”Hur mycket ska vi lägga oss i?”

Skrivet av Martin Forster 09:12, 2 april 2013 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har två barn, två flickor på 6 och 8 år. Anledningen till att jag skriver till er är att de hamnat i en ond cirkel av bråk och avundsjuka. Syskonbråk är väl fullt normalt, men jag skulle vilja hitta metoder att bryta det. För det tär inte bara på dem, utan på hela familjen. Jag har verkligen funderat på om jag och deras pappa gör något som underbygger syskonbråken, men jag tycker inte det. Vi är väldigt noga med att ge dem lika mycket tid och kärlek. Vi turar till exempel om att läsa böcker för dem varje kväll. Varannan kväll läser jag för 6-åringen och varannan kväll för 8-åringen, och deras pappa gör motsvarande.

Jag är noga med att ta mig tid att kela med dem mycket och att lyssna på vad de berättar. Ändå är de ständigt avundsjuka på varandra och 6-åringen brukar till och med fråga vem av dem jag gillar mest. Mitt svar är att jag älskar dem lika mycket, att mitt hjärta är stort nog att rymma dem båda två och att de aldrig behöver tävla om min kärlek. Men ändå bråkar de konstant. Vad ska vi göra? Vi blir så ledsna av att se dem bråka när vi vet hur roligt de kan ha. För de har ju stunder då de är helt absorberade av lek tillsammans.

Lägger vi oss kanske i bråken för mycket? Ska vi låta dem lösa bråken själva istället, så att vi inte riskerar att hamna i en situation där vi tar ställning för en av dem?

Vad har ni för råd att ge?

Ledsen mamma

Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på liknande frågor tidigare och eftersom det är så många som är bekymrade över syskonbråk så vill jag gärna fördjupa ämnet. I brevet tar du upp flera bra saker ni gör som förebygger onödiga konflikter. Ni verkar till exempel vara rättvisa, närvarande och lyhörda. Jag kommer därför inte att diskutera sådana grundläggande förutsättningar för goda relationer inom familjer, utan koncentrera mig på din fråga om hur mycket föräldrar bör lägga sig i konflikter. Jag kommer också att krypa till korset och medge att råd jag tidigare har gett behöver nyanseras.

Jag och många andra brukar ge rådet att inte lägga sig i mindre bråk mellan syskon. Det finns flera goda argument för det rådet. För det första berövas barnen möjligheter att lära sig att lösa konflikter på egen hand. För det andra kan bråk bli ett sätt att söka föräldrarnas uppmärksamhet, vilket särskilt blir ett problem om det sker på bekostnad av uppmärksamhet i andra sammanhang. För det tredje finns den risk du själv pekar på – att föräldrar tar ställning. Det kan lätt bli en ond cirkel där svartsjuka och strävan efter millimeterrättvisa förstärks för varje konflikt. I fortsatta konflikter strävar barnen mer efter upprättelse från föräldrar än efter kompromisser och försoning. Kanske det är på det sättet för dina döttrar?

MEN, det går att finna lika goda argument för att faktiskt blanda sig i syskonbråk. För det första har man sett att både små barn och tonåringar bara hanterar ungefär var tionde konflikt på ett konstruktivt sätt, när vuxna håller sig undan. Därmed kan man ifrågasätta om barn faktiskt lär sig så mycket nyttigt av att bråka på egen hand. För det andra kommer det ändå att finnas många tillfällen att praktisera konflikthantering på egen hand, eftersom vuxna i praktiken inte kan vara med överallt. För det tredje finns det en risk att barn uppfattar att vuxna godkänner det som sker när de inte lägger sig i, vilket är olyckligt om barnen inte beter sig respektfullt mot varandra.

Vilka argument väger tyngst? Det varierar förstås från fall till fall, men forskning kan ge en generell fingervisning. Det finns studier som stödjer den första ståndpunkten, som har visat att bråken både blir fler och mer utdragna ju mer föräldrarna lägger sig i. Problemet med den forskningen är att man inte har tittat på innehållet i konflikterna – vad händer och vad lär sig barnen? Andra studier har undersökt den frågan och kommit till slutsatsen att det finns flest fördelar med att föräldrar lägger sig i. Barnen resonerar mer, slåss mindre, blir mindre elaka mot varandra, ser mer till den andres behov och kommer oftare fram till en konstruktiv lösning. Även om konflikterna blir längre, så verkar de alltså innebära en bättre erfarenhet för barnen. En förutsättning är förstås att föräldrar lägger sig i på ett bra sätt. I en studie undersökte man till exempel hur pass nära relation syskon upplevde att de hade i tonåren. Bäst relation hade de syskon vars föräldrar löste deras konflikter genom vägledande diskussioner. Det var sämre om föräldrarna undvek att lägga sig i konflikter. Allra sämst relationer hade emellertid de syskon vars föräldrar utan diskussion löste konflikterna åt dem.

Slutsatsen är alltså att det är bra att lägga sig i så länge man vägleder barnen och hjälper dem att finna egna lösningar. Det finns en forskargrupp som har intresserat sig för just detta och prövat att ge kort information till föräldrar om hur man kan medla i konflikter. Jag kommer i korthet att återge informationen här, eftersom det kanske är intressant för er att testa detta. En förutsättning för att kunna medla är att man kan vara opartisk, vilket inte verkar vara något problem för er del. Det första steget i medlingen är att klargöra grundläggande samtalsregler under diskussionen, som till exempel att man turas om att tala och att man inte får hoppa på varandra. I detta steg klargör också föräldrarna att de kommer att leda diskussionen, men att det är syskonen som måste komma fram till en lösning. I det andra steget får vart och ett av barnen berätta vad som har hänt. Förälderns roll är att ställa följdfrågor och klargöra likheter och skillnader i barnens berättelser. Även om föräldern inte ska döma vem som har rätt och fel, så måste man ibland bidra med information om ett barn uppenbart ljuger. I det tredje steget får barnen uttrycka vad de vill och känner. Ofta önskar förstås barnen olika saker och förälderns roll är i så fall bara att tydliggöra och konstatera att önskemålen skiljer sig åt. Det är också viktigt att låta barnen sätta ord på sina känslor – att lära dem att skilja på olika känslor och förstå vad andra känner. I det fjärde och sista steget låter föräldern barnen ”brainstorma” möjliga lösningar på konflikten – går det att hitta en lösning som åtminstone delvis tillfredsställer båda barnens önskemål?

I studier där föräldrar har fått träna i en timma på ovanstående sätt att hantera konflikter har man sett att barn i dina döttrars ålder blir betydligt bättre på att hantera konflikter, både på egen hand och tillsammans med föräldrarna. I en studie kom barnen till exempel dubbelt så ofta fram till kompromisser och försoning om föräldrarna tidigare hade medlat i konflikter. Dessutom fann man att barnen utvecklade en större förståelse för syskonets perspektiv i samband med konflikterna.

Konflikthantering kan vara nödvändigt för att syskon ska kunna få en bra relation, men det är förstås inte tillräckligt. I studierna ovan fann man till exempel att syskonen inte skattade sin relation som varmare eller bättre, även om bråken blev mer konstruktiva. I sämsta fall kan god konflikthantering leda till distans. Man blir skicklig på att undvika bråk, men det gör samtidigt att man inte möts så mycket över huvud taget. För starka och långsiktiga syskonrelationer tyder studier på att mängden konflikter har mindre betydelse, medan umgänge och ömsesidig lek betyder mer. Det kan vara särskilt bra med fantasi- och rollekar där barn får träna på att ta perspektiv och utveckla empati.

Även om dina döttrar fortsätter att bråka som förut, så finns det alltså anledning att vara hoppfull eftersom de kan vara uppslukade av att lek tillsammans. Mitt råd är därför att ni försöker skapa ännu fler möjligheter till gemensam lek. Dessutom tycker jag att ni ska fortsätta att lägga er i konflikterna, så länge ni låter döttrarna komma fram till sina egna lösningar.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Ska vi göra slut?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:28, 18 mars 2013 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en man i 30-årsåldern som dejtar en kvinna i samma ålder. Vi har dejtat i sex månader nu. För tre månader sedan började jag fundera på varför det går så långsamt att komma framåt i vårt dejtande. Vi hade vid det laget varit på flera dejter tillsammans men aldrig hållit handen, pussats eller kramats. Med kvinnor som jag dejtat tidigare i livet har detta aldrig tagit en längre tid.

Jag tog upp detta med henne och undrade om hon funderade i samma banor. Det svar hon gav hade jag aldrig tänkt kunde vara anledningen. Hon tror inte på intimitet före äktenskapet. Inte flytta ihop, inte kramas, inte hålla handen. Inget fysiskt alls före äktenskapet.

Jag blev väldigt förvånad då jag trodde att detta var något vi hade lagt till historien. Jag är helt tvärtom, jag tycker att man ska bo ihop och ha ett fysiskt liv tillsammans innan man gifter sig för att vara säker på det stora kliv som ett äktenskap faktiskt är. Jag sa detta till henne och hon förstod hur jag tänkte men sa att hon inte tänker ändra sig. Jag svarade att jag förstod henne med, och att jag inte heller tänker ändra mig.

Jag gillar henne väldigt mycket men känner att detta är ett stort problem. Vi har pratat om det flera gånger men inte kommit längre än att vi båda förstår varandra men ingen vill vika sig.

Vi kommer från väldigt olika bakgrunder. Hon har aldrig druckit alkohol, rökt med mera medan jag har en liberal syn på sådant och i tidig ålder testade alkohol. Numera tar jag bara en öl då och då. Hon är troende, vilket inte jag är. Det är inget problem för mig men jag tror att det har mycket att göra med hur hon tänker om äktenskap med mera.

Ibland har vi försökt att mötas på mitten, till exempel att jag går med på äktenskap eller att hon flyttar in hos mig men sover i ett annat rum. Men efter att vi pratat mer om det har vi kommit fram till att det inte fungerar bra då den ena parten känner att den kört över den andra, vilket leder till att det inte känns som att vi respekterar varandras åsikter. Har du några tips på vad vi kan göra? Just nu känns det som om vi står och stampar på samma ställe och aldrig kommer vidare. Kanske är det enda rätta att göra slut, även om ingen av oss vill det.
Grubbel

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Din fråga handlar om huruvida du ska göra slut. Du och din partner har helt olika syn på om sex före äktenskapet är rätt eller inte. I mitt svar vill jag vidga perspektivet något. På ett sätt handlar det du berättar också om hur pass möjligt det är att leva med någon, eller vara vän med någon, som har helt ett helt annat synsätt än man själv har i ganska avgörande frågor.

Det är inte ovanligt numera att människor både gifter sig och är nära vänner trots helt olika bakgrund etniskt, kulturellt eller religiöst. Många som har erfarenhet av detta berättar om hur utvecklande och spännande det är att tvingas tänka om, och få nya perspektiv på saker och ting, i de vardagskonfrontationer som uppstår när både erfarenheter och värderingar visar sig skilja sig åt ganska rejält. De känner att de utvecklats och på många sätt blivit både tolerantare och klokare. Och att det är en resa som ofta är ganska omtumlande, spännande och svår. Inte så sällan har de undrat om det är värt mödan, och de kan ha haft perioder då de varit benägna att ge upp. Vad är det som gör att de lyckats ändå? Låt oss börja här.

Ni är i en speciell situation. Ni har levt olika liv och har, som det verkar, ganska olika värderingar. Något grundläggande i en sådan situation är att man är kompromissvillig, att det finns plats för ett givande och ett tagande. Man låter vissa områden vara, och tillåter den andre att där få leva och tycka som han eller hon vill. Detta, att kunna växla mellan kompromiss och acceptans, är kanske något avgörande. Och att det finns en vardag där man kan mötas på ett okomplicerat sätt och bara ha det bra tillsammans. Där det inte finns något behov alls av att kompromissa eller hålla sig tillbaka.

Problemet för er tycks vara att ingen av er vill vika sig. Er relation framstår nästan som ett slagfält. Ni tycks vara i krig med varandra. Kompromisser gör att ni känner er överkörda. Jag tror att det är så här: Ni måste lära er att kompromissa om det som är viktigt för er och låta det andra vara, och lyckas ni inte med det så kan det rimliga vara att ni gör slut.

En annan fråga som jag tror att du ska fundera på är om det finns fler områden där ni kan hamna i konflikt eller känna er främmande inför varandra. Vilka andra värderingar har din flickvän som du kanske är främmande för, och som hon vill praktisera och inte är villig att kompromissa om? I synen på exempelvis barnuppfostran, homosexualitet och skilsmässa. Vad kan det innebära för dig?

När jag läser en fråga är det mycket sällan som den första tanken jag får är att direkt föreslå att man bör separera. Anledningen till att jag inte gör det är att jag vet att saker och ting inte är så enkla. Du tycker ju uppenbart mycket om din flickvän, och det är ömsesidigt som jag kan förstå. Ingen av er vill göra slut trots era meningsskiljaktigheter.

Så kanske ni ska utreda och göra tydligare inför varandra hur kompromissvilliga ni kan tänka er att vara från och med nu. Och se om ni kan ge ert förhållande en chans. Jag föreslår att ni gör en övning, endera tillsammans eller var och en för sig. Läs i så fall era svar för varandra efteråt. Det här är frågorna:

1. Vad kan ni kompromissa om, eller acceptera, hos den andre om det gör att ni kan fortsätta att vara tillsammans?

2. Vad kan ni under alla omständigheter inte kompromissa om eller acceptera?

3. Vad är det värsta som kan hända om ni kompromissar om något som är viktigt för er?

4. Och det bästa?

5. Hur vill ni gå vidare?

Resonera också med varandra utifrån de här frågorna: Hur har ni gjort tidigare i livet när ni inte har kommit överens med andra? Vad har fungerat bra som ni skulle kunna använda er av nu? Vad skulle ni vilja göra helt annorlunda? Jag tror att ni skulle ha nytta av att gå i parterapi. Som ett sätt att komplettera de samtal som ni har på egen hand, och få hjälp att hitta nya infallsvinklar. Många väntar alldeles för lång tid innan de söker hjälp. Min rekommendation är att söka hjälp medan förälskelsen och intresset för varandra är starkt. Det är då som man är öppnare för att hitta lösningar på de moln man ser i horisonten. Då kan man börja bygga broar innan översvämningen kommer och det blir omöjligt att hitta sätt att kommunicera med varandra.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:48, 11 mars 2013 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag har ett långvarigt problem som gäller känslan av utanförskap och ensamhet. Fram till första klass var jag nog ett ganska tryggt barn som stod upp för sig självt och som trivdes i skolan. När jag var åtta år flyttade vår familj plötsligt till den mindre stad där min mamma växt upp.

För mig och mina syskon blev det ett bryskt uppbrott från den grund vi höll på att skapa oss med klass- och lekiskamrater. Vi fick alla börja om i helt nya miljöer och både jag och ett av mina syskon blev hårt ansatta i skolan under de år som vi bodde på den nya orten. Jag minns det som ett rent helvete som jag aldrig riktigt kunnat frigöra mig ifrån. Efter några år ändrade sig mina föräldrar igen och vi flyttade tillbaka till den stad vi växt upp i, men saker och ting blev aldrig desamma igen. Det känns som att jag gick sönder under den här tiden, och det känns som att den här perioden i mitt liv är roten till mina problem i dag.

Nu är jag över trettio, men känslan av utanförskap och att aldrig ingå i ett självklart sammanhang finns kvar. Den här riktningen i livet som många talar om har jag aldrig riktigt haft, jag har flackat lite hit och dit mellan utbildningar och orter. Nu bor jag dock i en stad jag vill stanna i och inledde en ny relation med en kille för några månader sedan.

Jag har i dag ett fåtal nära vänner spridda över landet, men inga som är självklara under till exempel nyårshelgen, och något ”tjejgäng” från gymnasiet finns inte. Jag bär en ständig känsla av att vara ”ny” i olika sammanhang, och av att aldrig vara någons förstahandsval. När jag numera träffar mina kolleger efter jobbet någon gång är känslan dubbel; jag tycker att det är jättetrevligt att äntligen få ingå i något, skratta och bara vara. Samtidigt finns en ständig sorg över att jag gör detta så sällan, och över att jag har gått miste om den där nära kretsen av gamla vänner som många andra har. Jag gör så lite om man jämför med andra som far hit och dit på helger, går på fester och bröllop och gläds över alla sina kompisars blivande barn.

Jag avundas andra så oändligt och sorgen över detta har orsakat många ensamma dagar med gråt, ångest och spänningshuvudvärk. När jag väl blir insläppt i ett sammanhang är jag från början inställd på att jag ändå inte kommer att passa in eller få en självklar plats. Jag kommer att få kämpa för att komma in, och kommer jag in blir jag säkert avvisad i slutändan ändå. Det är svårt att förklara men jag känner av att folk är avvaktande mot mig också, och någon gång har jag fått höra att jag har ett hårt yttre. Jag har däremot aldrig haft svårt för att inleda relationer med män, tvärtom. Men trots att jag har en relation nu så är känslan av utanförskap i det övriga livet densamma. Det här har blivit en ändlös spiral av negativa känslor som jag burit på i nästan 25 år och som jag inte längre vet hur jag ska vända. Hur ska jag komma till rätta med min, som jag upplever det, dåliga självkänsla och känslan av otrygghet?
Ledsen trettioårig tjej

Svar: Hej! Du är en ärlig och insiktsfull person. Det är inte lätt att erkänna att man känner sig ensam i en tid när det framstår som tecken på att vara lyckad att vara efterfrågad, och ha ett stort och tätt nätverk.
Det verkar som om du har svårigheter med att känna dig trygg med andra och knyta an. Och det har med stor säkerhet ett samband med din ganska kaotiska barndom. Det verkar ha inträffat precis när du började lära känna och komma nära andra barn. Det kan ta tid att bli nära vän med någon. Som barn fick du förmodligen inte den tid som du hade behövt för att få vara med om detta.

De erfarenheter som vi får som barn av trygga relationer eller motsatsen blir ofta den modell för hur vi relaterar till vår omgivning även som vuxna. Du skriver att du som vuxen på egen hand fortsatte att ”flacka omkring”. Ambivalens är ofta det som kännetecknar det sätt att närma sig och vara med andra som finns hos den som har en otrygg relationsmodell. Man kan visserligen känna sig som en halv människa när man är ensam, men man kan också ha lätt för att bli misstänksam mot andra, och ha en stark oro för att inte duga. Oron för detta kan vara så påtaglig att man, trots att man trivs med människor och vill ha vänskap, håller en viss distans. För säkerhets skull. Det här är en förenklad beskrivning. Men jag får en bild av att det är ungefär det här som hände dig.

Att inte ha blivit så sedd och bekräftad under sin uppväxt kan också ge en ganska negativ självbild. I möten med andra kan det negativa som man tänker om sig själv lätt aktiveras, och ge föreställningar om att andra tänker och känner negativt om oss. Det kan hämma en från att våga kliva fram och visa sig och sitt intresse för andra.

Men vi är inte utlämnade till våra inlärda relationsmodeller. Vi kan lära om. Det är det som mitt svar till dig kommer att fokusera på. Jag tror att det första steg som du måste ta är att acceptera att du har gjort en förlust. Ditt kringflackande liv som barn och ung vuxen fick konsekvenser som du inte kan göra ogjort. Mitt kanske något drastiska råd till dig är att sluta grubbla över det som har varit. Detta kärleksfullt skrivet och med respekt för den sorg du känner. Men jag tror att det är bättre för dig nu att fokusera på det du kan styra över och förändra. Kom ihåg att vägen till förändring är nya upplevelser. Intellektuella resonemang och teorier biter sällan på överinlärda minnen och uråldriga relationsmodeller. Det innebär exempelvis att om din relationsmodell säger åt dig att vara försiktig så gör tvärtom, våga. När du känner dig utanför, stanna kvar och visa tilltro i stället.
Så här skulle du kanske kunna gå till väga: Gör en nätverkskarta i form av en cirkel. I mitten finns du. Skriv in namnen på de människor som finns omkring dig. Betrakta de här personerna som dina kandidater till att bli dina nära vänner. Du kommer förmodligen att bli överraskad över hur många de är. Fundera på vilka du vill ska bli dina nära vänner. Handla sedan. Bjud hem. Föreslå biobesök. Ring. Våga visa ditt intresse! Ibland kommer du förstås att möta ett ointresse. Redan i yngre medelåldern, och särskilt om man har bildat familj och har barn, är det många som börjar umgås mest med gamla vänner och de närmaste släktingarna. Det finns helt enkelt sällan tid för annat. Men det är inte hela sanningen. Det är många som du som längtar efter en nära vänskap. Du kommer nästan alltid att få uppskattning av andra när du visar intresse för dem och troget hör av dig. För det är det du ska göra. Att skaffa sig nära vänner i vuxen ålder är ett målinriktat och uthålligt ”arbete”!

Det kan även vara klokt att du går i psykoterapi och arbetar vidare med din otrygghet och din dåliga självkänsla och med hur du ska kunna lita mer på att du duger. Någon har liknat psykoterapi vid ett övningsfält, där man får öva att göra annorlunda och tvärtom mot det man hittills har gjort, som inte fungerat så bra. Det är kanske den extra hjälp du kan behöva!

En sista reflektion av mig, lite i utkanten kanske av din fråga. Upplevelsen av ensamhet är ibland ett uttryck för vilsenhet i livet och en känsla av brist på mening i existentiell betydelse. Kan det kanske också spela en roll för dig? Att engagera sig för andra, och göra gott, är för många ett sätt att få ett sammanhang att vara i och att känna mening i livet. Om detta resonemang framstår som rimligt och berör dig så är mitt råd att du prövar att engagera dig som volontär i en ideell förening, och se vad det kan komma att betyda för dig.

En kram!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Vågar vi adoptera ett barn från ett annat land?

Skrivet av Martin Forster 09:30, 4 mars 2013 i kategori Föräldraskap

Att adoptera känns som ett stort ansvar, tycker veckans frågeställare. Man läser ofta om att adopterade barn mår sämre som vuxna. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet?

Fråga:

Vi är ett par i 35-årsåldern som inte kan få egna barn. Nu funderar vi på att adoptera. Men jag känner mig orolig efter att ha läst mycket om vuxna adopterade som mår dåligt och om att många blir utsatta för rasism. Hur kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet? Vi inser ju att det är en stor separation som barnet har varit med om. Vi är jätterädda för att göra fel.

Vilket är det största misstaget man kan göra? Vi har båda tänkt vara hemma länge med barnet den första tiden och ge barnet så mycket närhet som vi bara kan. Vi har också tänkt att vi hela tiden ska vara öppna med varifrån han eller hon kommer, prata mycket om det och så vidare. Men vi är ändå osäkra, är det rätt att slita upp ett barn från sitt kulturella sammanhang, sitt hemland?

Kanske en mamma

Svar:

Tack för att du skriver till oss om detta viktiga ämne. Det är förstås svårt att ge råd om ni ska adoptera eller inte, eftersom det ytterst handlar om ett personligt val. Jag kan däremot diskutera några av de andra frågorna du ställer. Jag vill börja med din farhåga om att ett adopterat barn skulle må dåligt av att slitas upp från sitt ursprungliga sammanhang. Jag förstår den farhågan, inte minst eftersom det ofta förekommer sådana berättelser i medierna. Emellanåt dyker det också upp forskning som pekar på att adopterade mår sämre än andra barn i Sverige. Stämmer det? Jo, den samlade forskningen visar att barn som adopteras från andra länder i snitt klarar sig sämre i livet. Det som inte alltid framgår i medierapporteringen är att en klar majoritet av de adopterade barnen faktiskt mår bra, medan det är en mindre grupp som drar ner snittet.

Sedan är frågan om ovanstående forskning utgår från rätt perspektiv. När man har undersökt hur det går för barn som adopterats jämfört med deras kamrater som blev kvar i ursprungslandet, så blir slutsatsen en helt annan. De adopterade barnen klarar sig bättre och mår bättre i alla avseenden.

Svaret på din sista fråga är alltså att barnen har allt att vinna på att få komma till föräldrar i ett nytt land, även om det samtidigt kan innebära utmaningar. Sedan vill jag inte påstå att den forskning jag tar upp kan ge tvärsäkra svar och lösningar på den här typen av existentiella frågor. För ett adopterat barn som mår dåligt i Sverige är det sannolikt en klen tröst att få veta att det antagligen hade mått ännu sämre om det hade bott kvar i sitt ursprungsland.

Du undrar hur ni kan göra det så bra som möjligt för barnet. I utbildningar av föräldrar som ska adoptera barn betonas vikten av att knyta an så mycket som möjligt, vilket är särskilt viktigt om barnet har jobbiga erfarenheter av uppbrott från relationer tidigt i livet. Ni verkar väl medvetna om det eftersom ni planerar att vara hemma länge tillsammans om ni väljer att adoptera.

Hur gör man för att knyta an och bygga en tillitsfull relation? Det finns förstås många svar på den frågan, men vid sidan av fysisk närhet som du tar upp, så brukar man betona att föräldrar ska försöka vara lyhörda och närvarande tillsammans med barnet. Det handlar till exempel om att fånga upp initiativ som barnet tar, att bekräfta barnets känslor, att ge barnet handlingsfrihet och att reagera förutsägbart när barnet gör något. Forskning har visat att det gynnar anknytningen mellan adopterade barn och deras föräldrar.

Du skriver också att ni har tänkt vara öppna angående barnets ursprung, vilket är klokt tror jag. I undersökningar har man sett att adopterade barn generellt mår bra av att få veta var de kommer ifrån och om möjligt ha någon form av kontakt med de biologiska föräldrarna. Även om det i perioder kan vara kämpigt att möta sin historia, så verkar visshet gynna de flesta i längden.

Det går förstås inte att säga vad det största misstaget skulle vara om ni adopterar ett barn, men de farhågor du tar upp får mig att tänka på en viktig sak: att acceptera barnet som det är. Det låter som en självklarhet, men är i praktiken en utmaning för många föräldrar.
Barn är bra på att uppfatta även små signaler om att föräldern avvisar dem eller tvivlar på dem, vilket förstås hindrar tillit och närhet. Det finns också goda erfarenheter av att hjälpa föräldrar med just detta. Ju mer de lär sig att se barnet som en egen individ och acceptera sidor de har svårt att identifiera sig med, desto bättre blir relationen och desto mindre ter sig problemen.

Är detta en särskild utmaning just vid adoption när man vet så lite om barnets bakgrund och riskerna det kan innebära?

Kanske, men det är inte direkt riskfritt att skaffa barn på egen hand heller. Det finns en lång rad omständigheter, vid sidan av adoption, som har lika stor eller större betydelse för barns utveckling och välmående.

Om ni väl bestämmer er för att adoptera tror jag alltså det är bra att fullt ut försöka acceptera de (relativt små) risker som det innebär.
Om man skaffar barn, oavsett hur, så har man ingått ett kontrakt med ödet. Ett barn flyttar in – och sedan får man ta det därifrån.

Martin

Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Skrivet av Liria Ortiz 09:22, 25 februari 2013 i kategori Psykisk ohälsa, Äldre

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Vår dotter vill bara vara med sin mamma

Skrivet av Martin Forster 09:09, 18 februari 2013 i kategori Föräldraskap

Det är enbart mamma som duger för 1,5-åringen, trots att båda föräldrarna försöker få flickan att acceptera att också pappa tar hand om henne. Hur ska han kunna ”komma in”? Martin Forster ger råd.

Fråga:

Jag är tacksam att jag hittade er på DN då jag ett tag har funderat mycket på en situation som min man och jag har med vår 1,5-åriga dotter. Hon är som person en framåt, viljestark och oerhört glad tjej som älskar det sociala livet med människor omkring sig. Jag har varit mammaledig på heltid sedan hon föddes och fram till i dag, min man är egen företagare och reser emellanåt så därför har föräldraledigheten enbart varit hos mig. Vilket jag ville från början och min man med, så där är vi helt överens.

Till frågan hör nu att nu har vår dotter enbart behov av mig när vi alla är hemma. Alla innebär jag, min man och varannan vecka hans son i skolåldern. Vår dotter är fokuserad på var jag är, vad jag gör och när hon vet det leker hon vidare för sig själv. Men hennes pappa får inte lyfta henne, pussa eller kramas då jag är i närheten, hon vill bara ner och börjar grina. Han får heller inte byta till pyjamas, borsta tänder och så vidare på kvällen när han är hemma samtidigt som jag, då blir hon hysterisk och skriker, grinar – sist kräktes hon nästan av panik – allt för att jag ska ta hand om henne.

Om jag inte är hemma går det bättre men pappan är ändå inte accepterad fullt ut och det grinas och kämpas länge innan hon till slut somnar, oftast då i vagnen i stället för i sängen.

Min man är en mjuk, barnkär person som verkligen försöker få henne att acceptera att han också kan det som mamma kan, men hon vill inte och vill bara till mig. Vad kan vi göra? Jag är en mamma som sätter regler och är bestämd när jag behöver, jag överbeskyddar henne inte i situationer när hon är med sin pappa utan snarare uppmuntrar henne att vara där. När vi är tillsammans på promenader eller liknande tycker hon det är kul att vi alla är ihop och kan gärna då bäras av pappa, hålla handen och så vidare men hemma är det svårare.

Jag förstår att mycket hänger på att jag är med henne hela tiden, det är liksom invanda mönster vi har. Jag älskar varenda minut jag är med henne men skulle gärna vilja få råd om hur min man kan komma in i sammanhanget med henne. Han blir ledsen och uppgiven, men tror att det blir bättre när hon blir äldre. Är det så?

Tacksam för synpunkter och råd …

Svar:

Tack för ditt brev. Temat har varit aktuellt här tidigare och jag vet att många föräldrar känner igen sig i din berättelse. I en majoritet av familjer är små barn mer knutna till mamman och det är inte ovanligt att pappan avfärdas på det sätt som du beskriver. Man vet att det åtminstone till en del har att göra med att mammor tillbringar mer tid med små barn. Du tar själv upp den förklaringen, så det är förstås ingen nyhet för dig.
Samtidigt finns det ju många barn som inte blir lika ensidigt fästa vid mamman, trots att hon har varit hemma hela tiden. Vad beror det på? Givetvis påverkar barnets temperament och personlighet, men en annan förklaring står att finna i hur mamma och pappa beter sig när båda är hemma med barnet. Du verkar vara medveten även om detta eftersom du uppmuntrar din dotter att vända sig till din man när ni är tillsammans.
Sedan är frågan om du och din man kanske ändå agerar på skilda sätt utan att ni tänker på det, till exempel när dottern söker trygghet. Det kan vara subtila skillnader som tonfall, kroppsspråk, eller hur snabbt ni reagerar när dottern visar tecken på oro eller blir ledsen.

Jag vet inte om det gäller för er, med tanke på hur du beskriver din man, men det kan vara något att fundera på. Kan ni göra mer för att ”byta roller” med varandra när ni båda är med dottern?

Samtidigt kanske det inte spelar någon roll hur snabb och lyhörd din man är, eftersom din dotter är så van vid att vända sig till dig. I så fall kan det vara bättre att hitta fler tillfällen då pappa och dotter får vara för sig själva. Du skriver att det blir bättre då, men inte helt bra. Kanske har de varit ensamma för få eller för korta stunder? Om det är möjligt att ändra på tror jag att det är värt det att vara mer uthållig.

Även om ni inte kan förändra något just nu, så brukar barn i allmänhet vända sig mer till pappan när de blir äldre. Att börja på förskolan kan till exempel innebära en tydlig förändring då dottern ändå kommer att behöva knyta an till fler personer.

Sedan är det förstås inte säkert att situationen kommer att förändras hur ni än anstränger er. Det finns ju barn som under hela uppväxten känner sig tryggare med den ena föräldern. Det är alltså inte säkert att din man kommer att få rätt i sin förhoppning om att det ska bli bättre med åren.
Men, frågan är vad man menar med ”bättre”? Att ni har olika roller i relationen till dottern behöver inte vara något dåligt i längden, även om det är besvärligt just nu. I tidig forskning om barns anknytning betonades betydelsen av mammans roll som trygg hamn väldigt starkt. Man såg att anknytningen till pappan varken var lika stark eller spelade så stor roll för barnet. I senare forskning har man konstaterat att mamman och pappan ofta spelar olika slags roller som har betydelse på olika sätt.

Den typiska papparollen är att hjälpa barnet att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns studier som visar att den rollen kan vara minst lika betydelsefull som mammans typiska roll. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten.

Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor att anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Om dottern fortsätter att vara starkt bunden till dig, så kanske det är lättare att hantera om ni accepterar att ni får olika roller. Ni valde att du skulle vara hemma med henne, vilket naturligt leder till en större roll för dig de första åren. Sedan får pappan kanske en annan roll under åren som följer. Man vet också att barns relation till båda föräldrarna stärks om de båda kan komma överens och stötta varandra i föräldraskapet. Det verkar ni göra, så oavsett vad som händer så finns det anledning att vara optimistisk.

Martin

Ska jag satsa på min relation eller ska jag gå vidare?

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 11 februari 2013 i kategori Relationer

Fråga:

Jag och min pojkvän är i de tidiga trettioåren och träffades för några år sedan. Vi fick en lite märklig början då jag viss­te att han cirka ett år senare skulle åka i väg på en längre tids jobb utomlands. Jag gick alltså in i något med inställningen ”vi får se vad det blir av det”. Jag tyckte mycket om honom, men ville inte satsa alltför helhjärtat eftersom jag inte visste hur det skulle bli under tiden vi var ifrån varandra. Medan han var borta sågs vi då och då, kanske var­annan månad. Under mellantiden levde jag mitt eget liv, ungefär som om jag varit singel, förutom att vi hördes per telefon en eller två gånger i veckan. Det gick ok, mycket tack vare att jag distanserade mig lite från för­hållandet.

Jag försatte mig (och oss) i ett mellanläge så länge. Och trots att jag hade lite svårt att erkänna det så hade jag hela tiden känslan av att det fanns annat i hans liv som var viktigare än att vara med mig.

Nu är han sedan nästan två år hemma igen. Vi har var sin lägenhet, men bor mycket hos varandra. Problemet är att jag är kvar i det mellanläge som jag beskrivit. Jag klarar inte av att satsa, jag klarar inte av att gå. Vi har det bra tillsammans på det stora hela och är snälla mot varandra. Vi skulle säkert få ett bra liv tillsammans men jag klarar inte av att satsa helhjärtat trots att han är en så bra människa. Det är som att jag fortfarande lever med inställningen att avvakta, se vad som händer. Trots att jag tycker om tanken att bo tillsammans på heltid klarar jag inte riktigt av att ta det steget. Under dessa år har han bara träffat min familj vid några tillfällen – det är som om jag inte vågar satsa helt och fullt på oss. Samtidigt känner jag mig som en hemsk människa både mot honom och min familj som inte låter dem ta del av hela mitt liv. Det hela blir ju inte heller bättre av att vi är i den åldern då många av våra vänner stadgar sig och skaffar familj. Jag känner mig så otillräcklig inför både honom, mig själv och min familj som inte klarar av att ta samma steg som alla andra tar.

Så, vad ska jag göra? Hur ska jag reda upp situationen jag befinner mig i? Kan jag göra något för att våga satsa på oss, eller borde jag gå vidare?

Sara

Svar:

Tack för ditt brev. Du beskriver en upplevelse som många i din ålder känner igen sig i. Att det är dags att ha en familj. Vänner gifter sig och får barn. Som singel och barnlös kan man känna sig alltmer udda, och ibland ha känslan av att det är ett misslyckande att man fortfarande är i den situationen. När väl en längtan har uppstått efter en nära och trygg relation, och barn, kan den bli stark och återkommande.

Du skriver inte någonting i ditt brev om passion eller längtan. Du tycker om din pojkvän, och du skriver om hans snällhet och att han är en bra människa. Men hur är det egentligen med dina känslor av förälskelse och sexuell attraktion? Med risk att provocera dig så är det ändå förälskelsen som utgör skillnaden mellan vänskap och kärlek. Förälskelsen går över med tiden. Det är sant. Men när relationen kvarstår så övergår förälskelsen ofta till en djup och varaktig kärlek.

Du undrar vad du ska göra. Jag tror att det första du bör göra är att fråga dig om det du känner för din pojkvän är sympati och lojalitet eller kärlek. Du kan välja att stanna kvar och bygga er relation på stark sympati för varandra, och även skaffa barn inom en sådan relation, men för att det ska fungera på sikt så måste det nog vara tydligt för er båda att det är de förutsättningarna som du utgår ifrån. För visst kan man bygga en relation på att man trivs ihop och känner varandra väl. Men din pojkvän har rätt att få veta om det är det som gäller, tycker jag. Annars är nog risken stor att han kommer att känna sig lurad och utnyttjad.

Du har anledning att ställa samma fråga till honom. Om han är förälskad i dig och du inte är det, så finns en känslomässig obalans er emellan. Han blir sårbar och hamnar i underläge och du är en riskperson. Med det menar jag att det är få av oss som nöjer sig med vänskap. Risken är påtaglig att du i det läget förr eller senare blir förälskad i någon annan.
Ni behöver prata med varandra på ett ärligt och varsamt sätt om vad det är för relation ni har och vad ni behöver. Fastna inte i fällan att försöka fastställa vem som har gjort rätt eller fel. Vi styr inte över allt. Vi kan hamna i märkliga situationer trots våra goda avsikter. Det blir svårt och smärtsamt för er båda ändå. Ni behöver hjälpa varandra att se hur det är er emellan på ett klarare sätt och fatta ett genomtänkt beslut om vad ni ska göra.

En annan tanke är att ni kanske ska ge varandra en andra chans. Det kommer att krävas en hel del känslomässiga ansträngningar från er båda. Ni levde i ett distansförhållande under de första åren och umgicks bara i telefon ett par gånger i veckan. Frågan är om det fortfarande präglar er.
I början när man träffar en person man blir förälskad i så signalerar man sin kärlek genom att röra vid varandra, höra av sig ofta, söka ögonkontakt och visa sin kärlek i praktisk omsorg om varandra. Har ni det kärleksspråket också er emellan eller hann ni inte få det på plats? Om du vill ge er relation en chans att utvecklas till en kärleksrelation så tror jag att ni måste bli helt öppna med varandra om vad ni ska göra tillsammans för att vårda er relation, och göra den varm och intim. På det sättet kanske ni blir förälskade i varandra (återigen).

Troligen handlar det för er båda om att ni måste träna er i att göra tvärtom mot hur ni spontant är, om det försöket ska lyckas. Några av oss har ett otryggt och undvikande sätt i relationer till andra. Det kan bli ett hinder för den närhet som kärlek behöver. Man tycker inte om att bli beroende av en annan människa och vill inte heller att någon annan ska vara beroende av en. Det hindrar inte alls att man är social och utåtriktad och omtyckt, men man håller en distans. Det är en relationsmodell som man ofta har vuxit upp med och som man inte alltid är så uppmärksam på. Den känns alldeles naturlig. Det är sådan man är. Men man kan ändå besväras av det sättet att vara och se att det är begränsande. Behovet av närhet tränger sig på ibland i olika faser i livet.

Möjligen, som hypotes, har ni båda drag av detta sätt. Så mitt råd är att du lär känna dina egna relationsmönster innan du tar ett beslut. Risken är annars att du avslutar relationen och att samma svårigheter uppstår med din nästa partner.
Jag rekommenderar dig att läsa boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge, som resonerar om svårigheter med att knyta an och få nära relationer. I boken, som också är en självhjälpsbok, presenteras även redskap som kan leda till förändring.

Liria

Min son slåss – måste jag bli en strängare förälder?

Skrivet av Martin Forster 08:47, 4 februari 2013 i kategori Föräldraskap

Fråga: Min 3,5-åring har alltid varit en väldigt energisk och aktiv liten pojke. I ettårsåldern hände det att han började putta och slå till jämnåriga barn, och lite senare började han också bitas. Vi brukade gå till en del barngrupper, men många gånger slutade det med att jag fick gå hem tidigare eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag annars skulle handskas med situationen – jag upplevde det som extremt jobbigt socialt, inför andra föräldrar, och kände många gånger att andra mammor kritiserade mig, både i tysthet eller sins­emellan och ett par gånger också direkt.

Vi bor utomlands och synen på barn här är ibland lite strängare än vad jag upplever att den är i Sverige; man kör mycket med ”naughty steps” och time-outs. Det kändes helt fel och jag upplevde att ju äldre min son blev, desto argare blev han av att ”straffas”. Tilläggas kan väl också att han brukade bli speciellt jobbig mot just vissa barn, sådana som kanske var lite extra känsliga och rädda av sig – och eftersom jag själv blev mobbad som barn, blev jag speciellt orolig över dessa beteenden. Hans något ”bråkiga” beteende har dock lugnat ner sig under det senaste året.

Han är extremt social och utåtriktad och har många vänner både på dagis och i förskolan. Anledningen till att jag skriver är emellertid den att en vän alldeles nyss talade om för mig att hon inte velat låta sin son träffa min under de senaste tio månaderna eftersom han hade slagit, och även bitit, hennes son så många gånger ”utan att jag hade sagt till” och hon hade fått göra det i stället.

Väninnan sade att hon inte tyckte att jag tog min sons beteende på allvar, och att jag inte gjorde någonting. Jag sade som det var: att jag helt enkelt ofta inte vet vad jag ska göra … jag tror inte på bestraffningar och det är svårt att resonera med så små barn. Det jag brukar göra är att tala om för sonen att han inte får slåss och att and­ra barn blir ledsna … ibland säger jag att vi får gå hem om han inte slutar, etcetera. Väninnan menade att det handlade om ”mobbning” och att barn i sonens ålder visst förstår vad de gör, att de inte får slåss. Jag menar dock att jag måste förstå varför han beter sig som han gör innan jag kan göra något åt det – men kanske är det en överpsykologisering.

Nu känner jag mig ofta väldigt osäker som förälder. Jag är intuitivt medveten om hur lätt det kan vara att ge ett barn fel budskap, speciellt eftersom jag själv var ett väldigt känsligt barn. Jag har ofta upplevt att andra vill hjälpa mig i min uppfostrargärning medan jag själv skulle tveka åtskilliga gånger innan jag gjorde detsamma. Utgångspunkten i råden brukar vara att jag är för ”snäll”– min mamma brukar till exempel säga ”man får faktiskt säga nej som förälder” medan jag menar att jag säger nej hela tiden, man måste dock inte skrika nej, vilket jag vet är vad min mamma menar … Min man är naturligt mycket mer auktoritär än vad jag är, men stödjer mig i mitt sätt att vara och menar att det är bra att vår son får en sorts balans i våra olika sätt att vara föräldrar på.
Så jag undrar alltså om ni tycker att det verkar som om min son är en potentiell mobbare, jag trodde att det var lite för tidigt … och om ni tycker att jag borde bli en strängare förälder? Jag känner mig bara hjälplös ibland och det tycks inte vara ok att känna så, det är aldrig någon som pratar om det.
Bekymrad och ledsen mamma

Svar: Den hjälplöshet du beskriver är mycket vanlig och jag kan nästan slå vad om att varenda förälder känner så ibland. Därför är det synd att du känner dig så ensam i detta. Du skriver att många i din omgivning tycker att du ska bli strängare mot din son. Det är tydligt belagt i forskning att barn bråkar mer om föräldrarna är alltför eftergivna. Men samma forskning visar att det inte heller är bra att vara alltför sträng. Det är ingen nyhet, men ditt brev beskriver svårigheten att veta var gränsen går. Ibland handlar lösningen om att inte fokusera så mycket på gränssättning över huvud taget. Jag brukar till exempel ofta ge rådet att börja med att försöka tillbringa mer tid med barnet för att stärka relationen. Men ibland kan själva gränssättningen ha större betydelse för problemen, vilket jag tror kan vara fallet för er. Jag kommer därför att fokusera på det i mitt svar till dig.

Du undrar om du borde bli en strängare förälder. Det beror på vad man menar med sträng. Om ett barn slåss är det bra att vara sträng i betydelsen tydlig, tålmodig, envis och konsekvent. Det är där­emot inte så bra om man menar att föräldern ska straffa och skrika, som vissa i din omgivning verkar förespråka. Ut­ifrån ditt brev tror jag att du skulle behöva bli strängare i ordets första betydelse.

Ett av de vanligaste misstagen i det här sammanhanget är att vuxna sätter gränser för ofta. Dels kan barn som ständigt får tillsägelser efter hand sluta bry sig om dem. Dels kan de få svårt att skilja de viktiga tillfällena från de mind­re viktiga. Det är särskilt olyckligt om ständiga tillsägelser inte följs upp konsekvent – ungefär så här: ”Nej! Du får inte! Jag sa att du inte fick ta en kaka nu! Lägg tillbaka kakan! Hör du vad jag säger!” Sen springer barnet i väg och äter upp kakan. Om det ofta blir på det sättet kommer ordet ”nej” att förlora sin betydelse för barnet. Därför bör man hushålla med tillsägelser och gränssättning för att tålmodigt orka stå på sig när det verkligen gäller.

Det är förstås också viktigt att skilja på tillsägelser och tillsägelser, just för att barnet ska förstå när det är allvar. En tumregel kan vara att så långt som möjligt vänligt be barnet att sluta. Därefter förhandla. Därefter uppmana eller säga ifrån. Därefter hindra, fösa eller lyfta barnet. Ofta tar trötta föräldrar direkt genvägen till det sista alternativet. Men ibland är det dock befogat att göra så – till exempel om barnet slåss.

Om din son slåss eller är elak mot ett annat barn tycker jag alltså att du bör ingripa direkt. För det första måste man då sträva efter att behålla sitt eget lugn. Annars finns en risk att ingripandet förvärrar situationen snarare än att avbryta den. Håll igen på ilskan, undvik att höja rösten, tänk på kroppsspråket och ställ dig lugnt emellan barnen eller lyft upp ditt barn om det behövs. Det är i detta läge som tålamodet och envisheten prövas. Det får inte sluta med att sonen till slut ändå tar kamratens saker eller slår till någon.

Du skriver att du inte vill bestraffa för mycket, vilket är bra, men en verklig bestraffning blir det först om du skulle tappa lugnet och börja skälla.

För det andra måste man vara konsekvent. Varje gång din son slåss eller är elak mot andra barn måste du snabbt avbryta det. Resonera och diskutera, då? Ett vanligt misstag är att diskussionen sker för nära konflikten. Om känslorna svallar är barnet sällan mottagligt för diskussion. Det upplevs i värsta fall bara som mer skäll och förmaningar. En treåring vet ofta i stunden att han har gjort fel – det är ingen nyhet att man inte får slåss. Din väninna har alltså rätt i det, men däremot förstår han sällan fullt ut konsekvenserna av handlingarna eller hur andra upplever dem.

Ta diskussionerna i sammanhang där sonen är beredd att lyssna. Ibland är det bättre att inte prata om faktiska händelser utan prata allmänt om att slåss eller att vara elak. I böcker, filmer och lekar får barnet möjlighet att sätta sig in i andras perspektiv och träna på att vara empatiska. En poäng med att konsekvent avbryta bråk är också att du genom dina handlingar tydligt visar att du inte accepterar sonens beteenden.

Att din son ofta hamnar i bråk, slåss och bits är allvarligt och du bör verkligen försöka stoppa det, men det går omöjligt att säga att han därmed skulle bli en mobbare. Många treåringar ger sig på svagare motståndare (fråga småsyskon!) utan att ha några särskilda motiv eller en uttänkt plan. I stora undersökningar har man sett att barn generellt slåss som mest i 2–4-årsåldern, men att de flesta av dem lär sig alternativa sätt att hantera konflikter på ett bättre sätt mot senare delen av förskolan eller i början av skolåren.

Chansen för att din son kommer att vandra den vägen är förstås ännu större om han redan nu får hjälp att sluta slåss.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Mina barn vill inte ha kontakt”

Skrivet av Liria Ortiz 08:01, 28 januari 2013 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga: I samband med skilsmässa för ett par år sedan efter ett långt äktenskap med en hel del problem, har ett av våra barn sagt upp kontakten med mig på mycket diffusa grunder som jag inte sedan dess har getts möjlighet att prata om – kontakten är helt bruten. Efter en tid, med en lite svajig kontakt, bröt också ett annat barn kontakten med mig utan att ange något skäl alls (”jag vill inte förklara varför”). Vi har tidigare alltid haft en mycket god kontakt utan några som helst konflikter. Jag har gjort flera försök att få kontakt, via brev, via e-mejl, via telefon utan att man bemöter mig över huvud taget, tystnaden är total.

Jag har alltså under två års tid varit avskuren från kontakt med min familj. Inte heller mitt ex, barnens pappa, vill ha någon kontakt med mig. Jag saknar inte honom, men eftersom han har, och hela tiden haft, kontakt med barnen så känns det på något sätt som om hans ointresse av kontakt med mig har något med barnens beteende mot mig att göra.

Mitt liv har gått från samvaro med man, barn, deras respektive och svärföräldrar, och barnbarn, till ett liv i total ensamhet med nytt boende, pensionär. Jag har blivit rädd för att alla ska överge mig. Några vänner, som jag är mycket försiktig med att inte ”överbelasta” med min sorg, med mina problem, har hållit mig uppe hjälpligt. Jag vill inte riskera att förlora dem också.

Jag kan inte förklara varför barnen har övergivit mig, för jag vet faktiskt inte. Jag har bett dem förklara, bett dem skrika åt mig om det nu är så de känner, men det är som om jag inte existerar längre. Att inte få ha kontakt med barn och barnbarn är så plågsamt att det inte går att beskriva.

Goda råd har jag fått många, tröst har många försökt ge mig, men det hjälper ju inget alls. Ingen kan ju hjälpa mig, så mitt brev till er blir nog bara en berättelse bland andra – men kanske någon i en liknande situation finner tröst i att se att det också finns andra som lever i ett sådan här helvete.
”Ingen”

Svar: Du har verkligen gjort stora förluster. Ditt liv har blivit så annorlunda än vad du hade räknat med och hoppats på. Du skriver att du har fått många goda råd och inga har hjälpt dig. Jag har som utgångspunkt, när jag svarar på ditt brev, att det finns en del du kan göra för att få en bättre vardag trots sorgen. Men självklart är det du som vet bäst om det är så eller inte. Låt mig först säga att jag beundrar din generositet. Du har skrivit till mig att du egentligen inte tror att det finns så mycket du kan få hjälp med. Du skriver för att din berättelse ska kunna vara till tröst för andra som är i samma situation.

Jag tror att du har helt rätt i att det är många föräldrar som är i din situation. Att relationen till de vuxna barnen av olika skäl fungerar dåligt och att man inte får träffa de sina så ofta och på det sätt som man vill. Sorgen över detta blir så mycket starkare när även kontakten med barnbarn försvåras, eller till och med förhindras. Jag kommer att i första hand ge ett svar till dig, men jag kommer även skriva mer generellt om detta tyvärr ganska vanliga dilemma.

Det finns inga ledtrådar i ditt brev om vad som har hänt mellan dina barn och dig. Det är nog så att vi alla, även som vuxna, vill ha en nära och kärleksfull relation med våra föräldrar. Att som vuxet barn bryta kontakten med en förälder är ett svårt och smärtsamt beslut. Det är att utmana sociala konventioner. Och att förlora en relation som vi betraktar som unik och som vi förväntar oss ska finnas hela livet ut. Vi vill att våra föräldrar på ett närmast magiskt sätt alltid ska finnas där för oss. Men ändå, trots detta, så bryter man ibland relationen. Många gånger sker detta efter år av konflikter och svårigheter.

Ditt barn vill inte förklara varför det inte vill träffa dig. Kan det vara för att barnet har svårt att sätta ord på det som hänt och på känslorna inför dig? Kan det vara för att barnet tror att du inte kan förstå, eller för att du inte kommer att lyssna? Kan det vara så att barnet vill skydda dig från den smärta som barnet inser att du skulle utsättas för om du fick veta skälen? Eller kan det vara för att personen är osäker på om den har rätt, och har rimliga skäl till sitt handlande? Det vet vi inte.

Att bli avvisad utan en förklaring gör det ännu svårare. Ovissheten leder till ett grubblande och ältande som tar så mycket kraft. En tanke som kan infinna sig hos skilda föräldrar om bara den ene drabbas av avvisande är att det vuxna barnet är utsatt för övertalning och krav från den andra föräldern om att bryta kontakten. Visst kan det vara så. Men mina erfarenheter av vuxna i psykoterapi säger att det ibland är just den ena av föräldrarna som man inte vill träffa. Och det utifrån ett självständigt fattat beslut. Den andra föräldern har snarare gjort vad hon eller han har kunnat för att få barnet att behålla kontakten.

Men den andra möjligheten finns förstås också. Du skriver att barnen började ta avstånd från dig när du och din man skilde er. Det finns ett begrepp som heter PAS (Parent alienation syndrome). Det är viktigt att påpeka att PAS inte är någon etablerad diagnos och att det är ett ganska omdiskuterat begrepp i forskarvärlden. Men PAS innebär att en förälder medvetet påverkar barnens syn på den andra föräl­dern till det negativa och riktar falska anklagelser mot den andra föräldern. Detta för att kanske få ensam vårdnad eller för att ensam få ha kontakten med barnen. Det kan inträffa även när barnen är vuxna. Barnen används för att utöva makt och kontroll, och för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Det anses förekomma i första hand i samband med skilsmässor. Vad kan man göra när det har gått så här långt? Gäller det vuxna barn är min uppfattning att man får respektera deras beslut samtidigt som man kan visa som förälder att man vill finnas kvar. Gäller det små barn är det annorlunda. Då är det rimligt att situationen utreds och att familjerätten får besluta om umgängesrätt för föräldrarna.

Vad kan du då göra? Mitt förslag är att du fortsätter att tydligt och återkommande visar dina barn att du vill ha kontakt med dem. Men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Skriv brev. Skriv att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Att du respekterar deras val, men att du vill annorlunda och att du hoppas på en förändring. Gör tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som har varit, men att du saknar dem. Att du inte vill ha något ställningstagande om vem som har gjort rätt eller fel. En oro för detta kan finnas och bli ett hinder när något av dina barn kanske vill närma sig dig. Hör av dig. Visa med dina brev att du finns där som en tålmodig och kärleksfull förälder. Acceptera att det nog är detta som du kan göra i dag, och handla samtidigt på det här sättet utifrån dina värderingar om vad som är rätt att göra. Kom ihåg att vi människor ofta ändrar oss allt eftersom vi får tid att tänka efter och livet gett oss nya erfarenheter. En annan möjlighet är att du accepterar det som är, försöker leva ett så bra liv som det går utifrån dina aktuella förutsättningar och att du arbetar med din sorg.

Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi. Det kan hjälpa dig att förstå mer av vad som hänt, och ge dig möjlighet att bearbeta de svåra känslor som du har. Ett alternativ är att du deltar i en grupp som vänder sig till föräldrar med dina eller närliggande erfarenheter. Det kommer inte att göra att smärtan försvinner, men du kan lindra den. Och träffa de vänner du har ännu mer. Gör saker som du vet intresserar dig och gör dig gott. Även om det bara är för stunden och trots att det känns kämpigt, bara gör det. När oro och sorg tränger sig på är det en bra egenvård att rikta sig utåt mot livet.

Liria.

PS Och så ett förslag till er läsare. Skriv i kommentarsfältet  och berätta om era erfarenheter av det som ”Ingen” upplever. Om vad som har gett er tröst och om vad som hjälpt er att reparera en trasig relation mellan föräldrar och vuxna barn. Eller om att ­acceptera att man har gjort sitt bästa utan att lyckas. Alla förslag är välkomna!

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur kan vi hjälpa vår son att hantera sin ilska?

Skrivet av Martin Forster 09:08, 21 januari 2013 i kategori Föräldraskap

Fråga: Hej! Vår treåring är en härlig, aktiv och nyfiken kille med stark vilja. När han blir arg och inte får som han vill blir han jättefrustrerad. Han skriker, slår ibland och säger en massa saker, så som: jag ska stoppa dig i avloppet, ringa polisen, kasta dig i elden. Sådant han vet kan göra oss illa. Det är bara när han blir arg han säger så, han går inte runt och bär på någon särskild ilska. Men vi märker att han blir så arg att han inte vet hur han ska hantera det.

Vi brukar säga att man får bli arg, vi förstår dig men du får inte slåss, du kan stampa i golvet och skrika i stället. Men hur hanterar vi det han säger? Är det okej att säga så, eller ska vi säga att man inte får det? Det är svårt för vi tycker det är så viktigt att han får bli arg men på ”rätt” sätt så att han inte sårar andra utanför familjen. Jag har själv svårt att hantera min ilska mot min man ibland och vill inte att min son ska bli så. Vill inte att han ska bli konflikträdd som jag utan att han ska våga uttrycka ilska.
Det känns som om det inte räcker med att stampa och skrika för att få utlopp för ilskan, så vi skulle behöva lite tips.
En mamma

Svar: Hej! Tack för ditt brev som innehåller flera intressanta frågor. Du undrar framför allt över sonens sätt att uttrycka ilska. Jag börjar i den änden. Varför säger barn elaka saker? Till att börja med förstår en treåring sällan att vissa ord kan såra, eller i vart fall inte hur mycket de sårar. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn först från fyra fem års ålder har förmåga att se andras perspektiv. De kan förstås se att andra blir ledsna eller arga, men kan inte riktigt säga varför. De förstår heller inte att det är värre att säga att någon ska in i elden än att någon är dum. Däremot lär sig barn snabbt att vissa uttryck är mer effektiva än andra. Jag gissar till exempel att ni reagerar annorlunda om han säger att ni ska stoppas i avloppet jämfört med att ni är dumma. Det är helt naturligt att reagera och försöka lära barnet att vissa ord kan såra. Till en treåring skulle jag dock generellt försöka säga det ganska sällan och inte ta det för personligt. Annars finns risken att era reaktioner oavsiktligt kommer att bidra till att sonen fortsätter med sina uttryck.

När han är frustrerad och egentligen menar ”jag är arg”, så har han lärt sig att de förbjudna uttrycken är det bästa sättet att få er att förstå det. Egentligen gäller det även äldre barn. I det ögonblick man märker att det inte hjälper att säga till på skarpen, så är det lika bra att försöka göra något annat.

Jag menar inte att ni helt ska lägga band på era känslomässiga reaktioner, för det finns nämligen en baksida med det. Barnet kan lära sig att det är fult att bli sårad eller arg, eftersom mamma och pappa verkar anstränga sig så hårt för att inte visa det. Det kan också vara betydligt värre för barn att behöva gissa sig till när föräldrarna blir sårade än att få raka besked. Jag tror att du är väl medveten om detta eftersom du tar upp risken för att han ska bli konflikträdd. Å ena sidan ska man alltså undvika att göra en stor grej av detta. Å andra sidan ska man visa känslor. Det kan vara en svår balansgång som går ut på att hitta rätt nivå på känslorna vid rätt tillfällen. Om du drabbas av känslor när sonen säger något elakt, försök att komma ihåg att han inte riktigt har förmåga att förstå innebörden i orden. Det finns alltså kanske inte anledning att bli så arg eller sårad vid just det tillfället. Säg ifrån lite grann (ibland), säg att man kan bli ledsen av det, men öppna inte känslokranen helt. Gå snabbt vidare i samtalet genom att fokusera på något annat.

Du tar också upp att du kan ha svårt att hantera ilska mot din man. Jag vet inte om det betyder att du uttrycker ilska för mycket, för ofta, eller om du tvärtom är konflikträdd? Ett vanligt mönster är annars en kombination av dessa ytterligheter. Du kanske knyter näven i fickan en period för att sedan explodera. Oavsett vad som stämmer för dig, så är detta något som kan vara viktigt för din son. Den slitna klyschan att barn gör som vi gör, inte som vi säger, stämmer faktiskt. Därför tror jag att det är viktigare att du visar hur man kan uttrycka ilska (mot din man och mot sonen), än att säga att han kan stampa och skrika.

Så här långt har jag hållit mig till hur ilskan uttrycks. En mer grundläggande fråga är egentligen vad som orsakar ilskan. Varför blir sonen så arg? I vilka sammanhang bubblar ilskan upp? Vilka behov ligger bakom ilskan? Du skriver att sonen inte bär på någon särskild ilska, vilket jag tolkar som att han i stort mår bra och att det kanske inte finns några allvarliga bakomliggande orsaker. Även om det stämmer, så vinner man ofta mycket på att fundera över vad som bidrar till ilskan. För jag antar att han som alla barn har bättre och sämre dagar? Vad är det i så fall som gör att det ibland blir lite bättre? Saker som psykologer brukar fråga om är till exempel barnets stressnivå, sömn, kost, tid tillsammans med barnen, föräldrarnas sätt att reagera på konflikter, föräldrarnas inbördes relation och situationen på förskolan eller skolan.

Poängen är att försöka skapa förutsättningar för fler goda dagar då sonen visserligen blir arg, men kanske inte exploderar totalt. Ju fler sådana tillfällen han får uppleva, desto fler chanser får han att samla positiva erfarenheter av att uttrycka ilska på ett rimligt sätt. Det är ett bättre sätt att lära sig att hantera ilska, jämfört med att prata ut efter urspårade konflikter. Det finns också en annan poäng. Om ni börjar fokusera mer på vad som bidrar till harmoni i sonens vardag, så kan det vara lättare att släppa fokus på hans lite elaka uttryck. Då minskar risken att ni ofrivilligt gör en för stor grej av dem. En vacker dag har han kanske glömt varför han någonsin ville stoppa ner er i avloppet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

10 tidigare inlägg