Jag hör hans namn nämnas i folksamlingar jag passerar och människor som går förbi. Efter ett tag börjar jag undra varför. I presscentret sitter några trötta fotografer och kliar sig i ögonen efter att ha försökt få bra bilder på Mötley Crüe. De pratar också om Michael Jackson. Ska han spela här?

Sen förstår jag, och även om jag verkligen inte varit ett fan så har han ju alltid funnits där. Denna sorgliga, märkliga människa. Inte ens när han förgrep sig på barn kunde jag uppleva honom som ond. Han var ju alltid lika mycket ett offer själv. Nu blir det mediahysteri i Amerika. Folk kommer gråta hysteriskt på gatorna, Jacksons musik kommer spelas non stop och hans liv kommer skärskådas ännu en gång. Begravningen kommer att sändas i teve och Michelle och Barack kommer att vara där. Han var stor.

Det var som att festivalen kom av sig en stund.