Träffar hon bara mig?

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 29 maj 2009 i kategori Relationer

Fråga: Befinner mig i en lite brydsam situation. Jag avslutade mitt tolvåriga äktenskap för ett halvår sedan. Två månader senare träffade jag en underbar tjej. Hon hade då precis avslutat ett sjuårigt förhållande. Vår relation inleddes med att vi blev vänner och stöttade varandra eftersom vi båda kom från väldigt kontrollerande förhållanden som gjort oss bägge ganska illa. Vi träffar psykologer på var sitt ett håll för att landa och det fungerar väldigt bra. Vår relation djupnade sedan och i dag är vi mer älskare än har ett förhållande.

Hon säger att hon inte vill ha ett förhållande utan är nöjd med hur vi har det. Jag är själv också ganska nöjd men känner ibland att jag skulle vilja vara lite säkrare på henne. Bekymret är nämligen att mitt ex var otrogen under en period, men vi lyckades att renovera äktenskapet efter det. Dock fanns det taggar kvar som jag lider av nu.

Så länge min älskarinna (i brist på bättre ord) inte vill vara annat än det så känner jag mig jäkligt osäker på att hon faktiskt bara träffar mig.

Vi har en överenskommelse om exklusivitet, men säger att hon inte vill ha en djupare relation och att hon vill ha möjlighet att avsluta vårt förhållande om hon skulle bli förälskad i någon annan. Det sliter mer på mig än vad jag trodde eftersom jag dumt nog gått och kärat ner mig i henne. Det som gör det jobbigt är att hon inte är i stånd (enligt egen utsago) att inleda en djupare relation samtidigt som jag för att känna mig trygg behöver ha ett starkare band till henne. Hur kan jag få det här och fungera?

Blåsparven

Svar: Hej Blåsparven. Både du och din tjej har nyligen avslutat långa förhållanden. Båda har ni upplevelser med er från dessa som antagligen tar tid att förstå och bearbeta. Utifrån detta, samt det faktum att ni bara träffats under några månader, verkar det rimligt att ta det lite lugnt, även om det kan vara svårt med den ovisshet som alltid finns initialt i en relation. Tiden innan ett förhållande blir alltför formaliserat, då man har varandra men ändå är relativt fri i relation till varandra är ofta den man sedan saknar, så försök att uppskatta det ni har trots att inga löften utväxlats.

Dessutom förstår jag inte riktigt vilken typ av garantier du är ute efter. Om en relation fördjupas eller inte är väl något som visar sig över tid.

Du kan hur som helst aldrig få mer än hennes ord på att hon inte träffar andra än dig. Även om ni vore gifta och bodde ihop skulle det vara på det sättet; det har du ju redan fått erfara i ditt tidigare äktenskap – tilliten måste byggas på något annat än en yttre form. Samma sak gäller möjligheten att avsluta relationen om hon blir förälskad i någon annan. En sådan möjlighet har man väl alltid.

Jag tycker att du ska avhålla dig från att trycka på för mycket, när det nu är så att hon signalerat att er nuvarande nivå är den som är möjlig och känns bra för henne. Risken är annars att du skrämmer bort henne med dina anspråk. Ditt behov av att redan i det skede ni är i nu få starkare band till henne för att kunna känna dig trygg, tycker jag att du ska ta upp med din psykolog för att se om han/hon kan hjälpa dig att hitta strategier för att hantera detta. Inte minst blir detta viktigt utifrån det du skriver om förhållanden där den ena parten försöker kontrollera den andre. Vad jag förstår har hon, och även du, precis sluppit ur ett dylikt. Att du nu vill hitta sätt att få bättre kontroll över henne på låter inte helt lyckat. Du bör vara observant på vad du iscensätter med dessa önskemål.

Det vore väl härligt om ni i nuläget bara kunde få njuta av varandra, utan så mycket krav i olika riktningar. Med tanke på att du själv relativt nyligen lämnade ett tolvårigt äktenskap borde även du ha behov av en viss respit innan du åter går upp i ett förhållande.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

Kan jag flytta hem med dottern?

Skrivet av Ingegerd Gavelin 04:00, 28 maj 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag är mamma till en 6-årig tjej som jag har delad vårdnad om. Flickans pappa och jag separerade redan när min dotter var bebis. Eftersom han bor utomlands och jag då valde att bo med min dotter i Sverige, hade jag ensam vårdnad om henne de första 2,5 åren. Sedan tog jag beslutet att flytta till landet han bor i – mycket för att min dotter skulle lära känna sin pappa bättre.

Sen jag och dottern flyttade utomlands har allting funkat fint, till början hade vi henne en vecka var på grund av avståndet mellan våra bostäder, men efter cirka ett år flyttade vi närmare honom och sedan dess har jag haft henne fyra dagar och han henne tre dagar i veckan. Till detta hör också att han har skaffat en ny familj, min dotter har fått en liten bror och en styvmamma som tycker mycket om henne. Hon tar också mycket ansvar för min dotter när hon bor hos dem.

Min fråga är: jag har under en tid funderat på att flytta tillbaka till Sverige och min hemlängtan växer sig allt starkare. Det som stoppar mig är att jag är jätteorolig för hur det kommer att påverka min dotter att inte ha kontinuerlig kontakt med sin pappa och hans familj. Det kommer att bli en stor omställning för henne att från att ha träffat pappan och hans familj varje vecka bara få träffa dem ett par gånger om året under semestrar. Jag är så rädd att det förstör hennes framtid på något sätt.

Har ni något råd att ge mig?

Anonym

Svar: Hej! Det här är verkligen ingen enkel fråga. I alla tider har föräldrar tagit sådana beslut utifrån vuxnas till synes självklara rätt. I dag ser vi barn på ett annat sätt – som självständiga varelser med självständig rätt. Men självklart måste det vara de vuxna som fattar de viktiga besluten.

Nej – jag kan inte ge dig något råd om hur du ska göra – det är ett beslut du måste fatta tillsammans med din dotters pappa. Enligt svensk lag måste ni vara överens om de stora frågorna när ni har gemensam vårdnad.

Självklart påverkar en så här stor flyttning din flicka – hon förlorar vardagskontakten med sin pappa och flera viktiga människor. Men riktigt så enkelt är det ju inte – vad kommer det att betyda för henne om hennes mamma inte trivs där hon bor? Du skriver att hon trivs så bra med sin pappas familj – vad skulle det innebära om du flyttar utan henne? Nu anar jag att du reagerar starkt – men så här måste du fundera för att kunna komma vidare i ditt beslut. Din flicka har lika stor rätt till sin pappa som till sin mamma.

Kan du fundera kring tidpunkten för en flytt – skulle det se annorlunda ut för henne och dig om 2 3 år? Finns det andra aspekter – finns det människor som är viktiga för henne i Sverige och som hon kommer närmare med en flytt?

Kanske kan jag ge dig ett annat sorts råd. I samtalsmetodik brukar man prata om Ambivalenskorset, ett sätt att gå igenom olika aspekter av ett svårt val för att se det ur många synvinklar:

Du kan rita upp fyra rutor: Vad är 1/ fördelar med att flytta, 2/ nackdelar med att flytta 3/ fördelar med att stanna kvar 4/ nackdelar med att stanna kvar. Det är lätt att tänka att 1 och 4 innehåller samma saker, liksom 2 och 3 – men det brukar ändå bli lite olika aspekter i varje ruta. Du behöver väga alla aspekter mot varandra.

Det viktigaste är ändå: Det är du och pappan som ska besluta tillsammans. Ta tid på er, sådana här saker behöver tid för att hitta sin lösning.

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Mamma är smygalkoholist- ligger jag också i riskzonen?

Skrivet av Peter Wirbing 04:00, 27 maj 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Min mamma har varit smygalkoholist under hela mitt liv, jag är 25 år i dag. Hon har gömt vin överallt i huset och druckit tills hon somnat flera dagar i veckan. Hon har aldrig varit aggressiv, skött sitt jobb och är en ganska snäll person egentligen… Men vi aldrig talat ordentligt om detta.

Nu börjar jag märka att även jag har ett lite underligt förhållande till alkohol. Från att alltid ha känt i tonåren att ”jag ska aldrig dricka” (en reaktion på mammas drickande) har jag nu börjat dricka lite mer än vad som faktiskt är normalt. Varför, kan man fråga sig. För att det känns skönt, en flykt antagligen.

Särskilt tydligt är detta vid olika fester. När andra slutar vid den ”mjuka berusningen”, dricker jag gärna så att jag får minnesluckor och ibland nästan gör bort mig.

Jag dricker aldrig när jag är ensam, men jag dricker väl alkohol två gånger i veckan. Och då båda gångerna så rejält som jag beskriver. Både vin och sedan drinkar ute.

Vad ska jag göra? Är alkoholism ärftligt? Ligger jag i riskzonen?

Linnea

Svar: Hej Linnea. Nej, man ärver inte alkoholism. Några särskilda gener för beroende eller missbruk finns inte. Den ledande amerikanska alkoholforskaren Marc Schuckit säger följande om detta i en intervju: ”Ingen har ännu lyckats hitta en alkoholistgen, och ingen kommer någonsin att göra det. Det är av samma skäl som man aldrig kommer att hitta genen som orsakar cancer eller hjärtattack: den finns inte.”

Samtidigt är det så att vissa personer har en nedärvd biologisk sårbarhet som ökar deras risk för att utveckla riskbruk och beroende av alkohol. Detta är dock inte detsamma som att man ärver ”alkoholism”. De flesta vanliga sjukdomar, som bland annat alkoholberoende, är komplexa och orsakas av en mängd olika faktorer: personlighet, livsstil, livshändelser och i några fall av ett antal olika gener i samverkan med miljöfaktorer som dessa.

Den biologiska sårbarheten tycks i huvudsak bestå av två fenomen:

1. En reaktion på alkohol som kännetecknas av stark eufori

2. En tolerans för stora mängder alkohol som ibland finns tidigt när man börjar dricka alkohol.

Sammantaget innebär detta att man blir benägen att dricka mer än andra, man får tolerans för alkohol som följd, och dricker ännu mer.

Det du berättar om ditt ”underliga” förhållande till alkohol – hur du gärna dricker mer och har svårt att sluta – motsvarar väl andras beskrivningar av hur en biologisk sårbarhet för alkohol brukar märkas – och det ganska tidigt som alkoholkonsument.

Redan för mer än hundra år sedan rapporterades att alkoholproblem förekom i större utsträckning i vissa familjer än andra. Under de senaste tjugo åren har flera adoptionsstudier gjorts, bland annat i Sverige. De påvisar flera gånger större risk för alkoholproblem hos den adopterade om den biologiska föräldern har alkoholproblem. Den genetiska sårbarhetens förklaringsvärde som enskild riskfaktor är dock totalt sett ganska låg. De flesta människor som får problem med alkohol har inte en biologisk förälder som själva har haft alkoholproblem, och vice versa. Och de flesta som har en förälder med alkoholproblem får inte alkoholproblem själva som vuxna.

Ja, du är nog i riskzonen – du har troligen en biologisk sårbarhet för alkoholproblem och du har tecken på ett tidigt alkoholberoende: du har svårt att sluta dricka. Mitt råd är att du väljer nykterhet som livsstil för att förebygga kommande större problem med alkohol.

Du kan läsa mer på www.alkoholhjalpen.se om biologisk sårbarhet för att få alkoholproblem och om hur du kan uppnå en bra och stabil nykterhet.

Det är en stor fördel för dig att du är ärlig mot dig själv och så tidigt uppmärksammat ditt problematiska förhållande till alkohol. Om du beslutar dig för att bli nykter, fundera på om det kan underlätta för dig att du berättar om ditt beslut för viktiga personer i din omgivning. De kan bli stödjande för dig, i den livsstilsförändring, som du ska göra.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

”Min pojkvän är så passiv”

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 26 maj 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Hur hjälper man en passiv person att bli mer aktiv? Går det att förändra ett passivt beteende eller kan man vara fast i det helt enkelt?

Min pojkvän är arbetslös sedan ett halvår och är enligt mitt tycke för passiv. Han verkar inte söka några jobb och har inga mål. Före arbetslösheten läste han på en utbildning där han valdes in trots hård konkurrens, men valde att hoppa av efter ett läsår. Ingenting han gör verkar han göra med riktig gnista.

Han har haft en ganska orolig uppväxt. Kan detta vara skälet till hans beteendemönster? Han har vid några tillfällen försökt söka psykologhjälp men det har inte riktigt fungerat och hans nuvarande ekonomiska situation gör det svårt att försöka igen.

Kan jag hjälpa honom på något sätt? Det blir lätt tjafs och bråk där jag är ledsen eller frustrerad och han oftast ryggar tillbaka. Ett oerhört jobbigt mönster som jag inte vet om jag kommer stå ut med i längden. Vad kan jag göra?

Lotta

Svar: Som jag ser det undrar du egentligen över två saker: först hur du kan hjälpa din pojkvän till att bli mer aktiv och sedan om du ska stanna i relationen eller inte om han inte förändrar sig. Första steget skulle kunna vara att berätta för honom att du upplever hans passivitet som ett problem som påverkar er relation, att du gärna vill hjälpa honom, men inte vet hur och fråga honom om hur han ser på det hela.

Svaren på dessa frågor kan ge dig den kunskap du behöver för att längre fram kunna ta ett beslut om att stanna kvar i relationen eller lämna den. Oavsett om det som händer din pojkvän beror på hans oroliga uppväxt eller på andra saker så påverkar situationen nu ditt liv i stor omfattning och det är du som i slutändan måste förhålla dig till det. Vad jag menar är att det inte kommer att bli samma konsekvenser för dig, på kort och lång sikt, om han blir medveten om det som händer och är beredd att aktivt arbeta för att förändra sig än om det är tvärtom.

Tipsa honom gärna om mitt tidigare svar: 10 veckors självhjälpsprogram för arbetslösa. Där beskriver jag sambandet mellan passivitet och nedstämdhet; ”ju mer passiv man är desto större är risken att man blir nedstämd” och samtidigt hur känslorna av nedstämdhet i sin tur gör att man blir ännu mer passiv. Jag beskriver också hur kan man ta sig ur mönstret av passivitet och nedstämdhet.

Du undrar också om hans uppväxt kan vara skälet till hans beteendemönster. Det vet jag inte, det kan vara det, men det kan likaväl vara något annat eller hans nuvarande livssituation som förklarar detta. En orolig uppväxt är en av de faktorer som kan bidra till att utveckla psykisk ohälsa tillsammans med biologisk sårbarhet och socioekonomiska faktorer. Men det finns många olika sätt att reagera på det förflutna hur traumatiskt den än har varit och det är långt ifrån alla som utvecklar psykisk ohälsa trots svåra uppväxtförhållanden.

Ben Furman har skrivit en oerhört hoppfull bok som heter: ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Där redovisar han en undersökning där han i en annons bad läsare som hade haft en svår barndom att skriva till honom och berätta vad de genomlevt, vad som fått dem att klara sig bra trots en svår barndom, vad de hade lärt sig och hur de hade burit sig åt för att senare i livet få uppleva sådant som de inte fick tillgodosett som barn. Enligt hans undersökning klarar så många som tre fjärdedelar av dem som har haft en svår barndom sig bra senare i livet. Många andra internationella och svenska undersökningar har gett liknande resultat.

De allra flesta som har ett bra vuxenliv trots en svår barndom lärde sig på olika sätt att leva med sina sår från den förflutna och/eller etablerade nya relationer som var stödjande eller där de kunde uppleva den kärlek eller trygghet de inte fick under barndomen. En annan bidragande faktor är när man som vuxen ändrar fokus från ”varför hände det”?, ”varför just jag?” och/eller motsvarande frågor som förstärker känslan av orättvisa, till att hitta en betydelsegivande mening i det som hände. Det kan till exempel handla om att på grund av det som hände, har man utvecklat förmågan att förstå och hjälpa utsatta barn, att aktivt skapa en trygg miljö i den egna familjen eller något annat som är betydelsefullt för en själv.

Man kan inte ändra på det förflutna och i många fall kan man inte heller förstå varför man har drabbats, varför ingen hjälpte till och andra likvärdiga och helt rimliga frågor. Det man däremot kan göra är att välja hur man ska förhålla sig till det, så att det som hände inte längre kontrollerar och styr ens nuvarande och kommande livskvalitet helt och hållet.

Varma hälsningar,
Liria Ortiz, leg. Psykolog och leg. psykoterapeut

Ska jag lämna min fru?

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 25 maj 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag står i dag i valet och kvalet att lämna min fru, men någonting inom mig får mig att inte veta vad jag vill. Trots att jag varje dag tänker på att lämna henne, så finns det något som gör att jag inte kan ta ett beslut. Jag oroar mig för att vara ensam resten av mitt liv samt bävar för en slitsam skilsmässa. En skilsmässa kommer förmodligen att bli hemsk eftersom vi är så konfliktbenägna med varandra. Vi har slutat att respektera varandra och nästan tävlar om att vara elaka mot varandra. På ett sätt försöker vi begränsa varandras liv.

Vi har bara varit ihop och gifta i två år. Den så kallade nyförälskelsefasen känns som om den aldrig har funnits för att vi har haft så bråttom med annat.

Min frus mor och far har gått bort under perioden av ett år och hon är allmänt nedstämd och orkeslös och jag är precis tvärtom. Hon tycker jag är överaktiv. Hon kommer från ett hem där alkoholmissbruk fanns under den fina fasaden och jag från ett tryggt hem.

Någonstans håller allt på att gå överstyr där hon inte känner tillit till något jag gör och inte jag för något hon gör heller. Det känns mer som om allt handlar om ett krig och konflikter i stället för trygghet och ömhet.

Hon vill inte jobba med vårt förhållande tillsammans med mig utan sluter sig hellre. Jag tycker att detta är jättejobbigt och det har också resulterat i att jag snabbt tappar humöret i våra diskussioner då jag tycker hon bara struntar i allt och inte vill ta tag i problemen.

Sedan finns det perioder då vi har det bra, men det blir mer och mer sällan. Jag har en son på fyra år som jag vill hitta på aktiviteter med, men samtidigt känner jag skuld när jag vet att jag bara får utskällningar när jag kommer hem igen. Hon hittar då i stället på saker med sin dotter utan att planera med mig och min son – som en slags hämnd.

Jag vet inte längre varför jag stannar i detta destruktiva/dysfunktionella förhållande då jag inte ser något slut på eländet. Innerst inne hoppas jag på att hon skall bli piggare och aktivare, men det kanske är att önska för mycket. Problemet är att vi inte tycks acceptera varandras beteende och då förstärks i stället det som vi inte gillar hos varandra. Jag tycker att hon är oresonlig och egoistisk medan hon tycker att jag är hemsk som säger saker till henne som kränker henne.

Vi har försökt med familjerådgivning men det resulterade bara i att rådgivaren började med att hon skulle få vara som hon vill och få tänka på sig själv, vilket jag tycker att hon redan gör FÖR mycket och inte alls bryr sig om OSS…

Hur skall jag komma loss från denna situation och finns det något att överhuvudtaget jobba med? Varför är det så svårt att bryta upp? Vad får mig att vara kvar och framförallt vad får mig att inte lämna henne?
Peter

Svar: Hej Peter. Det går säkert att förstå din frus beteende utifrån en mängd förklaringar och omständigheter. Frågan är om det är det du ska ägna dig åt. Snarare borde du ställa dig frågan vad vinsten med att stanna i er relation är för din del. Ni har bara varit ihop i två år och redan lyckats skapa ett, som det låter, helvete för varandra där ni gör allt för att trycka ner och begränsa den andre.

I och med att ni så snabbt hamnat i detta destruktiva samspel har ni ingen förälskelsefas och inga goda minnen och erfarenheter att falla tillbaks på och hämta kraft ur. Din fru vill, eller förmår utifrån sin situation, inte jobba på ert förhållande. Ni har provat familjerådgivning, men utan resultat. Sammantaget är utsikten för att det ska bli bättre inte särskilt ljus.

Anledningen till att det är så avgörande vem man väljer som livskamrat, är att den relationen har så stor inverkan på vilka delar av en själv som exponeras och lyfts fram. Om man tar det samspel du beskriver som ett exempel på detta kan man se att ni tar fram och förstärker varandras sämsta sidor på ett olyckligt sätt. Tillsammans med en annan person, med en annan typ av samspel, skulle andra sidor av dig framträda.

Vad det är som gör att du inte bryter upp utan väljer att stanna i en relation som du far så illa av, är väl just att du är rädd för att konflikterna ska bli än mer tillspetsade om du för skilsmässa på tal – vilket de säkert blir under en övergångsperiod. Samt att du vet vad du har, men inte vad du får.

Kanske är alternativet till din nuvarande relation till en början ökad ensamhet. Du kan aldrig få några garantier om något annat än att en skilsmässa medför en förändring av något slag. Men som det låter på din beskrivning borde det vara tillräckligt för att du ska våga chansa och ge dig ut i det okända.

Om man vill utvecklas måste man ibland utmana sig själv. Alternativet blir någon sorts –
i bästa fall stagnerad – i värsta fall, direkt destruktiv trygghet där man sakta förtorkar som människa.

Utöver detta låter det som att era barn blir lidande av er relation.

Jag tycker att du, i stället för att framhärda i det du och din fru håller på med, borde satsa på att bygga upp en tillvaro som är bra för dig och din fyraårige son.
Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Min man tycker att jag har svårt med närhet”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 23 maj 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en kvinna på 50 år. Jag har varit gift i 23 år och har två barn. En son bor kvar hemma. Jag har alltid ”klarat” mig själv och behöver sällan hjälp. Min man tycker att jag har svårt med närhet, och det stämmer, men jag uppfattar även hans önskningar som krav och jag känner skuld när jag inte ger honom det. Det gäller inte bara sex utan vanlig närhet.

I våras var jag ledsen utan att kunna sätta ord på känslorna. Min man har sällan lyssnat på mig och han har ochså sagt att det är otäckt när jag blir arg och ledsen. Jag känner obehag vid att förklara vad jag känner och blir hela tiden ifrågasatt. Han presenterar inga åsikter utan frågar bara mig hur det är.

Vi ska på familjerådgivning. Finns andra lösningar? Är det möjligt att ändra sig så mycket att det går att acceptera varandras dåliga sidor?
Birgitta

Svar: Hej Birgitta. Jag antar att du med dåliga sidor menar sidor man har som är problematiska för ens partner och att du med att acceptera menar att man låter dessa sidor vara som de är utan att anstränga sig för att förändra dem.

Visst går det att acceptera varandras dåliga sidor. Men det beror väl mycket på vilka de dåliga sidorna är. Utifrån det du skriver verkar det som att du har svårt både med fysisk och med känslomässig närhet. Du har alltid klarat dig själv och sällan behövt hjälp. Det senare kan ju vara bra i många sammanhang, men drar man det till sin spets kan man undra över vad man då ska med andra människor till – och framför allt varför man ska ha nära relationer till and­ra människor.

Jag undrar vad du menar med att din man sällan lyssnat på dig. Han ställer frågor till dig, men du känner obehag inför att förklara vad du känner och när du i våras var ledsen kunde du inte sätta ord på dina känslor. Det verkar inte finnas så mycket att lyssna till vad jag förstår. Han tycker att det är otäckt när du är arg och ledsen. Är det ett ordlöst tillstånd du går in i när du känner så?

Det måste vara svårt för honom att förhålla sig till din ilska och ledsenhet om det stannar vid att du bara är i dessa känslor, men inte förstår dem och än mindre pratar om dem.

Det låter som att ni behöver mycket hjälp. Familjerådgivning är säkert bra, men jag tror också att du behöver gå i terapi för egen del om ni ska kunna komma vidare i er relation. En förutsättning om du och din man ska kunna komma varandra närmare är att du börjar utforska dig själv och bättre förstår ditt känsloliv.

Att stanna i det som är tycker inte jag låter som ett alternativ, varken för er som par eller för dig som individ. Risken är då att ni blir djupt olyckliga tillsammans och att du hamnar i fler perioder av ledsenhet som du inte kan sätta ord på.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag älskar en annan man”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 03:00, 23 maj 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag lever i ett förhållande sedan snart 20 år tillbaka och vi har två barn (sju och tio år) tillsammans. Vi har haft det väldigt bra och kunnat prata om det mesta, även om vi förstås haft någon kris precis som de flesta andra som lever i längre relationer. Hade någon sagt till mig för ett år sedan vad som skulle hända, så hade jag skrattat dem rått rakt upp i ansiktet.

Jag har en arbetskamrat, som alltid varit en väldigt god kamrat men som jag aldrig tänkt på som något mer. På en arbetsresa klickade det mellan oss och blev vad jag trodde en flört – helt utan kroppskontakt. Jag hade heller inte nu en tanke på att det skulle bli något mer än så. Men känslorna ville annorlunda, de växte till kärlek under de månader som följde, jag älskar honom. Har försökt glömma honom så många gånger, men utan att lyckas. Vi har inte heller lyckats låta bli att inleda en, som det så skitigt heter, affär. Har brutit den flera gånger, men ramlat tillbaka flera gånger också.

Skuldkänslorna jag har mot min man håller på att krossa både mig och vårt äktenskap, trots att han inte vet något – men han känner ju att något är fel. Skulle jag välja bara med tanke på mina egna känslor skulle jag vilja leva med den nye mannen (har känt så här i snart ett år nu), men jag vill inte riva upp hela barnens tillvaro och jag vill inte göra min man så illa. Jag vet att jag gör honom illa redan nu, och du får gärna tala om vilken skitstövel jag betett mig som, men kan du också komma med några konkreta råd?

Jag har det senaste året levt i en blandning av lyckorus och totalt mörker. Har börjat skära mig själv, vilket jag ju fattar är sjukt, men det lättar smärtan åtminstone för stunden. Jag vet att jag är ett avskum, har velat ta livet av mig – men då gör jag ju barnen ännu mer illa, så det är inte heller någon utväg. Min man är värd så mycket mer än såhär. Jag har även skuldkänslor mot den nye mannen, även om han vetat från början att jag inte vill lämna familjen. Eller vågar, vilket man nu vill. Vi har pratat om situationen och är överens om att vår tid inte är nu, men det gör så ont.

Snälla, kan du ge mig något råd?

Maja

Svar: Hej Maja, det tycks som om du lever mitt i en olöslig konflikt – i en situation där alla val känns lika omöjliga. Du kan inte välja den nye mannen för då sårar du din nuvarande man och dina barn, men du kan inte heller välja bort den nye mannen eftersom du älskar honom. Du lever med ett enormt undertryck av känslor som på något sätt måste få utlopp. Det har gått så långt att du börjat skära dig själv och har självmordstankar. Situationen är kort sagt ohållbar.

Vad du behöver göra nu är att ta tag i din situation och genomföra de plågsamma samtal du så länge dragit dig för. Du behöver prata förutsättningslöst med din man om vad som hänt och om vad du känner. Säkert kommer det till en början att bli mer turbulent och kanske ännu jobbigare än vad det är nu, men ibland måste det bli sämre innan det blir bättre. Du kan inte på förhand veta vart det kommer att leda, men att stanna där du är nu är inget alternativ som jag ser det.

Avslutningsvis vill jag bara säga att du inte är ett avskum. Den här situationen är inget du önskat eller strävat efter. Du har av olika anledningar drabbats av kärlek till en annan man. Du har försökt hantera dina känslor på olika sätt, men de är för starka för att låta sig trängas bort.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Min mamma, 72 år, har samlarmani”

Skrivet av Barbro Beck-Friis 04:00, 20 maj 2009 i kategori Äldre

Fråga: Mina föräldrar är båda 72 år. De kan sköta sig själva, men det är jobbigt att stå vid sidan av och se på.

Vår pappa drar ett tungt lass. Han sköter om mycket i hemmet och måste vara den som kommer ihåg olika saker. Vår mamma är lite glömsk och rätt egocentrerad. Hon tänker på sig och sitt men missar ofta att se ett steg längre.

Hon har också någon slags mani, hon samlar på saker och har jättesvårt att kasta något överhuvudtaget, allt kan ”vara bra att ha och man vet aldrig när man kan få nytta av det och det…”, säger hon. Inga tidningar eller brev kastas.

Följden är att hemmet är en soptipp. Det är högar med tidningar och saker överallt. Pappa är ofta ledsen över att behöva ha det så här, han får knappt någon plats att ha sina saker på. Mammas högar med saker belamrar lägenheten.

Mammas situation har förvärrats med stigande ålder, hon har varit så här ett antal år nu. Samlartendensen har alltid funnits där, men långt ifrån i den omfattning som den har i dag.

Pappa och vi syskon har upprepade gånger genom åren försökt prata med mamma om att hon inte kan bete sig så här, men det är som att prata med en vägg.

Ibland tar vi syskon ut en semesterdag och åker hem till dem för att hjälpa pappa. Vi går då in i lägenheten och rensar och kastar saker utan att ta hänsyn till mamma, vi kör helt enkelt över henne och rådfrågar henne inte. Vi håller på hela dagen men hinner ändå bara gå igenom en bråkdel av allt som skulle behöva rensas.

Vi undrar om det finns någon hjälp att få för att underlätta för pappa? Kan vården på något vis hjälpa mamma att må bättre och bli av med sina manier? 

Hur ska vi syskon förhålla oss till situationen? Hur mycket ska vi blanda oss i? Vi mår dåligt av att se den misär de bor i, men samtidigt har vi våra egna liv att leva. Hur ska vi balansera?

Anonym

Svar: Din mor kan lida av så kallad kognitiv svikt, som ofta är oidentifierad i sjukvården. De kognitiva funktionerna avser bland annat minne, språk och intellektuell verksamhet, varigenom iakttagelser blir medvetna och leder till förståelse, tankar och resonerande. Med kognitiv svikt eller störning menas att den kognitiva förmågan har sänkts från tidigare nivå. Det kan uppträda hos patienter med olika sorters kärlsjukdomar, till exempel hjärtsvikt.

Mitt råd blir därför, att du tar kontakt med en minnesmottagning, (det räcker inte att gå till distriktsläkare!).

Din mor behöver bli adekvat utredd – fysiskt, psykiskt och socialt. Det kan till exempel föreligga störningar i blodtillflödet till hjärnan, något som är potentiellt möjligt att behandla.

I allmänhet görs då en stor medicinsk basundersökning, man tar olika laboratorieprover och gör radiologisk undersökning av hjärnan, till exempel med magnetkamera. Man gör också olika psykologiska tester. Det är också viktigt att du som anhörig ger din bild av sjukhistorien så att samtliga problem blir belysta – inte minst din pappas situation. Det är så ni syskon bör agera.

Om man hittar en orsak till din mors förändrade beteende kan kanske vården hjälpa både din mamma och din pappa till en bättre livskvalitet.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

”Min dotter chattar hela nätterna”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 04:00, 19 maj 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Min dotter som är tolv år fick mens, bröst och behåring redan vid tio års ålder och mådde fruktansvärt dåligt av det. Hon växte dessutom om alla andra i klassen och vi kollade upp om hon hade någon hormonrubbning, men det hade hon inte – hon var bara tidig helt enkelt både i kropp och hjärna. 

Problemet är nu att hon har börjat chatta på nätet med halva jordklotet och eftersom USA har andra tider sitter hon till fem på morgonen ibland – och då chattar hon via sin mobil i smyg. 

Hon har ett djävulskt humör och är helt och hållet oresonlig. Hon är fixerad vid dessa chattar nu och struntar i allt annat. 

Det är så mycket snack om deprimerade barn och självmord och sådant och det gör det svårt att veta hur man ska bära sig åt så att man inte triggar helt fel saker. Hon är jätteduktig i skolan så det påverkar inte hennes skolarbete, men det är ju inte normalt att vara vaken hela nätterna. 

Jag är desperat. Vad ska jag göra? Slänga ut skiten (datorerna alltså)? Jag har försökt få henne att göra sociala saker tillsammans med mig, men då mår hon alltid dåligt eller ”har huvudvärk” eller något annat. Hon äter jättesnabbt för att kunna fortsätta chatta och sväljer nästan maten hel utan att tugga för att inte missa nåt. 

Snälla ge ett tips till en desperat mamma – jag vill ha tillbaka mitt barn igen.

Sophie

Svar: Hej Sophie! Du beskriver en brådmogen flicka, som är ”tidig både i kropp och hjärna”. Hon har börjat chatta på nätet så mycket att det oroar dig – vet du vilka hon chattar med? Jag tror att det är nödvändigt att du visar mycket intresse för hennes chattande – att hon inte har det som en hemlighet för dig. Det är rimligt att du har en bild av vilka hon chattar med när hon är så ung. Det är för viktigt för henne för att du bara ska avfärda det. 

Det är bra att du funderar kring detta, tycker jag. Jag håller med om att du måste begränsa hennes chattande, när det går ut över hennes sömn och därmed över hennes hälsa. Men du kan verkligen göra det på olika sätt:

Du kan naturligtvis slänga ut både dator och mobil och därmed starta ett krig mot henne. Men du kan också göra på ett annat sätt: Du kan tillsammans med pappan sätta er ned med er flicka och tala med henne om hennes nya vanor. Försök att få en bild av hur hon tänker om detta – vad är bra och kul med chattandet, vad är dåligt, hur påverkar sömnbristen henne, vad betyder det för henne att hon väljer chattandet före tid med kompisar och andra aktiviteter? Hör det ihop med det du skriver om, att hon ”vuxit förbi” sina gamla kompisar? Är hon en lite ensam flicka nu och hittar sin enda kompisbekräftelse på chatten? 

Uppmuntra det är som är gott och kul för henne – men förklara också att hon inte kan chatta dygnet runt. Förklara att ni kommer att ta hand om dator och mobil på natten och kanske också vissa tider på dagarna (tänk igenom innan!). Hon kommer att bli rejält ledsen och arg på er, men jag tror att detta är nödvändigt för hennes hälsa. Möt hennes ledsenhet och vrede med respekt, men stå fast. Kanske kan ni förhandla kring någon del så att hon känner sig mer delaktig. Låt sedan beslutet ligga fast och acceptera hennes reaktioner utan att gå i taket. Uppmuntra andra aktiviteter, men kräv inte att hon ska göra något hon inte vill. 

Det jag menar med detta är att konflikter med tonåringar – särskilt de riktigt unga – är alldeles nödvändiga. Det är när de urartar till krig, där föräldrar är lika aggressiva som ungdomarna, som konflikterna blir destruktiva. Vi vuxna har så mycket makt i deras ögon att vi inte behöver hetsa upp oss – det räcker att vi ser saker på ett annat sätt, att vi kan värdera hennes behov av nattsömn och att vi är rädda om hennes hälsa. 

”Jag vill dig inget illa” brukar en mamma jag känner säga till sin son när han är arg. Det är det det handlar om, att kunna säga tydliga nej med all respekt – utan att kränka. 

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Jag känner ingen tillit till min mamma”

Skrivet av Anders Eklund Rimsten 04:00, 18 maj 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag är 21 år gammal och funderar tyvärr mycket över livet. Min mamma har varit mycket deprimerad under mitt liv och har en väldigt speciell personlighet. Hon har alltid hamnat i konflikter på arbete och med vänner, är väldigt dominant och pratar mycket.

Mina föräldrar är välutbildade och har alltid jobbat mycket. Jag och min syster har gått mycket på dagis, fritids och haft en massa olika barnvakter. När jag var 15 år skildes våra föräldrar.

Eftersom min mamma alltid har haft många personliga problem som hon behövt prata om har hon lagt dem på mig och min syster. Nästan ingenting vi säger hjälper för att trösta henne, hon blir bara arg om man inte tycker som hon.

När jag var 17 år orkade jag inte pendla mellan mina föräldrar och jag orkade heller inte bo hos min mamma. Därför började både jag och min syster bo på heltid hos pappa.

När vi bodde med mamma och när vi i dag umgås med henne isolerar hon en ofta med sina problem och med sin faktiskt ganska kusliga personlighet. Hon dricker mycket vin, virrar in sig i sina egna resonemang och kan överösa mig och min syster med skuld (för att vi bor hos pappa, inte bryr oss om henne med mera). Jag är ofta rädd för att hon ska be oss dra år helvete om man säger emot henne.

Jag och min syster hade ätstörningar under flera år. Jag mådde kanske sämst psykiskt, eftersom jag drog mig undan mest (har alltid oroat mig för min systers välmående, kände mig övergiven av pappa under några år). Orkade inte anstränga mig med vänner etcetera heller. Dock har både jag och min syster alltid varit väldigt ambitiösa i skolan.

Jag klarar mig bra men kan ändå känna mig lite övergiven ibland. Anledningen till att jag skriver är att jag tycker att det är så jobbigt att mamma är som hon är. Även om jag förhoppningsvis kan ha en bra relation till min egen mamma, känner jag ingen tillit. Hon kan som sagt ringa och skälla ut mig eller min syster i 40 minuter för något vi sagt eller bara för att hon känner sig ensam.  

Jag vet att jag inte kan gå och älta detta, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hitta riktig trygghet. Jag har och har haft det jättebra hos min pappa men han kan inte ersätta en mamma. Som sagt jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig för svar, man kan väl alltid gå till en psykolog senare i livet men jag vill inte behöva göra det. Kanske jag kan få något tips på någon bra lösning eller så?

Johanna

Svar: Hej Johanna. Det jag uppfattar utifrån det du skriver är att du gör en distinktion mellan den relation du har med din mamma i dag, och de brister – tillitsbrist, brist på trygghet och så vidare – som uppstått utifrån det du inte fått av din mamma under uppväxten.

När det gäller din nuvarande relation till din mamma kanske det stämmer att den kan bli bra – förutsatt att du hittar ett sätt att förhålla dig till henne som begränsar hennes destruktiva inflytande över dig. Du måste lära dig att sätta gränser för henne och de friheter hon tar sig gentemot dig. Du har ingen skyldighet att ovillkorligt finnas tillhands för henne. Det är inte ditt ansvar att rädda henne från hennes upplevelse av ensamhet, och hon har ingen rätt att ringa och skälla på dig. Om hon vill prata med dig, ska hon visa dig den grundläggande respekt hon antagligen skulle visa vem som helst, men som hon av någon anledning inte visar dig och din syster.

Utgångspunkten i den kunskap som finns om tillit är att man som barn är beroende av de vuxnas godtycke. I de flesta fall är detta, trots den utsatthet det givetvis innebär, relativt okomplicerat. Förälderns omsorgsförmåga gentemot sitt barn brukar oftast automatiskt gå igång i samma utsträckning som barnet tyr sig till och knyter an till sin förälder.

Om inga avbrott sker i detta utbyte mellan förälder och barn, utan en kontinuitet av förutsägbar omsorg fortlöper över tid, medför det att barnets upplevelse av relationen kännetecknas av trygghet och tillit. Men om så inte är fallet, det vill säga om kontinuiteten bryts till exempel av en förälders återkommande depressioner eller oförmåga att sätta sig själv och sina problem åt sidan, så påverkar detta barnets upplevelse. Barnet lär sig då att världen och människorna är oförutsägbara och inte mycket att lita på.

Det jag tänker i ditt fall är att din upplevda brist på tillit och trygghet kan komma att göra sig påmind i vissa situationer. Man kan likna det vid att leva med ett ärr som man ibland känner av men som stör mindre allteftersom läkningsprocessen fortskrider och du får nya erfarenheter i livet.

Det är möjligt att du någon gång kommer fram till att du behöver bearbeta dina upplevelser hos en psykolog. Det kan säkert vara bra. Men framför allt tycker jag att du ska fortsätta den väg du redan slagit in på, det vill säga: att välja utifrån vad som känns bra för dig (oavsett om din mamma eller någon annan försöker skuldbelägga dig för det), att vidareutveckla din studiebegåvning, samt att fylla på med nya positiva erfarenheter som kan kompensera för det som din mamma inte kunde ge dig under uppväxten.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

10 tidigare inlägg