Måste jag bjuda pappa som är alkoholist?

Skrivet av Peter Wirbing 04:00, 30 april 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Min pappa har varit alkoholist i minst femtio år. Jag bjöd honom till vårt bröllop, men tyckte att det var jobbigt. Nu ska vi fira silverbröllop med hela familjen och jag vill helst slippa bjuda honom – men känner mig skyldig. Ännu bättre vore det om jag kunde bjuda honom och han skulle tacka nej…

Tacksam för svar

Svar: Hej. Du är osäker på om du vill bjuda in din pappa till ert silverbröllop, du vill helst slippa samtidigt som du får skuldkänslor vid tanken på att inte göra det. Anhörigas känslor för den som dricker är ofta precis så ambivalenta som du beskriver det. Upplevelsen av att ha kommit i andra hand och av tristess, kaos och i värsta fall våld som barn, har ofta satt djupa spår.

Angående frågan om du ska bjuda din pappa eller inte är mitt förslag att du med papper och penna utforskar din ambivalens inför den frågan. Att utforska sin ambivalens är en teknik som kan vara till hjälp i en situation som din, den kan göra dina motstridiga tankar och känslor tydligare för dig själv, ge dig en överblick över hur du tänker och känner, väga samman fördelar och nackdelar, och i nästa steg komma förbi ambivalensen och kunna fatta ett beslut som känns genomtänkt.

Gör så här:

1. Rita upp en fyrfältstabell på ett större papper.

2. Numrera rutorna enligt följande: ruta 1 är rutan längst upp till vänster, ruta 2 är rutan längst ned till vänster, ruta 3 är rutan längst ner till höger och ruta 4 är rutan längst upp till höger.

3. I ruta 1 skriver du fördelarna på kort och lång sikt med att inte bjuda till pappa till silverbröllopet.

4. I ruta 2 skriver du ner nackdelarna med detta, återigen på kort och lång sikt.

5. I ruta 3 skriver du ner det som kan bli hinder och svårigheter med att bjuda din pappa, det som oroar dig om du skulle göra det.

6. Och i ruta 4 skriver du det som är fördelar på kort och lång sikt med att bjuda din pappa till silverbröllopet.

Börja i den ruta som känns mest naturligt för dig att starta med. Du kan göra utforskningen på egen hand eller tillsammans med någon annan om det skulle vara till hjälp för dig. Granska din utforskning när du är klar, och ställ dig nu frågan:

Vad tänker jag om det här? Åt vilket håll lutar det? Vilket beslut är jag redo att fatta?

Ibland blir man helt beredd att fatta ett beslut efter att ha utforskat sin ambivalens på detta sätt, saker och ting har blivit konkreta och tydliga. Ibland vill man fundera vidare ett tag, men ofta har det blivit tydligare vad konflikten som man kämpar med består av för delar.

Ett alternativ, som många anhöriga har valt, och som kanske skulle passa för dig, är att välja att bara umgås i sociala sammanhang där alkohol inte finns med, och att aktivt bjuda in till sådant umgänge, till exempel att gå på bio, träffas på ett kafé eller promenera tillsammans.

”Tacksam för svar”, du skulle kanske också ha god nytta av att få tala om din osäkerhet om vad som är din rätt och skyldighet i förhållande till din pappa i samtalsterapi eller i en stödgrupp för anhöriga till personer med beroendeproblem. Inom Anonyma Alkoholister, AA, finns Al-Anon, stödgrupper för anhöriga, se www.al-anon.se för att hitta din lokala förening. Alternativ för samtalsterapi är familjerådgivningen i din kommun eller kyrkans familjerådgivning, som oftast finns i varje församling.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Min ex-man vill att vi ska bli ett par igen”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 29 april 2009 i kategori Relationer

Fråga: Min man lämnade mig och vårt nioåriga äktenskap för ganska exakt ett år sedan, eftersom han var missnöjd med vårt förhållande. Jag tyckte också att förhållandet var dåligt, men hade inte haft en tanke på att ge upp. Vi sålde i alla fall ganska snabbt vårt hus och köpte var sitt boende nära varandra för att vår gemensamme son på fyra år skulle slippa byta dagis (vi har 50/50 umgänge), och vi var överhuvudtaget helt överens om att vårt avslutade äktenskap skulle ha en så liten negativ effekt för honom som möjligt. Min ex-man var minst lika bestämd på den punkten som jag var. Då.

I julas skickade han så ett långt mejl till mig där han berättade att han ångrar sig och att han vill att vi flyttar ihop igen. Jag svarade att jag inte vill. Sanningen är att när den första chocken lagt sig efter att han packade sin väska den där dagen, så var det faktiskt en lättnad för mig att kunna göra som jag vill. Det var alltid viktigt för honom att vara den som planerade och beslutade. Inför semestrar exempelvis gällde vår diskussion endast vilka datum vi skulle ta ledigt. Sedan informerade han mig om vad vi skulle göra när allt var bokat. Jag har alltid tjänat betydligt bättre, och jag tror att det var en del av ”problemet” för honom. Ett annat faktum som styrt vår relation är att när min ex-man blir arg så blir han väldigt arg. Han säger själv att han inte har någon kontroll över vad han säger eller gör.

Hans önskan om att vi ska bli ett par igen blir nu allt mer påträngande. Han har berättat för vår son att hans föräldrar kommer att bo tillsammans – bara mamma slutar säga nej. Det har lett till att vår son kan bli så arg på mig att han inte vill vara med mig, utan förtvivlat skriker att han vill ”vänta med pappa”. Nu har min ex-man satt ut sin bostad till försäljning. Han säger att när den är såld kommer han antingen att flytta in hos mig eller köpa en bostad på andra sidan stan för att ”det gör för ont att bo så nära”. Han säger att det är jag som bestämmer (och därmed också att det är mitt fel att vår sons liv måste förändras till det sämre om jag säger nej).

Mitt egentliga problem är att jag inte kan kommunicera med min ex-man. Jag är alltid försiktig när vi pratar för att inte göra honom arg, vilket gör mig otydlig. Exempelvis så ringer han minst en gång per dag, utan något egentligt ärende. I stället för att be honom sluta med det, lyssnar jag på honom precis så länge som han vill. Jag förstår hur det kan få honom att tro att jag är mottaglig för honom. Jag är så otroligt arg och besviken på honom som använder vår son för att få mig att göra som han vill. Men det skulle jag aldrig våga säga. 

Ibland undrar jag om jag inte helt enkelt borde ge med mig och låta honom flytta in. Jag hade ju som sagt inte en tanke på att lämna honom när han bröt upp. Samtidigt ger den tanken mig panik, eller cellskräck kanske är ett bättre ord. Jag vill inte tillbaka in i den världen, nu när jag vet hur bra jag mår utanför den. Men jag saknar helt enkelt verktyg för att hantera den här situationen. Just nu verkar det som om jag måste välja mellan det som är bäst för min son och det som är bäst för mig. Vad kan jag göra?

Rådlös

Svar: Hej Rådlös. Det låter underbart att du, i och för sig på initiativ av din ex-man, tagit dig ur ett dåligt äktenskap. Din beskrivning av hur semesterplanerna gjordes upp är verkligen hårresande. Att leva med en person som har en så okontrollerad aggressivitet är givetvis också något ytterst obehagligt.

Din ex-mans sätt att använda er son i nuvarande situation är fullständigt oacceptabelt. Du ska absolut inte ge vika för hans utpressningsförsök. Han utsätter både dig och er son för ett övergrepp genom sitt agerande. Låt inte detta styra dig i din vilja att bygga upp ett liv utan honom.

Det du behöver göra är att bli tydlig både mot din ex-man och mot din son. Till din son ska du bekräfta att det är som pappa säger: att det är du som inte vill, att du inte älskar hans pappa längre och inte vill leva med honom. Säg till din son att det kan bli så mellan vuxna människor, men att det absolut inte har något med honom att göra och att du kommer att fortsätta älska honom även om du och hans pappa ska bo på olika ställen. Du behöver stå för ditt ställningstagande inför din son, så att han vet vad han har att hålla sig till.

När det gäller din man måste du börja sätta gränser. Du har helt rätt i att din otydlighet kan väcka förhoppningar hos honom. Jag vet inte om det är så att han slår dig eller om du är rädd att han ska göra det. Det kan hända att du behöver stöd från en person utifrån för att kunna stå upp för dina gränser och beslut. Kontakta socialtjänsten i din kommun eller en kvinnojour och fråga om detta eller ta hjälp av en släkting eller vän. Det viktiga är att du på något sätt får honom att förstå att du menar allvar och att han inte kan tvinga sig på dig igen.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

 

”Hjälp! Vår dotter vill göra en bröstförstoring”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 04:00, 28 april 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Vår dotter är 21 år och bor hemma. Hon har haft jobb sedan studenten och aldrig varit arbetslös. Förra sommaren arbetade hon fyra månader utomlands och till hösten har hon planerat att åka till USA för att plugga. Både utlandsarbetet och den planerade USA-resan har vi varit med och puffat för och sagt att det är bra om hon passar på att göra sådant nu innan hon börjar arbeta ”på riktigt” eller studera samt skaffar sig kostnader för eget boende. För att finansiera USA-resan har vi lovat att låna ut de pengar hon inte själv sparat ihop så att hon inte behöver ta studielån. Vår dotter har under dessa två år inte behövt betala något hemma för sitt boende utan har sparat en hel del. 

Nu vill hon ta en del av sina besparingar för att göra en bröstförstoringsoperation innan hon åker till USA. Min man och jag är helt förbluffade! Vi vill absolut inte att hon opererar sin kropp. Dels för att det känns ”bimboaktigt” med den typen av operation, dels för att vi är rädda för biverkningar när hon är utomlands. Men också för att hon nu tänker ta studielån plus vårt lån för att finansiera sin resa. 

Har vi rätt att lägga oss i? Vi har i två dagar bönat, bett, varit ledsna, arga och besvikna. Hur kan vi hantera det här? Vi avstår själva saker för att kunna låna ut pengar. Vi gör det gärna för en resa med studier, men inte för en bröstoperation. Vi har bett henne att åtminstone vänta till efter resan då hon kan jobba och tjäna ihop mer pengar men hennes svar är: ”Det är i Kalifornien jag vill vara fin på stranden! Och ni säger så bara för att jag ska hinna ångra mig”. 

Våra positioner är helt låsta och vi kan inte förstå varandra. Kan ni hjälpa oss?
Nedslagen mamma

Svar: Hej! Ingen lätt situation för er föräldrar detta! Och verkligen ingen lätt fråga att svara på. Men så här tänker jag:

Fortsätt dialogen med er flicka! Föräldrar underskattar lätt sin betydelse och tror att det är meningslöst att samtala med någon som ser ut att ha bestämt sig. Men ni är alldeles säkert viktiga för henne och jag tror att hon lyssnar på er – särskilt om ni kan undvika att hamna i totalt låsta positioner. Fundera med henne kring vad det är som gör att hon absolut vill göra operationen, hur hon tänker att det ska bli sedan, vad hon hoppas vinna med den och om hon har några farhågor. Försök att förstå hur hon tänker – utan att argumentera med henne varje stund! Men också utan att ni ändrar er ståndpunkt – det behövs inte. 

Flickan är vuxen och bestämmer själv om sina pengar. Ni kan inte hindra henne från att köpa sig en operation – ni kan bara vänligt avråda. Men ni bestämmer också själv om era pengar. Ni behöver inte låna ut era pengar om ni tycker att hon använder sina sparade pengar på fel sätt. Kanske har ni redan diskuterat summor – då kan ni räkna ut vad ni lovat betala utifrån de sparpengar hon hade innan hon planerade operationen. Självklart har ni rätt att säga nej till mer – det är den yttersta påtryckningen men kanske den som gör att hon sansar sig. 

Det är djupt sorgligt att unga kvinnor så ofta tänker att deras kroppar inte duger – de som är så vackra i sig själva. Vi vuxna behöver inte medverka i den hetsen – men jag tror att många unga vuxna behöver en dialog kring detta. 

Vänliga hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Är jag rädd för kärlek?

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 27 april 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en man på 34, längtar efter familj och barn, men har aldrig lyckats med något långvarigt förhållande. Förr var det alltid hon som lämnade mig, men de sista åren har jag blivit cynisk, orolig och bryter alltid upp när det börjar bli för allvarligt.

Så har detta hänt att jag har träffat en underbar kvinna. Vi kompletterar varandra perfekt, vi har det bästa sex jag någonsin haft, och vi är de bästa vänner. Jag är så kär som jag aldrig varit förr och lycklig när jag är med henne. Naturligtvis finns det en hake: hon är gift och har en dotter. Hon älskar sin man och vill inte bryta upp. Vår relation måste vara hemlig, även om han bor i en annan stad. Hon säger att hon är förvirrad, att hon älskar oss båda, men inte vill såra någon av oss. Vi har försökt göra slut flera gånger, men det håller inte.

Vad ska jag göra? Jag känner mig som ett svin gentemot hennes man, henne, men också mot mig själv. Jag är rädd att jag inte skulle våga älska, om det vore ”på riktigt”.
S

Svar: Hej S. Det låter som att din strategi när det gäller att hantera relationer gått i baklås. Tydligt är att du utifrån dina erfarenheter valt att skydda dig mot besvikelser på ett sätt som lett fram till att du i nuläget är oförmögen att koppla på dina känslor då du riskerar något.

Först i denna, redan på förhand dömda relation, vågar du känna och älska. Du är skyddad mot den sårbarhet det vanligtvis innebär att befinna sig i en kärleksrelation och kan därför slappna av på ett sätt som annars inte är möjligt.

Jag vet inte om det är så viktigt hur du ska hantera den nu aktuella relationen i praktiken. Risken är att du, om du fick kvinnan ifråga helt utan komplikationer, skulle bli blockerad av den utsatthet det innebär att vara förbehållslös i relation till en annan människa. Det är väl detta du uttrycker i din farhåga om att du inte skulle våga älska om det vore ”på riktigt”.

Intressantare då om du fokuserar på själva ditt problem och vad du kan göra åt det nu och i framtiden. Jag tror du måste börja träna på att utsätta dig och våga vara sårbar igen. Att alltså i successivt större utsträckning utsätta dig för risken att överges, risken att den andra slutar älska dig. Det gäller såväl i den relation du är i nu om det är så att det blir mer allvar av den, eller om det inte blir det, i senare relationer. I praktiken skulle detta innebära att du utmanar dig själv genom att stanna kvar i relationen ifråga trots att det så att säga börjar brännas; att du väntar ut dina impulser att ge dig av för att se vad som kommer efter dem. Jag kan inte se att du har något annat val om det är så att du vill förverkliga din längtan efter familj och barn.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag är orolig för hur min son har det hos sin mamma”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 04:00, 24 april 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har en son på 10 år som bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mamma, där han också har sin skola. Mamman har den stora bostaden och alla bidrag, men kan av olika anledningar inte hålla ordning i hemmet så att min son kan ta hem kompisar. (Jag sitter fast i en liten 1: a, 4 km bort). Jag kan inte prata med mamman om saken då hon vägrar att diskutera. Läget är låst och åren går, jag vet inte hur jag/vi ska kunna förändra situationen. Jag vill ju bara att mitt barn ska ha det så bra som möjligt.

Gunnar

 

Fråga: Jag är ensamstående mamma till en 8-årig pojke. Hans pappa har aldrig varit särskilt intresserad av honom, men jag har hela tiden kämpat för att de ska ha en relation. Sedan pappan fick en ny familj är det dock svårare eftersom nya frun inte är snäll mot min son (hon har till och med daskat till honom ett par gånger). Pojken är ändå hos sin pappa ett par timmar per vecka, men han vägrar att sova där. Jag börjar nu undra om en destruktiv miljö är värre än att inte ha en relation med sin ena förälder? Hur dålig ska en föräldrarelation/miljö vara för att det ska vara bättre att vara utan den?

Trött och uppgiven mamma

Svar: Hej Gunnar och Trötta och uppgivna mamma!

Ni lever båda i en situation där ni tycker att den andra föräldern till ert barn inte tar sitt ansvar och inte tar hand om barnet på ett bra sätt. Jag gissar att ni båda har gemensam vårdnad för barnen. På vår föräldramottagning i Sundsvall träffar vi ofta föräldrar som har det som ni. Jag kan ju bara se situationen utifrån det ni skriver i era brev, kanske skulle den andra föräldern ge en helt annan bild. 

All forskning kring barn till separerade föräldrar säger samma sak: Det som är skadligt för barn är om föräldrarna har mycket konflikter som drabbar barnen. Det är inte heller bra för barn när en förälder totalt försvinner efter separationen. 

Men det ÄR inte alltid lätt att slippa konflikter. Ibland tycker jag att det finns en moraliserande inställning till föräldrar som har svårt att komma överens. Bakom skilsmässan ligger ofta svek, otrohet, misshandel eller förtryck av olika slag – som drabbat människor som en gång älskat varandra. Där kan finnas djup oenighet kring hur barnet ska tas om hand. Det är inte lätt att vara bunden till varandra genom barnet – när man faktiskt inte står ut med varandra. 

Många föräldrar som har haft det svårt tillsammans har svårt att släppa den sorg och vrede som ligger bakom separationen. Ibland kan det bli så att det enda som finns kvar att hålla kvar konflikten kring, är barnen. Det blir tungt för barnen. 

Andra föräldrar slår knut på sig själv för att få till ett bra samarbete. De kämpar och försöker och blir besvikna – och också detta går ut över barnen. Det blir mindre energi över till dem och det är lätt att besvikelse, vrede och bitterhet spiller över på barnen. Det kan vara bra att fundera på detta ibland – går all energi åt till att förhålla sig till den andra föräldern kanske det är bättre för alla att man tar ett steg tillbaka. Att släppa idén om det goda samarbetet och i stället fokusera på den tid man har tillsammans med barnet. Annars lever barnet alltid i skuggan av föräldrarnas konflikt.

Till hjälp för föräldrar som har svårt att komma överens har samhället inrättat både familjerådgivning och socialtjänstens familjerättsavdelningar, dessa ska finnas i alla kommuner. Familjerätten är ingen rättsinstans som många tror. Där erbjuds föräldrar bland annat möjlighet till samarbetssamtal, de får hjälp att tillsammans hitta lösningar. Har man gemensam vårdnad ska man ju enligt lagen komma överens om de stora besluten – till exempel bostadsort, skola och ekonomi.

Några familjerättsavdelningar har gruppverksamhet för barn vars föräldrar är separerade. Det är bra verksamheter, där barnen får leka, lära sig om sina rättigheter och dela sina erfarenheter med andra barn. En stor lättnad för barnen! 

Detta var allmänna synpunkter kring barn och separation. Nu till er som har frågat: 

Till Gunnar vill jag säga: Jag förstår att du på olika sätt försökt prata med mamman om att din son skulle vilja ta hem kompisar till henne. Har du provat samarbetssamtal? Kanske vore det en möjlighet. En annan möjlighet är att du väljer att sluta försöka påverka mamman och i stället lägger din kraft och energi på att göra dina veckor med pojken så bra som möjliga. Att ni två har det bra tillsammans, oavsett vad mamman gör. 

En pappa som var i en liknande situation sade att det bästa han kunde göra var att räkna sig som ensamstående pappa varannan vecka. Det var en stor hjälp för honom att inse att han var maktlös inför hur mamman levde.

Du skriver att mamma har ”alla bidrag”. Men åtminstone bostadsbidrag har också du rätt till när pojken bor hos dig varje vecka – om du inte har för hög inkomst. 

Kanske kan pojken ta hem kamrater till dig fast du bor trångt och en bit från skolan. Kanske kan ditt hem vara ett bättre alternativ, 10-åringar brukar inte vara så beroende av bostadsstandard. Kanske ser du för mörkt på din möjlighet att ta hand om din son på det sätt du vill? 

En helt annan aspekt av det hela är om mammans hem är så oordnat att det heller inte är bra för din son att vara där. En deprimerad eller psykiskt sjuk förälder kan ju bidra till en sådan miljö. Om det är så, kan du eller skolan ta kontakt med socialtjänsten så att sonen och mamman kan få hjälp. 

Till Trötta och uppgivna mamman: Det finns inget svar på din fråga – ingen kan svara på om det är bättre att inte ha någon kontakt alls med en förälder än att träffa honom under mindre lyckade former. Det beror på omständigheterna i övrigt.

Men kanske ställer du frågan fel? Kanske måste din pojke inte alls träffa sin pappa varje vecka, och han behöver ju inte alls sova över. Kanske kan ni hitta någon form där pappa och pojken håller kontakt på ett annat sätt, där pappas ”nya” inte är så involverad?  

Jag förstår på ditt brev att du slitit mycket med att försöka få till ett bra umgänge mellan far och son. Det som ofta är svårt är att just du kan vara den som minst lyckas att påverka pappan – av olika skäl. Finns det andra människor som kan vara en länk mellan pappan och pojken? Farmor, andra släktingar? 

Det vore djupt olyckligt om pojken helt förlorar kontakten med sin pappa. Men jag känner många familjer där man har en kontakt kanske en gång i månaden, en gång i halvåret – och då har ändå barnet sin förälder, en bild att leva med och en möjlighet att knyta mer kontakt längre fram i livet. Kanske ska du lägga ner kampen ett tag – och se vad som händer? 

Hoppas att ni båda kan hitta vägar för att hjälpa era pojkar till en bra tillvaro – oavsett vad den andra föräldern gör!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min syster vågar inte ta sig ur sitt dåliga förhållande”

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 23 april 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Min fråga gäller min syster som tycks oförmögen att ta sig ur ett dåligt förhållande. Jag efterfrågar råd och tips, på hur man bäst gör för att våga bryta sig ur en osund relation som förvandlats till ett emotionellt beroende och orsakar lidande i stället för lycka och trygghet. Min syster och jag kommer från mycket problematiska och otrygga familjeförhållanden, något som gjort att vi har ett väldigt stort trygghetsbehov.

Efter drygt fyra år med sin pojkvän har hon ännu inte fått svar på om han ser en framtid med henne eller inte – något som plågar henne oerhört. Ibland säger han att det finns en möjlighet men ibland hotar han med att göra slut, vilket naturligtvis tär på min systers psyke. Själv vågar hon inte lämna honom, av rädsla för ensamheten, att aldrig mer hitta kärleken och att inte längre ha den lilla trygghet förhållandet ändå innebär.

Han är medveten om sitt övertag och har varit otrogen flera gånger – något min syster ändå förlåtit. De provade att ha uppehåll en gång och det resulterade i panikattacker, konstant ångest och handlingsförlamning hos henne, något hon är livrädd skall hända igen om hon gör slut.

I andra sammanhang är hon en självständig och stark tjej som pluggar till läkare och lever ett normalt liv, men i förhållande till pojkvännen är hon helt beroende och underordnad.

Hon har självinsikt och förstår att det hon känner inte är sunt, men den starka rädslan för att vara ensam är för övermäktig. Hur skall hon tänka för att våga bryta sig ur detta?

Anna

Svar: Hej Anna! Innan jag svarar på din fråga skulle jag vilja berätta om vad som kan bidra till att man stannar kvar i ett dåligt förhållande trots att man inser de negativa konsekvenserna. De allra flesta gånger handlar det om att man är känslomässigt beroende av partnern – man tror sig inte ha ett eget värde som person. Det egna värdet kommer från partnern, det vill säga man upplever sig som värdefull enbart om man blir älskad eller accepterad av honom/henne.

En person i den här situationen har motsägelsefulla känslor som hindrar henne från att bli fri från relationen. Situationen eller partnern väcker både positiva och negativa känslor samtidigt. På ett sätt skäms man för det man utsätts för, eller för partnerns beteende, och känner skam för att man inte kan bryta sig loss. Man uppfattar sig som svag och i värsta fall utan en egen identitet, eller helt värdelös och att man inte förtjänar en annan typ av förhållande. Man fokuserar och tror på det partnern säger och bortser från det man ser att personen gör. Vid otrohet tänker man till exempel: ”Han/hon har varit otrogen men säger att hon/han älskar mig och att jag är det enda som betyder något.”

Å andra sidan känner man att partnern är den enda som bryr sig om och älskar en och man är övertygad om att förhållandet ska bli bättre. Många gånger bortförklarar man partnerns beteende för att rättfärdiga relationen både inför sig själv och andra med resonemang som:

”Han/hon har haft en tuff uppväxt med lite kärlek, därför…”

”Hon/han är mycket stressad just nu, därför…”

”Innerst inne är han/hon väldigt snäll och älskar mig.”

”Bara hon/han få … då kommer allt att bli bra mellan oss”

Detta, som jag nu beskrivit, återfinns ofta som ett mönster i relationer – förälder, vänner, partner – där det, i stället för genuin kärlek eller vänskap, handlar om att en person vill utöva makt och kontroll över en annan person.

Hur tar man sig ur relationer av detta slag?

Att ge upp hoppet, hur smärtsamt det än är, om att relationen eller personen kommer att ge det man hoppas på, har varit vändpunkten för många och verkar för vissa varit avgörande för att kunna ta ett första steg i riktningen mot att göra sig fri. Flera beskriver det här som att nå ”botten” för det man är beredd att stå ut med i en relation. Med andra ord skulle man kunna säga att man inte upplever något positiv i relationen längre och inte heller har hopp om att det positiva ska komma längre fram. Några exempel: man ger upp hoppet om att den andre ska förändras eller att man kommer att få den kärlek eller trygghet man längtar efter. Eller man känner att den egna existensen är hotad.

Anna, vad kan din syster tänka och göra för att våga bryta sig ur detta? Något som är oerhört relevant och en bra utgångspunkt i det här sammanhanget är att din syster har självinsikt och förstår att hon inte får riktig trygghet i förhållandet, eller som du skrev ”att det är inte sunt”.

Samtidigt, med tanke på att hon har fått panikattacker när hon försökte lämna pojkvännen, rekommenderar jag starkt att hon söker professionell hjälp för att bland annat kunna arbeta med att hitta sitt eget värde som person, få en bättre självkänsla och bygga en trygg bas att stå på.

Du kan tillsammans med din syster fundera på följande möjliga sätt att gå vidare:

Ett stegvis sätt att genomföra en förändring som känns skrämmande, kan vara att komma överens med sig själv om att ”parkera” eller vänta med att ta det slutliga beslutet under en viss tid, och att under den tiden förbereda sig på ett sådant sätt att det på sikt underlättar förändringen. När det gäller din syster skulle hon kunna komma överens med sig själv att inte tänka just nu på att lämna pojkvännen, utan vänta med det beslutet (parkera det) i några månader. Samtidigt som hon tar det beslutet börjar hon på en gång att arbeta med att förbättra sin självkänsla. Syftet är att ”lära sig simma innan man hoppar i vattnet.”

Det som brukar hända när man planerar en stegvis förändring på det ovan beskrivna sättet, är att den energi som går åt att kontrollera rädslan för det värsta som kan hända om man genomför förändringen – att lämna pojkvännen och vara själv – tillfälligt kan frigöras och i stället användas för att förbereda sig för förändringen – att bli starkare och tryggare i sig själv för att på sikt kunna ta sig ur relationen.

Du som anhörig kan stötta och uppmuntra henne i att ta det första steget på ett sådant sätt att det inte känns alldeles för skrämmande för henne.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. Psykolog och leg. psykoterapeut

”Hon tänker på en annan man när vi älskar”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 22 april 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag skulle behöva hjälp med en sak som bekymrar mig djupt.

Jag har varit ihop med min kvinna i snart ett år och vi är sambo sedan tre månader. Vi har det jättebra egentligen. Problemet är att när vi älskar har hon många fantasier, hon tänker på andra män ganska ofta.

Hon uttrycker att hon tycker bra om en annan man som bor utomlands, en man som hon inte har haft någon relation eller sexuell kontakt med. Men hon säger att hon känner en ”hjärt-förbindelse” med honom. Hon tänker på honom ibland under dagen och nu tänker hon på honom också medan vi älskar.

Jag känner mig ledsen och besviken och vill dra mig undan. Jag vill inte älska med henne medan hon tänker på honom.

Jag vet att man inte kan styra tankar, men att han finns i hennes tankar medan vi är intima med varandra sårar mig. Hur ska jag kunna leva med att min kvinna tänker på en annan man medan vi älskar?
Anonym

Svar: Hej Anonym. Nej, du har helt rätt i att man inte kan styra sina tankar. Men man kan styra vad man säger. Jag tycker att du är alldeles för förstående mot din sambo. Det är inte din sak att hantera hennes tankar, det får hon faktiskt göra själv. Hon utsätter dig för rena tortyren genom sitt nuvarande agerande. Att prata om att hon fantiserar om andra män när ni älskar måste vara oerhört kränkande för dig.

Det hon ägnar sig åt är någon form av bisarr ärlighet vars syfte är svårbegripligt, men vars konsekvens är att du blir djupt sårad. Jag tycker absolut att du ska dra dig undan och sluta älska med henne på de premisserna. Ställ ett ultimatum till henne: antingen får hon sluta prata om den andre mannen och aktivt välja dig, eller så får hon väl söka upp honom och se vad det innebär. Men att leva med dig och drömma om honom och dessutom utsätta dig för denna ambivalens är helt orimligt.

Ge henne en tids betänketid och invänta svar. Det viktiga är att du markerar för henne att du inte tänker finna dig i att bli behandlad som hon behandlar dig i nuläget.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Har jag fått rätt diagnos?

Skrivet av Sergej Andréewitch 04:00, 21 april 2009 i kategori Psykisk ohälsa

Fråga: Jag har en fråga angående bipolär sjukdom. Jag har fått en sådan diagnos och har haft två insjuknaden som började med psykos, den den ena för över 30 år sedan och den andra för 20 år sedan.

De senaste 20 åren har jag känt mig nedstämd på grund av felaktiga behandlingar i sjukvården. Jag har också känt mycket sorg och smärta på grund av en svår familje- och arbetssituation.

Stämmer diagnosen? Kan medicin hjälpa? Det känns inte som jag är psykiskt sjuk utan snarare skör utav pressade förhållanden i arbetslivet och i familjen. Jag har inte så god erfarenhet av den psykiatriska vården. Kan jag få ett råd?

Flora

Svar: Hej Flora. Huruvida diagnosen stämmer eller inte kan jag inte säga säkert på så knapphändiga uppgifter men med två allvarliga (psykotiska) insjuknanden och däremellan besvär av depression/nedstämdhet så kan den mycket väl vara riktig. Omgivningsfaktorer kan förstås bidra till svårigheterna men utesluter inte att grunddiagnosen stämmer. Vid bipolär sjukdom är stämningsstabiliserande medicinering nödvändig som skydd mot nya insjuknanden.

Sergej Andréewitch, psykiater

”Min 38-årige pojkvän super sig redlös om helgerna”

Skrivet av Peter Wirbing 04:00, 20 april 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Jag är bekymrad över min sambo och vår relation. Han är 38 år och beter sig som en 25-åring när det kommer till alkohol och festande. Han dricker ett par starköl om dagen och super sig ibland nästan redlös om lördagarna, varpå han helt verkar glömma min existens tills han kommer hem. Då bråkar vi häftigt och han får sedan skuldkänslor. Detta låter som en plågsam klyscha, men när han är nykter är han verkligen väldigt fin, kärleksfull och klok.

Jag är en ganska stillsam person som trivs hemma och jag märker att det retar honom. Han jobbar hårt för andras uppmärksamhet och bekräftelse, nykter som onykter, och jag tror att jag har mindre behov av detta. Samtidigt är han klängig på mig och fruktansvärt svartsjuk. Vi har varit tillsammans i tre år och hans drickande och barnsliga beteende har eskalerat det sista halvåret.

Jag har kommenterat hans drickande och vi har pratat om det, men det är som att överenskommelserna bara gäller så länge han är nykter. Jag känner mig maktlös och orolig både för honom, mig själv och vår relation.

Jag undrar om det är normalt att som snart 40-åring vilja vara ute och festa varje helg, att dricka 1/2 flaska vin nästan varje vardag? Det känns som om jag håller på att tappa alla referensramar för vad som är normalt/acceptabelt, snälla hjälp mig! Finns det nåt hopp för relationen, tror du, eller är det bara att tacka för mig?

Rådvill

Svar: Hej Rådvill. Låt mig först säga att din sambos alkoholvanor långt ifrån är normala, det finns tecken som tyder på att han är på väg att utveckla ett alkoholberoende eller kanske redan har gjort det. Han dricker mycket, gör det dagligen, har svårt att begränsa sitt drickande och prioriterar ofta alkoholen framför dig.

Det du beskriver har hänt under senaste halvåret, att hans beteende har eskalerat kan vara tecken på en toleransutveckling för alkohol som kan leda till en alltmer stegrad alkoholkonsumtion. Din sambo bör söka hjälp för sina alkoholvanor. Ni kan få veta mer om ni läser på www.alkoholhjalpen.se om alkoholproblem, vilka behandlingsalternativ som finns och var man hittar hjälp.

Och vad kan du göra för egen del? Anhörigas situation skiljer sig åt beroende på hur stora alkoholproblemen är. När det gäller riskdrickande är det ofta inte så stora förändringar som krävs för att relationerna ska förbättras. Ofta kan man stödja varandra till en mer hälsosam livsstil, där alkoholen inte får spela så stor roll. När det gäller allvarliga alkoholproblem, som leder till stora förändringar i beteendet hos den som dricker, blir situationen ofta svårare.

Upplevelsen att ständigt komma i andra hand, efter alkoholen, kan skapa känslor av besvikelse och hopplöshet. Man kan både älska och tycka synd om personen ifråga, samtidigt som man avskyr och vägrar acceptera honom eller henne som påverkad. Ofta känner man sig maktlös eftersom man som anhöriga inte tycks kunna påverka drickandet.

Vilka rättigheter och skyldigheter har vuxna som lever tillsammans mot varandra? En del menar att vi skiljer oss alltför lättvindigt och inte anstränger oss tillräckligt för att ”bära varandras bördor”. Vilken betydelse har detta resonemang när det gäller alkohol och samlevnad? Att skiljas från en människa som man kanske i grund och botten älskar och bryr sig om är inte en lätt sak. Ibland är det samtidigt nödvändigt för den fysiska och psykiska överlevnadens skull.

Men det händer också att förhållanden som tycks vara hopplösa kan repareras och få nytt innehåll när den med svåra alkoholproblem slutar att dricka. Anhöriga som vill och orkar kan spela en viktig roll i rehabiliteringen om de får ökad kunskap om vad ett beroende innebär. Att utplåna eller uppoffra sig själv hjälper dock ingen, utan det är viktigt att anhöriga kan ta hänsyn till sina egna behov.

Rådvill, ställ dig gärna frågor som: Var det detta som jag hade tänkt mig? Vilka fördelar och nackdelar finns det med att ha det så här för mig? Behöver jag någon i min närhet att rådgöra med för att kunna se klarare? Behöver jag hjälp också för egen del?

För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun. Du kan även ta kontakt med någon självhjälpsgrupp för anhöriga till alkoholberoende personer inom Anonyma Alkoholister, AA, eller Länkarna. När anhöriga mår bättre och ändrar sitt förhållningssätt blir det ofta tydligare för den som har alkoholproblem att ansvaret ligger på honom eller henne. Ingen annan än den som dricker för mycket kan ändra på sitt drickande. Anhöriga som förstått det och tar konsekvenserna av det får ofta en bättre livskvalitet.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Jag är fast med en man på andra sidan jordklotet”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 17 april 2009 i kategori Relationer

Fråga: Hej! Jag har funderat kring det här i minst ett halvår nu, och har inte vågat prata med någon om det för att det skulle kännas mer ”på riktigt” då.

Jag är 24 år och gifte mig förra året med en man från andra sidan jorden, där vi bott sedan dess.

Givetvis tänkte jag mycket på varför jag ville gifta mig innan vi gjorde det (jag är inte religiös). Jag har haft två lite längre relationer med killar i Sverige. När jag träffade min man och blev förälskad igen kände jag att jag inte ville vara seriemonogam och vandra från relation till relation bara för att den första förälskelsekänslan tar slut. Jag tänkte att den här gången skulle jag inte ge upp, utan jobba på relationen och få den att fungera genom kompromisser, samtal och givetvis genom att vi båda var inställda på att jobba hårt.

Min man är två år yngre och kommer från ett annat (väst)land. Hans familj kommer från en social bakgrund som är otroligt olik min. Mina föräldrar har hållit ihop hela mitt liv, är akademiker och har rest runt i världen, är intresserade av nyheter, kultur, psykologi, vad som helst… Han kommer från en ”arbetarfamilj” där de varit småbönder, fixat biljardbord och plockat orkidéer. De läser inte böcker, är inte kulturintresserade utan snarare sportintresserade och spenderar mycket tid med vardagssysslor som att städa huset och så vidare. Han har en splittrad familj med en pappa som lämnade dem innan han ens fyllt ett år, en mamma som är manodepressiv och våldsam, morföräldrar som är dominerande. Han har haft fyra olika styvpappor under sin uppväxt.

Vi har nu varit gifta i snart ett år (vi var tillsammans i två år innan det) och jag har ett antal saker som jag grubblar på och inte lyckas komma vidare med.

Visserligen är jag fortfarande inställd på att tackla problem som vi har, men jag har blivit orolig för att våra olika bakgrunder gör att vi aldrig kommer överens om vad vi vill i livet. Och detta blir mer uppenbart nu när vi inte längre är nyförälskade.

Jag känner att jag ändrade en hel del på mig själv, speciellt i den nyförälskade fasen. Jag som alltid gillat att läsa, se filmer, gå promenader, resa och upptäcka nya kulturer, hålla på med teater och konst har gett upp mycket av det. Min man tycker allt sånt är tråkigt eller pretentiöst, (och protesterar högljutt om jag exempelvis läser en bok och han hävdar att han hatar att se på film och teater). I stället har vi och vi har gjort mycket sånt som han gillar, som att utöva olika sporter (tennis, golf, kajak, surfa) och hängt med hans kompisar. I början var jag jätteglad åt att göra allt det som jag var ny inför, men nu känner jag att jag helt tappat sikte på vad jag har drömt om och velat göra. Och jag har fastnat i ett land där jag aldrig kommer känna mig hemma.

Jag bor i detta främmande land för att han skulle bli klar med sina studier, och jag började på mitt första heltidsjobb i juli förra året för att få arbetslivserfarenhet och kunna spara pengar till resor och så vidare. Han blev klar med sin sista uppsats i december och har sedan dess knappt lyft ett finger för att få ordning på sig själv. Han går hemma hela dagarna och gör ingenting i hushållet.

Jag känner att jag har förlorat mig själv någonstans, att jag sällan gör sånt som jag känner mig inspirerad och glad av. Tidigare intressen som till exempel dans och teater är svårare att hålla på med här på grund av kulturskillnader och transportsvårigheter (man måste ha körkort och bil för att kunna ta sig till ställen och det har jag inte.)

Min man har sagt att vi kan flytta till Sverige om jag vill, men jag är rädd att det inte blir bättre av det. Jag vill visserligen flytta, inte minst för att komma i från hans familj som det finns ett antal problem med – och för att jag saknar min egen familj. Samtidigt har han också sagt att han skulle vara deprimerad i Sverige och att han inte har några kompisar där. Jag är också rädd att kulturskillnaderna mellan honom och mig skulle bli mer tydliga om vi bodde i Sverige.

Vad ska jag göra? Ibland känns det som om jag dör inuti, men samtidigt vet jag inte om jag är överdramatisk eller skulle bara ska sluta vara ”pessimistisk”. En skilsmässa skulle verkligen kännas som ett nederlag.

Molly down under

Svar: Hej Molly down under.

Först vill jag bara säga att jag definitivt inte tycker du är överdramatisk och att det inte bara handlar om att du ska sluta vara pessimistisk. Det måste ha varit jobbigt för dig att gå så länge som du gjort och hålla allt för dig själv. Jag tror att det är bra att du nu börjar formulera dig kring din situation.

Efter förälskelsefasen kan man göra en mer realistisk bedömning av vem man har att göra med och om relationen ifråga är något att bygga vidare på. Ofta är det just de egenskaper man attraheras som mest av i ett första skede, som man efter ett tag kan komma att uppfatta som rent av störande. De olikheter som till en början fascinerar, blir om de är alltför stora ett problem i ett senare skede; särskilt om en konflikt uppstår utifrån att olika intresseområdena ställs mot varandra.

Föresatsen att inte ge upp bara för att första förälskelsefasen tar slut, utan att jobba på relationen och få den att fungera genom kompromisser och samtal låter rimligt tycker jag. Men när du skriver att du helt tappat sikte på vad du drömt om och velat göra, att du förlorat dig själv och sällan gör sånt som du känner dig inspirerad och glad av låter det däremot illavarslande.

Att kompromissa alltför mycket medför ofrånkomligen att man så småningom känner ett behov av att återvända till de områden som ligger en själv nära. Vad det handlar om är att balansera upp viljan att höra till, med behovet att bevara de egna gränserna. I en relation är det givetvis helt ok att vara intresserad av olika saker – det kan till och med vara en tillgång – men det måste också finnas beröringspunkter mellan de båda parterna. För att förhållandet ska kännas levande och utvecklas över tid behöver det också finnas en vilja från båda att ta del av den andres värld.

När nu pendeln svänger tillbaks mot det som är välbekant och värdefullt för dig är det, om er relation ska fungera, viktigt att din man är beredd att vara följsam i detta. Han måste vara intresserad av att utforska, intressera sig för och ta del av dina domäner, på samma sätt som du tidigare gjort med hans. Genom att kritisera och nedvärdera det som är viktigt för dig låter det som att han gör precis det motsatta. Utifrån detta tror jag att du har rätt i att problemet er emellan inte skulle lösas av en flytt till Sverige. Som det är nu lever ni intresse- och värderingsmässigt på helt olika kontinenter och skulle så göra oavsett var ni befann er rent geografiskt.

Om det är så att du väljer att skilja dig finns det ingen anledning att se det som ett nederlag. Däremot är det som jag ser det ett nederlag att hålla fast vid beslutet att leva med en annan människa om det innebär att man slösar bort tid och i förlängningen sitt liv på en dålig och otillfredsställande relation.

Anders Eklund Rimsten

10 tidigare inlägg