Det blev ingen guldbagge för Bästa film. Och inte DN:s Kulturpris heller tyvärr.  Desto roligare att Ruben Östlunds suveräna, svarta gruppporträtt ”De ofrivilliga” blev Sveriges Oscarsbidrag i år. För att Jan Myrdalskt gå till läggen:  

”Rösta på Ruben Östlund!
För att han med sina studier i mänskligt beteende får oss att se varandra på ett nytt sätt.

En sextioårsfirande äldre herre får en raket rätt i ögat men försöker låtsas som det regnar. En välkänd svensk skådespelerska, som spelar sig själv, råkar paja en gardin i en långfärdsbuss och ger chauffören ett psykbryt.

Två blonderade tonårsflickor poserar halvnakna framför datorn och skickar bilderna rakt ut på nätet. En kvinnlig lärare blir utfryst i lärarrummet.

Och så en trettioplussare som leker bög med sin motvilliga bästa kompis medan grabbgänget skrattar ansträngt – för så där brukar de ju genera varandra, på skämt. Ha, ha.

Skamkänslor, skuld och besvärliga situationer som alla någonstans kan känna igen sig i. Eller som DN:s Mårten Blomkvist skrev i sin hyllande recension av filmen sent i höstas:

‘Man kan beskriva det som att Östlund gjort fem kortfilmer som han sedan klippt upp och varvat med varandra. Med sarkastisk humor arbetar berättelserna sig gemensamt fram mot slut man vill slippa se men måste hålla med om framstår som oundvikliga. Ingen kommer undan, alla tvingas dansa folkdansen grupptryckare. Turerna är ibland komiska, ibland sorgliga och groteska.’

Just det, ingen kommer undan. Inte heller publiken. Ruben Östlund skapar med sina engagerande ministudier av mänskligt beteende en dragningskraft som är omöjligt att värja sig emot.

Den asketiska, rena formen med eleganta helbilder och det intensiva, närmast dokumentära, skådespeleriet gör den dessutom ännu starkare.

Med ”De ofrivilliga” har Östlund skapat en av de mest originella och nödvändiga svenska filmerna på många år.”

 Så skrev jag i vintras när jag pläderade för att Östlund skulle få vårt kulturpris.  Stämmer bra fortfarande.

Jag, Fredrik Sahlin och Nicholas Wennö satt på ett fik på Sveavägen för ett par timmar sedan och spekulerade lite (över några extremt goda chokladcroissanter) inför presskonferensen där Sveriges Oscarsbidrag skulle utses. Det blir nog ”Män som hatar kvinnor”, trodde Nicholas.

 Och det brukar ju tänkas rätt kommersiellt och publikt när det gäller de svenska bidragen till ”bästa utländska film”-juryn.

Mer Colin Nutley eller Jan Troell än ung samtidsfilm om man säger så. Men att skicka ”De ofrivilliga” till Hollywood är om något ett tecken på att vinden har vänt inom svensk film. Just nu i alla fall.