Jag bodde en gång granne med Kerstin Thorvall uppe på Mariaberget. Ibland stegade hon förbi mig ner för Bellmansgatan, alltid med det rätta spretet i sin leopardfläckiga frisyr. Och alltid med stjärnattityd. Vi hade samma frisör till och med ett tag. Då råder ingen tvekan om vem som hade det coolaste håret.

   Att den egensinniga Kerstin Thorvall hade ett särskilt förhållande till stil vet de flesta som sett henne. Hon började som modetecknerska men hade en livslång klockarkärlek till filmvärlden.

I över tjugo år, från sjuttiotalet och framåt, bevakade hon filmfestivalen i Cannes med ett särskilt öga för stil och kläder hos såväl stjärnor som åskådarna. Hennes avsked från den världen var tungt och vasst, den avrättning hon gjorde av silikonkvinnornas ankomst i Aftonbladet i början av 2000-talet  under rubriken ”Nu räcker det inte att vara ung längre” är som mycket hon skrev, fullständigt precist.

  Ett av de bästa sätten att hedra Kerstin Thorvalls minne borde vara att någon äntligen kommer loss och gör film av hennes fantastiska självbiografiska uppväxtskildring ”När man skjuter arbetare”, en av de starkaste historierna som finns i svensk litteratur om kvinnoliv i skuggan av psykisk sjukdom och destruktiva klassskillnader i 30-talets Sverige.

   Colin Nutley lär ha haft rättigheterna till boken länge. Det har också talats i åratal om ett manus av Johanna Hald. Senast var boken ett ett eventuellt projekt i händerna på Kjell Sundvall efter ett manus av Kjell Sundstedt. Mina hastiga efterforskningar på förmiddagen idag ger vid handen att det dock inte är något levande projekt från Filminstitutets perspektiv.

  Men kom igen, svenska filmbranschen, i händerna på rätt personer skulle det kunna bli en riktigt betydande film!