Min farmor är nära döden – hur kan jag stötta henne?

Fråga: Finns det någon forskning på hur man upplever den sista tiden före döden när man är riktigt gammal? Min farmor är 91 år nu och väldigt dålig. Hon ligger på ett hem och jag tror att hon håller på att förbereda sig på att dö.

Det jag kan se är att hon har blivit liksom fridfull, nästan harmonisk. Och nästan euforisk och borta. Hon pratar väldigt mycket och virrigt, fragmentariskt – om sin egen mamma och pappa och sin barndom. Hon är ganska ointresserad av omvärlden, även om hon känner igen mig.

Hur kan jag stötta henne den sista tiden? Kan jag göra något mer än att bara sitta bredvid henne och hålla i henne? Jag älskar min farmor och kommer att sakna henne oändligt mycket.

Josefin, 17 år

Svar: Utvecklingsprocessen mot åldrande och vad åldrande innebär har bland annat studerats av Lars Tornstam, professor vid Uppsala universitet. Han har utvecklat en teori kallad gerotranscendens. Teorin går ut på att människor som är nära döden får en förändrad syn gällande värderingar och tankar om livet; från ett materialistiskt och rationellt synsätt till ett mera andligt och gränsöverskridande perspektiv – ett perspektiv som ofta åtföljs av en ökad livstillfredsställelse. Du uttrycker det så fint: ”hon har blivit fridfull, nästan harmonisk”, och du säger också: ”Hon pratar mycket om sin egen mamma och pappa och sin barndom”.

Gerotranscendens är en väg och ett sätt att minska rädslan för döden genom att känna en stark samhörighet med de nära och kära som ”gått före”, det vill säga tidigare generationer och barndomsupplevelser.

Min uppfattning är att din farmor har hittat vägen till gerotranscendens med en omdefinition av tid, rum, liv, död – ett gott åldrande, som vi alla borde önska oss. ”Ett frö till vishet” säger Lars Tornstam.

Du gör redan det bästa – att finnas bredvid henne, lyssna och ge stillhet och lugn. Låt farmor prata om sin barndom och uppväxt, som många äldre tänker mycket på. Vad farmor drömt under natten är också en bearbetning av händelser och upplevelser, som kanske din farmor vill prata om. Det kan verka virrigt och fragmentariskt för dig – men är det sannolikt inte alls för din farmor.

Så glad jag blev över din fråga och så glad jag blev över det stöd du ger bara genom att finnas där och lyssna.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

”Jag vill bli sedd av min sambo”

Fråga: Jag och min sambo har nu varit ett par i nio år. Vi har två underbara barn som fortfarande är små. Under våra nio år tillsammans har jag återkommande funderat över om det verkligen ska vara vi två för resten av livet. Anledningen till att jag ”tvekar” är att han inte bidrar så mycket till att vår relation ska utvecklas.

Han ställer nästan inga frågor om hur jag haft det på jobbet, hur jag mår och vad jag tycker och tänker om saker. Han berättar inte mycket om sig själv om inte jag frågar. Han ”saknar djup” på något sätt. Han bryr sig inte heller om att överraska mig med något när jag fyller år, julklappar, årsdagar etcetera.

”Det är inte viktigt för honom”, har han förklarat sig med. Men jag har förklarat att det är det för mig, men utan någon förändring. Jag känner mig stundtals osynlig. Jag försöker hitta på saker som vi kan göra tillsammans bara han och jag. Jag tycker det är viktigt att vi gör saker tillsammans för att vi ska må bra nu när barnen är små. Av alla resor vi gjort tillsammans är det jag som bokar, fixar, letar information med mera. Han tar aldrig initiativet till något sådant. Det känns mer och mer frustrerande…

Vi har varit hos en familjerådgivare (på mitt initiativ) vid två tillfällen för att prata på neutral mark, då han är fruktansvärt konflikträdd. Ingen förändring… Jag har pratat med honom, jag har gråtit, varit arg, ja allt man kan tänka sig. Jag vill bara ha en reaktion från honom, en bekräftelse på att han ser mig. Jag har provat att ”sura” och vara otrevlig för att provocera fram en reaktion, men inte heller då har han undrat vad det är som är fel.

Förra veckan tog jag av mig förlovningsringen för att se om något skulle hända – han har inte kommenterat det… För övrigt är han en omtänksam och bra människa och jag vill helst inte separera från honom. Jag älskar ju honom. Problemet är att jag inte känner mig sedd och bekräftad. Jag antar att jag måste bestämma mig för om jag kan leva med detta då han inte verkar kapabel att förändras, eller? Vad kan man ställa för krav på en annan människa?

Osynlig och ensam

Svar: Hej osynlig och ensam. Du kan nog med relativt stor sannolikhet, efter dessa nio år – och alla de ansträngningar för att åstadkomma en förändring som du beskriver – sluta dig till att din sambo är som han är och kommer så att förbli. Ditt val handlar således om huruvida du kan fortsätta att leva med honom på de premisserna, det vill säga trots att du inte tycker att han ser och bekräftar dig på det sätt som du skulle vilja. Eller om du ska fortsätta stånga pannan blodig i en till synes resultatlös kamp.

Ibland kan det vara en lättnad att ge upp ett hopplöst projekt; att i ditt fall helt enkelt sluta försöka ändra på din sambo och till exempel acceptera att om det ska hända något på semestern så är det du som måste ta initiativ. Jag antar att han bidrar på andra sätt till ert gemensamma liv. I bästa fall kompletterar ni varandra med era olikheter. Med detta inte sagt att ditt behov av en större aktivitet från hans sida när det gäller att hitta på saker tillsammans och att vårda och utveckla er relation, skulle vara orimlig. Det är givetvis optimalt om båda parter i ett förhållande intresserar sig för detta. Men nu tycks inte din sambo fungera på det sättet. I och med det blir din fråga om vad man kan ställa för krav på en annan människa aktuell.

Man kan väl egentligen inte ställa några krav på en annan människa överhuvudtaget. Man kan framföra önskemål och säga vad man behöver för att må bra och känna sig tillfreds. Men huruvida den andre väljer att möta ens önskemål är en annan fråga. Om vederbörande inte gör det – det kan handla om oförmåga eller ovilja – är det inte mycket att göra. Då får man förhålla sig till detta bristtillstånd utifrån sig själv: det vill säga leva med det och göra det bästa av situationen eller söka sig till ett annat sammanhang där man kan bli tillfredsställd på detta plan.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Min flickvän tycker att jag är skyldig henne ett barn”

Fråga: Jag är en 30-årig man som sedan fem år är tillsammans med en nu 35-årig kvinna. Hon har länge haft en barnaönskan men bestämt sig för att satsa på sin karriär i stället, i alla fall fram till nu. Hon har nu ställt som krav att vi måste börja försöka att skaffa barn, annars måste hon göra slut för att om möjligt hinna hitta någon ny innan det blir biologiskt svårt för henne att bli gravid.

Detta känns ju helt rimligt med tanke på vår ålder. Saken är dock den, att vårt förhållande som i början verkligen var fantastiskt, inte har varit det bästa de senaste två åren. Kärleken och vänskapen har ersatts av en ömsesidig tolerans som hela tiden slits i kanterna. Vi har inget sexliv längre och umgås mer med våra respektive bekanta än med varandra.

Små och större försök att lappa ihop det hela har runnit ut i sanden och ersatts av tystnad. Det känns som att det enda skälet till att vi inte har gjort slut hittills är just min flickväns barnaönskan och mina skuldkänslor gentemot hennes ålder. Vi är båda två också ”förhållandemänniskor” och avskyr att vara singlar, att dejta och så vidare.

Själv har jag ingen jättestor längtan efter barn eftersom jag själv just har kommit igång med min karriär, men framför allt på grund att vårt förhållande ser ut som det gör. Ändå har jag ju hela tiden vetat att det en dag skulle bli som nu, att saker och ting ställs på sin spets. Jag kan ta på mig hela ansvaret eftersom min flickvän inte hymlat med att barn är ett måste för henne i livet förr eller senare.

Så min fråga är alltså: Är det kanske bäst ändå att svälja stoltheten och försöka skaffa barn i ett förhållande där vi inte längre älskar varandra – för att jag skall slippa skuldkänslorna? Jag vet att min flickvän absolut tycker det, och hon har även antytt att jag är skyldig henne det. Jag är ganska övertygad om att vi kommer att göra slut i vilket fall som helst förr eller senare och i så fall blir det en delad uppväxt för barnet. Men kanske kan barn bli en injektion för förhållandet och bli räddningen?

Tacksam för svar

Svar: Hej. Antagligen är det bra att saker ställs på sin spets nu. Att hålla ihop en död relation på grund av att man av någon dunkel anledning har dåligt samvete och för att man inte gillar singelliv är inte hållbart över tid. Det enklaste – eftersom du uppenbarligen inte vill ha barn med din partner – är väl att du säger det till henne och låter henne göra slut. Så att hon kan börja leta efter någon som vill ha barn med henne, och du efter någon som ger dig något mer än att bara slippa vara singel.

Om relationen är ansträngd utan barn är det inget mot vad den kommer bli med barn. Det är krävande att få barn och att bli förälder. Delar man det med någon man älskar och har det bra tillsammans med är det något som kan stärka och fördjupa relationen – men även i ett sådant fall innebär det ofta att man kommer ifrån varandra under en period.

I annat fall, det vill säga om förhållandet redan är belastat, är det tvärtom. Då blir detta att skaffa barn något som ytterligare tär på och söndrar det lilla man ändå hade. När barnet kommit är utsikten att till exempel hitta ett fungerande sexliv oerhört mycket mindre än innan. Det som inte fungerar i dag kommer att fungera ännu sämre då. Nu är det inte bara ert sexliv som är obefintligt utan även kärleken och vänskapen som tidigare fanns mellan er har ersatts av någon sorts ömsesidig tolerans som dessutom hela tiden slits i kanterna – kort sagt er relation blir successivt allt sämre.

Om det är så att ni ändå väljer att fortsätta tillsammans – med intentionen att på sikt skaffa barn – anser jag att du i din tur ställer ett ultimatum angående de brister i ert förhållande som måste åtgärdas. Detta ultimatum borde rimligtvis vara något i stil med att ni först måste hitta tillbaka till en samvaro där ni tycker om att vara med varandra igen, känslomässigt, sexuellt och så vidare, för att barn ska vara aktuellt.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Mamma involverar sin nye man i allt jag gör”

Fråga: Hej. Jag heter Aisha och är 17 år. Hemma håller min mamma på att involvera sin nye man i allting jag gör. Hon vill alltid att han ska hjälpa mig. Jag tycker att det är irriterande. Jag vill verkligen att hon ska sluta hålla på så där.

Vad ska jag göra?

Svar: Hej Aisha! Ditt brev är lite kort, och det är svårt att veta om jag tänker rätt. Om jag är på fel tankar får du gärna skriva igen!

Jag gissar att din mamma vill att hennes nye man ska lära känna dig och du honom. Kanske tänker hon att om ni gör mycket tillsammans och han är till hjälp för dig så kommer ni att tycka om varandra. Det är nog alla mammors önskan när man tar in en ny person i familjen. Det är ju alltid en stor förändring i familjens liv.

Men hennes försök funkar inte riktigt. Hon har för bråttom och är inte riktigt lyhörd för vad du vill.

Jag tror att du måste prata med din mamma, Aisha. Nu är du i en ålder då du måste börja träna dig i att stå upp för dig själv och dina känslor. Tror du att du skulle kunna säga till din mamma att du vill lära känna hennes nye man i din egen takt? Att hennes försök blir för mycket och att du vill styra mer själv?

Kanske måste du prata med henne flera gånger – hon kanske är van vid att styra mycket i familjen och ovan vid och oförberedd på att du är på väg att bli vuxen. Ge inte upp!

Jag önskar dig lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Hur kan jag få ett bättre förhållande till mina föräldrar?

Fråga: Min fråga gäller mitt förhållande till mina föräldrar. Sedan jag träffade min flickvän för cirka ett och ett halvt år sedan har jag och mina föräldrar haft ett väldigt dysfunktionellt förhållande.

När jag och min flickvän träffades gick vi båda i gymnasiet och som nykära ville vi naturligtvis umgås ofta. Allt var nytt och spännande för mig som tidigare enbart haft tillfälliga relationer. Förhållandet påverkade inte vårt skolarbete på något sätt, utan skolan kom alltid i första hand.

Mina föräldrar var dock av annan åsikt, enligt dem skulle det, om jag inte började umgås mindre med min flickvän, leda till att jag misslyckades i skolan.

Mina föräldrar såg min tjej lite som en ”gold digger”. De gav henne aldrig någon särskild chans att visa hur hon var som person, utan de grundade sina uppfattningar om henne väldigt lättvindigt. Detta ledde till stora slitningar, och till slut till att min tjej inte fick hälsa på hemma hos mig, vilket blev en ständig irritationsfaktor mellan mig och mina föräldrar. Vi förde många långa samtal och diskussioner av väldigt sårande karaktär.

Det ledde till att jag under ganska abrupta förhållanden valde att flytta hemifrån för cirka ett år sedan. Jag kände att det är mitt val vem jag umgås med och i vilken grad så länge detta ej påverkar mina prestationer i skolan, eller nu på universitetet.

Sedan i höstas bor jag och min tjej ihop och vi pluggar båda vid universitetet i samma stad som mina föräldrar. Jag arbetar dessutom deltid, mestadels kvällstid, utöver mitt heltidsengagemang i skolan, vilket gör att min tid och min ork är ganska begränsad.

I dagsläget är min relation med mina föräldrar starkt ansträngd, och trots att jag försöker besöka dem en gång i veckan, ibland går det två veckor mellan besöken, anser de att jag inte visar dem tillräcklig respekt eller att jag prioriterar dem tillräckligt. Ärligt talat så är jag ofta orolig innan jag åker dit att det kommer att spåra ur i bråk och tårar, vilket det också ofta gör.

Allt detta leder till att jag undviker att åka dit om jag vet att jag har något viktigt, såsom jobb eller skolarbete samma dag eller nästföljande dag. Jag ringer heller i princip aldrig, då jag känner att jag ej vet vad jag ska säga. Det blir mest obekväma tystnader där jag bara väntar på att någon av oss ska säga något som får den andra parten att gå igång.

Jag vill kunna må bra, för det är då jag presterar som bäst i skolan och på jobbet. Något som ytterligare försvårar är att mina föräldrar inte har något intresse av att besöka mig och min sambo, utan det blir hela tiden mitt ansvar att jag måste ringa eller åka dit.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här riktigt. Jag vill gärna ha kontakt med mina föräldrar, men jag vill inte behöva känna den här ängslan och oron över att åka dit eller ringa. Hur kan jag göra för att få den här situationen att börja vända åt ett håll där vi kan träffas och umgås och fungera som en familj?

Förvirrad

Svar: Hej Förvirrad. Till att börja med vill jag bara säga att det är ditt val med vem du umgås, även om det är så att det påverkar dina prestationer på olika områden.

Du verkar vara en väldigt ambitiös person med förväntningar på dig att vara högpresterande och att se livet i termer av framgångar och misslyckanden. Risken med ett sådant synsätt är att man blir ofri och begränsad när det kommer till val och upplevelser utöver dem som kan mätas i betygsskalor och lön.

Dina föräldrar verkar ha en ålderdomlig syn på vilket inflytande de kan förvänta sig att ha på ett barn som har flyttat hemifrån och står på egna ben. Det vore en sak om du börjat knarka eller något liknande, men så är ju långt ifrån fallet. I stället handlar det om att du gjort ett val utifrån dina känslor för din flickvän och att du prioriterat er relation. I mina ögon är det något fint.

Jag undrar hur dina föräldrar tror att man blir lycklig. De verkar inte ha något att lära dig i detta avseende. Jag rekommenderar dig att inte fästa så stort vikt vid deras inställning. Tids nog kommer de att fatta att det är du och ingen annan som styr ditt liv.

Jag tycker att det är hedervärt av dig att du trots att dina föräldrar beter sig som de gör har ansträngt dig för att upprätthålla kontakten med dem och besökt dem så frekvent som du faktiskt gjort. Mer kan du inte begära av dig själv.

Det är klart att man vill ha en bra relation till sina föräldrar, men utifrån din beskrivning är det inte säkert att det är möjligt i nuläget. Satsa i stället på att stabilisera och bygga upp din egen tillvaro, så kan du återuppta kontakten utifrån denna plattform i ett senare skede. Om du vill formulera något kring hur du upplever situationen, skriv ett brev till dem. Det är ett långsammare kommunikationssätt som vädjar till eftertanke och reflektion.

Lev väl och fortsätt välja utifrån dig själv.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Vårt sexliv är helt fastlåst”

Fråga: Jag och min fru är 45 år och vi har varit tillsammans i tjugo år varav sjutton som gifta. Vi har två barn, 16 och 11 år.

Vi har det mycket bra ekonomiskt ställt då jag tjänar och har tjänat väldigt bra. Mina inkomster har bland annat gjort det möjligt för min fru att starta ett eget företag.

Våra barn är friska och vackra (åtminstone i pappas ögon), de har många vänner, är aktiva i sport och det går mycket bra för dem i skolan.

Det vill säga; utifrån betraktat är vi den perfekta och framgångsrika familjen. Problemet är mitt och min frus förhållande. Vi har successivt glidigt allt längre ifrån varandra. Om jag riktigt ska rannsaka mig själv så har det inte varit speciellt bra ända sen min son föddes. Då kände jag att jag definitivt kom på andra plats i min frus ögon. Under resans gång har vi haft upp- och nedgångar, men om jag ska vara ärlig så känner inte mer än vänskap för min fru sedan åtminstone sju åtta år tillbaka. Vi är väldigt engagerade i våra barn bägge två och det är väl antagligen det som har hållit samman förhållandet så här långt.

För ungefär sex år sedan hände en sak som sårade mig väldigt djupt. Mitt under en sexakt sa min fru att hon inte ville mer. Hon sa ungefär: ”det är väl inte alltid man måste hålla på tills det går” och gick till badrummet. Till saken hör att jag var väldigt nära att komma, vilket gjorde det abrupt avslutade samlaget ännu mer frustrerande ur min synvinkel. Hon betedde sig som att det var någon typ av hämnd mot mig, varför förstod jag inte riktigt.

När jag dagarna efter händelsen försökte analysera vad som hade hänt så gick det upp för mig att ända sedan min son föddes så var det alltid jag som hade tagit initiativet till sex. Jag bestämde mig för att göra ett test. Testet bestod i att jag skulle vänta tills min fru tog initiativet nästa gång. Tiden gick och inget hände. Inget initiativ från hennes sida och jag drog slutsatsen att hon inte ville ha sex mer.

Jag blev väldigt ledsen över att konstatera det, men jag sa inget. Jag antar att det var ett stort fel att vi inte diskuterade problemet när det uppstod. Efter det avbrutna samlaget hade vi bara sex några gånger per år, oftast efter fester med rikliga mängder alkohol. Min fru verkade inte bry sig. Jag teg och led.

Det gick mer än fyra år innan något hände. Helt plötsligt ville min fru ha hur mycket sex som helst. Mitt sexintresse hade vid det laget blivit i det närmaste obefintligt och jag hade svårt att få erektion och genomföra ett samlag. Jag tyckte då att min frus sexintresse enbart var jobbigt. Min fru blev ledsen/besviken och jag förklarade för henne vad som hade hänt och hur jag hade reagerat på det avbrutna samlaget flera år tidigare.

Hon sade att hon hade förstått att det var något sådant, men att hon hade gjort som hon gjorde för att hon tyckte att jag bara tänkte på mig själv och inte på hennes tillfredställelse. Jag var inte medveten om det, kanske hade det gått lite slentrian i det hela. Jag har alltid vinnlagt mig om att göra mitt absolut bästa för att tillfredställa mina älskarinnor. Komplimanger har inte fattats i alla fall, inte heller från min fru, åtminstone inte i början av vårt förhållande.

Jag var kanske skyldig till sexegoism, jag vet inte. I vilket fall som helst så har vi nu inte haft sex på mer än ett år. Vårt sexliv är helt fastlåst, jag tar inga initiativ för att jag i stort sett inte vill längre. Min fru verkar ha resignerat och vi diskuterar aldrig ämnet.

Jag känner mig dessutom mer och mer ensam och vilse i livet. Vi bor på min frus födelseort sedan tolv år tillbaka och vårt umgänge består i stort sett av min frus vänner från universitetstiden samt hennes familj. Min frus vänner är väl ok i det stora hela men de är inte mina vänner och jag känner egentligen mycket liten gemenskap med dem. Mina egna vänner, från min uppväxt och mina universitetsstudier, bor långt härifrån och jag träffar dem endast sporadiskt även om vi nästan har daglig kontakt via chat och email.

Jag har mycket bra kontakt med mina barn, till och med med min tonårsdotter och jag och min fru tycker väldigt lika vad gäller uppfostran med mera. Jag och min fru har egentligen en otroligt stor värdegemenskap och våra familjebakgrunder är nästan identiska med hårt jobbande fäder som kom från enkla förhållanden och starka, självständiga mödrar.

Jag tycker om min fru. Hon är en väldigt bra människa, duktig och ambitiös yrkesmänniska och en bra mamma. Men jag älskar henne inte längre som kvinna och känner ingen sexuell attraktion.

Jag har ingen annan och har aldrig varit otrogen mot min fru. Av allt att döma så har inte heller min fru någon annan och har heller aldrig varit otrogen. Jag kan bli väldigt attraherad av andra kvinnor, men har hittills alltid hållit tillbaka.

Jag leker med tanken att bryta upp, separera från min fru och försöka hitta en ny riktning i livet men jag blir förskräckt av tanken att förlora kontakten med mina barn som jag älskar över allt annat. Kanske skulle min dotter välja att bo med mig, men det är bara spekulation.

Vad ska jag göra? Bryta upp och slänga mig ut i något okänt som jag inte vet vad det kan bli – eller leva kvar i ett kärlekslöst förhållande framför allt för mina barns skull? Som lök på laxen vore en skilsmässa ett stort personligt ekonomiskt bakslag. Men, som det känns nu, så överlever inte vårt förhållande den dag barnen lämnar boet i vilket fall som helst.

Georg

Svar: Hej Georg. Till att börja med kan man konstatera att det är sorgligt att du och din fru inte synkat varandra sexuellt över tid, samt att er erfarenhet att som par tappa bort varandra i och med att barnen kommer är alltför vanligt.

Det var väldigt olyckligt att din fru inte vinnlade sig om att kommunicera sitt missnöje till dig på ett begripligt sätt, utan i stället valde att såra dig med sitt agerande. Detta har vad jag förstår fått långtgående konsekvenser.

Att du sedan gjorde ett ”test” för att se om hon skulle ta initiativ till sex eller inte kan man förstå. Men att du inte pratade med henne om vad du kommit fram till, och att detta gjorde dig väldigt ledsen, fördjupade givetvis klyftan mellan er.

Att din familj utifrån betraktad är perfekt och framgångsrik, är totalt ointressant. Det väsentliga när det gäller ditt beslut att bryta upp eller inte, är hur det känns för dig att vara där du är. Att leva kvar i ett kärlekslöst förhållande för barnens skull är inte något bra alternativ som jag ser det. Säkert har du också rätt i att ert förhållande, om ni fortsätter som ni gör nu – det vill säga med att göra ingenting – inte kommer att överleva den dag då barnen flyttar hemifrån. Däremot tycker jag att du och din fru ska göra ett ordentligt försök att reda ut er relation för att se om ni kan få det bra igen innan du som du säger slänger dig ut i det okända. Det låter som att ni har haft det bra tidigare, men att ni tappat bort detta goda.

Vad jag förstår har ni inte ens pratat om er gemensamma situation med varandra. Mycket återstår således att göra innan det är dags att kasta yxan i sjön. Jag föreslår att ni bokar tid hos en familjerådgivare och försöker reda ut det som utspelats mellan er under alla dessa år för att se om det är möjligt att upprätta en fungerande kommunikation och ett levande sexliv er emellan.

Att du känner dig mer och mer ensam och vilse i livet spelar så klart också in på din upp
levelse av hur du har det i din nuvarande situation. Det är nog lätt att detta spiller över på relationen till din fru, men jag tror att det optimala vore om du kunde hålla de olika delarna åtskilda. När det gäller att förbättra äktenskapet är det ett arbete du och din fru måste göra tillsammans. Men när det gäller att få ett tillfredsställande socialt liv har du ansvar att ombesörja detta utifrån dig själv. Om det är så att det förutsätter en flytt, så involverar det givetvis hela din familj. Men om det finns sätt att hantera den otillfredsställelse du känner på detta område som inte inbegriper så stora förändringar, så är det något du måste tänka igenom och lägga upp en plan för på egen hand.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag är livrädd för att föda”

Fråga: Jag lever i en lycklig och stabil relation sedan några år tillbaka. Vi har så smått börjat fundera på att skaffa barn. Jag längtar efter möjligheten att ta hand om och se ett barn växa upp. Men det finns ett hinder som alltid förvandlar alla drömmar om barn till mardrömmar: förlossningen.

Jag har sedan barndomen tyckt att en förlossning verkar vara det värsta som kan hända mig. Det finns många saker som verkar obehagliga (förlora kontrollen, något kan gå snett, massa blod med mera), men framför allt är det helt enkelt själva smärtan. Jag har extremt låg smärttröskel, även vanlig huvudvärk eller mensvärk gör att jag inte kan fokusera på något annat. Att bara tänka på en förlossning ger mig någon form paniksyndrom, trots att jag inte ens är gravid.

Det blir än värre av att prata om det med andra, särskilt med kvinnor som har fött barn. De flesta blir väldigt föraktfulla när en kvinna är rädd för smärta. ”Det är väl inget farligt, alla andra klarar av det så då ska väl du också göra det.” I nästa andetag berättar de ännu en historia om hur ont det gjorde, hur mycket blod de förlorade och hur de inte hann få någon smärtlindring.

Jag har surfat runt på olika landstings hemsidor, men de flesta verkar mest erbjuda stöd till redan gravida som är rädda inför förlossningen. Jag skulle aldrig våga bli gravid. Tänk om jag kommer fram till att jag inte klarar det om jag inte får förlösa med kejsarsnitt/igångsättning. Tänk om jag får nej från vården när det är för sent att avbryta graviditeten?

Jag behöver råd för hur jag ska hantera detta. Är det bara att acceptera att jag inte klarar detta och ställa in mig på ett liv som barnlös, eller möjligen försöka adoptera? Min sambo tycker att vi kan vänta tills jag inte är rädd längre, men kan det verkligen gå över av sig självt med tiden (jag är snart 30)?

Anonym

Svar: Att känna rädsla inför en förlossning tror jag att alla kvinnor gör mer eller mindre, men den rädsla som du beskriver låter som något djupare.

Du skriver att du sedan barndomen tyckt att en förlossning verkar vara det värsta som kan hända dig. När jag läser det får jag tanken att du eventuellt någon gång när du var liten såg en förlossning på tv eller film eller hörde någon berätta om en svår förlossning och att det skrämde dig för att du inte var stor nog att förstå allt som hände. Vad det var du såg eller hörde har du nu sannolikt glömt bort.

Vad det var som skrämde just dig vet naturligtvis inte jag, och det vet du kanske inte själv heller, men jag tror att det gjorde dig så rädd att du utvecklat en fobisk reaktion. Det är det som ger dig panik bara du tänker på förlossningar. När en upplevelse blir till en fobi fungerar inte längre det rationella tänkandet.

Som du hör, så tror jag inte att det enbart är din låga smärttröskel som är problemet utan det finns någonting mer som orsakar din rädsla. Jag är också helt övertygad om att du kan få hjälp med detta.

Ibland kan rädsla för smärta i samband med förlossning också handla om tidiga dåliga eller svåra erfarenheter av sjukvården. Små flickor som har haft urinvägsinfektioner eller andra liknande sjukdomar – som lett till smärtsamma och jobbiga undersökningar – kan känna ökad rädsla. Sexuella övergrepp kan förstås också leda till rädsla för mer smärta.

När du surfat runt på olika landstings hemsidor har du säkert funnit att det i dag finns så kallade Auroramottagningar som bland annat ger stöd och hjälp åt förlossningsrädda. Mottagningarna har lånat sitt namn av morgonrodnadens gudinna och namnet för tankarna till morgonljus och klarhet, till att se lite ljusare på tillvaron och till en ökad tillförsikt inför det som ska komma. Med andra ord arbetar man med att ge kunskaper och hopp och att öka tryggheten hos dem som är rädda för att föda barn, vilket personalen på dessa mottagningar gör på ett mycket kunnigt sätt.

Jag tror att du behöver träffa någon som kan hjälpa dig att se realistiskt på vad en förlossning är, som kan förklara vilken sorts smärta det kan handla om och sist men inte minst allt vad man kan göra för att lindra smärtan vid förlossningar. De föreställningar som du har nu stämmer inte med verkligheten.

Trots att du inte ännu är gravid ska det inte vara omöjligt för dig att få den hjälp du behöver redan nu. Ta därför kontakt med det sjukhus du tillhör och har du tur finns det en psykosocial enhet där som kan hjälpa dig att få en samtalskontakt med en psykoterapeut som kan hjälpa dig och som kan bedöma hur mycket hjälp du behöver. Denna terapeut kan sedan skriva en remiss till Auroramottagningen. Om det inte finns en psykosocial enhet på ditt sjukhus föreslår jag att du kontaktar Auroramottagningen direkt och ber att de – trots sina regler att enbart ta emot gravida – ändå tar emot dig. Jag har hört att det inte ska vara omöjligt. Stå på dig och förklara hur viktigt det här är för dig.

Många kvinnor, som precis som du inte kunnat föreställa sig att de kan klara av en förlossning, har fått den här sortens hjälp så att de sedan vågat föda. Jag tror att det kan bli så även för dig, men att du måste förstå att den här sortens rädslor kräver professionell behandling. En sak vill jag också att du ska lova mig: Sluta att söka information om förlossningar på internet. Det finns stor risk att du bara hittar sådant som skrämmer upp dig ytterligare och det hjälper dig inte.

Lycka till!

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

”Hon knackar dörr med barnen”

Fråga: Jag är 35 år gammal och har delad vårdnad av två barn, 4 och 8 år gamla, som bor hos mig och min sambo varannan vecka. Förhållandet med barnens mamma tog slut för cirka tre år sedan, dels för att vi hade hade vuxit ifrån varandra, dels på grund av gravt skiljd livsåskådning.

Barnens mamma har alltid varit något av en sökare och har under skilda perioder fastnat för många olika ”sanningar”, något som dock har gått över tidigare, men mot slutet av vårt förhållande blev hon allt mer intresserad av Bibeln och hamnade till slut i klorna på Jehovas vittnen.

Till en början hade vi en överenskommelse om att inte aktivt försöka påverka barnen åt något håll, men då hon återigen ansåg sig ha funnit sanningen fann hon ingen anledning till att hålla sin del av överenskommelsen, utan tog med sig barnen – mot deras vilja – till diverse möten och sammankomster. Sedan mamman blev döpt, och därmed officiell medlem, har allting accelererat. Detta påverkar barnen enormt mycket.

De umgås nu nästan exklusivt med andra medlemmar och församlingen försöker aktivt begränsa yttre influenser. Barnen befinner sig i en ständig lojalitetskris mellan min (ateistisk) och mammans tro. Jag hade tidigare en stilla förhoppning om att det hela skulle stabiliseras på något sätt, men den aktiva påverkan från mamman och sekten är för stark. Jag är väldigt noga med att inte trycka på barnen min övertygelse (eller egentligen avsaknad av sådan), men det är svårt att upprätthålla en balans genom passiv påverkan där motparten är så aktiv och har ett sådant stort understöd från en mer eller mindre professionell organisation.

Barnen skräms med att lejon äter upp de otrogna, att de hamnar i helvetet med mera. Allting präglas av en enorm intolerans, där barnen får lära sig att alla andra läror är falska och att det är synd om alla som inte ser deras sanning.

De lär sig att inte ifrågasätta utan att i stället blint tro på organisationen. Det är hädelse att ifrågasätta.

Droppen kom dock när mamman började utnyttja barnen genom att ta med dem i ”tjänsten”, dörrknackningen som de ägnar sig åt. Hon använder mina små änglar som dörröppnare för att sälja in sin övertygelse hos andra! Hon släpar med sig dem i bostadsområden där de finklädda tvingas ringa på, le, och läsa ur Bibeln!

Jag har ingen önskan om att ta barnen från deras mamma fullt ut, men då jag anser att barnen kommer till skada, måste jag ta mitt ansvar (och enligt lagen även göra min plikt) och försöka åtgärda situationen på något sätt.

Finns det något sätt att begränsa vad mamman får göra med barnen?

Finns det någon annan väg att gå än att processa om vårdnaden? Samtal fungerar inte bör tilläggas – det finns inget sätt att övertyga en fundamentalist som ”vet” sanningen. Jag är dock rädd för att religiös frihet och att bägge föräldrarna har vårdanden värderas högre i Sverige än barnens rättigheter. Och att jag är pappa hjälper mig ju inte heller då rättsväsendet i praktiken alltid verkar vara på mammans sida.

Anonym

Svar: Hej! Du berättar om en situation där barnens mamma i sin övertygade tro på Jehovas vittnens lära utsätter barnen för en stark lojalitetskonflikt, skrämmande och intoleranta berättelser och rätt speciella fritidsaktiviteter. Du har alldeles rätt i din oro – det här är svårt för barnen att tackla. Och du är jätteviktig för dem!

Det du redan gör är verkligt viktigt – att du försöker balansera mammans och församlingens påverkan med din egen mer stillsamma – jag gissar att du lugnt berättar för barnen att det finns många sätt att tänka, att lejon inte äter otrogna, att du inte är rädd för sånt. På sikt, och framförallt när barnen är tonåringar och unga vuxna, kan denna lugna påverkan hjälpa dem att ta egen ställning.

Men jag förstår att du vill mer än så. Jag känner inte till något rättsfall där föräldrars medlemskap i Jehovas vittnen har inneburit at vårdnaden har gått till den andra föräldern – och inte heller att socialtjänsten ingripit mot just det. Vi har ju religionsfrihet. Men jag har inte full koll på alla rättsfall.

Dock: I dag utreder man alltmer ur barns perspektiv och ser mer till barnens faktiska livssituation än till föräldrars tro – till exempel vad betyder det för barnens utveckling att knacka dörr med mamma, att leva i en sekt varannan vecka?

Jag tycker att du ska söka rätt på en riktigt bra advokat med stor familjerättserfarenhet. Sök dig fram tills du hittar någon som förstår allvaret i situationen – alla advokater gör inte det. Be om råd beträffande chansen att ”lyckas”, antingen genom anmälan till socialtjänsten att barnen far illa eller en boende- eller vårdnadsutredning. Efter en boendeutredning kan man få en dom om att barnen bor större delen av tiden hos dig. Efter en vårdnadsutredning kan du få en dom om enskild vårdnad. Men du kan naturligtvis också förlora en sådan tvist – och då ökar församlingens inflytande över barnen. Därför är en skicklig och barnkunnig advokat så viktig.

Du skriver att rättsväsendet alltid är på mammors sida. Där har du inte rätt. De organisationer som arbetar för pappors rättigheter möter de fäder som inte når fram – de pappor som ”får rätt” och de barn som blir hjälpta av en objektiv rättsapparat och socialtjänst tiger still. Så ge inte upp!

Sist – men inte minst: Glöm aldrig hur viktig du är för dina barn – som deras pappa och som någon som ser deras svårigheter.

Var rädd om dig. Du lever i en svår livssituation och behöver vara snäll mot dig själv och omge dig med stödjande människor för att orka!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

Varför är vi tillsammans egentligen?

Fråga: I november förra året blev jag tillsammans med en kille. Jag är 20 år, karriärmänniska, målinriktad, min familj är pratig och vi analyserar ofta problem och så vidare. Han är 29 år, en perfekt ”hemmapappa” – om vi en dag skaffar barn. Han var med om en bilolycka for cirka åtta år sedan som gjort att han inte kunnat arbeta och att han fortfarande måste hålla på med rehabilitering (han kan dock röra sig helt vanligt, med undantag för ena armen som inte funkar bra, ett haltande ben samt lite sluddrande när han pratar). Han kommer från en familj där man inte pratar om känslor och så vidare.

Vi bor i olika EU-länder. I februari flyttade jag till honom, då hade jag först varit hos honom november till december och han en månad i mitt land. Grejen är den att vi tjafsar minst en gång i veckan – det vanligaste är ungefär var tredje dag – om helt onödiga saker. Jag är så som person att jag kan acceptera hans mindre bra sidor om han kan sluta att gnälla på mina. Men han kan inte sluta vara negativ. Han säger också ibland att han inte kan förstå varför jag älskar honom.

Jag har sagt till honom att han måste gå till en psykolog om vår relation ska hålla i längden, all negativitet och dålig självkänsla kommer att tära på vår relation annars.

Mitt i alla dessa bråk undrar jag varför ingen av oss gör slut, varför fortsätter vi trots att det är så mycket bråk? Är det för att vi älskar varandra så himla mycket? Eller är det för att vi är rädda för att bli ensamma resten av livet?

Han undrar ibland om jag är tillsammans med honom för att jag är rädd att inte träffa någon annan, och jag frågar honom detsamma då och då. Hur ska vi veta varför vi är tillsammans med varandra? Och om det är för att vi verkligen älskar varandra?

Anonym

Svar: Hej Anonym. Din killes dåliga självkänsla kan säkert vara en del av problemet. Det låter som att han på något plan är ute efter att bekräfta tesen att han inte är värd att älskas. Detta genom att framställa sig själv i sämre dager och genom att vända sin osäkerhet kring sitt egenvärde mot dig i form av kritik. Om det är så att du gör slut utifrån detta bekräftar det de misstankar han haft hela tiden, det vill säga att du aldrig älskat honom.

Ert gemensamma problem är inte att ni är för olika, utan snarare att ni båda är osäkra och kanske oerfarna. Ni vet inte vad ni kan få och vad ni vill få.

Du undrar hur ni ska kunna veta varför ni är tillsammans och om ni är det för att ni verkligen älskar varandra. Detta kan man veta mot bakgrund av tidigare erfarenheter, som tillsammans med drömmar, fantasier och förhoppningar sammantaget bidrar till att man får en bild av vem och vad det är man söker och behöver.

Jag tror att ni i nuläget behöver distans till varandra. Ni behöver utrymme att var och en på sitt håll känna och tänka efter; att reflektera kring fundamentala frågeställningar rörande er relation såsom vad ni vill med och tycker om den andre; att få möjlighet att välja eller inte välja varandra på nytt.

Det vore antagligen bra för er att, tills ni kommit fram till detta, bo på olika ställen och liksom börja om med närmandet till varandra.

Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare

”Jag orkar inte vara klagomur längre”

Fråga: Jag har en vän som jag känt i cirka tre år, vi lärde känna varandra när vi umgicks väldigt intensivt en tid i samma umgängeskrets. Vi är båda i samma ålder så därför tydde vi oss lite till varandra, men vi har inte alls samma intressen och har inte personligheter som passar ihop helt problemfritt.

Sedan ett år tillbaka så här vårt ”gäng” splittrats av olika anledningar och jag har återgått till att mest träffa mina allra närmaste vänner. Jag har fortfarande haft kontakt med den här ena vännen, vi har setts på fika och ibland pluggat tillsammans. Det har fungerat bra – ända tills nu. Jag börjar misstänka att min vän är deprimerad. Han har åkt på många tunga smällar de senaste åren och har verkligen all anledning att må dåligt och det vill jag inte klanka ner på.

Problemet är att jag på något sätt har blivit hans klagomur. Det kommer oftast inte ett positivt ord ur hans mun under flera timmars umgänge och eftersom jag verkar vara hans närmaste vän så träffas vi väldigt ofta. Han ringer flera gånger om dagen och vill ses flera gånger i veckan och prata om hur värdelöst hans liv är och att det inte finns någon framtid för honom. Jag försökte peppa honom så gott det gick i början, men nu orkar jag inte längre. Det tar en massa energi av mig att ständigt sitta och peppa.

Jag har själv en del att stå i för tillfället, däribland ett svårt uppbrott i en viktig relation och en mindre personlighetskris, men jag försöker ändå ta mig runt med ett gott humör. Jag har ingen lust att ge det lilla glada jag har till honom när jag aldrig får någonting tillbaka. Som sagt så
förstår jag att han inte har det lätt – och det är det som gör det hela så svårt. Jag går runt och har fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte orkar ta hand om den här människan som uppenbarligen inte alls mår bra. Men min goda energi är inte en aldrig sinande källa och jag har börjat känna den senaste veckan att jag själv blivit låg enbart på grund av det han säger.

Han vill väldigt gärna ha en allierad i sin negativitet och försöker så gott det går ta med mig och mitt liv i det som är dåligt. Det känns inte ok. Men jag har inte hjärta att säga åt honom, ”men ryck upp dig!” eller ”lämna mig ifred är du snäll!”. Jag har försiktigt föreslagit professionell hjälp, i form av samtalsterapi, men det är helt uteslutet eftersom han ”aldrig skulle kunna prata med någon om hur han känner”.

Snart måste väl jag gå i terapi eftersom han dragit ner mig i det mörka? Väldigt tacksam för tips och råd!
Trött

Svar: Du verkar vara en solidarisk person som försöker peppa din vän samtidigt som du själv har gått igenom en kris och försöker ”…ta dig runt med ett gott humör”. Du har gett mycket till honom utan att få något tillbaka, nu har du tröttnat och då får du dåligt samvete.

Min hypotes är att detta beteende av honom framkallar olika känslor hos dig. Det förstärker dina skuldkänslor samtidigt som du kanske – åtminstone till att börja med – kände dig utvald och tänkte: ”Han vill inte prata med någon annan om sina känslor, bara med mig…”. Fundera gärna på om dessa känslor finns, och om de försvårar att du kan hävda dig själv.

Du skriver: ”Han vill väldigt gärna ha en allierad i sin negativitet och försöker så gott det går ta med mig och mitt liv i det som är dåligt. Det känns inte ok.” Tack och lov att du lyssnar på din känsla och tar den på allvar! Oavsett hur många svårigheter din vän har drabbats av de sista åren det är inte ok att han försöker dra in dig i sin svartsyn på livet.

Med så lite fakta om din vän kan jag inte uttala mig om han är deprimerad eller lider av något annat, men utifrån det du berättar verkar det som om han har fastnat i ett så kallat negativt ältande. Ältande är vanligt vid olika ångesttillstånd och är ett sätt att i stunden känna lättnad eller tröst. Ältande kan vara svårt att stoppa och leder ibland till ett kvarstannande i oron eller nedstämdheten.

Tyvärr så hjälper du nog inte honom på lång sikt genom att bara lyssna i det här läget. Det jag lärde mig när jag läste till psykolog var att samtala eller ”prata av sig” skulle hjälpa vid alla möjliga problem. Den forskning som har kommit senare om bland annat depression och ältandes funktion visar att det här stämmer inte alla gånger. Hur kommer det sig?

När någon har utvecklat ett negativt ältande eller/och depression och vi lyssnar… och lyssnar… och lyssnar… tror vi att vi hjälper den som lider, men i stället riskerar vi att bidra till att personen fastnar i och fördjupar sig i sitt ältande och inte tar steget att söka hjälp eller att göra något åt situationen.

När du lyssnar på din vän, får han en tillfällig ångestlindring och mår bra av det. Så nästa gång han mår dåligt kommer han att vilja prata med dig igen och igen … i stället för att gå till djupet av det som egentligen är ångestens och de depressiva tankarnas kärna och i stället göra något för att hjälpa sig själv. Att prata med dig kan då möjliggöra att han inte söker hjälp och fungerar i hans fall som ett sätt att fly undan det som gör att han mår dåligt. Med andra ord kan man säga att han har hamnat i en ond spiral, han hanterar sina negativa känslor genom att enbart prata om dem, han utsätter sig inte för, eller försöker i grunden inte heller att lösa problemet.

Vad jag menar är att såklart ska vi lyssna på dem som mår dåligt, men som vän eller anhörig bör vi tänka på vilken funktion lyssnandet fyller så att man inte bidrar till att vidmakthålla problemet istället för att hjälpa till att lösa det. Det är en svår balansgång men jag tror att de flesta av oss – som du har gjort – intuitivt förstår när det inte längre känns ok och när det känns som om vi hamnar i en återvändsgränd.

Professorn Wolfgang Rutz, som har forskat på depression hos män, har funnit att män brister påtagligt i sjukdomsinsikt gällande depressiva tillstånd och känner knappt vid sina symtom. Få söker hjälp eftersom de anser att ”män ska råda och klara sig själva”. Oförmågan att be om hjälp är ett stort handikapp för dem, menar Rutz. ”De borde mer inse att det kan vara en styrka att även kunna visa sig svag.”

(Om du vill läsa mer om manlig depression, läs gärna den här informationsbroschyren.)

Vad kan du göra nu? Skriv ett brev eller berätta för din vän hur du känner, att du gärna vill hjälpa honom men att du inte längre orkar lyssna på honom, för att det tar för mycket kraft ifrån dig. Ge honom gärna broschyren om manlig depression, som finns att hämta på hemsidan ovan. På sidan finns också ett självskattningsformulär som kanske kan hjälpa honom att börja fundera på att söka hjälp.

Samtidigt bör du fundera på om du, som villkor för att fortsätta träffa honom, ska begära att han söker professionell hjälp eller gör något annat för att komma vidare. Det kan låta hårt men jag tror att du hjälper honom bäst i det här skedet om du ställer krav på att han ska ta ansvar för sig själv. Det finns bra hjälp att få. Du bör också se till dina egna behov och kanske söka hjälp för att ta dig ur ”det mörka” som du dragits in i.

Här finns första hjälp att få: Man kan ringa och rådfråga target="_blank">Nationella hjälplinjen för personer som mår psykiskt dåligt. Telefonnumret är: 020-22 00 60. Man kan också läsa mer i www.vardguiden.se.

Webbsajter som erbjuder hjälp är bland annat:

www.internetpsykiatri.se, www.livanda.se och www.wemind.se

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut