Vad har jag gjort för att förtjäna en så grym mamma?

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 31 mars 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en kvinna som är inflyttad till Sverige från USA, mina föräldrar bor kvar i USA.

Inom en månad får jag mitt första (levande) barn med min älskade man. Det har varit en svår väg hit, i bakgrunden ingår att vårt första barn dog efter en för tidig födelse. Dessvärre blev vi väldigt illa behandlade av personalen på sjukhuset när vårt barn föddes, så dåligt att berörda chefer på sjukhuset kallade behandlingen för ”tortyr” när de blev belysta om vad som hade hänt oss. Jag kommer alltså alltid att ha ett ärr i psyket vad gäller graviditet, barn, och en känsla av att jag av någon anledning ”inte dög” eller ”inte är förtjänt” av att få barn.

Mitt förhållande med min mamma har varit bråkigt och trasigt nästan ända sedan jag lärde mig gå, och det har bara blivit värre de senaste åren. Droppen kom för några år sedan, när jag skulle föda barn och bli mamma. Innan vi blev med barn skämtade hon med vänner och släkt om hur det skulle vara om jag blev gravid, och skämten gick ut på att det skulle vara en ”löjlig katastrof”. Efter att jag hörde henne berätta detta ”skämt” flera gånger i min närvaro frågade jag vad som skulle vara så hemskt med att jag skulle få barn – jag var äldre än vad hon var när min syster föddes, jag hade varit ihop med min man i fem år redan då, jag är högutbildad, jobbar heltid, välbetald, äger eget hus, använder inte droger, dricker inte alkohol, etcetera. Hennes svar var att skratta, himla med ögonen, och säga att jag inte var ”mamma-typen”.

När jag blev gravid första gången funderade jag i flera veckor över hur jag skulle berätta det för mina föräldrar för att minska risken att hon sa något som skulle såra mig. Jag tänkte till exempel att det var viktigt att säga ”vi ska få barn” och inte ”jag är gravid” för då kunde hon kanske ställa en dum fråga om om det var ett misstag eller om jag tänkte behålla barnet etcetera.

Hennes reaktion var ganska likgiltigt: ”ja, det visste vi.” Hon sa inte grattis eller att hon var glad för oss, eller glad för att hon skulle få sitt första barnbarn från sitt enda levande barn (min syster dog under tonåren). Att hon redan visste berodde på, tro det eller ej, att min pappa hade gått igenom soporna efter vi varit på besök hos dem och hittat några prislappar från mammakläder som jag hade köpt. Jag blev irriterad över att hon inte verkade bry sig och att hon inte ens låtsades om att inte veta, jag fick inte ens nöjet att överraska. Jag kan inte säga att jag var förvånad över hennes kalla reaktion, men det gjorde ändå ont.

Den graviditeten slutade som den gjorde, med ett dött barn och att jag blev så skadad av hur vi blev bemötta på sjukhuset att jag fick panikångestattacker när jag träffade främlingar eller när jag var på jobbet.

Jag kämpade hårt med tankar om varför just jag drabbades av allt det här, ”varför blir jag måltavla för både naturen och oproffsiga sjuksköterskor?”. Jag jobbade hårt för att hålla tanken borta på att jag inte dög, att det inte var menat att jag skulle få ha något normalt och positivt och bra.

Jag kämpade fortfarande med dessa tankar när jag hade turen att bli gravid igen två månader senare. Men efter en tid började jag blöda och få samma symptom som under hela förra graviditeten.

Jag berättade för min mamma att jag var gravid igen, men att det såg ut att gå samma väg som förra gången. Hon frågade om det var okej att be hennes ”prayer group” att be för mig – hon var inte säker på om jag skulle tycka det var okej då jag är bestämd ateist. Jag sa såklart att det var helt okej för henne att göra så om hon ville.

Så mamma skickade epost till sin prayer group, som hon även såg till att jag fick. Där förklarde hon att jag var gravid igen men att det såg skakigt ut, och skulle de kunna be för mig och barnet? Hon fortsatte, om jag översätter: ”Men tyvärr vet jag att Jesus kommer att fortsätta neka henne ett barn ända tills hon accepterar honom och hans kärlek.” Jag begriper inte att en kvinna som också har förlorat ett barn hade så dåligt insikt och att hon kunde antyda på detta sätt att jag inte var tillräckligt god för att få vara mamma. Hon ringde mig strax efter att jag läst mejlet och sa ”Jag skickade dig ett mejl av misstag; ta bort det utan att läsa det, det var inte menat för dig.” Jag var fortfarande så chockad av läsningen att jag inte visste vad jag skulle säga och gick med på hennes antagande att jag inte hade läst mejlet än.

Sedan dess har det gått sex månader, och precis som efter alla andra händelser så har jag haft många nätter där jag bara ligger och gråter och tänker på hur hon kan vara så grym mot mig. Jag tror inte jag har någon kärlek eller respekt för henne, men ändå kan man inte låta bli att undra hur en mamma kan vara så mot sitt eget och enda barn. Vad kan jag ha gjort för att förtjäna en sådan mamma?

Hon har dessvärre visat att hon förväntar sig att hon får vara delaktig i graviditeten, nu när faran har visat sig äntligen vara över, och hon använder skuldspel och fraser som börjar på ”det är vårt barnbarn, jag har rätt till…” eller ”det är så svårt för oss att vara så långt borta…”när hon pratar om hur jag borde skicka bilder på min stora mage eller säga vad vi har valt för namn, eller föreslår att vi ska planera en resa dit strax efter barnet är fött… Min reaktion har varit att försöka att inte gå med på något som jag inte vill gå med på – hon får inga bilder när jag vet att hon bara kommer att säga elaka saker om min kropp – som alltid, hon får inte veta namnen vi har valt, det blir absolut ingen resa dit då det inte är en ansträngning vi vill göra för deras skull. Jag har försökt att säga nej utan att ställa till med bråk. Min tanke har varit att ge henne så mycket jag kan utan att ge mer än jag vill.

Men häromdagen fick jag nog. Då kom en tredje förfrågan/krav om en bild på min gravida mage och därefter en vägran från hennes sida att respektera att jag inte vill bli fotad. Jag blev kallad för självisk och fick höra återigen att det var deras barnbarn och de är så långt borta och får inte delta etcetera… och att barnet kommer att vara arg på mig i framtiden när det får veta att jag inte brydde mig om att ta bilder under graviditeten.

Jag sa rakt ut att jag hade fått nog av detta hyckleri, att prata om hur Jesus skulle döda mitt barn och antyda att det vore helt fel om jag fick bli mamma, och sedan komma med krav och önskningar och en förväntan att bli insläppd i vår glädje och förtvivlan och oro och för vårt barns liv. Jag sa att, efter allt som har hänt, så vill jag åtminstone ha en liten chans till att förlossningen och att den första tiden blir till ett något så glatt minne, och att jag blir sårad och arg nästan varje gång hon kontaktar mig och att jag hädanefter inte kommer att läsa hennes mejl eller besvara hennes telefonsamtal.

Min terepeut har för länge sedan sagt att jag borde skära ner på kontakten med mamma. Men det har varit så svårt. Nu har jag fruktansvärda skuldkänslor. Jag kanske inte älskar henne eller respekterar henne efter allt som har hänt de senaste 30 åren, men hon är ju människa.

Att vara hemmafru och mamma var hennes högsta önskan, hon har själv haft ett barn som dött, hon har längtat efter barnbarn (även om hon verkar tro att de blir förstört av att ha mig som mamma) och har sörjt för att jag är 800 mil bort. Jag vet att det jag sagt måste ha sårat henne enormt. Så nu sitter jag och är helt förtvivlad och grubblar över hur hon har reagerat på det jag har sagt. Så egentligen får jag ingen sinnesro av att jag har stängt av henne, i stället mår jag jättedåligt för första
gången på länge. Jag känner att jag gjorde rätt, men samtidigt kan jag inte förlåta mig själv för att ha skjutit en annan människa i hennes tydligen mest sårbara punkt.

Det är inte rättvist mot mig eller mitt barn att fortsätta med detta giftiga förhållande. Jag önskar att min mamma på något sätt skulle kunna ha en uppenbarelse som leder till att hon hjärtligt och på riktigt ångrar sig – inte bara ångrar det hon har sagt – utan ångrar att hon helt enkelt har behandlat mig som en oduglig människa. Då skulle min mamma och mina barn inte bli nekade ett mormor-barnbarn-förhållande. Men jag antar att det är alldeles för mycket fantasi i den önskan.

Anonym

Svar: Hej. Trots att du inte är troende tycks du ha införlivat en religiös föreställningsvärld som består av skuld, straff, förlåtelse och av uppenbarelser som leder till ånger och så vidare. Just temat kring skulden är ett tungt arv inom kristenheten som förs vidare från generation till generation.

Du kan nog med stor säkerhet utgå från att din mamma inte kommer få någon form av uppenbarelse som leder till att hon hjärtligt och på riktigt ångrar att hon behandlat dig som en oduglig människa de senaste 30 åren.

Vad du behöver göra är att frigöra dig både från din mamma och från det kristna skuldtänkande som du bokstavligt talat fått med modersmjölken.

Du skriver att du inte kan förlåta dig själv för att ha skjutit en människa i hennes mest sårbara punkt. Vad menar du med det? Det du gjort är, vad jag kan utläsa, att du har satt en gräns för hennes kränkningar. Om hon blir sårad av att du sent omsider sätter denna gräns, är det faktiskt inte ditt problem.

Oavsett hur hon reagerar behöver du distansera dig från henne känslomässigt och mentalt. Hon kommer säkert spela ut hela registret av lidande och försöka styra dig dit hon vill. Detta kan hon uppenbarligen göra trots att ni efter vad jag förstår inte har kontakt i nuläget. Det säger något om kraften i hennes inflytande över dig. Att hon befinner sig 800 mil bort underlättar nog på många sätt, men det räcker inte. Det är inte ens det viktiga.

Hon har en otäckt stor makt över dig och ditt välbefinnande i dag. Du behöver lära dig att stålsätta dig mot de skuldkänslor hon väcker; samt sluta inta hennes perspektiv och istället utgå från dig själv. Din utgångspunkt i livet måste vara du, inte din mamma.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Hur säker är diagnosen bipolär sjukdom typ 2?

Skrivet av Sergej Andréewitch 04:00, 30 mars 2009 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag undrar hur ”säker” diagnosen bipolär sjukdom typ 2 (tidigare manodepressivitet, reds. anm.) är i relation till likartade symptomkomplex som till exempel borderline eller en känslig personlighet med otryggt anknytningsmönster – som kanske reagerar lite starkare än många på livets påfrestningar?

Jag har en 28-årig släkting som fått diagnosen bipolär 2. Jag blev mycket förvånad då personen är mycket välfungerande objektivt sett. Hur säkra är ni psykiatrer på differentialdiagnoser som också kan påverka stämningsläget som livsstilsfaktorer, sköldkörtelproblem eller en ickestödjande familj?

Är en diagnos på en kronisk sjukdom en verklig ”lösning” för unga människor som objektivt är välfungerande inom livets alla områden såsom arbete, studier och relationer? Varför får personer med subjektiva upplevelser av svängande humör, inte hjälp med till exempel DBT, mentaliseringsträning, mindfulness? Läkare skriver hellre ut tunga mediciner som Lamotrigin. Medicinen ger i det akutella fallet svåra biverkningar som migrän och kräkningar och ännu fler humörsväningar.

Undrande

Svar: Hej Undrande. Du nämner att din släkting är ”mycket välfungerande objektivt sätt”. Typiskt för en bipolär sjukdom är att sjukdomsepisoderna (depression eller mani / hypomani) är begränsade i tiden och i övrigt kan personen vara välfungerande, ibland i många år mellan sjukdomsperioderna. När det gäller en släkting som man inte träffar dagligen och har ingående kännedom om så kan det vara så att man helt enkelt inte har hela bilden, det vill säga inte känner till de sjukdomsepisoder som varit.

För att man överhuvudtaget ska kunna sätta en psykiatrisk diagnos så ska det vara tydligt att det finns en funktionsnedsättning och/eller ett klart lidande. Man ställer alltså INTE en diagnos på någon som är ”objektivt välfungerande”.

En diagnos kan förstås tas emot med blandade känslor, det kan vara svårt att acceptera att man har en psykisk sjukdom men i många fall, kanske de flesta, överväger ändå lättnaden att få ett namn på och en förklaring till varför livet inte fungerar som man vill. Vidare är diagnosen en nödvändig förutsättning för att kunna ge en korrekt och riktad behandling. Detta är särskilt viktigt vid bipolär sjukdom där utebliven eller felaktig behandling kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Sköldkörtelproblem kan mycket riktigt ”imitera” symtom på psykisk sjukdom. Underfunktion kan ge en depressiv bild och överfunktion kan se ut som ett ångesttillstånd. Provtagning för att utesluta detta ska ingå i utredningen.

Vad gäller läkemedelsbehandling så kan jag bara upprepa att en korrekt diagnos är en förutsättning för en korrekt behandling. Lamotrigin och andra så kallade stämningsstabiliserande mediciner är helt riktig och vetenskapligt grundad behandling vid bipolära tillstånd.

Alla verksamma mediciner kan också ha biverkningar och om detta är ett problem så måste man ta upp det med sin behandlare. Som patient har man den svåra uppgiften att med sin behandlare som konsult väga vinsten med behandlingen mot eventuella biverkningar.

Bristande stöd från familjen, personlighetsfaktorer, händelser under uppväxten kan utgöra en negativ påverkan men kan inte ensamma förklara uppkomsten av bipolär sjukdom som är ett av de psykiatriska tillstånd där biologiska/genetiska orsaker kanske är allra tydligast.

Dialektisk Beteendeterapi (DBT) och mentaliseringsträning kan vara aktuellt som behandling vid borderline /emotionellt instabil personlighetsstörning, men är otillräckligt vid bipolär sjukdom. Mindfullness/medveten närvaro, med rötter i zen-buddistisk meditation, kan utgöra ett värdefullt komplement vid behandling av olika sjukdomstillstånd men kan knappast ses som en behandling vid bipolär sjukdom.

Vad gäller din fråga om hur säker man kan vara på diagnosen bipolär sjukdom i förhållande till borderline /emotionell personlighetsstörning så är det otvivelaktigt så att feldiagnostik kan förekomma i fall där symtombilden inte är helt tydlig, till exempel i början av en sjukdomsutveckling. Har man sådana farhågor om sig själv eller en anhörig så ska man helt enkelt ställa frågan till sin behandlare och man har då rätt att förvänta sig ett väl motiverat svar, känner man sig ändå osäker så kan man be om en ”second opinion”.

Sergej Andréewitch, psykiater

”Jag bråkar med min pojkvän när jag är full”

Skrivet av Peter Wirbing 04:00, 27 mars 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i fyra år. Ibland när vi dricker tillsammans tappar jag all självkontroll och börjar bråka med honom, ofta om saker som egentligen är så seriösa.

Det kan handla om en liten, liten grej som jag kan blåsa upp oändligt för att sedan ta upp gammalt skit som vi redan rett ut. Detta händer inte varje gång vi festar tillsammans men det har hänt flera gånger.

När vi bråkar kan jag säga de mest hemska sakerna, säga att jag hatar honom, vill göra slut, ja ibland känner jag nästan för att bruka våld! Varför gör jag så här?

Dagen efter har jag alltid megaångest och kan inte förstå hur jag kunde vara så hemsk. Jag älskar honom och menar inte att göra honom illa eller ledsen. Men när jag väl börjar bråka med honom med alkohol i kroppen fylls jag av hat. Jag blir rädd för mig själv och undrar varför det blir såhär och om det finns något man kan göra för att förhindra det? Det har aldrig hänt att jag uppträtt så här eller bråkat med någon annan när jag har druckit, det är bara med min pojkvän. Vad kan jag göra?

B

Svar: Hallå B. Du hamnar i bråk med din pojkvän när ni dricker tillsammans, du blir överrumplad och rädd för de tankar och känslor som du får i de situationerna – du vill göra slut, du känner hat och vill nästan slåss. Efteråt är du förbryllad över det som hände – du älskar din pojkvän – och får skuldkänslor.

Låt mig resonera med dig om de här händelserna utifrån några olika sätt att se på det som händer dig.

Alkohol påverkar hjärnan. Vi påverkas på olika sätt beroende på vilka vi dricker med, våra förväntningar på effekterna av alkoholen och hur vi mår när vi börjar dricka. Alkoholen förstärker våra känslor. Känslor, som besvikelser, ilska och oro, som finns under ytan kan träda fram med stor kraft, när vi blir påverkade av alkohol. Alkoholen är en avhämmande substans. I första steget blir frontalloben bedövad vilket minskar vår granskande och analytiska förmåga. Vi vågar mer och tar risker. Om vi nu fortsätter att dricka får mellanhjärnan, som rymmer våra känsloreaktioner allt större inflytande över oss. Vi blir självcentrerade, får sämre impulskontroll och visar mindre ansvar. Våra spontana känslor i stunden tar över. Det är i det här stadiet som vi gör saker som vi ångrar dagen efter, när vi är nyktra och vår granskande och analytiska förmåga är återställd.

Det är vid intensivdrickande – när vi dricker snabbt och mycket – som denna påverkan i hjärnan uppstår. Ett förslag: Tänk efter om du och din pojkvän dricker mer än vanligt när du ”tappar självkontrollen”. Om det är så kan du fundera på om du vill förebygga att detta händer igen genom att ni undviker att intensivdricka tillsammans.

En annan fråga som jag föreslår att du funderar på är denna: Berättar de starka känslor som du får, när du dricker, om problem som finns er emellan? Du skriver att det bara är med din pojkvän, som du bråkar när du är påverkad av alkohol, aldrig med andra personer. Vad säger du?

Det finns ofta en rad tecken som kan ge direkta eller indirekta besked om att det finns ett eller flera problem i en relation:

- Symtom och tankar som oro, rädsla, nedstämdhet eller ensamhets- och otillräcklighetskänlor
- Beteenden som att dra sig undan och visa bristande intresse
- Kommentarer eller frågor från omgivningen om hur det är i relationen.

Känner du igen dig i detta kan nästa steg vara att du och din pojkvän utforskar tillsammans vad som kan bli bättre i er relation och när och hur ni ska göra de förändringarna.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Vår treåring är så arg sedan hon fick syskon”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 04:00, 26 mars 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Vår dotter är 3,5 år och har alltid varit otroligt snäll, go’ och lätt att ha att göra med. Nu har vi tydligt märkt av ”trotset”, lite extra sedan lillebror kom till världen för några veckor sedan (men även innan det).

Vi har försökt underlätta övergången från att vara ensambarn till att dela vår uppmärksamhet med lillebror så mycket det bara går. Det är ofta mot mig, mamma, som ilskan riktas mot. Så fort det finns tid så gör jag saker ensam med dottern, men som förut blir det ju inte.

Vår dotter verkar så ARG, hon låter riktigt arg och när hon säger till att hon vill eller vill ha något så är det mer ett argt eller surt ”ska ha” istället för att fråga med normal röst. Ska vi ignorera detta eller ska vi rätta henne? Ska vi rätta henne varje gång blir det ju inget annat än tjat känns det som. Vi försöker lätta upp med skoj men det fungerar inte alltid. Varje gång hon inte får göra något som hon vill blir det världens utbrott, hon blir så arg och ledsen.

Numer så får jag nästan aldrig krama eller pussa vår dotter, då säger hon argt och bestämt ”nej, jag vill inte!”. Det gör så ont i mammahjärtat! Jag talar ofta om att jag älskar henne och kramar och pussar när det går. Vad ska vi göra? Det känns som om det lätt blir en ond cirkel när man är trött och tålamodet är mindre och vår dotter är så arg.

Frustrerad mamma

Svar: Hej frustrerade mamma! Du berättar om din 3,5-åring som har fått en lillebror och som är både arg och ledsen, mycket mer än tidigare.

Förr sa man att man skulle ”tacka gud och ställa till kalas” när barn började säga nej. Det är ord för att det är viktigt för barn att kunna säga ifrån när något inte är bra för dem, att kunna säga nej och sätta gränser runt sig själva. Och mycket ligger det i det. Tyvärr finns det idag många som säger att allt sådant är ”problembeteende” som ska leda till ”konsekvenser”.

Det är ju väldigt rimligt att barn blir arga och ledsna när de får syskon. På föräldramottagningen där jag jobbar brukar vi likna det vid om en man skulle komma hem till sin sambo och förtjust berätta att han skaffat sig en ny kvinna, som ska flytta in hemma och bli en bra kompis till gamla frun. Han ska inte älska frun mindre för det, det ska bara bli roligt att bli en till i familjen. Och så kommer den nya – och mannen gosar och bär och kelar med henne hela tiden, tröstar henne ständigt och hon tar massor av tid. Hela hemmet är på ända och släktingar kommer med presenter och samlas runt den nya kvinnan. Klart man blir förtvivlad och arg!

Det härliga med detta är att det brukar ge med sig efter ett tag, att barnet själv börjar upptäcka glädjen i syskonet. Och faktiskt vänjer sig – vi människor har en otrolig förmåga att anpassa oss i nya situationer.

Du har fått vänta på svaret, så kanske har det hela redan lugnat ned sig.

Jag tror ni ska se hennes ilska och ledsenhet som mänskliga uttryck för att livet totalt har förändrats för henne. Hon behöver tid och tålamod från er – precis som du berättar att ni ger henne. Ni prövar att ge henne så mycket utrymme ni kan, ni provar med skoj och kramar och pussar. Ibland fungerar det, ibland inte. ”Men som förut blir det ju inte” skriver du, och så är det ju.

Du undrar om ni ska ignorera eller rätta hennes arga röst och arga ”ska ha”. Försök hitta en balans, där ni då och då förklarar för henne varför hon inte ska säga så argt: ”Jag blir arg och sur tillbaka när du är så sur, och då kan vi ju inte prata bra med varandra.” Men mycket oftare bemöter ni med tålamod, lite skoj ibland, en kram då och då när hon vill. Utbrotten får ni nog stå ut med – försök ”göra det bra igen” innan kvällen så hon kan somna lugnt och gott.

Det gör ofta ont i mamma- och pappahjärtan när barn nummer två kommer. Vi vill så gärna att allt ska vara bra. Kanske har vi tänkt att just de här två ska ha så mysigt tillsammans. Och så blir det oftast – men er härliga treåring behöver vänja sig först!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Hur förbättrar jag min självkänsla?

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 25 mars 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag har växlat mellan väldigt hög, nästan arrogant, självkänsla till ofattbart låg. Under de senaste fem, sex åren har läget varit mycket stabilt, men nu har det skett något: Jag fick väldigt höga betyg i tvåan och trean av gymnasiet, faktiskt i princip bara MVG:n i mina ekonomiämnen på samhällsekonomiska inriktningen. Trots att jag sällan pluggade och skippade en del lektioner så sög jag upp alla teorier som en svamp drar åt sig vatten, och formade även egna, kreativa tankar om ämnet i mitt huvud. Nu går jag, ett halvår efter studenten, på komvux för att plugga upp ettan i gymnasiet som jag misskötte grovt av personliga skäl, och kommer även troligtvis missa ett bra universitet utomlands – som var mitt mål – vilket grämer mig djupt.

När jag nu pluggar enkel nationalekonomi så störs jag konstant av negativa tankar, varje minsta grej jag inte förstår direkt blir min egen förevändning för att nedvärdera och håna mig själv och min intelligens. Det känns som om det nästan blir en mental blockering. Jag tillåter inte mig själv att förstå, känns det som, och jag pluggar därför också sämre.

Jag vet ju objektivt att jag tidigare klarade minst lika svåra kurser och svårare utan detta problem. Men logik verkar inte bita på mig, de negativa stämningarna fortsätter ändå utan stopp. Säkert mer än 30 gånger om dagen känner jag så här, även i normala situationer men främst vid plugg. Kan jag påverka detta själv utan att gå till en KBT-terapeut? Jag har försökt tänka positivt men det är som en ”negativ invasion” i mitt huvud. Jag står med en slutdestination, men utan en karta för hur jag kommer dit.
CO

Svar: Hej! Du beskriver att din självkänsla har förändrats, vilket är normalt. Självkänslan är inte konstant utan den återspeglar synen på oss själva i stunden. Vår självkänsla speglar våra yttre och inre omständigheter, som samspelar kontinuerligt. Därför är det också naturligt att din självkänsla påverkas negativt när du har det besvärligt inom andra områden av ditt liv.

Vad kan du göra för att skaffa dig en karta som hjälper dig att nå din slutdestination? Först och främst sluta tänka positivt! Att tänka positivt i ditt fall fungerar som en flykt från dina obehagliga tankar om dig själv och förstärker och ger näring till den ”negativa invasionen”. Hur kommer det sig? Jo, när du undviker och kämpar för att hålla den negativa invasionen av tankar och känslor borta blir de ännu starkare: det du känner som en mental blockering som hindrar dig att förstå det du pluggar trots din intelligens.

Psykologen Olle Wadström förklarar detta i sin bok ”Sluta älta och grubbla” på följande sätt.

Det som händer är en kedja av reaktioner som förstärker varandra. När du tänker en negativ tanke om dig själv, som väcker oro och osäkerhet, utlöses då en positiv mottanke, som i stunden fungerar som en tröste- eller lugnande tanke.

Och då börjar ältandet! Det kan närmast beskrivas som att det pågår en ”tanketennis” i hjärnan, det vill säga en inre dialog eller diskussion som vi har med oss själva. Vi har en mental förmåga att se oändligt nya aspekter av något som vi upplever som problematiskt, till exempel vi kan alltid hitta nya risker eller nya synvinklar eller sidor i det som oroar oss. En tröstetanke täcker bara en del av det som väcker våra negativa tankar. Det är därför så att så snart vi tänkt vår lugnande tanke kommer vi att tänka på någon ny oroande aspekt inom det område som bekymrar oss, som gör att vi tänker en ny orostanke, som i sin tur gör att vi tänker en annan tröstetanke för att lugna ner oss och så fortsätter det. Vi kommer sällan till ett slut utan vår mentala ”tanketennis = ältandet” med oss själva kan pågå nästan hur länge som helst, under dagar och nätter.

Ett exempel: Jag ska ha en föreläsning imorgon och oroar mig för hur ska det gå till. Då kan kedjan av negativa tankar och tröstetankar se ut på följande sätt:

Negativ tanke: Tänk om jag inte kommer ihåg vad jag ska säga!

Tröstetanke: Då kan du titta på dina anteckningar en stund och då hittar du tråden på en gång.

Ny negativ tanke: Jag har planerat för en frågestund, tänk om ingen ställer frågor då!

Tröstetanke: Då kan du istället berätta om de frågor du brukar få.

Ny negativ tanke: Tänk om de ställer alldeles för många frågor och tiden inte räcker till! Och så vidare…

Tankebeteenden av detta slag – att älta och grubbla – är ett mycket vanligt mänskligt beteende som vi alla drabbas av någon gång. Vi vet numera en hel del om hur detta kan hanteras. Här kommer några konkreta tips som finns i den ovan nämnda boken. Välj de du känner att det passar dig bäst.

1. Avstå från positivt tänkande. Du kan tänka istället något i stilen med: ”Än sen om jag inte duger till och inte är så intelligent som jag trodde, jag struntar i det.”

2. Kämpa inte emot dina negativa tankar, acceptera dem. Tänk på att acceptans inte är samma sak som att ge upp och bli passiv utan är ett sätt att förhålla dig till dina negativa tankar. Du tar beslutet att acceptera att de finns där samtidigt som du ändå gör det som är viktigt för dig och gynnar dig, med andra ord du låter dig inte styras av dina negativa tankar. Ett exempel: ”Jag accepterar att jag inte har några höga tankar om mig själv just nu, dessa tankar får finnas där men jag kommer att fortsätta med mina studier ändå.”

3. Tänkt de värsta negativa tankarna om dig själv och stanna, följ upp och överdriv dem in i absurdum. När du exponerar dig för dina värsta tankar på detta sätt förlorar de kraft och minskar i intensitet på sikt.

4. Betrakta dina negativa tankar som bara tankar som kommer och går. De är som molnen på himlen eller löv som flyter i floden. Du kan säga till dig själv: ”Där kommer en negativ tanke om mig själv, men den här är bara en tanke, jag noterar att jag tänker den men låter den passera som molnen färdas genom himlen eller lövet som flyter förbi.”

5. Håll isär dina prestationer från din egen värde som person, du är samma värdefulla person både om du blir underkänd eller får MVG. Du är inte det du presterar! Din värde ligger i dina personliga egenskaper. Du är värdefull för att du är den du är!

Om övningar inte ger den resultat du önskar konsultera gärna en KBT-psykoterapeut. De hittar du på www.kbt.nu

Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Min tjej glider ifrån mig”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 24 mars 2009 i kategori Allmänt

Fråga: Har varit tillsammans med min tjej i ett år. Vi bor inte ihop och har inga planer att flytta tillsammans förrän vi varit tillsammans i några år. Det är ok för oss båda.

Problemet är bara att min tjej glider längre och längre ifrån vårt förhållande (mig). Hon vill ofta vara ifred, träffa sina vänner och bjuder sällan med mig. Jag ser till att hon alltid är medbjuden när jag har planer, hon ska alltid känna att hon har valet. Man behöver inte göra allt ihop, vi jobbar mycket båda två och det är ok att vara ifrån varandra men det är inställningen som gör mig så sorgsen.

Vi har pratat lite och hon hävdar att hon inte mår så bra, klarar inte kraven och vill bara vara ifred. Jag backar undan, tar det lugnt och anstränger mig verkligen. Hur länge ska jag leva i ett förhållande där jag känner mig sjukt sekundär? Vi har pratat. Men det är ett sjukt känsligt ämne. Det har inte alltid varit såhär.

Jesper

Svar: Hej Jesper. Som det är nu är det din tjej som ensidigt definierar ert förhållande – er samvaro är helt på hennes premisser. Det kan aldrig vara bra för dig att ha det på det viset i längden. Av den anledningen är det, trots eller just på grund av att det är ett känsligt ämne för din flickvän, nödvändigt att ni pratar mer med varandra om er situation. Ni behöver reda ut vilka förväntningar ni har på varandra och på er relation. Du behöver sätta ord på hur du känner inför hennes agerande och hon behöver förklara vad det är för krav det är hon inte klarar.

Jag tycker din inställning att man inte behöver göra allt ihop och att det är ok att vara ifrån varandra är en bra utgångspunkt. Den indikerar att det är just hennes beteende och de konsekvenser detta beteende får, det vill säga att ni glider längre och längre ifrån varandra, som är problemet.

Att som du gjort, möta hennes behov av att få vara ifred genom att backa undan kan vara en bra första strategi. Men eftersom det visat sig att detta lett till att hon vill ha än mer avskildhet och att hon distanserat sig ytterligare från dig verkar det inte vara en framkomlig väg att fortsätta på. Om du låter detta successiva uttunnande av relationen fortgå kommer det i förlängningen leda till att ni inte har någon relation alls. Jag tror inte att du vinner något på att backa undan ytterligare.

Om det är så att hon inte kan motsvara de krav som du har för att en relation ska kännas bra för dig, då får hon väl säga det och inte smita undan som nu tycks vara fallet.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag är programmerad på oro”

Skrivet av Ann-Kristin Lundmark 04:00, 23 mars 2009 i kategori Föräldraskap, Självhjälp och förändring, Sorg

Fråga: Min äldste pojkes pappa dog i cancer 2000, vi var separerade men hade en nära relation. Nu nio år senare känner jag att jag fastnat i en oro/känsla att jag kommer att förlora någon av min två pojkar, i dag 26 och 17 år. Livet har varit tufft för oss även innan, dock inte som tiden efter bortgången då min äldste son levde ett stökigt liv med droger, alkohol och kriminalitetet. Parallellt har min yngre sons pappa hållit sitt löfte, att göra mitt liv till ett helvete för att jag inte stannade kvar i relationen.

Livet har börjat vända, jag kan se hur det blir bättre … men jag har blivit som ”programmerad” på oro och klarar inte av att inte få regelbunden bekräftelse på att 26-åringen har det bra, vi hörs någon gång i veckan, men om det går några dagar mer och jag inte får tag på honom börjar jag nästan ”begrava honom”.

Jag är i ett stadie av att överleva, men lever inte på riktigt känns det som. Jag är som i ”paus mode” och väntar på nästa jobbiga sak! Mina söner säger att jag är en bra mamma, de känner ingen som bryr sig så mycket om sina barn och att de är glada för det!

Pratar med mina väninnor, de känner inte igen sig i min oro men säger att det är ju inte så konstigt att du känner så … Tänker inte fråga om detta är normalt, normalt är liknande lagom…Men jag skulle gärna vilja få feedback på hur jag skall kunna hantera min oro bättre!

Orolig mamma i Stockholm

Svar: Hej orolig mamma i Stockholm! Jag vill börja med att plocka ut två saker ur ditt frågebrev. Det ena är att du blivit som ”programmerad” på oro och det andra är att du är som i ”paus mode” och väntar på nästa jobbiga sak.

Om jag har förstått det hela rätt har du under många år fått kämpa med svårigheter som livet kan föra med sig. Det har varit din sons missbruk och kriminalitet, konfliktfyllda svåra relationer och sorg. Det är inte är konstigt att du tänker att det snart kommer något mer jobbigt att ta itu med. Människor som går igenom svåra kriser brukar ofta känna oro för vad som ska komma härnäst.

Det blir som en förberedelse inför det som eventuellt kan komma och allt som vi människor kan förbereda oss på brukar vi tycka är lite lättare att hantera. Att det här är ”normalt” vet du redan och nu undrar du vad du ska göra med en för stor oro som påverkar ditt liv för mycket.

För stor oro kan ibland hänga ihop med skuldkänslor som vi människor lätt kan lägga på oss. Jag menar med detta att din egen bedömning kan vara att du själv kanske omedvetet tycker att du har del i det som hänt dig och dina pojkar. Kanske tycker du att du inte gjorde tillräckligt för din äldste son när han hade problem med droger och rättvisan eller i värsta fall att det på något sätt var ditt fel att det hände. Kanske har du även ifrågasatt ditt val av far till din andre son eller anklagat dig för skilsmässan. Nu gissar jag och hittar på. Kanske är det något annat som du anklagat dig själv för. Om något av detta stämmer kan jag förstå att du inte nu får landa i att allt blivit bättre.

Mitt första råd till dig är med andra ord att granska dina eventuella skuldkänslor. Om du kan vara snällare mot dig själv kanske du nu kan få unna dig själv att börja njuta av livet utan all denna oro för det som eventuellt kan hända i framtiden. Lite oro känner man alltid som förälder men jag förstår att din oro är oacceptabelt stor och påverkar ditt liv för mycket. Tänk om du kan lyssna mera på dina söner som tycker att du är en bra mamma som gjort allt du kan för dem. Jag tror att de menar vad de säger.

Mitt andra råd till dig är med andra ord att nu tillåta dig att unna dig att mera fokusera på ditt eget liv. Dina pojkar börjar allt mera klara sig utan dina dagliga omsorger – precis som det ska vara – och försök att ha tillit till att de kommer att klara detta på bästa sätt och tänk mera på vad du själv vill göra med ditt liv i fortsättningen.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Min man är våldsam mot barnen”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 20 mars 2009 i kategori Allmänt

Fråga: Min man och jag har tre barn på 8, 6 och 4 år. Vänlighet, respekt och tålamod är viktiga grundpelare tycker vi båda, men hans stubin är mycket kort ibland. Och då gör han fel, vilket han själv inser. Ändå upprepas det gång på gång.

Det kan, som häromkvällen, handla om att fyraåringen kastade en CD-skiva på golvet. Hans pappa tog honom då hårt i armen och smällde till honom i stjärten. Barnet började förstås storgråta och satt sen länge i min famn innan han kunde lägga sig. Det var förstås fel att kasta skivan, men man kan ju påtala detta för barnet lugnt och bestämt.

Ofta blir det dock sådana här bryska metoder från pappans sida. Han kan knäppa till ett barn hårt på näsan, smälla till på ben/armar eller rycka eller ta hårdhänt i barnen.

Det förekommer inte dagligen, kanske några gånger i månaden, men jag är ständigt stressad av att försöka förebygga konflikter mellan honom och barnen innan de går överstyr. Vilket förstås inte heller är bra, de måste ju kunna reda ut dem själva men på ett vettigt sätt.

Min man är som sagt medveten om problemet men när jag försöker prata om det bollar han gärna över frågan och menar att jag minsann själv gör fel ibland (vilket jag förstås också gör), eller så säger han inget alls.

Än har han inte skadat dem fysiskt, men jag är orolig för att så kan bli fallet en dag.

Min man och jag har varit gifta i tolv år. Vid ett par tillfällen i början har han slagit till mig (knynävsslag mot huvudet). Jag borde ju efter konstens alla regler ha lämnat honom då, men har väl tyvärr för hög toleranströskel efter en barndom präglad av våld mellan mina egna föräldrar.

Istället gick min man och jag efter första händelsen i familjerådgivning. Andra gången det hände ställde jag som ultimatum att han skulle söka hjälp, vilket han också gjorde (han har själv en svår uppväxt med våldsinslag och en mamma som bland annat brukade låsa in honom i en mörk garderob när han var ”olydig”). Detta hände innan barnen var födda samt när första barnet var två månader.

Därefter har han inte varit våldsam mot mig. Jag är inte rädd för honom eller för fysiskt våld. Relationen mellan oss är bra (bortsett från hans beteende ibland mot barnen). Vi är medvetna om våra ”ryggsäckar” från barndomen och försöker ta hand om varann efter förmåga.

Men nu gäller det alltså barnen. Jag är orolig för hur stor psykisk skada de tar av det här. Merparten av tiden är allt bra och pappan leker och ägnar mycket tid åt dem. De två äldsta barnen tyr sig lika mycket till honom som till mig, men den yngste har alltid varit väldigt ”mammig”. Han vill inte att pappan lägger honom på kvällen och vill helst alltid vara med mig. Har även haft väldigt svårt när jag lämnar honom på förskolan på morgonen.

Jag tänker även framåt i tiden, hur ska det bli när barnen är i puberteten? Den stora frågan är om barnen mår bäst av att vi separerar eller lever tillsammans. Merparten av tiden är allt ändå som sagt bra. Och jag tror de äldre barnen skulle bli förtvivlade om vi skiljer oss.

En annan viktig aspekt är att jag tror min man skulle vilja ha delad vårdnad om vi separerar, och då har jag ju ingen koll alls på vad han gör när han har barnen.

Maria

Svar: Hej Maria. Det finns inget jämbördigt ansvar, som jag får intryck av att du menar, när det gäller att reda ut konflikter mellan din man och era barn. Här vilar ansvaret helt på den vuxne. Det är din man som måste hitta andra sätt att hantera sig själv på, andra sätt att förhålla sig till barnen på och andra uppfostringsmetoder.

Som det är nu är både du och din man – utifrån era respektive erfarenheter från uppväxten – inbegripna i ett upprepningstvång, där ni gestaltar precis de destruktiva erfarenheter ni har med er från era respektive ursprungsfamiljer. Det är av största vikt att ni lyckas bryta detta så att ni inte för över beteendet ifråga till nästa generation, det vill säga till era barn.

Den stora frågan är inte om ni ska separera, utan hur barnen ska kunna garanteras en tillvaro utan våldsinslag. Där har du lika stort ansvar som våldsutövaren, det vill säga deras pappa. Du måste skydda barnen – antagligen med hjälp utifrån – i annat fall sviker du barnen och ger ett indirekt godkännande av det våld de utsätt för. Den otrygghet som det oförutsägbara våldet skapar utgör en stor stress för barn och är i högsta grad skadligt för deras psykologiska utveckling.

Om det är som du säger att din man är medveten om problemet, så borgar det i bästa fall också för att han är motiverad att förändra sitt beteende. Ni som familj och framförallt din man behöver få hjälp med att komma tillrätta med situationen.

Det finns mottagningar som jobbar med män som har våld- och aggressionsproblematik och med de konsekvenser som detta får för deras familjer. Du behöver omgående ta reda på vilken hjälp det finns att få i den kommun där du bor och inte ge dig förrän ni fått den hjälp ni behöver.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Min man är arbetslös och har börjat tappa modet”

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 19 mars 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Min man har blivit uppsagd. Det var inga konstigheter med själva uppsägningen utan delar av verksamheten avvecklades och min man var sist anställd. I början var han vid relativt gott mod, han hade inte trivts så jättebra med sitt jobb så vi såg det båda som en chans att börja på något nytt.

Vi väntar samtidigt vårt andra barn och jag har varit ganska trött och lite nedslagen och tyckt att de senaste månaderna varit oerhört tunga samtidigt som jag känt att jag måste ”bita ihop” och vara stark nu när situationen är som den är.

Min man har börjat tappa modet och får ingenting gjort på dagarna, troligtvis ett typiskt symtom på arbetslöshetstristess. Han känner så klart att han just nu bör vara den som försörjer familjen och drar det tyngsta lasset, men samtidigt har han hamnat i en negativ spiral och får varken i väg jobbansökningar eller gör något för familjen. Vissa dagar går han inte utanför huset och har inte ens bäddat sängen när jag kommer hem efter att ha varit borta och jobbat i tio timmar.

Varje gång jag försöker prata med honom blir han aggressiv och tycker inte att jag stöttar honom utan bara gnäller. Han har säkert rätt i det men jag har just nu ingen ork över till att stötta när jag inte får någon stöttning själv, jag klarar inte av att ta hans raseriutbrott och behöver er hjälp för att veta hur vi ska ta oss ur det här. Hur kan jag hjälpa honom att få tillbaka sin tåga? Vad kan han själv göra för att komma i gång och bli den aktiva kille han egentligen är?

Anonym

Fråga: Jag är en kvinna på femtio plus. Har varit arbetslös i drygt ett år, samt att jag nyligen förlorade min far.

Jag undrar bara vad mina ”vänner” har tagit vägen. ”Framgång föder vänskap, motgång prövar den.” Det ordspråket har jag verkligen fått känna på. Har inget fast förhållande. De vänner som jag fortfarande har kvar bor på andra orter.

Känner mig verkligen sänkt och nere i skorna. Vet inte vad jag skall ta mig till, ser inte ljuset i tunneln. Har ni kanske några goda råd att komma med?

Sara

Svar: Hej Anonym och Sara! Innan jag ger er några råd och förslag till att hantera de svåra situationer som ni är i som som arbetslös/anhörig till en arbetslös, vill jag berätta bakgrunden till mitt svar till er.

Jag har en vän som ärär 55 + och som har arbetat som lagerarbetare i många år. Nu är han arbetslös sedan drygt ett halvt år tillbaka. Första reaktionen hos honom var en upplevelse av hopplöshet. Efter en tid märkte jag att han försökte göra det bästa av situationen. Jag blev imponerad av hans styrka och handlingsförmåga i den svåra situationen.

När jag läste era frågor kändes det därför naturligt för mig att rådfråga honom. Han berättade att han tidigt i sin arbetslöshet märkte att han tappade modet väldigt fort och började älta sin känsla av orättvisa när han bara satt hemma och tittade på teve, och att han insåg att han behövde göra något åt sin situation.

Till sammanhanget hör också att min vän var tvungen att gå till arbetsförmedlingen två gånger i veckan. Utifrån vårt samtal fick han idén att fråga andra arbetslösa, som han lärt känna på arbetsförmedlingen. Han frågade: Vad gör du för att inte tappa modet? Vilka råd skulle du ge till andra i samma situation?

Deras råd och det som gjort att de inte tappat modet visade sig vara samma som forskare inom psykologisk forskning säger fungerar när man är nedstämd, och då avser jag en lindrig till måttlig depression och inte en djup depression.

Råden består i att först och främst få koll på hur man kan få ordning på ekonomin så långt det går. Behöver man till exempel förhandla med banken om bolånen? Hur gör man det? (Du kan läsa mer om hur du kan få hjälp med detta i ”10 veckors självhjälpsprogram för arbetslösa” på dn.se/insidan).

Ytterligare råd handlar om att bli uppmärksam på hur kombinationen av ältande och passivitet bidrar till att man blir nedstämd och att agera tidigt för att förebygga detta genom att hålla sig aktiv även när det tar emot genom att söka sig till personer och sammanhang som är stödjande och genom att rikta uppmärksamheten på det som trots allt finns av värde i ens liv: ”Jag är samma person och min son älskar mig oavsett om jag har arbete eller inte”, sade en av de arbetssökande som min vän talade med.


Sara, utifrån de ovan nämnda råden och mina erfarenheter av vad som kan hjälpa i utsatta situationer är mina förslag till dig de här:

• Undvik att tänka alldeles för mycket på de vänner som har försvunnit och koncentrera dig på dem som finns i ditt liv trots avståndet, håll kontakt med dem med mail, chat och på telefon.

• Gå in i någon intresseförening där du kan träffa likasinnade.

• För att kunna se ljuset i tunneln bör du träna dig i att se och uppmärksamma de små glädjeämnena som vardagen bjuder dig på. De finns där hela tiden men när vi inte mår bra vänder vi oss inåt och blir mer eller mindre ”blinda” för de glädjeämnen som finns i vardagen.

• Det kan också vara till hjälp för dig att gå in i en sorgegrupp för att bearbeta sorgen över din fars bortgång.

• Prova att hitta sätt att vara aktiv, till exempel genom att planera din dag, vänta inte på att du ska må bra utan gör det du har planerat oavsett vilken sinnestämning du har för dagen och att gör ännu mer av det som är en källa till välbefinnande för dig.

Anonym, när livet blir svårt tenderar många av oss att sluta oss inom vårt skal för att försvara oss mot den smärta som situationen väcker. Vi förstår inte att vårt sätt bara stänger oss ute från dem vi älskar och ytterligare bidrar till lidande i stället för att skydda oss. Min tolkning av det du berättar är att detta kan vara ett av skälen till att ni inte kan prata om det som händer på ett öppet och ärligt sätt just nu trots dina goda försök.

Du skriver att din man ”inte får någonting gjort på dagarna, troligtvis ett symtom på arbetslöshetstristess”. Det du beskriver om din mans sätt att reagera kan vara tecken på att han är deprimerad och då bör han söka professionell hjälp för detta. Om det handlar om nedstämdhet, erbjud honom att prova mitt ”10 veckors självhjälpsprogram för arbetslösa” som finns på dn.se/insidan.

Du undrar hur du ska kunna prata med honom det som händer utan att bli avvisad. Du kan börja med att betona för honom att ditt syfte med samtalet är att ni tillsammans ska hitta ett sätt att komma närmare varandra. Berätta för honom hur du känner dig, att du kan se att han inte mår så bra just nu, att du älskar den unika person han är och att du märker att ni glider ifrån varandra. Säg att du i första hand vill prata om hur ni ska göra för att stötta varandra i den här svåra situationen. Ta gärna upp frågan när det är lugnt mellan er.

Jag ber dig samtidigt att inte ”bita ihop” och inte acceptera din mans raseriutbrott. Oavsett hur jobbigt han har det, så är detta ett beteende som du inte ska behöva acceptera och utsättas för. Du kan söka hjälp för egen del eller ni kan kontakta en familjerådgivare i din kommun om ni inte kommer förbi problemet på egen hand.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Min pappa är alkoholist”

Skrivet av Peter Wirbing 04:00, 18 mars 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Hej. Min pappa är alkoholist och jag tror att han är deprimerad. Jag undrar vad jag kan göra för att få honom till att vilja söka hjälp?

Anonym

Svar: Hallå Anonym. Låt mig första berätta att dricker man alkohol i stora mängder och utan längre uppehåll en tid leder detta nästan alltid till en påtaglig nedstämdhet och oro. Detta kan kvarstå några veckor efter att man slutat dricka (eller minskat sitt drickande) och kan ibland utvecklas till en egentlig depression. Denna biverkan av alkohol, som återspeglar en utmattningseffekt i hjärnan, blir ofta en riskfaktor för återfall och kan utlösa en ny period av drickande efter ett uppehåll.

Kanske en lösning för din pappa kan vara att han ringer sin vårdcentral eller den specialiserade beroendevård, som kanske finns där ni bor, och diskutera vilken hjälp han behöver för sitt alkoholproblem och för sin nedstämdhet. Vid depressiva symtom, som kvarstår efter att man varit alkoholfri under tre till fyra veckor, är det regel att erbjuda en antidepressiv behandling som ofta består av en kombination av läkemedel och samtal.

Om din pappa inte har så aktuella erfarenheter av behandling för alkoholproblem är ett tips att berätta för honom, eller be honom själv informera sig, om modern beroendevård som erbjuder mycket mer av olika och effektiva behandlingsmetoder än bara för några år sedan – till exempel färdigheter för att förebygga återfall och läkemedel som dämpar alkoholsuget under första tiden av nykterhet, så kallad läkemedelsassisterad nykterhet. Du kan läsa mer om behandling vid alkoholproblem på www.alkoholhjalpen.se

Du undrar hur du ska be din pappa att söka hjälp. Det är lättare att få gehör om du pratar öppet om din oro. Var rak, inte menande, antydande eller hotande, undvik uttryck som du måste och du borde, använd i stället ett Jag-budskap:

Jag upplever… (beskriv problemet i jag-termer). Jag vill att… (be om en konkret beteendeförändring). Jag skulle bli lugnare om du… (beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade). Pröva att sedan lämna över ordet: Vad tänker du om detta?

Bästa hälsningar,
Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

10 tidigare inlägg