”Pensionärslivet är trist”

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 27 februari 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Hej.

Jag är pensionerad och avskyr det. Har nu sedan över ett år en svår depression därför att jag har för litet att göra. Överallt vimlar det av råd och terapier för människor som har för mycket att göra, går in i väggen etcetera. Ingenting alls om dem som har för litet att göra.

Tills saken hör att jag hade ett underbart roligt jobb, journalistiskt med möjlighet att resa mycket. Nu går jag och min man, som vägrar söka terapeutisk hjälp, hemma bägge två och går varandra på nerverna. På grund av min enorma rädsla att vara ensam kan jag inte flytta härifrån. Till slut blir jag rädd att gå hemifrånför att slippa känna mig ensam – rädd att folk skall ta avstånd ifrån mig. Detta är förvisso gamla skräckar men det har blivit värre sedan juni 2007. 

Vad skall jag ta mig till? Har samtidigt stort behov av sociala kontakter, så det här är jobbigt som katten. Varför utmålas pensionärstillvaron som så underbar?

Regina 

Svar: Hej Regina!

Du undrar hur kommer det sig att pensionärstillvaron utmålas som så underbar. Ett skäl kan vara det Micael Dahlén skriver i sin bok ”Nextopia”, att vi nästan alltid motiveras och är mer intresserade av det som kommer att hända i framtiden än det som händer i nuet. Vi förväntar oss att det som kommer härnäst kommer att bli bättre än det vi har upplevt tidigare eller upplever nu. Ett annat skäl kan vara att för många kan det vara underbart att vara pensionerad! Problemet är, tycker jag, att vi generaliserar och tar för givet att samma saker ska gälla alla.  

Vad ska du göra? Det första är att du får behandling för din depression om du inte redan har fått den. Det andra att du gör saker som kan bryta din isolering genom att aktivera dig på sådana sätt som kan kännas meningsfulla för dig och som samtidigt motverkar vardagstristessen när du gör aktiviteter som du själv värderar.  

Skriv en lista med saker du tyckte var roligt att göra förr i tiden och som du inte gör nuförtiden. Fråga dig vidare vad du värdesätter i livet? Vilka aktiviteter kan leda dig närmare det du värdesätter här i livet? Skriv även dem i din lista. Gör i nästa steg ett veckoschema där du planerar för att utföra en aktivitet varje dag som du listat. Några kan vara så enkla som att ta en kort promenad runt kvarteret på 10 minuter. Andra kan vara mer tidskrävande som en kurs, en föreläsning, träffa gamla vänner eller börja göra något du hade velat göra men inte hann med när du hade mycket att göra. 

Det som är huvudprincipen är att du gör det du har kommit överens med dig själv och skrivit i ditt veckoschema, oavsett om från början känns det roligt eller inte. Den här tekniken är vetenskaplig beprövad, kallas beteendeaktivering och är en av de mest effektiva sätten att behandla nedstämdhet. Det som händer när man börjar göra förändringar på beteendenivå av detta slag är att man gör nya erfarenheter som lämnar nya spår i hjärnan och aktiverar hjärnansbelöningssystem (lustcentrum). Det påverkar tankar och känslor på sådant sätt att på överraskande kort sikt börjar man må och fungera allt bättre. 

Bra självhjälpsböcker:”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi. Ett effektivt självhjälpsprogram”, Gerhard Andersson med flera. (Viva), ”Att ta sig upp när man är nere”, Tanner och Ball (Natur och Kultur).

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

 

”Jag har fått en terapeutroll”

Skrivet av Liria Ortiz 03:00, 27 februari 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Hej!
Jag är en kvinna på trettio år. Jag hade en ganska trasslig uppväxt, och jag har fortfarande en familj som är mycket splittrad på grund av dödsfall och annat hemskt.

Jag har på grund av detta, och säkert också på grund av någon medfödd känslighet, mått ganska dåligt i perioder. Jag har fått gå i terapi, och även ätit antidepressiva en omgång. Nu är jag dock i en helt annan situation i livet. Jag har ett jobb som jag stortrivs med, en relation som fungerar utmärkt och en helt ny egen familj. På vägen har jag självklart utvecklats mycket, och från att ha varit en strulig tonåring så uppfattar många mig nu som en jordnära person.

Nu till min egentliga fråga. Många av gamla nära vänner har perioder av nedstämdhet, oavsett hur härliga och starka de är annars. Detta har jag inga problem med, vi har stöttat varandra genom årens lopp. Men nu märker jag att när jag träffar nya människor, så upplever de mig som så lugn och harmonisk, att jag omedelbart hamnar i någon slags terapeutroll.

Jag får snabbt höra om djupa problem, och människors innersta demoner. Naturligtvis inser jag att det är en förmån att människor vill dela med sig av sig själva, men jag känner att det börjar bli lite mycket av det goda. Jag har sårat ett par personer djupt, där jag inte på ett bra sätt kunnat dra mig ur nystiftade vänskaper på ett bra sätt. Jag har helt enkelt känt att även om jag har mycket gott i mitt liv, så kan jag inte hantera alla andras olycka. Och en del har svårt att förstå att inte heller jag alltid känner att allt är på topp, de ser mig bara som en person som har ”allt”, och inte så konstigt, de ser mig utifrån och känner inte till mina jobbiga tider (och de vill inte jag berätta om, det är mycket som är otroligt privat i det).

Hur ska jag hantera det här? Jag vill inte såra nya människor, och lyssnar gärna, men jag orkar inte alltid!
Sara

Svar: Hej Sara!

Du måste inte lyssna på alla andras problem! Det är ett orimligt krav att ställa på dig själv. Det är inte samma sak att du lyssnar på dina vänner, de som du delar både glädje och sorg med, än att lyssna på allas andra problem hela tiden. Och varför ska du inte göra det? Just för den skull du själv påpekar, det blir för mycket och du blir tömd på dina krafter.

Det är annorlunda när man kan lyssna och göra något åt situationen, men om det enda syftet är att ”prata elände” tycker jag att man ska sätta gränser för hur mycket ska man lyssna beroende på hur man själv mår.  

Sara, jag skulle vilja be dig att fundera och vara uppmärksam på hur du beter dig och till exempel vilken typ av frågor du ställer när du träffar nya människor. Min hypotes är att utöver att du förmedlar lugn och harmoni så ställer du frågor och följdfrågor som fångar upp saker som andra säger och som leder till djupa och allvarliga samtal. Folk uppfattar din nyfikenhet, uppmärksamhet och empati som en grön signal för att prata om det som oroar dem och känner sig besvikna när du drar dig undan.

Vad kan du göra? Känn efter när du orkar eller inte vill lyssna på andras problem. När du känner att du inte vill eller kan lyssna, håll dig då gärna till mer ytliga ämnen och signalera redan från början (genom att till exempel byta samtalsämne) att du inte vill prata om problem just i den stunden. Det är viktigt att du är konsekvent med ditt beteende. Öppnar du dörren och personen kommer in med sitt lidande leder det till att personen känner sig besviken när du inte orkar och ”stänger” dörren efter ett tags lyssnande. Du behöver inte förklara dig varje gång du inte vill lyssna på andras problem, vara bara tydlig med att du vill prata om annat i sådana lägen. Lyssna på hur du känner dig och påminn dig att det är din rätt att ibland undvika att hamna i samtal om andras problem.

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Min väninna dricker dagligen”

Skrivet av Peter Wirbing 04:00, 26 februari 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Jag har en nära vän som medger att hon har problem med alkohol. Men hon tycker inte att det är så allvarligt att hon behöver söka hjälp. Hon säger att hon har koll på det hela men samtidigt har det börjat märkas på jobbet och i andra situationer. Hon dricker i stort sett dagligen.

Jag kommer från en familj där en av mina föräldrar var alkoholist och inser att om min vän inte är redo att söka hjälp så spelar det ingen roll vad vi säger till henne. Samtidigt vill jag ju väldigt gärna försöka få henne att inse att det finns hjälp att få och så att säga prata in henne på den riktningen.

Har du något bra råd hur vi ska kunna stödja henne med det här?

Karin

Svar: Hallå Karin.

Du undrar vad du ska säga och hur du ska säga det, så att din väninna beslutar sig för att söka hjälp för sina alkoholproblem. Du vet utifrån egen erfarenhet från din familj att det är viktigt att en person med alkoholproblem hittar sina egna skäl till en förändring, vad anhöriga och omgivningen säger som argument ”spelar ingen roll”.

Kanske det kan vara hjälpsamt att utgå från det här resonemanget: Vi vet att personer med livsstilsproblem av olika slag är endera inte beredda, osäkra eller beredda att förändra sitt beteende. I vilket stadium man är återspeglar hur man tänker om vikten av en förändring, främst utifrån hur man ser på fördelar och nackdelar av beteendet, och (vilket är viktigt) hur stor tilltro man har till sin förmåga att kunna förändra sig. Fundera på om det som gör att din väninna inte är beredd är att hon inte anser att det är viktigt att ändra sina alkoholvanor, eller om hon mest är osäker på hur hon ska gå tillväga och hur vardagen kan hanteras om hon skulle bli alkoholfri eller dricka mindre.

Nästa steg kan vara att du ber om lov att berätta om din syn på saken; Jag vill berätta vad jag ser händer med dig nu. Är det ok? Att be om lov – och respektera ett nej – är ett bra sätt att förebygga motstånd och göra en person intresserad att vilja samtala om frågan. Om du ger råd, säg gärna; Det här kanske inte passar dig… för att visa att det är din väninna som ska avgöra om rådet passar henne. Att få höra om möjliga sätt att kunna bli alkoholfri är ofta hjälpsamt i det läge, som din väninna är i. Det ger hopp om att en förändring är möjlig.  

Några ytterligare samtalstips: undvik stämplande benämningar som missbruk och beroende, tala om alkoholvanor. Var konkret och saklig samtidigt som du undviker att värdera.

Gå inte händelserna i förväg. Målet du kan ha i det här skedet är nog att din väninna ska börja överväga en förändring, det vill säga komma vidare från stadiet ”inte beredd” till att bli osäker. Efter en tid brukar det ganska spontant leda till att man blir beredd och börjar pröva att göra förändringen. Om omgivningen har för bråttom leder det oftast till att personen känner sig överväldigad av kraven och försvarar sig och hittar argument för att situationen ska förbli som den är.

Du kan bjuda in din väninna till att komma förbi sin osäkerhet genom att ställa frågor som:
1) Vad skulle bli bättre om du slutade? Vad säger du?, 2) Om du skulle besluta dig för att sluta, hur skulle du vilja gå tillväga? Vad skulle passa dig?, och 3) Vad vill du göra nu? Vad blir nästa steg? Man kan säga att du – för att citera ur din fråga – då hjälper du henne att prata sig själv in i en ny riktning, men utifrån hennes eget beslut och på hennes villkor.

 

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Jag vill ha en bra relation med min bror”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 25 februari 2009 i kategori Allmänt

Fråga: Jag har en äldre bror som i många år haft perioder av depression. Han har med tiden blivit allt mer cynisk och arg mot allt och alla. Allt man samtalar om blir till heta diskussioner i slutändan. Det spelar ingen roll vad det handlar om han har alltid motsatt åsikt.

Efter jag träffat honom känner jag mig ledsen och tömd på energi. Vi är båda fortfarande i 20-årsåldern och det känns mycket sorgligt om vi aldrig får någon syskonrelation att vårda inför framtiden. Jag har inga andra syskon och min största önskan vore att ha en ”riktig” bror som jag kan umgås med. Min fråga är hur jag ska bemöta min brors negativa och arga personlighetsdrag, så jag slipper bli så ledsen.

Swagat

Svar:  Hej Swagat.

Till att börja med vill jag säga att din intention att få till en syskonrelation att vårda inför framtiden verkligen är behjärtansvärd. Sedan kan jag bara bekräfta dig i din upplevelse av att det kan vara oerhört provocerande och tröttsamt att höra en deprimerad person älta utifrån sin negativa föreställningsvärld. Säkert är det som du säger att han är arg och cynisk mot allt och alla och att det är fullständigt hopplöst att argumentera med honom. Detta är helt i linje med den negativa självbild som präglar också hans syn på den omgivande verkligheten och andra människor. Man får ofta lust att säga åt en person som fungerar som din bror att skärpa sig, att ta sig i kragen och att tänka lite positivt.

Problemet är bara det att en depression är ett sjukdomstillstånd där det inte är möjligt att göra så. Antagligen behöver han – och får kanske redan – adekvat medicinering och samtalsterapi. Att han på egen hand inte förmår lyfta sig ur sin depression innebär dock inte att han saknar ansvar för hur han relaterar till dig och andra människor.

Mitt förslag är därför att du ska tydliggöra för honom vilka förhoppningar du har när det gäller er samvaro, samt vilka förväntningar du har på honom. Du kan säga att det är av största vikt för dig att bevara en bra relation till honom, men att din upplevelse av era diskussioner är att dessa tömmer dig på energi och att du inte längre är beredd att delta i dem.

Ni behöver komma överens om hur ni ska umgås för att det ska bli uthärdligt för er båda. Om han inte är intresserad av en sådan uppgörelse har ni en svårighet och du kanske då tvingas ha en mer distanserad relation till honom för att inte själv fara illa. Även om detta blir fallet är det hoppfullt att ni inte är så gamla. Med rätt hjälp kan din bror mycket väl tillfriskna från sin depression, och då blir utgångspunken för er samvaro en annan.  

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Vår nioåring är ledsen och aggressiv”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 04:00, 24 februari 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Vi har en dotter som snart fyller 9 år. Hon har en lite brokig barndom, med en lillasyster som föddes med svårt hjärt- och leverfel, och som sedan vid 16 månader gick bort, då storasyster var cirka 4 år. 

Nu är hon storasyster igen till en lillebror som är 4 år gammal. Hon går i andra klass, och vi märker att hon har det svårt med den sociala kontakten, och är ofta väldigt ledsen och aggressiv. När vi till exempel ber henne gör sina läxor skriker hon och bråkar, och hon blir ofta ledsen för minsta lilla sak. 

I skolan har hon visserligen en del kompisar som kommer och går men ingen riktig kompis… och det beror ofta på hennes surhet, hennes ibland för stora kontaktsökande och att hon ofta visar en negativ och ledsen sida. Vi jobbar på att hon skall försöka se livet positivt och vara mer öppen, men hon verkar inte intresserad, samtidigt som hon blir ledsen av att hennes surhet och ledsamhet gör att kompisarna drar sig för att vara med henne. Vår tanke är att hon bär på sorgen från hennes syster.  

Vi behöver hjälp med vår kommunikation mellan varandra. Det känns ibland inte som hon är med i vår familj, och vi har verkligen försökt med att vara aktiva bara för henne, med idrott i lag som vi är med och tränar, och bara plussa henne, men ingenting räcker. Hur kan vi komma vidare för det känns inte som om det går åt rätt håll.

OlleS

Svar: Hej Olle! Du berättar om din 9-åriga flicka som är ledsen och aggressiv. Hon är lite ensam och sur och arg också mot kompisar. Du och mamma tänker att detta hör ihop med att hon förlorade en liten syster när hon var liten. Att hon bär på en sorg.

Vi vuxna vill gärna hitta ett skäl till att barn gör på olika vis. Ibland har vi alldeles rätt men ibland rätt fel. Kanske är det så, kanske inte.

Hon är 9 år, er flicka, och då är man ofta upp och ner i humöret, tänker ofta mycket djupare än tidigare – blir ledsen och förstår saker på ett nytt sätt. Hon förstår t ex kanske sjukdom och död på ett annat sätt än tidigare. Vill hon prata om sin syster med er? Har hon frågor, funderingar? Finns det någon plats ni kan återvända till som kan betyda något för henne, kanske sjukhuset där ni vistades mycket när lillasyster var sjuk? Vill hon se bilder på sin syster? Fortsätt lyssna till henne och ge utrymme för hennes tankar.

Jag tror att hon behöver att ni accepterar henne precis som hon är nu, att hon inte hela tiden känner att ni skulle vilja att hon är på ett annat sätt. Du skriver att när ni jobbar på att förändra henne, visar hon inget större intresse. Kanske känner hon att hon inte duger som hon är – och det är ingen bra utgångspunkt för att vilja prova nåt nytt.

Men just när hon är ledsen för att kompisarna drar sig undan, kanske det går att prata med henne om vad hon skulle kunna pröva för att det ska fungera bättre. Vad har hon själv för idéer – stärk dem och uppmuntra henne att pröva! Vad har ni vuxna för idéer, är det något i dom som hon skulle våga prova? Följ upp efter några dagar och uppmuntra henne.

Jag blir bekymrad när du skriver att det ibland känns som om hon inte riktigt är med i er familj. Och att du tycker att det hela går åt fel håll. Kanske ska ni söka hjälp för hela familjen? Jag vet inte hur det ser ut där ni bor, men på många håll har både barnpsykiatrin och socialtjänsten enheter för familjebehandling där ni kan få komma på några samtal. Jag hoppas att ni kan få hjälp – för er flickas och för er skull!

Varma hälsningar Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Jag har ingen livsgnista kvar”

Skrivet av Ann-Kristin Lundmark 04:00, 23 februari 2009 i kategori Sorg

Fråga: Jag förlorade min man för några år sedan. Han dog plötsligt och jag blev ensam med barnen. Jag drabbades sedan av en allvarlig sjukdom med bestående men.

På många sätt har jag klarat detta ganska bra och utåt ser allt nog ganska ok ut. Barnen mår också bra, otroligt nog. Det är på och för dem som jag har lagt allt mitt krut, de har varit min mening. Men jag har ingen som helst egen livsgnista eller ork. Vill bara försvinna och få slut på allt men kan inte göra så mot barnen. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att klara av att leva.

Hur? 

Svar: Hej!

Jag tror att det är lätt för alla som läser din fråga att förstå att det nu känns som att du inte har någon ork kvar. Du har drabbats av flera ovanligt svåra och smärtsamma kriser under de senaste åren och det är känt att mycket energi och ork går åt för att klara av sådana känslomässiga påfrestningar och gå vidare.

 

Du skriver att dina barn mår bra och det måste kännas otroligt skönt för dig. Dina barn har precis som du gått igenom mycket. Först har de förlorat sin pappa och sedan blev deras mamma svårt sjuk. Du berättar att du likt många andra föräldrar har lagt allt krut på att hjälpa dina barn. För några år sedan lyssnade jag på ett intressant radioprogram som handlade om ett antal mödrar i New York vars män dödats i samband med terrordådet den 11september 2001. I programmet framgick tydligt att samtliga mödrar under de första åren koncentrerade sig på att ta hand om barnen och se till att de fick stöd och professionell hjälp. Först när barnen började må bra började mödrarnas eget sorgarbete.

 

Du beskriver en trötthet som är så stor att du inte har någon livsgnista kvar och så brukar det kännas i början när man har svår sorg. Det behöver inte betyda att man inte vill fortsätta att leva. Du har ju dessutom minst två sorger det vill säga sorgen efter din man och sorgen över att du drabbats av en allvarlig sjukdom som dessutom gett dig bestående men.

 

Har du människor runt dig som du kan prata om dina sorger med och som kanske även kan hjälpa dig på annat sätt? Även om det gått några år tror jag att det är först nu som du kan tillåta dig att börja reagera på det du gått igenom i likhet med hur det blev för mödrarna i USA. Du har därför samma behov nu som du egentligen hade då du förlorade din man eller när du blev sjuk. Ibland blir det så att man av olika skäl måste skjuta upp sorgen.

 

Om du inte så här ”i efterhand” kan få förståelse för dina behov och det stöd du behöver av dem som finns runt omkring dig rekommenderar jag dig att söka dig till andra som sörjer precis som du. Du kan exempelvis gå i sorggrupp. Det brukar finnas i alla kommuner. När dina sorger fått utrymme och uttryck och du fått möjlighet att bearbeta dem är jag säker på att du inte längre kommer fråga hur du ska klara av att leva.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Vår treåring är så blyg”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 04:00, 20 februari 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag undrar hur vi på bästa sätt ska hantera vår dotter som är blyg. Hon har svårt för att hälsa på folk, säga hejdå till kompisarna på dagis och gömmer sig när det blir jobbigt.

Hon är också blyg i känslomässiga situationer, vilket oroar mig en del. Hon har aldrig sagt att hon tycker om mig eller älskar mig, jag får intrycket av att hon inte törs säga det. Hon blir märkbart besvärad när jag och hennes pappa säger ”jag älskar dig” vilket vi säger till henne varje kväll.

Kontrasten till hennes lillasyster, 1 år, blir stor. Hon ropar redan glatt tillbaka ”jag älskar dig”.

Jag vet inte vilket sätt som är bäst att hantera hennes blyghet på. Om man ska hjälpa henne genom att ”öva” på sånt som är jobbigt och prata med henne om att det inte är farligt att visa känslor och att det kan vara bra att säga hejdå till folk. Eller om man ska visa att man förstår henne genom att inte ”tvinga” henne i situationer hon är obekväm i. Jag vill absolut inte få henne att känna att hon inte duger som hon är! Samtidigt vill jag inte att hon ska lida av sin blyghet, vilket jag ändå tror hon gör ibland.

Maria

Svar: Hej Maria! Du har en liten liten flicka, bara tre år! Jag tror att du har precis rätt – hon måste få känna att hon duger som hon är – men samtidigt behöver hon träna på sånt som är svårt för henne. Men tänk att hon har många år på sig – och hennes blyghet nu behöver inte innebära att hon kommer att vara blyg när hon blir äldre.

Försök stanna ett tag framåt i att det är alldeles OK som det är. Släpp ambitionerna att förändra något, tills det känns alldeles bra för både henne och er. Var uppmärksam på henne – när verkar hon trivas bäst, vad gör henne glad, finns det människor hon verkar gilla mera, vad gör henne ledsen och arg? Ibland kan oro bli som en mur mellan barnet och föräldrarna, den tar all energi och gör att man inte riktigt ser alla sidor av sitt barn. Lägg kraften i att vara uppmärksam på hela den lilla människan ni har fått.

Om ni vill längre fram, välj ut ett område där hon skulle behöva träna. Att säga hej och hej då till exempel är ju rätt användbart i livet. Då får ni ta kommandot: Berätta att ni har bestämt att ni ska träna på detta och att ni vill hjälpa henne. Berätta hur man gör och uppmuntra henne när hon klarar det.

Uppmuntran när det går bra är mycket mer användbart än klander när hon inte vill eller förmår. När så något har blivit självklart, vänta ett tag innan nästa projekt. Allt för att hon ska känna att hon duger som hon är, precis som du skriver!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Får min dementa moster rätt medicin?

Skrivet av Barbro Beck-Friis 04:00, 19 februari 2009 i kategori Äldre

Fråga: Vilken medicin är lämplig för patienter som är dementa och oroliga? Min moster har fått Risperdal och Oxascand. Efter Risperdal fick moster sämre att gå och röra sig och hon började att hänga upp sig på meningar och ville bara dö. Dessa tabletter togs bort och i dag har hon Citlopram 20 mg Zopiclone samt urindrivande Lasix. Hon är mycket deprimerad. Har du några förslag?

Gunilla

Svar: Tack för din fråga, som tar upp ett stort och viktigt problemområde vid demens, nämligen oro och medicinering. Vanliga orsaker till psykiska symtom vid demens är just läkemedel, varför jag börjar med dem. 

Risperdal är ett så kallat neuroleptikum, och Oxascand är ett lugnande medel. Båda har prövats på din moster, med svåra biverkningar, varför de tagits bort. Din moster är mycket deprimerad, och har nu ett antidepressivt medel, Citalopram 20 mg, ett urindrivande medel, Lasix, och ett sömnmedel, Zopiclone. Neuroleptikabehandling är alltid förknippad med stora risker, vilket drabbat också din moster. Vid oro och depression måste först och främst en grundlig analys göras av symtomen. Finns bakomliggande kroppslig sjukdom? Har kroppslig undersökning gjorts av den läkare som satt in medicineringen? Till exempel smärta kan hos den demenssjuka yttra sig i form av oro, och den dementa saknar oftast möjlighet att själv beskriva sina symtom. Varför har din moster Lasix, som inte bara är urindrivande utan också blodtryckssänkande? Följs medicineringen upp? 

Sömnstörningar vid demens är ett relativt outforskat område. En sak vet vi dock: sömnmedel fungerar i allmänhet dåligt, medan biverkningarna är stora. (Icke ovanlig biverkan vid Zopiclone är just oro.) Det innebär, att patienten trots eller tack vare sömnmedel inte sover på natten, men är trött och halvsover om dagen. Man vänder på dygnsrytmen. Dementas sömnbesvär ska inte behandlas med piller, utan med respekt för allas vår naturliga dygnsrytm. Det den dementa, lika väl som alla andra, behöver, är en vaken och aktiv dag med promenad ute i friska luften och normala sociala kontakter med andra människor. Möjligheten att få vistas på en dagvårdsenhet för dementa kan många gånger onödiggöra sömntabletter och återskapa en normal dygnsrytm. 

Förstahandsmedel vid läkemedelsbehandling av oro och depression bör vara ett SSRI-preparat, till exempel just Citalopram, som din moster nu har fått. Liksom vid all annan medicinering är uppföljning A och O, så att effekten kan utvärderas och ställning tas till dosökning eller dosminskning, respektive till eventuell kombinationsterapi med så kallade kolinesterashämmare(signalsubstanshöjande). 

Mina förslag till dig blir sålunda:

- Att kroppslig undersökning görs av din moster (för att utesluta eventuell kroppslig åkomma) av den läkare som ordinerat hennes läkemedel (smärta? högt blodtryck? lågt blodtryck? förstoppning? Med mera).

- Att möjlighet till dagvård för demensjuka erbjuds din moster, med målsättning att bland annat ersätta sömntabletten med aktiv, trivsam daglig samvaro med andra människor, och dagliga promenader i ljus och luft.

- Att Citalopram 20 mg  följs upp! Effekten kommer tidigast efter 2-3 veckor, vanligen några veckor senare. (biverkningar? dosökning?). 

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

”Jag är missnöjd med mitt yrkesval”

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 18 februari 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Det känns som att jag aldrig blir nöjd. Och det känns som att de som står mig nära känner så också.

Jag bor tillsammans med min sambo och våra två små barn. Efter sju års hattande hit och dit har jag äntligen fått ett jobb. Efter gymnasiet var min dröm att kunna försörja mig själv och få ett bra liv. Eftersom min barndom har varit väldigt fattig, utan hela kläder, semestrar och de senaste leksakerna som alla andra fick samt att jag fått utstå mobbning för detta, så har jag hela tiden varit inriktad på att någon gång få lov att tjäna pengar.

Jag hoppade på en yrkesspecifik utbildning som jag trodde att jag skulle tjäna pengar på. Pengar var det enda jag tänkte på när jag valde utbildningen. Nu har jag efter flera års svårigheter att komma in på arbetsmarknaden alls (mycket på grund av min dåliga självkänsla) fått jobb. Jag vantrivs fruktansvärt, både med arbetsuppgifter, arbetstider och själva arbetsplatsen. Pengarna uteblir vilket är den största besvikelsen.

Jag och min sambo hankar oss fram, nu har vi ju två barn att tänka på också. Jag undrar hur jag ska gå vidare. Det känns som att jag inte passar in någonstans, var jag än kommer är jag missnöjd och olycklig. Jag undrar om det är något fel på mig, jag känner mig inte som alla andra. Mina tankar har gått till någon (kanske lindrigare) form av autism eller Aspergers. Jag kan inte utbilda mig till något annat, det tillåter inte ekonomin.

Jag kan inte söka ett annat jobb inom mitt yrke för det är ju samma arbetsuppgifter. Jag är dessutom väldigt osäker på om min chef kommer att vilja behålla mig, det går inte att prata med honom. Vad ska jag göra? Jag har varit mer eller mindre deprimerad sen jag föddes, känns det som. Mitt liv är en enda röra och jag orkar snart inte mer. Snälla hjälp.  

Svar: Ibland kommer man till en punkt i livet då man måste omvärdera sina tidigare beslut och ändra inriktning. Du tog ett beslut tidigare i ditt liv att satsa på ett yrke som skulle ge dig bra inkomster men nu vantrivs du med det yrket och vet inte hur du ska gå vidare.

Det finns ingenting fel i att vilja tjäna pengar på sitt arbete, problemet förefaller vara att du bortsåg från dina andra behov som till exempel att trivas med det yrke du valde. Du tog förstås då det beslut du ansåg var bäst för dig. Min tolkning av det du skriver är att du ångrar dig och skulle vilja ändra inriktning samtidigt som du känner dig låst i situationen.

Om min tolkning inte stämmer, skriv gärna vilka tankar du själv får om hur det egentligen är för dig.

Jag kommer att föreslå dig en övning som förhoppningsvis kan hjälpa dig att hitta en väg ut.

1) Börja med att skriva ner vilka sorts arbeten som skulle kännas meningsfulla för dig. Skriv allt som faller i dig in. Censurera dig inte.

2) Gå igenom din lista. Med vilka sorts arbete skulle du trivas med samtidigt som du skulle kunna tjäna rimligt med pengar i dessa arbeten? Välj två till tre alternativ.

3) Vad skulle du kunna göra på kort och lång sikt för att komma närmare något av dessa arbeten?

4) Avsätt minst 10 minuter per dag för att göra något som leder dig lite närmare ditt mål. Du kan göra precis vad du vill, enda villkoret är att det ska vara i riktning till något av de arbeten du vill ha. Några förslag: leta efter information på nätet, lyssna eller se på program som har att göra med det arbete du önskar dig, ta reda på om det finns distanskurser på nätet där du inte behöver betala något, chatta med personer som redan är i den branschen, fråga vänner och bekanta om de känner någon som kan erbjuda dig ännu mer information och så vidare.

Om du gör den här övningen kan det ge dig kraft att fortsätta kämpa för att nå det liv du vill få på sikt. Samtidigt som du ska göra din bästa för att nå ditt du vill bör du lära dig att acceptera det du inte kan förändra just nu. Det handlar nog om att du ska hitta en balans mellan förändring och acceptans, det du kan och inte kan påverka just nu. Det är en svår balansgång.

För att hjälpa dig själv ytterligare är det också viktigt just nu att du hittar något utanför jobbet som ger dig livslust och kraft att gå vidare till du uppnår ditt mål. Notera samtidigt de framsteg du gör som för dig närmare ditt mål

Lycka till och varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Jag har aldrig upplevt passion”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 14:03, 16 februari 2009 i kategori Allmänt

Fråga: Vad är egentligen attraktion och passion för något? Träffade min man som väldigt ung och vi har nu varit tillsammans i 25 år. Det jag sökte då var trygghet, som jag fann hos honom, men att jag någon gång kände mig matt i benen när jag såg honom upplevde jag aldrig. Visst fanns det stunder då jag funderade på att bryta upp. Och på semesterresor träffade jag män som jag kände mig pirrig av. Men det blev aldrig något mer med dem. Sedan fick vi barn och har levt ett familjeliv, lugnt o tryggt. Han ställer alltid upp för mig och peppar mig. Men…räcker detta??

Läser sajter där kvinnor avslutar förhållanden för att det inte finns någon attraktion och passion kvar. Men hur länge kan det finnas sådant i ett förhållande? Jag har inte upplevt någon passion men tycker ändå att vi har ett bra sexliv – å andra sidan vet jag ju inte om något annat. Har fått en manlig kollega som det pirrar av – han är också gift och har barn – när jag ser honom och vi pratar. Men… nu kommer det ju aldrig att bli något mer mellan oss.

Jag kan ju ändå inte skilja mig från min man för att det pirrar av en annan man? Missar man något i livet om man inte upplevt/upplever passion?

Vilsen

Svar: Hej Vilsen.

Du läser om kvinnor som avslutar förhållanden för att det inte finns någon attraktion och passion kvar och undrar hur länge det kan finnas sådant i ett förhållande. Det kan jag inte svara på (om någon vet mejla mig!). Men när du skriver att du och din man har ett bra sexliv, så inbillar jag mig att du om inte känner passion så i alla fall känner du attraktion för honom. Är det möjligt att ha ett bra sexliv med någon man inte är attraherad av? (Jag tänker att man delvis kan definiera graden av attraktion utifrån den upplevda kvalitén på sexlivet).

Passion skulle jag beskriva som den där tvingande attraktionen gentemot en annan människa som nästan slår ut det rationella tänkandet och det fria valet, när man obönhörligen dras till den andre oavsett konsekvenser; en sorts kärlekens dårtripp. Passion bygger ofta på lika delar ovisshet och nyhetens behag och är inte direkt ett tillstånd att leva i över tid. Det är också slitsamt och tröttande att vara så uppslukad av, fokuserad på och totalt utlämnad åt en annan människa. Passion är nog svårt att leta sig fram till. Den bara infinner sig eller uppstår vid ett visst unikt tillfälle mellan två unika personer under en kortare eller längre period. Sedan kommer obevekligen den tid då man åter landar i sin vardag och ska försöka göra något trivsamt av en måndagsmorgon.

Att sätta det som är bra på spel för något inbillat fantastiskt eller extatiskt, kan vara vanskligt. Det är en annan sak om man lever i otillfredsställelse och tristess; alltså att söka sig bort från något dåligt mot något förhoppningsvis bättre.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

10 tidigare inlägg