Smith, NY Islanders, 28 november 1979 i Colorado (7-4)

Ron Hextall, Philadelphia, 8 december 1987 mot Boston (5-2)

Ron Hextall, Philadelphia, 11 april 1989 i Washington (5-8) i slutspel

Chris Osgood, Detroit, 6 mars 1996 i Hartford (2-4)

Martin Brodeur, New Jersey, 17 april 1997 mot Montreal (5-2) i slutspel

Damien Rhodes, Ottawa, 2 januari 1999 mot New Jersey (6-0)

Martin Brodeur, New Jersey, 15 februari 2000 mot Philadelphia (4-2)

Jose Theodore, Montreal, 2 januari 2001 borta mot NY Islanders (0-3)

Jevgenij Nabokov, San Jose, 10 mars 2002 i Vancouver (4-7)

Mika Noronen, Buffalo, 14 februari 2004 i Toronto (4-6)

Chris Mason, Nashville, 15 april 2006 mot Phoenix (5-1)

Cam Ward, Carolina, 26 december 2011 mot New Jersey (4-2)

Martin Brodeur, New Jersey, 21 mars 2013 i Carolina (1-4)

Sverige är i desperat behov av en arabisk vår. Jag letar på Facebook men ingen frysaktivist modig nog att starta ett stoppa vinternuppror. Ändå behandlar en tröttsam majoritet av alla statusuppdateringar just nu vädret. Hittar till slut en rätt menlös ”Hata vintern”-sida. Den har bara fått drygt 300 gilla – på fem år. Sista tappra inlägget är daterat februari 2012 och sedan dess har sidan legat i djupfryst läge.

Överväger att efterlysa den svenska våren men inser efter en snabbsurf på SMHI att den dröjer hur mycket jag än larmar och gör mig till. Väderbloggen varnar för mäktiga högtrycksblockeringar över den norra hemisfären och spår ett ordentligt snöoväder i Stockholm lagom till vårdagjämningen.

Jag vet att det är lönlöst, men det kan bli så att mitt första och kanske enda Facebookuppror snart finns där: ”Jag vill inte köpa nya vantar, jag vill köpa en bikini.”

Hur många gillar?

jessica.ritzen@dn.se

Jag har skrivit om två-faktorsinloggning ett par gånger tidigare, och kommer fortsätta göra det i takt med att nya tjänster lägger till möjligheten. Anledningen är att det är ett effektivt sätt att minska risken för kontokapning, och därför en bra idé att slå på funktionen när den erbjuds.

Normalt behövs ett användarnamn och lösenord för att logga in, men med tvåfaktors-inlogg krävs ytterligare något som bevis på att man har behörighet att använda konto. Konsumenttjänsterna på nätet löser det oftast genom att skicka en kompletterande kod till användarens mobiltelefon.

Men aktiverar man funktionen på någon av nätets tjänster är det också viktigt att titta på vad det innebär. Med tvåfaktors-inlogg på sitt Apple-konto kan exempelvis inte kundtjänst längre återställa lösenordet om man skulle tappa bort mobiltelefonen eller glömma koden. Det skulle ha skyddat journalisten Mat Honan, men det är därför viktigt att förvara engångskoderna man får som bakväg in på ett tryggt och säkert ställe.

Nästa blogginlägg om tvåfaktors-inlogg kan mycket väl handla om Twitter.

Och då är vi ändå vana vid tämligen bister väderlek. Men den senaste tiden är det blåsten som ställt till det för oss. Den bitande, elaka, kraftiga vinden.

Vi pälsar på oss. Vi vet ju vad som väntar. Vi kliver utanför GFA och vi blir först förvånade. Det blåser ju inte så mycket. Det blir kanske inte så farligt. Men så går vi några meter, kommer runt ena hörnet, kabooooom!, orkanvindar sveper över, under och omkring oss och ruskar om oss och vi kippar efter andan.
Men vad kan vi göra annat än att sträva framåt?
En träning ska ju genomföras.
Så vi försöker genomföra den så gott det går.

Efter träningen tar det ungefär en kvart att få av sig alla kläder. Nertill har jag tjocka ljumskbyxor, långkalsonger, träningsbyxor och upptill underställströja, t-shirt, tre långärmade tröjor, en vindjacka och så mössa och skidvantar.

Fast man ska ju inte klaga. Vi får åtminstone spela fotboll. Om än under miserabla omständigheter. Vi har emellertid lagkamrater som har det värre. Zlatan Azinovic slet av sin hälsan och är borta ett halvår och Tobias Eriksson fick sätta in skruvar i foten och är ur spel i alla fall tre månader.
Vi lider med våra lagkamrater.

Nya mätningar sätter tiden för vårt kosmos födelse till 13,81 miljarder år sedan. Det är rymdteleskopet “Planck” som genom att mäta strålningen från Big Bang, en strålning som fortfarande dröjer sig kvar i rymdens mörker, kunnat visa att den stora smällen ägde rum 50 miljoner år tidigare än vad man hittills trott.

Kanske några av er reagerar på att vi skriver 50 miljoner år eftersom flera andra siffror florerar. Det finns nämligen också uppgifter om att den nya åldern är 60 miljoner år äldre medan andra skriver 80 miljoner år. Och Nasa skriver 100 miljoner år. Sanningen är att forskarna aldrig varit riktigt eniga om hur gammalt universum är och då blir det på det här viset.

Äldre har vi i alla fall blivit, den saken är klar.

Resultaten styrker också teorin om att universum expanderade från storleken av en atom till något som liknar det vi ser i dag på bara någon bråkdel av en sekund. En expansion som ägde rum snabbare än ljusets hastighet.

Rymdteleskopet har också kunnat visa att universums expansion inte är lika snabb som man hittills trott samt att det består av lite mer vanlig materia än forskarna räknat med och därmed något lite mindre av den märkliga och svårfångade “mörka energi” som verkar vara kraften bakom att universum inte bara expanderar utan också gör det i en allt snabbare takt. Ett slags antigravitation som vi ännu så länge inte har kunnat observera här på jorden.

Enligt förra årets Nobelpristagare i fysik, australiern Brian Schmidt, består kosmos till 95,5 procent av sådant som vi inte kan se och när jag träffade honom i december och bad honom skriva några rader med sina egna tankar kring universum så skrev han följande:

“One should not prejudge the universe. It is a very strange place, and it does what it wants to. A universe which is 95,5% stuff we can not see is the simplest interpretation of the accelerating expansion of the cosmos – 73% stuff which makes gravity push – 22,5% stuff which makes gravity pull – and the frosty atoms, 4,5% of the universe, which illuminate the dark heart of the universe.”

De kylslagna atomerna som utgör det universum som vi normalt kan se när vi blickar ut mot en mörk natthimmel eller som gör sig påmint när vi halkar och möte Moder Jord i en gravitationell närkontakt, är också det som vi själva känner oss mest trygga med.

Sedan jag pratade med Brian Schmidt har siffrorna alltså förändrats något, tack vare “Planck”. Den mörka energin har minskat från 72,8 procent till 68,3 procent och den mörka massan ökat från 22,7 procent till 26,8 procent. Kvar för oss att njuta av och kalla för vårt synliga universum är 4,9 procent.

Så “vårt” universum, det vi normalt ser och kan känna på, utgör bara en mycket liten del av allt som finns. Men kanske kommer den siffran att öka ytterligare i takt med att forskarna upptäcker ännu fler knepigheter där ute. Eller också minskar den.

För när det gäller universum gäller inte sentensen “What you see is what you get”. Det vi ser är bara en kittlande trailer inför huvudfilmen. Och då ska man veta att vi ännu inte ens har byggt biografen där denna skulle kunna visas.

Träd på Södermalmstorg …

Träden mitt på Södermalmstorg står i vägen för de pågående ledningsomläggningar vid Slussen och kommer snart att sågas ned. Det känns som om rivningen av Slussen redan satt i gång.

… som ska sågas ned inom kort.

Veckans ordlista i DN Stockholm. Eftersom sanningen alltid kommer fram till slut.

Tävlingslådor
Ett gäng plåtlådor i Tyresö? En kritstrecksrandig låda vid Telefonplan? En vit jättelåda i Kista? Kandidaterna till utmärkelsen Årets Stockholmsbyggnad, som presenterades i förra veckan, satte inga euforiska känslor i svall. Uttryckt på svenska var helhetsintrycket ganska trist. Ordlistan ser inget skäl att revidera vår tidigare lanserade kandidat – studentskrapan vid Tantolunden, som var både spektakulär och välbehövd. Men som alltså inte blev av, och som därför står som passande monument över byggåret 2012.

Pendelbesparingar
Många slänger sig med uttrycket ”tid är pengar” utan att reflektera närmare över särskilda beräkningsmodeller. Den som vill ge uttrycket en mer handfast tillämpning uppmanas fiska upp måndagens DN Stockholm, där pendlingstiden från Stockholms kranskommuner kördes mot snittpriset på bostäder – för att på så vis få fram exakt hur mycket pengar en flytt från innerstaden skulle spara, per restimme. Tid är mest pengar i Järfälla, närmare bestämt 983 kronor per restimme. Förutsatt att pendeln kommer i tid, förstås.

Spårtäckning
Sundbyberg ska bli en stad i stället för två. Ungefär så kan man sammanfatta beslutet att överdäcka de i framtiden fyra spåren på Mälarbanan, och ge möjlighet att bygga ett nytt centrum ovanpå. 2019 ska man börja, med förhoppning om att bli klara 2025. Utmärkt, tycker alla partier och så även ordlistan. Så varför stanna där? Mellan Sundbyberg och Karlberg finns gigantiska spårreservat. Tänk om hela rasket kunde överdäckas och i stället användas till eftertraktad stadsbebyggelse! Det lär ju inte ske i en handvändning, men lyfter vi frågan nu kanske den kan utredas. Framåt 2125, eller så.

Evighetsregim
Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M) har varit en kontroversiell figur i många år, men den som eventuellt hoppats att han skulle ta sin hatt och gå lär få vänta. I en trivsam intervju med Södermalmsnytt får Wennerholm lista vad han vill ha genomfört innan han slutar, och det är en diger samling. Förutom en färdig Citybana (2017) anger han färdigbyggd tvärbana till Kista – ett projekt vars start ser ut att skjutas till 2018, med beräknad byggtid på fyra år. Imponerande långsiktigt. Återstår dock några val däremellan.

Rot-dårar
Med opinionsmätningar kan man få fram både det ena och det andra om vad som rör sig i folkdjupen. Tidningen Vi i Vasastan har gjort en egen och kommer i senaste numret med chockerande siffror: 34 procent av innerstadens bostadsrättsägare avser att renovera lägenheten under kommande år. Värst är läget i just Vasastan, där 45 procent ska hålla på, medan Kungsholmen kommer sist med 26 procent. Huruvida skilsmässostatistiken på stadsdelsnivå följer samma mönster framgår inte av undersökningen, men ordlistan har sina misstankar.

Skälet till Mark- och miljödomstolens domslut var att utsikten och värdet för det s.k. Glashuset vid Stadsgårdsleden, trots gällande skyddsföreskrifter, kraftigt skulle komma att försämras om planen genomförs med nya skymmande hus byggda ovanpå den överdäckade Stadsgårdsleden framför Glashuset. Glashusets ägare Atrium Ljungberg fick alltså rätt. Nu har staden förhandlat med Atrium Ljungberg som får ekonomisk kompensation och rätt att själv byggda de omstridda husen vilket båda parter förklarat sig nöjda med.

Staden menar i sitt 27-sidiga överklagande att skyddsföreskrifterna för Glashuset (som Mark- och miljödomstolen hänvisade till i sitt domslut) inte omfattar själva utsikten utan bara fasaden som sådan. Vidare att behovet av förtätning i stadens centrala delar och de nya husens funktion som bullerskydd för den planerade Katarinaparken motiverar att husen byggs framför Glashuset. Dessutom anförs att de nya husen behövs för att skapa en trygg miljö och en levande stad med restauranger och caféer i bottenplanen.

Dessa synpunkter utvecklas mångordigt i överklagandet samtidigt som Mark- och miljödomstolen inkompetensförklaras då den inte funnit att staden angivit några skäl för att de fyra husen behöver byggas framför Glashuset. Så här står det i bl.a. i stadens överklagande

”Domstolen har inte beaktat dessa starka allmänna intressen. Domstolen tycks överhuvudtaget inte ha gjort någon värdering av vad staden framfört angående det allmänna intresset av de fyra byggrätterna. Domstolen påstår till och med att det inte angetts någon särskild bakgrund eller förklaring till behovet av byggrätterna framför Glashuset och att kommunen först i mark- och miljödomstolen angivit att det i finns ett behov av förtätning av befintlig stadsmiljö för att utnyttja befintlig infrastruktur och byggande av centralt belägna kontor och centrumbebyggelse med nya arbetsplatser.”

”Mot bakgrund av detta är domstolens skrivning anmärkningsvärd. Om domstolen skulle ha satt sig in i ärendet på det sätt som Ärendelagen föreskriver skulle det ha stått klart för domstolen att behovet var formulerat i planhandlingarna. Att det inte stått klart för domstolen tyder på att domstolen inte satt sig in i ärendet. Kommunen menar således att domstolen inte har fullgjort de skyldigheter som åligger domstolen enligt Ärendelagen.”

Men efter att ha vunnit räddningsligan (92,7 procent), utsetts till Årets målvakt och Årets rookie sista året hemma i Brynäs gick det tungt i Florida. Det blev bara en enda NHL-match första säsongen.

Förra säsongen blev det bara sju matcher och hittills i år har han spelat sex.

Men kanske 4-1-segern senast borta mot Carolina var vändningen. Jacob såg inte bara till att Floridas förlustsvit på sex matcher avslutades, han var också bara 2.32 ifrån att hålla sin första NHL-nolla.

Jordan Staal hindrade Jacob från nollan, men det var ändå en nöjd svensk målvakt som var en stor bidragande orsak till segern med sina 33 räddningar. Han utsågs också till matchens andra stjärna. Det var för övrigt hans andra seger på de sex matcher han startat.

Jhonas Enroth utsågs också till andra stjärna för sitt målvaktsspel när Buffalo överraskande slog Montreal.

Det går ju inte speciellt bra för Dallas just nu och ju närmare det står klart att laget inte tar sig till slutspel vill man göra sig av med 41-årige Jaromir Jagr. Tjeckveteranen utgör fortfarande en bra bytesvara och fem klubbar sägs vara intresserade av Jagrs tjänster i kampen om Stanley Cup: Vancouver, Ottawa, Montreal, Nashville och Boston.

Stockholm må ursäkta, men efter 47 avsnitt av den turkiska tv-thrillern ”Lögnen” har Istanbul tagit över mitt liv.

Första gången jag hörde det välbekanta mobilljudet i ”Lögnen” reagerade jag nämligen tvärtom: Varför hörs denna stockholmska ringsignal i ett kök i Istanbul?

Det började med zappande en sen lördagskväll i januari. Vi hamnade av en tillfällighet i reprisen av avsnitt tio och blev fast. Sedan började det tuffa arbetet med att hinna i kapp serien på SVT Play. Det var inte det lättaste eftersom det sändes fyra nya avsnitt varje vecka.

På sportlovet var vi i kapp. Då upptäckte plötsligt barnen serien och såg i raketfart i kapp oss.

I morgon sänds det sista avsnittet. Hela familjen sörjer över att inte längre få följa Aylin, Halil, Simon, Kudret, Leyla och de andra. De som överlever kvällens avsnitt, vill säga.

Men det är väl bara att inse: snart har Stockholm tagit över den välbekanta ringsignalen igen.

hans.arbman@dn.se

Ny syn på Slussen vill rensa platsen från betong …

Ny syn på Slussen är ett förslag till nybyggnad av Slussen som hamnat lite skymundan i debatten. Det har presenterats tidigare men är nu ytterligare förfinat och ställs ut på Arkitekturgalleriet på Munkbron 3 i Gamla stan.

Det är de fem ”idealisterna” Svante Forsström, Kjell Forshed, Torsten Westman (1920-2012), Monica Andersson och Ulla Joneborg som är upphovsmakare.

… och bevara näset som det var innan klöverbladet byggdes på 1930-talet …

-Bort med betongen, återskapa näset mellan Gamla stan och Södermalm och låt  1600-talsbebyggelsen på båda sidor möta varandra. Gräv också ned tunnelbanan under Söderström och öppna vattenspegeln, säger Ulla Joneborg när hon visar utställningen med nya illustrationer på väggarna.

… och gräva ned tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan och ersätta klöverbladet med en transparent stationsbyggnad.

Om Ny syn på Slussen genomförs så hamnar Stadsmuseet i plan med gatunivån och slipper ligga nedsänkt i en gryta som i dag. Dagens klöverblad ersätts av en rund glasad stationsbyggnad där alla trafikslag möts.

Illustration som visar angrepp på tunnelbanebron mellan Gamla stan och Slussen hämtad från en ett och ett halvt år gammal SL-utredning (TN 1109-192) där det heter att bron har “uppnått sin tekniska livslängd” och är “uttjänt”.

Tunnelbanebron mellan Gamla stan och Slussen är i så dåligt att något måste göras. Det visade SL i en utredning (TN 1109-192) redan för ett och ett halvt år sedan.

Svante Forsström demonstrerar hur det nya tunnelbaneröret är tänkt att byggas femton meter under Söderströms vattenyta med början från Tegelbacken och fram till ihopkopplingen med det i dag befintliga vid Medborgarplatsen (så långt för lutningens skull). Under byggtiden löper trafiken parallellt  på de gamla spåren för att efter hand successivt flytta över till de nybyggda spåren så att korta avbrott i trafiken behöver göras endast de två sista av de fem byggnadsåren.

Han understryker också att man med nedgrävningen slipper den påtagliga risken för översvämning i T-banan. Idén är att den nya stationen ska ligga mellan Slussen och Gamla stan med uppgångar på båda ställena. Endast uppgången Hökens gata försvinner.

Vy mot Gamla stan.

Utsikt från Sjöbergsplan västerut enligt stadens officiella förslag med den föreslagna cykelbanan närmast …

… och samma utsikt enligt Ny syn på Slussen med tunnelbanan nedgrävd under Söderström. Samtliga modellbilder: kafpauzo

Ulla Joneborg påpekar att Ny syn på Slussen också återskapar de skönhetsvärden på platsen som fanns innan klöverbladet i betong byggdes på 1930-talet.  Ny syn på Slussens förslag blir ungefär lika dyrt som stadens officiella förslag Nya Slussen.

Daniels assist var hans 1 100:a poäng i NHL. Bara två svenskar har gjort fler poäng – Mats Sundin med 1 349 och Nicklas Lidström med 1 142.

Ottawas lagkapten ligger 57:a totalt genom tiderna i NHL:s poängliga, men bland numera aktiva spelare har han bara en trio före sig och två av dem kommer från Europa: 1) Jaromir Jagr, 1 671, 2) Teemu Selänne, 1 424, 3) Joe Thornton, 1 142.

Morgonens stora kulturnyhet är givetvis att Hultsfredsfestivalen lämnar Hultsfred. I sommar flyttar den i stället till Sigtuna utanför Stockholm. Namnet kvarstår dock, med viss modifikation: Festivalen, som alltså numera saknar koppling till den småländska kommunen Hultsfred, ska nu heta “Hultsfred Stockholm”.

Spektakulärt, givetvis. The Viktor Report har därför ägnat morgonen åt att samla in reaktioner från folkets företrädare i riksdagspartierna. Det var delade meningar.

* * * * *

Socialdemokraterna
Stefan Löfven, partiledare
– Det är mycket oroande hur regeringen utarmar Hultsfreds kommun och sliter isär Festival-Sverige. Vi kommer dock inte flytta tillbaka festivalen om vi vinner valet. Vanliga stockholmare ska inte behöva oroa sig för att behöva åka längre än man tänkt.

Moderaterna
Tobias Billström, migrationsminister
– Vissa tycks tro att de som besöker festivaler är trevliga, blåögda damer i 50-60-årsåldern som vill göra gott. Så är det oftast inte. I verkligheten handlar det om ungdomar som kvarterar in varandra i tält och skapar ett parallellt samhälle med egna umgängesregler. Så kan vi inte ha det i Sverige.

Miljöpartiet
Gustav Fridolin, språkrör
– Det här är absolut inte det vi kom överens om med regeringen. Flyttar man fler festivaler utan förvarning så betraktar vi den migrationspolitiska överenskommelsen som död.

Folkpartiet
Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson
– Att flytta en festival från Småland till Uppland är provinsiellt och gynnar inte svensk export. Om Sverige varit med i eurosamarbetet hade man i stället kunnat flytta festivalen till Dresden, Graz eller Thessaloniki.

Kristdemokraterna
Göran Hägglund, partiledare
– Att flytta en anrik festival är en mycket komplicerad etisk fråga, det är inget man bara kan göra hur som helst. Kristdemokraterna säger inte nej, men föredrar att frågan utreds i fyra år innan vi går med på något drastiskt.

Sverigedemokraterna
Kent Ekeroth, riksdagsledamot
– Kulturrelativismen vet inga gränser. Hur kan en festival i Sigtuna heta Hultsfred? Bara i Dårhuset Sverige.

Vänsterpartiet
Jonas Sjöstedt, partiledare
– Man kan byta namn och geografisk placering hur mycket som helst, men i grunden är det samma reaktionära bokningspolitik. Portishead och Fatboy Slim? Man häpnar. Vänsterpartiet står upp för en socialistisk festivalpolitik, utan privata artister.

Centerpartiet
Annie Lööf, partiledare
– För oss är det viktigt att det finns förutsättningar för tillväxt i hela landet. Centerpartiet är därför mycket positivt till det här och tror att det kan bli ett rejält lyft för hela Hultsfreds kommun att få möjlighet att ha sin festival i Stockholm.

Börshandlade fonder är en lite udda fågel i sparskogen. Det kan enkelt beskrivas som en blandning av fond och aktie. I grunden fun­gerar den som en vanlig traditionell fond men den handlas i realtid på börsen som en aktie.

Det här är en sparform som växt kraftigt internationellt. På stora marknader som USA och Tyskland har det strömmat in kapital i de börshandlade fonderna, eller ETF:er som de också kallas. Men i Sverige har det gått trögare.

Länge var Handelsbankens dotterbolag Xact ensamt på den svenska marknaden att sälja ETF:er. Men på senare år har SEB och Swedbank följt efter liksom flera utländska aktörer.

Ur en vanlig sparares perspektiv finns det flera fördelar. En är att man får kontroll över vad andelarna i fonden kostar att köpa eller sälja eftersom kurserna hela tiden finns noterade. I en vanlig fond sätts kursen bara en gång per dag.

För den som vill göra snabba inryckningar på olika marknader är ETF:er också ett bra verktyg. Dels för att köp och försäljningar går fort men också för att det finns ETF:er som agerar på lite mer udda marknader som är svårare att komma åt via vanliga fonder.

Eftersom ETF:er är indexfonder som skuggar utvecklingen på den aktuella marknaden är de också billigare. Dock får spararen betala ett courtage, avgift för att köpa och sälja fonder. Det här har varit ett effektivt hinder för att månadsspara mindre summor. Avgiften skulle helt enkelt gröpa ur för mycket ur avkastningen ur en sådan fond.

I förra veckan lanserade Nordnet bank möjligheten att slippa courtaget för den som månadssparar i ETF:er i 40 olika produkter från fyra olika leverantörer. Därmed blir det möjligt att månadsspara i ETF:er. Ur en sparares perspektiv är det givetvis en fördel när avgifter försvinner. Men någon stor effekt på sparande i börshandlade fonder lär vi inte se. Tre av fyra fondsparare är kunder hos de svenska storbankerna och intresset för att aktivt styra över sparare från traditionella fonder med högre avgifter som ger bra vinster för bankerna till alternativ som ger mindre pengar lär knappast bankerna vara intresserade av.

Även om det i många fall skulle vara en bra affär för de enskilda kunderna.

Den här veckan har det gått tio år sedan Irak-kriget påbörjades.
Donald Rumsfeld tyckte att det var ett bra tillfälle att förklara hur stolt han var över sin roll i detta krig:

10 yrs ago began the long, difficult work of liberating 25 mil Iraqis. All who played a role in history deserve our respect & appreciation.

— Donald Rumsfeld (@RumsfeldOffice) March 19, 2013

I ett inslag om tioårsdagen i P1:s Studio Ett uttrycker Sten Sjöström ganska tydligt vad som var problemet med Bush-administrationens argument för invasionen:
“Problemet var bara att allt var fel. Uppgifterna [om massförstörelsevapen] kom från en uppgiftslämnare som hittat på allting. Överhuvudtaget hade Irak vid det här tillfället inga massförstörelsevapen av något slag. Det fanns inte heller någon koppling mellan Irak och elfte september”.
Han har intervjuat Colin Powells tidigare stabschef om kriget, som ångrar allt och beskriver Dick Cheney som den huvudansvarige för lögnerna som banade väg för kriget.

Det är idag svårt att minnas hur marginaliserade de röster som kritiserde invasionen var i USA.
John Judis berättar i liberala New Republic (där redaktionen mestadels var för en invasion) hur det var att opponera sig mot kriget 2003 och mötas av mästrande kollegor:
“Christopher Hitchens, who was then writing for Slate, and Jeffrey Goldberg, who was then writing for The New Yorker—generously offered to school me on the errors of my way.”

Jonathan Chait försöker förklara varför han var för en invasion då och varför han ångrar det i dag.

I The American Conservative – en konservativ tidskrift som konsekvent förespråkar en mer återhållsam utrikespolitik – publiceras en lång essä om hur Irak-kriget har gjort för republikanernas utrikespolitiska anseende vad Vietnam gjorde för demokraterna:

“The root of the GOP’s problem now is the same as that of the Democrats in 1969: the party’s reputation has been ruined by a botched, unnecessary war—Vietnam in the case of the Democrats, Iraq for the GOP. This may sound implausible: every political scientist knows that Americans don’t care about foreign policy; certainly they don’t vote based on it. But foreign policy is not just about foreign policy: it’s also about culture.”

En uppenbar konsekvens av detta är att unga amerikaner i dag är mer krigströtta än någon generation sedan man började göra mätningar på sådant.

Det kan bana väg för en ny, mindre hökaktig riktinig hos republikanerna, i dag represenetrad av framför allt Rand Paul, även om partietablissemanget, och tongivande senatorer som John McCain och Lindsay Graham, inte alls är intresserade av en sådan utveckling.
Jeb Bush, som jag skrev om tidigare i veckan, hör förstås också till den falang av partiet som vill se en fortsatt muskulös utrikespolitik.

Liberala MSNBC har i dag nämnt Irak tre gånger oftare än konservativa Fox News:

Closed captioning shows Iraq has been mentioned 27 times on Fox News, 35 times on CNN, 74 times on MSNBC so far today.

— Andrew Kaczynski (@BuzzFeedAndrew) March 19, 2013

Thor Modéens trappor …

Det har blivit ännu svårare att ta sig från Slussen upp till Mosebacke och tvärtom. Förutom att Katarinahissen har varit stängd länge så har nu också trätrapporna (Thor Modéens trappor) vid Katarinaberget stängts av.

… mellan Slussen och Klevgränd …

Ska de också rivas tänkte jag först och letade efter någon skylt med upplysningar om orsaken till avstängningen. Men det finns ingen sådan skylt.

… är avstängda …

Då gick jag hem och kollade in på stadens hemsida och efter viss möda hittade jag förklaringen.

… i ett halvår.

En tillfällig luftkulvert för ledningar ska byggas längs berget ovanför infarten till Katarinagaraget. Under april kommer Katarinavägen att grävas upp för att flytta ledningarna därifrån och till luftkulverten. Och fortfarande fungerar Harald Lindbergs trappor längre upp på Katarinavägen för att ta sig upp för bergssidan.

Informationsskylt efterlyses.

Pyroteknik och Parvaz dansensemble …

… värmde …

Eldfesten i Kungsträdgården har blivit tradition även om den inte firats där lika länge som i Iran där den har 4 000-åriga traditioner.  Sista tisdagen före vårdagjämningen firas den med när anknytning till det iranska nyåret Nouroz.  Musik, dans och pyrotekniska effekter värmde publiken i den bistra marskvällen med snålblåst, minusgrader och yrsnö.

… publiken …

… på den traditionella eldfesten …

… i ett vintrigt Kungsträdgården på tisdagskvällen.

Anaheimanfallaren har nämligen skrivit på ett nytt åttaårigt kontrakt med sin klubb värt så många miljoner.

Efter att hans parkamrat Ryan Getzlaf, som båda var med och vann OS-guld för Kanada 2010, skrivit på ett åttaårigt kontrakt trodde många inte klubben skulle skriva ett med Perry också. Men det valde man alltså att göra.

Med tredjelänken Bobby Ryan bildade trion världens bästa kedja säsongen 2010-11 då de öste in poäng för Anaheim. Perry var den store målskytten och vann skytteligan med sina 50 fullträffar. Perry valdes också till ligans mest värdefulle spelare efter totalt 98 poäng.

De två säsongerna innan gjorde han +70 poäng och därför var fjolårets måttliga 60 en besvikelse. Laget missade också slutspelet och Getzlaf och Perry fick ansluta till Kanadas VM-lag i Helsingfors i stället. Ett VM som blev en stor besvikelse för dem.

Men Anaheim vet parets potential och satsar vidare på dem. Att man valde att satsa på Getzlaf betydde också mycket för att Perry skulle tacka ja.

Duon draftades av Anaheim samma år 2003, de debuterade samma år i NHL 2005, vann Stanley Cup ihop 2007 och så OS-guldet 2010.

På sin topp är Ryan Getzlaf och Corey Perry utan tvekan ett av världens vassaste par. På 555 NHL-matcher har Perry gjort 214 mål och 453 poäng. Getzlafs facit är 148 mål och 505 poäng på 540 matcher.

NHL i korthet:

Moras JVM-back Tom Nilsson har skrivit på för Toronto, men kommer att lånas ut till Frölunda nästa säsongen.

Henrik Lundqvist vann sitt 44:e straffavgörande då New York Rangers vann med 2-1 mot Carolina.

Steven Stamkos blev de fjärde yngsta att nå 200 mål 32 år och 41 dagar gammal. 1) Wayne Gretzky 21 år/256 dagar, 2) Mario Lemieux, 22/148, 3) Dale Hawerchuk, 22/266.

Något inhopp i en eventuell SM-final för Färjestad blir det inte för Oscar Klefbom. Nu är han tillbaka på isen och tränar och i april åker han till Edmonton, där han hoppas på spel, säger han till NWT.

Foto: Tsering Topgyal/AP

Rise of the South: Handelsmässa i New Delhi, Indien. Thailandspaviljongen.

Nyligen kom den årliga rapporten från FN:s utvecklingsorgan om mänskliga framsteg. Årets tema var den balansrubbande uppgången för det vi traditionellt kallar utvecklingsländer, i rapporten sammanfattat som syd (till skillnad från de traditionellt rika länderna, som kallas nord).

De flesta vet att världen inte längre är svartvitt uppdelad i rika (vi) och fattiga (de), men för dem som inte följt med ordentligt de senaste tio tjugo åren är FN-rapporten en ganska häpnadsväckande katalog över ett välfärdslyft som faktiskt saknar motstycke i historien. Aldrig tidigare har så många människors livsbetingelser och livsutsikter förbättrats så snabbt. Indien och Kina har fördubblat sin BNP per capita mer än dubbelt så snabbt som USA gjorde under industriella revolutionen (med en hundradel så stor befolkning).

Det handlar verkligen inte bara om de två giganterna, även om det är svårt att överskatta betydelsen av att 500 miljoner kineser lyfts ur fattigdom sedan 1990. Av 132 listade stater är det bara två som halkat ned på FN-indexet över mänsklig utveckling i dag jämfört med för tjugo år sedan (Lesotho och Zimbabwe). Alla andra mår bättre, och i 40 länder är uppsvinget remarkabelt. Det rör sig om så skilda länder som Ghana, Uganda, Tunisien, Chile, Mexiko, Bangladesh och Vietnam.

Ökande inkomster är bara en av många framstegsfaktorer, och dessutom växer inte ekonomierna utan de andra: utbildning, hälsovård, sunt styre, rättssäkerhet och, inte minst, öppenhet mot omvärlden. Utvecklingsländer handlar i dag mer med varandra än med i-länder. Hälften av alla penningtransaktioner från gästarbetare skickas från ett utvecklingsland till ett annat. Antalet internetanvändare i syd gick om det i nord 2006 och var i fjol mer än dubbelt så stort. Fyra av de fem mesta Facebookländerna finns i syd.

Av den globala medelklassen, definierad som personer som kan konsumera för mellan 65 och 650 kronor om dagen, lever redan en majoritet i syd, och andelen kommer att vara 80 procent om 20 år.

FN:s mål om halverad extrem fattigdom uppnåddes fem år före utsatt tid. I dag är det ungefär 17 procent av världens befolkning som lever på högst 1,25 dollar om dagen, och med nuvarande utvecklingstakt beräknas andelen vara mellan 4 och 5 procent år 2050. Om åtgärderna mot fattigdom intensifieras på ett kraftfullt men ändå ”rimligt” sätt räknar FN med att den extremaste fattigdomen i det närmaste kan raderas ut till dess. Man räknar då med att andelen är nere på runt en procent.

Med tanke på att en bedövande majoritet av mänskligheten varit exakt så utfattig under nästan hela sin existens är det värt att fundera en extra gång på betydelsen av detta framtidsperspektiv.

Det finns numera glasklara belägg för att nativiteten sjunker i takt med länders tilltagande välstånd. Det betyder på sikt allt färre arbetslösa unga män i Afrika och Asien. Vilket, om jag ska ta ut svängarna, för oss över på migrationsfrågan.

Samtidigt som syd reser sig och skapar nya jobb kommer nord av allt att döma att stagnera i sin välståndstillväxt. Det är inget att oroas över, snarare är det en naturlig följd av långvarig tillväxt. En kunskapsintensiv ”japanisering” av den nuvarande i-världen är inte det sämsta att hoppas på. Hur som helst klingar våra nordliga länders relativa lockelse av.

Människor kommer givetvis att fortsätta fly från väpnade konflikter. Men från ekonomiska umbäranden: allt mindre. Samtidigt minskar även risken för konflikter i takt med att det ömsesidiga handelsberoendet ökar.

Ofta räcker det med utsikter om bättre liv för att människor ska avstå från att lämna hus och hem. Inför de forna kommuniststaternas inträde i EU fanns rädsla på högsta politiska nivå för invasion av polacker och letter som skulle idka ”social turism”. Det visade sig vara en omvärldsanalys värdig inspektör Clouseau, på sin höjd.

Saker och ting kommer inte att ändras i brådrasket. Kanske inte på en generation. Men jag gissar att när dagens nyfödda afrikaner, latinamerikaner och asiater går ut universitetet och söker jobb kommer de att kunna göra det i närområdet, i något grannland, i Kina eller i Sverige efter möjligheter och behov, utan att behöva manglas i förnedrande kontrollapparater.

Vi slipper då ministrar som finner sig sitta med foten i mun i fåfänga försök att försvara moraliskt motsägelsefulla mänskliga kvoteringssystem. Frågor om personer som söker jobb kan då förslagsvis ligga på arbetsmarknadsdepartementets bord.

Nej, vi är inte i närheten än. Men syds uppgång talar för att vi faktiskt kan nå dit.

Vurporna var frekventa i Barnens Vasalopp i Gamla stan på tisdagen …

De gamla bruna träskidorna som jag hasade fram på i Hagaparken för sisådär sextio år sedan kommer mig vagt till minnes när jag beskådar de yngstas mödosamma framfart i ”Barnens Vasalopp” på det tillfälliga vita spåret i snöyran vid Mynttorget.

… men humöret och målmedvenheten bland de över fyra hundra deltagarna var det inget fel på.

Vurporna är lika frekventa nu som då. Jag var motvilligt med på skidutflykt, som jag minns det, och trillade så illa i en backe att ena skidan men inga ben i kroppen bröts. Aldrig mer ”åka lagg” lovade jag då och löftet har jag hållit. Men kanske var det förhastat. Ty det ser onekligen roligt ut där ute i spåret. Och om det är många som vurpar är det lika många som biter ihop, reser sig och kämpar vidare. Och de flesta ser ut att ha riktigt kul.

När man minst anar det …

… inträffar ett felskär …

… och det blir svårt att hålla balansen.

Jag känner så väl igen det av egen  erfarenhet i min avlägsna barndom …

… men det verkar vara bättre gry i dagens barn …

… som till skillnad från mig bara reser sig upp och fortsätter framfarten även om det tar emot.

Längdskidspåren på Täbys konstsnöbana är rena rälsen. Det behövs ingen valla, det är bara att staka på i isföret.

Det går befriande fort. Elaka minusgrader ger frost i skägget och fingrarna fryser. Men fartglädjen värmer och förtränger oron för köldskador.

Nu i mars är vintern som allra bäst. När minusgraderna fortfarande biter sig fast men ljuset börjar återvända. Få känslor slår den man får när man vandrar eller åker skidor eller skridskor i isande klar luft med vårsolens första värmande strålar i ansiktet.

När solen gått ner får det artificiella ljuset duga, som nästa kväll på isen i Vasaparken.

Med puck och klubba blir alla – såväl tjugoåringar som femtioplussare – som barn på nytt.

Som tur är har vi en slutsignal; om inte strålkastarna släckts klockan 22 hade vi lekt vidare i kylan långt in på natten.

Kvällen avslutas i stället på Tennstopet. Här i baren när i alla fall vi i hockeymundering en varm önskan om fortsatt kyla.

anders.frelin@dn.se

Så innovativt! Då syftar vi förstås på kombinationen av de till synes oförenliga storheterna lakrits och choklad – själva tillvägagångssättet är däremot allt annat än nytt. Man skulle nästan kunna säga att det följer en standardmall i den moderna marknadsekonomin. En kedja med många länkar, varav de flesta åtminstone upplever sig som vinnare.

Ungefär så här ser den ut. (Personerna på bilderna har inte nödvändigtvis något med saken att göra.)

(Eventuell plottrighet i ritningen är bloggens egen. DN:s grafikavdelning valde att prioritera andra arbetsuppgifter.)

Varför öppnar ni en frågelåda just nu?

– Det har funnits ett behov ganska länge. Varje gång det händer något som relaterar till barn och unga på nätet dyker det upp tips, råd och tolkningar som inte har någon grund i vare sig vetenskap eller den vardag som barn och ungdomar befinner sig i. Vi tycker att det är ett problem när vuxna tolkar situationer utifrån känslor som oro eller rädsla. Många vuxna har en inneboende oro för sådant som är nytt, och den oron bekräftas ofta av media eller föreläsare som inte tar utgångspunkt i forskningen, säger Marcin de Kaminiski.

“Många råd är farliga” säger ni. Vilka och hur?

– Det är inte många barn som råkar illa ut på grund av nätet. Men forskning, bland annat från Linköpings Universitet, visar att de barn som råkar illa ut på nätet ofta har det jobbigt i övrigt och saknar ett fungerande vuxenstöd. Då är det ett problem att många av de tips som levereras handlar om att snoka och att övervaka. Det är råd som driver barnen ännu längre bort från sina föräldrar.

Ni menar också att internet behöver förklaras för de vuxna. Hur då?

– Det vi ofta möter när vi träffar föräldrar och skolpersonal är att de upplever att det finns ett kunskapsglapp. Det man som vuxen måste förstå är att internet inte är så konstigt, vår poäng är att man inte behöver förstå nätet. Det handlar istället om samma sociala relationer som vi har till vardags, nätet är bara en annan plattform där de sociala relationerna får fäste. Men fokuserar man för mycket på det tekniska och det som upplevs som svårt innebär det att man riskerar att glömma bort just det sociala.

Vad kommer ni att svara på för typ av frågor?

– Samma frågor som återkommer gång efter gång. Praktiska saker, hur ska jag hantera att mitt barn gör si eller så, eller drabbas av si eller så. “Vad är Instagram?” “Mitt barn ska träffa någon i en annan stad, hur ska jag göra?” “Hur mycket ska mina mina barn få visa på Facebook?”

– Men det går inte att ha någon form av riktlinjer för specifika tjänster, de utvecklas så snabbt och ungdomarna driver från tjänst till tjänst som gräshoppor. Istället handlar det om mer generella tips. Ett är att ärliga kommunikationer är bättre än falska. Uppmuntra barnen att vara ärliga, att inte vara anonyma. För om vuxna å ena sidan varnar för att personer på nätet inte alltid är den de utger sig för att vara, men samtidigt uppmanar sina egna barn att vara anonyma, då blir det problem. Bättre att lära barnen knep för att bekräfta vem det är man pratar med.

Hur då?

– Ett sätt kan vara att använda tjänster som Ratsit för att kontrollera om personen alls existerar i verkligheten.

På vilket sätt förändrar nätet förutsättningarna för mobbing?

– Det verkar som om nätmobbing har vissa speciella egenskaper. Den är inte bara kopplad till skolan och den går mycket snabbare. Men väldigt ofta faller den tillbaka till fysiska relationer, att det är personer som finns i den fysiska närheten som också mobbar på nätet.

Och hur påverkar nätet möjligheterna att komma till rätta med problemen?

– Vuxna är oroliga för att mobbningen följer med hem, att de som är utsatta i skolan inte ens får vara i fred utanför skolan. Men det ger också nya möjligheter för vuxenvärlden att gripa in. Det som sker i hörnet av skolgården har rastvakterna aldrig sett. På nätet sker kränkningarna ofta offentligt, det är möjligt att spåra dem och dessutom finns de ofta kvar som bevis på att mobbningen ägt rum.

– Men det går som vuxen givetvis inte att skanna av hela internet. Och därför är det återigen relationen mellan vuxna och barn som är så viktig. Fungerar den så kommer barnen själva höra av sig när något händer.

Vad kan man som förälder göra för att skydda sitt barn på nätet?

– Barn gör ofta det de inte får. Genom att skapa en förbudsatmosfär hemma så löser man inte något. Man kan inte heller vara närvarande hela tiden, i alla de nätforum där barnen är aktiva. Det är bra föräldraskap som gäller, att skapa en relation där barnen kommer och säger till när problem uppstår.

Hur tycker ni att skolpersonal ska agera i de här frågorna?

– Man bör jobba med värdegrundsfrågor. Skolan har ju haft problem att komma till rätta med mobbing under lång tid. Man bör inte se det som att man behöver öka nätkompetensen. Man måste fokusera på barnen, inte tekniken. Man ska inte se internet som det stora, svarta, farliga hålet. Då blir det, full förståeligt, väldigt ogripbart.

– Om ett barn känner sig utsatt under en längre period men inte upplever sig få något stöd från vuxenvärlden är det inte konstigt att man söker stöd och bekräftelse på annat håll. Och då är det ju väldigt olyckligt om det är någon som har onda åsikter som finns där.

Frågelådan kommer att finnas på forskargruppen Cybernormers webbplats, dit Marcin de Kaminski är knuten, och Elza Dunkels blogg. Det går också att följa nya frågor och svar via Facebook och Twitter.

Det är en fråga vi har fått flera gånger av människor vi mött längs vägen. De förväntar sig förmodligen att vi skulle ha ätit ormar och insekter och druckit koblod. Det har vi inte. Vi har förstås ätit både det ena och det andra av lokal, traditionell mat längs vägen, förvisso ganska annorlunda mot den mat vi är vana vid – men om det definieras som konstigt är upp till var och en att avgöra.

Faktum är att vi för det mesta ryckt på axlarna när vi fått frågan och det är först nu när jag blickar tillbaka med maten i fokus som jag inser att resan har inneburit en mängd matupplevelser som liksom hamnat vid sidan av alla andra minnen. Många har varit trevliga, några fenomenala, vissa mindre trevliga.

I Österrike testade vi alla möjliga inhemska delikatesser, som jag berättade om i blogginlägget därifrån. Resterna smaskade vi på under en picknick på stranden i det sista av sensommarvärmen i Kroatien några dagar senare.

I oktober byter de judiska högtiderna av varandra i rask takt i Israel och vi trillade rakt in i ett överflöd av mat. Utan att veta något om hotellbufféns innehåll – ljudnivån bland de högtidsfirande i matsalen var så hög att ett samtal kring det som låg på tallriken var otänkbart – testade vi oss fram och frossade i det vi fann gott.

I Egypten upptäckte vi snabbt vad som var ett måste att testa i matväg. En blick ner i den kolhydratfyllda skålen med koshery – som kunde beställas i storleksmängd från small till  XXL – fick oss onekligen att undra om det skulle smaka bra, om det skulle smaka något överhuvudtaget. Men blandningen av pasta, linser och kikärter med en tomatbaserad sås till var förvånansvärt god!

Innan vi kom till Etiopien fick vi den traditionella rätten injera beskriven för oss. ”Folk brukar älska eller hata det” fick vi höra. Det dröjde bara några timmar efter vår ankomst i landet innan vi stannade till i en liten ort längs vägen, hungriga efter lunch, och strax hade ett stort fat med injera framför oss, tillsammans med hackad lök och lätt stekta köttbitar, troligtvis get. Hungriga händer drog loss bitar av degen och skrapade upp några köttbitar och snart kunde vi mätta och nöjda köra vidare. Någon hatkärlek upplevde vi dock inte, även om vi inte skulle kalla injera en favorit.

Söderut i Kenya fortsatte vi på temat getkött. Överallt annonserade restauranger och små vägkrokar ut ”nyama choma”. Grillade köttbitar i valfri mängd, ofta serverade med ris eller ugali, den traditionella majsgröten. Aldrig uttalat vilken typ av kött, alltsom oftast get.

Ju närmare Sydafrika vi kommit, rentav uppe i Malawi, har matinfluenserna därifrån blivit allt tydligare. Det som jag och Brian alltid har förknippat med landet längst i söder har smugit sig upp och finns i de flesta av länderna i södra Afrika; biltong (torkat kött av alltifrån nöt till kudu-antilop) och afrikaanernas efterrätt koek sisters (friterad deg doppad i sirap) för att nämna några.

En annan höjdare på resan har förstås varit all färsk frukt. Mango, ananas, banan, guava… Direkt från trädet eller marken. Fruktfrosseri. En nyhet för oss båda var jack-frukten som vi smakade på Zanzibar. Smaken kan bäst beskrivas som en blandning av banan och ananas, konsistensen är fast och gummiaktig. Och ej att förglömma, den lämnar en märkligt klisteraktig  hinna över händer och läppar som kräver rejält medt tvål och vatten för att få bort!

Det är förstås inte rättvist att jämföra en enkel maträtt på landsbygden med en väl etablerad restaurangmeny men jag gör ändå ett försök att klassa våra bästa och sämsta matupplevelser på resan hittills. Våra sämsta matminnen har varit ombord på båtar. På den italienska färjan över Medelhavet lät det förstås flott med trerätters varje måltid men förvånade upptäckte vi snart att kostcirkeln delats upp över rätterna. Snopet tittade vi ner på en fiskfilé eller gråaktig köttbit, helt ensam på tallriken. Ingen potatis eller ris, ingen sallad. Snäppet värre var dock den ohygieniska plåtbricka vi serverades på färjan mellan Egypten och Sudan med bönor simmandes i matolja.

Det bästa matminnet på resan bevisar nog att en matupplevelse handlar så mycket om upplevelserna runtikring. Vi pratar fortfarande om kvällen då vi grillade kyckling över öppen eld vid Nilens strand och åt den tillsammans med potatissallad och hemmagjord creme brulé till efterrätt i goda vänners lag.

Ofta är de enklaste måltiderna de bästa. Vår egen matlagning har sällan haft några högre ambitioner, men visst är det så att frisk luft är den bästa kryddan? Det har varit både roligt och inspirerande – och förvånansvärt smidigt – att sätta upp gasköket, göra upp en eld och laga mat till ljudet av öknens tystnad, havets vågbrus och cikadornas kvällssurr. Ibland tillsammans med andra resenärer, ibland bara vi två, någon gång i sällskap av en ensam, hungrig hyena.

Stockholm – fimparnas stad. Bilden är nytagen på Mälartorget. Kanske finns det en hållbar lösning på problemet …

Jag bloggade för en vecka sedan om ”Gamla stan – The Ashtray of Scandinavia” (Gamla stan – Skandinaviens askfat). Läkaren Gunnar Klint ringde och ville berätta om sin uppfinning ”buttinbag”, dvs. ”fimp i påse” som han hoppas kunna lansera världen över. Det är en liten behållare som obligatoriskt är tänkt att medfölja alla cigarrettpaket och som rökaren ska fimpa i istället för att slängs sin färdigrökta cigarrettstump på gatan.

… det tror i alla fall läkaren och uppfinnaren Gunnar Klint …

Det låter som en utopi men Gunnar Klint är optimist. Produktutveckling pågår samtidigt med att kontakter tas på alla relevanta nivåer från regeringar till tillverkare av cigarrettförpackningsmaskiner. Intresset är stort på alla nivåer, enligt Gunnar Klint.

… som målmedvetet försöker lansera “fimp i påse” världen över. Bilden är en detalj ur ett Youtubeklipp och visar en tidigare prototyp.

Han kom på den nu patenterade idén för ett antal år sedan när han passerade Slussen med Saltsjöbanan och såg hur alla rökare precis innan tåget skulle gå tog några sista bloss och som på en given signal kastade fimparna på perrongen innan de klev på tåget. Det är bara att önska Gunnar Klint och hans uppfinning all framgång.

Måndag eftermiddag och jag bestämmer mig för att göra ett allvarligt försök att nå litet längre på el än tidigare; då vi bara klarat 36-37 km. Räckvidd 50 km på el säger bilen när jag lämnar det varma DN-garaget.
Ut till Stora Essingen, upp på Essingeleden, av vid Västberga och vidare bort mot Älvsjö och vidare längs Magelungsvägen. Därefter gamla Nynäsvägen och gamla Dalarövägen.
Målet är att klara mig till hamnen i Dalarö på el!
Det är för ambitiöst. Det börjar snöa. Rullmotståndet tilltar. Jag försöker utnyttja topografin bäst jag kan. När bilen rullar återvinns energi.
Batteriets energiinnehåll sjunker oroväckande snabbt.
Det går inte.
När jag når Ösbybro väg så startar den stora dieselmotorn.
Jag gläds ändå åt att jag nått över 4 mil på 9007 wattimmar.
Återvinningen uppgår till 778 wattimmar.
Färden har tagit 56 minuter.
Nu struntar jag i allt och trycker in Performanceläget!