”Pappa, 89 år, behöver hjälp – men vill inte ha någon”

Skrivet av Barbro Beck-Friis 04:00, 30 juli 2009 i kategori Äldre

Fråga: Jag har en fråga angående min gamla pappa som är 89 år. Han har klarat sig själv hemma länge. Han har inte haft hemtjänst eller någon annan hjälp. Han är en väldigt envis person, men nu börjar envisheten ta över helt och han kan inte se sitt eget bästa, tycker jag.

Han börjar bli mer och mer förvirrad. Han tappar bort sina glasögon, han glömmer bort dagar och klarar inte av att hålla hemmet rent. Samtidigt har han också magrat.

Hur kan jag hjälpa honom när han inte vill ha ”några okända tanter springandes hemma” (hemtjänsten)? När han pratar om detta blir han som ett barn, vädjande och ledsen – och arg.

Min pappa har alltid varit en stark och självständig person – att se honom i den här situationen är smärtsamt – också för honom själv.

Samtidigt kan ju inte jag vara den som hjälper honom med allt. Jag har ett jobb att sköta och en egen familj och vi bor sju mil bort.

Vad kan jag göra?
Karin
Svar: Din pappa behöver komma till en minnesmottagning för utredning och diagnos, då han har både fysiska, psykiska och sociala problem. Han är nu 89 år och har alltid varit stark och självständig, varför jag misstänker att det inte blir lätt att få honom till en adekvat undersökning och utredning.

Det du kan göra är att ta upp med honom att han har magrat (han anser sannolikt själv att han inte har några minnesproblem) och att du önskar att han ska bli ordentligt undersökt. Det är viktigt att du vänder dig till en minnesmottagning, som både gör en medicinsk basundersökning och dessutom också utreder hans glömska, förvirring och svårighet att klara sig hemma utan hjälp.

Personalen på en minnesmottagning har stor erfarenhet av problem som liknar din pappas och kan komma med olika förslag på hjälpåtgärder, baserat på vad man finner vid undersökningen. Din pappa kan till exempel få rätt till en ”kontaktperson”, en person som han kanske accepterar också för hembesök. Huvudsaken är att goda relationer och en kommunikation byggs upp, vilket personalen brukar vara mycket duktiga på vid minnesmottagningarna. Din pappa är inte frisk, och han kan inte se sitt eget bästa. Du kan hjälpa honom till rätt vårdinstans nu för att få adekvat stöd på sikt.
Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

”Min pojkvän kan inte förstå hur jag kan älska honom”

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 23 juli 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag har världens mest fantastiska pojkvän, och vi älskar varandra något så oerhört. Vi gör varandra så lyckliga. Men den senaste tiden har vi mer och mer kommit att tala om hans dåliga självkänsla.

Han har svårt att acceptera att någon som enligt honom är så underbar kan älska honom, när han i sina egna ögon inte är mycket värd. Ju mer vi är med varandra desto närmare kommer vi varandra, och detta ger honom ångest. Så fort vi säger adjö efter en dag eller kväll tillsammans kommer hans ångest. ”Varför vill hon vara med mig? Varför är hon kär i mig?” frågar han sig själv.

Jag vill inte att vi ska bryta upp och det vill inte han heller, men det känns hopplöst just nu. Jag undrar hur han kan stärka sin dåliga självkänsla och hur han kan lära sig hantera sin rädsla för att verkligen vara lycklig.
M

Svar: Hej M! Innan jag svarar på dina frågor vill jag berätta något som jag tror att du och din pojkvän förhoppningsvis kan använda tillsammans som hjälp för att bygga upp er relation i den riktning ni vill.

Vi knyter an och relaterar till varandra på olika sätt beroende på våra olika anknytningsstilar – det vill säga det sätt som vi bland annat skapar våra relationer och förhåller oss till närhet på. Våra anknytningsstilar (som ingår i den så kallade anknytningsteorin och forskningen om dem), ger en förklaring till hur vi upplever förälskelse och kärlek så olika och hur vi förälskar oss i olika typer av personer.

Jag ska berätta väldigt kort och väldigt förenklat för dig om varje anknytningsstil. (Om du vill fördjupa dig i ämnet läs gärna ”Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation” av Dan Josefsson och Egil Linge och ”Varför väljer jag alltid fel partner? Om mäns och kvinnor relationer” av Eva Rusz.)

De som har en trygg anknytningsstil tycker att det är enkelt att känslomässigt komma nära andra och känner sig oftast tillfreds med att vara beroende av andra. De oroar sig inte så mycket för att bli övergivna. De upplever inte ensamhet som ett hot.

De som har en otrygg-undvikande anknytningsstil är ofta mycket sociala och bra på att etablera ytliga relationer, men känner sig mindre bekväma i nära relationer. De vill inte känna sig känslomässig beroende av en annan person och vill inte heller att andra ska vara beroende av dem. Självkänslan är låg.

De som har en otrygg – ambivalent anknytningsstil tycker om att komma nära andra människor, men kräver mycket bekräftelse och nästan ständig närvaro från sin partner. De kan känna sig helt övergivna när de är ensamma. Självkänslan är låg och rädslan för att bli övergiven kan göra att de drar sig för att gå in i en djupare relation. Många gånger lämnar de sin partner av rädsla att själv bli lämnad.

Det jag tycker är oerhört hoppfullt med anknytningsteorin är att den både beskriver problem, som vi kan ha i våra sätt att knyta an till vår omgivning, samtidigt som den ger oss verktyg och konkreta förslag på hur vi kan lära oss att skapa trygga relationer och bygga upp vår självkänsla som vuxna, trots ibland svåra uppväxtförhållanden. Viktigt att tänka på är att stilarna inte är som boxar, vi kan ha lite av varje anknytningsstil, men det brukar vara så att det är en av stilarna som präglar oss mest

Jag vill nu koncentrera mig på det som verkar vara din pojkväns mest plågsamma tankar och känslor. Din pojkvän frågar sig: ”Varför vill hon vara med mig? Varför är hon kär i mig?” Kan den bakomliggande känslan vara att han oroar sig för att du kommer att lämna honom? Den rädslan han känner för att vara ”lycklig”, kan snarare vara en rädsla för att bli övergiven och olycklig. Hur kan det förstås? Jo, på sätt och viss är din pojkvän olycklig i förtid som ett sätt att ”skydda” sig mot den förväntade känslomässiga smärta som han befarar kommer att inträffa längre fram, när/om du lämnar honom.

Förklaringen till att detta händer är att man associerar att vara lycklig med ångest och rädslan för att den känslan ska försvinna längre fram. Med andra ord: den otrygga anknytningen aktiveras och man styrs av samma rädslor man upplevde som barn.

Vad kan man göra? Det handlar om att ge sig själv chansen att göra en ny erfarenhet genom att stanna i relationen trots rädslan, och då menar jag att stanna kvar och samtidigt arbeta med sig själv och sin partner för att utvecklas i relationen. Om man ”bara” stannar utan att engagera sig känslomässigt gör man inte några nya goda erfarenheter.

Huvudprincipen och det som fungerar läkande är att när vi tillåter oss att vara lyckliga och att ha en trygg och kärleksfull relation, gör vi nya erfarenheter som ger oss nya upplevelser om hur det kan kännas att vara i en trygg relation. De här nya upplevelserna hjälper oss att ”reparera” de tidigare dåliga erfarenheterna och bidrar i sin tur till att nya tankar och känslor om oss själva och omvärlden uppstår. Vi kanske aldrig blir helt trygga, men tryggare än vad vi var innan, och om relationen tar slut är vi bättre rustade för att hantera den känslomässiga smärta som en bruten relation innebär. Då känner vi smärta men vi går inte ”sönder” som vi befarade tidigare.

Något konkret som du och din pojkvän kan göra är att komma överens om att hjälpa varandra att fokusera mera på nuet, på hur bra ni har det i dag. Hur? När till exempelvis din pojkvän ställer frågor som ”Vad ser du hos mig egentligen?”har ni en överenskommelse om att låta den frågan passera och i stället prata om hur bra ni har det på olika sätt. En hjälp kan vara att till exempel prata med varandra utifrån frågor som: Vad är det som gör att vi i trivs i varandras sällskap? Vilka stunder tillsammans uppskattar vi mest?

Syfte med att göra på det här sättet är två: ni avleder fokus från din pojkväns rädsla (ni ger den inte ännu mer uppmärksamhet = näring) och ni förstärker det som fungerar bra och får genom detta mer energi och ökad glädje i att vara tillsammans här och nu.

För att detta ska fungera krävs att ni båda har förstått varför ni ska göra så här, annars är risken att din pojkvän känner sig ensam och övergiven med sin rädsla.

Ytterligare ett tips: din pojkvän skulle kunna använda sig av stödjande självprat som exempelvis kan låta så här:

- Just nu har vi det bra, just nu känner jag mig lycklig. Det enda jag vet är att om jag börjar oroa mig för framtiden missar jag den här stunden av lycka som jag har rätt till.
– Jag ska inte kämpa mot min rädsla, den får vara där, den är också en del av mig, den får finnas när den kommer. Jag kommer att acceptera alla mina känslor utan att fly från dem.

Lycka till! Varma hälsningar,

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Dricker min man för mycket – eller överdriver jag?

Skrivet av Peter Wirbing 04:00, 15 juli 2009 i kategori Alkohol

Fråga: Jag mår dåligt av min mans drickande. Hans drickande är fokuserat till helgerna och han kan då dricka 9 starköl (50-centiliters) på en kväll. Oftast dricker han både på fredagen och lördagen och det kan då bli 16-18 burkar på en helg och ännu mer när det är långhelg.

Det händer att jag säger till honom att jag oroar mig för hans alkoholkonsumtion och att jag tycker att han har problem med alkoholen.

Men enligt honom har han absolut inga alkoholproblem, utan det är ”ren smutskastning” från min sida. Han kan vara arg på mig i flera dagar efteråt och det blir en väldigt dålig stämning hemma. Detta går även ut över vårt lilla barn (knappt tre år).

Han kräver att jag ska be om ursäkt för att jag smutskastar honom. Han kan kalla mig könsord och vägra säga hej då till mig på morgonen – även inför vårt barn. Han lägger helt och hållet skulden på mig för den dåliga stämningen hemma. Det är klart han måste dricka för jag är ju så ”tjatig”, han trivs inte där vi bor med mera.

Jag känner också stor skuld för att jag tagit upp saken och för att det därför blir så dålig stämning hemma.

Jag skulle verkligen behöva få svar på om min oro för hans alkoholkonsumtion är befogad, eller om det är som han säger ”ren smutskastning” från min sida. Kan det vara så att jag är medberoende? Vad ska jag göra? Bör vi överhuvudtaget fortsätta att leva tillsammans när detta även går ut över vårt barn?

Tacksam för hjälp

Svar: Hej. Du undrar om det finns skäl för din oro för din mans alkoholvanor, om du är medberoende samt om du ska stanna kvar i äktenskapet.

Svaret på den första frågan är att du har rätt som bekymrar dig för din mans alkoholvanor och att det är rimligt att du vill att han ändrar sig. Jag har summerat din mans alkoholvanor i alkoholmängder. Din man dricker motsvarande cirka 24 till 27 så kallade standardglas per vecka. Den genomsnittlige svenska mannen i hans ålder dricker motsvarande 10 standardglas per vecka.

En stor starköl motsvarar ett och ett halvt standardglas. En flaska vin motsvarar cirka fem standardglas. Din man dricker med andra ord motsvarande drygt fem flaskor vin under vissa helger.

Gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion för män är 14 standardglas eller mer per vecka eller att man intensivdricker, det vill säga dricker mer än 5 standardglas vid ett och samma tillfälle. Din man uppfyller båda kriterierna för det som benämns som ett riskabelt drickande. Utifrån det du berättar om din mans sätt att dricka finns även möjligheten att din man har ett alkoholberoende.

Oavsett om din man har ett riskabelt bruk eller ett beroende av alkohol har du förstås helt rätt i att din man ska ändra sina alkoholvanor av hänsyn till dig och ert barn och även med tanke på hans egen hälsa. Nej, du framstår inte för mig som ”medberoende” (som är ett diskutabelt begrepp, som snarare beskriver hur anhöriga försöker anpassa sig – så gott de kan – till en mycket utsatt situation) utan som en hustru som bekymrar dig för din familj och vill hjälpa din man.

Samtidigt är din man förnekande och hävdar att han inte har något alkoholproblem utan skyller i stället på dig. Att avvisa rimliga förslag om förändring som din man gör och bagatellisera problemet, eller förneka att det överhuvudtaget finns, är ett sätt att skydda sin egen självbild. Förnekandet förstärks ofta av en låg tilltro till förmågan att kunna bli alkoholfri eller dricka måttligt. Vad ska du då göra?

Jag tror att det bästa i din situation är att du har någon att samtala med och söka stöd hos. Det kan kännas ovant och svårt att sätta gränser gentemot den som man har en nära relation till. Man kan också vara rädd för att bli ensam och lämnad eller att bli utsatt för hot och våld. Rädslan för, eller fantasier om, omgivningens fördömande är också något som kan hindra en person från att ställa krav och bryta upp.

Vänner och släktingar kan vara stödjande i en situation som din. Det finns även professionell hjälp att få, till exempel hos kommunens familjerådgivning eller hos en diakon eller en präst i din församling. För samtal av detta slag gäller tystnadsplikt. Ett alternativ kan vara en självhjälpsgrupp för anhöriga till personer med alkoholproblem, till exempel Al-Anon, se www.al-anon.se för att hitta din lokala förening.

Du kan även läsa mer om riskbruk och beroende av alkohol och rollen som anhörig till en person med alkoholproblem på www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Hur ska vi få vår femåriga dotter att lyssna?

Skrivet av Ingegerd Gavelin 04:00, 8 juli 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har en underbar liten tjej som blir fem år i höst. Hon har alltid varit relativt enkel att ha att göra med, om än ganska blyg men det håller på att förändras.

Det sista halvåret har allt vänts upp och ner då hon alltid hittar nåt att leka med. Det låter ju inte så illa, men det slutar med att hon inte lyssnar på mig eller sin pappa utan bara fortsätter att leka och leka. Jag tycker det är fantastiskt att hon har en sån livlig fantasi, men känner att det lätt går över styr när vi till exempel ska iväg till förskolan eller har någon annan tid att passa. Det slutar med att jag nästan skriker åt henne för att få hennes uppmärksamhet, och det tar på krafterna både psykiskt och fysiskt. Både jag och pappan är helt slut, hur ska vi få henne att lyssna på oss när hon är mitt inne i lekens värld?

Ett annat problem som har dykt upp är att hon springer på toan hela tiden. Hon säger att hon är kissnödig och kan ibland springa fyra-fem gånger på en timme. Vi har varit hos läkare och de tog lite tester som inte visade på nåt fel. Vi har försökt att ignorera att hon går så ofta, men ibland blir jag så fruktansvärt frustrerad att jag förklarar och förklarar hur det funkar fast jag vet att det inte gör någon nytta.

De har även sagt på förskolan att hon går på toa väldigt ofta. Vet inte varför det har blivit så här men det känns som att det är nåt nervöst eller en fix idé.

Jag och min dotter har samma temperament och vi har mycket lätt att hamna i konflikt med varandra, så det skulle vara bra att ha ett verktyg för att hantera detta.

Undrande mamma

Svar: Hej Undrande mamma! Vad härligt att du börjar ditt brev med att du har en underbar liten tjej!

Jag förstår din fråga som att du och flickans pappa har svårt att nå fram till er dotter när ni vill henne något – ni vill att hon ska kunna bryta sin lek och att hon ska lugna sig med toabesöken. Du berättar att du kan känna igen ditt temperament i flickan och att det lätt blir konflikter mellan er.

Jag tänker att din flicka har utvecklats mycket på senare tid. Hon har börjat leka på ett för henne nytt sätt, hon är inte så blyg längre. Och ni föräldrar måste hitta nya sätt att bemöta henne. Hon har helt enkelt blivit en mycket större – men fortfarande liten – tjej.

Jag tror inte, precis som du, att det är till hjälp alls att ni blir arga på henne. Antingen låser det sig för henne då eller så blir hon rädd – eller så lär hon sig att inte lyssna. I stället måste ni få henne att lyssna! Pröva er fram – lägg märke till de situationer då ni tycker att ni når henne. Vad är det ni gör då, och hur reagerar hon? Gör mer av det!

Det är bra om ni har en planering för de morgnar hon ska gå till förskolan. Fundera igenom hur morgnarna ska se ut och berätta för henne –kanske kan ni rita ett schema att ha på kylskåpet. Visa henne vilka saker hon måste göra och vad ni måste göra. Om det finns en stund för lek på morgonen så ska hon veta att den är kort och vad hon måste göra sen. Berätta för henne hur det blir om ni får för bråttom – men gör det med all er värme, inte som hot!

För att kunna bryta sin lek behöver hon nog påminnas någon eller några gånger innan det verkligen är dags. Prata nära henne, sätt er på huk och titta henne i ögonen, kanske lägg en hand på hennes arm. Och när det är dags – säg att nu är det dags, nu kan hon inte leka mer. Hjälp henne att bryta med kanske värme och humor. Visa henne att nu ska leksaksdjuren gå in i sitt hus och vänta där tills hon är tillbaka. Använd er fantasi och värme så att inte avbrytandet blir så argt. Om det behövs, så hjälp henne genom att leda henne vidare – men fortfarande med värme! Ni måste vara rätt stadiga och ihärdiga, men efter några veckor har hon förmodligen lärt sig att bryta leken. Markera tydligt att helgen ser ut på ett annat vis – då får man leka i fred långa stunder.

Jag tycker att ni ska börja med detta och sedan se om det också påverkar hennes spring på toaletten. Annars får ni ta det på samma sätt – när ni ser att hon är på väg till toaletten – stoppa henne lugnt. Be henne att vara stilla en liten stund och att riktigt känna efter om hon verkligen är kissnödig. Förmodligen behöver hon känna efter mycket och också pröva att hålla emot impulsen. Kanske är detta något ni kan göra redan nu i sommar. Hon kanske är rädd att kissa på sig?

Om toa-springet inte ger med sig efter några månader tycker jag ni ska ta kontakt med barnhälsovårdspsykologen eller barnpsykiatrin. Barn kan ofta gå in i speciella beteenden under en period och sedan lämna dem – men om det kvarstår kan någon utomstående professionell hjälpa er.

Du skriver att du skulle vilja ha verktyg att hantera ditt temperament. Kanske skulle en kurs i mindfulness kunna hjälpa dig – att träna dig att med hjälp av andningen kunna lugna ned dig själv, släppa taget om det som oroar dig – och njuta av din flicka precis som hon är!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Tänk om jag aldrig hittar någon att leva med”

Skrivet av Liria Ortiz 04:00, 2 juli 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en tjej på snart 34 år som för knappt ett år sedan gick igenom en skilsmässa. Vi hade varit tillsammans i 14 år, sedan jag var 19 år. Strax efter vi träffades gick min mamma bort på ett traumatiskt sätt och min före detta man blev en stöttepelare i livet för mig.

Jag ifrågasatte aldrig förhållandet på djupet även om jag i efterhand såg att min före detta man inte alltid varit så snäll mot mig. I perioder försökte han trycka ned mig genom att tycka att jag inte riktigt dög, att jag var för osportig, tjock, köpte fel kläder och så vidare.

Jag försökte säga ifrån men kommentarerna födde ändå ett frö av osäkerhet i mig. Jag studerade på högskolan väldigt länge då jag kände mig vilsen i livet. När jag började jobba som jurist fick jag ett bättre självförtroende och mådde bättre. Då betedde han sig värre än någonsin mot mig. Vi hade gift oss och köpt hus och han krävde att vi skulle jobba med det varje helg.

Till slut mötte jag en man på mitt jobb som visade starkt intresse. Han var 15 år äldre än jag. Jag blev mycket förälskad och insåg att jag aldrig känt sådana känslor för min man eller för någon annan. Sexlivet med min man var i stort sett obefintligt, vilket berodde på min olust. Jag hade sett det som ett stort problem som berodde på mig, och jag hade skuldkänslor. Nu väcktes en ny känsla hos mig och jag kände starkt för den nya mannen på alla de sätt. Vi hade en hemlig kärleksrelation i några månader.

I slutändan valde den nye mannen att stanna hos sin familj och sina barn. Jag var förkrossad. Jag berättade om relationen för min man som i panik försökte lappa ihop vårt äktenskap. Jag kämpade emot för jag insåg att mina känslor sade nej. Vi tog steget till skilsmässa efter ett halvår av diskussioner, det fanns ingen återvändo.

Efter uppbrottet har jag fått en topptjänst som chef och mitt yrkesliv är strålande. Jag har också många nya vänner vid min sida. Trots detta känner jag mig allt mer trött och oengagerad. Jag äter antidepressiv medicin. Jag har dejtat några killar men de verkar inte vara särskilt intresserade av mig.

Jag tänker ofta på att jag kanske kommer att ha svårt att hitta någon att leva med. Många gamla kompisar har fått flera barn och jag längtar också efter familj. Men jag ser mörkt på framtiden eftersom jag börjar bli för gammal för att skaffa barn. Jag har gjort allt enligt skolboken, men känner mig lite lurad på konfekten.

Tänk om jag gjort fel? Tänk om jag missar hela familjebiten nu? Kanske borde jag välja tryggheten före känslor? Jag bryr mig inte så mycket om ett fint jobb om jag inte har någon att komma hem till på kvällen. Någon jag kan ge kärlek och ägna tid åt.

Problemet är väl att jag även är kräsen, det kan inte vara vilken man som helst! Någon jag känner starkt för och som behandlar mig väl, någon som har liknande värderingar. Jag känner starkt för barn och undrar om jag ska behöva skaffa ett på egen hand. Jag är rädd för att vara ensam och oroar mig för framtiden. Hur ska jag tänka för att känna en tro och tillförsikt inför en framtid som borde vara ganska ljus för mig? Jag har svårt att hitta motivationen på egen hand.
Elin

Svar: Hej Elin! Trots dina framgångar i arbetslivet känner du dig trött och oengagerad. Skälen verkar vara att kärleksrelationen har tagit slut, kanske finns också en obearbetad sorg över din mors bortgång. Du känner dig lurad på konfekten, det vill säga barn och familj och du undrar hur du ska kunna motivera dig själv till att känna tro och tillförsikt inför framtiden.

Det låter för mig som om du redan vet vad du vill men inte hur du skulle komma dit. Dina negativa känslor står i vägen för att göra det du vill göra. Ett sätt att kunna motivera dig själv kan vara att mer i detalj ta reda på vad det är som hindrar dig att komma närmare det du vill samtidigt som du börjar arbeta för att ta små steg i rätt riktning trots dina negativa känslor.

Vänta inte med att börja din förändring tills du känner tro och tillförsikt inför framtiden. Varför det? För att dina negativa känslor blir mindre besvärliga när du börjar göra något som står i linje med det du vill uppnå, detta fungerar i sin tur som en stark motivationsfaktor

Vad kan du göra rent konkret? Jag föreslår att du skriver ner dina olika ”problemområden” och tänker på vad du vill förändra och vilka små eller stora steg du behöver ta inom varje område. Jag ska försöka hjälpa dig genom att nämna några av de områden jag själv uppmärksammat, när jag läste din fråga, och ge dig förslag på lösningar som en start. Det viktigaste är att du sedan fortsätter att hitta dina egna och personliga sätt att gå vidare.

När det handlar om din självkänsla finns det hjälp att få både via olika seriösa självhjälpsprogram på nätet eller genom att kontakta en psykoterapeut. Du kanske vill bearbeta sorgen över din mors bortgång och hur det har påverkat ditt liv? Du tar antidepressiv medicin. Kombinationsbehandling förstärker varandra: mediciner hjälper dig att återfå krafterna, psykoterapi att lära dig färdigheter för att både förebygga och hantera återfall i depressionen. Skriv ner: Vad känner du skulle vara till mest hjälp för dig just nu? Vilket kan vara första steget att ta inom det här området?

När det handlar om barn och familjeliv är vi i dag inte beroende av att leva i ett förhållande för att få barn. Du har börjat fundera på att skaffa ett barn på egen hand och detta kan vara ett bra alternativt för dig. Vilket kan vara första steget att ta inom det här området?

På det här sättet kan du fortsätta inom alla områden du upplever som problematiska. Du kan rangordna dem och göra en prioriteringslista över vilka områden du ska uppmärksamma först. Skaffa dig på detta sätt en överblick över de olika områden i ditt liv som du vill förändra och hitta de ofta korta steg som du behöver ta för att börja ett förändringsarbete. Kom ihåg: även en tusenmilafärd börjar med ett första kort steg. Det är viktigt också att du uppmärksamma varje litet steg du tar i riktning mot ditt mål. När man är i rörelse mot sina mål blir det uppmuntrande, ger ytterligare rörelseenergi och man blir lugnare.

Använd dig gärna av samma målmedvetna och systematiska sätt att agera som du troligen använt dig av för att nå din nuvarande position i arbetslivet.

Några adresser till självhjälpsprogram på nätet är www.internetpsykiatri.se och www.livanda.se
Legitimerade psykoterapeuter kan du finna på bland annat www.kbt.nu och www.kognitiva.org

Lycka till och varma hälsningar,
Liria Ortiz, leg psykolog och leg. psykoterapeut