”Min son mår dåligt av att det är stökigt i klassen”

Skrivet av Martin Forster 10:14, 20 maj 2013 i kategori Allmänt, Föräldraskap

Det har blivit så bråkigt i sonens klass och hans frustration går ut över familjen, skriver en mamma. Själv säger sonen att han inte bryr sig om skolproblemen. Läraren tycks ha fullt upp. Hur kan föräldrarna hjälpa? Psykolog Martin Forster svarar.

Jag har frågor om min snart 11-årige son. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom så att han blir en glad kille igen. Han har alltid varit smart, blyg, snäll, omtänksam, känslig och fruktansvärt envis. Han har aldrig varit en kille som bara följer med strömmen, vilket har irriterat en del unga vuxna som tror att det går bra att styra barn på ett och samma sätt inom barnomsorgen. Han har mycket kompisar i skolan, men förra året kom det flera killar till klassen med problem av olika slag. Sedan dess har min son börjat vara riktigt stöddig mot oss här hemma. Jag har tolkat det som att han tycker att det är jobbigt på skolan eftersom många handlar fel enligt min sons värderingar. Flera har ett väldigt fult språk och det har till exempel förekommit sparkar mot vuxna. Läraren har nog fullt upp. Min son är så frustrerad och det går ut över oss här hemma. Han har även vid något tillfälle protesterat mot vuxna på skolan, vilket inte har förekommit tidigare.

När sonen kommer hem från skolan brukar han vara på väldigt dåligt humör. Sedan blir det bara värre när man försöker tillrättavisa honom. Till slut skriker han ur sig en massa fula saker om oss och sina syskon. Han har till och med sagt att han vill döda läraren. Till slut lugnar han ner sig och får jätte­dåligt samvete och vill bara krama oss. Jag har varit i kontakt med skolsköters­kan och diskuterat detta, men min son vill inte träffa henne. Han säger att han inte bryr sig om problemen som jag ser. Sonens lärare verkar inte heller bry sig när det haglar fula ord i klassrummet, hon har fullt upp ändå. Min son, som inte säger fula grejer, men som kanske är pratig, får ofta skäll. Han har alltid varit noga med rättvisa, så att bli oskyldigt anklagad gör att han tappat respekten för läraren.

Sonen är väldigt fäst vid flera kompisar i klassen och vill inte lämna dem. Samtidigt kan han tänka sig att byta till en viss skola, men den skolan är svår att komma in på. Jag vet inte om det vore bra eftersom han är blyg och kan få det kämpigt med att börja i en ny klass. Har ni några tips på hur jag ska hjälpa honom? Finns det någon kurator (förutom skolan) som man kan gå till med barn? Kan man söka hjälp hos vårdcentralen? BUP är inte att tänka på eftersom väntetiden är ohyggligt lång.

En mamma

Tack för ditt brev. Det låter som om ni har det tufft och det är alltid svårt med problem i skolan där man som förälder inte riktigt har insyn. Jag uppfattar att du önskar att sonen kunde få någon att prata med. Han verkar dock inte vara så intresserad av det själv. Dessutom funderar jag på om det skulle vara den bästa hjälpen för honom i nuvarande situation. Om han mår dåligt på grund av stökiga klasskamrater ligger det närmare till hands att lärare och skolledning får göra något åt det. Det framgår inte riktigt hur mycket sonen själv upplever skolan som ett problem, även om det förstås är jobbigt om det är stökigt i klassen och om han inte drar jämnt med läraren. Du tolkar bråken hemma som ett symtom på det, men det som händer hemma kan också vara ett separat problem vars lösning ofta handlar om samspel och kommunikation. I sådana fall behöver föräldrarna råd och stöd, snarare än att barnet behöver prata med någon.

Oavsett om problemen handlar om skolan, hemmet eller både och, vill jag börja med två grundläggande råd. För det första, försök att få till fler lugna pratstunder med din son och hjälp honom att berätta vad som gör honom frustrerad. Du kanske redan gör det, men jag vill ändå ta upp det eftersom det är så viktigt. Det är förstås svårt att ha ett bra samtal mitt i en konflikt när sonen kommer hem och är arg efter skolan. Passa på när han är mer mottaglig och öppen för att prata. För vissa föräldrar är det svårt att motstå lusten att ge råd eller kanske ifrågasätta det barnet säger. Det bästa brukar vara att vänta med det och först bara lyssna och bekräfta tills barnet har berättat klart.

För det andra, prata mer med skolan och läraren. Vad händer under en typisk skoldag? Hur verkar sonen må i skolan? Om skolan upplever att han mår dåligt – vad beror det på? Handlar det om relationer till kamrater, de stökiga eleverna, skolarbetet eller relationen till läraren? Du nämner att han någon gång protesterat mot vuxna i skolan. Det låter inte så allvarligt eller kanske till och med sunt, men hur uppfattar skolan detta? Var det en engångsföreteelse eller tycker de att sonen beter sig illa eller har svårig­heter? Ju mer information du får om vad som faktiskt händer i skolan, desto bättre kan du förstå och möta sonens frustration. Ibland är det svårt för lärare och föräldrar att prata om dessa saker. Båda parter kan känna sig ifrågasatta och uppleva att den andre inte tar ansvar. Jag vet inte om det gäller för er, men det är ofta bra att anstränga sig för att vara ödmjuk i dessa situationer. Be framför allt om råd och hjälp och vänta med att ställa krav.

Om sonens dåliga humör främst beror på omständigheter i skolan bör du inte nöja dig med att kontakta läraren och skolsköterskan. Skolledningen har ansvar för elevernas arbetsmiljö och måste försöka finna lösningar om klimatet i en klass är alltför stökigt eller våldsamt. Om det skulle visa sig att problemen handlar om relationen till läraren, vilket utbrottet du nämnde i brevet kanske antyder, är det fortfarande skolan som har ansvar för det. Om situationen i skolan visar sig vara ohållbar och skolan inte kan erbjuda någon lösning återstår möjligheten att byta skola. Det är förstås omöjligt att veta om det blir bättre som du skriver, men mitt råd är att samla mer information och utreda fler alternativ. Kan sonen söka till skolan som han var intresserad av, och bara byta ifall han kommer in? Vad var det som gjorde att han kunde tänka sig just den skolan? Finns det fler alternativ? Går det kanske att byta klass på den skolan han redan går på?

Om du kommer fram till att skolan kanske inte har så stor roll i konflikterna hemma kan det som sagt vara aktuellt att jobba på ditt och sonens samspel. Det finns ofta olika former av föräldrastöd inom kommunen där man kan få möjlighet att få råd och träffa andra föräldrar i samma situation. Du skulle till exempel kunna få råd om hur du kan agera när sonen kommer hem och är på dåligt humör. Precis som du skriver brukar tillrättavisningar ofta trappa upp konflikterna. Du kan få hjälp att hitta sätt att undvika det och hjälpa sonen att uttrycka sin frustration på ett mer konstruktivt sätt. Ett alternativ till kommunalt föräldrastöd är förstås BUP, som kan erbjuda stöd till föräldrar vid sidan av samtal med barn. Du skriver att det är för lång väntetid, men vårdgarantin anger att man ska få ett besök inom 30 dagar. Om BUP inte kan erbjuda det har ni rätt att få remiss till någon annan mottagning.

Även om jag pekar på att det är bra att börja med skolan och föräldrarna, menar jag inte att barn aldrig behöver få en egen kontakt att prata med. Där­emot är det ofta fel att börja i den änden om det finns uppenbara omständigheter i barnets liv som kan förklara varför det mår dåligt. Risken finns att barnet känner att det är skyldigt till problemen – ”varför skulle mamma annars skicka mig till en psykolog?” För att enskilda samtal ska bli bra brukar det därför krävas att barnet åtminstone visar ett uns eget intresse. Om dina ansträngningar att förbättra skolsituationen och/eller samspelet hemma inte skulle ge resultat är det kanske läge att försöka motivera sonen att prata med någon.

Sedan är det förstås möjligt att sonens nya attityd varken har med skolan, hemmet eller något annat yttre problem att göra. Många barn i hans ålder går från att vara just barn till att hamna i puberteten med den känslomässiga omställning det innebär. Även om det inte är hela förklaringen är det bra att ta med i beräkningen.

Martin

”Jag håller tillbaka mina känslor för honom”

Skrivet av Liria Ortiz 13:05, 13 maj 2013 i kategori Relationer

Hon känner att hon vill ha ett förhållande, han tycker att de ska lära känna varandra bättre först. Men är han egentligen tillräckligt intresserad? Hur ska hon tolka hans motstridiga signaler? Psykologen Liria Ortiz svarar.

Fråga:

För en tid sedan träffade jag en kille ute, vi klickade på en gång och det slutade med att vi bytte nummer. Vi började ses och det kändes hur bra som helst. Problemet var att vi bodde långt ifrån varandra. Vi kunde inte ses lika ofta som vi ville men det funkade. Den här killen och jag är rätt lika, vi båda har varit singlar flera år och vi ville ta det lugnt, sa vi i början. Nu har vi träffats i snart ett halvår och jag börjar få känslor vilket jag inte trodde att jag skulle få. Det kommer snart att bli så att vi kommer att bo nära varandra, och han har sagt att vi kan se hur det utvecklar sig då, att vi kan ge oss själva en chans när vi bor nära. Det förstår jag, men samtidigt är jag orolig. Om han verkligen var intresserad av mig så spelar det väl ingen roll var vi bor, och snart kommer vi ju att bo nära varandra? För min del känns det så, jag gillar honom.

Han har även sagt att han har varit otrogen i sina tidigare relationer och att det kanske berodde på att han var i dåliga relationer, att man inte är otrogen om allt känns bra. Allt han berättar gör mig osäker. Det känns som att han träffar andra eftersom vi inte sagt att vi är ett par och då kan jag inte förvänta mig något annat. Han är dålig på att höra av sig och har varit det från första början, så det är något jag har accepterat, men när vi väl ses är allt jättebra.

Jag har aldrig haft så bra sex med någon annan och han säger samma sak så jag får väl lita på honom. Något jag reagerat på är att han pratar så bra när vi har sex, till exempel: ”Var har du varit förut i mitt liv, vi måste gifta oss” men det är inget han tar upp utanför sängen. Då undrar jag om det är så han pratar när han har sex med andra och att det inte betyder så mycket för honom? Jag har alltid löst saker med sex, det kanske låter konstigt men om det är bra sex så känns allt annat bra också.
Jag börjar tycka att det här är jobbigt, jag vet inte hur jag ska vara, jag håller tillbaka ibland just för att han inte vill ha ett förhållande med mig. Han säger att man måste lära känna varandra in­nan man ger sig in i något men ett halvår räcker för mig för att veta. Snälla, kan du ge mig några bra råd?

Osäker

Svar:

Du skriver om en erfarenhet som många känner igen. Att det efter den första intensiva förälskelsen kommer en tid när det vid sidan av förälskelsen växer fram en insikt om att den andre har personlighetsdrag som kanske inte är helt sympatiska, och att förväntningar och engagemang skiljer sig åt.

Jag får en bild av att ni är i otakt med varandra. Du har blivit besviken och oroad av den återhållsamhet som du nu möter hos honom. Du har fått känslor för honom. Du vill satsa. Du känner att du ”hittat hem” och vill bli ännu mer av ”vi”, men du möter en hel del motstridiga signaler när du visar det. Det gör dig förstås osäker. Du skriver att du inte vet hur du ”ska vara” i er relation.

Den osäkerhet som du berättar om är naturlig i en tidig kärleksrelation. Det tar ett tag innan man vet vad man vill få i en relation, vad man inte kan kompromissa med, och inte minst tar det tid att göra tydligt vad man egentligen menar.

Som jag uppfattar det utgår era problem ifrån att ni har ganska olika förväntningar på vad som ska hända, och kanske till och med olika bilder av vad som har hänt. För dig är det något stort som hänt. Det ”finns inga hinder” för dig. Det spelar ingen roll var ni bor. Du känner starkt att du gillar honom, och vill ge dig hän. Han är återhållsam och vill att ni ska lära känna varandra innan något mer ska hända.

Det kan underlätta för dig att inse att de känslor som vi själva har varken behöver vara de enda självklara eller rätta. I parrelationer blir det här ett återkommande problem. Det som känns självklart och rätt för dig kan kännas helt fel för honom. Den känslostyrda sidan hos oss kan känna starkt att något är rätt eller fel, och vi tar då för givet att så måste det kännas även för den andre. Våra egna känslor blir sanningar. Vi säger oss att ”så här är det för att jag känner det inom mig”.
Vad kan vi då göra för att inte tolka den andras känslor enbart utifrån våra egna? Du kan börja med att uttrycka dina egna tankar och behov. Gör tydligt var du befinner dig. Säg till exempel: ”Jag vill gå vidare med dig. Jag vill att vi ska bli ett par och bo ihop. Men jag märker att du kanske behöver mer tid. Jag säger det här till dig för att du ska veta vad jag vill. Vad tänker du själv om det?” Ge honom tid att berätta klart och hitta sina tankar och känslor.

Men det handlar inte bara om ord. Observera också noga vad din kille gör. Stämmer hans ord med det han gör? Det är ingen av oss som är helt konsekvent, men en viss grad av förutsägbarhet bör finnas för att vi ska kunna tro på en person. Det han säger till dig när ni har sex bör du förhålla dig till med en viss nypa salt.
Innebär det att han ljuger? Inte nödvändigtvis. Vid sex upplever vi ofta en stark närhet till en annan person, och ett sätt att uttrycka detta är att exempelvis formulera sig som din kille gör – men senare kommer den mer återhållsamma sidan fram. Men visar han dig kärlek på andra sätt? Visar han dig omsorg? Är han öm mot dig när ni ses? Visar han respekt för dig när ni träffar andra?

När din partner säger sig vara intresserad av dig men är dålig på att höra av sig är det något som du bör vara observant på. Att han säger att ni ska lära känna varandra bättre, men tar kontakt mycket sällan, kan vara ett tecken på att han egentligen inte menar det han säger.

I kärleksrelationer har vi en tendens att uppmärksamma det personen säger och bortse från det motsägelsefulla som personen gör. Om en person till exempel säger: ”Jag älskar dig och du är den viktigaste i mitt liv”, men sällan ringer, visar mycket lite hänsyn och återkommande bortser från ens känslor, tycker jag att man måste börja fundera över om ens behov över huvud taget kan få plats i förhållandet. Vad är jag beredd att acceptera och vilket pris är jag villig att betala för att ha kvar relationen? Hur blir det med min självrespekt om jag fortsätter med relationen? Vår utgångspunkt bör vara att vi satsar på en relation som vi märker gör oss gott.
Jag tror att du också ska vara uppmärksam på hur han ser på otrohet. Du skriver: ”Han har även sagt till mig att han har varit otrogen i sina tidigare relationer och säger att det kanske berodde på att han var i dåliga relationer, att man inte är otrogen om allt känns bra.”

I mina öron låter det som om din partner har en förklaring där det underliggande budskapet tycks vara att han inte har något ansvar för det som hände. Det var relationen som inte fungerade och underförstått: Om han är otrogen mot dig i framtiden handlar det om samma sak. Det kan vara så att han redan nu sänder dig signaler om att detta kan hända, och du har svårt att ta till dig dessa varningar. Vi tänker gärna att så ska det inte bli i vår relation. Din kille kanske trivs bättre i relationer som hålls på distans och rymmer ganska stor frihet, men han vill inte riktigt säga det för att han vill ha dig i sitt liv – men på dessa villkor. Mitt råd är att lyssna noga på hur din kille ser på sin otrohet. Bekymrar han sig? Bagatelliserar han det som hänt? Skyller han ifrån sig? Kom ihåg att det ytterst är ditt eget ansvar att se till att du inte accepterar något som kan innebära ett stort lidande för dig i framtiden. Relationsmönster etableras snabbt och har en tendens att bli kvar långt in i förhållandet.

Jag föreslår att du läser psykoterapeuten Tomas Böhms bok ”Kärleks­relationen: en bok om parförhållanden”. Den handlar bland annat om otrohet.

Varma hälsningar. Liria

”Hur ska vi göra för att glömma alla år av bråk och fula ord?”

Skrivet av Liria Ortiz 11:38, 22 april 2013 i kategori Relationer

Det kan vara tungt att leva tillsammans med någon som är deprimerad. Veckans frågeställare älskar sin man, men hon lever med en ständig oro och det har varit mycket osämja och bråk. ”Unna dig mer egen tid, och skaffa en egen samtals­kontakt” råder psykologen Liria Ortiz.

Fråga:

Hejsan, jag är i de sena tjugoåren och träffade min man när jag var ung. Han var min första partner och innan jag träffade honom kände jag mig bottenlöst ensam. Jag bestämde mig tidigt för att hålla fast vid min man, att han är allt jag behöver. Vi gifte oss och fick barn. När jag ser tillbaka känns det som om vi haft ett lyckligt äktenskap, men jag vet att jag i alla fall de senaste fem åren återkommande grubblat över om jag borde lämna honom eller inte.

Jag har stannat för att jag älskar honom så mycket och inte vill skada honom, jag tycker synd om honom. Jag ser hur beroende han är av mig och jag undrar, särskilt nu när vi har barn tillsammans, hur han ska klara sig. Jag har alltid varit den som ”dragit” honom. Han lider av återkommande besvär med depressioner och har sökt läkarhjälp men fick bara insomningstabletter.

De problem vi har är att han lätt ­brusar upp, han kommunicerar mycket lite med mig (och säger endast saker ­efter några timmars gräl), han är inte lika social som jag och jag lever alltid med en oro kring hur han mår och hur han ska reagera på saker som jag säger. Jag har försökt prata med honom om detta och vi har en bra relation på det viset att båda verkligen vill jobba på att få det att fungera. Men det tär så oerhört på mig att aldrig veta om det ska hålla. Eller är det egentligen mina känslor för honom jag inte vet var jag har?

Det känns som om jag behöver fatta ett beslut för att kunna må bra igen. Hur ska vi göra för att glömma alla år av grubbel, osämja, bråk, alla fula ord? Hur ska vi gå vidare och få en stark relation när vi väl sett hur svag den kan vara? Ibland känns det som om allt är kört bara baserat på hur mycket problem vi hela tiden brottats med.

Jag vill inget hellre än att få allt att fungera. För mig är familjen så viktig och ensamhet är verkligen något jag är rädd för. Jag är rädd för att sakna honom och ångra mig.

Jag har gett honom så mycket att jag inte vet hur jag ska orka vara ensam, eller för den delen gå vidare. Vi är så beroende av varandra. En framtid utan honom känns både som en lättnad och som en stor katastrof. Vad ska jag göra?

Lena

Svar:

Hej Lena. Tack för ditt brev. Det är lätt att beröras av din berättelse. Jag tror många känner igen sig i det du berättar om att vara anhörig till en person som är deprimerad. Att leva ihop med en psykiskt sjuk person är svårt. Låt mig få uttrycka min respekt för vad du orkar med och den lojalitet du visar. Men ofta finns mycket motstridiga känslor inför den anhörige och det som händer. Oro och förtvivlan, medkänsla och ömhet inför den andres utsatthet. Något som du så väl beskriver. Men vid sidan av detta finns lika ofta ilska inför den upplevda orättvisan av att livet är så här. Och känslor av missnöje och olust inför den anhörige som behöver så mycket och klarar av så lite.

Det är lätt att bli utmattad av alla de känslor som man har i rollen som ­anhörig, och de oroande tankar om hur framtiden ska bli. Låt oss börja här.
Jag råder dig att skaffa en egen samtalskontakt med en psykolog eller en psykoterapeut. Du skulle behöva samtala om existentiella frågor som rör sjukdom, ansvar och skuld, vilket är det som du är upptagen med nu. Du behöver också hjälp för egen del. Till att börja med någon som bara lyssnar på dig. I en professionell samtalskontakt finns plats för att prata friare om de motstridiga, närmast förbjudna tankar och känslor, som man kan ha som anhörig i en pressad situation. Det lättar, och kan ge dig en möjlighet efter ett tag att tydligare förstå den ambivalens som du har inför det läge som du är i. För det är nog så här som det är. Ingen kan tala om för dig vad du ska göra med det dilemma som du är i.

Du måste själv komma underfund med det med hjälp av samtal om ditt problem.

Men hur ska du få kraften till detta? Jag råder dig att unna dig mer egen tid. Jag inser att det kan kännas svårt. Du är ju också småbarnsmamma. Men försök att hitta lösningar med praktisk hjälp från din omgivning som gör att du kan få plats för vilsamma vardagliga saker. Att promenera på egen hand. Att gå på bio med en väninna. Hitta stunder som ger dig distans och lugn, och som gör att du får vila från din oro några timmar då och då. När vi inte är så upptagna med grubblande, så blir vi också klokare. Vi tänker friare, och börjar kunna se saker och ting på ett annat sätt.
Jag undrar över en sak som inte framkommer i ditt brev. Har du berättat för någon av dina närmaste och dina vänner om hur det är för dig? Kanske du borde göra det, så att du slipper vara så ensam med det som pågår. Jag kan förstå att det blir en avvägning som du får göra mellan respekt för din mans integritet och ditt behov av att ha någon eller några att luta dig mot ibland. Men fundera på det.

Låt mig dela med mig en erfarenhet från mitt arbete som psykoterapeut som kanske kan vara av värde för dig: Oftast är det inte svart eller vitt. Det behöver inte vara ”antingen eller” som är lösningen på en svårighet. När man får lite distans till sin belägenhet, så infinner sig gärna en oväntad lösning som man bara inte såg tidigare. Ta ett steg i taget. Ge dig nu tid att få prata och tänka. Vila däremellan.
Låt mig också säga en del om hur jag ser på din mans svårigheter och vad han kanske skulle kunna göra. Det är möjligt att uppfatta det som att din man inte tar så stort ansvar som han borde göra. Och det är på ett sätt förståeligt.

Som deprimerad förlorar man ofta både initiativförmåga och tilltro till att det finns lösningar. Att vara psykiskt sjuk är inget man rår för. Men ett visst ansvar har man ändå även som psykiskt sjuk för att söka hjälp och försöka bli återställd, eller fungera så bra som det är möjligt.
Jag tycker att det är rimligt att din man tar ett större ansvar för få behandling för sina psykiska besvär och återkommer till läkaren och ber om det. Om det är depression han lider av så är depression ett tillstånd som i hög grad är behandlingsbart.

Det finns effektiva metoder, både psykoterapi och läkemedel. Om din man kan få hjälp med sina återkommande depressioner så kommer er situation att bli så mycket bättre och ge nya möjligheter för er.

Det finns alltid en risk att skuldkänslor gör att anhöriga hamnar i en roll där de anpassar sig och försöker lösa problem som de faktiskt inte kan lösa på egen hand.

Du skriver också om hur du slapp en bottenlös ensamhet när ni blev tillsammans. Jag anar att du kanske kämpar med en stor tacksamhetsskuld till din man. Den fråga som du nog ändå måste ta ställning till är i vilken omfattning som din mans psykiska besvär ska få ”spilla över” på dig.
Jag förslår att du läser mer om depression som sjukdom. En mycket klok bok är ”Ut ur mörkret. En bok om depressioner” av vetenskapsjournalisten Miki Agerberg. Den bygger på hans egna erfarenheter av att vara deprimerad, och handlar bland annat om vad det innebär att vara anhörig. En annan bok som jag rekommenderar är ”Ut ur depression och nedstämhet med kognitiv beteendeterapi: ett effektivt självhjälpsprogram” av bland andra professor Gerhard Andersson.

Liria

”Hur separerar man utan att barnen drabbas så hårt?”

Skrivet av Martin Forster 13:18, 15 april 2013 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag behöver hjälp med en mycket svår fråga. Min man och jag har haft problem i äktenskapet under en längre tid, men vi har också försökt kämpa och förbättra. Jag tycker kanske att det har blivit lite bättre, men min man tycker tvärtom. Nu vill han att vi ska skiljas. Jag skulle vilja försöka lite till, men jag kan ju förstå honom också. Det är inte mycket att göra, det får bli som han vill. Vi pratar nu ganska mycket om detta och konstigt nog så är det för det mesta bra samtal, vi är vänner trots allt och vill inte varandra något ont även om vi ibland häver ur oss elakheter. Men nu har vi tyvärr kört fast och det är därför som jag skriver. Vi har två barn i nedre tonåren. Jag vill gärna att de ska få det så bra som möjligt när vi skiljer oss och därför har jag föreslagit att vi ska behålla lägenheten och att min man och jag byter av varandra där, en gång i veckan till exempel. Vi behöver då köpa två små lägenheter där vi kan bo den övriga tiden.

Min man gillar inte det förslaget. Han skulle känna sig klaustrofobisk i en etta, säger han. Och dessutom vill han ”komma vidare”, vilket han inte tycker att han gör om vi ska bo på det sättet. Men han säger också att han kanske skulle kunna uppoffra sig om han verkligen trodde att det var bra för barnen, men det gör han inte heller. Han tror att det skulle kännas konstigt och förvirrande för dem och att de inte skulle må bra. Det argumentet har jag svårt att förstå. Hur skulle det kunna vara en dålig sak om de får fortsätta att bo som de är vana och om det mesta i deras liv ser ut ungefär som förut? För min del tänker jag att det är min man och jag som ställt till det här, inte barnen, och då är det också vi som får ta konsekvenserna. De ska inte behöva lida av vår skilsmässa mer än nödvändigt.

Jag hoppas att jag kan få råd från er som jag så väl behöver!

”Barnen först”

Svar: Hej! Spontant måste jag hålla med dig. Jag förstår inte heller varför det skulle vara förvirrande eller dåligt för barnen att bo kvar i er gamla lägenhet. Frågan är ju förstås vad barnen själva tycker? Om de säger att de vill bo kvar förstår jag ännu mindre din mans argument. Samtidigt kanske inte boendefrågan är det som främst avgör hur barnen kommer att må efter skilsmässan. Eftersom ditt brev handlar om vad som är bäst för barnen tänkte jag ägna återstoden av svaret åt detta: Vad är det som bidrar till att barn mår bättre eller sämre i samband med skilsmässor?

Den viktigaste saken att tänka på är att försöka hålla sams med den andre föräldern, eller i alla fall inte skrika och bråka inför barnen. I studie efter studie ser man att just destruktiva konflikter mellan skilda föräldrar är det som påverkar barnen mest. Särskilt om konflikterna handlar om barnen, om de blir indragna eller om de känner skuld på något vis. Här handlar det om destruktiva konflikter, till skillnad från att vara oense och diskutera meningsskiljaktigheter. Exempelvis har man sett att barn inte far illa av att föräldrar har olika åsikter om uppfostran eller till och med behandlar barnen på olika sätt. Problem uppstår först när föräldrarna bråkar om hur de ska uppfostra barnen och inte kan acceptera den andres sätt.

Med tanke på detta är det positivt att du och din man kan kommunicera och ha bra samtal med varandra. Jag vill påstå att det är viktigare att ni fortsätter med det än att barnen får bo kvar i den gamla lägenheten. Jag menar inte att du ska lägga dig platt och bara göra som din man vill, eftersom det som sagt verkar klokt att låta barnen bo kvar, men det får inte ske till priset av en konfliktfylld relation mellan er.

Kanske är din mans andra argument mer legitima – att han skulle känna klaustrofobi i en liten lägenhet och vill gå vidare. Man skulle ju önska att han kunde ställa sig över det, men ju sämre föräldrarna mår i en skilsmässa desto sämre mår barnen. I en studie kunde man till exempel konstatera att skilsmässor bara hade en negativ betydelse för barn så länge föräldrarna också var deprimerade eller nedstämda. När man ska tänka på barnens bästa är det alltså samtidigt viktigt att tänka lite på sig själv. Att sätta på sin egen syrgasmask först.

En annan viktig sak som påverkar hur barn mår och utvecklas efter en separation är hur bra relation de har och får till båda sina föräldrar. I en stor svensk studie från förra året kunde man visa att barn mår sämre och klarar sig sämre i skolan efter skilsmässa. Samtidigt såg man att det framför allt gällde barn som mest eller enbart bodde hos en av föräldrarna. Barnen som hade växelvis boende mådde nästan lika bra som barn till ickeseparerade föräldrar.

Det som var särskilt intressant i studien var att den positiva effekten av växelvis boende till stor del kunde förklaras av att barnen upplevde en starkare relation till båda sina föräldrar. Det är förstås inte så konstigt eftersom en förutsättning för relationer är att dela någon sorts vardag tillsammans. Samtidigt har andra studier visat att kvaliteten på relationen har större betydelse än kvantiteten. Även om barn alltså generellt vinner på att bo hos båda föräldrarna, så är det relationerna i sig och inte den exakta lösningen på boendefrågan som är avgörande.

Man vet också att en försämrad ekonomi som följd av separationer påverkar hur barn mår. Inte lika mycket som konflikter eller relationer till föräldrarna, men det har ändå betydelse. Det är en krass verklighet som kan vara svår att påverka, men hur man löser boendet påverkar förstås ekonomin. Det kanske spelar roll även i ert beslut – är det dyrare eller billigare att behålla den gamla lägenheten? Vilken boendelösning kommer att påverka barnens ekonomiska situation mest?

Sammanfattningsvis vill jag alltså råda dig till att försöka få ett bra samarbete med din man, att jobba för att både du och din man kan ha goda relationer till barnen och om möjligt försöka hitta en lösning som inte påverkar barnens ekonomi för mycket. Och förstås att fråga barnen hur de vill ha det. Det är naturligtvis inte lätt att lyckas med allt, men sträva efter detta för barnens bästa och låt boendefrågan komma i andra hand.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur mycket ska vi lägga oss i?”

Skrivet av Martin Forster 09:12, 2 april 2013 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har två barn, två flickor på 6 och 8 år. Anledningen till att jag skriver till er är att de hamnat i en ond cirkel av bråk och avundsjuka. Syskonbråk är väl fullt normalt, men jag skulle vilja hitta metoder att bryta det. För det tär inte bara på dem, utan på hela familjen. Jag har verkligen funderat på om jag och deras pappa gör något som underbygger syskonbråken, men jag tycker inte det. Vi är väldigt noga med att ge dem lika mycket tid och kärlek. Vi turar till exempel om att läsa böcker för dem varje kväll. Varannan kväll läser jag för 6-åringen och varannan kväll för 8-åringen, och deras pappa gör motsvarande.

Jag är noga med att ta mig tid att kela med dem mycket och att lyssna på vad de berättar. Ändå är de ständigt avundsjuka på varandra och 6-åringen brukar till och med fråga vem av dem jag gillar mest. Mitt svar är att jag älskar dem lika mycket, att mitt hjärta är stort nog att rymma dem båda två och att de aldrig behöver tävla om min kärlek. Men ändå bråkar de konstant. Vad ska vi göra? Vi blir så ledsna av att se dem bråka när vi vet hur roligt de kan ha. För de har ju stunder då de är helt absorberade av lek tillsammans.

Lägger vi oss kanske i bråken för mycket? Ska vi låta dem lösa bråken själva istället, så att vi inte riskerar att hamna i en situation där vi tar ställning för en av dem?

Vad har ni för råd att ge?

Ledsen mamma

Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på liknande frågor tidigare och eftersom det är så många som är bekymrade över syskonbråk så vill jag gärna fördjupa ämnet. I brevet tar du upp flera bra saker ni gör som förebygger onödiga konflikter. Ni verkar till exempel vara rättvisa, närvarande och lyhörda. Jag kommer därför inte att diskutera sådana grundläggande förutsättningar för goda relationer inom familjer, utan koncentrera mig på din fråga om hur mycket föräldrar bör lägga sig i konflikter. Jag kommer också att krypa till korset och medge att råd jag tidigare har gett behöver nyanseras.

Jag och många andra brukar ge rådet att inte lägga sig i mindre bråk mellan syskon. Det finns flera goda argument för det rådet. För det första berövas barnen möjligheter att lära sig att lösa konflikter på egen hand. För det andra kan bråk bli ett sätt att söka föräldrarnas uppmärksamhet, vilket särskilt blir ett problem om det sker på bekostnad av uppmärksamhet i andra sammanhang. För det tredje finns den risk du själv pekar på – att föräldrar tar ställning. Det kan lätt bli en ond cirkel där svartsjuka och strävan efter millimeterrättvisa förstärks för varje konflikt. I fortsatta konflikter strävar barnen mer efter upprättelse från föräldrar än efter kompromisser och försoning. Kanske det är på det sättet för dina döttrar?

MEN, det går att finna lika goda argument för att faktiskt blanda sig i syskonbråk. För det första har man sett att både små barn och tonåringar bara hanterar ungefär var tionde konflikt på ett konstruktivt sätt, när vuxna håller sig undan. Därmed kan man ifrågasätta om barn faktiskt lär sig så mycket nyttigt av att bråka på egen hand. För det andra kommer det ändå att finnas många tillfällen att praktisera konflikthantering på egen hand, eftersom vuxna i praktiken inte kan vara med överallt. För det tredje finns det en risk att barn uppfattar att vuxna godkänner det som sker när de inte lägger sig i, vilket är olyckligt om barnen inte beter sig respektfullt mot varandra.

Vilka argument väger tyngst? Det varierar förstås från fall till fall, men forskning kan ge en generell fingervisning. Det finns studier som stödjer den första ståndpunkten, som har visat att bråken både blir fler och mer utdragna ju mer föräldrarna lägger sig i. Problemet med den forskningen är att man inte har tittat på innehållet i konflikterna – vad händer och vad lär sig barnen? Andra studier har undersökt den frågan och kommit till slutsatsen att det finns flest fördelar med att föräldrar lägger sig i. Barnen resonerar mer, slåss mindre, blir mindre elaka mot varandra, ser mer till den andres behov och kommer oftare fram till en konstruktiv lösning. Även om konflikterna blir längre, så verkar de alltså innebära en bättre erfarenhet för barnen. En förutsättning är förstås att föräldrar lägger sig i på ett bra sätt. I en studie undersökte man till exempel hur pass nära relation syskon upplevde att de hade i tonåren. Bäst relation hade de syskon vars föräldrar löste deras konflikter genom vägledande diskussioner. Det var sämre om föräldrarna undvek att lägga sig i konflikter. Allra sämst relationer hade emellertid de syskon vars föräldrar utan diskussion löste konflikterna åt dem.

Slutsatsen är alltså att det är bra att lägga sig i så länge man vägleder barnen och hjälper dem att finna egna lösningar. Det finns en forskargrupp som har intresserat sig för just detta och prövat att ge kort information till föräldrar om hur man kan medla i konflikter. Jag kommer i korthet att återge informationen här, eftersom det kanske är intressant för er att testa detta. En förutsättning för att kunna medla är att man kan vara opartisk, vilket inte verkar vara något problem för er del. Det första steget i medlingen är att klargöra grundläggande samtalsregler under diskussionen, som till exempel att man turas om att tala och att man inte får hoppa på varandra. I detta steg klargör också föräldrarna att de kommer att leda diskussionen, men att det är syskonen som måste komma fram till en lösning. I det andra steget får vart och ett av barnen berätta vad som har hänt. Förälderns roll är att ställa följdfrågor och klargöra likheter och skillnader i barnens berättelser. Även om föräldern inte ska döma vem som har rätt och fel, så måste man ibland bidra med information om ett barn uppenbart ljuger. I det tredje steget får barnen uttrycka vad de vill och känner. Ofta önskar förstås barnen olika saker och förälderns roll är i så fall bara att tydliggöra och konstatera att önskemålen skiljer sig åt. Det är också viktigt att låta barnen sätta ord på sina känslor – att lära dem att skilja på olika känslor och förstå vad andra känner. I det fjärde och sista steget låter föräldern barnen ”brainstorma” möjliga lösningar på konflikten – går det att hitta en lösning som åtminstone delvis tillfredsställer båda barnens önskemål?

I studier där föräldrar har fått träna i en timma på ovanstående sätt att hantera konflikter har man sett att barn i dina döttrars ålder blir betydligt bättre på att hantera konflikter, både på egen hand och tillsammans med föräldrarna. I en studie kom barnen till exempel dubbelt så ofta fram till kompromisser och försoning om föräldrarna tidigare hade medlat i konflikter. Dessutom fann man att barnen utvecklade en större förståelse för syskonets perspektiv i samband med konflikterna.

Konflikthantering kan vara nödvändigt för att syskon ska kunna få en bra relation, men det är förstås inte tillräckligt. I studierna ovan fann man till exempel att syskonen inte skattade sin relation som varmare eller bättre, även om bråken blev mer konstruktiva. I sämsta fall kan god konflikthantering leda till distans. Man blir skicklig på att undvika bråk, men det gör samtidigt att man inte möts så mycket över huvud taget. För starka och långsiktiga syskonrelationer tyder studier på att mängden konflikter har mindre betydelse, medan umgänge och ömsesidig lek betyder mer. Det kan vara särskilt bra med fantasi- och rollekar där barn får träna på att ta perspektiv och utveckla empati.

Även om dina döttrar fortsätter att bråka som förut, så finns det alltså anledning att vara hoppfull eftersom de kan vara uppslukade av att lek tillsammans. Mitt råd är därför att ni försöker skapa ännu fler möjligheter till gemensam lek. Dessutom tycker jag att ni ska fortsätta att lägga er i konflikterna, så länge ni låter döttrarna komma fram till sina egna lösningar.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Ska vi göra slut?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:28, 18 mars 2013 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en man i 30-årsåldern som dejtar en kvinna i samma ålder. Vi har dejtat i sex månader nu. För tre månader sedan började jag fundera på varför det går så långsamt att komma framåt i vårt dejtande. Vi hade vid det laget varit på flera dejter tillsammans men aldrig hållit handen, pussats eller kramats. Med kvinnor som jag dejtat tidigare i livet har detta aldrig tagit en längre tid.

Jag tog upp detta med henne och undrade om hon funderade i samma banor. Det svar hon gav hade jag aldrig tänkt kunde vara anledningen. Hon tror inte på intimitet före äktenskapet. Inte flytta ihop, inte kramas, inte hålla handen. Inget fysiskt alls före äktenskapet.

Jag blev väldigt förvånad då jag trodde att detta var något vi hade lagt till historien. Jag är helt tvärtom, jag tycker att man ska bo ihop och ha ett fysiskt liv tillsammans innan man gifter sig för att vara säker på det stora kliv som ett äktenskap faktiskt är. Jag sa detta till henne och hon förstod hur jag tänkte men sa att hon inte tänker ändra sig. Jag svarade att jag förstod henne med, och att jag inte heller tänker ändra mig.

Jag gillar henne väldigt mycket men känner att detta är ett stort problem. Vi har pratat om det flera gånger men inte kommit längre än att vi båda förstår varandra men ingen vill vika sig.

Vi kommer från väldigt olika bakgrunder. Hon har aldrig druckit alkohol, rökt med mera medan jag har en liberal syn på sådant och i tidig ålder testade alkohol. Numera tar jag bara en öl då och då. Hon är troende, vilket inte jag är. Det är inget problem för mig men jag tror att det har mycket att göra med hur hon tänker om äktenskap med mera.

Ibland har vi försökt att mötas på mitten, till exempel att jag går med på äktenskap eller att hon flyttar in hos mig men sover i ett annat rum. Men efter att vi pratat mer om det har vi kommit fram till att det inte fungerar bra då den ena parten känner att den kört över den andra, vilket leder till att det inte känns som att vi respekterar varandras åsikter. Har du några tips på vad vi kan göra? Just nu känns det som om vi står och stampar på samma ställe och aldrig kommer vidare. Kanske är det enda rätta att göra slut, även om ingen av oss vill det.
Grubbel

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Din fråga handlar om huruvida du ska göra slut. Du och din partner har helt olika syn på om sex före äktenskapet är rätt eller inte. I mitt svar vill jag vidga perspektivet något. På ett sätt handlar det du berättar också om hur pass möjligt det är att leva med någon, eller vara vän med någon, som har helt ett helt annat synsätt än man själv har i ganska avgörande frågor.

Det är inte ovanligt numera att människor både gifter sig och är nära vänner trots helt olika bakgrund etniskt, kulturellt eller religiöst. Många som har erfarenhet av detta berättar om hur utvecklande och spännande det är att tvingas tänka om, och få nya perspektiv på saker och ting, i de vardagskonfrontationer som uppstår när både erfarenheter och värderingar visar sig skilja sig åt ganska rejält. De känner att de utvecklats och på många sätt blivit både tolerantare och klokare. Och att det är en resa som ofta är ganska omtumlande, spännande och svår. Inte så sällan har de undrat om det är värt mödan, och de kan ha haft perioder då de varit benägna att ge upp. Vad är det som gör att de lyckats ändå? Låt oss börja här.

Ni är i en speciell situation. Ni har levt olika liv och har, som det verkar, ganska olika värderingar. Något grundläggande i en sådan situation är att man är kompromissvillig, att det finns plats för ett givande och ett tagande. Man låter vissa områden vara, och tillåter den andre att där få leva och tycka som han eller hon vill. Detta, att kunna växla mellan kompromiss och acceptans, är kanske något avgörande. Och att det finns en vardag där man kan mötas på ett okomplicerat sätt och bara ha det bra tillsammans. Där det inte finns något behov alls av att kompromissa eller hålla sig tillbaka.

Problemet för er tycks vara att ingen av er vill vika sig. Er relation framstår nästan som ett slagfält. Ni tycks vara i krig med varandra. Kompromisser gör att ni känner er överkörda. Jag tror att det är så här: Ni måste lära er att kompromissa om det som är viktigt för er och låta det andra vara, och lyckas ni inte med det så kan det rimliga vara att ni gör slut.

En annan fråga som jag tror att du ska fundera på är om det finns fler områden där ni kan hamna i konflikt eller känna er främmande inför varandra. Vilka andra värderingar har din flickvän som du kanske är främmande för, och som hon vill praktisera och inte är villig att kompromissa om? I synen på exempelvis barnuppfostran, homosexualitet och skilsmässa. Vad kan det innebära för dig?

När jag läser en fråga är det mycket sällan som den första tanken jag får är att direkt föreslå att man bör separera. Anledningen till att jag inte gör det är att jag vet att saker och ting inte är så enkla. Du tycker ju uppenbart mycket om din flickvän, och det är ömsesidigt som jag kan förstå. Ingen av er vill göra slut trots era meningsskiljaktigheter.

Så kanske ni ska utreda och göra tydligare inför varandra hur kompromissvilliga ni kan tänka er att vara från och med nu. Och se om ni kan ge ert förhållande en chans. Jag föreslår att ni gör en övning, endera tillsammans eller var och en för sig. Läs i så fall era svar för varandra efteråt. Det här är frågorna:

1. Vad kan ni kompromissa om, eller acceptera, hos den andre om det gör att ni kan fortsätta att vara tillsammans?

2. Vad kan ni under alla omständigheter inte kompromissa om eller acceptera?

3. Vad är det värsta som kan hända om ni kompromissar om något som är viktigt för er?

4. Och det bästa?

5. Hur vill ni gå vidare?

Resonera också med varandra utifrån de här frågorna: Hur har ni gjort tidigare i livet när ni inte har kommit överens med andra? Vad har fungerat bra som ni skulle kunna använda er av nu? Vad skulle ni vilja göra helt annorlunda? Jag tror att ni skulle ha nytta av att gå i parterapi. Som ett sätt att komplettera de samtal som ni har på egen hand, och få hjälp att hitta nya infallsvinklar. Många väntar alldeles för lång tid innan de söker hjälp. Min rekommendation är att söka hjälp medan förälskelsen och intresset för varandra är starkt. Det är då som man är öppnare för att hitta lösningar på de moln man ser i horisonten. Då kan man börja bygga broar innan översvämningen kommer och det blir omöjligt att hitta sätt att kommunicera med varandra.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:48, 11 mars 2013 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag har ett långvarigt problem som gäller känslan av utanförskap och ensamhet. Fram till första klass var jag nog ett ganska tryggt barn som stod upp för sig självt och som trivdes i skolan. När jag var åtta år flyttade vår familj plötsligt till den mindre stad där min mamma växt upp.

För mig och mina syskon blev det ett bryskt uppbrott från den grund vi höll på att skapa oss med klass- och lekiskamrater. Vi fick alla börja om i helt nya miljöer och både jag och ett av mina syskon blev hårt ansatta i skolan under de år som vi bodde på den nya orten. Jag minns det som ett rent helvete som jag aldrig riktigt kunnat frigöra mig ifrån. Efter några år ändrade sig mina föräldrar igen och vi flyttade tillbaka till den stad vi växt upp i, men saker och ting blev aldrig desamma igen. Det känns som att jag gick sönder under den här tiden, och det känns som att den här perioden i mitt liv är roten till mina problem i dag.

Nu är jag över trettio, men känslan av utanförskap och att aldrig ingå i ett självklart sammanhang finns kvar. Den här riktningen i livet som många talar om har jag aldrig riktigt haft, jag har flackat lite hit och dit mellan utbildningar och orter. Nu bor jag dock i en stad jag vill stanna i och inledde en ny relation med en kille för några månader sedan.

Jag har i dag ett fåtal nära vänner spridda över landet, men inga som är självklara under till exempel nyårshelgen, och något ”tjejgäng” från gymnasiet finns inte. Jag bär en ständig känsla av att vara ”ny” i olika sammanhang, och av att aldrig vara någons förstahandsval. När jag numera träffar mina kolleger efter jobbet någon gång är känslan dubbel; jag tycker att det är jättetrevligt att äntligen få ingå i något, skratta och bara vara. Samtidigt finns en ständig sorg över att jag gör detta så sällan, och över att jag har gått miste om den där nära kretsen av gamla vänner som många andra har. Jag gör så lite om man jämför med andra som far hit och dit på helger, går på fester och bröllop och gläds över alla sina kompisars blivande barn.

Jag avundas andra så oändligt och sorgen över detta har orsakat många ensamma dagar med gråt, ångest och spänningshuvudvärk. När jag väl blir insläppt i ett sammanhang är jag från början inställd på att jag ändå inte kommer att passa in eller få en självklar plats. Jag kommer att få kämpa för att komma in, och kommer jag in blir jag säkert avvisad i slutändan ändå. Det är svårt att förklara men jag känner av att folk är avvaktande mot mig också, och någon gång har jag fått höra att jag har ett hårt yttre. Jag har däremot aldrig haft svårt för att inleda relationer med män, tvärtom. Men trots att jag har en relation nu så är känslan av utanförskap i det övriga livet densamma. Det här har blivit en ändlös spiral av negativa känslor som jag burit på i nästan 25 år och som jag inte längre vet hur jag ska vända. Hur ska jag komma till rätta med min, som jag upplever det, dåliga självkänsla och känslan av otrygghet?
Ledsen trettioårig tjej

Svar: Hej! Du är en ärlig och insiktsfull person. Det är inte lätt att erkänna att man känner sig ensam i en tid när det framstår som tecken på att vara lyckad att vara efterfrågad, och ha ett stort och tätt nätverk.
Det verkar som om du har svårigheter med att känna dig trygg med andra och knyta an. Och det har med stor säkerhet ett samband med din ganska kaotiska barndom. Det verkar ha inträffat precis när du började lära känna och komma nära andra barn. Det kan ta tid att bli nära vän med någon. Som barn fick du förmodligen inte den tid som du hade behövt för att få vara med om detta.

De erfarenheter som vi får som barn av trygga relationer eller motsatsen blir ofta den modell för hur vi relaterar till vår omgivning även som vuxna. Du skriver att du som vuxen på egen hand fortsatte att ”flacka omkring”. Ambivalens är ofta det som kännetecknar det sätt att närma sig och vara med andra som finns hos den som har en otrygg relationsmodell. Man kan visserligen känna sig som en halv människa när man är ensam, men man kan också ha lätt för att bli misstänksam mot andra, och ha en stark oro för att inte duga. Oron för detta kan vara så påtaglig att man, trots att man trivs med människor och vill ha vänskap, håller en viss distans. För säkerhets skull. Det här är en förenklad beskrivning. Men jag får en bild av att det är ungefär det här som hände dig.

Att inte ha blivit så sedd och bekräftad under sin uppväxt kan också ge en ganska negativ självbild. I möten med andra kan det negativa som man tänker om sig själv lätt aktiveras, och ge föreställningar om att andra tänker och känner negativt om oss. Det kan hämma en från att våga kliva fram och visa sig och sitt intresse för andra.

Men vi är inte utlämnade till våra inlärda relationsmodeller. Vi kan lära om. Det är det som mitt svar till dig kommer att fokusera på. Jag tror att det första steg som du måste ta är att acceptera att du har gjort en förlust. Ditt kringflackande liv som barn och ung vuxen fick konsekvenser som du inte kan göra ogjort. Mitt kanske något drastiska råd till dig är att sluta grubbla över det som har varit. Detta kärleksfullt skrivet och med respekt för den sorg du känner. Men jag tror att det är bättre för dig nu att fokusera på det du kan styra över och förändra. Kom ihåg att vägen till förändring är nya upplevelser. Intellektuella resonemang och teorier biter sällan på överinlärda minnen och uråldriga relationsmodeller. Det innebär exempelvis att om din relationsmodell säger åt dig att vara försiktig så gör tvärtom, våga. När du känner dig utanför, stanna kvar och visa tilltro i stället.
Så här skulle du kanske kunna gå till väga: Gör en nätverkskarta i form av en cirkel. I mitten finns du. Skriv in namnen på de människor som finns omkring dig. Betrakta de här personerna som dina kandidater till att bli dina nära vänner. Du kommer förmodligen att bli överraskad över hur många de är. Fundera på vilka du vill ska bli dina nära vänner. Handla sedan. Bjud hem. Föreslå biobesök. Ring. Våga visa ditt intresse! Ibland kommer du förstås att möta ett ointresse. Redan i yngre medelåldern, och särskilt om man har bildat familj och har barn, är det många som börjar umgås mest med gamla vänner och de närmaste släktingarna. Det finns helt enkelt sällan tid för annat. Men det är inte hela sanningen. Det är många som du som längtar efter en nära vänskap. Du kommer nästan alltid att få uppskattning av andra när du visar intresse för dem och troget hör av dig. För det är det du ska göra. Att skaffa sig nära vänner i vuxen ålder är ett målinriktat och uthålligt ”arbete”!

Det kan även vara klokt att du går i psykoterapi och arbetar vidare med din otrygghet och din dåliga självkänsla och med hur du ska kunna lita mer på att du duger. Någon har liknat psykoterapi vid ett övningsfält, där man får öva att göra annorlunda och tvärtom mot det man hittills har gjort, som inte fungerat så bra. Det är kanske den extra hjälp du kan behöva!

En sista reflektion av mig, lite i utkanten kanske av din fråga. Upplevelsen av ensamhet är ibland ett uttryck för vilsenhet i livet och en känsla av brist på mening i existentiell betydelse. Kan det kanske också spela en roll för dig? Att engagera sig för andra, och göra gott, är för många ett sätt att få ett sammanhang att vara i och att känna mening i livet. Om detta resonemang framstår som rimligt och berör dig så är mitt råd att du prövar att engagera dig som volontär i en ideell förening, och se vad det kan komma att betyda för dig.

En kram!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Vågar vi adoptera ett barn från ett annat land?

Skrivet av Martin Forster 09:30, 4 mars 2013 i kategori Föräldraskap

Att adoptera känns som ett stort ansvar, tycker veckans frågeställare. Man läser ofta om att adopterade barn mår sämre som vuxna. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet?

Fråga:

Vi är ett par i 35-årsåldern som inte kan få egna barn. Nu funderar vi på att adoptera. Men jag känner mig orolig efter att ha läst mycket om vuxna adopterade som mår dåligt och om att många blir utsatta för rasism. Hur kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet? Vi inser ju att det är en stor separation som barnet har varit med om. Vi är jätterädda för att göra fel.

Vilket är det största misstaget man kan göra? Vi har båda tänkt vara hemma länge med barnet den första tiden och ge barnet så mycket närhet som vi bara kan. Vi har också tänkt att vi hela tiden ska vara öppna med varifrån han eller hon kommer, prata mycket om det och så vidare. Men vi är ändå osäkra, är det rätt att slita upp ett barn från sitt kulturella sammanhang, sitt hemland?

Kanske en mamma

Svar:

Tack för att du skriver till oss om detta viktiga ämne. Det är förstås svårt att ge råd om ni ska adoptera eller inte, eftersom det ytterst handlar om ett personligt val. Jag kan däremot diskutera några av de andra frågorna du ställer. Jag vill börja med din farhåga om att ett adopterat barn skulle må dåligt av att slitas upp från sitt ursprungliga sammanhang. Jag förstår den farhågan, inte minst eftersom det ofta förekommer sådana berättelser i medierna. Emellanåt dyker det också upp forskning som pekar på att adopterade mår sämre än andra barn i Sverige. Stämmer det? Jo, den samlade forskningen visar att barn som adopteras från andra länder i snitt klarar sig sämre i livet. Det som inte alltid framgår i medierapporteringen är att en klar majoritet av de adopterade barnen faktiskt mår bra, medan det är en mindre grupp som drar ner snittet.

Sedan är frågan om ovanstående forskning utgår från rätt perspektiv. När man har undersökt hur det går för barn som adopterats jämfört med deras kamrater som blev kvar i ursprungslandet, så blir slutsatsen en helt annan. De adopterade barnen klarar sig bättre och mår bättre i alla avseenden.

Svaret på din sista fråga är alltså att barnen har allt att vinna på att få komma till föräldrar i ett nytt land, även om det samtidigt kan innebära utmaningar. Sedan vill jag inte påstå att den forskning jag tar upp kan ge tvärsäkra svar och lösningar på den här typen av existentiella frågor. För ett adopterat barn som mår dåligt i Sverige är det sannolikt en klen tröst att få veta att det antagligen hade mått ännu sämre om det hade bott kvar i sitt ursprungsland.

Du undrar hur ni kan göra det så bra som möjligt för barnet. I utbildningar av föräldrar som ska adoptera barn betonas vikten av att knyta an så mycket som möjligt, vilket är särskilt viktigt om barnet har jobbiga erfarenheter av uppbrott från relationer tidigt i livet. Ni verkar väl medvetna om det eftersom ni planerar att vara hemma länge tillsammans om ni väljer att adoptera.

Hur gör man för att knyta an och bygga en tillitsfull relation? Det finns förstås många svar på den frågan, men vid sidan av fysisk närhet som du tar upp, så brukar man betona att föräldrar ska försöka vara lyhörda och närvarande tillsammans med barnet. Det handlar till exempel om att fånga upp initiativ som barnet tar, att bekräfta barnets känslor, att ge barnet handlingsfrihet och att reagera förutsägbart när barnet gör något. Forskning har visat att det gynnar anknytningen mellan adopterade barn och deras föräldrar.

Du skriver också att ni har tänkt vara öppna angående barnets ursprung, vilket är klokt tror jag. I undersökningar har man sett att adopterade barn generellt mår bra av att få veta var de kommer ifrån och om möjligt ha någon form av kontakt med de biologiska föräldrarna. Även om det i perioder kan vara kämpigt att möta sin historia, så verkar visshet gynna de flesta i längden.

Det går förstås inte att säga vad det största misstaget skulle vara om ni adopterar ett barn, men de farhågor du tar upp får mig att tänka på en viktig sak: att acceptera barnet som det är. Det låter som en självklarhet, men är i praktiken en utmaning för många föräldrar.
Barn är bra på att uppfatta även små signaler om att föräldern avvisar dem eller tvivlar på dem, vilket förstås hindrar tillit och närhet. Det finns också goda erfarenheter av att hjälpa föräldrar med just detta. Ju mer de lär sig att se barnet som en egen individ och acceptera sidor de har svårt att identifiera sig med, desto bättre blir relationen och desto mindre ter sig problemen.

Är detta en särskild utmaning just vid adoption när man vet så lite om barnets bakgrund och riskerna det kan innebära?

Kanske, men det är inte direkt riskfritt att skaffa barn på egen hand heller. Det finns en lång rad omständigheter, vid sidan av adoption, som har lika stor eller större betydelse för barns utveckling och välmående.

Om ni väl bestämmer er för att adoptera tror jag alltså det är bra att fullt ut försöka acceptera de (relativt små) risker som det innebär.
Om man skaffar barn, oavsett hur, så har man ingått ett kontrakt med ödet. Ett barn flyttar in – och sedan får man ta det därifrån.

Martin

Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Skrivet av Liria Ortiz 09:22, 25 februari 2013 i kategori Psykisk ohälsa, Äldre

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Vår dotter vill bara vara med sin mamma

Skrivet av Martin Forster 09:09, 18 februari 2013 i kategori Föräldraskap

Det är enbart mamma som duger för 1,5-åringen, trots att båda föräldrarna försöker få flickan att acceptera att också pappa tar hand om henne. Hur ska han kunna ”komma in”? Martin Forster ger råd.

Fråga:

Jag är tacksam att jag hittade er på DN då jag ett tag har funderat mycket på en situation som min man och jag har med vår 1,5-åriga dotter. Hon är som person en framåt, viljestark och oerhört glad tjej som älskar det sociala livet med människor omkring sig. Jag har varit mammaledig på heltid sedan hon föddes och fram till i dag, min man är egen företagare och reser emellanåt så därför har föräldraledigheten enbart varit hos mig. Vilket jag ville från början och min man med, så där är vi helt överens.

Till frågan hör nu att nu har vår dotter enbart behov av mig när vi alla är hemma. Alla innebär jag, min man och varannan vecka hans son i skolåldern. Vår dotter är fokuserad på var jag är, vad jag gör och när hon vet det leker hon vidare för sig själv. Men hennes pappa får inte lyfta henne, pussa eller kramas då jag är i närheten, hon vill bara ner och börjar grina. Han får heller inte byta till pyjamas, borsta tänder och så vidare på kvällen när han är hemma samtidigt som jag, då blir hon hysterisk och skriker, grinar – sist kräktes hon nästan av panik – allt för att jag ska ta hand om henne.

Om jag inte är hemma går det bättre men pappan är ändå inte accepterad fullt ut och det grinas och kämpas länge innan hon till slut somnar, oftast då i vagnen i stället för i sängen.

Min man är en mjuk, barnkär person som verkligen försöker få henne att acceptera att han också kan det som mamma kan, men hon vill inte och vill bara till mig. Vad kan vi göra? Jag är en mamma som sätter regler och är bestämd när jag behöver, jag överbeskyddar henne inte i situationer när hon är med sin pappa utan snarare uppmuntrar henne att vara där. När vi är tillsammans på promenader eller liknande tycker hon det är kul att vi alla är ihop och kan gärna då bäras av pappa, hålla handen och så vidare men hemma är det svårare.

Jag förstår att mycket hänger på att jag är med henne hela tiden, det är liksom invanda mönster vi har. Jag älskar varenda minut jag är med henne men skulle gärna vilja få råd om hur min man kan komma in i sammanhanget med henne. Han blir ledsen och uppgiven, men tror att det blir bättre när hon blir äldre. Är det så?

Tacksam för synpunkter och råd …

Svar:

Tack för ditt brev. Temat har varit aktuellt här tidigare och jag vet att många föräldrar känner igen sig i din berättelse. I en majoritet av familjer är små barn mer knutna till mamman och det är inte ovanligt att pappan avfärdas på det sätt som du beskriver. Man vet att det åtminstone till en del har att göra med att mammor tillbringar mer tid med små barn. Du tar själv upp den förklaringen, så det är förstås ingen nyhet för dig.
Samtidigt finns det ju många barn som inte blir lika ensidigt fästa vid mamman, trots att hon har varit hemma hela tiden. Vad beror det på? Givetvis påverkar barnets temperament och personlighet, men en annan förklaring står att finna i hur mamma och pappa beter sig när båda är hemma med barnet. Du verkar vara medveten även om detta eftersom du uppmuntrar din dotter att vända sig till din man när ni är tillsammans.
Sedan är frågan om du och din man kanske ändå agerar på skilda sätt utan att ni tänker på det, till exempel när dottern söker trygghet. Det kan vara subtila skillnader som tonfall, kroppsspråk, eller hur snabbt ni reagerar när dottern visar tecken på oro eller blir ledsen.

Jag vet inte om det gäller för er, med tanke på hur du beskriver din man, men det kan vara något att fundera på. Kan ni göra mer för att ”byta roller” med varandra när ni båda är med dottern?

Samtidigt kanske det inte spelar någon roll hur snabb och lyhörd din man är, eftersom din dotter är så van vid att vända sig till dig. I så fall kan det vara bättre att hitta fler tillfällen då pappa och dotter får vara för sig själva. Du skriver att det blir bättre då, men inte helt bra. Kanske har de varit ensamma för få eller för korta stunder? Om det är möjligt att ändra på tror jag att det är värt det att vara mer uthållig.

Även om ni inte kan förändra något just nu, så brukar barn i allmänhet vända sig mer till pappan när de blir äldre. Att börja på förskolan kan till exempel innebära en tydlig förändring då dottern ändå kommer att behöva knyta an till fler personer.

Sedan är det förstås inte säkert att situationen kommer att förändras hur ni än anstränger er. Det finns ju barn som under hela uppväxten känner sig tryggare med den ena föräldern. Det är alltså inte säkert att din man kommer att få rätt i sin förhoppning om att det ska bli bättre med åren.
Men, frågan är vad man menar med ”bättre”? Att ni har olika roller i relationen till dottern behöver inte vara något dåligt i längden, även om det är besvärligt just nu. I tidig forskning om barns anknytning betonades betydelsen av mammans roll som trygg hamn väldigt starkt. Man såg att anknytningen till pappan varken var lika stark eller spelade så stor roll för barnet. I senare forskning har man konstaterat att mamman och pappan ofta spelar olika slags roller som har betydelse på olika sätt.

Den typiska papparollen är att hjälpa barnet att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns studier som visar att den rollen kan vara minst lika betydelsefull som mammans typiska roll. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten.

Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor att anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Om dottern fortsätter att vara starkt bunden till dig, så kanske det är lättare att hantera om ni accepterar att ni får olika roller. Ni valde att du skulle vara hemma med henne, vilket naturligt leder till en större roll för dig de första åren. Sedan får pappan kanske en annan roll under åren som följer. Man vet också att barns relation till båda föräldrarna stärks om de båda kan komma överens och stötta varandra i föräldraskapet. Det verkar ni göra, så oavsett vad som händer så finns det anledning att vara optimistisk.

Martin

10 tidigare inlägg