15 anledningar att längta till EM

Skrivet av Erik Ask 23:15, 24 maj 2012 i kategori Landslag

15 dagar kvar till EM. Visst börjar man bli vansinnigt laddad?

Jag älskar veckorna precis före ett stort mästerskap. Man får chansen att gissa trupper, diskutera trupperna när de väl har släppts, prata tänkbara startelvor och tippa vinnare och skyttekungar.

Jag tippade förresten Frankrike som vinnare inför VM 98. Men sedan dess har nog alla gissningar gått fel. Jag trodde på Italien inför EM 2000, inför VM 2002 och inför EM 2004, men när de väl sopade hem VM 2006 hade jag lagt mitt tips på ett annat lag. Typiskt.

I år tycker jag – liksom många andra – att Tyskland och Spanien är i en klass för sig. Åtminstone på pappret. Holland kommer säkert att bli farliga och jag tror att Frankrike kan överraska. Jag väntar nog ytterligare någon vecka innan jag vågar dra iväg mitt slutgiltiga tips.

15 dagar kvar som sagt, och jag tänkte att jag skulle elda igång EM-febern lite lätt med 15 höjdpunkter från de tre senaste mästerskapen. (Jag var tvungen att dra en gräns någonstans och valde alltså att dra den vid EM 2000.)

15. Totti visar kyla från straffpunkten

EM-semifinal och straffläggning. Ingen promenad i parken direkt. Fråga bara Jaap Stam, Frank de Boer eller Gareth Southgate. Listan på olyckliga straffläggare kan göras lång. Francesco Tottis namn hör dock inte hemma på listan – åtminstone inte i landslagssammanhang. Totti var inte bara säkerheten själv – utan också fräckheten personifierad – när han chippade in Italiens tredje straff mot Holland i EM-semifinalen 2000.

14.  Silver goal-fiaskot

Silver goal-regeln måste väl vara den mest idiotiska som någonsin tillämpats på en fotbollsplan? Om Golden goal var tråkigt så var Silver goal mest bara obegripligt. När Greklands Traianos Dellas nickade in 1–0 mot Tjeckien i den första förlängningskvartens darrande slutsekunder i EM 2004 förvandlades silvermålet till ett gyllene mål. Och vips så var EM:s charmigaste lag utslaget.

13. EM-historiens sämsta målvakt?

Belgiens målvakt Filipe de Wilde inledde EM 2000 med att bjuda Sverige på ett mål. I den avslutande gruppspelsmatchen mot Turkiet svarade målvakten för en om möjligt ännu sämre insats. Först gjorde han bort sig vid turkarnas 1–0-mål, sedan blev han utvisad efter en ruggigt ful tackling. Klart han måste få vara med på den här listan!

12. E-type levererar

Trummorna, den robotlika rösten, tv-klippen från VM 98. Musikvideon till E-types EM-plåga Campione innehåller det mesta. En på många sätt fruktansvärd låt. Men likt förbannat lever den kvar på de europeiska fotbollsarenorna än i dag.

11. Holland utklassar allt motstånd i gruppspelet …

2006 möttes Italien och Frankrike i en dramatisk VM-final. 2008 åkte båda på storstryk av Holland i EM. Holländarna bjöd på fantastisk fotboll i gruppspelet och varje match var en fröjd att titta på.

10 … men åker på stryk mot Ryssland i kvartsfinalen

Holland körde som sagt över sina motståndare i gruppspelet 2008. I kvartsfinalen blev de däremot själv överkörda. Anförda av en glödhet Andrej Arsjavin sprang Ryssland sönder holländarna fullständigt. Matchen var en av EM-slutspelets absolut bästa.

9 Zlatans yttersida

EM 2008 blev ingen rolig upplevelse för det svenska landslaget. Men det började i alla fall bra. Zlatan högeryttersida mot Grekland var ett av turneringens tjusigaste mål.

8. Kroatien glömmer bort att jobba hem

Om man gör 1–0 i den 119:e minuten i en EM-kvartsfinal så bör man rimligtvis vinna matchen. I EM 2008 lyckades Kroatien med konststycket att 1) göra mål med en minut kvar att spela av övertiden 2) släppa in ett mål när bara någon sekund återstod av övertiden och 3) förlora matchen på straffar.

7. Tyskland

Vad vore ett EM utan tyskar? Tyskland är EM-historiens bästa lag. När de bjuder på så här underhållande matcher är de svåra att ogilla.

6. Sverige-Holland

Vilken rysare. Vilken vidrig rysare. Och vilket fruktansvärt jobbigt slut. Känsliga tittare varnas.

5. England och straffsparkarna

Efter 120 mycket spännande minuter ska EM-kvartsfinalen mellan England och Portugal avgöras på straffar. David Beckham är först ut av straffskyttarna. Han lägger bollen till rätta, tar sats – och skjuter högt över mål. Portugals målvakt Ricardo blev sedan stor hjälte när han 1) räddade Darius Vassells lama straff 2) satte den avgörande straffen på egen hand. Portugal till semifinal.

4. Frisyrerna.

Okej, roliga fotbollsfrisyrer ser man kanske året om. Men håll med om att en bra (läs ful) frisyr förgyller ett mästerskap. Vad vore EM 2000 utan en blonderad Abel Xavier, EM 2004 utan en riddarlockig Pavel Nedved eller EM 2008 utan en Big Brother-stylad Bastian Schweinsteiger? Förmodligen mycket tråkigare.

3. Zlatans klack

Förutsägbart? Ja, det är klart. Men jag kunde inte låta bli att ta med Zlatan Ibrahimovics superklack mot Italien bland klippen. Lasse Granqvists extas gör så klart saken ännu bättre.

2. Norge tar ut segern i förskott

Norge har spelat oavgjort mot Slovenien i den sista gruppspelsmatchen i EM 2000 och den norske kommentatorn är vild av glädje. ”Där är Norge i kvartsfinal!”, vrålar han.  ”Vi gjorde bara ett mål genom Steffen Iversen men det målet har tagit oss vidare till kvartsfinal!”, vrålar han. ”Norge spelar 0–0 medan Jugoslavien slår Spanien!”, vrålar han. Det var bara ett problem. Allt var fel. Matchen mellan Norge och Slovenien var visserligen slut, men i mötet mellan Spanien och Jugoslavien återstod fortfarande ett par tilläggsminuter. Innan matchen var slut hade Gaizka Mendieta slagit in 3–3 på straff och Alfonso tryckt in det avgörande 4–3-målet på halvvolley. Saken var klar. Spanien gick vidare till kvartsfinal, Norge hade gjort sitt i EM-slutspelet.

1. Skrällarna.

Ryssland och Turkiet har gått till semifinal, Frankrike och Italien har åkt ut redan i gruppspelet och Grekland har kammat hem hela rasket. EM har bjudit på flera skrällar de senaste åren. Vilket lag blir årets överraskningsgäng? Ingen aning. Det är det som är det roligt.

Vinnare och förlorare

Skrivet av Erik Ask 20:40, 21 maj 2012 i kategori Allmänt

Foto: Chris Pizzello/AP

”The slow one now will later be fast/As the present now will later be past. (…) And the first one now will later be last/For the times they are a-changin.”

Det svänger snabbt i fotbollen. Och precis som Bob Dylan konstaterade i låten ”The times they are a-changin” för 48 år sedan kan dagens vinnare vara morgondagens förlorare och vice versa.

Den här säsongen har vi sett det lika tydligt som någonsin tidigare.

Vi börjar med att spola tillbaka bandet ett och ett halvt år. Liverpool ligger i ruiner (klubben inte staden) och Roy Hodgson slängs ut med svansen mellan benen. In kommer Kenny Dalglish. Hjälten. Ikonen. Frälsaren… Floppen, skulle det visa sig. Kenny Dalglish togs emot med öppna armar av Liverpools supportrar. Nu står han utan jobb.

Samma dag som Dalglish fick sparken släppte Englands förbundskapten truppen till sommarens EM-slutspel. Ja, just det, förbundskaptenen heter Roy Hodgson.

Det svänger snabbt i fotbollen.

På tal om Hodgson, vem hade trott att han skulle få äran att leda England? Det var ju Harry Redknapp som skulle ha jobbet. Det var i alla fall vad engelsmännen trodde. Kanske Harry själv också. För att inte tala om Tottenhams spelare.

Under en halv säsong gick Tottenham som tåget. Kyle Walker fick sitt stora genombrott, Gareth Bale var livsfarlig på vänsterkanten och Scott Parker dominerade mittfältet (även om vissa inte klarade av att se hans storhet). Men när det började ryktas om att Redknapp skulle lämna klubben klappade Tottenham ihop fullständigt. Man tappade dyrbara poäng, släppte tredjeplatsen till Arsenal och slutade till sist fyra. En placering som i vanliga fall räcker till Champions league-kval. Men som just i år inte visade sig vara värt mer än en plats i Europa league.

När Didier Drogba sparkade in den avgörande straffen mot Bayern München i Champions league-finalen sparkade han ju även bort Tottenham från nästa års turnering.

Tottenham succésäsong gick upp i rök.

Bayern Münchens Champions league-guld likaså.

Tyskarna hade en hand på bucklan efter Thomas Müllers sena ledningsmål mot Chelsea men lyckades inte hålla nerverna i styr. I stället fick engelsmännen sista ordet.

Chelsea är väl förresten den klubb som bäst personifierar vad det här blogginlägget handlar om?

För tre månader sedan var klubben uträknad. Man hade förlorat med 1–3 borta mot Napoli och var på väg ut ur Champions league. André Villas-Boas – världens hetaste tränare för ett år sedan? – fick sparken och nödlösningen Roberto Di Matteo tog över med uppgiften att rädda vad som räddas kunde.

Resten är som man brukar säga historia.

Chelsea har varit favorit till att ta hem Champions league många gånger utan att nå hela vägen. När ingen längre räknade med dem bärgade de guldet.

The times they are a-changin, som Bob Dylan skulle ha sagt.

Skrällarna i Englands EM-trupp

Skrivet av Erik Ask 14:35, 16 maj 2012 i kategori Landslag

Englands EM-trupp är släppt. Och den innehöll ett par oväntade namn.

Målvakter:Joe Hart (Manchester City) Robert Green (West Ham) John Ruddy (Norwich).

Finns inte så mycket att säga. Joe Hart är en världsmålvakt, bakom honom har England en medioker målvaktsuppsättning. Engelsmännen får be till högre makter att Hart håller sig skadefri.

Försvarare: Glen Johnson (Liverpool), Phil Jones (Manchester United), John Terry (Chelsea), Gary Cahill (Chelsea), Joleon Lescott (Manchester City), Ashley Cole (Chelsea), Leighton Baines (Everton).

Då var det officiellt. Det blir alltså John Terry och inte Rio Ferdinand som får följa med till EM. Att båda skulle få plats i truppen var förstås uteslutet efter John Terry/Anton Ferdinand-incidenten tidigare under säsongen.

För er som har missat hela saken: John Terry tros ha smädat Rio Ferdinands lillebror Anton med rasistiska tillmälen och ska upp i rätten efter EM. Att ta med både John Terry och Rio Ferdinand i truppen var därför ohållbart. Roy Hodgson var tvungen att välja och valet föll på Terry.

Rent sportsligt tycker jag att han har gjort ett korrekt val. Jag tror att vinnarskallen Terry kan bidra med mer än en skadebenägen Ferdinand i EM-slutspelet. Om man däremot ska ta hänsyn till någon slags moralisk aspekt så borde förstås inte Rio Ferdinand lämnas hemma bara för att Terry är en (misstänkt) idiot.

Vad finns det att säga om resten av backlinjen? Tottenhams Kyle Walker hade säkerligen kommit med i truppen om han inte varit skadad, kanske Manchester Uniteds Chris Smalling också. Personligen hade jag hellre sett Manchester Citys Micah Richards än Liverpools Glen Johnsson i laget.

Hodgson har ”bara” tagit ut sju försvarsspelare. Men eftersom flera av dem kan spela på en rad olika positioner behövs knappast fler.

Mittfältet: Theo Walcott (Arsenal), Alex Oxlade- Chamberlain (Arsenal) Gareth Barry (Manchester City), Scott Parker (Tottenham), Frank Lampard (Chelsea), Steven Gerrard (Liverpool), James Milner (Manchester City), Ashley Young, (Manchester United), Stewart Downing (Liverpool).

Stewart Downing. Jag läser namnet gång på gång. Stewart Downing… Vad gör Liverpools oduglige vänsterytter i truppen? Ingen aning. Downing har ju en usel säsong bakom sig. Hodgson hoppas förmodligen att vänsteryttern ska hitta tillbaka till sitt gamla Aston Villa-jag i sommar. Jag tror att han får hoppas förgäves.

Kul att Alex Oxlade-Chamberlain kom med i truppen. Frågan är om den unge Arsenalmittfältaren kommer att få spela någonting.

På tal om unga Arsenalmittfältar så är det förstås väldigt trist att Jack Wilshere är skadad och missar sommarens fotbollsfest. England hade definitivt haft nytta av Arsenals bollskicklige mittfältare. Det centrala mittfältet ser ganska stabbigt ut. Samtidigt är det svårt att protestera mot Hodgsons val. Personligen hade jag gillat att se Paul Scholes namn i truppen, men det var förmodligen inte ens nära.

Anfall: Wayne Rooney (Manchester United), Danny Welbeck (Manchester United), Andy Carroll (Liverpool), Jermain Defoe (Tottenham)

Andy Carroll till EM. För ett par månader (veckor?) sedan lät de otänkbart. Den långe Liverpoolanfallaren var nere i en så djup formsvacka att man nästan tyckte synd om honom. Han gjorde inga mål. Han var ovän med bollen. Han vann inga nickdueller trots att han är stor som ett hus. Herregud vad dålig han var. Men när vårsolen tittade fram vaknade Carroll plötsligt ur dvalan. Han har fortfarande inte levt upp till sin skyhöga prislapp men några starka insatser under säsongsavslutningen antyder i alla fall att han är på rätt väg.

Wayne Rooney får följa med trots att han är avstängd de två första gruppspelsmatcherna. Helt rätt, tycker jag. Om England siktar på guld (vilket de alltid gör – oavsett hur dåligt landslaget är) måste deras överlägset bästa anfallare vara med i turneringen.

Jag ställer mig bakom Roy Hodgsons forwardsval till 75 procent. Om jag hade fått bestämma så skulle Daniel Sturridge, inte Jermain Defoe, fått en plats i truppen.

Reserver på hemmaplan: Jack Butland (Birmingham), Phil Jagielka (Everton), Jordan Henderson (Liverpool), Adam Johnson (Manchester City), Daniel Sturridge (Chelsea).

Kanske lite väl mycket gnäll på Liverpoolspelare från min sida nu… Men hur kan Henderson ta en plats bland reserverna? Mycket märkligt. Annars har jag inte mycket att invända (förutom att Sturridge gärna hade följa med till mästerskapet på Defoes bekostnad).

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Skrivet av Erik Ask 00:11, 16 maj 2012 i kategori Serie A

Foto: Gregorio Borgia

Det är dags för en tidsresa.

Med viss nervositet letar jag mig bakåt i Fotbollbloggen, ögnar igenom ett par inlägg om Financial Fair Play, Romas spanska satsning och André Villas-Boas innan jag hittar vad jag söker: mitt serie A-tips inför den gångna säsongen.

Jag borde kanske låta det vara, låtsas som om det aldrig existerat. Men eftersom jag inte tycker om historieförfalskning tänkte jag i stället låta er ta del av eländet. Håll till godo!

Guldstriden

Mitt tips: Milan och Napoli

Så gick det: Milan var med i striden men räckte i hela vägen fram. Ett pånyttfött Juventus gick igenom säsongen utan en enda förlust och tog sin 28:e scudetto (30:e enligt vissa).

I mitt förhandstips lyfte jag fram Milans anfallsuppsättning och mittbackspar som seriens bästa. Men när ligan väl drog igång ställde skador till det på rejält på båda dessa positioner. I anfallet missade viktige Antonio Cassano en stor del av säsongen (Alexandre Pato likaså), i försvaret saknades Thiago Silva under säsongsavslutningen.

Juventus klarade sig undan allvarliga skador och slapp dessutom påfrestningen som Europaspel innebär.

Napoli fick i sin tur betala ett högt pris för spelet i Champions league. Klubben gjorde en stark insats i turneringen (man slog ut Manchester City och var nära att slå ut Chelsea) men lyckades inte lika bra i ligan. Hoppet om tredjeplatsen och Champions league-spel nästa säsong levde ända in i sista omgången men till slut fick Napoli nöja sig med en femteplats.

Duellen om tredjeplatsen

Mitt tips: Juventus och Inter

Så gick det: Juventus vann som sagt serie A. Inter lyckades inte ta sig till Champions league. Så här skrev jag inför säsongen: ”Nye tränaren Gasperini har inte gjort någon hemlighet av att han vill spela 3-4-3 (precis som han gjorde i Genoa). Det innebär att Inter kommer att gå över till en trebackslinje – något som är enklare sagt än gjort.” Så sant som det var sagt. Gian Piero Gasperinis trebackslinje gick aldrig hem och tränaren fick snart se sig om efter ett annat jobb. Claudio Ranieri tog över tillfälligt men lyckades inte heller lyfta Inter. En sjätteplats var knappast vad lagets supportrar hade hoppats på.

Kampen om Europaplatserna

Mitt tips: Lazio, Roma och Fiorentina

Så gick det: Fiorentina? Nej, Fiorentina var inte ens nära att ta en Europaplats. Klubben var en av säsongens stora besvikelser och var på allvar indragen i nedflyttningsstriden. Spelarmaterialet är visserligen inte alls lika vasst som det var för ett par år sedan men visst var Fiorentinas säsong ändå en stor besvikelse?

Lazio gjorde en bra säsong (fyra) även om den missade tredjeplatsen förstås svider. Hade laget klarat sig undan ett par skador hade det kunnat gå ännu bättre. Romas nysatsning blev ingen succé och Luis Enrique lämnade klubben efter bara ett år. Mycket behöver förbättras i Romas trupp innan laget kan vara med och slåss i toppen igen.

Övre halvan

Mitt tips: Udinese, Palermo, Genoa

Så gick det: Ett riktigt risigt tips. Udinese hamnade visserligen på övre halvan men betydligt högre än vad jag (och många med mig?) hade trott. Det är inget annat än en bragd att laget lyckades knipa tredjeplatsen. ”Alexis Sanchez (Barcelona), Gökhan Inler (Napoli) och Cristian Zapata (Villarreal) kommer alla att lämna stora tomrum efter sig”, skrev jag inför säsongen. Det visade sig att Udinese var minst lika bra efter stjärnflytten. Klubben har en unik förmåga att slussa in nya spelare i laget. Det är bara att lyfta på hatten.

Vad gäller Palermo och Genoa så gjorde båda klubbarna svaga säsonger. Genoa släppte in 69 mål – flest i hela ligan. Palermo vann bara en bortamatch på hela säsongen. Uselt!

Mittens rike

Mitt tips: Parma, Chievo, Catania, Cesena

Så gick det: Varför tippade jag jättejumbon Cesena i mitten av tabellen? Ingen aning. Jag trodde i och för sig att Adrian Mutu skulle kunna lyfta laget, men ändå…  Cesena spelade bara ihop 22 poäng på hela säsongen, tio färre än nästjumbon och serie A-nykomlingen Novara.

De andra lagen finns det kanske inte jättemycket att skriva om. Parma gjorde en bra säsong – mycket tack vare Sebastian Giovinco. Hur länge blir ”Atommyran” kvar i klubben?

Bottenstriden

Mitt tips: Cagliari, Bologna, Siena, Atalanta, Lecce, Novara

Så gick det: Jag tippade Novara och Lecce i botten av tabellen. Båda klubbarna åkte ur serie A. Bologna och Atalanta lyckades dock betydligt bättre än vad jag hade trott. Bologna blev nia. Atalanta – som inledde säsongen med poängavdrag – slutade på tolfte plats. Än en gång: Hatten av!

***

Sammanfattningsvis kan man väl bara konstatera att jag var rätt ute med en del gissningar, helt otroligt fel ute med andra. Men å andra sidan, vad vore fotbollen utan överraskningar?

En fullständigt galen säsongsavslutning

Skrivet av Erik Ask 22:34, 13 maj 2012 i kategori Premier League

Foto: Jon Super/AP

Fiaskot var bara ett par minuter borta. Den på pappret enkla hemmamatchen mot Queens Park Rangers hade utvecklats till en mardröm, ligaguldet var på väg att glida Manchester City ur händerna.

Vid sidlinjen stod Roberto Mancini och hans högra hand David Platt och såg på med fasa. När den assisterande domaren visade upp fem stopptidsminuter låg City fortfarande under med 1–2. Det krävdes seger för att greja ligaguldet.

– Vi var döda och begravda, säger David Platt till Sky Sports.

Riktigt så illa var det dock inte. Manchester City reste sig på nio, gjorde både 2–2 och 3–2 och snuvade Manchester United på ligaguldet.

Matchavslutningen i Manchester är bland det galnaste jag har sett. Men samtidigt var den på sätt och vis fullständigt logisk. Det här har ju varit galenskapens år i Premier league, ett år där osannolika matcher har avlöst varandra.

Manchester United 8–2-seger över Arsenal satte tonen och sedan rullade det bara på. Arsenal besegrade Chelsea med 5–3 på bortaplan, Mario Balotelli showade mot Manchester United, Papiss Cissé bjöd på årets mål. Säsongen innehöll så många fantastiska matcher och så mycket individuell briljans att det hade räckt och blivit över för ytterligare ett år.

Kanske var det inte mer än rätt att det galnaste laget av dem alla bärgade guldet.

Manchester City har ju varit rena cirkusen. Carlos Tevez stängdes av från spel, var på väg bort men kom tillbaka. Mario Balotelli startade en eldsvåda i sin egen lägenhet, drog på sig idiotiska avstängningar och visade prov på stor humor när han sänkte Manchester United i derbyt. Roberto Mancini bjöd på obegripliga presskonferenser, hamnade nästan i slagsmål med Sir Alex Ferguson och sågade spelare till höger och vänster. Kort sagt, City var en cirkus. En oerhört underhållande sådan.

Laget svarade förresten för en hel del fantastisk fotboll också. Särskilt under första halvan av säsongen.

För City-supportrarnas hälsa hade det förmodligen varit bättre om ligan avgjorts redan för ett par veckor sedan – men rent dramaturgiskt var det här förstås det häftigaste som kunde hända.

En galen avslutning på en galen säsong. Och just därför helt logisk.

Enrique lämnar efter fiaskot

Skrivet av Erik Ask 19:16, 11 maj 2012 i kategori Serie A

De rödklädda spelarna passar bollen fram och tillbaka några meter utanför motståndarnas straffområde. Det duttas fram och tillbaka. Publiken väntar på ett avslut som aldrig kommer. Till slut lyckas någon i motståndarlaget få tag på bollen. Han tittar upp och upptäcker till sin stora förvåning att ingen sätter press på honom. När han vänder blicken mot offensiv planhalva kommer nästa överraskning: den rödklädda backlinjen står uppe vid mittcirkeln med ett hav av gräs bakom sig. Ohotad lägger han bollen till rätta innan och lyfter den till en löpande lagkamrat som undviker ”offsidefällan” och tar emot den på andra sidan försvaret. Fri med målvakten gör han inget misstag utan placerar bollen intill stolproten. Kort därpå drar inte bara en utan två av de rödklädda spelarna på sig utvisningar – den ena efter att ha gnällt lite för högt och lite för mycket på domaren.

Scenen är hämtad från valfri Romamatch den gångna säsongen. Överdriven? Javisst, men faktiskt inte särskilt långt från verkligheten.

Romas försvarsspel har stundtals varit smärtsamt att beskåda under Luis Enriques ledning. Ibland har det känts som om vartenda bolltapp på mittplan resulterat i livsfarliga kontring för motståndarlaget.

Luis Enrique tog med sig Barcelonamodellen till Rom men han lyckades aldrig applicera den på sin nya klubb. Kanske för att Romas spelarmaterial inte var tillräckligt bra för att kunna spela den typen av fotboll.

Barcelona är unikt inte bara för sitt anfallsspel utan också för sitt försvarsspel. Så fort spanjorerna tappar bollen sätter de ursinnig press på sin motståndare och vinner  tillbaka den lika snabbt igen. I Roma har den intensiva pressen lyst med sin frånvaro. Ändå har den odugliga backlinjen stått parkerad uppe vid mittlinjen och bjudit motståndaranfallarna på gigantiska ytor.

En annan stor skillnad mellan Barcelona och Roma är att Barça omsätter sitt stora bollinnehav i mål. Massor av mål. Roma har i sin tur knappt lyckats omsätta det i halvdugliga målchanser i vissa matcher.

Offensiven har varit lika uddlös som defensiven ihålig.

Nu står det klart att Luis Enrique lämnar klubben efter bara ett år på tränarbänken. Han lämnar trots att han fortfarande har ledningens stöd.

Jag har länge känt mig kluven till Enrique. Jag tyckte att det var beundransvärt av Roma att ge en oprövad tränare chansen och våga testa något nytt. I en fotbollsvärld där tränare får sparken på löpande band tyckte jag också att det var sympatiskt av klubben att visa tålamod och stötta Enrique. Fint. Men det går inte att komma ifrån att spelet på planen har varit under all kritik.

Om en bra tränare bygger sitt spelsystem utifrån det spelarmaterial han har att tillgå är Luis Enrique ingen bra tränare. Trots att Romas spel havererat har Enrique hållit fast vid sin taktik med en dåres envishet. Det resulterade i (minst) 14 förluster i ligaspelet den här säsongen.

Walter Sabatini fick mycket beröm när han tillträdde som sportchef för Roma förra sommaren. Han jobbade hårt och knöt en mängd nya spelare till klubben. Men knappast någon av dessa har gjort succé. Luis Enrique kanske har störst skuld i Romas misslyckande men Sabatini kunde definitivt ha gjort bättre ifrån sig även han. Nu står han inför en jätteutmaning: att lyckas värva bra spelare till Roma trots att klubben inte ens kommer att spela i Europa league nästa säsong.

En minst lika stor utmaning blir att hitta en ny tränare. Vincenzo Montellas namn har nämnts, liksom Fabio Capellos. Montella har gjort bra ifrån sig i Catania och känner Roma utan och innan. Capello ledde klubben till ligaseger 2001 och är en vinnare (förutom med det engelska landslaget som ingen kan vinna med). Men supportrarna har knappast glömt hur han lämnade Rom för Turin och Juventus 2004.

Walter Sabatini och klubbchefen Franco Baldini har onekligen en hel del att fundera på till sommaren.

Juventus tillbaka på tronen

Skrivet av Erik Ask 00:40, 7 maj 2012 i kategori Serie A

Foto: Valter Parisotto/AP

Gianluigi Buffon, Giorgio Chiellini, Andrea Pirlo… I dag är Juventus fullt av hjältar.

Kanske sitter de två största på bänken.

Den ene för att han är tränare, den andre för att hans karriär går mot sitt slut. Jag pratar naturligtvis om Antonio Conte och Alessandro Del Piero.

Antonio Conte återinförde en stor portion självförtroende i Juventus när han tog över klubben i somras. När han slog sig ner på Juventus tränarbänk var det plötsligt som om de senaste fem säsongerna aldrig existerat.

Det spelade ingen roll att klubben varit nere i serie B och vänt, misslyckats på transfermarknaden gång på gång och inte ens lyckats kvalificera sig för Europaspel. För Conte kommer Juventus alltid att vara synonymt med segrar.

När han spelade på det svartvita mittfältet var det bara titlar som räknades i Juve. Varför skulle det vara annorlunda nu?

Contes största förtjänst var förmodligen att han fick spelarna att tro på sig själva igen. Hans energi smittade av sig på hela laget. Plötsligt var det dåliga självförtroendet som bortblåst och Juventus vågade prata om – och tro på – guld.

Utan Conte hade klubben fått fortsätta att vänta på den där ligatiteln.

Alessandro Del Pieros karriär i Turin går mot sitt slut. Den här säsongen har han tillbringat mer tid på bänken än på gräsmattan. Ändå har han aldrig klagat, aldrig ifrågasatt Contes laguttagningar. När han har fått chansen har han gjort det bra, när han inte har fått den har han hållit god min på avbytarbänken.

En uppretad och öppet kritisk Del Piero hade inte varit bra för Juventus. Alltså har Del Piero hållit sig lugn. Så enkelt är det. Alessandro Del Piero är en lagspelare, har alltid varit, och förstår vad som är bäst för klubben.

I årets Juventus har alla dragit åt samma håll. Den lojale Del Piero har förstås stor del i lagkänslan och sammanhållningen.

***

Till skillnad från tidigare år lyckades Juventus bra på transfermarknaden i somras. Mer än bra till och med. Att Arturo Vidal skulle göra bra ifrån sig var jag övertygad om, att Andrea Pirlo skulle göra det kom som en större överraskning.

Jag trodde inte att Pirlo hade något kvar att ge. Nu är jag den förste att erkänna jag hade oerhört fel. Medan Milan har lidit brist på kreativitet hela säsongen har Pirlo försett Juventus anfallare med den ena  geniala passningen efter den andra.

Det är bara att lyfta på hatten. Juventus har ett par olidligt tunga år bakom sig men nu sitter man åter på den italienska fotbollstronen. Grattis!

En blå kväll i London

Skrivet av Erik Ask 01:03, 6 maj 2012 i kategori Premier League

Foto: Tim Hales/AP

”Nu är Villas-Boas borta och Roberto Di Matteo har tagit över jobbet – en man som åtminstone enligt taxichauffören som körde oss till Newcastles flygplats är ännu mer avskydd bland Chelseas spelare. Jag vet inte om det är sant, eller om det ens är möjligt att stå lägre i kurs än Villas-Boas. Oavsett vilket tror jag inte att Di Matteo blir kvar på tränarposten längre än till sommaren.”

Tyvärr är orden mina egna. Jag skrev dem i början av mars någon dag efter att André Villas-Boas hade fått sparken från Chelsea.

Sedan dess har oerhört mycket hänt.

Under Robert Di Matteos ledning har Chelsea gjort en helt fantastisk vår.

På lördagen besegrade man Liverpool i FA-cupfinalen och om knappt två veckor spelar man om guldet i Champions league.

Även om det blir förlust mot Bayern München hoppas jag att Roberto Di Matteo får stanna som tränare. Jag vet inte om han är rätt man att leda Chelsea på sikt men efter den här våren är han i alla fall värd ett försök.

Roberto Di Matteo hade ett enda krav på sig när han tog över klubben i mars: rädda det som räddas kan. Med facit i hand är det bara till att lyfta på hatten och konstatera att Di Matteo har gjort det absolut bästa av situationen.

Han har haft ett svårt jobb men också ett på många sätt väldigt tacksamt. Di Matteo har inte alls haft samma krav på sig som André Villas-Boas.

Villas-Boas förväntades bygga om Chelsea från grunden. Föryngra, förnya och tids nog förbättra. Han förväntades titta mot framtiden samtidigt som han också förväntades göra resultat här och nu.

Di Matteo har inte behövt bekymra sig om framtiden. Hans jobb har varit att få laget att prestera så bra som möjligt under ett par månader i slutet av säsongen. Och oj, vad bra han har fått det att prestera.

Italienaren har kramat ur det sista (?) ur Chelseas veteraner och vänt en säsong i fritt fall till en säsong som kan gå till historien. En cuptitel är redan bärgad. Leder han Chelsea till Champions league-seger också blir han odödlig i London.

***

Samtidigt som Chelseaspelarna firade FA-cupsegern på Wembleys gräsmatta stod Kenny Dalglish och tittade tomt framför sig vid sidlinjen. På planen hade flera av hans nyförvärv (alla utom Carroll märkligt nog) svarat för mediokra insatser.

Det var mycket prat om Liverpools dyra värvningar i somras – och framför allt var det mycket prat om systemet som Liverpool värvade spelare utifrån. Med hjälp av ett enormt statistikunderlag skulle klubben göra smartare spelarköp än alla andra. Modellen hämtades från baseballens värld – med facit i hand kan vi konstatera att den nog fungerar betydligt bättre där än i fotbollens.

Säsongens viktigaste match

Skrivet av Erik Ask 17:31, 4 maj 2012 i kategori Premier League

Foto: Jon Super/AP

49 poäng på 36 matcher. Endast 43 gjorde ligamål. Och tre poäng bakom värsta rivalen Everton i tabellen.

Den här Premier league-säsongen har inte alls blivit vad Liverpoolsupportrarna hoppades på. Med två omgångar kvar att spela ligger ”Pool” på en blygsam åttondeplats, många mil ifrån toppstriden. Laget har bara vunnit fem hemmamatcher och endast mäktat med 20 ligamål framför Anfield-publiken.

Det är därför ingen överdrift att kalla lördagens FA-cupfinal mot Chelsea för årets viktigaste.

Om Liverpool vinner har laget bärgat två titlar den här säsongen (förutom FA-cupen har man redan fixat den mindre prestigefulla ligacupen). Då kanske fansen kan ha överseende med att ligaspelet har varit det sämsta sedan strax efter andra världskriget.

Om Liverpool däremot förlorar så går det inte att vifta bort den urusla insatsen i ligan. En ligacuptitel är helt enkelt inte fin nog att kompensera för en säsong när allt annat gick åt skogen. Dyra nyförvärv som Andy Carroll, Stewart Downing och Jordan Henderson har inte levt upp till förväntningarna, ekonomin har fått sig en törn av uteblivet Champions league-spel och Suarez/Evra-incidenten har knappast stärkt klubbens varumärke.

En vinst på lördag innebär att Liverpool kan ta sig an nästa säsong med en någorlunda positiv känsla. En förlust betyder förmodligen (eller åtminstone förhoppningsvis) att tränaren Kenny Dalglish har gjort sitt i klubben.

Jämnheten har imponerat mest

Skrivet av Erik Ask 23:54, 2 maj 2012 i kategori La liga

Foto: Andres Kudacki/AP

Saken är klar. Real Madrid är spanska mästare.

3–0-segern borta mot Athletic på onsdagskvällen innebär att  avståndet mellan Real Madrid och ligatvåan Barcelona är ointagliga sju poäng med två omgångar kvar att spela.

Därmed har José Mourinho lyckats med sitt uppdrag. Han har brutit Barcelonas dominans i Spanien och tagit tillbaka ligaguldet till huvudstaden.

I natt firar tusentals supportrar segern på Madrids gator och torg.

Glädje. Men visst drar Champions league-uttåget förra veckan ner firandet något? Real Madrid hade ju ett jätteläge att ta sig till final mot ett vingklippt Chelsea. Den finaste titeln av alla låg inom räckhåll men som vi alla vet vid det här laget blev Bayern München för svåra i semifinalen.

Nu finns det dock ingen anledning att tjata för mycket om det. Real Madrid är spanska ligamästare och förtjänar att hyllas.

Laget har spelat fantastisk fotboll den här säsongen. Underhållande, offensiv och ”rakt på mål”. José Mourinho brukar ibland beskylls för att vara en defensiv (läs tråkig) tränare. 115 mål på 36 matcher bevisar motsatsen.

Real Madrid har en högstanivå som saknar motstycke. Trots det är det framför allt lagets höga lägstanivå och jämnhet som har imponerat på mig den här säsongen.

Medan Barcelona har kört fast mot ultradefensiva motståndare har Real Madrid radat upp trepoängare. Frånsett en liten formsvacka för ett par veckor sedan (kryss mot Malaga och Villarreal) har Real varit jämnheten personifierad.

Kanske är det en fråga om motivation? Barcelona har trots allt vunnit ligan tre år på raken, det är möjligt att en mättnad har smugit sig in i spelartruppen. I ett Real Madrid som inte vunnit titeln sedan 2008 (vilket förstås är en evighet i den anrika klubben) finns det förstås ingen mättnad, ingen brist på motivation.

El Clásico-duellen slutade oavgjort den här säsongen (tre poäng till båda lagen). Det var i vardagslunken – i alla matcher mot mindre motstånd – som ligan avgjordes. Där var Real Madrid betydligt starkare än Barcelona.

Frågan är vad som händer nu. José Mourinho har ju ryktats vara på väg till England och Premier league halva våren. De senaste veckorna har dock rykteskarusellen lugnat ner sig något. Kanske för att det inte ser ut att dyka upp särskilt många lediga jobb som skulle intressera portugisen till sommaren.

Om Roberto Mancini leder Manchester City till ligatiteln (vilket det mesta tyder på) sitter han förstås hur säkert som helst på tränarbänken i Manchester. Om Roberto Di Matteo vinner Champions league och/eller FA-cupen med Chelsea får han förhoppningsvis fortsätta som tränare i London. Och när Roy Hodgson slutligen utsetts till ny förbundskapten för England tyder allt på Harry Redknapp blir kvar i Tottenham även nästa år.

Min gissning är att José Mourinho stannar i Real Madrid. Ligatiteln är säkrad. Nu återstår Champions league. Det skulle inte förvåna mig om Real vinner turneringen nästa år.

Efter det kan Mourinho röra på sig.

10 tidigare inlägg