Fyraåringen får vredesutbrott och slåss

Skrivet av Martin Forster 09:24, 11 maj 2012 i kategori Föräldraskap

Foto: David Lee/Alamy

Fråga:

Hej Martin!

Vi är ett par som har bekymmer med vår 4-årige son. Vi undrar över hans vredesutbrott, om de är uttryck för att han har någon diagnos eller om de bara är en del av hans karaktär. Vi undrar också hur vi kan hjälpa honom på bästa sätt för vi tror att det är lika jobbigt för honom som för oss.

Vår son är väldigt verbal, känslig och smart på många sätt. Han är väldigt social och tar alltid kontakt på ett positivt sätt med andra barn när vi är på någon sammankomst. Han har kompisar på dagis och verkar trivas där. När hans mormor tar hand om honom en eftermiddag i veckan kan de prata om saker som är lite problematiska t ex om han blir arg när jag (mamman) kommer hem. Han förstår allt och han och mormor kan komma överens. Så det verkar inte på något sätt ha att göra med att han inte skulle förstå t ex att man inte får skrika och slåss.

Men med oss får han ofta, nästan varje dag vredesutbrott som vi inte vet hur vi ska hantera. Han är för det allra mesta jättegullig och rolig att vara med och snäll med oss föräldrar och pratar och skrattar och är glad. Då kan han också säga förlåt att jag blev arg förut. När han t ex ska lägga sig försöker vi göra det lite lättare genom att leka en liten stund först och sen borsta tänderna, läsa saga och sen ligger någon av oss hos honom i sängen tills han somnar.

Det kan vara jättemysigt och allt går som en dans, eller så kan han börja prata om kiss och bajs och skratta och vägra göra som man säger. När någon av oss då sätter en gräns att nu ska du sova blir han plötsligt jättearg och gör grimaser som ett djur. Han slåss, skriker och sparkar. Vi säger till honom att han absolut inte får slå och när han gör det ändå har vi ibland hållit fast honom. Men då skriker han att det gör ont. Han skriker fruktansvärt högt och öronen (både hans och våra antar jag) känns som om de skadas.

Detta kan pågå i en timme. Ibland har någon av oss gått ut och sagt att han får stanna i sitt rum tills han har bestämt sig för att inte slå eller skrika mer. Så han någon av oss stått utanför dörren och hållit i den och då och då frågat ”Har du bestämt dig?” Det har blivit en dragkamp och så har vi gått in i rummet och försökt prata med honom i omgångar, men det har ofta bara blivit fortsatta slag och sparkar.

Vi har blivit arga och skrikit till honom att ”nu måste du lägga dig” och även lagt honom i sängen med kraft, men det är som om han bara blir ännu argare när vi blir arga. Han ger sig aldrig. Det känns hemskt att stänga in honom, jag tror att det är helt fel, men jag kan inte vara med honom när han slår och sparkar och skriker. Någon gång har jag också slagit tillbaka med ett slag på armen på samma sätt som han just gjort och sagt att ”så här ont gör det”, men han har inte verkat märka det alls. I stunden verkar det inte som om han förstår att han gör oss illa och det känns som om man inte kan få kontakt med honom. Han är bara arg och kan inte ta sig ur det. Ibland spänner han hela kroppen och bara är arg och slår på kuddar eller saker.

Det här med läggningen är bara ett exempel, det kan hända när som helst under dagen när någon av oss föräldrar sätter en gräns. Han har haft liknande mindre utbrott alltid. Även när han var bebis var han hysteriskt ledsen en gång om dagen. Vi har alltid tagit hand om honom då. Nu försöker vi säga att det är ju roligare om vi kan ha en mysig läggstund tillsammans än att vi bara bråkar i timmar och jag är säker på att han förstår, men jag förstår inte varför han fastnar i den här totala aggressiviteten vid vissa tillfällen. Den har ingen proportion till det som utlöser den för nästa dag kan det hända precis samma sak och han är lugn och snäll som ett lamm.

Det är tärande med aggressiviteten och det är väldigt svårt att återknyta efter att han slagits. Det sitter liksom i kroppen på mig. Ibland lyckas jag till slut lugna honom vid läggningen t ex och sen vill han gosa jättemycket, men då kan jag inget annat än att ligga bredvid för det känns hemskt att ha fått dessa slag. Det är klart att man skyddar sig men eftersom jag inte vill stänga in honom i rummet så får jag en del slag på mig i alla fall. När jag inte kan gosa med honom direkt efteråt blir han arg och aggressiv igen. Även om jag förklarar att jag tycker om honom.

Vi undrar hur vi ska hantera detta. Vi har inte fått komma till BUP för att få hjälp. Vi vill veta vad det här beteendet står för, hur vi ska tolka det och hur vi ska göra när han blir aggressiv. Han är väldigt stark och det känns inte alls bra om det ska bli en kamp om vem som är starkast. Vi vill nå ett samförstånd, att vi tillsammans kan ha det mysigt och bra och blir en familj där alla respekterar varandra.

En mamma

Svar:

Hej!

Tack för ditt långa och gripande brev. Det är tydligt att ni har vänt och vridit på detta problem flera varv. Jag vill börja med din fråga om diagnoser. Jag förstår att ni kan undra över det, men av flera skäl tror jag ni har större nytta av att släppa frågan. För det första är er son bara fyra år. Barn går igenom många olika faser under förskoleåren och det finns en väldigt stor variation i hur fort barn mognar inom olika områden. Därför brukar det vara svårt att ställa säkra diagnoser på så små barn. Din sons beteende i dag behöver inte säga så mycket om hur han kommer att vara om ett eller två år. Även om han alltid har haft ett häftigt humör, så kan han lära sig att uttrycka det på bättre sätt med åldern. För det andra skriver du att problemen framförallt förekommer tillsammans med er föräldrar. Han verkar ju till exempel inte ha problem med kamrater på förskolan. Om man ska börja prata om diagnoser hos barn, så ska det generellt märkas i flera sammanhang.

För det tredje så brukar lösningar och hjälp vara likartad för barn som beter sig aggressivt, oavsett om de har en diagnos eller inte. Det handlar till exempel ofta om hur föräldrar kan samspela tillsammans med barnet. Eftersom det är där problemen uppstår i ert fall, så misstänker jag att orsakerna och lösningarna också handlar om det. Till sist har forskning visat att problem brukar växa när föräldrar flyttar fokus från samspelet med barnet, till funderingar på barnets egna problem. Jag vill därför uppmuntra dig till att fortsätta att försöka jobba med ert sätt att kommunicera och agera, som du beskriver på flera ställen i brevet.

Även om jag avråder från att fokusera på diagnoser, så vill jag inte på något sätt förringa era problem. Tvärtom talar flera saker du skriver för att problemen är allvarliga. Du skriver om upptrappade och utdragna bråk, där det finns risk för urspårningar, som när du slog tillbaka vid något tillfälle eller när ni håller för dörren. Du skriver också hur svårt det är att återknyta efter konflikter. Det är viktigt att bryta dessa mönster och det förvånar mig att ni inte har fått komma till BUP. Mitt första råd är därför att försöka igen. Den typen av onda cirklar som du beskriver brukar ofta vara svåra att bryta på egen hand. Därför är det angeläget att ni får hjälp av någon utomstående som kan vägleda er i samspelet med sonen. Ibland kan även socialtjänsten erbjuda sådan hjälp till föräldrar.

Jag ska också ge några råd om hur ni kan försöka förbättra läget på egen hand. Ett första steg är att ta reda på mer om konflikternas orsaker genom att leta efter mönster. När går det bättre och när går det sämre? Vad präglar dagar med konflikter jämfört med konfliktfria dagar? Du skriver att det kan vara svårt att förstå och att till exempel läggningen ibland går som en dans, men ibland spårar ur. Samtidigt kan det finnas mönster som man själv är blind för. Varför är det färre konflikter med mormor? Det kan ju vara för att hon inte träffar er son lika ofta som ni, men det skulle också kunna handlar om hennes förhållningsätt. Ni har säkert pratat med henne, men gör det igen och be henne vara med någon gång för att få hennes blick på situationerna. Jag vill poängtera att det inte bara handlar om hur man kommunicerar just i samband med konfliktsituationer. Andra mönster kan vara lika viktiga, som till exempel hur mycket tid man har tillbringat tillsammans senaste dagen eller veckan, eller hur bra barnet har sovit.

Ett mönster som du tar upp i brevet är att konflikterna brukar uppstå när ni sätter gränser. Hur ofta och på vilket sätt föräldrar sätter gränser har stor betydelse för den här typen av problem. Jag vet för lite för att kunna säga exakt vad som är viktigt i just ert fall, men jag ska räkna upp några vanliga fällor som föräldrar kan trilla i. Om ni vill läsa mer om detta kan jag rekommendera boken ”Explosiva barn” av Ross Greene, som många föräldrar uppskattar.

En fälla är att föräldrar inte i tillräcklig utsträckning väljer sina strider. Det gäller särskilt om små konflikter ofta utvecklas till maktkamper. Då finns det mycket att vinna på att helt försöka släppa saker som man brukar tjata om. Ibland kanske det till exempel är värt att skippa tandborstningen (förlåt Folktandvården), om man märker att barnets humör är på väg åt fel håll. Givetvis går det inte att släppa alla situationer, men om man tar varje strid, så kommer varken barnets eller förälderns tålamod att räcka när det verkligen gäller något viktigt. En annan fälla är att fastna i själva maktkampen: ”Du ska lägga dig nu” ”Nej” ”Jo” och så vidare. Ett av de vanligaste tipsen är att försöka avleda barnet (och sig själv). Börja prata om något annat i situationen (Var är nallen?). Det handlar om att lirka och varsamt lotsa barnet framåt. Du verkar redan göra det, men för de flesta föräldrar finns det utrymme att utveckla denna färdighet.

När maktkamperna helt har spårat ur med sparkar, slag och stängda dörrar, så brukar det vara svårt att prata sig ur dem. Mitt råd är att ni ska försöka att säga så lite som möjligt då – framförallt inte förklara, förmana eller övertala. Du verkar ha insikt i det, eftersom du skriver att bråken bara blir värre när ni hamnar där. Kanske går det att förändra något ytterligare i de situationerna. Du beskriver hur ni har försökt att hålla ner sonen i sängen eller hålla för dörren. Vad händer om ni bara släpper kampen? Ni har säkert försökt göra det och sonen har sannolikt fortsatt att leva om då. Försök då att vara uthållig. Låt dörren vara öppen, låt sonen skrika och gorma, gå undan om han slåss, säg inte emot, höj inte rösten, försök bara att lugna honom. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att hålla sitt eget humör, särskilt om det blir våldsamt, men försök. Detta innebär inte att du ska släppa alla krav eller gränser. Det betyder bara att du ska försöka rida ut stormen. Kanske kommer sonen fortare i säng på det sättet, än när du håller emot i dragkampen.

Vissa barn föds som filbunkar och blir nästan aldrig provocerade eller tappar humöret. För er son verkar det vara tvärtom, vilket innebär en särskild utmaning för er. Samtidigt är det hoppfullt (om än jobbigt) att problemen främst uppstår tillsammans med er föräldrar. Det brukar innebära större möjligheter att finna lösningar, eftersom samspelet är något som går att förändra. Som sagt – försök att få hjälp av någon som kan vägleda er i det arbetet.

Martin

Min pappa förstör mina kärleksrelationer

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 3 maj 2012 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring

Fråga:

Hej, jag är en 19-årig kvinna och har växt upp med en pappa som slagits med såväl händer som ord. Han har en psykopatpersonlighet och hela mitt liv har gått ut på att lära mig hans dolda signaler och rätta mig efter hans humör. Sedan 12-årsåldern har jag gått i terapi och har kämpat för att bli hel, varje dag sedan första dagen hos skolsköterskan. När ett ”hela-själen”-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut. Jag mår idag väldigt bra, och brukar jämföra relationen jag har till min pappa som ett sovande troll i min bröstkorg: jag accepterar att det alltid kommer att sova där, men jag väcker det inte i onödan, då det inte kommer att förändra någonting som hänt längre bak i min historia med honom.

Men även om min pappa och relationen till honom, för det mesta bara ”sover” i min bröstkorg, så vaknar han ständigt upp och går bärsärkagång, precis som när han hade sina vredesutbrott under min uppväxt, när det kommer till mig och mina relationer med män.

Jag kan inte lita på att någon man genuint kan tycka om mig. Jag väntar på minsta tecken för att få detta bekräftat för mig – en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar under dagar när aktuell kille är för trött. Detta är petitesser, småstrunt men jag reagerar lika starkt varje

gång med magont och ångest över att jag ”trodde att han tyckte om mig och att jag igen missuppfattat allt”. Jag har varit ordentligt kär två gånger i mitt liv och båda de männen pulvriserade redan ett grusat förtroende. Min pappa har förnekat mig och brutit alla löften han någonsin givit mig – såväl emotionella som praktiska. Detta har gjort mig totalt desillusionerad i mina förhållanden till män, och jag mår dåligt varje gång jag börjar träffa någon ny, då jag tror att detta inte är någonting jag förtjänar eller bara är ett sätt att vilseleda mig.

Jag vänder mig till dig då jag äntligen fått ord på detta och undrar hur jag ska våga lita på att en man faktiskt tycker om mig. Hur börjar jag våga? Vad finns det för verktyg, vad kan jag berätta för aktuelle man?

Skulle bli så tacksam för ett råd, ett par kloka ord, eller bara någonting som kan hjälpa mig att våga bygga upp förtroendet för mäns godhet igen. Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?

Tack!

Svar:

Hej! Du har verkligen kämpat för att bli hel, och din kamp pågår fortfarande. Du är uthållig och du måste ha en stor kraft inom dig. Du vill få ett bra liv, och ”hela din själ” för att uppnå detta, trots din traumatiska uppväxt med en pappa som misshandlade dig. Du har hittat ett mycket klokt förhållningssätt till din uppväxt med din våldsamma pappa. I psykoterapi har du kunnat acceptera ditt svåra förflutna, som ju inte går att förändra, och du härbärgerar det nu som ”ett sovande troll” i din bröstkorg.

Jag ska resonera med dig om hur du kanske kan våga lita på en mans godhet, och tro att han vill vara med dig, men först vill jag berätta något som jag tror kan bidra till att du kan lyckas med det.

Du skriver: ” När ett ’hela-själen’-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut.”

Det framstår när jag läser detta som att du ständigt vill reda ut saker som har hänt dig. Det är en vanlig uppfattning att vi ska göra det, och att det bidrar till psykisk hälsa. Jag vill betona att det inte är antingen eller, men min erfarenhet är att det sättet ibland kan ha en motsatt effekt. Så här menar jag. Vi kan komma till punkt då frågan vi ska ställa oss är om det förhållningssättet fortfarande är hjälpsamt eller inte. Ibland kan det vara bättre för oss att acceptera att vi har nått en nivå i vår personliga utveckling som får vara tillräckligt bra.

Några av oss når dit, att vi blir fullt ut hela, ibland på egen hand, ibland med hjälp. Några andra av oss tvingas inse att vi inte nått ditt trots år av ansträngningar och god vilja. Då anser jag att det är rimligt att överväga att välja en annan väg att gå. Vilken kan då den vara? Jo, att acceptera att man är en trasig själ, att man är sårbar och känslig utifrån den livshistoria som man har. Att acceptera det innebär inte att man resignerar utan att man inser just det, att man är en sårbar person, och så kommer det nog att förbli. Det är förstås på ett sätt sorgligt och smärtsamt att behöva inse det, och att det sannolikt inte går att ändra på, men beslutet rymmer också ett andra steg, att hitta sätt som gör att man kan leva ett hyggligt och bra liv trots sin sårbarhet. Det handlar bland annat om att börja visa hänsyn till sig själv. Sluta att se sin sårbarhet som en brist som man närmast måste bekämpa utan se det som att så här är jag. Fråga dig själv: Hur kan jag ta hand om mig själv på bästa sätt?

Kräv till exempel inte av dig själv att du ska ha förtroende för män. Berätta istället när du träffar en man som du skulle vilja gå vidare med att du har svårigheter att lita på män på grund av din historia och att du därför vill gå långsam fram. Det innebär inte att du ska blotta dig och berätta hela din historia som det första du gör, utan säg det bara på detta korta och enkla sätt. Genom att berätta om din sårbarhet får du handlingsutrymme, och kan bli mer förstådd. Du blir också starkare genom din ärlighet och tydlighet.

Hitta också sätt att bekräfta dig själv ännu mer. Möt de känslor, som du har svårt att acceptera, med en kärleksfull acceptans. Säg till dig: ”På grund av min historia med min pappa får jag tankar om att jag inte kan lita på att någon man kan tycka om mig. De här tankar och känslor, får vara där. Jag accepterar att jag tänker och känner så utifrån min historia, men de är inte JAG, de är bara mina gamla tankar och känslor som kommer tillbaka. Vad är det som är viktigt för mig just nu? Jo, jag vill närma mig den här mannen och lära känna honom utan att bli styrd av mina gamla rädslor. Det är inte min pappa jag träffar utan NN. Nu ska jag lyssna på honom, och genuint vara nyfiken på vem har är!”

Skriv gärna också ner dina skrämmande tankar om män. Gör ännu tydligare för dig att de har sin förklaring i din historia. Du ska inte skämmas för dem. De har uppstått för att försvara dig från de rädslor och sorg som din far gav dig.  Problemet är att tankar av det här slaget är lite ”tröga”, de hänger sig kvar av gammal vana. De är överinlärda. Men vi kan lära om. Nu är du en kvinna som vill ta hand om sitt liv och dina relationer på ett annat sätt. Du vill kunna lita, bli älskad och älska en man utan att din far står i vägen.

När du får en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar som väcker dina tankar om att en man inte tycker om dig, så använd dig av det här sättet att förstå det som händer dig. Påminn dig att tankar av detta slag är en del av dig men att de inte är HELA DU utan bara dina tankar just då (och tankar är inte sanningar utan bara tolkningar, och är ofta missuppfattningar, bland annat utifrån vår historia).

Du frågar: ”Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?”  Det kan du aldrig veta på förväg. Mitt förslag är att du ”parkerar” dina egna rädslor en stund och övar på att bli nyfiken på den man du träffar, och utforskar vem han är. Det verkar som du försvarar dig mot en risk för besvikelse längre fram genom att du säger dig att det som händer stämmer inte, det går inte att tro på. Mitt råd är att om en man säger att han vill vara med dig så träna dig att lita på det. Stanna i de varma tankar och känslor som kommer till dig när han säger att han tycker om dig. Vad är det värsta som kan hända om du vågar tro på att han tycker om dig? Jag skulle tro att det värsta har hänt redan och det var att din far inte hade förmågan att vårda och älska dig. De värsta känslorna har du redan upplevt. Våga lita på att du är vuxen nu, du har arbetat med dig själv, du vet vad du vill ha i en relation och att du som en klok och vuxen kvinna kan hitta den man som du kan lita och som älskar dig precis som du är.

En varm kram!
Liria

”Min son är så rädd för sniglar”

Skrivet av Martin Forster 06:00, 27 april 2012 i kategori Föräldraskap, Självhjälp och förändring

Foto: Derek Croucher/Alamy

Fråga:

Hej Martin!

Jag har en elvaårig son som är så rädd för sniglar att det hindrar honom från att vistas i naturen när det har regnat. Han blir paniskt rädd och springer in om han skulle råka se en snigel. Är det ett problem som jag bör ta tag i eller växer det bort? Var finns i så fall hjälp? Vad jag vet så har han varit det sedan han var liten. Vi hade sniglar på gården efter att det hade regnat och han tyckte att det var så äckligt när man råkade gå på dem så att det knastrade. Jag tycker att det börjar kännas olustigt när det ibland hindrar honom från att gå ut och vara med sina kompisar. Och tänk om det blir värre när han blir äldre?

En mamma

Svar:

Hej!

Tack för ditt brev som tar upp frågor som många föräldrar brottas med. Det är mycket vanligt att barn är rädda för olika saker under uppväxten, särskilt under förskoleperioden och de tidiga skolåren. I en stor studie av sexåringar fann man till exempel att nästan hälften av barnen visade stark rädsla i olika situationer. De flesta av dessa rädslor går över av sig självt eller minskar med åldern. För en mindre grupp barn är rädslan emellertid så omfattande att det kan kallas för fobi. I så fall måste rädslan innebära återkommande begränsningar i vardagen och ha pågått i minst sex månader. Det låter som om det kan gälla din son. När rädslan är avgränsad till en speciell situation eller sak (t ex sniglar), så kallas det för specifik fobi. Bland barn i din sons ålder är det 5-10% som lider av specifik fobi. Till skillnad från ”normala” rädslor, så är risken större att fobier inte går över av sig självt. Det positiva i sammanhanget är att det finns en kort behandling för just specifik fobi som hjälper de flesta barn. Därför tycker jag att det finns anledning att söka hjälp för din son. Även om problemet inte känns så stort eller allvarligt just nu, så kan en relativt liten insats göra att han slipper det.

Varför utvecklar vissa barn fobier? Till att börja med har forskning visat att gener spelar stor roll. Vissa barn föds alltså med en större benägenhet för att utveckla fobier. Sedan spelar som vanligt erfarenheter under uppväxten också en roll. Hos ungefär hälften av alla barn med fobier kan man se en tydlig utlösande händelse, som att barnet har blivit skrämt i något sammanhang. Du skriver att din son har varit rädd för sniglar länge och tyckt illa om att kliva på dem. Kanske började hans rädsla så? Sedan spelar förstås föräldrarnas sätt att kommunicera med barnet stor roll för utveckling och vidmakthållande av fobier. Det framgår inte i ditt brev hur du brukar förhålla dig till din sons rädsla, men jag kommer att ta upp några vanliga fällor som du kanske kan ha nytta av att känna till.

För det första kan fobier utlösas av att föräldrarna själva är rädsla för olika saker. Forskning visar att graden av rädsla hos föräldrarna spelar mindre roll. Om föräldrarna däremot undviker olika situationer på grund av sin rädsla börjar barnen också undvika och bli rädda. Detta sker redan från tidig ålder. I en studie lät man till exempel barn som var 1-2 år se sina föräldrar prata med två främmande personer. Med den första personen skulle föräldrarna bete sig ängsligt, medan de skulle bemöta den andra personen normalt. Barnen agerade genast likadant som föräldrarna gentemot främlingarna. För det andra kan fobier utlösas och förstärkas av att föräldrar ofta varnar barnet eller uttrycker farhågor av olika slag. För det tredje kan föräldrar förstärka problemen om barnets fobi börjar leda till olika fördelar eller undvikanden. Det är till exempel vanligt att barnet får slippa att delta i olika aktiviteter på grund av fobin. Den typen av undvikande leder dessvärre till att rädslan vidmakthålls eller ibland till och med förvärras. Det är samtidigt fullt begripligt att föräldrar trillar i denna fälla, eftersom det är svårt och kan kännas hjärtlöst att övertyga ett panikslaget barn om att möta faran. Det är ofta därför professionell hjälp kan behövas.

Den behandling som brukar rekommenderas för specifik fobi kallas för exponering, vilket är en form av KBT. Du har säkert hört talas om exponering tidigare, men i korthet går den ut på att barnet i små steg får närma sig det som är skrämmande. Det finns mängder av forskning som visar att denna behandling fungerar bra, även för barn. Exempelvis prövade man att genomföra exponering under en enda dag med barn som deltog i en svensk studie. Vid slutet av behandlingen var mellan 70 och 90 procent av barnen inte längre rädda och hade slutat undvika det som orsakade rädslan. Resultaten höll i sig vid en uppföljning ett år senare. I studien undersöktes också hur barnen upplevde behandlingen. Nära 60 procent av barnen upplevde behandlingen som positiv eller neutral, medan resten kände sig nervösa eller rädda. Efter behandlingen var över 80 procent av barnen nöjda, glada eller stolta, medan bara knappt 5 procent var direkt missnöjda. I de flesta fall är alltså denna behandling inte alls så skrämmande som den kan ibland kan verka.

Jag rekommenderar att du tar kontakt med barnpsykiatrin så att de i första hand får göra en bedömning om din sons problem faktiskt handlar om specifik fobi. Undersök i så fall om de kan erbjuda exponeringsbehandling. Om mottagning där ni bor inte har den möjligheten, så kan man i vissa delar av landet ha rätt att få hjälp på en annan mottagning. Om inte det heller skulle fungera så finns det många privatpraktiserande psykologer och terapeuter som arbetar med KBT och exponering. Kostnaden borde bli rimlig, eftersom det handlar om en kort behandling. Tänk på att undersöka om de har legitimation som är utfärdad av socialstyrelsen, vilket utgör en säkerhet för er.

Jag hoppas och tror att din son snart kan springa ut och leka med sina kompisar utan att tänka på sniglar under fötterna.

Martin

”Vi vågar inte göra det vi vill”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 20 april 2012 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga:

Hej!

Vi är två systrar i 20-årsåldern som har ett problem. Vi är fruktansvärt självkritiska och det hindrar oss från att göra saker i vardagen. Det känns till och med jobbigt att skriva detta mail då vi vill ha det perfekt. Här är några exempel på situationer som uppstår:

• Under gymnasietiden var det jobbigt att skriva till exempel inlämningsuppgifter då vi vill ha ett varierat och spännande språk och dessutom vara en av de bästa.

• Vi båda vill men vågar inte starta en blogg då vi är rädda för vad folk kommer att tycka. Dessutom känner vi att vi själva måste tycka att bloggen är i princip perfekt.

• Vi tackar ofta nej till sociala aktiviteter såsom spel, frågesport, rita och pyssla eftersom den kreativa pressen är för stor.

Detta kanske låter som ett litet problem men vi upplever dagligen att det uppstår situationer där vi har för höga krav på oss själva för att göra det vi vill. Vi har båda tankar om att vi vill göra olika kreativa saker såsom måla, spela instrument eller sjunga men vi är för hämmade. Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.

Två systrar

Svar:

Hej! Tack för ert brev. Ni skriver insiktsfullt om er perfektionism och hur den har blivit ett hinder för er. Det sorgliga är att perfektionisten ofta är en person som presterar mycket, och som är uppskattad, ibland beundrad av omgivningen för detta, samtidigt som perfektionisten själv nästan aldrig är nöjd. Ängslan att göra fel, och de höga närmast orimliga kraven, blir också ett hinder för att våga göra saker. Perfektionism förstärks i situationer där man observeras och värderas av andra. Mitt intryck är att perfektionism har blivit ett allt vanligare problem, främst för unga vuxna, och kanske det är ett resultat av de ”offentliga roller”, som många unga har idag, till exempel på nätet och i sociala medier.

Hur uttrycker sig perfektionismen? Perfektionism är ett personlighetsdrag som också kan vara utvecklande. Framgång är nästan alltid ett resultat av att vi ställer höga krav på oss, och siktar högt, men det förutsätter att vi tillåter oss att göra misstag och lär oss att hantera kritik.

Det finns förstås nackdelar med perfektionism men också fördelar. Fördelarna är att man strävar efter att göra sin bästa, att utveckla sin potential. Nackdelar är att man inte kommer igång på grund av man redan från början vill att det man gör ska vara ”perfekt”. Man njuter inte av att skriva, spela eller vad det än handlar om. Man är i framtiden och oroar sig för vad som kan hända där, och inte i nuet.

Vad kan man då göra? Det som brukar hjälpa är att göra det man vill trots rädslan för kritik samtidigt som man gör lärosituationer av sina misstag. Utifrån mina erfarenheter kan jag säga att om ni väljer att göra något kommer ni att få kritik. De som aldrig blir kritiserade är de som inte gör något. I bloggvärlden är det vanligaste att man får mer kritik än beröm i kommentarfälten. Om ni inte startar en blogg av rädsla för kritik så innebär det förstås att ni slipper risken för att bli kritiserade men ni väljer samtidigt undan en möjlighet att göra något ni verkligen vill.

Hur kan ni då göra för att våga mera? Ett sätt är att ompröva den ”katastroftanke” som förmodligen finns inbyggd i er perfektionism. Tänk efter vad som hände vid ett tillfälle när ni inte gjorde helt perfekta insatser. Hitta ett sådant tillfälle. Hjälp varandra att minnas. Förmodligen kommer ni att kunna konstatera att i verkligheten inträffade inte en katastrof utan snarare inget särskilt. Hitta fler sådana här tillfällen och använd dem för att lära er att även den medelmåttiga prestationen har uppskattats och visat sig möjlig för er att leva med.

En övning som jag föreslår är att ni aktivt och medvetet exponerar er för att inte vara perfekta, och på det sättet fortsätter att utmana ”katastroftanken”. Det handlar om att starta er blogg och publicera texter som enligt er inte är perfekta. Något som har hjälpt mig i min egen skrivande är att som första steg skriva allt som jag kommer på kring ett ämne utan att censurera något och inte heller ta hänsyn till språket. Startar man med kravet att texten ska vara ”bra” eller ”perfekt” förlorar man flödet i skrivandet. Först i nästa steg ska ni börja finslipa texten och idéerna. Ha en deadline och publicera texten oavsett hur nöjda ni är. Träning ger färdighet. Man blir bättre ju oftare man skriver.

Förbered er för att några kommer att kritisera er och lär er att hantera den kritiken. Hur? När ni läser varje kommentar kan ni som hjälpmedel granska dem på följande sätt. Är det konstruktiv kritik eller handlar om påhopp? I det första fallet brukar det vara så att kommentatorn ger sin syn på saken i en saklig och respektfull ton eller kommer med nya idéer eller infallsvinklar. Man vill bidra med något. När det handlar om påhopp brukar personen betona hur obegåvad skribenten är och på annat sätt ägna sig åt personangrepp men ger inga konstruktiva förslag. Av de första kan man lära sig väldigt mycket, läs noga och tacka för deras bidrag. När det handlar om påhopp handlar det om att acceptera att det är en del av livet. De allra flesta bloggare har lärt sig att det inte är värt att svara på sådana kommentarer. En huvudprincip kan vara att svara på de kommentarer där man kan identifiera avsändaren men inte på de som är anonyma.

Perfektionister har ofta svårt att be om hjälp av andra. Det kan uppfattas som att erkänna en svaghet, vilket känns otillåtet. Om detta stämmer på någon av er, lägg då gärna till i ert träningsprogram, där ni utmanar er perfektionism, att göra tvärtom, och be om hjälp i olika situationer.

En hjälp kan också vara att tydliggöra era värderingar om vad som är viktigt för er, och vilka era mål är. Skriv ner vad ni vill göra var och en inom till exempel de närmaste sex månaderna utifrån era värderingar om vad som är ett rätt och bra liv. Besluta er sedan för att leva efter den agendan, och att det är värt att ta risker för att lyckas med det. Välj att acceptera den oro ni förmodligen kommer att känna ibland, samtidigt som ni väljer att göra det ni värdesätter. Påminn er om att det är det här ni vill göra och det ni vill få uppleva, när rädslorna och tveksamheten tränger sig på. Vänta inte tills oron försvinner utan gör det ni vill trots att oron är som en tung ryggsäck att bära.

Ni skriver att ”Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.” Det här är en vanlig uppfattning hos perfektionister. Man upplever sig själv bättre än andra. På vilket sätt kan det här vara ett problem för er? Det jag har sett många gånger är att här ligger kärnan i att man inte gör det man vill. Det finns en underliggande rädsla för att konfronteras med verkligheten. Tänk om det inte stämmer att jag är så bra som jag tror? Gör man inte det man tror att man är bra på, så riskerar man inte heller sin självbild om att vara bättre än andra.  Jag vet att det här kan låta hårt men jag skriver detta för att ni ska kunna ta steget att göra det ni vill, och inte fortsätta att vara hindrade av era rädslor. Mitt förslag är att ni funderar på och skriver ner – var för sig – hur det jag har skrivit om stämmer på er. Nästa steg är att ni berättar för varandra vad ni har kommit fram till och hur ni kan hjälpa varandra att hantera era rädslor. Jag vill betona att syftet inte är att rädslorna ska försvinna utan att ni kan lära er att leva med dem. Ni har säkert styrkor och svagheter, precis som alla andra. Var ärliga mot er själva. De starkaste personerna är de som kan tillåta sig att leva med det som orsakar rädsla och obehag. När vi kan acceptera det blir vi öppnare för livets möjligheter och mer tillåtande och generösa mot oss själva.

Kram! Liria

”Ironiska skämt slår ofta fel med yngre barn”

Skrivet av Martin Forster 09:34, 13 april 2012 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga:

Hej! Jag är orolig för min sons och hans morfars (min pappa) relation. Min pappa har alltid varit väldigt ironisk i sin konversation med mig och min syster. Jag vet att han älskar oss men min pappas ironi och negativa inställning är jobbig att lyssna på. Varken jag eller min syster har orkat konfrontera honom, eftersom att vi alltid har känt ett visst ansvar för hans välbefinnande då vår mamma, och pappas fru, gick bort tidigt. Vi har väl insett att hans beteende bottnar i en dålig självkänsla som dök upp i samband med mammas död. Så vi har helt enkelt låtit honom hållas, för att inte såra honom ännu mer.

Man nu har han börjat gå på min son på samma vis. Min son är sex år och har ingen kontakt med sin pappa, och har alltid sett upp mycket till sin morfar. Jag har försökt flera gånger att förklara för min pappa att han bär ett stort ansvar som enda manliga förebild för min son, då skrattar han oftast och säger något lattjo (som bara blir irriterande för mig). Man nu har min pappa även börjat pika min son för att han är så mager. Min son är tunn, men glad och pigg och äter mat som vilket barn som helst. Min pappa gör sig ofta rolig över min sons små muskler. Han är även ofta ironisk när han pratar med min son. Om min son frågar om han får komma och hälsa på morfar kan min pappa svara ”nej inte vill väl jag ha dig hos mig!”. Min pappa menar så klart inget illa, tvärtom vill han gärna att min son ska hälsa på.

Allt detta gör att min son blir ledsen, men han vägrar att visa det för sin morfar eftersom han ser upp till honom. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara för min pappa att han trycker ner min son och att det inte är ok, men det går inte fram.

Jag älskar min pappa väldigt mycket och jag vill att min pappa och min son ska ha en god relation och umgås, men jag är så ofantlig orolig för min son. Min son har även börjat bete sig som sin morfar mot andra barn.

En förtvivlad ensam liten mamma
Svar:

Hej! Jag förstår att du är irriterad och ledsen över din pappas beteende. Jag undrar om ironi är rätt ord i sammanhanget, eftersom de exempel du ger snarare låter som rena elakheter eller sarkasmer. Sedan är det förstås din sons upplevelse som är avgörande, oavsett vad man väljer att kalla morfars ”skämt”.

Om jag förstår dig rätt, så viftar din pappa bort dina önskemål om att han ska förändra sig. Jag undrar hur rakt du har uttryckt problemet för honom? Du skriver att du har påtalat att han har ett stort ansvar och är en viktig förebild, men har du tydligt förklarat hur din son reagerar? Och hur reagerar sonen egentligen? Han visar inget för morfar, men vad säger han eller visar för dig? Om din pappa inte riktigt har förstått detta, så är det förstås viktigt att du blir tydligare. Ge konkreta exempel på hur ledsen eller osäker din son har blivit på grund av morfars försök att vara rolig.

Eller har du varit tydlig utan att det har hjälpt? I så fall är ju frågan varför din pappa inte tar in vad du säger. Många som skriver till mig undrar hur de kan få en nära anhörig eller vän att lyssna och förändra sig. Jag brukar ge rådet att be om förändring på ett mjukt sätt, eftersom det i allmänhet minskar risken för låsningar eller upptrappade konflikter. I ert fall verkar det ju inte som om du och din pappa har haft direkta konflikter om hans beteende. Jag tolkar det snarare som att dina försök att nå fram rinner av honom. Därför är det möjligt att du inte alls ska gå så mjukt fram. Du måste kanske istället vara tuffare och inte låta honom skämta bort det du säger. Av inledningen i ditt brev förstod jag att du och din syster har låtit honom hållas, på grund av er mors bortgång. Det är förståeligt, men som du skriver handlar det ju om din son nu. Dessutom är det ju inte hänsynsfullt eller snällt mot din pappa heller, om hans beteende på sikt leder till att han får sämre kontakt med sitt barnbarn (och sina barn).

Det är också nödvändigt att fundera över hur du reagerar när du ser att din pappa är sarkastisk mot din son. Jag gissar att du försöker ingripa och hjälpa din son på något sätt, men jag vill ändå understryka att det är viktigt att du gör det konsekvent och tydligt varje gång det händer. Exakt hur du ska ingripa beror förstås på situationen. Om din pappa är direkt elak (till exempel ger pikar om vikten), så tycker jag att du ska tillrättavisa honom direkt. Du kanske redan gör det, men fortsätt med det i så fall. Om din pappa bara är lite ironisk, så kanske din reaktion snarare bör vara att hjälpa din son att förstå situationen: ”Det morfar menar är…”.

Det kan också vara meningsfullt att prata mer med din son om detta. Hur upplever han det morfar säger? Hur skulle han kunna svara? Förbered honom på hur han kan svara och ställa frågor till morfar när han känner sig osäker eller sårad. Var tydlig med att detta problem inte är hans ansvar. Förklara att det är morfar som gör fel och att du bara vill hjälpa honom att må bättre. Det bästa vore förstås om din son skulle våga uttrycka hur han känner direkt till morfar. Jag förstår att det är svårt, men ibland kan det underlättas av att förbereda och öva på hur det kan ske.

Det är ju möjligt att din far försvarar sitt beteende med att det ”bara är på skoj” och att sonen säkert förstår det. Forskning har visserligen visat att barn i sexårsåldern kan uppfatta när någon är ironisk eller sarkastisk, men de förstår sällan den djupare meningen. De tolkar därför oftast sådana uttryck som illvilliga. Det är först när barn är 10–11 år som de blir säkrare på att avgöra att någon faktiskt skämtar. Även om din fars avsikt alltså bara är att skämta, så visar denna forskning att sådana ironiska skämt ofta slår fel med yngre barn. Sedan är som sagt frågan om din pappas skämt ens är roliga för vuxna, med tanke på att du och din syster inte heller uppskattar dem. Forskning har också visat att elakheter som uttrycks indirekt eller förklätt till skämt är särskilt dåliga för barn. Faktiskt sämre än erfarenheter av direkt elakhet. Rent generellt blir barn tryggare i sina relationer och mår bättre om vuxna faktiskt menar vad de säger, vilket är så självklart att det knappt behöver sägas. Sedan vill jag poängtera att ömsesidiga ironiska skämt med barn såklart kan vara okej, så länge barnen förstår dem och de sker med värme i en trygg relation.

Du skriver att din far fick låg självkänsla när han blev änkling. Var han mindre retsam och elak innan dess? När någon mår riktigt dåligt, så kan det förstås pysa ut som elakheter mot omgivningen. I så fall kanske sin pappa behöver egen hjälp av något slag för kunna förändra sig. Har du och din syster pratat med honom om hur han mår? Har ni pratat om er mors bortgång? Om du prövar denna väg, så hindrar det inte att du samtidigt ställer krav på hur han uttrycker sig mot din son. Att själv må dåligt är givetvis ingen ursäkt för att bete sig illa mot ett barn.

Varma hälsningar Martin

”Min svärmor tränger sig på”

Skrivet av Liria Ortiz 10:18, 4 april 2012 i kategori Allmänt, Föräldraskap, Relationer

Fråga:

Hej. Jag har varit tillsammans med min flickvän i fem och ett halvt år, vi har det bra och har tagit oss igenom en del svårigheter som vi kommit stärkta ur. Det som jag halvvägs in i vårt förhållande upplever som ett stort problem är hennes mamma. I grund och botten är min svärmor en fantastisk människa som vill alla väl och som uppfattas som trevlig, lättsam och omtänksam – men det finns också en hel del sidor som inte är helt lätta att handskas med. Jag märker att det påverkar min flickvän och hennes systrar mycket negativt. Och det verkar finnas en inställning att det alltid har varit så här och att det inte går att göra någonting åt.

Vi bor ganska långt från våra svärföräldrar och träffas inte särskilt mycket, men hon ringer till min flickvän minst en gång per dag, utöver det kommer det flera sms och mms, inte sällan med närmast krav på svar. Min flickväns systrar (som bor närmare) drabbas i stället av påtvingade besök och inbrytningar i umgänget systrarna emellan – ett umgänge som inte är avsett för henne.

Till detta kommer att ingen upplever att man egentligen kan prata riktigt med svärmor, det som avhandlas är ytliga ämnen om vad som händer i vardagen och allmänna ämnen. Saker som är jobbiga och där man behöver stöd viftar hon snabbt bort på sitt dominanta vis.

Som en paradox till detta har hon svårt att säga vad hon tycker och tiger ihjäl sådant hon inte tycker om. Det handlar om att hon alltid vill veta allt, vill veta det först, inte vill missa en chans till umgänge och inte låta andra delar av familjen umgås om inte hon är med. Detta sätt har ökat de senaste åren och blivit alltmer extremt. Alla tycks ha gett upp hoppet om att det ska bli bättre men jag kan inte se det fortsätta så här eftersom jag märker hur dåligt min flickvän mår och hur stressad hon blir av det.

Dessutom finns ju aspekten att svärmor själv borde ha ett intresse av att tona ner sin dominans för att bli inbjuden på ett mer naturligt sätt. Själv blir jag irriterad över, och tolererar snart inte, att varje kväll ska ägnas åt samtal om min flickväns mamma och dagens rapportering till henne.

Ett talande exempel är häromdagen när min flickvän skulle börja på ett nytt jobb. Samma morgon fick hon ett mms av sin mamma, det kan tyckas omtänksamt, men i det här fallet handlar det endast om att hon vill vara först, vill ha ett svar och vill tala om att hon kommer ringa precis när min flickvän gått från jobbet. Det stressar min flickvän. Min svärmors sätt handlar inte om att ge stöd utan om att hon vill vara först med att få information.
Sammantaget är problemet dels att svärmor är som hon är, dels att ingen i familjen tycks orka göra något åt det, men alla blir mer irriterade och desperata. Att lösa det via svärfar är ingen idé, han är nog den som är mest uppgiven. Om man ringer dit och han råkar svara, rycket svärmor direkt luren ur handen på honom.

Snart kommer jag ta tag i det, för jag står inte ut med att se hur dåligt min flickvän mår av det. Vore mycket tacksam för så lite som ett uns av råd.

Mvh/ Anonym

Svar:

Hej, och tack för ditt brev. Du berättar om ett fenomen, som inte är så ovanligt i familjer. Att lojalitet och kärlek till en familjemedlem gör att till exempel en förälder eller ett syskon tillåts ha ett beteende i familjen, som knappast skulle accepteras i några andra sociala sammanhang. Beteenden av det här slaget kan med tiden bli allt mer gränslösa, eftersom familjen resignerar. När man som du kommer utifrån och in i en familj, som har dysfunktionella sätt att vara eller kommunicera, uppfattar man tydligare hur avvikande beteendet är och hur illa det gör många i familjen.

Jag kommer att ge dig några råd för hur du och din flickvän kan börja normalisera er relation till din flickväns mamma. Min utgångspunkt är den psykologiska grundregeln som säger att det är när vi börjar ändra våra egna sätt att bete oss i förhållande till andra, som de börjar ändra sig. Att förändra våra relationer till det bättre handlar nästan alltid om att börja med oss själva. Det är ju främst våra egna beteenden som vi har möjligheter att styra över.

Din svärmor har vinster av sitt beteende på olika sätt. Det förklarar varför det vidmakthålls och förstärks. Möjligen anar hon ibland hur besvärade ni i familjen är av hennes påträngande sätt, men det får henne inte att stanna upp och vilja ändra sig.

Beteendet är förmodligen ganska överinlärt. Det ger också henne en tillfredsställelse och ett lugn för stunden som styr henne mot att fortsätta som vanligt. För att hon ska förändra beteende måste du och din flickvän börja uppträda på ett ganska radikalt annorlunda sätt, så att de vinster hon får i dag, inte inträffar när hon beter sig som hon gör.

Mitt förslag är att ni börjar på det här sättet: Sätt er ner och gör en gradering av de beteenden som din flickväns mamma har på en skala från Det här trivs vi med, kan få fortsätta över Tveksamt, kan få fortsätta men mindre ofta till Oacceptabelt, måste upphöra. Var konkreta, när ni gör detta. Ge er tid. Det är viktigt att ni blir överens om var gränserna går, och utifrån kartläggningen hittar ett gemensamt sätt att förhålla er. Kom ihåg att det är ni som måste göra något annorlunda när hon fortsätter med sitt gamla beteende.

Ni kan börja med att skriva ett brev till din flickväns mamma, där ni sammanfattar vad ni beslutat måste upphöra och vad som kan fortsätta. Berätta vad det innebär för ert sätt att ha kontakt med henne. Var tydliga, men ge ändå plats för värme och humor.

Du skriver att det finns goda sidor hos din flickväns mamma, och att hon i grund och botten är en ”fantastisk människa”. Kanske skriver ni att din flickvän erbjuder en schemalagd kväll i veckan för sin mamma, som är oreserverat hennes, då din flickvän berättar vad som hänt under veckan, och svarar på frågor, men att telefonsamtalen varje kväll kommer att upphöra. Kanske ni också skriver att sms och mms kommer ni att svara på men med en fördröjning på upp till ett par dygn utifrån vad ni hinner med.

Var beredda på att det tar en tid innan din svärmor accepterar, förstår och ändrar sitt vanliga beteende, och att hon under den första tiden snarare kommer att öka det i intensitet och frekvens.
Under den här tiden är det extra viktigt att du och din flickvän har ett och samma förhållningssätt och att ni är konsekventa med att använda detta. Förbered er väl. Granska de olika situationer som kan uppstå och hitta sätt som ni ska bete er på, och formuleringar ni ska använda, i de olika besvärliga lägen som kan uppstå. Uppmuntra varandra, när ni gör framsteg.

Trassla inte in er i långa förklaringar, när er flickväns mamma hör av sig, utan upprepa sakligt och kort hur ni vill ha det, och lägg på luren när det behövs. En viktig grundregel är att ni säger det ni vill att hon ska göra och inte tvärtom, till exempel Ring gärna mig på söndagar i stället för Ring inte mig varje dag.

Erbjud gärna kvalitetstid till din flickväns mamma samtidigt som ni begränsar de dagliga kontakterna, till exempel att träffas och göra något roligt tillsammans under en helg. På det sättet kan ni göra det ännu tydligare att ni uppskattar henne och vill umgås, men på ett annat sätt än hittills.

Det kan ibland vara hjälpsamt att ha någon utomstående med särskild kunskap om relationer i familjer att samtala med i sådana här situationer. En möjlighet är att du och din flickvän går i familjeterapi för egen del för att underlätta för er att lyckas med den förändring som ni vill uppnå.

Varma hälsningar och lycka till, Liria

Hur viktigt är rättvisa mellan syskon?

Skrivet av Martin Forster 06:00, 30 mars 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga:

Jag är mamma till två tjejer, 3,5 respektive 7 år gamla. Sjuåringen tillhör den något lugnare sorten, medan lillasyster är mer vild och busig. Båda två är dock temperamentsfulla och kan byta känsloläge ganska kvickt. De har en stark inbördes gemenskap, de kramas och söker trygghet hos varandra och sover gärna i samma säng. Numer har de även börjat leka med varandra då och då. De leker rollekar, dansar eller busar.

Men lika ofta som de är sams så bråkar de. De slåss, skriker och kastar grejer på varandra. Det är som ett litet mayhem när de sätter igång.

En vanlig orsak till konflikterna är konkurrens och orättvisa. De bråkar om vem som ska sitta bredvid mig eller pappa i soffan, vem som ska få mest utrymme på vardagsrumsgolvet när de dansar eller vem som ska ha den ena eller andra leksaken. At de delar rum är också en källa till ständiga bråk.

Jag fattar ju att det är helt normalt att syskon bråkar, och att mina barn förmodligen inte är värre än några andra. Men jag känner att jag har så svårt att förhålla mig till de här konflikterna. Ofta slutar de med med att den äldsta tjejen rusar i väg och säger saker som att ”hon (lillasystern) kan ta alla mina saker, hon kan ta min plats i soffan, jag kan lika gärna flytta här ifrån” på klassiskt martyrmaner. Till saken hör att varken jag eller min man kör med den sortens känslomässig utpressning (inte som vi är medvetna om i alla fall).

Jag känner ofta oro för att någon av tjejerna ska känna sig orättvist behandlad. Min egen inställning till rättvisa är ganska pragmatiskt. Jag upplever sällan orättfärdigheter och jag tycker att man får tugga i sig att saker är som de är. Den inställningen försöker jag med jämna mellanrum förmedla till barnen, men det köper de absolut inte. Eller snarare, de tycks inte förstå innebörden i att allt livet är fullt av orättvisor.

Jag behöver tips och råd kring hur man kan tänka när det handlar om konflikter och konkurrens mellan syskon. Hur viktigt är rättvisa? Är det helt orimligt att de ska fortsätta dela rum? Hur mycket ska man som förälder lägga sig i konflikterna? Och hur gör man för att syskonen ska lära sig att lösa sina konflikter på egen hand?

Linda

Svar:

Hej Linda,

Precis som du skriver är det vanligt med syskonbråk, vilket jag tog upp i förra veckans svar som handlade om konflikter mellan äldre syskon. En slutsats i det svaret var att konflikter inte behöver vara skadliga för relationen så länge de balanseras av gemenskap mellan syskonen. Det är i längden ett större problem med ett konfliktfritt förhållande där syskonen väljer bort att umgås med varandra. Flera forskare betonar också att normala syskonbråk faktiskt förbereder och tränar barnen på de sociala utmaningar som livet innebär. Din beskrivning av hur syskonens bråk brukar arta sig stämmer också väl överens med det normala mönstret. Det vanligaste temat för bråk är strid om saker och tillhörigheter. Fyra av fem konflikter slutar med att ett av barnen ”vinner” på ett okonstruktivt sätt, eller att ett av barnen helt enkelt ger sig.

Det jag skriver här bekräftar din bild av att systrarnas bråk är normala, men du undrar ändå hur du ska hantera dem. För även om målet inte är att bråken ska upphöra, så har det förstås betydelse hur man agerar som förälder. Jag kommer att ge flera olika råd om detta och hoppas att något kan vara användbart för dig.

Du tar upp en intressant fråga om rättvisa mellan syskon. Jag tror att du är inne på helt rätt spår, eftersom forskning visar att (mindre) orättvisa inte är ett problem i sig. Det är den upplevda orättvisan som kan påverka syskonrelationen, föräldrarelationen och de enskilda barnen. Eftersom just upplevelsen har betydelse, så är en vanlig rekommendation att göra precis det du gör: Att prata med barnen om vad rättvisa innebär. Jag tror alltså att det är en bra idé att fortsätta med det och när barnen är äldre ökar chansen att de förstår detta. Jag vet inte hur era samtal brukar vara, men det är förstås bra om det kan bli konkret för barnen. Vilka saker/aktiviteter/förmåner kan inte alltid fördelas rättvist? Vilka kan det? Är barnens upplevelser av orättvisa grundade på fakta? Eller finns det missförstånd som måste klaras ut? Var angelägen om att verkligen försöka förstå vad barnen upplever som rättvist och orättvist. Jag tror på din idé om att förmedla att världen inte kan vara helt rättvis, men var också öppen för att gå barnen till mötes om det är möjligt. Hur skulle de vilja att ni gjorde saker mer rättvisa? Ni kanske kan hitta överenskommelser som förebygger framtida bråk. Det kan ju också framkomma att något av barnen är särskilt känsligt för vissa typer av händelse, som du då kanske kan hantera på något annat sätt.

Mindre än fem procent av konflikter mellan syskon i dina barns ålder brukar leda till att syskonen tröstar eller förlåter varandra. Det är alltså sällsynt att barn spontant använder sig av konstruktiv konfliktlösning, men de få gånger som det händer är ändå betydelsefulla för relationen. Därför är det värt att aktivt försöka lära barnen det. Generellt har man sett att det ofta är bra om man kan låta syskonen försöka lösa mindre bråk själva, utan att föräldrar ingriper. Så fort en vuxen kommer in i spelet, så ökar risken för att något barn känner sig orättvist behandlat. Om vuxna ofta ingriper kan barnen börja ropa på hjälp vid minsta konflikt och vara mer angelägna om att framstå som offer än om att hitta lösningar.

När man väl måste ingripa i en konflikt så är det därför viktigt att inte själv genast ge en lösning. Istället kan man passa på att lära barnen konfliktlösning. Ofta är det bra att strunta i vem som började och istället hjälpa barnen att uttrycka vad var och en vill i situationen. Be dem komma med egna förslag på hur konflikten kan lösas. Hjälp dem också att uttrycka vad de känner. I studier har man sett att just förmågan att sätta ord på sina känslor har betydelse för konfliktlösning mellan barn. Utgå från känslorna när ni diskuterar konflikten: ”När du tar Agnes saker blir hon ledsen och när Agnes slår dig blir du också ledsen. Hur ska vi göra istället?”. Om barnen är väldigt upprörda kan det förstås vara nödvändigt att skilja på dem en stund innan man kan föra den här typen av samtal.

Du skriver att dina döttrar har hett temperament och då kan det vara en idé att försöka lära dem att hantera ilskan. Det är något som har lyfts fram i studier där man har hjälpt syskon att få en bättre relation. Barnen får lära sig att känna igen situationer och tecken som leder till ilska och pröva alternativa sätt att uttrycka eller hantera sina känslor. Det kan handla om att gå iväg en stund, att sätta ord på känslor, att ta en tankepaus eller att tydligt uttrycka vad man vill.

Ett standardråd om syskonbråk är att föräldrar inte bara ska uppmärksamma barnen när de bråkar, utan istället ge dem uppmärksamhet när de umgås på ett bra sätt. Det har också prövats i studier. Bäst resultat blir det om föräldrarna aktivt och ofta uppmuntrar olika initiativ till positivt samspel. Med uppmuntran menar jag att du kan notera och sätta ord på vad syskonen gör: ”Jaha – du fick dockan av Agnes.” Det behöver inte vara mer än så.

Jag vill särskilt lyfta fram att du nämner att dina barn leker rollekar, eftersom det har visat sig ha en betydelse just för syskonrelationer och konflikter. I rollekar och låtsaslekar lär sig barnen att byta perspektiv och utveckla empati, vilket är en grund för att kunna hantera konflikter. Din beskrivning av systrarnas gemenskap är så fin och borgar som sagt för en fortsatt stark relation. Så håll ut!

Martin

”Min vuxna dotter ser inte sina egna problem”

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 23 mars 2012 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga:

Hej Liria, jag bär på en mycket stor oro som rör min äldsta dotter, nu i ung medelålder. Hon var ett riktigt älskat ”praktbarn” från födseln och uppåt. När hon  började skolan lämnade min man oss för en annan kvinna. Efter ett par år träffade jag en man som ganska snart flyttade in hos mig och barnen. Han visade sig ha alkoholproblem. Jag utvecklade under de åren ett medberoende, dock inte så att jag själv drack, men där jag ägnade mycket kraft åt att hantera situationen. Först efter fyra år bröt jag med mannen. Min dotter var då i tidiga tonår och hade en tid signalerat hur illa hon tyckte om honom. Nästan omgående blev jag våldsamt förälskad i en annan man. Trots att min dotter, om än vagt, signalerade sin ovilja flyttade vi ihop. Vi gifte oss, och är  fortfarande lyckligt gifta.

Min dotters kontakt med sin pappa blev med tiden allt sämre. De problem jag nu vill beskriva började i allt detta. Idag kan jag se att det var början till det som sedan övergick i oresonliga vredesutbrott mot mig när vi var ensamma. Hon flyttade hemifrån, utbildade sig på olika håll, och jag hälsade på henne och ville upprätthålla kontakten, visa hur mycket jag brydde mig om henne. Hon uppskattade det, men vredesutbrotten kom utan förvarning och utan hänsyn till omgivningen. Jag kunde bli utskälld när och var som helst.
Vi har genom åren haft mycket kontakt, men det har också funnits längre avbrott som hon tagit till som ”straff” efter situationer där jag gått emot henne. Ibland, men inte ofta, har mitt tålamod brustit och jag har reagerat. Hon har då svarat med att hota med att klippa kontakten.
Idag är hon ensam mamma till ett barn i lågstadieåldern.

För några år sedan märkte jag att hennes mående övergick i ett allvarligare stadium. Jag kände att hon plötsligt inte gick att nå. Jag övervägde att kontakta socialtjänsten utifrån oro för mitt barnbarn, men valde att avvakta. Jag litade på att daghemspersonalen skulle märka om barnbarnet betedde sig konstigt.

I dag fortsätter allt på detta sätt. Hon är ibland vid gott mod och jag besöker henne och mitt älskade barnbarn så ofta jag kan. Hon vill däremot inte komma och besöka vårt hem. När vi ses kan hon vara varm och glad, men plötsligt, utan att jag förstått varför, kan hennes humör skifta och hon anklagar mig, hotar med att klippa kontakten, och kan säga förfärliga saker till mig. Jag har lärt mig att låta det passera för att invänta en annan sinnestämning, som sedan infinner sig.

Hela tiden finns oron för hur barnbarnet har det. Jag ser att hon är en kärleksfull mor, men hennes utbrott kan komma även när barnet är närvarande. Mitt problem är att jag känner mig så ensam i detta. Min man menar att jag ska släppa oron, eller göra en orosanmälan till socialtjänsten. Men jag törs inte göra det. Hon skulle klippa all kontakt och inte låta mig träffa mitt barnbarn. Hennes syskon ser allvaret i hennes beteende, men väljer att inte ha så mycket kontakt.

Min fråga till dig är hur jag ska fortsätta att hantera detta. Jag älskar henne, allt som är hennes fina sidor, men känner förtvivlan över hur det har blivit. Jag vet varken ut eller in. Bästa Liria, jag undrar om du kan vägleda mig i hur jag ska hantera vår relation. Särskilt med tanke på barnbarnet, som jag betyder mycket för, och vice versa.

Jag tänker att min dotter behöver hjälp, men hon vill inte se att hon har ett problem.

Varma hälsningar Margareta

Svar:

Hej bästa Margareta!

Tack för ditt brev. Du är en mycket bekymrad och engagerad mamma och mormor. Du oroar dig för din dotters psykiska hälsa, hur hon mår, och för hur hon fungerar som mamma, och vad det innebär för ditt  barnbarns trygghet och uppväxt.

Låt oss börja resonera om den första frågan du ställer, om hur din dotter mår, och vad du kanske kan göra för att hjälpa henne. Du skriver att hon själv inte anser att hon har något problem. Jag tolkar din formulering som att din dotter anser att du har fel om detta. Varför är det så svårt att få henne att lyssna? frågar du dig förmodligen. Kanske handlar det till del om den glesa och sköra kontakt som ni har, men det finns också något allmängiltigt i din svårighet med detta. Att acceptera att man har ett problem och att man ska göra något åt det måste komma inifrån. Påtryckningar utifrån skapar ofta motstånd hos den som har ett problem. En anhörigs försök att påverka, eller kontrollera, leder ofta till en maktkamp, trots och låsta positioner. Bråk, anklagelser och osämja är det som allt oftare kommer att prägla försöken att göra något. Jag tror att det klokaste du kan göra är att respektera din dotters autonomi som det vuxna barn hon är nu. Hon har ett annat sätt att se på saken.
Vi kan älska våra barn, våra föräldrar eller våra syskon och på alla sätt försöka hjälpa dem. Vi kan sörja för deras skull, men vi kan inte ta ansvar för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Det är nog som svårast att acceptera när det gäller ett barn, även om barnet är vuxet. Men tillvaron är nu en gång sådan att föräldrar och barn ska separera. Även om de känslomässiga banden är starka ska barn bli vuxna och lära sig stå på egna ben, med eget ansvar för sina liv. Insikten om att det är så är smärtsam, men den kan också minska skuldkänslor och göra det lättare att träffas och umgås.

Vad kan du då som mamma ändå göra? Skriv ett brev till din dotter där du berättar att du vill att ni hittar ett bättre sätt att kommunicera och umgås. Säg som det är, att du vill ha en bättre kontakt men vet inte hur du ska göra. Föreslå att ni tillsammans går till en familjerådgivare för att försöka reparera er relation.

För egen del kan du återknyta till dig själv, och dina egna behov. Att flytta fokus från din dotter till dig själv kan kännas svårt, men är kanske ändå möjligt. Vad innebär det? Du kan börja ställa frågor till dig själv: Vad vill jag med livet? Var det detta jag hade tänkt mig? Vilka fördelar och nackdelar finns det med att ha det så här för mig? Behöver jag kanske rådgöra med någon utomstående för att se klarare? Vänner och släktingar kan vara stödjande och det finns annan hjälp att få. Du kan välja att gå i familjerådgivning för att få hjälp att svara på de här frågorna. Där ges ofta möjligheten även till individuella samtal. Andra alternativ är att samtala med en psykolog eller en psykoterapeut.
Låt oss nu övergå till din andra fråga, om hur du ska hantera din oro för hur din dotter fungerar som mamma och om ditt barnbarn far illa. Ditt brev är på den punkten något vagt. Du skriver att din dotter får utbrott i barnets närvaro, även om utbrotten som det framstår i ditt brev inte riktar sig mot barnet. Någon annan särskild händelse som tyder på att ditt barnbarn är utsatt för risk eller farit illa nämner du inte. Din oro framstår samtidigt som rimlig. En vuxen som har ett instabilt sätt att fungera med tvära kast i sitt humör i möten kan ha detta sätt att fungera även i rollen som förälder, och det kan vara stressfyllt och otryggt för ett barn. Mitt råd är att du tar reda på mer så diskret och respektfullt som du kan om hur din dotter är som mamma och hur ditt barnbarn mår. Kanske släktingar till er vet mer. Lyssna på ett genuint sätt. Var inte fast i dina uppfattningar om hur det är. Var beredd att du kan få höra saker som överraskar dig till det bättre.

Bekräftas att du har skäl till oro, så ska du anmäla. Det kan du göra anonymt och enbart utifrån misstanke om att ditt barnbarn far illa. Det är socialtjänsten som i nästa steg utreder om misstankarna stämmer eller inte.

Liria

Hans sätt att vara inkräktar på hennes liv

Skrivet av Martin Forster 06:00, 16 mars 2012 i kategori Föräldraskap

Fråga:

Jag har två barn i mitten av tonåren som inte alls går ihop. Det är bara ett och ett halvt år emellan dem, men de är väldigt olika. Min dotter, som är äldre, är relativt tillbakadragen och blyg, duktig i skolan och hemma mycket på kvällarna. Sonen är mer utåtriktad och ganska ”busig”, har svårare med skolarbetet och umgås mycket med kompisar på kvällarna. De har alltid bråkat ganska mycket, men när de var mindre kunde de också ha mysiga stunder tillsammans. Nu har det kraschat helt mellan dem. Det känns som om storasyster ändå tidigare hade ett slags ”ledarroll” som äldre, men att lillebror nu har ”revolterat” och på något sätt ”gått om” sin syster genom sitt mer utåtriktade liv. Det skulle kanske inte behöva göra så mycket, men jag märker att min dotter inte mår bra av situationen. Hennes bror kan vara ganska skoningslös i deras bråk och han ”vinner” alltid medan hon mest blir ledsen. Jag vet också att det är jobbigt för henne när hans kompisar är här hemma, vilket de är ofta, de är högljudda och lite tuffa, hon känner sig obekväm och håller sig undan. Över huvud taget känns det som om hon fått en mer ”undanskymd” roll. På något vis inkräktar hans sätt att vara på hennes liv.

Jag vet inte hur jag ska göra med detta. Jag älskar förstås båda mina barn och jag vill uppmuntra och stötta båda. Det känns inte som om någon av dem har problem på så sätt att de skulle behöva professionell hjälp, de är nog ganska ”vanliga” – men så olika. Jag vill inte ”trycka ner” min son och till exempel säga att han inte ska ta hem kompisar, jag är ju glad att han vill göra det.

Eva

Svar:

Hej Eva,

Tack för ditt brev. Jag tror också att dina barn är ganska ”vanliga” i den meningen att det är normalt med mycket konflikter mellan syskon. Syskon i de lägre åldrarna har ungefär 8 konflikter per timme och en övervägande majoritet av dem slutar med att något syskon (oftast det yngre) drar sig undan. Även om många föräldrar upplever detta som mycket jobbigt, så har mängden konflikter inte så stor betydelse, så länge de varvas med stunder av positivt samspel. Forskare har visat att det är just den balansen som har betydelse för syskonens fortsatta relation. Exempelvis har man sett att andelen tid som ägnas åt positivt samspel i fyraårsåldern, i hög grad förutsäger hur relationen kommer att se ut när syskonen är i tidiga tonåren. En slutsats är att föräldrar generellt bör vara mer fokuserade på att skapa förutsättningar för gemenskap och lek, än att försöka minimera konflikter. Det är därför hoppfullt att du skriver att dina barn kunde ha mysiga stunder tillsammans när de var små.

Med tanke på ovanstående – och på annan forskning som visar att just bröder och systrar brukar ha en relationssvacka i tidiga tonåren – så skulle man kunna se problemen som ett tillfälligt bakslag. Båda är dessutom i puberteten med allt vad det innebär och det finns en chans att deras relation repar sig när de blir lite äldre. Jag förstår samtidigt om du vill ha mer handfasta råd än att bara se tiden an. Jag ska därför gå igenom några möjliga vägar till lösning som du kan pröva.

Det framgår inte direkt i ditt brev vad konflikterna handlar om, men det verkar som om din son är den mest drivande och du skriver att du samtidigt inte vill trycka ner honom. Frågan är om du kan få honom att förändra sig utan att trycka ner honom? En förändring behöver ju inte nödvändigtvis innebära att hans frihet begränsas. Går det till exempel att hitta en lösning där han fortsätter att ta hem kompisar, men agerar på ett sätt som inte provocerar din dotter? Jag gissar att ni redan har pratat om det, men ni kanske inte har gjort det i lugn och ro på tu man hand? Att välja rätt tid och plats för sådana samtal kan ha stor betydelse. Betona att du inte agerar på dotterns uppdrag (”Hon vet inte om det här”). Förklara istället att du är orolig, eftersom du ser att hon mår dåligt av hans sätt att bete sig. Det brukar vara bra att försöka vädja till empati och förståelse för den andre och samtidigt undvika skuldbeläggande. Det kan till exempel ske genom att du beskriver konflikterna som en följd av att de är så olika som personer – det är alltså inte hans ”fel” att dottern mår dåligt. Däremot har han större möjlighet (och därmed ansvar) att göra något åt konflikterna.

En brist med ovanstående förslag är att det är en ensidig lösning. Det är ju sällan den enes fel när två träter och så vidare. Ett annan möjlig risk är att dotterns roll som den svagare understryks, då du träder in i hennes ställe och ber om sonens hjälp. Jag kan inte säga hur aktuella dessa invändningar är för er, eftersom jag vet för lite om situationen. Ett alternativ är förstås att prata med båda barnen, ungefär som ett familjeråd. Det har ni säkert också redan gjort, men återigen så finns det kanske anledning att göra det igen på ett nytt sätt. När trätande parter diskuterar problem, så hamnar man lätt i låsta positioner runt sakfrågor, till exempel ”Jag vill kunna ta hem kompisar” mot ”Jag vill inte att du gör det, eftersom ni är så jobbiga”. En framkomlig väg kan vara att gräva lite djupare och försöka få fram motiven bakom ståndpunkterna. Varför vill sonen ta hem kompisar? Låt oss säga att det framförallt handlar om att de vill kunna spela dataspel tillsammans. Varför motsätter sig dottern det? Vad är det hon tycker är jobbigt? Låt oss säga att det är att sonen och hans kompisar är för högljudda. När dessa motiv kommer fram kan det vara lättare att hitta en lösning som båda kan acceptera – till exempel att det är ok att ta hem kompisar, men att de kan flytta tv-n till källaren. Exemplet är banalt, men principen har visat sig vara viktig i konfliktlösning.

Det är också viktigt för föräldrar att tänka på hur de agerar just när konflikter uppstår mellan syskon. Exempelvis lät man i en studie föräldrar träna i drygt en timme på att medla i konflikter, ungefär enligt principerna ovan. När konflikter uppstod skulle de hålla sig opartiska och framförallt hjälpa barnen att själva uttrycka sina känslor och viljor. Därefter skulle de uppmuntra barnens egna förslag till lösningar. Forskarna kunde sedan observera att barnen började ta efter föräldrarnas sätt att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Jag vet inte hur du brukar agera när dina barn hamnar i konflikt, men kanske kan du inspireras av studien jag beskrev.

De lösningar jag har diskuterat hittills har handlat om att hantera konflikter. Det kan förstås vara viktigt, men jag vill påminna om att relationer mellan syskon i längden är beroende av att det samtidigt finns stunder av positivt samspel. Ibland kan det till och med vara en förutsättning för att kunna lösa konflikter över huvud taget. Därför skulle jag vilja upprepa det jag skrev inledningsvis, att fokus ofta bör ligga på att skapa förutsättningar för någon slags gemenskap mellan syskonen. Finns det några aktiviteter eller intressen som de eller hela familjen skulle kunna förenas i? Jag förstår om det känns som ett långt steg att ta just nu. Du skriver att de för tillfället inte alls har några positiva stunder tillsammans och att de är väldigt olika som personer. Det sistnämnda kan vara viktigt att fundera på. Man har just sett att relationer mellan syskon som är olika ändå kan fungera, så länge de respekterar varandras olikheter. Det är förstås inte lätt att uppnå det, men det kan vara ett viktigt fokus i dina samtal med barnen. Exempelvis har man sett att parterapi fungerar bättre om man inledningsvis lägger tid på att få parterna att acceptera att de inte kan förändra varandras grundläggande personligheter.

Ett mer aktivt sätt att försöka skapa positivt sampel är att göra konkreta överenskommelser med barnen. En variant på det är att prata med vart och ett av barnen och be dem gissa vad syskonet uppskattar – ”Vad kan du göra som din syster/bror blir glad för?”. De får göra varsin hemlig lista med ”goda handlingar” som de sedan får välja att utföra om de har lust. Det finns en särskild poäng med att de får gissa vad syskonet gillar, istället för att fråga. Dels minskar det risken för att goda handlingar uppfattas som ögontjäneri eller en beställning. Dels vädjar det just till empati och försök att förstå vad den andre har för behov och önskningar. Den här lösningen kräver förstås att båda barnen i någon grad är med på att försöka förbättra relationen.

Även om mina råd inte skulle passa eller fungera för er, så hoppas jag att syskonen med tiden kan få en bättre relation. Om inte annat så brukar livshändelser, som att flytta hemifrån, träffa en partner eller att få barn, innebära förutsättningar för syskon att mötas på nytt.

Martin

Håller jag på att tappa kontrollen över min sexualitet?

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 9 mars 2012 i kategori Relationer

Fråga:

Hej, jag har ett problem som kan tyckas märkligt. Jag är trettiosex år, och en av många människor (har jag förstått) som levt i decennier utan att ha lyckats få orgasm. Inte ens när jag experimenterat ensam har jag lyckats med det. Men i höstas mötte jag en man som ordnade det åt mig på ett par försök!! Det var helt makalöst. Dessa upplevelser betyder mycket för mig – och jag håller också av mannen som ger mig dem väldigt mycket.

Till saken hör att vi båda är gifta – men inte med varandra. Vi skapade under hösten ett hemligt rum tillsammans, kan man säga. Jag vill inte gå in på de moraliska aspekterna av det i det här brevet – det är inte vad min fråga handlar om. Men efter tre månader berättade vi för våra respektive partners om vår relation. Min man var, efter inledande chock, beredd att

låta mig fortsätta relationen, och samtidigt bo kvar hemma. Hans rädsla är att jag ska välja att flytta. Jag älskar min man, men har inga sexuella känslor för honom. Min älskares fru reagerade helt annorlunda. Hon är mycket ledsen och sårad, och har mer eller mindre kastat ut sin man. Nu har han ingenstans att bo, han lever i tillfälliga lösningar, och hans önskan är att jag ska skilja mig, och i stället leva tillsammans med honom. Det vet jag inte om jag vill. Jag skulle behöva mycket mer tid för att kunna veta vad jag känner kring det.

Nu till mitt huvudproblem: sedan vi i december berättade för våra partners om vårt förhållande, och hans liv exploderade, har jag märkt att hans sexuella lust har svalnat och den frustration hans sexuella svacka skapar hos mig är fruktansvärt plågsam. Jag vet inte var jag ska göra av mina nya sexuella känslor när jag inte får dela dem med honom, och det plågar mig. Kanske kan jag till och med överföra den nya kättjan på min man, har jag tänkt. Men så närmar jag mig honom, och han luktar inte som min älskare, känns inte som han, talar inte som han, och rör framförallt inte vid mig som han.

Jag tror att min älskare känner sig oerhört vilsen och förvirrad i dessa dagar, när hans praktiska tillvaro hänger i luften, plötsligt, efter över tjugo års äktenskap. Det känns som om han desperat vill bygga upp en ny, stabil tillvaro, till det yttre starkt påminnande om den han hade med sin fru, men tillsammans med mig.

Jag är galen i honom, i hans kropp och själ och allt han kan göra med mig. Hans röst, hans doft, hans sätt att använda sig själv när vi älskar… det har blivit som en drog för mig, kan jag nästan säga. Och när jag då möter honom, och han inte kan få stånd, eller inte har lust att ens göra något sexuellt med mig, blir jag förtvivlad. En natt grät jag i tre timmar, enbart för att han inte ville ha sex med mig. Det jag undrar är väl vad jag ska göra av alla mina starka sexuella känslor. Hur jag ska få honom att vilja älska med mig som förut – eller hur jag ska kanalisera mina känslor om han INTE vill det. Eller ska jag försöka släcka dem igen – så att säga bli som förut, nämligen ganska ointresserad av sex? Jag vore så tacksam för svar. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Anna

Svar:

Hej Anna!

Vad glädjande att du har lyckas hitta nycklarna till din sexualitet! Det du upplever är på många sätt normalt. Du är förälskad i den man som hjälpte dig med detta. Du har blivit närmast sexuellt besatt av honom. Det verkar finnas en övertygelse hos dig att det är bara med den här mannen som det är möjligt att få uppleva detta. Det är han som ”har nyckeln”. Rädslan för att förlora honom har blivit så intensiv att det känns omöjligt för dig att hantera situationen på ett ”vuxet” och förnuftigt sätt. Känslorna styr. Du känner dig förvirrad och plågad. Jag tror att många igenkänner sig i det du beskriver. Det är förälskelsens och den sexuella passionens dubbla sidor du upplever och beskriver så väl.

Forskning visar att hjärnan belöningssystem aktiveras starkt vid förälskelse. Pannloberna som står för vårt förnuftiga tänkande och förmågan att väga fördelar och nackdelar mot varandra, och fatta beslut som långsiktigt är bra för oss, har å andra sidan en minskad aktivitet. Man kan säga att förnuftet har hamnat i skuggan, och känslohjärnan styr. Vår hjärna är i ett tillstånd som påminner väldigt mycket om det som finns vid ett substansberoende. Abstinensliknande symtom uppstår även vid en kortvarig och tillfällig separation från personen som man är förälskad i. Man har personen ständigt i tankarna. Det finns ett sug efter honom eller henne. Att vara med personen prioriteras före annat som tidigare var viktigt.  Man är passionerad. När passionen eller förälskelsen avtar med tiden får man tillgång till sitt sunda förnuft igen, och börjar återigen kunna ge plats för annat. Om detta upplevs som bra eller dåligt beror på vilka vi är. Några blir beroende av det här tillståndet och jagar förälskelse. Andra upplever att det är skönt när förälskelsen blir mindre intensiv, och övergår till något stillsammare, men som ändå är något fortsatt kärleksfullt och spännande.

Du skriver att det inte är självklart för dig att lämna din man och inledda en långvarig relation med din älskare. Du är rädd för att han vill att du tar hans hustrus plats. För att få klarhet i detta fråga honom hur han ser på er framtid tillsammans, och hur han föreställer sig en vardag tillsammans med dig. Be honom att vara konkret när han berättar.

Berätta även hur du vill (och inte vill) att en eventuell långvarig relation med honom ska vara, men också att du just nu behöver mer tid innan du kan ta ett beslut. Ta inte för givet att han har förstått dig. Berätta tydligt hur du tänker. Be honom sammanfatta vad du sagt. Då får du möjlighet att höra om han har lyssnat på dig och förstått vad du vill säga.

Lyssna på dina varningssignaler när det gäller din älskare. Det är många som berättar att de blivit besvikna över att den som var en fantastisk älskare blir en tråkig äkta partner.  Grunderna i en relation etableras väldigt tidigt och det är var och ens ansvar att vara tydlig med vad man förväntar sig av den andre. Ibland går man in i en relation med outtalade förhoppningar att den andre ska förändras med tiden. Man har en dold agenda som ofta leder till konflikter då den andre inser detta och känner sig indragen i något som hon eller han inte fick ta ställning till före.

Det är förstås det vanliga att passionen gradvis förändras och blir mer stillsam. Några upplever den förändring av sexualiteten, som det kan innebära, som något som är frustrerande. Andra känner att andra känslor träder fram som kompenserar för det man har förlorat. Känslor som trygghet eller gemenskap är något som många nämner.

Du undrar hur ska du få honom att vilja älska med dig som förut? En hypotes om hans svårigheter med detta kan vara att han har drabbats av prestationsångest när han har insett hur betydelsefull han har blivit för din sexualitet, eller att det som han kunde tillåta sig som älskare känns förbjudet när relationen övergått till en annan fas. Hur som helst, ge honom tid. Han går igenom en separation och hans tillvaro har drastiskt förändras till det sämre. Han är utsatt för mycket stress och det brukar inte minst påverka den sexuella förmågan.

Hur ska du få utlopp för din nyfunna sexuella lust om han inte vill eller kan vara din älskare som förut? Anna, nu har du fått nyckeln till att kunna få orgasm, och lärt dig vad du behöver för att få det. Nu är det upp till dig vad du vill göra med den nyckeln. Försök i första hand med din älskare om du vill och kan, men om det inte är möjligt, gå vidare på egen hand. Du undrar om du ska försöka ”släcka dina känslor igen, och bli ganska ointresserad av sex”. Mitt råd är att du inte väljer den vägen. En tillfredställande sexualitet är något som för de flesta är en viktig del av en bra livskvalitet.

Varma hälsningar och lycka till.

Liria

10 tidigare inlägg