Mellan Azaleas och Flamingos respektive scenkanter är det kanske 150 meter. Står man i de bakre leden på en spelning på den ena scenen och gör detsamma på den andra blir promenaden inte mer än 25 meter.

Men mellan Basement Jaxx tokavslutning på Flamingoscenen, med – förstås – ”Where’s your head at”, med sångerskor, hoppande apor, fågelmän och friformsdansare, och en lika tokig publik, och Azaleascenens nästa akt, My Bloody Valentine, är det en ocean.

Ett världshav.

Jag hörde nästan aldrig Kevins Shields och Bilinda Butchers sång. Däremot kunde deras gitarrer skära genom pansar.

De sade ingenting annat än ”Thanks for coming” respektive ”Thank you”, och detta vid ett och samma tillfälle. Jag tyckte mig urskilja ett ”Fuck them” också någonstans, men det kanske var en råddare lite för nära en mikrofon?

Butcher hade en konstant sakrosankt uppsyn (eller ska man säga nersyn i skostirrare som MBV:s fall?) De andra tre öppnade knappt ögonen.

De avslutade med, jag vet inte, tio minuters vitt brus som knappt öronpropparna stod emot.

De försvann därifrån utan så mycket som en vinkning.

Är My Bloody Valentine därmed mindre entertainers än Basement Jaxx och tidigare Nas?

Icke. Det var en snorbra, samspelt och – ja – generös konsert.

En annan kontinent på enterntainerhavet, bara. 

Och jag vet vilken en öronläkare skulle få sysselsättningen tryggad på.

Man ska passa sig noga för att genregeneralisera. Man kan faktiskt inte dra alla över en kam. Det finns undantag överallt. Gäsp.

Men man kan konstatera att artister som Nasir Jones – eller bara Nas som du känner honom – tenderar att jobba ganska mycket hårdare på scenen än mången rockband. Och jag har sett många, syster och bror.

När Nas uppträdde på Flamingoscenen för ett par timmar sedan var det stört omöjligt att stå emot. Där stod vi en massa honkeys med armarna i kors i snålregnet och blev totalt överkörda av den hårdjobbande, självsäkra local heron från Queensbridge, och rockbandet (jepp) bakom och runtomkring honom. Energin och – ska vi kalla det kärleken? – bara kördes in i våra bröst utan att be om lov.

Och nog faen slutade det regna på kuppen.

Det kan vara befriande med artister som inte för en sekund funderar på sitt entertaineruppdrag, vilket inte är detsamma som publikfrieri, utan bara kör på. Och över – allt och alla.

Men nog längtar jag ändå efter mörkret, och My Bloody Valentine. Om precis en timme får öronpropparna något att bita i

Det regnar som själva satan i Göteborg. Om det är därför eller för att Olle Ljungström är så fast förankrad i så många svenskars – helt eller halvt medelålders – hjärtan som Linnétältet är smockfullt klockan 16, vet jag inte. Men varenda kotte på den här festivalen borde få förmånen att uppleva någon timme Olle.

Låtarna – något gammalt, något nyare – är en sak, alla är de förstås bra med unika texter. Det vet alla.

Men mellansnacken. Gode Gud.

I solglasögon och panamahatt (var det väl kanske inte, men panamahatt är ett snyggt ord) och med käpp i näven stod han där och orerade om allt och ingenting.

Han frågar oss om vi har gjort allt man ska – ”äta, knulla, sova… tagit juristexamen”

Wööö, brölar publiken närmast scenen.

”Bra, jag har inte gjort något av det där”, svarar Olle. ”Det är ni som är mitt levebröd”

Han drar den välspridda historien om Isadora Duncans död, men Olle säger att hennes huvud //föll av// efter att hennes sjal fastnat i ekrarna på sportbilen; ”Det är jävligt svårt att fortsätta en danskarriär utan huvud. Men den kanske började utan huvud, det vet inte jag”

Det finns något bottendjupt svart i den där torra ironin, som en lite förläst kulturvetare hade uttryckt det. Begåvad storyteller, kan man också säga.

Och så lackar han ur lite klädsamt;

”I dag är det precis ett år sedan jag flyttade till Göteborg… Nähä, inte så många applåder över det. Ni får väl skriva på listor och kräva att jag flyttar härifrån då”

…  ”Nehej, inte ens det var kul. Då föreslår jag att ni går och tittar på något annat och drar åt helvete.”

Hallå, P1. Hör ni  mig?

Gör den mannen till sommarpratare varje dag en hel sommar. Jag skulle rensa almanackan för att sitta och lyssna live varje dag. Gör det. Strunta i de där egenmarknadsförande obegåvade ickeberättarna som vi utsätts för var och varannan dag under sommaren.

Välj Olle istället. Jämt.

För kanske fem år sedan var socialstyrelsen, eller om det var Folkhälsoinstitutet, eller någon annan myndighet vilka gjort till sin livsuppgift att skydda alla medborgare från allt ont, ute på stark offensiv mot ljudnivåer på rockkonserter. Man anföll från alla flanker. Kanske var till och med Arbetsmiljöverket inblandade, de brukar vara radikala och osentimentala när det handlar om att ingen med en anställning ska uppleva någon som helst obekvämlighet inblandad i anslutning till sitt värv.

Effekten blev att till exempel Hulstfredsfestivalens konserter framfördes i ett för rockmusik förödande lågt halvmummel.

Men Way Out West-festivalen tycks inte ha några decibelrestriktioner att förhålla sig till alls, eller så skiter man i dem.

Gud ske pris.

Här låter livemusiken som den ska – hård, hög och skarp. Och alldeles underbar.

Och det finns ju öronproppar att tillgå för alla som föredrar mumlet.

Och så stod vi där allihop och åsåg hur Sveriges drottning landsteg på moderjorden efter ett månvarv eller så i omloppsbana. Massorna jublade. Konfettin regnade. Prominenta gäster anslöt till processionen. Till och med solen sken.

Jag pratar om Robyn.

Jäklar, vilket mottagande hon fick. Dagens i särklass högsta jubel. Med all rätt. Showen hon satte upp på Flamingo-scenen under sen eftermiddag var av det totala slaget, med publiken helt lindad kring hennes lillfinger, med ett snortajt band och, som sagt, med massor av gästartister. Jag vet inte om Andreas Kleerup kan räknas som en sådan, men han spelade trummor på de flesta av låtarna, och gjorde han inte det så spelade han elgitarr, eller keytar, eller sjöng. Och så var där Mapei, och Lykke Li, och Röyksopp-grabbarna, och…

och …

Dr Alban.

I egen höghet kom han indansande på scenen i vit kostym och gjorde ”No coke” (det var en hit för 19 – nitton – år sedan) tillsammans med drottningen.

Drömde jag?

Nej, jag hade ont i fötterna, och det har jag aldrig när jag sover.

Var det verkligen sant?

Det var sant.

Men var det då någon form av skojig blinkning?

Nej, drottningen lät bestämd när hon efteråt sade från scenen att här var inte var någon ironi inblandad, att hon hade Dr Alban ”i blodet i hjärnan, i trummorna”

Det får vara hur det vill med den saken, men inte hade jag väntat mig att se tandläkarn på scenen igen.

För övrigt är mitt tjat om ”drottningen” inte heller ironi.

IKanske ihela mitt liv, men i allt högre grad alltefter att åren har gått, har jag tagit in och ömt vårdat min egen variant av inlandsisen. Vilket inte minst har märkts på mina låtlistor i diverse spelare. Inte allt, men mycket har varit stelt, skarpt och surt

Efter att ha hamnat framför Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 på Azalea-scenen utsattes jag dock för ett akut och allt mer angenämt, tja, klimatproblem.

Femtonmannabandets suggestiva afrobeat och extrema energi var faktiskt omöjlig att stå emot. Helt omöjlig. Värmen började sprida sig i kroppen.

Den vilt flängande Kuti själv, de bistra och stenhårt koncentrerade gitarristerna, blåsaren med jättehatt, körtjejerna som var lika mycket perfekt koreograferade dansare, slagverkarna som inte kunde stå still -  tillsammans kissade de små smältsjöar i den Wahllöfska permafrosten. Och bara fortsatte, och fortsatte. Och pölarna växte till oceaner av varmgrönt hav, med exotiska växter och grälla fiskar.

Värmen håller i sig fortfarande två timmar efteråt.

Vem kommer att ge mig frosten åter i kväll? Wilco? Arctic Monkeys? Fever Ray?

Wayfarer-brillor. Cheap Monday-jeans. Gammal stor herrskjorta. Färggrann scarf. Uppvikta chinos, förstås. Och mustasch…

Men framför allt: tygväska.

Aldrig har jag sett så många tygväskor – alltså den gamla shoppingvarianten med text – på ett och samma ställe.

”New kids on the block” “Put the money in the bag and nobody gets hurt”

“Permanent vacation”

“Rough trade” (skivbolaget, antagligen, men skulle också kunna betyda, hrm, manlig prostituerad med sadomasochistiska specialiteter)

”Sveriges ornitologiska förening”…

… är några av de väskor som förgyllde tiden under den allt seeeegare Grizzly Bear-spelningen.

Och så förstås gamla hederliga varianter som ”Änglamark” och ”Hemköp”.

Tack för det.

Det första jag hör efter att ha tagit mig igenom grindarna till det soldränkta festivalområdet, är ”Shoreline” som dundrar ut från ett matstånd, eller vad det är. Broder Daniels ande tycks sväva över WoW-festivalen alltsedan förra årets omvittnat mäktiga avskedsspelning.

Vilken jag otroligt nog lät bli att rensa almanackan för. Och missade…

Kanske svävar BD-anden över hela Göteborg, och kanske kommer den alltid att göra det, men för att glömma det, för att försöka skingra mina misslyckandets moln på en-upplevelse-för-livet-himlen, tänkte jag blåsa rent öronen med Brooklynbaserade (varifrån annars?) Vivian Girls, först ut på Linnéscenen. Kl 13.00.

Men att ställa ett skramligt punkband i ett jättetält mitt på dagen inför kanske 350 lojt intresserade personer är inte, hur ska jag säga, att ge konsten dess bästa förutsättningar. Visst var spelningen bitvis snärtig och fräck, som Lotta Engberg hade uttryckt det, och volymen var rent sinistert hög, men stora sjok av tiden gick åt till att försöka urskilja melodierna och stämsången i den sörja som Kickball Katys och Ali Koehlers bas och trummor pumpade ut.

De, om några, skulle ha stått på någon av klubbscenerna istället.

Nu får vi se om Beirut passar bättre på Flamingo-scenen.

Jag har inte tagit reda på festivalledningens plan för klubbprogrammet, men det är tajt. Mycket tajt. Det som teoretiskt ser ut som en riktigt helkväll med många bra konserter på flera bra klubbar, blir i praktiken stört omöjlig. När man har köat – och köa får man göra – och möjligtvis fått plats på en spelning, borde man redan stå och köa till kvällens nästa favorit, kanske på andra sidan stan, för att över huvud taget ha en chans. Och det går ju inte.

Av de fyra spelningar jag var på i kväll blev ingen fullständig, trots minutiös planering i programmet och många kilometer asfalt för mina stackars Pro-Keds. Och summan hade aldrig blivit fyra, kanske inte ens två, utan ett pressarmband och en hastigt uppfräschad övertalningsförmåga;

På Pusterviksbaren gick inte ens det. Inget Sonjagon och inget Deportees.

Och utanför varje ställe ringlade sig hundratals meter frustrerad kö bestående av betalande besökare. Känns så där va?.

Allt jag såg var dock toppen. Verkligen toppen.

Annedalskyrkan är i sig en skapelse som nästan får en att gå ner på knä. Men med först Hajen på scen, tätt följd av Loney Dear, med ljusspelet i taket, med Emil Loney Svanängens sakrala allsångskonster, med Amanda Hajen Bergmans hesa Feist-stämma, med bådas utmärkta band, så blev det, ja, ren frälsning. En farbror med mycket långt skägg torde le i sin himmel.

Parken, tillbaka här uppe i centrala stan, stod framåt midnatt värd för ett par andra typer av artister. St Vincent är Annie Clark, hon må vara liten och nästan anorektiskt smal, men hennes enmansshow är en pulserande muskeluppvisning med tjutande elgitarr och loopar. Vackert så jag nästan svimmade.

Och så Fontän då, herrar Jarold och Melin, som gör en än flummigare, än mer atmosfärisk musik på elgitarr, elbas, en massa swish och swosh och woooh uppblandat med nästan bluesslingor på gitarren ibland och pumpande discobas. Jag svettades ymnigt av hänförelse.

Och blödande skavsår.

Om några timmar är det dags för den ”riktiga” WoW. På gräsmatta.